lördag, mars 22, 2008

2 bra & 1 dålig


Ni får ursäkta att jag varit lite slö med bloggen de två senaste dagarna, men G är på besök och det är långhelg. Så jag känner att jag behöver vila lite, inte vara så aktiv som jag brukar vara.

Vi har hunnit med att se tre filmer sedan i torsdags, två väldigt bra och en mycket, mycket, mycket, mycket dålig. Den första vara I woke up early the day I died, med Billy Zane i huvudrollen och som producent. Den bygger på vad som anses vara Ed Woods sista genomföra manus och är en lysande slapstickkomedi med massor av bra skådisar i småroller. Även Ed Wood-veteranen Maila "Vampira" Nurmi har en cameo, och Ed Woods fru (om jag inte minns fel) får en liten roll där hon slår en handväska i huvudet på Billy Zane. Vi förväntade oss inget, men när vi började kolla så blev vi fast och älskade den.

I heart Huckabees var en fantastisk liten existensiell komedi med Jason Schwartzman, Dustin Hoffman, Lily Tomlin, Mark Wahlberg, Jude Law och ett gäng andra sköna skådisar. Jag betvivlade inte att den skulle vara bra, men åter igen blev jag tagen på sängen hur bra den var. Det är väl en vanlig filmnördfavorit vad jag vet, men för en gångs skull lever den upp till hypen.

Sedan har vi den där dåliga filmen...

10000 B.C.

Alltså, jag har inget emot korkade OCH underhållande filmer. Absolut. Jag älskar sånt. Och det var det jag fick se. Nu blev det istället en korkad och TRÅKIG film. Stentråkig. Lite action, och egentligen en enda långt trams därmellan med en story som i stort sett direkt lyft från Apocalypto - fast den filmen kunde faktiskt berätta en historia. Dialogen i 10000 B.C. var så dålig att folk fnissade högt och slutet när åldermodern gör en viss sak skapade gapskratt i publiken. "Dramat" om kärleken mellan en krigare och nån brud var så stentrist skildrat att jag fick ont i kroppen. Jag bryr mig inte om hur historiskt korrekt saker är och köper även att mammutar var med och byggde pyramiderna, så det reagerar jag inte på. Men det här var en film som var så dålig att jag mådde psykiskt illa efteråt. Ett sånt slöseri med biopengar.

Från och med nu heter den 10000 W.C.

När vi kom hem så hade Anneli skickade dessa läskiga sjöstjärnor till mig. Fy Anneli ;)

torsdag, mars 20, 2008

Recension: Seven Murders for Scotland Yard (1971)


Paul Naschy, eller Jacinto Molina som han heter egentligen, är en skådespelare och filmskapare som mer eller mindre har gått mig helt förbi. Jag vet inte varför, men med tanke på hans imponerande karriär så är det ganska konstigt. Så jag har i alla fall börjat att försöka se en och annan film av denna biffige spanjor. Denna gången blev det giallon Seven Murders For Scotland Yard från 1971.

Naschy spelar ”Pedro”, en alkoholiserad föredetta trapetsartist som efter en olycka (ganska komiskt skildrad med Naschy i en alldeles för tajt cirkusdräkt som drullar ner på golvet) ligger i en sunkig lägenhet i Soho och är bitter. Hans fru har blivit prostituerad och inte nog med det så springer det omkring en Jack The Ripper-wannabe och hackar sig igenom grannskapets glädjeflickor.

Inte helt oväntat så blir Pedro misstänkt, speciellt efter att hans egen fru fallit offer för mördaren, och han flyr och bestämmer sig för att leta reda på mördaren själv. Samtidigt så fortsätter mördaren att härja, med svarta handskar och en ny souvenirkniv för varje mord. Konstigt nog så verkar Pedro vara i närheten av alla morden och det hela blir inte bättre av att han en morgon vaknar upp med ett lik bredvid sig.

De torra brittiska Scotland Yard-gubbarna försöker givetvis stoppa honom, då de är övertygade om hans skuld.

