lördag, mars 08, 2008

Alternativ kvinnodag

Min mor skrev ett program för en alternativ kvinnodag, som svar på hur alla kvinnodagar brukar vara, dvs "kvinnliga" och fyllda med sånt som vissa kvinnor tror att alla kvinnor tycker om. Tänk en typisk Tjejmässa helt enkelt.

Väldigt roligt. Går att läsa här.

Rambo var utmärkt


Vi var ett gäng som gick och tittade på Rambo och vi blev nog glatt överraskade. Det var roligt att studera den illa påläsa publiken bestående av snorungar som antagligen inte ens var födda när Rambo III kom. Dom har lite svårt att till sig Stallones dystra galning och fnissade åt en del repliker osv osv.

Men efter den första stora massakern så blev publiken tyst. Som om en våt duk lade sig över alla fnittriga tonårshjärtan. Massakern var givetvis hjärtskärande. Ingen blev skonad, panik, ångest och hemskheter.

Efter det blev det mer fantastiskt tokaction. Jag har aldrig sett så blodig action någon gång faktiskt. Inte i den här skalan.

Stallone är en bra skådis och han gjuter liv i en karaktär som lätt hade blivit en parodi år 2008. Men han gjorde det bra och var nog också den bästa skådisen i filmen. Sorry, ta bort "nog". Han ÄR den bästa skådisen i filmen och han gör sin roll lysande.

Det rådde lite förvirring huruvida huvudskurken var homosexuell eller pedofil, men uppenbarligen är det ett barn som han har med sig in i sitt rum, så det känns inte som någon bisarr form av antigay-retorik som Roger på Bögjävlar först hade fått för sig.

Men i alla fall. "Splaction" när den är som bäst, dessutom med både djup och politik inblandat. Har svårt att se att en actionfilm kan bli årets bästa actionfilm efter den här.

torsdag, mars 06, 2008

Moses var hög som berget Sinai


Kul att det tas upp igen, hallucinations-teorin. Det finns väl naturligtvis en väldigt stor risk att det stämmer, då det absolut inte var något ovanligt att hallucinationer genom droger har framkallat visioner och förhöjd andlighet.

Intressant hur kyrkohistorikern Nils-Eije Stävare (ser inte ni också en man med skepparkrans?) snabbt avfärdar den teorin, något som han troligen inte skulle göra när det gällde andra religioner - gamla som nya.

Nils-Eije Stävare är troligtvis också Pingstvän, eller väldigt nära kopplad till Pingströrelsen, så han är knappast rätt person att uttala sig om detta. Man borde låta någon oberoende diskutera huruvida det är troligt eller ej att Moses och hans kollegor i bibeln använde sig av droger för att få visioner och budskap av ett högre väsen.

Hur man gasar ihjäl sina skor (och sig själv. och sina medmänniskor)

Ett par svarta fina reebooks blev det. Inköpta på Intersport i Kista. Det var givetvis den billigaste modellen, och säljaren försökte desperat att rekommendera mig att köpa ett par som kostade trehundra kronor mer. Men icke sa nicke. Här ska det inte spenderas allt för mycket. Det är trots allt bara skor, såna där man går i en del av dygnet. Hade man använt dom hundra procent av dygnet så hade jag förstått att man lade ut lite extra pengar, men i mitt fall så kanske dom används 11 timmar. Och det är mindre än halva dygnet, alltså ingen högre prio.

Men för att tjäna lite extra pengar så prackade Intersport-säljaren på mig en sprej som skyddar skorna ÄNNU mera mot vatten och allmän fukt. Jag antar att det rör sig om någon form av hinna som lägger sig omkring skorna och täpper igen eventuella små mikroskopiska skavanker. Så lockelsen om torra fötter, så torra som möjligt utan att förlora fötternas naturliga fuktbalans lockade naturligtvis något enorm.

Väl hemma (detta var samma kväll som Stellan villade bort sig i det minimala samhället Märsta) så kände det att det var dags att spreja skorna. Det var för fuktigt och kallt på balkogen och det stod faktiskt att sprejen kunde orsaka yrsel, andnöd, skador på ögonen, allergiska reaktioner, jordbävningar och vulkanutbrott.

Så det bästa stället var givetvis att stänga in sig i det hermetiskt tillslutna badrummet och tuta igång sprejandet.

Det fungerar fint ungefär den första sekunden. Sedan börjar jag känna hur sprejen tar på andningsorganen och hur stark lukten är. Som att sniffa bensin typ. Eller nåt annat som alkoholister dricker i yttersta nödfall av törst. Men jag står ut, sprejar ena skon två gånger och måste sedan kliva ut ur badrummet. Alla vanliga människor skulle naturligtvis ta sig till balkongen för att fortsätta där, men fukten skrämmer mig och jag går in i badrummet och hårdsprejar den andra skon. Blir yr.

