lördag, februari 23, 2008

Tiotusensexhundrasextiosex


Jag råkade gå in på en annan email-adress jag har, den som jag kopplat till mitt YouTube-konto och såg att den var helt översvämmad av emails som ville att jag skulle godkänna kommentarer på klippet "Starzinger - How many times do they say "monster"?".

En serie klipp från Starzinger som Pierre klippt ihop och som har samlat alla gånger man säger "monster" i den serien.

Idag så kom klippet upp i tiotusensexhundrasextiosex tittar. 10666 gånger har klippet visats på YouTube. Men å andra sidan, det är väl ett typiskt YouTube-klipp som folk plockar fram när dom har vänner på besök, mailar och skickar till varandra och tipsar om på sidor.

Recension: De Hängdas Revansch (1972)


Jag blir faktiskt glad när jag inser att jag hoppat över den här filmen så länge, inte för att den är dålig, utanför att den mest funnits i hemska usla utgåvor under titeln Massacre at Fort Holman. Men De Hängdas Revansch är något så ovanligt som en riktigt intelligent, våldsam och känslosam italiensk western där karaktärerna har betydligt fler lager än vad man kan ana från början.

Bud Spencer Eli, en sävlig lurendrejare som planlöst irrar omkring i ett USA helt sönderbombat av inbördeskriget. I en halvdöd liten stad så springer han in i desertören Pembroke, spelad med skärpa av James Coburn, och båda lyckas med konststycket att dömas till döden för sina "brott".

Men Pembroke får en chans att bota sin, vad alla tror, feghet, genom att han erbjuder sig att ta tillbaka Fort Holman, det fortet som han själv lämnade över till södern. Det finns inga soldater att avvara och han tar istället ett gäng dödsdömda fångar direkt från galgen, däribland givetvis Eli. Den otrevlige serganten Brent (Reinhard Kolldehoff) blir också uttagen till självmordsuppdraget eftersom han stulit Pembrokes guldkors.

Fort Holman är inte vilket fort som helst. Det är beläget på en klippa och dit kan man endast ta sig över en minerad hängbro, tunnlar inne i berget och sedan givetvis möta ett fett kompani med skjutgalna soldater. Att det sedan styrs av den sadistiske latent homosexuelle Majoren Ward (Telly Savalas) gör det inte direkt lättare.

Men enligt Pembroke är detta möjligt, och med ett löfte om femhundratusen dollar av guld nedgrävt på fortet så får han killarna med sig. Men är det verkligen guldet han är ute efter, är det värt att riskera sitt liv i ett sånt omöjligt uppdrag?

Som andra har påpekat tidigare, detta är i teorin en variant av Örnnästet, Kellys Hjältar, 12 Fördömda Män och andra liknande men-on-a-mission-filmer. Vi har det udda gänget som ska utföra ett omöjligt uppdrag mot ett närapå totalt otillgängligt fort, och måste använda sin list och massor av våld för att kunna klara av uppdraget. Allt med den vetskapen att långt ifrån alla kommer att överleva.

Jag hade faktiskt förväntat mig något lättsammare, speciellt efter den humoristiska inledningen där Eli klantar till det och sätter både dit sig själv, en nyvunnen kriminell kollega och Pembroke av misstag. Men filmen blir snabbt svartare och mer cyniskt, på ett mycket bra sätt. Det är inget roligt krig, och det finns ingen romantik över eländet. Människor gör allt för att överleva och det går egentligen inte att lita på någon.

Filmen är nästan två timmar lång men blir aldrig seg, alla scener känns nödvändiga och inget verkar vara utfyllnad. Av skådespelarna är det givetvis James Coburn och Bud Spencer som sticker ut, där den senare uppenbarligen gör en av sina bästa roller. Telly Savalas har en ganska liten roll och det verkar till en början bli en vanlig tok-skurk, men även där så bjuder manuset på överraskningar och Telly gjuter mycket liv i sin roll. Slutet är ovanligt, men även om det inte ens blir en duell så känns det så bra som det kan bli.

