lördag, mars 01, 2008

Recension: The Giant Of Marathon (1959)


Såja, nu är ordningen återställd. Ännu en italiensk muskelman-peplum från femtiotalet, The Giant Of Marathon! Min pojkvän låtsas vara svartsjuk på alla mina filmer i den här genren, men trots att denna kanske är en av de mest kroppsfixerade bidragen så vill jag återigen påpeka att mitt intresse för dessa är rent historiskt. Typ. Eller nåt.

Vår favorit (och troligen Annelis också) Steve Reeves spelar den ståtlige olympiadmästaren Phillipides. Alla kvinnor vill ha honom, men han vill bara ha Andromeda (Mylène Demongeot), dottern till politikern Creuso (Ivo Garrani).

Givetvis, som i stort sett alltid i denna genre, så är det en konspiration på gång. Den girige och maktgalne Teocrito (Sergio Fantoni) vill gärna ha Steve på sin sida och försöker få honom över genom att indirekt erbjuda honom sin slav Charis (Daniela Rocca). Försöket misslyckas och Steve är sin stad trogen mot de onda perserna som Teocrito vill samarbeta med.

Men perserna tänker ändå invadera och är upp till Steven och hans heliga vaktstyrka att försvara aten med näbbar och klor, och endast iklädda små, små kortbyxor.

Alltså seriös. Ibland så undrar man om inte homoerotiken är väldigt medveten i dessa filmer? Att man vänder sig båda till en eventuell homo-marknad samtidigt som den också tilltalar glada heteromän som bara beundrar träningstekniken som dessa hjältar arbetat fram sina kroppar med och samtidigt få damerna i publiken att bli glada.

I alla fall. Alla anledningar är bra. Det här är en hyfsat kompetent peplum som lider mest av en ganska långsam första halva där det är mycket intriger och dialog som kanske inte flyter så väldans bra. Det blir dock aldrig riktigt tråkigt, utan Mario Bavas foto (och mycket av regin sägs det) är snygg och vacker och håller historien levande.

Steve Reeves är en väldigt bra actionhjälte, helt i klass med Mark Forest, Brad Harris (den klart snyggaste) och Arnaldo Fabrizio (mer goofy, men charmig). Han fungerar väldigt bra i fightingscenerna och vet hur en filmstjärna ska se ut i bild. För både han och vi vet att här handlar det inte om att göra nån Robert De Niro. Det handlar om att roa.

I andra halvan pumpas tempot upp betydligt och innehåller ett ganska stort slag med hästburna skurkar mot fotsoldater. Mycket häststunts och svärdsfighting. Kanske lite rörigt och några av de visuella effekterna som ska visa hur stort slaget är fungerar skrattretande dåligt. Men det är tanken som räknas. Den snyggaste actionscener är den i finalen då Steve och hans glada lättklädda gossar anfaller persernas båtar. Här blir det ovanligt våldsamt och Bava (för det är uppenbarligen han om man ser på stilen) har skapat några fantastiska och blodiga undervattenscener.

Lite ojämn alltså, men överlag en bra film med bra skådisar och främst av allt bra action.

Inscannat från LT



Se så seriös jag ser ut :)

Är bögporr kvinnoförnedrande?

Vilken kvinnlig feminist var det som påstod en gång att bögporr är kvinnoförnedrande eftersom den ena mannen alltid kommer att vara ett substitut för kvinnan?

Jag kommer ihåg hur jag läste intervjun i någon tidning och till och med då tyckte det var väldigt, väldigt konstigt resonerat. Jag antar att samma person nu håller väldigt låg profil med den åsikten, eftersom den egentligen bara vill bygga på den gamla fördomen om att bögar alltid består av en mansfigur och en kvinnofigur.

Bara det är väl att själv försvaga kvinnan på alla fronten, om till och med bögar anses vara svagare kvinnor?

Vi vet ju hur lesbiska har haft väldigt svårt att få hjälp av kvinnojourerna eftersom hela grejen med att en kvinna misshandlar en annan kvinna i ett förhållande inte stämmer in på extremfeministernas teorier om att det är enbart männen som förtrycker.

Minirecensioner: Starship Troopers 2 och Return to House on haunted hill (2004 & 2007)

Jag har verkligen en förkärlek för direkt-till-dvd-uppföljare, speciellt på senare år då kvalitén bara har blivit bättre och bättre. Liksom Species 3 så håller sig dessa två uppföljare över medelvärdet och leverar allt som vi vill ha, men kanske på lite mindre skala.

