lördag, mars 15, 2008

Recension: Duel Of The Champions (1961)


Långt ifrån den bästa historiska peplumen som gjorts, men Duel of the champions har ändå ett visst underhållningsvärde och några intressanta idéer.

Alan Ladd var fyrtioåtta år när han spelade in sin första och sista italienska peplum, och otroligt nog skulle jag ha gissat att han bara var en uppsminkad sextioåring. Han fungerar egentligen inte som en av tre söner, Horatius, som kämpar för Rom. Men på något sätt får han någon form av värdighet i rollen. Men bara nästan.

Under ett slag så blir Horatius tillfångatagen av fienden och hemma i Rom är man snabba att anklaga honom för feghet och förräderi. Hans far förskjuter honom och hans bröder är sura. När han väl lyckats fly så blir han kallt mottagen hemma och drar sig undan till ett fredligt lantliv.

Men enligt gudarna så ska han och hans två bröder vara räddningen för Rom i och med att dom genomför en duell mot fiendens tre härskarbröder. Men givetvis är det inte bara den hotande duellen som är på gång, utan även intriger som att hans flickvän gift sig med hans bror under de veckor han varit ansedd död eller desertör samt att han kärat ner sig i en lokal byflicka.

Att hans syster också blivit kär i en av fiendebröderna gör det hela inte lättare.Men till slut så måste alltså brödraduellen ske. Och sen var det inte mer med det.

Vad jag gillar med filmen är att Horatius har ett sådant motstånd till våld och krig, med tanke på att han är romare och detta utspelar sig i inledningsskedet på romarriket. Vid ett tillfälle flyr han till och med, även om det utvecklar sig till en plan där han vinner över fienden.

Tyvärr blir det lite av en antiklimax då det faktiskt bokstavligen är en fight mellan tre bröder från vardera läger. Inte en enda soldat mer. Inget fett slag. Inga episka kameraåkningar. Inga stapplande italienska statister.

En annan som stapplar ibland är en trött Alan Ladd. Han verkar inte speciellt intresserad av rollen och det ser ut som om han har svårt att röra sig smidigt vid ett par tillfällen. Eller så var han full. Jag vet inte. Han är dock helt okey, även om det hade passat bättre med någon friskare och mer atletisk skådespelare. Det finns väl en anledning att alla fightingscener med Alan är filmade på avstånd så att man inte ska se stuntmannens ansikte så väl.

Men jag skulle nog ändå köpa den om den kom ut i en ny restaurerad utgåva, och inte i den avskyvärda version som Alpha har gett ut. Som att se bajs utsmetat på en tallrik. Fast i fler färger och färre nyanser.

Recension: Scorpion Thunderbolt (1988)


Jag har sett många filmer på sistone, men inte haft inspiration att skriva ner några direkta åsikter. Allt från intelligenta House with the laughing windows, besvikelsen The Heroin Busters, det mindre mästerverket Bug av William Friedkin, Saw IV, extremt tokiga Mad Foxes och Planet Terror.

Varför jag då bestämmer mig för att göra comeback med Godfrey Ho's Scorpion Thunderbolt kan jag bara delvis svara på. Det är som vanligt ingen bra film, men att få se ännu en klipp- och klistra-film av Godfrey som dessutom också innehåller ett gummimonster, gör att den blir oemotståndlig.

Som vanligt så är det ett par olika mystiska intriger samtidigt, vilket beror på att Ho har klippt ihop en eller två gamla filmer med nyinspelat materialet. Liksom Thunder of gigantic serpent så verkar orginalfilmen här vara en riktig höjdare, men lustigt nog så flyter den nya filmen på utan några större problem. Bara större förvirring.

En seriemördare härjar i... Hong Kong? Han/hon/det ger sig på kvinnor och dödar dom blodigt. Nu får vi, som tittare, reda på i stort sett på en gång att det inte är en vanlig seriemördare, utan någon som verkar vara en orm-människa (tänk er en kombination mellan Alien och Humanoids from the deep, kryddat med lite orm) som i sin tur styrs av en blind nattvakt som väcker upp den med ett spela flöjt...och han i sin tur verkar styras av en "genom-ond vampyrhäxa i ett rött slott".