Men skorna är sprejade.

Sedan upptäcker jag att molnet av mördarsprej har letat sig ut i hallen och letar sig vidare till alla vrår! Tack och lov så är Stellan ute och virrar och Matthew verkar ha låst in sig på sitt sovrum där han sjunger thailändska folksånger. Eller så kvävdes han av lukten. Vet inte.

När det verkar ha försvunnit ute i hallen och köket så känns det lite lugnare. Sprejen verkar ha hittat en fristad.

Vilket visar sig vara mitt rum. Det är som att gå in i en vägg av alkis-spöken! Jag sliter upp fönstret och bara ber till något att sprejen ska leta sig ut innan Stellan kommer hem. Eller att Matthew reagerar innefrån sitt rum.

Tjugo minuter senare så har det mesta av mördarsprejen försvunnit och Stellan kommit hem. Han verkar inte märka något. I alla fall säger han inget. Men jag är nöjd.

Jag kommer trots allt ha norra klotets torraste fötter.

Den tjugoåttonde Juli

Den tjugoåttonde Juli förra året så hölls Östersunds första prideparad. Jag var själv involverad och debatterade kring detta, för naturligtvis så tyckte jag det var en underbar idé att visa omvärlden hur öppna och varma jämtlänningarna kunde vara. Sånt där som folk skryter om. Hur härligt och fint det är i Östersund, hur snälla alla är mot varandra och storslagna tal på storstorget varje sommar om allas rättigheter.

När jag såg reaktionerna på prideparaden så började jag fundera på om inte majoriteten av alla som hurrade för allas rättigheter, den allsmäktiga kärleken under Evert Ljusbergs tal egentligen kom från andra delar av landet. Troligen gjorde var majoriteten inte från Östersund, som det brukar vara på festivaler.

På insändarsidorna, speciellt på nätet, så skrev folk att man inte skulle uppmuntra till såna här avvikelser, att man skulle uppmuntra det ”normala”, en mamma skrev att hon skulle hålla sina barn inne från Östersunds gator. Jag vet inte varför hon skrev det, kanske hade hon fått för sig att alla homosexuella är pedofiler eller att hennes barn kunde påverkas in i en homosexuell livstil.

Även RFSL Östersund fick märkliga inlägg från anonyma personer, som vanligt eftersom dessa aldrig står för sina åsikter med namn. Ett av inläggen löd ”varför har inte alla "normala" en parad för att hylla kärnfamiljen? dvs mamma+pappa=barn”. Typisk retorik från en homofob, från någon som inte tänker speciellt långt.

För alla ”normala” har en parad. Den pågår hela tiden, oavbrutet. Det är bara att kliva utanför dörren så ser man paraden av familjer, par som visar sin kärlek till varandra, reklamkampanjer med den heterosexuella familjen som norm, karaktärer på film och tv, undervisning som förutsätter att det bara finns en form av familj och så vidare. Så det är konstigt att folk reagerar över en kärleksparad som sker en gång om året. Det finns nog viktigare saker att bli upprörd över.

Så, vad hände då? Tyvärr flyttade jag till Stockholm och kunde inte gå med i paraden. Men jag hörde att det var många deltagare, mycket kärlek från människor runt omkring och en stor succé. På bilder jag har sett så lyser människorna. Det är den kärleken som jag kopplar samman med Jämtland.

Jag skulle vilja veta om den där mamman gömde undan sina barn den där dagen. Visade hon sina barn hur dåligt det är med kärlek? Jag skulle vilja veta om hon var och såg paraden och att människorna i den var en vild blandning av allt och alla. Från Bosse Bilmekaniker och Johanna Juristen till Sune Schlager och Diana Dietisten.

Eller satt mamman där med neddragna persienner, beväpnad till tänderna med ett basebollträ om någon homosexuell skulle råka bryta sig in och påverka hennes barn?

I år blir det Europride i Stockholm. Jag ska vara där. Ska ni?

onsdag, mars 05, 2008

Tjejmässan bidrar bara till förstärka den negativa kvinnosynen

Läser om Tjejmässan i Lit i LT. Fin tanke givetvis. Den har väl pågått i en hel del år nu, men kanske inte bara i Lit? Har fått för mig att den varit i Pilgrimstad också. Jaja. Oviktigt.

Det som slår mig och alltid har slagit mig är att den är så typisk "tjejig". Det handlar om modevisningar, smink, massage, hälsa, skönhet, pyssel och knåp, kläder och väskor.