Nu är filmen inte direkt actionlös, även om det mesta kommer mot slutet då man tar sig in och attackerar fortet. Här förstår vi verkligen att det måste ha funnits budget, då det mycket väl skulle kunna vara en större Hollywood-film. Miljön, fortet, är fantastisk och jag kan inte svara på om det är uppbyggda kulisser eller om det är ett riktigt bevarat fort man använt sig av. Skyhög bodycount, massor av dynamitexplosioner, handvevade kulsprutor och många höga fall gör detta till en för mig tidigare okänd actionklassiker.

Gillar man krig, gillar man western och gillar man filmer med ett tydligt intelligent anti-våldsbudskap utan att för den delen dra ner på våldet, så ska man se De Hängdas Revansch.

Jag blev först lite orolig när de första sekunderna av filmern startade och printen såg förfärlig ut, sedan visar det sig att det är processat material för att det ska komma in förtexter. Vilket inte är så bra gjort även när filmen gjordes. Men efter förtexterna så blir det strålande kvalité med en schyst anamorfisk 2:32:1 version som knappt visar några skador eller slitningar. Studio S fortsätter att släppa guldkorn, och detta är hittills en av deras bästa westernfilmer.

fredag, februari 22, 2008

Emily "Madge Allsop" Perry är död!


Detta hade jag missat. Dame Ednas fantastiska sidekick och mobboffer, den tystlåtna karaktären Madge Allsop, det vill säga Emily Perry, har avlidit i en ålder av hundra år. Hon debuterade som skådespelare hos Dame Edna vid åttio års ålder.

För mig var hon alltid symbolen för att äldre människor faktiskt kan ha en rejäl självdistans, humor och driva med sig själv.

Hon var bäst helt enkelt.

torsdag, februari 21, 2008

Årets Blok - fortsätt gärna nominera :)

Ser att man flyttat fram datumet för Årets Blok, så gillar ni min blogg så får ni mer än gärna nominera min bok :) Här ska man fylla i titeln (Kärlek Är Bajs) och författare (Fred Anderson), samt givetvis en liten motivation.

Recension: Commando Mengele (1987)


Herregud, jag saknar ord. Först och främst, Commando Mengele är producerad av Eurociné. Kanske inte säger något för den som inte är insatt, men för oss som vet så står Eurociné för... minst sagt icke-kvalité. Även om vi även älskar dom på något konstigt sätt. Den är dessutom skriven av Jess Franco. Och regisserad av Andrea Bianchi. Egentligen hade jag inte behövt skriva mer, men eftersom jag faktiskt betalade för att äga den på dvd så är jag rädd att jag måste gå vidare.

Antonio Mayans (med världens sämsta kunskaper i engelska) spelar Marc Logan, vars flickvän blir ganska onödig och odiskret dödad när dom närmar sig ett hårt bevakat slott uppe på en kulle i Paraguay (eller är det Uruguay? Detta är något som växlar genom filmen). Han blir givetvis arg och på något sätt som jag glömt bort så misstänker han att den som gömmer sig i slottet egentligen är den grymme nazi-doktorn Mengele!

Samtidigt så försöker en Simon Wiesenthal-wannabe (Fernando Rey) organisera en jakt på Mengele och till sin hjälp har han Jack Taylor, som väntat hela sitt liv på att fånga Mengele för att han nämligen... nej, det får vi aldrig reda på lustigt nog.

Tillsammans med en akrobat-zigenare, en kung fu-gubbe, en sprängämnes- och vapenexpert samt Antonio Mayans i för trånga kläder och Rambo-mode så planerar man en ordentligt attack för att en gång för alla fånga in Mengele.

Men Mengele, som för övrigt spelas av en av mina favoriter John Vernon, låter sig inte ta sig så lätt. Han har nämligen en extremt tafflig privatarmé som styrs av den halte homosexuelle Wolfgang von Backey (spelad av Christopher Mitchum, son till DEN Mitchum) samt en ondsint tyska som hjälper honom att befrukta kvinnor med chimpans-spermier.