Samtidigt, i det nyinspelade materialet, så klampar coole Richard Harrison omkring med stor mustasch och flexande muskler. Men alla vill döda honom, och det beror på en magisk ring som han fick av sin farfar... eller far. Kommer inte ihåg. Uppenbarligen styrs alla dessa mördare av vampyrhäxan.

Polisen står handfallen när det gäller seriemördaren, men en ung kommissarie med moppemustasch är djupt förälskad i både en kvinnlig journalist och i en kvinnlig kollega, och givetvis så verkar båda dessa kvinnor råka ut för läskigheter. Men det är inte bara seriemördaren, utan även en galen brottsling som kommissarien satte dit en gång. Han kastar kniv, våldtar och är allmänt skogstokig.

Vampyrhäxan dansar, trummar på sin trumma och ålar sig med sina manliga slavar, samtidigt som fler och fler blir offer för monstret!

Ska polisen kunna stoppa eländet? Eller är det Richard Harrison, som spenderar mycket tid på hotellrum och parker, som måste slå tillbaka?

Faktum är att den här filmen är nästan lika underhållande som den låter. Den är extremt förvirrande och det är svårt att hålla reda på karaktärerna, speciellt de kvinnliga, men blodet stänker hyfsat mycket och de nya fightingscenerna med Harrison och diverse kinesiska stuntmän är faktiskt helt okey.

Orginalfilmen, som fått offrats för Godfrey Ho's vision, verkar riktigt bra och innehåller ett trevligt plastig monster och uppenbarligen en hög bodycount. Samt blod och ovanligt mycket naket, både män och kvinnor. Någon får gärna tipsa mig om titeln på den här filmen.

Den roligaste scenen, utan att den ska vara rolig, är när en enormt flexande och halvnaken Harrison får besök av en vältränad hantverkare med tajt linne som kommer för att "fixa ett läckande rör". Sedan försöker han döda Harrison, som dödar honom genom att trycka sitt fallosaktiga träningsredskap mot mannens hals. Som hämtat från en bögporrfilm från '85 alltså.

Som en bonus så har jag tagit ut ett litet bildspel som akompanjerar detta inlägg. Det får tala för sig själv. Och jag var ju tvungen att någon bild då jag inte kunde hitta någon orginalaffisch.

En film jag rekommenderar för skräpfilmsentusiaster och filmälskare alltså.

fredag, mars 14, 2008

Kjell-Erik Øye - Norrman


Detta är Kjell-Erik Øye, statssekrerare i Norge.

Nu är jag absolut inte fördomsfull mot norrmän (jag har norskt blod själv, morsan är halvnorsk) men här har vi ett 100% klart och tydligt fall där man kan se att denne man är norrman.

De äppelröda kinderna, det glada norrmanne-leendet och slipsen och skjortan som kanske inte riktigt passar ihop, men ändå är acceptabelt för att han är norrman och att han är en glad norrman. För att inte tala om det där koft-liknande plagget han har utanpå skjortan.

En gång i tiden hånskrattade folk åt mig när jag påstod att det går att se vilka som är från Norge, precis som man kan avgöra vilka som är danskar, finnar och svenskar.

Nu skrattar dom nog inte längre. Läxan är lärd och jag har gått vinnande ur tävlingen.

Kraftverk 3714 på Webhallen

Ser att Webhallen rear ut sina sista exemplar av Kraftverk 3714. Passa på.

Och för er som är nyfikna så kan ni se någon form av märklig trailer här.

En gång fick jag ego och samlade ihop en mängd positiva kommentarer och citat om filmen, och dessa kan ni läsa här i en tidigare post.

"Jag stannade för länge"

Min andra LT-krönika har nu publicerats.

Vad tror ni? Är det tabu med sånt här? Ska man hålla det inom "familjen", eller ska man vara öppen med det så mycket som möjligt? ¨

Jag tror på den senare delen. Man måste tala om det. Man måste våga släppa greppet och inse att det finns människor som man älskar som faktiskt gör fel, som faktiskt - rent ut sagt - är dumma i huvudet.