Starship Troopers 2: Hero of the federation

Superironisk titel, och som blir ännu mer ironisk på det det där sättet som bara Ed Neumeier kan skriva. Denna gången är budgeten rejält nerskalad, men Phil Tippett gör ett gott jobb med ett bra manus.

En trupp med "roughnecks" är fast mitt ute i en främmande världs vildmark. Insekterna kommer hela tiden. Man lyckas ta sig till en övergiven bas där man träffar på Dax, en officer som sitter inlåst på grund av en mordanklagelse, som han mycket väl erkänner.

Men insekterna har något på gång, och det upptäcker de få i teamet som har psykiska krafter. Men det blir svårt att övertyga alla, speciellt som alla kanske inte är "alla" längre...

Egentligen en variant på novellen "Who goes there?" (en replik som uttalas i filmen också) och som även filmatiserandes av Howard Hawks och John Carpenter. Det är paranoia och kroppövertaganden, invärtes ångest och jäkla mycket fina goreeffekter.

Den är inspelad på HD och man har uppenbarligen haft lite problem med grynigheten i ett par av nattscenerna utomhus, men annars ser den fin ut.

En bra och blodig film som är en liten pärla. Ser mycket fram emot trean som kommer nu i år.

Return to the house on haunted hill

Jag kan villigt erkänna att jag gillade ettan. Bra skådespelare, en dels snygga effekter och bara det hyfsat lama slutet som drog ner filmen. Man har lärt sig i tvåan och har ett betydligt högre tempo när systern till en av de överlevande från ettan beger sig tillbaka till huset för att leta efter en gammal staty.

Naturligtvis kommer hon inte dit frivilligt, utan kidnappas av några otrevliga skattletare. På plats träffar dom även en forskare som också letar efter statyn tillsammans med sina medarbetare.

Men vi vet alla hur det går. Huset tänker naturligtvis inte låta sina nya gäster lämna platsen, går in i "lockdown" och en efter en så blir detta glada giriga gäng dödade av überbisarra spöken.

Mycket bra gore-effekter, blod och elände. Inte samma budgetnivå som ettan givetvis, men håller ändå bra klass.

Manuset är på sitt sätt betydligt bättre än ettan då man levererar underhållning hela tiden och faktiskt lyckas bli lite orginell inbland. Höjdpunkten är som vanligt Jeffrey Combs som Doktor Vannacutt, som inte har en enda replik och som som bara stirrar, men som ändå lyckas bli den bästa skådespelaren i filmen.

Trevligt, trevligt.

fredag, februari 29, 2008

Bronco's och buss-pervo

Innan jag skulle på Studio S-festen i Torsdags så tänkte jag försöka äta en matbit. Yrade omkring en stund och jag fick för mig att gå till favoriten Bronco's. För säkerhets skull. Maten är alltid bra där och man behöver inte vänta SÅ länge.

Knallar in, en kille som jag inte känner igen säger hej och frågar hur många vi är. Nej, det är bara jag och jag tillägger att jag undrar om det finns någon plats. Jag ska bara slänga i mig maten ändå. Han tittar på ett schema och han blir uppenbarligen förvirrad av något.

Jag står kvar, inget händer. En kvinna kommer fram och tittar på mig och tilltalar mig på engelska. Jag påpekar att jag är svensk och väntar på besked från killen. Hon ser konstigt på mig, som om hon himlar med ögonen. Snubben kommer tillbaka, tar tag i två andra som står bakom mig och går iväg med dom.

Sedan står jag kvar där ensam. Kvinnan ser förvirrad ut. Sedan vänder jag på klacken och går. Sämsta servicen jag fått på väldigt länge.

Jaja.

Idag såg jag en äkta stalker på bussen. Han satt snett framför mig och jag kunde se när han bläddrade igenom bilderna på sin mobil. Av någon anledning som jag inte ens vill tänka på så har smygtagit bilder på tidningsläsande kvinnor på pendeltåget. Flera stycken. Han zoomar in på dom, tittar lite noggrannare. Byter bild, zoomar in. Verkar nöjd.

Pervo.

Faggorna?

Vad fanken betyder egentligen "fagga"? När något är i "faggorna"? Jag och Markus funderade på det, och enligt susning så är "faggorna" ett ålderdomligt uttryck för "antågande" eller "vardande" (som om det skulle vara ett aktuellare uttryck.