En spansk sleazig giallo som utspelar sig i Londons Soho-distrikt. Schyst. Det är en enormt skräpig film. Slarvigt ljussatt, lite skakig kamera ibland, ojämna skådespelarinsatser, enormt tunnt manus och blodiga men ganska dåliga effekter. Men den har bra fart och det är tillräckligt med grafiska mord och sleaze för att man intresset hålls levande.

Naschy är bra som den bittre trapetsartisten, och påminner lustigt nog om John Belushi ur vissa vinklar. Tyvärr kunde filmen ha tjänat på en bättre regissör som kanske skulle ha kunnat bidra med en mer fantasifull och inte så standardmässig regi.

Men jag gillade den trots alla nackdelarna. Men blir jag inte uttråkad så är oftast filmen sevärd.

Höjdpunkten är egentligen Soho-området med alla sunkiga barer, porrklubbar, skumma sex-biografer och människor på livets avvägar. Jag skulle inte vilja bo där kanske, men det gör sig mycket fint på film i alla fall.

onsdag, mars 19, 2008

"Men studiorna vill alltid göra en aktion av sådana här filmer"

Jag misstänker att Morgan Freeman faktiskt sade att han filmstudiorna vill alltid göra action av sådana här filmer", inte "en aktion", som SVD-journalisten Clas Svahn (herregud, är detta samma snubbe som driver UFO-Sverige?) skriver i sin artikel angående att Arthur C. Clarke kastat in handduken.

Bara ett tillägg till hur man granskar och analyserar sina källor. Något som UFO-Sverige förhoppningsvis borde vara bättre på ;)

Sorry to missing U!

Hi FRED.how RU?
Sorry to missing U!
any news on your some?
i was great-build House in KHANOM
now and going with friend
to AngkorWat 25Aug08 this.
take care XXXXX.


Det är konstigt. Bara en vecka efter att senaste LT-krönikan som dessutom handlar om honom, så messar mitt förflutna igen. Efter mer än ett halvår.

Ett mess som kanske inte säger mycket, men som är fyllt av hans vanliga psykologiska krigsföring. Han vet att mina två högsta drömmar är att skaffa mig ett litet hus på varmare breddgrader, nära vattnet. Han vet att jag drömmer om att besöka Angkor Wat. Så det är så klart att han nämner det. Som för att visa vad jag missar eftersom jag lämnade honom. Att han också ber om ursäkt för att han saknar mig säger allt. Det är krigsföring.

Intressant var att en arbetskollega, både på skoj och allvar, sade att det var många farliga människor som hade namn som slutade på "Y". Tänk så rätt hon hade i det här fallet.

!

Vill du radera SMS?

Ja Nej


Ja givetvis...

Tack och lov, snart långhelg!

Det är speciella vibbar i luften när det vankas långhelg eller semestertider. Oftast är det tystare på jobbet, eller i alla fall behagligare. Plötsligt går stressen ner, de flesta kunderna orkar inte höra av sig utan bestämmer sig "för att ta hand om det där dom skulle ta han om för två veckor sedan efter långhelgen istället".

Jag tycker nästan ljuset förändras. Det blir ett klarare, himmelskt ljus. Solen skiner nästan alltid när det börjar nära mig, för att försvinna när själva ledigheten satt igång. Här på kontoret är det en lättsam stämning. Det är tyst. Inte alls samma stress runt omkring. Folk vet att dom kan sova som en gris på Fredag morgon. Så även jag.

Själv har jag tagit ledigt halva torsdagen också, vi brukar annars jobba hela skärtorsdagen av någon anledning. Men det är skönt att kunna kila hem där vid elva-tiden, eller som det troligen blir: möta upp G någon timme senare på stan, kanske ta en lunch och sedan åka hem och slappa.