Commando Mengele är så tafflig, så illa producerad, så extremt dålig skriven och stundtals spelad att den faktiskt blir ganska sevärd. Men det är liksom inget som stämmer. Det är som om Andrea inte ens regisserade. Han bara ställde upp kameran och så fick skådespelarna improvisera lite. Eller försöka ta sig igenom Francos repliker. Egentligen skulle jag bara räkna upp knasigheter i någon timmes tid, men jag orkar inte. Fördelen är att filmen tar sig själv väldigt seriös, vilket blir extra roligt då alla replikskiften är som hämtade från en tredje gradens brännskadad porrfilm. För övrigt är filmen ljussatt som en p-dänga också.

Actionscenerna är hysteriska. Bianchi brassar på med squibs i alla fall, men fighting-scenerna är så idiotiska och humoristiska att jag skrattade högt. Kung Fu-gubben är nog det fånigaste jag sett sedan Carola och den så kallade privatarmén får en att vrida sig av skam. Det finns en scen när armén tränar och Mengele tar sig en titt på deras färdigeter. Det är som hämtat från Hot Shots 2.

Det känns som om jag tittat på djurporr eller nåt. Jag känner en skam. Men en ganska njutningsfull skam. Commando Mengele var verkligen så dålig som jag hade hört. Men jag ångrar inte att jag köpte den.

När eftertexterna rullar på, nästan alla är döda och John Vernon fått spatsera omkring i SS-uniform så får jag bara fyra ord på huvudet, som på något sätt sammanfattar min upplevelse:

"I mainly found myself..."

Vad är en gråsosse?



Enligt Wikipedia så förklarar man gråsosse så här:

"Gråsosse, milt nedsättande benämning på traditionella, partitrogna socialdemokrater av den äldre sorten, utan intresse för idédebatt eller stora visioner."

Det är en liten utmaning. Jag har alltid ansett att gråsosse är ganska positivt, eftersom det för mig handlar om att man står vid sina värderingar och inte tramsar bort politiken med kappvändningar.

Så jag skulle vilja veta vad ni anser är positivt med en gråsosse. Jag vill inte ha några negativa ord, vill bara att ni hittar det positiva.

Fantastisk bild på Göran va?

Tröjtrycken tvingar mig bli en presumtiv mansgris!

Det var så mycket folk på pendeltåget i morse, och det tvingade mig att dels sätta mig i ett vagnsnummer jag inte gillar (sätter mig alltid i sista vagnen för att kunna ha ryggen fri), nämligen nummer 2 och dels var jag tvungen att åka med ryggen mot färdriktningen. Inte för att jag blir åksjuk, men jag känner mig inte riktigt hundra med den situationen.

Så jag sätter mig ner, böjer mig lite framåt för att svepa rocken rätt under mig och råkar fälla en väldigt snabb titt ner i knät på kvinnan som sitter mitt emot mig. En naturlig blickrikning och jag hinner i alla fall notera att hon har en extremt kort kjol. Inget jag stör mig på, bara en notering.

När jag väl hamnat på plats så ser jag hur hon drar ner kjolkanten, med hårda rörelser och lite väl tydligt. Va fan. Fan. Hon trodde alltså att jag var en heterosexuell mansgris som ville ta en titt på hennes lår. För en stund så leker jag med tanken med att förklara för henne att det inte var meningen och att hon misstolkade det hela. Men jag skiter i det. Tittar tomt ut genom fönstret och försöker undvika hennes reflektion. Vill inte att hon ska tro att jag är världens värsta våldtäktsman.

Detta påminde mig om en av mina största problem på somrarna då många kvinnor, tjejer, damer går klädd i en tajt tröja av något slag. T-shirt. Långärmat. Oftast väldigt snyggt och prydligt, men tajt. Jag är en väldigt nyfiken person av mig och ser jag ett tröjtryck så måste jag ta en snabbtitt, läsa och se vad som står eller vad det är för symbol. Tyvärr så hamnar dessa tröjtryck oftast rakt ovanpå brösten, vilket är helt naturligt.