Som utomstående, dessutom helt ointressad av dessa saker, så får det mig att tro att kvinnor (bara för att dom just är kvinnor) enbart är intressad av utseende och ytlighet. Som om alla bögar skulle vara intresserad av schlager eller alla heteromän skulle vara intresserade av tipsextra. Samma klyschor, fast omvänt.

Konstigt nog är det ingen som reagerar. Hade jag varit kvinna så hade jag blivit rejält uttråkad på en sån här mässa. Bara klyschor om hur kvinnor ska bete sig och vad dom ska tycka om. Inget av det mässan erbjuder är fel, men problemet är givetvis att det är så ensidigt att det inte finns något annat alternativ.

Tråkigt.

Kontorets myrstig

Jag sitter och arbetar på två kontor, på det ena (i Kista) finns det en myrstig precis utanför mitt båsa. Om man inbillar sig lite så är den cirkelformad med ett par utstickande vägar som leder till olika båsansamlingar.

Av någon anledning blir folk alltid lite förvånade att jag sitter i mitt bås här. För dom verkar tro att hela ytan är en promenadcirkel för mobilsamtal. Oftast så ser jag ett förvånat ansikte som tittar in på mig för att sedan försvinna bort mot trappan som leder mot altanen och sedan vidare i en cirkel. Runt, runt och runt.

Dessutom verkar dom tro att just den ytan också är det perfekta stället att ha sina personliga samtal på. "Det är så mysigt att höra din röst" kan jag höra en råbarkad säljare säga i ena sekunden för att i andra bevittna uppslitande telefonlinje-gräl, barnpassning och huruvida försäkringen gäller efter att någon bucklat deras bil.

Det anses också vara det bästa stället att ta personalfoton på, så det är fler än en gång som jag fått se nya säljare, representanter och vad dom nu än är stå och smila medan den lätt uttråkade inhyrda fotografen med bockskägg och lägenhet på Söder eller i Vasastan uppmuntra dom att "vara lite mer ledig".

Det är ett äventyr, som ni ser. Verkligen.

tisdag, mars 04, 2008

Death of vinterskor

Nu vet jag faktiskt inte hur det har varit i Östersund och Jämtland, men den stora skillnaden för mig med att flytta till Stockholm är att det inte finns någon snö. Om man inte vill räkna det där plasket vid trottoarkanten som snö. Eller högen som mer är grus än snö. På ett sätt är det enormt skönt. För första gången på många år så har jag inte behövt vakna upp i vad som känns vara totalt natt, pressa upp dörren eftersom det ligger tio ton snö utanför och pulsa ner till busstationen med snön smältandes innanför kängorna.

Där jag bodde innan var det ständiga problem med posten eftersom min hyresvärd hade en tendens att aldrig låta skotta den lilla trappan som ledde ner till min källarlägenhet. Istället så fanns det en smal isränna där man kunna halka upp och ner, krampaktigt klamrandes i den till hälften nerfallna muren som omgärdade min port. Till slut så byggde man om min trappa, och jag fick balansera på plankor över en cementsjö under mig istället. Tänk er en flodhäst på en en trampolin. Men det slår inte snön. Jag jobbade tidigare ute i Lugnviks industriområdet, där, om man hade tur, så fastnade inte bussen i snömassan som aldrig skyfflades bort. Jag hade för vana att promenera hem med Kenneth, eller ”skägget” som han ibland kallar sig. Till slut blev vi experter, på en vägsträcka på ett par hundra meter, att hjälpa stackars medarbetare att putta upp deras bilar som kört och fastnat i dikena.

Men allt det där slipper jag nuförtiden. Men inte ger dig mig någon glädje, eftersom min snålhet (eller ekonomiska sinnet som jag kallar det) förhindrar mig från att köpa vattentäta skor. Att köpa skor för vintern är ett nödvändigt ont som jag drar ut på tills att fötterna blir blåa och jag klagar för mycket. Det har hänt mer än en gång att vänner har köpt skor till mig för att dom tröttnat på min klagan. I alla fall så köpte jag mina nya fina svarta kängor i november, på lunchen, på en tid under fem minuter. 299 kronor kostade dom. Vilken dröm. Värme. Torra fötter. Dessutom såg dom ganska snygga ut.

Tills sena sulan sprack. Lite kyla får jag allt leva med. Sedan sprack andra sulan. Bara lite vatten. Sedan började själva skon lossna från sulan. Klafs klafs. Men okey, det regnar inte varje dag i Stockholms-vintern tack och lov.

Sedan lossnade hälen. Jag köpte extra sulor, såna man har i stövlar, och petade in dom i skorna. Fungerade i en vecka. Sedan började tårna plaska stillsamt i den allt blötare vintern. Pulade in en socka i hälen för att jag åtminstone skulle kunna gå upprätt och inte som jag vore halt.