Varför heter det "kolbulle" när kolbullen är platt förresten? Vi har två teorier:

* Man hade inte tillräckligt små stekpannor till sina kolbullar, så eftersom stekpannorna var så stora så flöt kolbullen ut och blev en pannkaksliknande massa.

* Det handlar om gravitationen. Tyngdkraften är annorlunda nu i modern tid och kolbullen orkar inte befinna sig i bullform längre utan låter sig pressas ner till pannkaka.


Nåväl. Jag är trött.

Natti.

Tulpanomania


Noterar till min förskräckelse att det är mer tulpaner på gång igen. Eller jag borde vara van vid det här laget, då det varje år kommer dessa märkliga tulpankampanjer. "Svenska tulpaner blommar länge". Kanske det, men varför just tulpan? Varför inte ros? Det finns uppenbarligen något som heter "Tulpanens hus" utanför Stockholm också, så det måste vara något oerhört speciellt med dessa fantastiska, trista Svensson-blommor.

Någon som vet varför svenska blom-odlare lägger ner miljoner på tulpan-kampanjer åtminstone en gång om året? Är det för att tvinga folk, som mig till exempel, att reta sig på det och skriva om det i sin blogg så att folk blir ännu mer nyfikna på blomjävlarna. Tulpanerna verkar vara som Idol eller Eurovisionsfestivalen, MAN MÅSTE PRATA OM TULPANER! Eller Bert Karlsson. Media försöker pränta in i oss att tulpaner är intressanta och livsnödvändiga.

PRATA TULPAN! TULPAN PRATA! IDOL-JURYN! TULPAN ÄR DET ENDA SOM RÄKNAS I LIVET.

Har ni sett John Carpenters They Live? När man tar på sig ett par speciella solglasögon så ser man att bakom all form av media så döljer sig en subliminal information som ska hjärntvätta en att lyda utomjordingarna. Så det handlar inte om tulpaner. Tyvärr. Det hade varit otäckare.

Själv tycker jag dom är lite småtråkiga. Som ett knäckebrödsmacka. Eller Kent. Eller en fågelholk som barnen i familjen har gjort på slöjden och alla är stolta över. Så tråkiga är tulpaner.

Trollkarlen Fredson är död och begraven, kom ihåg det!

Läste i LT att det har varit trollerikonferens i Östersund, arrangerad av Jämtlands Magiska Förening och Svensk Magisk Cirkel. Jag får både negativ och positiva minnen av min egen allt för långa karriär som trollkonstnär i Jämtland. Trollkarlen Fredson, det var mitt namn och jag roade på barnkalas, firmafester, lokal-TV, i kyrkor och minglade omkring i butiker och visade mina trick.

Jag var helt inne i det där. Sprang på trollerikongresser och skrev i medlemsblad, vad med och startade ovannämnda jämtländska magiska förening och började långsamt tröttna på det hela. Det började kännas falsk. Dra billiga vitsar, titta på tokfulla präster, hela tiden svara på korkade frågor om jag kunde trolla fram pengar, trolla bort fruar och allt sånt där som är så förutsägbart. Min specialité var enkelt standup-trolleri. En väska, eventuellt ett bort och trolleritrick efter trollertrick, allt till mycket improviserat snack, dialog med publiken och alltid få riktigt uselt betalt.

Man var som en trolleri-hora. Det var nästan som om man förväntades att arbeta gratis. Det gjorde jag aldrig, kan tilläggas, och ju längre tiden gick så kändes det skönare och skönare när folk inte återkom. Tyvärr kunde jag känna ångesten när dom ringde tillbaka och insåg att jag måste ställa mig och förnedras nånstans för en billig penning.

Det hela slutade egentligen med att jag körde några shower som jag var nöjd med. Det finns en liten mysig filmsalong på Jamtli där man kom nära publiken och ändå kunde hålla en distans. Jag älskade den scenen, den bästa jag arbetat på förutom Storsjöteatern stora scen (som lyckas med att vara stor och intim på samma gång). Jag hade renodlad min show väldigt hårt, hade inte med några tramsiga glittergrejor (som är som heroin för trollkarlar) och arbetade mycket med det verbala istället för att låta fånig rekvisita göra saken. Jag var toppennöjd, publiken skrattade som galningar och till och med barnen var nöjda. Det var inte bara jag som uppträdde, utan även andra medlemmar från föreningen. Så det var en fin blandning av olika stilar.

