lördag, februari 16, 2008

Recension: Thunder of Gigantic Serpent (1988)


Vad som egentligen är sant angående den här filmens bakgrund är svårt att säga, men enligt sägnen så ska Thunder of Gigantic Serpent vara ett ihopplock av en monsterfilm gjord i Hong Kong 1980, eventuellt några bitar av Calamity Of Snakes, ett par klipp från Godzilla 85 (stridsflygplan som attackerar) och nyinspelat material med västerländska skådespelare regisserat av skräpfilmsmästaren Godfrey Ho. En del säger att den består enbart av nyinspelat material av Godfrey Ho samt resten från Calamity Of Snakes, men det tror inte jag. I alla fall är detta den dummaste filmen jag sett sedan valfri film i Beck-serien med Peter Haber.

Militären, under ledning av den frodige Doktor T (troligen Tee, men det är roligare med bara T), har utvecklat en formel att förstora djur. Det går till så att man stoppar in djuret i en speciell låda, trycker på en knapp och så kommer det blixtar och förstorar djuret ett par gånger.

Naturligtvis vill den onde terroristledaren Solomon, spelad av en tunnhårig överspelande snubbe, ha tag i denna formel eftersom han kan, citat "skapa sin egen armé". Som den onding han är så är naturligtvis en egen privatarmé det viktigaste. Man han givetvis också sälja formel till fattiga länder som behöver få mer mat. Man lyckas i alla fall döda Doktor T och en del av hans medarbetare, men en kvinna lyckas fly och gör sig av med lådan.

Lådan hittas av en liten flicka som genast inser att den blir perfekt som förvaringslåda för hennes favorit-orm, Mosla. När hon stoppar ner ormen i lådan så växer den sig till en tio meter lång lekfull vän som hon spelar boll med, kurragömma och som hjälper henne att vinna gräs-skidåkning mot några elaka pojkar. Vem har sagt att diamanter är en flickas bästa vän, när det finns jätteormar?

Men Solomon ger sig inte och detta är både militären och polisen medvetna om. Militären skickar sin toppmilitär, "I'm Fast, Ted Fast", en högsparkande västerlänning som mest springer omkring i utkanten av Hong Kong och dödar skurkar på fritiden. Polisen skickar två av sina bästa killar, och alla jagar dom Solomon, formlen, försöka skydda vetenskapskvinnan och till slut kämpa mot ormen av blivit stor som... ja, Godzilla. Massiv monsteraction väntar. Och lite kung fu.

Jag gillar inte filmer som är så dåliga att dom blir bra. För mig finns det inga dåliga filmer som är bra. Här kan jag kanske tänka mig att vrida lite på begreppet, för även om den här rullen inte var bra, så blev man i alla fall aldrig uttråkad. Fast då betyder det att den är bra, i alla fall enligt mina teorier. Skitsamma.

Först och främst så påminner replikerna oroväckande mycket om Kung Pow, där man uppenbarligen försöker fylla i munrörelserna med oftast helt meningslösa påpekanden, förtydliganden och vissa repliker som verkar vara helt tagna ur luften. Ibland låter man till och med rösterna bara göra ljud för att kunna fylla ut munrörelser. Detta blir naturligtvis en form av hjärndöd surrealism som inte direkt minskas av den märkliga storyn där det ser ut att vara minst tre olika historier som vävts samman till en fartfylld hjärndöd massa.

Orm-effekterna är fantastiska, speciellt när ormen är lite mindre och dras omkring med diverse olika trådar och mer ser ut som en docka som dras omkring med trådar och inget annat. Det blir faktiskt lite bättre när ormen vuxit sig tilll mega-storlek och börjar riva broar, dammar, hus, orsaka tågkatastrofer och så vidare. Då blir det den gamla hederliga asiatiska monsteraction som vi är vana med.

Storartad skräpunderhållning med en del sköna monsterscener. Är det dags för en ny film med Mosla nu? Jag skulle garanterat köpa den. Bara den bjuder på ännu mer gräs-skidåkning och slowmotion-squibs!

Tips: På den här sidan finns lite schysta stills från monsterscenerna.

Michael Bay rules!

Jag är en grym härmapa nu och länkar också till de två snygga, roliga och distanserade reklamfilmerna där Michael Bay driver lite med sig själv. Jag gillar speciellt den första, där Michael har försökt göra en actionreklam med muterade koalor för The Commonwealth Bank of Australia.



Den andra är inte lika klockren, men snygg som tusan och man visa Michael som en kille som vill spränga saker och göra allt jättespektakulärta HELA tiden :)

fredag, februari 15, 2008

Sjukhus-zombien i Nightmare City - Mark Levengood?