I helgen orkade jag inte längre. Frågade min kompis Simon om han hade ett par skor jag kunde få låna över helgen, så att jag kunde vara torr. Tyvärr har Simon storlek 39 och jag har 43. Men det har aldrig hindrat mig. Trängde in fötterna, promenerade en kilometer för att möta pojkvännen. Vi åt en pizza på vägen hem och när jag hade slaskat i mig resten så insåg jag att jag inte kunde gå längre. Båda lilltårna var blodiga och jag promenerade i strumplästen hem. Gregory, han bara skrattade.

Det gör fortfarande ont i fötterna och dom är dyngsura av mina desintegrerande skor. Men om jag inte känner mig allt för snål så kanske det blir ett par nya på lunchen.

Om jag hittar dom inom fem minuter.

måndag, mars 03, 2008

Stellan gick vilse



20.10 - Stellan går för att handla på Willys.

20.57 - Stellan skickar sms att han gått fel.

20.58 - Fred får ringa upp Stellan och inser att Stellan är på andra sidan jorden.

21.05 - Stellan och Fred har lyckats lokalisera vart Stellan är.

21.18 - Stellan ser en busshållplats.

21.38 - Fred väntar fortfarande på Stellan.

21.39 - Stellan gör ett försök att skämta och skicka ett sms där han säger sig ha klivit av på "lingonvägen" istället och ska nu försöka ta sig vidare hemåt.

21.40 - Stellan äntrar hemmet. Välkommen.


Ännu ett "äventyr" (enligt Stellan) är över.

söndag, mars 02, 2008

Recension: Dark Angel (1990)


Det har varit på tok för lite Dolph Lundgren på bloggen, och då är det väl lika bra att jag skriver några rader om en av hans mest kommersiella, snygga och läckra actionsnurror: Dark Angel, eller I come in peace som den även heter - och som egentligen är en betydligt bättre och fyndigare titel.

Dolph Lundgren spelar Jack Caine, en hård snut med ett hjärta av guld. När vi möter honom så sitter han och avslyssnar en möte mellan en undercovers-snut, hans närmast kollega Turner, och en knarkbaron. Samtidigt så rånas en butik i närheten och Jack springer dit, dödar dom han ska döda och missar givetvis att hans partner blir avrättat och att en utomjordisk galning med hockeyfrilla och heroinberoende slaktar en stor del av knarkgubbarna.

Otroligt nog får inte Jack sparken på grund av att han misslyckades att skydda sin kollega och för att han handlat utan sina chefer tillstånd, och bli istället utsedd att bli assistent och den minst sagt stele regelfetishisten Smith (Brian Benben). Tillsammans ska dom lösa fallet.

Samtidig så har utomjordingen, Talec (Matthias Hues) hunnit med att mörda och sno endorfin från ett gäng offer runt om i stan, och av någon anledning behöver han massor av heroin till detta.

Så med både vanliga hederliga kriminella mördare och en riktigt aggressiv utomjording så blir det inte några lätta dagar för våra hjältar...

Detta är här ett gäng snabba nittio minuter med ett manus som kanske inte är vidare orginellt, men som bjuder på hejdlöst mycket explosioner, buddy-humor och några feta roundkicks från Dolphan. Musiken är komponerad och framför av Jan Hammer, killen som gjorde musiken till Miami Vice, och det borgar för en skönt synth-stämning som matchar kläder, kostymer och utomjordingar väl.

CD-skivan är en nymodighet och bland det första vi får se i filmen är en CD-skiva, och sedan visar det sig att utomjordingen har ett vapen som skjuter något som ser ut som en väldigt dödlig CD-skiva. Man kan tänka sig hur någon filmproducent fick idén då han satt i sin porsche med palmerna svepandes förbi honom i solskenet.

Jag gillar överlag Dolphs filmer och han har hållt bättre klass än en del andra actionsnubbar. Under den här perioden gjorde han flera klassiker: Red Scorpion, The Punisher, Showdown in little Tokyo och så sedan denna då.

Synd att han inte större än så. Men vi kommer alltid att älska honom, även om han börjar göra kristna postapocalyptiska filmer i Sydafrika... oups, det har han faktiskt gjort.

Men han är förlåten för allt.

En rubrikernas dag

Expressen satte rekord i "chockerande" och "intresseväckande" rubriker idag, allt har givetvis med melodifestivalen att göra. Betydligt viktigare nyheter (sånt somf faktiskt betyder något och har ett allmänintresse) fanns undangömda på andra ställen i nätupplagan.

Snygg-Erik: Jag ska festa med Linda i natt

Här bryter Linda Bengtzing ihop efter segern

Köns-skämtade i direktsändning

Luuk chockade - med modern dans

Bengtzing blottade armhålan i TV