Egentligen anser jag att detta även inkluderar barn som får en örfil av sina föräldrar. Iväg och polisanmäla. Acceptera aldrig. Låt dig inte tryckas ner av någon i din familj.

torsdag, mars 13, 2008

Ja, det är ju verkligen konstigt ;)

Ja, så konstigt då. Det måste vara "det nya arbetspartiets" tanke att man ska acceptera att bara jobba med vad som helst. Tackar man ja till ett jobb som man inte passar för eller mår illa av, så blir man sjuk, deprimerad, mår dåligt och sedan tvingas man fortsätta jobba på grund av moderataporna.

Det är alltså inte ett dugg förvånande och snarare ett tecken på hälsa och förstånd.

Våga vägra städa moderatlägenheter för en femma i timmen.

På tal om trolleri...

...så kom jag att tänka på Harald "föredettingen" Treutigers tilltag för hundra år sedan, där han avslöjade trolleritrick i TV. Som om en extra dumförklaring av den redan korkade SVT-publiken. För vem tror att trolleritrick är på "riktigt".

När jag gjorde en sökning så hittade jag denna minst sagt distanslösa krönika där personen faktiskt tror att han var den som såg till att SVT lade ner Treutigers påhitt samt att han vill hota Tobbe Trollkarl med uteslutning ur trollerisandlådan för att han lärt ut trolleritrick i teve.

Skulle man utesluta någon för det så bör man nog rensa upp riktigt ordentligt bland alla bokförfattare vars böcker finns ännu mer lättillgängliga i landets bibliotek.

Humor, humor.

Förresten så kan mängden av trollisar på min sida just nu förklaras genom att Christer på Magiarkivet har länkat till mitt Trollkarlen Fredson är död-inlägg från sin blogg. Christer är en person jag har jag stor respekt för, eftersom han alltid har tagit konsten seriös och vigt sitt liv åt att bevara den. Heder åt den mannen.

Musik 2

Jag håller på att gå igenom all den musik som jag kan tänkas vara intresserad av, vilket är mycket i nuläget.

Förutom en otrolig massa Serge Gainsbourg (och jag får även rekommendera cover-albumet från 2006, Monsiour Gainsbourg Revisited) så har jag smyglyssnat på mer fransk pop och rock. Den som har imponerat starkast är Benjamin Biolay vars Gainsbourg-doftande stil har fått mig på fall. Etienne Daho har jag också återbesökt. Blev inte så förtjust i hans senaste album, L'invitation. Lite för mycket... gubbigt för mig. Men å andra sidan så blir även Etienne äldre och albumet kanske växer ju mer jag lyssnar på det. Drog också ner Belinda Carlisles Voila, där hon tolkar fransk pop. Rekommenderas. Hennes tolkning av Bonnie et Clyde är fenomenal.

Fick en nostalgigrej och lyssnade in mig på George Harrisons feta dubbelvinyl All Things Must Pass, som jag alltid velat höra men aldrig fått tillfälle till. Helt okey, med Harrisons patenterade slingor. Tyckte dock att det var lite ojämnt, och för en gångs skull är jag benägen att anse att han allt hade kunnat slå till med ett enkelalbum. Då hade det blivit perfekt George Harrison-pop. Detta kom sig förresten av att jag fick ett enormt sug efter White Album, eller "The Beatles" som det egentligen heter. Världens bästa dubbelalbum och ALLA låtar är bra, och ytterst egensinniga. Man har kommit långt i sin Beatles-fetischism när man faktiskt frivilligt lyssnar och älskar Revolution 9. Men gillar man avantgarde så gör man.

Frank Zappa har varit en favorit sedan tonåren och jag passade på att lyssna igenom två album jag inte hört förut, The Yellow Shark och Jazz From Hell. Jag antar att det inte är musik för alla, men det är strålande jazz/modern klassisk musik som kan vara väldigt abstrakt ibland. Vad jag förstår det som så finns det inga improvisationer här, karln har skrivit dessa komplexa verk not för not. Mycket imponerande. Det blev några av hans mer "kommersiella" album också: Apostrophé, Overnite Sensation, Sheik Yeribouti och en av mina favorit, You Are What You Is. Det senare är ett utmärkt exempel på vilken multitalang Zappa var som kompositör. Mycket låg humor och märkliga ordvitsar och givetvis populärkulturreferenser, men också enormt skickligt skrivet och arrangerat. Det finns allt från gospel till country, uppblandat med jazz, pop, allmänna tokerier och en del tyngre rock. Dessutom hänger alla låtar ihop, otroligt nog.