Efteråt kom en dam fram och tackade oss för en fin show, men innan hon gick så vände hon sig mot mig och sade ”Men du, dig gillade jag inte. Otrevlig och elak”. Mina vänner, mina kollegor stod tysta och log. Ingen sade något till försvar. Sedan hasplade en kollega ur sig med ett hånflin ”Jag håller med henne”. Ingen sa något. Ingen försvarade mig, trots att alla visste hur bra det hade gått och att kvinnan troligen bara var en bitter ensam människa.

Jag gav honom en rejäl jävla hurring. Glasögonen flög över hela salen. Jag har aldrig känt mig så nöjd. Sedan gick jag därifrån och har aldrig tittat tillbaka. Jag slutade trolla nästan omedelbart, sålde min rekvista och såg detta som slutet för mig.

Ville inte ha med falska människor att göra igen. Ville vara fri, långt från hurtiga buskisskämt, barnkalas med bortskämda snorhyvlar och aspackade företagsledare som tog sina kvinnliga anställda på brösten.

Så om det är något jag aldrig vill höra igen så är det ”Trollkarlen Fredson”. Kalla mig vad ni vill, men min magi är för evigt förlorad.

torsdag, februari 28, 2008

Studio S 1 år!

Studio S, det intressantaste och bästa dvd-bolaget i Sverige just nu har fyllt 1 år. Har kommit hem från den lilla inofficiella festen och det var väldigt trevligt. Skönt gäng.

Fick en del tips på kommande gobitar, tyvärr inget jag kan avslöja, men som bekant så kommer det en "Djävla Djur"-box i April (på min födelsedag för övrigt, den 23:e) med Castellaris fantastiska Jättehajen: Vindsurfarnas skräck, Rats och Tentacoli.

Rated X är ett utmärkt drama av Emilio Estevez som äntligen får svensk premiär. En film som jag har sett några gånger och som rekommenderas varmt.

Sedan, fast jag kommer inte ihåg om jag fick säga det, så kommer Christina Lindbergs troligtvis mest sällsynta film äntligen ut på DVD...

Nu är jag väldigt trött, har knappt hunnit reflektera över att jag har en nypressad utgåva av Utan Trosor i Tyrolen (även den Studio S) i hyllan, men i morgon så kanske det blir lite tysk "erotisk" buskis för hela slanten.

G'natt!

"ÄVENTYR MED SKUTAN ROALD"


Genom min coola moster Åse så fick jag tag i denna lilla historia som nedtecknades av min numera avlidne morbror Sigge Bergh. Skeppet, som min morfar Odd ägde en gång i tiden, finns det mer information om på den här sidan, och det är också där jag lånat den vackra bilden.

"När jag var 8-10 år hade min far (Odd Berg) en skuta kallad ROALD efter sin bror (båten hette Bris av Hasselösund då vi köpte den, numera heter den ANNE-MON , byggd 1909 på My­rens varv i Strömstad). Strax före en jul i slutet på 40 talet var vi på väg till Göteborg, min far vid ratten i styrhytten, en yngling på 17-18 år som hette Jimmy om jag inte minns fel, och så jag kanske 8-10 år gammal.

SNÖADE REJÄLT
När vi passerade Marstrand hade det börjat snöa rejält, jag och Jimmy var nere i "kabyssen" och skulle steka köttbullar på en gammal kamin med stekplatta. Den gamla 50 hk Bolindermotorn (en cylinder, gjorde kanske 5-600 varv/min) dunkade och gick, svänghjulet var nästan lika stor som pappa var lång.

Eftersom det var kallt höll vi oss därnere och pappa hade det säkert ganska kallt i styrhytten. Rätt som det var kändes det som om vi åkte hiss rakt upp i luften, kaminen välte och köttbullarna ramlade ut över durken. Vi hade gått på grund, pappa hade i snöyran kommit på fel sida om en prick.

AKTERN UNDER VATTNET
Jag rusade uppför trappan/lejdaren till däck och skrek i högan sky hjälp h-j-ä-l-p. Pappa ropade att jag skulle hålla truten, och Bolindern dunkade och gick trots att aktern låg un­der vatten. Pappa lade rodret dikt babord och om inte så lång stund gled vi av grundet.