Egentligen skulle G ha åkt till Polen, men han valde att ha en långhelg med mig istället. Tack för det gullet! Igår snackade vi om att gå på bio, se den där fåniga forntidsfilmen med mammutar, sabeltandade tigrar, pyramider och halvnakna män. Vi tycker båda att Anneli (G yrar hela tiden om hur vacker Anneli är, så jag vet inte riktigt om jag ska börja bli svartsjuk eller nåt ;)) ska följa med också, fast jag vet att hon kommer att bli upprörd över de förmodligen grova förvanskningarna över vår jords historia. Men det hör till när man ser sån här film med Anneli :)

Idag har jag extremt ont i nacken. Men så går det när man headbangar framför en kamera i ett par timmar i sträck. Jag gråter hela vägen till banken, som Liberace sa en gång.

Om man inte ser på TV då?

Radiotjänst får storhetsvansinne och vill att alla människor i hela sverige ska betala TV-licens, om man ens har möjlighet att se TV på mobilen, internet eller whatever. Naturligtvis kommer det aldrig att lyckas. Man kommer säkert, som dom smågrisar man är, att genomföra lagen - men hur ska det gå att kontrollera?

Själv är jag mest förbluffad över att jag som icke-TV tittare ska behöva vara med och finansiera dyng-TV som Stjärnorna på slottet och allt annat "folkligt" som SVT och övriga gänget producerar.

Låt mig slippa TV, låt mig vara i fred från alla klåfingriga licens-apor som tycker SVT är SÅ fint och SÅ bra och SÅ seriös. Skit är det vad det är. Ja, jag kan faktiskt inte på rak arm säga någon kanal jag tycker är tillräckligt bra för att indirekt betala för.

tisdag, mars 18, 2008

Recension: The Island (1980)


Är det inte underligt hur många av Michael Caines floppar som har med vatten att göra? Allt från Beyond the Poseidon Adventure till Hajen 4. Han floppade också med denna minst sagt udda fågel, The Island, från 1980. Enligt uppgift så pumpade Universal in tjugotvå miljoner dollar i detta äventyr, och den bombade riktigt, riktigt hårt. Vilket är synd, för den hade potential att kunna bli något.

En mörk natt. Några äldre män har hyrt en båt och dricker öl, pratar om livet och är så där undebart gubbig som jag också vill bli förr eller senare. En av dom noterar en kanot som kommer flytande, drar dumt nog in den mot båten och sedan blir gubbarna tokblodigt mördade med en stor fet yxa.

Michael Caine spelar journalisten som övertygar sin chefredaktör om att få åka till Bermudatriangeln för att undersöka alla de fartyg och båtar som försvunnit de senaste åren. Med sig tar han sin son, Justin, som hoppas på Walt Disney men istället får vara med om en flygkrasch.

Till slut så blir man tillfångatagna av något så absurt som pirater. Äkta pirater som levt på en ö i trehundra år och livnär sig på att råna skepp som kommer för nära. De leds av en väldigt mager David Warner, som också bestämt sig för att hjärntvätta Justin till att bli sin son. Pappa Michael Caine sparar man som avelstjur då han inte är så inavlad som piraterna.

Naturligtvis så måste Caine ta sig och sonen därifrån och det blir inte så lätt som han kan tro...

Skräckfilm? Äventyr? Familjefilm? Det är svårt att säga. Det är en oerhört konstig hybrid av allt. Grundkonceptet skulle kunna vara ett renodlat familjeäventyr, men alla blodiga mord, naket, manet-tortyr och grova ord gör att det naturligtvis blir väldigt långt ifrån en familjefilm. Peter Benchley skrev manuset själv, efter sin egen bok, och det är synd då han uppenbarligen inte kunde bygga upp en bra dramaturgi. Det är mycket upprepningar, konstiga replikskiften och just denna osäkerhet på genren. Benchley ville uppenbarligen både sälja smöret och behålla det själv.

Förutom manusets brister så är det en klart överraskning. Den bjuder på en orginell historia med helt okey skådisar, även om de flesta kanske känns lite oinspirerade. Michael Ritchie gör ett bra jobb med regin trots ett hopplöst manus och försöker så gott det går att vräka på med omoral. Vissa scener gränsar till splatter, med uppfläkta magar, yxor i skallen, knivhugg och squibs. Riktigt välgjort för övrigt! Manet-tortyren är bisarr och det hela avslutas med en Sam Peckinpah-inspirerad massaker.