På den elektroniska fronten så har det blivit, oväntat nog, Jean Michel Jarres första och senaste album: Deserted Places och Teo & Tea. Det förstnämnda är betydligt bättre med tv-spelaktig musik och inslag av "riktiga" instrument. Teo & Tea är dock betydligt bättre än vad han gjort på många år, med mer inrikning mot trance och elektropop. Klaus Schulzes soundtrack till p-rullen Body Love blev det också, vilket är rent utsagt mästerlig elektronisk musik. Tokbra. Kan inte rekommendera det nog mycket. Tankade ner Tangerine Dreams Atem också, men har inte varit sugen på att lyssna på den - som det brukar vara med Tangerine Dream av någon anledning.

Nick Caves senaste, Dig Lazarus Dig, fungerade inte alls för mig. Lite för... radiorockigt. Kan inte förklara. Men jag blev uttråkad. Betydligt bättre var, givetvis, Brian Enos och David Byrnes My Life In The Bush Of Ghosts. Etno-experimentellt så det stänker om det, men väldigt bra jobbmusik och schysta samplingar. I låten The Jezebel Spirit, så har man använt sig av en riktig exorcism som samplingar.

Känner mig lite som en trist skräckfilmsnörd utan liv, men det har blivit mycket filmmusik från italienska genrefilmer också. Claudio Simonettis musik till Conquest är otroligt bra och Goblin och deras musik till Contamination och Buio Omega. Stämningsfullt och orginellt. Fabio Frizzi har impat en aning på mig nu när jag lyssnat på honom långt borta från filmerna, och där har det blivit allt från The Beyond till Manhattan Baby.

Favoritspåret är nog ändå ledmotivet till A Lizard In A Womans Skin av Ennio Morricone och Francesco De Masis jazzscore till New York Ripper. Vacker som fan.

Vad har ni lyssnat på då?

onsdag, mars 12, 2008

Jag, en blomma!

"Som en vacker blomma, pressad i en fuktig medeltidsbibel"

Det var så jag beskrev min situation till nära och kära via SMS idag när jag stod packad som en inlagd sill (för att använda en tristare liknelse) på det gravt försenade pendeltåget till Märsta.

Tur att det fanns snygga killar att titta på i alla fall. Dom stod som i en triangel runt omkring mig, väl utspridda över hela vagnen, så det var kämpigt.

Skådespelar-gig på g

Fick besked i förrgår om att man vill ha med mig i en reklamfilm (på sätt och vis, jag förklarar senare) som ska spelas in nästa vecka. Jag provspelade för en vecka sedan, så det var snabba puckar. Som det ser ut nu så ska jag spela pappa i alla fall :)

Det var länge sedan jag gjorde något mer avancerat på skådisfronten, mest statistgrejor (senast Du Levande, och det var ett bra tag sedan) så jag är faktiskt lite nervös. Det rör sig bara om tjugo sekunder, men under den tiden ska jag och min motspelare göra något riktigt bra som fångar och roar publiken.

Igår ringde man om kläder och klädstorlek, men det slutar nog med att jag använder någon av mina egna skjortor och byxor. Då vet vi att kläderna passar i alla fall.

Nåväl, lite skvaller om mitt gråa liv.

Nu på fredag kommer förresten min nästa krönika i LT. Väldigt seriös och personlig, och kanske lite för mycket av vad jag egentligen vill avslöja om mitt liv. Men jag hoppas att den kan ge inspiration till andra människor att sätta stopp för vissa saker i sina liv.

tisdag, mars 11, 2008

Carola bränd på bål, men vem är förvånad?


Slutet på en schlagerepok skriver tidningarna. Carola utröstad och ”bränd på bål”, enligt henne själv (underhållande eftersom det var en populär avrättningsmetod av kristna mot oliktänkande en gång i tiden). Allt verkar vara alla andras fel. Typiska tankar från någon som saknar den där viktiga ingrediensen självdistans.

Jag har inte sett Melodifestivalen på många år, senaste gången jag hörde en bra låt var nog för tio år sedan. Vilka som hade skrivit den vill jag inte gärna nämna (Ace Of Base), det är pinsamt, men det var en bra synthlåt i alla fall.