Men eftersom jag inte har något uppsåt med att titta på brösten, utan att läsa vad som faktiskt står på tröjan, så får jag mer än en sur blick då kvinnorna tror att jag spanar in dom. Det gör jag ju inte! Jag vill bara läsa lite! Jag är inte intresserad av deras bröst. Bara läsa. Titta.

Det är fan tur att det inte finns något mode att killarna ska ha något tryck rakt över skrevet eller rumpan.

Då hade jag blivit ett fall för akuten för länge sedan.

onsdag, februari 20, 2008

Viktig upplevelse för Pingstkyrkan

Det här är en viktig upplevelse för Pingstkyrkan jag hoppas att dom tar till sig den med intelligens och humanitet. För givetvis finns det transpersoner inom pingströrelsen, ja, till och med homosexuella. Fastän dom knappt tror det själva.

Att göra ett könsbyte är givetvis något väldigt stort och det är nog väldigt få som gör något sånt förhastat. Själv hoppas jag på ett moget beteende från kyrkan och hans vänner och kollegor där. Det är väldigt modigt av honom, speciellt i en konservativ och bakåtsträvande miljö som det är.

Om dom fortsätter att reagera på detta sättet, "Äckliga perversa personer som du hamnar i helvetet", så hoppas jag att Maria Hansson Nielsen söker sig till en annan öppnare församling eller helt enkelt startar eget. Det vore otroligt intressant med en HBT-kyrka, för dom som råkar vara troende och dessutom tror på guds totala kärlek.

Recension: Smockan i luften (1974)


Så har jag äntligen fått se om Smockan i luften, efter säkert tjugo år. Det är en sån där film som är en sådan stark del av min barndom att den för mig definierar vad en Bud Spencer & Terence Hill-film är: vänskap, slagsmål, mer slagsmål och en ett rejält stänk slapstick.

Bud spelar Big Ben och Terence spelar Kid, två rallyförare som under en hysterisk tävling råkar hamna helt och hållet oavgjort på prispallen. Priset, en dune buggy med röd lack och gult tak, vill båda ha och det slutar med att Kid bosätter sig utanför Bens garage.

Bredvid så håller ett tivoli till, och naturligtvis kärar Kid ner sig i lindanserskan Liza (Patty Shepard) och Ben surar mest, som vanligt i en sån här film alltså. Men fula skurkar häckar (bokstavligen) i kulisserna och den onde och totalt hjärndöde skurken The Boss (John Sharp) vill gärna, fast med inte så lite hjälp från sin psykolog, The Doctor (Donald Pleasence), ta över tivolimarken och bygga en skyskrapa där istället.

Så man skickar ut sina hejdukar för att rensa tivolit på folk och skrämma ägarna. Tyvärr så råkar man elda upp Ben och Kids dune buggy i samma veva och givetvis så blir våra hjältar ganska upprörda. Fyllda av vrede, korv och öl så börjar dom och terrorisera skurkarna, och det enda kravet dom har är att dom ska få en ny bil. Samt givetvis att tivolit ska få behålla sin mark.

Detta blir naturligtvis inte speciellt enkelt. För skurkarna alltså. För vem har något att säga om Bud och Terence är i farten?

Givetvis har humorn förändrats under alla dessa år, men om man accepterar en ganska naiv form av humor så håller Spencer och Hills filmer fortfarande. Just denna är såpass fartfylld med action, vilda stunts, slapstick och vitsar att den aldrig blir tråkig. Man börjar hårt med en otroligt rolig och spektakulär rallytävling där det verkligen syns att det är Remy Julienne som ligger bakom alla kraschar, hopp och gags som serveras. Riktigt välgjort och kul.

Lite senare blir det ett riktigt klassiskt slagsmål där Ben och Kid daskar upp ett tiotals skurkar inne på ett gym, och använder sig av alla prylar som finns där för att ge dom rejält med stryk. Det pågår länge, folk flyger och slår sig åt alla håll och det är fenomenal underhållning.