Mycket sevärd film. Udda som fan, men för en älskare av underskattade storfloppar så passar den här mig som handen i handsken.

En dag på Filmhuset: Reklamfilminspelning med Palladium

Svettig, full med make-up och äntligen hemma efter ett par otroligt roliga timmar på Filmhuset. Palladium spelade in reklamfilm och jag spelade en av rollerna.

Regissör var Henrik Björn och tillsammans med projektledaren Frida och det övriga gänget från Palladium så skapade dom en väldigt fin och rolig stämning där man hade fullt förtroende som skådespelare.

Jag vet inte riktigt hur mycket jag för säga, men det är reklam som ska gå på TV3 och TV6 och i korthet så handlar det om vad innevånarna i ett hyreshus gör. Jag spelar pappa i en familj, och tillsammans med min fru så flippar vi ur och börjar hårdrocka när vi ser nåt musikprogram på TV. Våra nyvakna och sura barn står och tittar på oss med trötta blickar.

Lyssnade en del på Judas Priest på vägen dit, och sedan visade det sig till och med att man hade specialkomponerat en låt som vi skulle rocka till och även försöka sjunga med till. Kul!

Min dressman-utstyrsel hade jag testat veckan innan och den satt ganska bra faktiskt, bättre än jag mindes. Kanske gjorde att jag fastade dagarna före för att inte känna mig som en stoppad korv!

Detta är tredje gången jag arbetar i Filmhuset och det är lite nostalgi att vandra omkring därinne. Tyvärr är det inte som på film där statister i romardräkter vandrar förbi, folk som bär på fejkpalmer och sånt där härligt klyschigt. Däremot satt det skådespelare utanför studio bredvid och förberedde sig för sina tagningar. Det var Filmlance som spelade in en TV-serie, "Oskyldigt Dömd" tror jag den heter och ska börja sändas i höst. Såg nåt välbekant ansikte där, men jag kan inte placera det.

På balkongen inne i den långa korridoren så sitter filmposters, svenska givetivs, och jag ser "Gangsterfilmen". En gång när jag vandrade i korridoren med skådespelaren Olle Björling så upptäckte vi att han fanns med på den affischen. Svart kostym. Hård blick. Filmen skulle från början heta "En man steg av tåget" där Olle just var mannen som steg av tåget. Sedan blev han bortklippt, filmen bytte namn, men han hamnade i alla fall på affischen :)

Man hade byggt upp ett vardagsrum, som stod ungefär en och en halv meter ovanför golvet. Det var för att man skulle kunna börja med kameran (35 mm för övrigt) under golvet och fortsätta upp, filma oss i fem-sex sekunder, och sedan fortsätta upp genom taket till nästa lägenhet. Man tapetserade och möblerade om detta specialbyggda rum efter varje scen, och man hade gjort en jävligt bra jobb.

Jag trodde att jag skulle få huvudvärk förresten. Innan när vi satt och väntade så lossnade plötsligt det enda glaset i mina glasögon. Bara föll ut och lade sig bekvämt på min axel. Projektledaren Frida trodde det var rekvisitaglasögon och sprang iväg med dom och skruvade ihop dom igen. Bra service :)

Huvudvärk? Ja, för utan glasögon så får jag huvudvärk på några minuter. Men jag klarade mig undan det.

Inspelningen gick bra. En hel del väntan i börja då man arbetade mycket med ljussättningen. Själv blev jag jävligt slut efteråt. Jag skulle kasta mig upp ur soffan och falla ner på knä spela luftgitarr samtidigt som min fru brakade loss i soffan och det slutade med att vi sjöng duett i en banan som vi låtsades vara en mikrofon.

Efter något som jag tror var runt en och en halv timmes rockande så var vi klara. Regissören var väldigt nöjd och vi kände oss väldigt nöjda. Vi fick se på tagningar och vårt ego fick en fullträff när vi insåg hur snyggt och till och med roligt det var.