Personligen har jag aldrig fallit för tävlingshetsen, inte ens i skolan när de mer fartfyllda killarna kunde bli förbannade över att de förlorade i brännbollsmatchen och gick och försökte se surt tuffa ut i hörnet på planen. Jag orkade inte bry mig. Min mor försökte få mig att spela fotboll en gång i tiden, men jag blev så uttråkad att jag vägrade gå dit igen.

Det är väl därför jag har svårt att förstå hetsen över en meloditävling som nu för tiden mest består av diverse tros-, naken- och hatchocker. Egentligen borde Carola, som är en sådan driven artist snabbt vifta bort den där förlusten och fortsätta köra sina välbetalda företagsgig istället.

Men hon har inte förstått att det hon gjort under sitt liv, alla hits och alla scenframträdanden, egentligen kommer i skuggan efter uttalandet att transpersoner bör hamna i helvetet om de inte förändrar sina liv och att det går att bota homosexuella med förbön. Absurditeter givetvis, men det är också det som gör Carola till en relik. Kanske att folk tröttnat på människor som tar saker för givet, som istället för öppna armar och kärlek erbjuder fördomar och bakåtsträvande åsikter. Jag vill hoppas det i alla fall.

Som bög tycker jag att det är konstigt med denna dyrkan för människor som uppenbarligen vill homosexuella illa – särskilt när homosexuella finns med i hyllningskörerna! Man dyrkar Bert Karlsson trots att han startat ett i inledningsskedet väldigt homofobiskt parti, Ny Demokrati. Man dyrkar Carola trots hennes extrema åsikter. I övriga världen verkar antisemiten och den uttalat homohatande Brigitte Bardot vara någon form av favorit bland både kulturmänniskor och homos. Man vill väl inte se hur människor är tyvärr, man blundar för allvaret och suger i sig underhållningen istället. Går det att skilja konsten och personliga åsikter ifrån varandra? Uppenbarligen, men det verkar vara lättare i vissa ämnen. Jag tror inte Carola hade behandlats med silkesvantar om hon uttalat sig om, för att ta ett gammalt exempel, judar eller zigenare. Eller helt enkelt icke-religiösa människor. Man försöker med sådan kraft från utsatta grupper vara så förstående, så förstående till den grad att man hellre vänder andra kinden till och inte ifrågasätter. Uppenbarligen stor kärlek, men till vilket pris?

Carola kommer igen. Hon behöver nog inte gråta länge förrän anbuden ramlar över henne. Eller som Liberace en gång sa ”Jag gråter hela vägen till banken”, när recensionerna blev sura och negativa.

måndag, mars 10, 2008

Space Ouddity!


Det känns som om jag befinner mig Interzone just nu. Sitter på kontoret, skulle gå och posta ett brev och sedan strimla ett papper. Jag hör att någon spelar väldigt hög musik, arabisk... egyptisk på ett av kontoren. Tänker inte mer på det, förutom att det låter väldigt som väldigt bra högtalare.

Så jag stoppar ner pappret i strimlaren och när jag vänder mig om så står en snubbe och spelar Oud framför mig. Jag tror han är egyptisk och har fez på sig. Vi snackar inne på kontoret på ett stort svenskt företag alltså.

Jag blir bara förvirrad och ler åt honom.

Sitter nu och ska på lunch. Han går omkring och spelar i båsen runt omkring mig. Måste härifrån innan han tar mig. Oudfadern. Oudjob. Dåliga oudvitsar.

Det får vi hoppas, Carola...

Att "det är över nu". Som hon snyftande säger i kvällspressen. En kvinna som för länge sedan hade något att säga till om i underhållningsindustrin och är mest känd för bisarra uttalanden om att transpersoner ska hamna i helvetet och att homosexuella går att bota med förbön.

En relik. En självgod, närmast skrikande (sången var det länge sedan hon behärskade), frikyrkokvinna med botox-ansikte och noll självdistans. det finns inget äkta med Carola, det var till och med något jag insåg som snoris när jag såg henne slå igenom i TV-rutan i den där fula gula dressen och med bibeln i handen. Det finns inget äkta. Allt är konstlat och tillgjort. Falskt.

Så vi får hoppas att det är över Carola. Gör nåt annat.

söndag, mars 09, 2008

G och F på TekM