Recension: Sins Of Rome (1953)


Orginaltiteln är egentligen Spartaco, men det är som Sins Of Rome som den lanserades under av RKO 1954. Och som orginaltiteln antyder så är detta också en filmatisering av Spartacus-legenden, som Kubrik filmatiserade några år senare. Denna gången är det dock skräckmästaren Riccardo Freda som stod för regin, och trots en låg budget så fick han till en helt okey film.

Spartcus (Massimo Girotti) spelar en romersk soldat som genom att han beskyddar en kvinna som attackerat en soldat blir straffad och utvald att blir slav och gladiator. Även hans familj tas som slavar på grund av hans brott. Men genom sina nya vänner i gladiatorskolan så börjar funderingarna på en revolt att ta fasta. När han får se hur slavarna behandlas så inser han att det måste bli ändring.
Efter en stor gladiatortävling där de ska slåss mot lejon så gör dom revolt och tar sig ut i friheten. Man bygger ihop en armé av andra slavar. Men Spartacus kollega och närmsta man, den avundsjuke Ocnomas (Yves Vincent) planerar att ta makten över slavrevolten och försöker svärta ner Spartacus rykte genom direkta lögner. Att sedan det finns två kvinnor som vill ha Spartacus gör det hela inte bättre...

Vi kan börja med nackdelarna. Manuset. Handlingen går i ett nackbrytartempo och det beror inte bara på att RKO klippte bort tjugo minuter från filmen innan den amerikanska premiären, istället så har man nog fokuserat att få till en fartfylld äventyrsfilm så snabbt som möjligt. Inget fel med det, men ibland känns det som om det hade behövts kompletterade scener. Dialogen kan ibland också bli närmast parodisk, med melodrama som hämtat från helvetet. En del av skulden kan säkert ges det amerikanska ljudspåret, men med tanke på hur vissa av skådespelarna spelar så förvånar det mig inte om den italienska dialogen är minst lika melodrama som den amerikanska. För övrigt så sköter sig skådespelarna riktigt bra trots vekt manus, speciellt Massimo Girotti och Yves Vincent.

Filmen blir också lite av en antiklimax då det stora feta slaget klaras över på fyra minuter och mest i stora helbilder. Som om Freda tappat intresset för filmen vid det laget eller helt enkelt var osäkert på hur han skulle filma en sådan stor scen.
Dock så bjuds det på bättre action innan dess. Det finns tre höjdpunkter. Först har vi den fantastiska gladiator-scenen. Här har teamet använt sig av samma kulisser som Quo Vadis? och lyckats få ihop några tusen statister. Så det är imponerande colosseum där man har ett skepp i naturlig storlek i mitten. Sedan släpper man loss en tio-tjugo hungriga lejon som gladiatorerna måste kämpa emot samtidigt som dom ska skydda en slavflicka som är fastbunden på skeppet. Cool idé och ganska bra genomfört.

En stund senare så gör gladiatorerna revolt och vi bjuds på en original fight där gladiatorerna använder sig av tända facklor som slår ner alla romerska soldater med nere i fängelsehålorna. Bra idé och väldigt visuellt. Tänk er mörkret och facklorna som används mot soldaterna, gnistor som yr och allt det där. Något liknande gjordes i Panna Rittikrais Born to fight, då Dan Chupong använder sig av brinnande vedträn för att slå ner skurkarna med.

Sist, men absolut inte minst, är en snygg genomförd nattlig attack mot ett romerskt läger. Även här använder sig Freda av mycket eld och får till en utmärkt känsla av kaos, våld, död och att det faktiskt ser ganska farligt ut. Liksom resten av filmen är fotot även här otroligt snyggt.

Visst, Riccardo Freda älskar att visa upp sina kulisser mer än skådespelarna ibland, och manuset är på tok för tunt. Men det är en schyst mastodontfilm som uppenbarligen var en av de första italienska filmerna där man verkligen uttnyttjade Hollywoods kvarlämnade kulisser.

Sedan så måste jag ju säga att detta är hittills den enda italienska ”peplum” där de manliga skådespelarna har hår på bröstet. Inte rakade muskelmän som i senare filmer.

Bara så att ni vet.

Ett ord märkt av skam och perversion!


Jag kan inte hålla mig, måste bara få ut nån kommentar angående det fulaste ordet jag någonsin sett (näst efter Carola, men det är inget ord utan ett namn. Fast å andra sidan så kanske man kan säga "Oj, jag måste carola!" när man ska spy eller nåt?). Ordet är Puckelfest. PUCKELFEST. Det är Åre Skistar eller vad dom nu heter som sprider denna närmast perversa ordkombination över reklampelare över hela Sverige. Puckelfest. Jag får associationer som knappt går att skriva ner i textform. Oftast sexuella sådana.