Vi kunde se ljusen från Marstrand och pappa vände Roald och vi körde in mot kajen i Marstrand. Båten läckte en del men inte så mycket så det var någon fara. Pappa sände ner en hink med sågspån som flöt upp i hålen i träbåten.

FAST I LERAN
Nästa morgon kom vi iväg till Göteborg och hämtade en last med sten, virke, briketter eller vad det var, på hemvägen satte vi oss fast i leran när vi skulle ta en paus, och det var svårare att komma loss därifrån än det var att kom­ma ner från grundet vi fastnat på på nerfärden.

MINDRE LÖNSAMT
Kostnaderna för upptagning och reparation gick på runt 10.000 kr och det var oerhört stora pengar då, bl. a. fick bottenstocken bytas ut. Pappa fraktade inte så många år till, det var dessutom den tiden då trakter med skutor blev mindre och mindre lönsamt. Men jag har många trevliga minnen från våra turer efter kusten med Roald. Sommartid kunde hela familjen åka med på mindre turer, och när mamma var föreståndarinna på Stensjö barnkoloni vid Åbyfjorden, kom pappa mod båten och tog med alla ungarna på en båttur efter fjorden, ut till Bohus Malmön, eller till något annat "spännande" ställe.

Roald(ex Bris) numera ANNE-MON finns alltså i mycket fint skick i Oxelösund och häromåret kunde jag besöka den gamla skutan när hon var i Skärhamn på besök i samband med Tall Ships Race. En upplevelse vill jag lova, vilka minnen som dök upp.

Sigge Bergh"

Grattis farsan!


Farsan fyller 62 år! Det är bara att gratulera! :)

Vi har inte så där tokmycket kontakt, men vi finns där båda då och då för att snacka musik och livet. Pappa, eller LOA som han kallas sedan många år (vilket i sin tur är en förkortning på för och efternamnet), är en person vars muskalitet jag tyvärr inte har ärvt. Killen har till och med spelad med Clapton en gång i tiden.

Vad jag vet så har han jobbat på Västmanlands Läns Tidning i stort hela sitt liv, fick pokal och sänt där för många år sedan. Han verkar trivas där och har fått se hela utvecklingen inom tidningstryckarkonsten i närbild. Först som sättare, och fysiskt arbeta med små metallbitar med bokstäver printade på och sedan med papper och nu givetvis helt digitalt.

Han är troligen också den mest musikkunniga mannen jag känner och har betydligt bättre koll än de flesta på gårdagens och dagens musik. Har ständigt nya lyssningstips, även om givetvis blues, jazz och reagge verkar ligga närmare hjärtat.

Han har också, som ni vet, varit statist i en svensk/tysk sex-komedi på sjuttiotalet :)

Grattis Daddy Loa!

Krönikör i Länstidningen

Kalle Olsson mailade mig förra vecka och undrade om jag ville börja skriva krönikor för LT's ledarsida. Efter några timmars betänketid så tackade jag givetvis ja och skrev fyra krönikor i rask takt. En blev skitdålig, två blev okey och ska arbetas mer på och den som publiceras i papperstidningen idag är en ganska enkel, men underhållande text, som fungerar lite som en presentation av mig.

Det enda vi inte är 100% nöjd med är rubriken, men den fungerar. Gregory tog utmärkta bilder av mig som kommer att fungera som bylines och liknande. Tyvärr ligger inte bilderna på nätet, men texten ligger uppe i en enkel variant.

Ska bli spännande att se hur detta utvecklas. Lite elakare ska jag bli i krönikorna, men givetvis med ett leende. Jag ser lite grann den här bloggen som Gainsbarre och texterna i LT som Gainsbourg.

onsdag, februari 27, 2008

Gulligt av Kalle!

Jättegulligt inlägg på Kalle Olssons blogg:

Kul va!

Såtillvida inte månen ramlar ner i Lake Michigan eller Hillary Clinton grips misstänkt för spioneri åt ryssarna eller Maths O Sundqvist skickar ut ett pressmeddelande att han avser anlägga ett Lego Land bredvid Jamtli så kommer det att finnas plats på ledarsidan för en ny krönikör i torsdagstidningen. Kul va!