Sedan förekommer det en bra motorcrossjakt med bra stunts och en spaghettiwestern-parodi, ett stort slagsmål i en restaurang fylld med ballonger samt även lite avancerad bilkörning upp och ner för trappor i restaurangen. Därmellan blir det massor av humor och skoj för... vågar jag säga det? För hela familjen. Det är inte ofta man läser en sån kommentar skriven av mig.

Studio S har varit fina och snälla nog och har släppt en version i anamorfisk widescreen som överlag ser väldigt bra ut. Det är trots allt en italiensk buskis-action från 1974. Troligen är detta den bästa versionen som är ute nu, om man inte vill ha den brittiska som är i fullscreen eller importera från australien.

Smockan i luften är en actionklassiker och ett måste för alla fans av Bud Spencer och Terence Hill.

tisdag, februari 19, 2008

Vulkan intervjuar mig!

Vulkan.se har intervjuat mig på deras blogg angående min bloggbok givetvis.

Givetvis är det fullständigt logiskt att jag blir intervjuad efter Christina Jutterström ;)

Det blev en helt okey intervju också. Läs den om ni vill.

Mothkyrkan kör på igen

Ser att Mothkyrkan, som jag skrivit om här, har startat upp en blogg. Minst sagt udda.

angående kränkningar

I sin militanta form intar queerideologin en position från vilken nästan alla yttranden om sexualitet kan klandras - desto lättare som ideologin frånkänner andra rätten att tolka vad de själva menar. Beklagar man att homosexuella har det svårt - då "problematiserar" man. (Vilket betyder "misstänkliggöra" på deras idiom.) Låtsas man inte om det - då "osynliggör" man. Man kunde tro att det är likabehandling att inte ta hänsyn till folks sexuella läggning, men RFSU:s skolinformatör finner det upprörande att man som homosexuell kan gå igenom gymnasiet utan att någon bryr sig. "De blir inte sedda eller bekräftade i sin identitet och tystnaden blir i sig en kränkning."

- Problemet undviker debattören effektivt här genom att helt enkelt skita i att det som man vill ha, nämligen en undervisning som tar upp både heterosexualitet och homosexualitet som jämnlikt. Det handlar inte om att ta upp det ena mer än det andra, eller att trycka undan något av dom. Det handlar om klassisk balans. Men det förstår inte författaren. Trist, och illa underbyggt.

Tragiska lärare

Jag tycker en sån här bagatell är tragisk. En lärare som blir så sinnessjukt upprörd över att en elev har mössa på sig bör helt enkelt inte vara lärare. Sänk lönen på puckot. Sparka människan. Såna där personer har helt enkelt inte med barn att göra.

Ännu värre är det alla idioter som uppenbarligen tyckte det var ett bra mail och till och med kallar det "civilkurage" att protestera mot mössan. Är inte "civilkurage" ett starkt ord som ska användas vid viktigare saker än en sådan här fånig grej?

Vi vet alla hur många jävla kassa lärare det finns där ute, och det är riktigt tragiskt att vissa släpps in i skolans värld. Detta må hända är en bagatell, men vi vet alla att lärare gör värre saker än så här.

Själv minns jag Ken, vår engelskalärare på Wargentinskolan, som gång på gång förflyttades från diverse olika skolor på grund av att han hela tiden sex-trakasserade sina kvinnliga elever. Man undrar vad de som bestämde egentligen ansåg? Är det bättre att förflytta honom hela tiden så att fler råkar ut för hans förslag än att helt enkelt säga upp honom?

måndag, februari 18, 2008

Recension: Mannen Från Öst (1972)


Oftast tycker jag det fattas något när Terence Hill och Bud Spencer arbetar med egna projekt. Dom gav varandra den där energin, magentismen ut från den vita duken (eller i mitt fall, TV-rutan) som få andra hade. Som actionkomediernas Helan & Halvan, alltid med hjärtat på rätt ställe. Här har vi Terence Hill solo, i en ambitiös westernkomedi som heter Mannen Från Öst.