Något som dyker upp är ett jag kommer ner i en mörk nattklubb, bara svaga röda lampor som sprider ett kusligt sken mot sammetstapterna. Först ser jag inte riktigt vad det är som pågår, men sedan ser jag en märklig massa. En puckelmassa som ligger och stönar på golvet. När mina ögon sakta vänjer sig med mörkret så er jag att det är en stor puckel-orgie. Puckeryggade människor och deras fans ligger och har vilt sex på golvet, folk smeker pucklarna, slickar på dom och gör andra saker som jag inte vill skriva. Puckelfest. För dig som gillar det där puckliga. Det är som en stor hög med skalade potatisar som sakta kokas i erotisk hetta. En del gillar håriga pucklar, en del gillar pucklar där ryggraden sticker ut lite extra, en del gillar stora fläskiga pucklar. En del gillar små diskreta, såna som dom knappt kan känna men som ändå finns där. Som något förbjudet. Tabu.

Puckelfest. Slicka på den ni.

Atletica-gymnasiet har andra problem att bekämpa

Jag jobbar bara några meter från Atletica, det gymnasium som nu irriterar så otroligt mycket på att eleverna tar vägen förbi receptionen (en genväg enligt eleverna, vilket borde tyda på att dom vill ta sig snabbare till lektionerna när dom ska in i skolan) att dom dragit syndarnas matkort.

Naturligtvis är det här en bagatell, och Atletica-gymnasiet beter sig om en gammal gnällkärring när dom straffar sina elever på det här sättet. För inte hjälper det.

Atletica har nämligen en sport och äventyrsprofil. Sysslar man med dessa saker måste man leva ett hälsosamt liv, eller i alla fall uppmuntras till det. Atletica drar istället in på det som är viktigast, maten, och alternativet är att eleverna söker sig till andra ställen där dom kan köpa mat. Till exempel St Görans Grillen eller andra restauranger där det serveras väldigt onyttig mat. Bra gjort Atletica.

Sedan har Atletica uppenbarligen andra problem. Går man får Atletica-porten så bolmar det. Det känns som om, fast nu överdriver jag säkert, att varenda en av deras elever röker. Och att så många röker tyder väl på att man helt enkelt skiter i sina elevers hälsa, precis som med maten, och att man inte uppfyller sina åtagande som en fin hälsosam gymnasieskola.

Atletica ska givetvis skämmas för sitt trams.

Någon annan som ska skämmas är Iran, som "fördömer" Muhammed-bilderna. Om det är någon som inte kan fördöma någonting så är det Iran, ett land, en diktatur, som varje dag fängslar, avrättar, kränker kvinnor, män, homosexuella, minderåriga... ja, allt som inte passar in i deras samhälle eller i deras religion. Skäms Iran.

Skolmassaker - The American Life

Jag kommer ihåg hur jag ringde min dåvarande pojkvän som studerade på ett universitet utanför Chicago. Nyheten om skolmassakern i Virginia Tech hade inte nått honom, och jag tänkte meddela att han helt enkelt fick tänka sig för nu. Liksom universitets-eleven på Virginia Tech var han också asiat, och om det när något jag inte litar på så är det amerikanarnas paranoia.

Nu har det alltså hänt igen. Dessutom på ett universitet som jag misstänker var samma skola som mitt ex studerade på, men jag är inte säker. Hur som helst så höjer man knappt på ögonbrynen längre. Märkligt nog så är "skolmassaker" ett sånt vanligt ord nu, speciellt i samband med USA, att det bara blir en nyhet bland många andra. Klassisk avtrubbning. Jag tror det var länge sedan folk chockades av nyheten. Det var nog Columbine senast.

Vad driver folk att helt plötsligt skjuta ihjäl medmänniskor? Visst, vi har lagliga mordskolor i form av vår militärtjänst, men förutom det då? Och varför skolor? Varför är det inte lika vanligt med till exempel... en lugn liten restaurang i en byhåla?

Skolor är naturligtvis fyllda av människor. Lätta mål. Oftast har gärnningsmannen en koppling till skolan, och pressen, känslorna, känslan av misslyckande, kärleksbekymmer. Allt sånt där finns starkt ihopkopplade med skolan. Det kommer att hända förr eller senare i Sverige, speciellt när högern drar åt stress-remmarna ännu mera och tar i med hårdhandskarna mot eleverna. Bara en sån sak kommer att utlösa en massaker.

Men den största anledningen är vapen. Folk får tag vapen. Antingen illegalt eller bara genom att gå och köpa ett. Allt på grund av USA korkade idé om att alla ska ha rätt att bära vapen, som om det vore laglöst land.