Onsdag 27 februari 2008, 10:41
Kalle Olsson

Recension: Ricco (1973)


Se här, en italo-actionrulle som jag inte sett tidigare, eller i alla fall hört så mycket om. Och det lilla jag hört om Ricco har faktiskt i stort sett ständigt varit negativt och surt. Jag misstänker att det är pågrund av Christopher Mitchum, men troligen handlar det mer om bara vanlig gnällkärring-attityd.

Ricco (Christopher Mitchum) kommer hem efter två år i fängelse. Han hade attackerat Don Vito (Arthur Kennedy) på grund av mordet på sin far.

Nu är han redo att börja på ny kula igen och vill bara slappa, må bra och träffa tjejer. Men alla börjar antyda till honom att han borde ta hämnd. Det var ändå hans egen far som fick huvudet av skjutet. Ricco hatade sin far, men på något sätt så vill han inte bli inblandad i Don Vitos affärer. Det är som om den svinige fadern faktiskt förtjänade sin död.

Han bestämmer sig för att busa en aning. Bråka lite med Don Vitos män, försöka ta tillbaka sin flickvän som Don Vito lagt beslag på och kanske tjäna lite pengar genom att lura av maffian lite stålar.

Men det går snabbt överstyr och snart så har han mer eller mindre tvingats in i en blodig hämnd...

Ricco är en ganska enkel rulle och karaktären Ricco är ganska enkel som människa. En slacker som gillar brudar, bilar och att må bra. Lite nyttigt nonchalant angående kriminalitet och maffian. Mitchum gör rollen bra, även om han inte är någon lysande skådespelare. Men det är svårt att tycka illa om honom.

Regin är bra och man har utttnyttjat en låg budget på ett bra sätt med mycket action, blod och fighter. En udda, nästan lite avvikande, grafisk kasteringsscen och händelserna där runt omkring ger filmen plötsligt en svärta som den bara antytt innan. Arthur Kennedy är riktigt, riktigt bra som Don Vito.

Det är en udda film som kanske på något sätt riktade sig till en yngre, mer radikal publik, än vad andra crime-rullar från den här tiden gjorde. Ricco känns faktiskt som en ganska modern karaktär, som vi mellan 25-30 år kan känna igen oss i. En förebild för oss sjuttiotalister helt enkelt.

Lite humor är det att maffian uppenbarligen äger den lokala Wella-fabriken och jag undrar om Wella var medveten om vilken fantastisk produktplacering dom fick i kombination med tortyr, naked och maffian? Det finns en skön detalj där Don Vito vägrar använda tvål som jag blev konfunderad över i början, men som får ett makabert svar lite senare.

En bra film, till och med underskattad.

Den analfixerade Ronnie Lindén slår till igen!


Detta var nästan för bra på ett mycket bisarr nivå. Den minst sagt analfixerade kristne (som vanligt) anti-homo-aktivisten Ronnie Lindén (som ligger bakom AMOSO - Avslöjande av myter om sexuell orientering) har uppenbarligen gått in och petat in sina märkliga visitkort i lådor för pojkleksaker på Toys 'R' Us i Göteborg.

Tor Billgren på Antigayretorik skriver mer om saken och har även skrivit av texten på kortet:

Homosexuella för AIDS vidare då de slickar varandra i röv-hålet.
Vad sysslar de mera med? Kolla på:

www.amoso.se

Tyck illa om homosexualitet
inte om den homosexuelle själv


Man undrar ju när de kristna ska slappna av lite. Lägga texter om rövslickning i leksakslådor? Det är lika absurt som religionen i sig.

tisdag, februari 26, 2008

UWEX4






Mycket Boll att se fram emot, och då har jag inte ens hunnit se Alone in the dark directors cut och BloodRayne 2.

EGOX2



Vi tog kort på varandra helt enkelt. Bara en uppdatering av hur snygga vi är.

Varför börjar inte moralkärringarna vråla nu då?

Ett barnporrgäng har haft möten och förvarat barnporr i Shurgards förråd enligt Aftonbladet. När får vi moralapornas skrik om att förbjuda och censurera förråd nu då? Borde man inte släppa alla förråd fria så att polisen verkligen kan kontrollera att det inte finns något olaglig i förråden?

Sånt här vill gärna moralaporna ha när det kommer till internet. Censur, förbud och kontroll. Så varsågoda, börja skrik om förråd nu. För att inte tala om Posten, som troligen tills internet kom varit den största barnporrdistributören någonsin.

Jepp, så är det.