Sir Thomas Fitzpatrick Phillip Moore (Terence Hill) skickas till vilda västern på begäran av sin döde far, "the englishman", som dog i armarna på sin favorithora. En naturlig död, som kanske kan vara lite ovanligt i den westernfilmens värld.

Väl på plats så träffar sonen tre västernbusar, Holy Joe (Harry Carey Jr.), Bull (Gregory Walcott) och Monkey (Dominic Barto) som otroligt nog visar sig vara hans fars gamla "kollegor".

Sir Thomas Fitzpatrick Phillip Moore är dock inte så intresserad av att bli en riktig vilda västern-klar utan roar sig med att läsa poesi, fånga fjärilar, utöva morgongymnastik och kära ner sig i dottern till stans högsta höns, den otrevlige Frank Austin (Enzo Fiermonte). Just det senare gillar inte Frank och skickar sin otäcke hantlangare Morton (Riccardo Pizzuti) för att ta uti med problemet.

Men Sir Thomas Fitzpatrick Phillip Moore, som helst kallas för Tom, tänker inte ge upp så lätt. Så beväpnad med charm, intelligens, en Sherlock Holmes-hatt och en cykel så försöker ha ta den lilla staden med storm.

Regissören är Spencer/Hill-veteranen Enzo Barboni och han hanterar en ganska enkel historia med stadig hand. Han uttnyttjar bilden till max, nästan till parodins gräns när det gäller att placera skådespelarna i varsin ände av bildkanterna. Men så är också Mannen från öst en lek och dekonstruktion med västern-genren, en berättelse som trots sin naivitet gör upp med klyschor och det sista av vad som folk inbillade sig var det fria, vilda amerika.

Terence Hill, en halvtysk snygging som kanske lider av att han faktiskt ser väldigt bra ut, men som är en riktigt duktig skådis om man ser bortom slapsticken och dam-charmören. Jag blev riktigt förvånad när han faktiskt här visar upp sina otroliga talanger i akrobatik, stunts, hästridning och även att hantera en revolver. Men det är också sånt folk glömmer bort. Det är ingen lätt konst att bli filmstjärna. Oftast finns det en vansinning talang bakom ytan, så även i Terences fall.

Filmens nackdel är att den är lite lång. Närapå två timmar, när den mycket väl skulle ha kunnat klocka in på nittio minuter utan problem. Men den lever på bra skådespelare och ett gäng riktigt lyckade skämt. Och Terence Hills fantastiska utstrålning. Men vem kan slita sig från TV-rutan när dom där himmelsblå ögonen spänner blicken i en skurk? På tal om färger så har Studio S släppt en nästan prickfri utgåva med klara färger, oklippt och i korrekt ratio. Något som jag, som är uppväxt med sketna vhs-utgåvor i fullscreen, alltid blir väldigt glad över.

Det finns en bitterljuv känsla på slutet, när de tre busarna står vid havet och inser att dom inte kommer längre. När ljudet av ett tåg hörs i bakgrunden så förstår både vi och dom att vilda västern är över och det är dags att, på gott och ont, anpassa sig till moderna tider.

Aladdinaskens svarta hål


Har ni tänkt på att chokladasken fungerar som ett svart hål med en körsbärslikör i mitten? Som om en goda smaken håller till i ytterkanterna, som man äter av först, sedan dras man mot mitten samtidigt som smaken blir äckligare och obskyrare för varje tugga. I mitt finns det svarta hålet. En körsbärslikör eller liknande styggelse. Skulle det ske ett skeppsbrott och det enda som fanns att äta vore en chokladask så skulle ingen äta körsbärslikören. Personligen skulle jag nog hellre välja att sätta en planka i huvudet på närmaste överlevande och hugga in på ett människolår istället.