Det känns som om det har blivit laglöst land nu. Men det är enbart på grund av vapenlagarna. Ironiskt nog.

torsdag, februari 14, 2008

Stefan Nolervik har sjunkit djupt

Jag gillar Stefan Nolervik faktiskt, men hans hyfsat korkade åsikter om att man ska vända andra kinden till när det gäller hur homosexuella behandlas är tragiskt. Han vill att man som homo ska acceptera våldet, hoten, avrättningarna och kränkningarna.

Allt i det liberala skitsnacket att våld inte löser våld. Att man ska vara snäll tillbaka, om man blir illa behandlad.

Det är extremt naivt resonerat. Och Stefan vägrar krypa till korset. Han VET att han har rätt, trots att han är en medelålders, vit heterosexuell man som sitter och dricker kaffe på ÖP's redaktion. Långt från all skit.

Gömd inne i sin egen falska trygghet.

En första trailer för Indiana Jones and the crystal skull!!!

Spana in!

Fy fan! Jag blir helt darrig av sånt här. Blir troligen årets äventyrsfilm. Harrison Ford är gammal som gatan, men verkar klara sig fint. Tempel, fällor, sköna repliker, elaka skurkar... ja, den verkar ha allt och lite till.

Indy 4 blir en av årets filmer för mig!

Kan man inte visa kärlek året om?


Det är Alla Hjärtans Dag idag, en sån där tramsig dag där man ska visa sin kärlek. Varför ska man göra det bara en enda dag på året? Kan man inte fokusera på alla dagarna?

Det är som julafton, denna hemska högtid, där man ska umgås med familjen och vara god och snäll och fin och harmonisk. Det går så bra att vara det året om. Tack och lov finns det folk som förstår hur sjukt själva fenomenet är.

Men av principskäl så önskar jag alla jag tycker om, och ni vet vilka ni är, att ni blir älskade året om, varje dag och att jag tycker om er... även om det är en vanlig torsdag och ni stressar hem för att hinna med tvätten.

Puss!

onsdag, februari 13, 2008

"Georgisk dissident hastigt död"

Smaka på den rubriken. Den är underbar. Såg den i LT och jag blev förälskad.

"Georgisk dissident hastigt död"

Jag tänker på Kafka. Skulle kunna vara titel på något verk av Kafka. Eller någon rysk politisk satir från åttiotre. Eller kanske en direktöversättning av en italiensk giallo-titel: La morte improvvisa di un dissidente georgiano. Fan vad bra.

"Georgisk dissident hastigt död"

Det osar satir, konspiration, svart humor och lättsamma östeuropeiska perversioner. Nu vette fan om Georgien räkas som östeuropa, men det är tanken som räknas.

"Georgisk dissident hastigt död"

Genialt. Ska skriva en novell med den titel.

Sången från södern - Staffan Öfverman och Eagle island

Jag letade lite i mitt arkiv och hittade, intressant nog, denna intervju med Staffan Öfverman som jag gjorde för hundra år sedan. Anledning är givetvis för att han gjorde ledmotivet till Mats Helges Eagle Island. Så, håll i ninjahuvan och läs:

Mats Helge gjorde, som ni alla vet, många filmer och en av dom mest sällsynt av dessa rullar är Eagle Island, en Ninja-film som inte många har sett. Eftersom han var tvungen att sälja filmerna så behövdes det också ett häftigt ledmotiv och det var här som Staffan Öfwerman kom in.

"Jag spelade ihop med Dag Unenge (han hoppade in i bandet med Efva Attling under en turné 1986). Vi var två keyboardister i det bandet och jag hade också ett litet solo-parti på den turnén där jag tog över microfonen (när Efva bytte kläder). Då körde jag ett Bryan Adams-medley (javisst, han var populär redan då). Jag tror att Dag gillade min sångröst, för han kontaktade mig senare samma år för att hjälpa till med sången på ännu en ny Mats Helge-film som han skulle göra musik till (Dag hade skrivit musik till flera filmer tidigare under namnet Danny Young). Jag fick flyga ner till Lidköping där Mats Helge och Dag höll till och göra inspelningen i en ganska fin studio, inredd i en villa, i utkanten av stan. Mats Helge var inte med under själva inspelningen, men åkte över till hans studio på kvällen och spelade upp låten. Jag tycker Mats Helge verkade vara en ganska trevlig figur, som verkligen gillade vad han gjorde"

Men det här var också en period det blev lite kämpigt för Mats Helge, och det blev allt svårare att göra b-film i Sverige.

"Under den här perioden tror jag också att han var jagad för några skatteskulder och fick hålla sig undan för myndigheterna, men han lyckades ändå spela in en hel film i smyg!"

Staffan fortsatte sin karriär och blev framgångsrik. Efter turnér med bland annat Roxette och The Creeps så jobbar han som orginalare på en reklambyrå i Stockholm, men på kvällarna drar han på sig Magnus Uggla-kostymeringen och gör en look-alike show med sitt band Nattugglorna, läs vidare på deras officiella hemsida: www.nattugglorna.nu

Men filmen påverkade väl kanske inte direkt Staffans karriär nåt vidare.