Hade jag varit hetero så hade jag varit kvinna eftersom jag älskar män så mycket.

måndag, februari 25, 2008

BR0KENRAiNB0W - Du gjorde min dag!


Detta var sjukt rolig :) Någon som kallas sig "BR0KENRAiNB0W" (observera stavningen, lite lunarstorm/helgon typ) blir sjukt upprörd över detta inlägget där jag skojar med tanken på hur en emo som är rädd för blod ska göra när denne ska skära sig i handleden.

Okey:

fyfan är du dum i huvudet eller, att vara emo har ingenting att göra med att skära sig att göra.
- Nej, men det är den allmänna uppfattningen som jag driver med.

emo är en musikstil som du kanske borde kolla upp lite mer innan du anklagar och dissar emostilen totalt.
- På vilket sätt har jag dissat emo-stilen? Har jag på något sätt klankat ner på musiken och klädstilen?

snobb som inte bryr sig ett skit om andra eller omvärlden, bara bryr dej om ytligheten och dyra grejjer
- Vet faktiskt inte riktigt vad du fått det ifrån? Har du läst min blogg överhuvudtaget? Den inriktar sig på en stor del till att bekämpa till exempel homofobi. Tyvärr kan jag inte bry mig om "dyra grejjer" eftersom jag är ganska fattig.

jag tycker att du ska läsa lite om vad emo verkligen är om du stör dej på oss utan att veta ett skit.
- Åter igen, vad har detta med mitt inlägg att göra?

jag blir så förbannad på sånna som dej som inte förstår ett skit, känslokalla fucker, du skulle behöva få rapp i baken din om du inte förstår att du ska sluta hacka på folk
- På vilket sätt är jag känslokall? För att jag vågar driva med "skära-sig-i-handleden-mentaliteten" som verkar finnas hos en del människor? eftersom emo inte har med saken att göra så borde du inte ta åt dig.

låt alla va som dom vill o döm ingen som inte gjort dej något ont, och som du verkligen inte vet något om. hoppas du skäms du din kränkande jävel...
- På vilket sätt har jag hindrat något från att vara sig själv? och på vilket sätt har jag kränkt någon? Har du läst min blogg? Har du läst alla min insändare, debattartiklar angående homofobi och kränkningar?

Och naturligtvis skäms jag inte. Men ditt svar gjorde faktiskt min dag :)

Jag såg Leif-Åke

Jag såg Leif-Åke på pendeltåget igår, men jag orkade inte känna igen honom. Lite dåligt samvete har jag faktiskt, men å andra sidan: vad har man att säga till någon man inte sett på tjugo år och som egentligen mer är jobbig än intelligent.

Det är inget fel med Leif-Åke. Han har absolut inte alla hästar i stallet, är så där överdrivet social och uppmärksamhetskrävande som en hel del personer med någon form av utvecklingsstörning kan ha. Han hade blivit en bjässe. Han var lång redan som tio-elvaåring, men nu kändes det som om han var två meter och dom där stora klotrunda ögonen flackade åt mitt håll hela tiden. Som om han på något sätt anade att jag var någon från hans förflutna.

Tack och lov verkade han inte göra någon koppling till vår gamla låg- och mellanstadieklass i Sigtuna. Fast först fick jag en känsla av att han kände igen mig. Jag lyssnade på musik och försökte fokusera ut genom fönstret, få pendelfärden att gå fort. Känner att någon tittar på mig och tittar upp mot en jätte som står i gången bredvid mig. Han vänder precis bort blicken och fortsätter framåt. Med sig har han en lustig liten kvinna, runt samma ålder, med huckle och som inte knystar ett enda ljud under hela färden.

Jag kände igen honom redan då. Ja, det tog några sekunder för mig att koppla hans namn och min relation till honom, men det ramlade ändå ner relativt fort.

Men jag har aldrig sett poängen med att snacka med gamla klasskamrater. Är inte nostalgisk av mig och är inte intresserad överhuvudtaget vart det blivit av dom.

Leif-Åke sitter och snurrar sin fåniga toppluva allt hastigare. Den lilla kvinnan sitter på andra sidan gången och lyssnar på vad han pratar om, han har hittat någon annan bekant på tåget. Ibland tittar han på mig. Men jag låtsas som ingenting. Jag orkar inte.

Nu inser jag att han kanske gjorde samma sak med mig. Ignorerade mig. För vem är intressad av gamla klasskamrater egentligen?