Ibland kommer tillfällen då man inte har något val. Man måste ta körsbärslikören i mitten. Antingen för att vara artig eller för att man är sugen på något sött. För någon tiondels sekund så mår man bra, när tänderna sjunker igenom den porösa mörka chokladen, men sedan förbyts denna närmast sexuella upplevelse med att man når in till kärnan av biten och likören äckliga smak slår mot tungan. Har man otur så är det en sån där körsbärslikör som inte bara har en gegga i sig, utan till och med har ett körsbärslik lagrat i mitten. Den lena, men äckliga upplevelsen, försvinner och man sätter tänderna i något som mest kan liknas vid ett ruttet ormägg. Eller en torkad skalbagge. Så torr nu den kan vara indränkt i likör. Jag får gåshud bara jag tänker på det.

Uppenbarligen har det funnits en tid då körsbärslikören var populär, och det var på Marabou under det glada åttiotalet. Ni vet då folk faktiskt tyckte Lotta Engberg var snyggt klädd och skrev "trevliga" melodier. Enligt en säker källa som jobbade inom Marabou på den här tiden så brukade man röra till körsbärslikören varje fredag. En speciell dag för denna begivenhet. Geggande processades och förstörde annars god choklad med sin närvaro. Tyvärr var man tvungen att börja reglera detta ganska hårt då de anställda hade för vana att börja dricka av likörgeggan - då hade man också riktig alkohol i - vilket gjorde att en stor del av personalen nere på golvet i Marabou var packade vid fredagens slut.

Så det satte man stopp för. Och nu lär det väl knappast inte ens vara riktig alkohol i dessa söta snuskbomber. Så den minimala tragiska glädje man kunnat få ut av dessa helvetets frukter har ändå gott förlorad i historiens krumsprång.

Gainsbourg vs Mitchell


Har lyssnat på en duett mellan Serge Gainsbourg och Eddy Mitchell. Dom är båda gamla i branschen och gamla i kroppen, och efter ett tag så flyter deras groggiga franska röster ihop i en kör av berusade paddor.

Voulazegrogoulezvouboulenezisbeaveziselou...

Typ, man förstår ingenting. Jag kan inte franska, men gör mitt bästa att försöka tolka orden, men när båda gubbarna kladdar ihop sig i fransk risgrynsgröt så blir det obetaldbart.

Tillslut blir det inte ord längre. Deras spritluktande mummelröster degas ihop till ett ljudfenomen, till en skrovlig ton som slår ut alla andra toner i närheten. Som tar ut musiken. Tar ut öronen.

Bouslevielezinigrrrrgrrrrgrrrrbrrrrbbbbbrrrrriiouisieviulooooooooogorrrrrrgggg...

Sedan kämpar musikerna för att göra sig hörda i det grova morret som fyllt tv-studion, bräker på med blåset och vips är gubbarna uppe i normala toner igen.

Mästerligt.

söndag, februari 17, 2008

Apoteket börjar lida brist på namn...


...jag har iofs inga bevis för detta, men eftersom jag då och då har med apotek att göra i mitt arbete så är det alltid irriterande att blanda ihop Apoteket Älgen i Smyghuk med Apoteket Älgen i Malmö.

Varför inte skapa unika namn till alla apoteket? Varför just två älgen? Försöker man få till någon trovärdighet genom att välja djur som ska inge respekt och kunskap? Varför finns det inget Apoteket Apan? Eller Apoteket Kängurun? Är det för att det är fåniga djur? Jag skulle kunna resa flera mil för att köpa min medicin på Apoteket Jätteapan, skulle inte ni det?

I alla fall har jag en lista på lite tänkbara nya namn som Apoteket kan använda sig av. Jag bjuder givetvis på detta och dom behöver inte erbjuda mig någon ersättning. Möjligtvis ett tack på insidan av någon förkylnings- eller pollen-broschyr.

Apoteket Jättetrögdjuret
Apoteket Nässeldjuret
Apoteket Kvalstret
Apoteket Orangutangen
Apoteket Przewalskihästen
Apoteket Binnikemasken


Listan kan fortsätta i en evighet. Varför inte bli mer radikal och köra Apoteket Bäckahästen, Apoteket Chupacabran, Apoteket Mokele-mbembe och så vidare?´

Har ni några förslag?

När jag sökte på ordet Apoteket på Google så hittade jag denna fina näs-rengörings-apparatur. Bara ett litet tips.