"Ärligt talat, så tror jag inte att jag känner till nån person som överhuvudtaget sett eller hört talas om den här filmen. Det var ju inte direkt nån av Mats Helges storsäljare…Den kopia som jag själv har hemma fixade en kompis kompis som bor i Skara och kände nån som jobbade med Mats Helge, något riktigt exemplar av filmen fick jag aldrig"

Ja, om ni har tur så kan ni hitta Eagle island i nån lumpbod eller en videobutik med många gamla filmer, för sällsynt är den. Men det är ju som det brukar med en Mats Helge-film.

"Jag har alltid tyckt att filmen varit lite B-film, men det ju också grundtanken enligt Mats Helge. En enkel film med mycket action. Den sålde bra i Asien i alla fall…Men jag tycker fortfarande att låten är ganska bra. Tyvärr så tonar man bort låten lite i början och kommer sedan tillbaka en bit in i låten. Jag gillade faktiskt mitt-partiet bäst. Tyvärr så har jag slarvat bort kassetten som jag fick med mig från studion, och det är nog den enda inspelning jag slarvat bort i mitt liv faktiskt…än så länge"

Hur blev det sedan då? Blev det nån mer film för Staffan? Nja, inte riktigt, men på sätt och vis…

"Det är väl mitt enda inhopp i filmbranschen med musik som varit avsedd speciellt för en film. Men sedan har jag ju spelat med flera artister som säkert förekommit i nåt sammanhang på vita duken. Bland annat spelade jag med Roxette i flera år och spelat och skrivit svensk text till en låt som lär vara med i Colin Nutley´s Sånt är livet. Det är i alla fall vad STIM-rapporterna säger"

Jag hittade faktiskt Eagle island hos en videohandlare och genast så hyrde jag den. Det visade sig vara en svagare film av Mats Helge, men ändå en klassisk svensk action-produktion. Ledmotivet då? Jo, det var faktiskt riktigt bra. Mycket åttital, men en anarkistisk flumpära som såg lite av filmen sade spontant "Den här låten är ju bra". Så det kanske är dags för en re-release?

FA

En halt jävel

Om det är så att polisen har efterlyst en svartklädd skäggig man med rock och som haltar kraftigt så vill jag dementera att det inte är jag. Men jag skulle passa perfekt in i en sådan beskrivning just nu, hur klyschig nu den än låter. Jag känner mig som en enarmade mannen i Jagad. Eller kanske mannen som saknar ett finger i Utrikeskorrespondenten. Eller doktor utan huvud i Re-Animator.

Idag såg jag två polisbilar sakta in brevid mig och jag förstod att dom tog sig en extra titt, eftersom OM dom skulle få in en skäggig, svartklädd, grovt haltande man så hade som i alla fall sett mig. Jag vet inte vad som har hänt, men när jag vaknade upp så verkade hela foten ha blivit invaderad av en smärt-armé (då menar jag alltså inte "smal" armé, utan en som kommer med smärta... äsch, ni vet vad jag menar) och jag har haltat som en... enbent pingvin hela dagen.

Förra helgen så sträckte jag axel, veckan efter och som jag lider av fortfarande, så slog jag långfingret på något sätt så att det har svullnat upp och varar och nu detta. Antingen har jag börjat bli gammal eller så har jag blivit 13 år igen. Det ena eller det andra.

Har också haft lite ångest över min egotripp att ge ut den bästa och värsta ur bloggen i bokform. Har jag ingen skam i kroppen? Tror jag innerst inne att folk ska köpa en sån fet bok? Nä, det tror jag inte. Men för min del är det ett kul minne av mina första fyra år som bloggare. Kanske blir det en till om två år. Eller fyra år. Eller tio år. Vi får väl se. Kunde se på mitt användarkonto att någon faktiskt köpt boken, vilket jag tackar så mycket för :)

Förresten, har ni inget annat för er och gillar min blogg så får ni gärna nominera den till årets "blok" på Vulkan.se. Ni har läst bloggen så ni vet vad boken går ut. Ni behöver bara skriva en intressant motivering. Men gör det idag i så fall, eftersom man uppenbarligen går igenom motiveringarna i morgon, den 14:e.

Tack på förhand ;)

tisdag, februari 12, 2008

Kärlek Är Bajs - Min nya bok!


Jepp, så har jag äntligen fått storhetsvansinne och publicerat de senaste fyra årens värsta, bästa och mest neurotiska texter i en fet storpocket på 331 sidor!

Eftersom det rör sig om print-on-demand så kan jag inte säga att den är tokbillig, 199:-, men kvalitén är över förväntan på böckerna och trycket är utmärkt.