Jag tyckte jag kände igen regissören så mycket så jag var tvungen att fråga honom. Efter en stund så kom vi fram till att han hade gjort förtextvinjetten till Farligt Förflutet, en mycket dålig film som jag var medproducent på. Det var 2001 tror jag. Så där ser man. Han gick och blev regissör... och jag blev kundtjänstmedarbetare ;)

Toppenkväll. Toppenproduktion. Har bara gott att säga om Palladium och alla som jag fick äran att arbeta med. Ska bli kul att se resultatet på TV!

måndag, mars 17, 2008

Äntligen: Boken har kommit!




Huvva, nu är jag så där odrägligt tokstolt över mig själv faktiskt. Och över David. Vulkan hade haft problem med tryckeriet, ditchat dom och skaffat två nya tryckeriet, så äntligen kom min bok. Bloggen i pappersformat. Det bästa, värsta och sämsta ur "Mother! Oh God, mother! Blog! Blog!".

David fixade layouten, både omslag och innehåll, och jag försökte hålla mig från att inte censurera alla pinsamheterna. Och det klarade jag (förutom en post, men det handlade om att inte få en människa som inte gjort något ont att känna sig träffad).

Morsan fick också boken idag och tog tre foton som jag nu här lägger upp. Den ser fin och proffsig ut, lättläst och och med varierade längder på texter, en del små bilder och givetvis ocensurerade kommentarer från läsarna - både positiva och negativa.

Vulkan har tack och lov fixat sina tryckeriproblem och har nu två nya tryckerier som verkar kunna levererat boken i tiden. Har ni väntat ovanligt länge, tre-fyra veckor, så hör av er till Vulkan och fråga vart det blivit av boken. En vän gjorde en beställning nyligen och fick den på två veckor som Vulkan utlovar.

Boken går att köpa här och här kan ni även läsa en intervju med mig :)

söndag, mars 16, 2008

Recension: Utan Trosor I Tyrolen (1973)


"Stammar du alltid?
"Bara när jag pratar."

"Känner du mitt kärleksredskap?"
"Det känns som rumsnyckeln!"


Detta är två av vitsarna som berikar denna fantastiska gladporrklassiker med kanske världens (eller i alla fall Sveriges) mest kända titel: Utan trosor i Tyrolen. Siggi Götz heter mästaren som nästan helt ensamt fick alla att koppla ihop tyrolerhattar och lederhosen med ganska oförarglig tysk gladporr.

Elisabeth Volkmann spelar Gisela Horn, den adliga kvinnan som fått för sig att hon ska bli bondkvinna och köper en bondgård. Med på köpet får hon personalen, de allmänt kåta och korkade drängarna Hias (Alexander Grill) och Sepp (Walter Klinger). Båda hoppar mer än gärna i säng med den ständigt troslösa Zenzi (Marie Ekorre), pigan.

Gisela är givetvis moralens väktare nummer ett och tänker inte ens tillåta att gårdens kossor får dela på en tjur. Det är omoraliskt. Alla kossor ska ha sin egen tjur. Hon blir till och med upprörd när tuppen är i farten.

Medan så smids det onda planer på att överta gården. Det är tre av byns gubbar, som drar enormt usla sex-vitsar hela tiden, som försöker komma på en bra plan att krossa den nya ägaren. Det man kommer fram till är att man behöver en stilig italienare som kan locka Zenzi från gården, då hon verkar vara den enda anledningen att drängarna stannar kvar. Och utan personal kan inte Gisela driva gården.

Och tur får våra skurkar så får en glad och överkåt italienare vid namn Vittorio Parmesano (Rinaldo Talamonti) jobb som tyskalärare åt två italienska adelsdamer som skickas på spårkurs av sin far. Men han får låtsas att han är homosexuell så att inte fadern ska misstänka att han egentligen vill ha sex med döttrarna. Med sig på resan får dom också en megafjolla som naturligtvis blir betuttat i vår italienare.

På gång är också Giselas bror, Heino, som ska till Tyrolen för att beskåda den sällsynta "snabelörnen". Gissa om det blir förvecklingar?