På Vulkans sida så kan man ta sig en närmare titt på omslaget, läsa förordet och smygläsa lite till :)

Så är ni uttråkade nog att vilja bära med er mina värsta och sämsta visdomar, bittra inlägg om livets motgångar, kåserier om de mest triviala sakerna jag retar mig på (hissar, pendeltåg, rulltrappor, wrestlare)... ja, The Best Of Fred helt enkelt!

Då ska ni köpa den.

Tyvärr så är tryckkostaden inte så billig att jag kan trycka upp en massa exemplar och ge till mina vänner. Ni får alltså acceptera det faktumet med den vetskapen att jag älskar er ändå :)

Köp boken här, om ni vill!

Detta...

...mina damer och herrar, är det sämsta jag sett på länge.

Colin Nutley fortsätter att vara Sveriges sämsta filmskapare med så mycket klichéer staplade på varandra att man knappt kan andas. Va fan... "Angel"? Bara den grejen. Känns som en åttiotals-tidning om 17-årig Barbie-docka. Av någon anledning så tänker jag på Modern Talking-snubben, Thomas Anders, vars karaktär i Stockholm Marathon heter "Ypsilon". Lika fånigt det.

Och Rolf Lassgård som rockstjärna. Mer säger jag inte.

Ett direkt resultat av samhällets svagheter

Läser om denna tragiska historia på SVD och inser att detta har jag sett hur många gånger som helst. Män (och troligen kvinnor också) som lever i en lögn. Dom orkar inte eller vågar inte erkänna för sig själv vad dom egentligen är och väljer att leva i en illusion, som heterosexuell fastän dom är homosexuella.

Jag känner person som levt i trettio år med sin fru och sedan inte orkat längre. Dom var tvungna att komma ut, men då har redan skadan blivit gjord. På ett sätt handlar det om att dom är svaga, att dom inte klarar av det trycket som dom inbillar sig att dom ska utsättas för. Trycket berätta mer om lögnen, att för en gångs skull leva öppet.

Vissa väljer att leva dolda eftersom dom tror att allt ska gå åt helvete bara för att dom lever öppet, bara för att dom kommer ut ur garderoben. Dom tror att heterosexaliteten är det enda normala och att man måste leva så.

Det finns en anledning till att sånt här sker, även om jag tror det mest sker i den äldre generationen, och det är att samhället, religionen, okunskapen skrämmer och förtrycker. Man vågar inte. Man vågar inte stå för vad man eftersom man fått inpräntat att det är fel.

Jag skulle aldrig kunna leva så. Eller leva med någon som är så djupt i garderoben. En av anledningarna att jag gjorde slut med en kille var att han sade att han aldrig kommer att komma ut. Att han alltid kommer att låtsas att han är hetero. Då skiter det för mig. Med en sån inställning så håller inte ett seriös förhållande.

Personligen hoppas jag faktiskt att fler män och kvinnor som lever i såna här falska förhållanden kommer ut. Vågar bryta upp. Erkänna för sig själv och sin partner, sina barn och alla runt omkring att dom faktiskt är samma person - men med en annan sensuell läggning.

Betydligt människor skulle bli lyckligare då.

Så vi får hoppas att alla homofober, högerkristna, sverigedemokrater och andra hatare blir allt mer försvagade och att fler vågar visa sin kärlek.

För kärleken är störst. Tack och lov för det.

Serge



Serge Gainsbourg. Snyggast (ja, förutom ni vet vem) och mest talangfull just nu. Trots att han dog 1991. Men genier dör aldrig. Dom finns alltid där nånstans. Till och med för en snoris som mig.

Halvår!

Det trodde jag inte. Ett jäkla halvår sedan jag och G träffades och inledde vad jag vill påstå mitt hittills bästa och tryggaste förhållande. Ett halvår och vi är fortfarande lyckliga. Ta i trä. Minst ett halvt decennium till tack ;)

måndag, februari 11, 2008

Han kom från Norrtälje

Mötte upp med Joao och tysken på stan. Joao var lite sjuk, så vi skulle bara mötas upp och shoppa lite (jag köpte en fantastisk 2-discare med 280 minuter Serge Gainsbourg-videos, konserter och tv-framträdanden). Men jag var hungrig. Så hungrig. Vi delade på oss en stund medan Joao tittade på TV-spel och jag dök in på Burger King vid Sergels torg.

Köper min "mat", sätter mig och tittar på en gravt påtänd snubbe som tar en insulinspruta utan för fönstret och känner lugnet. Det var en fantastisk kväll utanför jobbets portar. Aldrig hade jag upplevt så fräsch luft, sånt fantastisk solsken och fågelkräken kvittrade i kapp. Folk var lyckliga. Även om insulin-mannen såg mer eller mindre omedveten ut angående det fantastiska vädret.

En kille sätter sig bredvid mig. "Är det ledig här?". Givetvis är det ledigt. Jag är inte SÅ folkskygg. Kunde bli intressant det här. Killen påpekar hur mycket folk det är. "Jag kommer från Norrtälje så jag är inte van med sånt här". Själv är jag från Östersund från början. Han ser lite skygg ut, och trots detta väldigt kontaktsökande.

Han tuggar lite, tittar på folkvimlet utanför. "Jag är inte rasist men...". Jag försöker inte låtsas om honom. "...Det har blivit väldigt mycket invandrare här. Du förstår vad jag menar?". Personligen är jag inte alls sugen på att ge mig in i en diskussion. "Du får ursäkta att jag talar så tyst, men jag vill inte bli sliten i bitar" säger han och nickar mot de biffiga invandrarnakillarna bredvid oss. För nån sekund trodde jag att han skulle bli min död.

Det visar sig att han ska dejt. Han ska träffa en brud inom en halvtimme och gå och se Cloverfield tillsammans. Jag blir allt mer nyfiken. Han verkar ju svara på allt. 26 år, kommer ursprungligen från Rimbo (där visst någon, enligt honom, brände ihjäl sig i helgen - en alkis) och har bott i metropolen Norrtälje i (räkar jag ut) 7 år. Han skulle aldrig flytta till en sån stor stad som Stockholm.

Joao ringer. Jag torkar mina händer med Burger King-servett och skakar hand med grabben. Lycka till med dejten. Han är nervös. Men han lyder dom visa relationsråd som jag gav honom och som jag inte tänker delge er. Jag hoppas det ska få honom att bli en visare, mer lyhörd människa.

Även fast han är från Norrtälje.

Recension: Test Pilota Pirxa (1978)


Under min jakt på filmer som jag aldrig sett och som kanske kan bedöva min tristess så råkade jag på en polsk-sovjetisk rulle från 1978, Test Pilota Pirxa, vilket i stort sett betyder Testpilot Pirx. Eller nåt liknande. Den bygger på en novell av Stanislaw Lem och är ett klassiskt exempel på dyster, öststats-retro-scifi när den är som coolast och mest seriös.

Sergei Desnitsky, den ryske skådespelaren, spelar Pirx, den bäste piloten någonsin. Han har en välbehövlig semester uppe i bergen med sin vän, men får plötsligt ett erbjudande om att delta i ett hemligt projekt.

Motvilligt tackar han ja, eftersom han vet att folk inte gillar vad projektet går ut på och då kan han inte låta bli att ställa upp. Detta utspelar sig i en nära realistisk framtid då man lyckats skapa realistiska androider, det vill säga människo-robotar som agerar och beter sig som riktiga människor. Till och med har egen vilja. Men dom lyder alltid order och är betydligt bättre på allt än människan.

Ett mäktigt företag vill producera såna här robotar som servicepersonal och för att utföra uppdrag där människan inte är pålitlig, som till exempel piloter. Men hur väl klarar robotarna pressen under ett svårt uppdrag och hur är egentligen samarbetet med människorna?

Pirx får en besättning där alla, enligt Unesco, ska vara robotar. Men Pirx är skeptisk. På färden mot Venus så börjar det bli osäkerhet i besättningen och är verkligen alla robotar? Och om dom är en robot, kan då roboten ljuga och säga att han är en människa?

Detta är en oerhört intressant och stämningsfull science fiction. Det som gör den så övertygande är den aldrig svävar ut och blir... fantasy. Allt känns som om det skulle kunna ske, även om budgeten givetvis sätter stopp för vissa visualiseringar. Det utspelar sig i en framtid som är ganska lik vår egen, vilket känns logisk, men regissören Marek Piestrak har ändå valt miljöer som är lätt futuristiska, kalla och sterila miljöer. Men ändå smutsigt och ”vanligt”.

Det är en blandning av ryska och polska skådespelare och alla är helhjärtade i sina gestaltningar. Så det finns inget direkt att klaga på.

Själva frågan är huruvida hur mycket är robot egentligen är en robot och om en robot kan imitera människan så mycket att den blir för mänsklig och misslyckas, och frågeställningarna är intressanta. I en scen så ger Pirx en av robotarna frågan ”Finns Gud?” och ger honom 24 timmar på sig att svara på detta. Jag förstår tanken. Hade roboten, eller det som troligen är en robot, svarat ”ja” eller ”nej” på en gång så hade den inte varit perfekt och skulle utesluta andra möjligheter. När roboten nästa kväll svarar att det finns en procents chans att Gud finns så litar Pirx på honom, vilket betyder att roboten kan se andra möjlighetern än bara en.