Oj, jag trodde inte jag skulle skriva så mycket om den obefintliga handlingen, men alla intriger och gags gör att det blir en ganska rolig film. Kan man, liksom mig, uppskatta opretentiös buskis á Åsa-Nisse, fast med mer naket, så drar man på smilbanden för det mesta.

Det är mycket tuttar, rumpor, skumpande, dallrande, hår och folk som gömmer sig bakom bord, under sängar och garderober. Allt till tysk ompa-ompa musik.

Studio S har bestämt sig för att ge ut alla pärlor ur alla filmgenres verkar det som och även här har man levererat en fullscreen-utgåva (kan inte tänka mig att det är filmat i något annat format) i god kvalité. En trevlig trivia med historik och bakgrund till denna udda genre bifogas också, vilket uppskattas.

Detta är alltså inte porr. Det är sex-buskis. Väldigt charmigt och med hjärtat på rätt ställe. Nästan lika mycket nakna män som kvinnor och i alla former och sorter. För mig, en bra och rolig avslutning på söndagen. Hellre detta än hundra "Allt om min buske"...

Recension: Rome - Säsong 1 (2005)


Det är naturligtvis svårt att ge en vettig recension av någon man spenderat flera månader med att se. Alla detaljer är inte så klara, och ibland tappar man intresset. Rome är en sådan där serie som jag kände på mig att jag skulle gilla och därför har jag medvetet dragit ut på serien. Men idag, söndag, fick jag äntligen beskåda det sista bloddrypande och tragiska avsnittet i första säsongen.

Det utspelar sig under de sista åren av Julius Caesars styre. Vi får följa honom och de familjer som påverkas av skeendena runt omkring. Främst så följer vi Lucius Vorenus (Kevin McKidd) och hans vapendragare Titus Pullo (Ray Stevenson), befälhavare och fotsoldat. Dom har en enormt djup vänskap, även fast deras traditioner och bakgrunden skiljer dom åt. Lucius är den till synes kalla och stele killen, medan Titus är partymonstret som gärna tar sig en hora så ofta han kan och hamnar i slagsmål.

Medan Lucius hela tiden stiger i rangerna, oftast som en marionett åt Caesar, så följer Titus med. Runt dessa karaktärer, främst i de övre samhällsskicken i Rom så arbetar intrigerna på. Alla gillar inte hur Caesar har börjat se sig allt mer som en envåldshärskare och hans intressanta försök att förena Rom med sina fiender ses inte heller som något bra av vissa av hans medarbetare.

Men givetvis hukar Brutus i bakgrunden, förvirrad över hur han ska resonera med Caesar idéer och hans mor är inte heller direkt någon som håller Caesar högt. Man vill att republiken ska återställas som den en gång var och för det så måste kejsaren mördas.

Detta var en extremt ytlig genomgång av handlingen, då den är så komplex och har så många karaktärer att jag inte ids dra upp allt. Men som jag alltid velat säga: "Detta är storslagen TV-dramatik"! Minst sagt. Oerhört mycket arbete har lagts på att producera ett vad som kan anses vara ett realistiskt Romarrike. Människorna beter sig efter dom traditioner som ska ha funnits på den tiden, men karaktärerna faller heller aldrig platt. Trots att man kan förvånas över hur människorna resonerar så förstår man dom. Rent tekniskt, kulisser och rekvisita, så känns det så långt ifrån klumpedunsfilmer som Cleoptatra eller charmiga matinée-peplums. Jag fann mig aldrig bli distraherad av tekniken, utan den fanns där som ett stöd för ett fantastiskt bra manus och fina skådespelare.

Men givetvis kan en sån här produktion inte vara utan våld och sex, och det finns det givetvis. Inte i oerhörda mängder, men tillräckligt för att väga upp mot de komplicerade intrigerna. Höjdpunkten rent actionmässigt är nog ändå i avsnitt 11 då en karaktär tvingas in i ett gladiatorspel. Utan tvekan den våldsammaste och mest grafiska gladiator-fight jag hittills sett. Splatter. Men så bra gjort.

Så småningom ska jag försöka börja se igenom Rome säsong 2 och om några månader så lär det väl komma en kommentar om den också.

Tills vidare, mycket nöje.