Svagheterna är en del mycket dåliga visuella effekter på slutet av filmen, men eftersom historian och resten av genomförandet är så bra så är det inget man irriterar sig på. Det finns uppenbarligen bara en referens där till Star Wars, men konstigt nog mer referenser till Blade Runner som kom senare.

Kryptisk, paranoid, mystisk, spännande och intelligent. Nu vill jag ännu mer polsk sci-fi!

Roy Scheider R.I.P :(


Hörde att Roy Scheider har gått bort, cancer tyvärr, och en fantastisk karaktärsskådespelare som aldrig riktigt fick den där fenomenala comebacken han förtjänade. Jag blev så glad när jag såg han i senaste The Punisher, och vi var många som kände att detta var ett litet erkännande. En bra roll, om än lite, som gjorde hans talanger rättvisa.

Naturligtvis är det Hajen som gjort honom mest berömd, men för mig är det nog The French Connection som ligger högst på listan när det gäller favoriter. Jag älskade honom i Maratonmannen, 52 Pick-Up, 2010, Naked Lunch och i alla små cameos han gjorde under åren. De finaste genrefilmerna han gjorde på senare år var helt klart del 2 och 3 i Patrick Lussiers Dracula-trilogi.

Han hade ett hårt ansike, men spelade ovanligt känsliga karaktärer. Mycket djup bakom stenansiktet. Jag har väntat på hans, uppenbarligen, sista film: Iron Cross, som verkar väldigt bra och har ett intressant upplägg. Dessutom får han spela mot en annan favorit, Helmut Berger.

Trist. Men vi ska ju alla den vägen vandra trots allt.

The Thing - Robert Smith?



Jag vet inte, men jag ser nån form av likhet :)

söndag, februari 10, 2008

Morgan Pålsson


Nu får jag väl kanske skämmas, men jag blir faktiskt sugen på att gå och se Morgan Pålsson - Världsreporter. Ja, jag är ledsen. Men så är det.

Iofs kan det bero på att Morgan Pålsson och hans kameraman är dom enda riktigt, riktigt roliga karaktärerna i Hipp Hipp och att få se dessa göra pinsamma saker i obskyr bananrepublik (inte bananrepubliken Sverige alltså) någonstans känns ganska lockande.

Jajaja. Även solen har sina fläckar.

Recension: Gli Occhi Dentro (1994)


Bruno Mattei, som avled förra året, har varit en speciell favorit hos mig. Egentligen så saknar han all form av klassisk konstnärlig kvalité, men var expert på snabbklippt underhållning för en bred video-marknad. Han hann med att regissera över femtio långfilmer och arbetade in i det sista, då med bisarra uppdateringar av klassiska italienska genreprodukter som zombies, kannibaler, kvinnofängelser och djungelaction. Gli Occhi Dentro från 1994 är en ovanligt välskriven giallo och är ett avstamp från Matteis vanliga väg.

Monica Seller spelar Giovanna Dei, en serietecknare som är känd för sin skapelse Dr Dark - ansedd professor om dagen, brutal seriemördare om natten. Men någon har tagit inspiration från Dr Dark och går omkring och petar ut ögonen på barnvakter.

Media och samhället är i uppror eftersom dom tror att mördaren har påverkats av serien och vi får bland annat följa en aggressiv presskonferans. Men Giovanna och hennes kollegor inser absurditeten med att skylla på serien:

"If they kill someone with a power drill, do they take it out on Black and Decker?"

Något som än idag känns aktuellt och som ingen riktigt kan svara på. Men mördaren verkar komma närmare Giovanna och lämnar till och med ett par utstuckna ögon hemma hos henne. Vem är mördaren och vad vill mördaren? Det blir ett antal vändningar innan vi faktiskt inser vad som pågår...

Detta är en renodlad giallo. Ingen slasher, ingen vanlig thriller. Den har allt som fansen brukar vilja ha av en giallo: svart hatt, svarta handslar och något vasst att döda folk med. Intressant nog, trots att det är Mattei, så är den väldigt välgjord - dock på låg budget - och regin är betydligt intelligentare än vad Mattei brukar klara av. Dialog och skådisar är väldigt ojämna, men är man van vid sånt här så klarar man av det.

Manuset är hyfsat komplex och bjuder på en del överraskningar. Mattei bygger upp en spänning och förutom några få scener här och där så flyter filmen på utan tristess. Stilen är rent, vitt och prydligt nittiotal och solen skiner för det mesta. Påminner alltså mer om Michael Manns Manhunter (här alitterar vi vilt) än om till exempel Deep Red. Våldet är rått, men inte så grafiskt - förutom en enda grafisk ögonutpetning, men är väldigt effektivt.

En överraskning från Bruno Mattei och ett givet val för giallo-fans som söker en film som dom troligen aldrig sett förut.