lördag, mars 29, 2008

Nära skjuter ingen pusselbit

Det var så nära idag. Såg Dan Curtis utmärkta TV-pilot The Norliss Tapes, amerikansk TV-skräck från sjuttiotalet. Jävligt coolt koncept, och grymt trist att det bara blev piloten och ingen fortsättning.

Men det var så nära att en pusselbit lades i mitt liv. Det kändes så rätt, men det blev aldrig det jag hade tänkt mig.

Kommer så väl ihåg hur jag och pappa besökte en kompis till honom. Kompisen hade, vill jag minnas, en lädersoffa och hus. Eller bara en stor lägenhet. Jag kanske var fem år eller nåt. Innan hade jag hört om deras gemensamme bekante som hade fått huvudet kapat i en bilolycka. Redan då tyckte jag det var väldigt spännande med det makabra.

I alla fall började vi titta på en film. Kommer så väl ihåg sjuttiotalsstämningen, en kvinna som sitter nere i ett vardagsrum. I bakgrunden så går en trappa upp till en dörr. Det kanske var en lite balkong innan dörren också. Hon hör något, blir skräckslägen. Blodet isar sig. Hon går sakta mot trappan. Finns det något där uppe?

Sedan vågade jag inte kolla mer. Pappa bytte kassett och det blev Badliv med The Two Ronnies istället. Betydligt barnvänligare och roligare.

Men ack så jag funderat på vad vi såg där. Och idag när jag tittade på The Norliss Tapes så kändes det som om det var så nära. Stämningen, miljön, tempot. Allt var där. Men det dök aldrig upp en sådan scen.

Jag funderar på om det kan vara någon annan Dan Curtis-skräckis. Någon gång kanske den där pusselbiten läggs i mitt liv. Det ska bli spännande att se vart det leder till.

En film utan skönhetsfläckar saknar en del av sin själ...

Det ska erkännas, jag är en praktnörd. Eller en björnnörd. Eller vad för titel man nu ska sätta på mig, om det överhuvudtaget behövs någon titel.

För mig är film en drog. Det är den ultimata drogen och den ultimata konsten och den ultimata uttrycksformen. Musik och litteratur kommer på god tvåa. Men ingen slår filmen.

Jag har svårt för perfekt film, film där varje tagning är absurt genomtänkt, ett manus som man arbetat på under flera år för att få fram alla nyanser, där skådespelarna är kvalitetsstämplade av finkulturen. Ni förstår min poäng.

En film utan skönhetsfläckar saknar en del av sin själ. Jag blir rastlös, uttråkad och vill bara ruska tag i filmskaparen och säga "get a life".

De filmskapare som jag rent ut sagt anser är genier är inte perfekta. Dom har sina skavanker, och är väl medvetna om dom. George Romero har en udda rytm i sin klippning och blandar gärna in humor när genremupparna tycker det är olämpligt. Dario Argento låter sina karaktärer reagera helt ologiskt och verkar inte vara så intresserad i skådespelarna. Lucio Fulci hoppar gärna medvetet över logik och förnuft i sina till synes kommersiella skräckfilmer och dras mot en mörkare poetisk insikt. Jess Franco kan slarva sig igenom en film enbart för att han vill ha med sina fantasier på ett hörn. Jean Rollin kan oftast förtrollas så mycket av kvinnlig skönhet att tiden stannar och en normal filmälskare skulle vrida sig i soffan. Umberto Lenzi lämnar oftast allt de vanligt folk kallar kvalité hemma, och kör hårt på underhållning och intensiva action. Ruggero Deodato är kallare som regissör, men har en sadistisk ådra som verkar komma från hjärtat. Rainer Werner Fassbinder anses vara ett geni, men många anser nog att han skulle ha gjort färre filmer istället för att överösa oss med arthouseklassiker. Alejandro Jodorowsky gjorde gärna filmer på tre timmar som ingen utom en påtänd John Lennon förstod. Brian De Palma fortsätter att göra bra film, men recensenterna gillar att såga honom för sakens skull.

Jag kan gå på i evigheter. Detta är de större "kommersiella" regissörerna, men Renato Polselli, Enzo G. Castellari, Pupi Avati, Sergio Martino, Bruno Corbucci, Al Breschia och tonvis med andra genier på sitt sätt finns. Och jag dyrkar dom alla.

Skräckfilm går alltid ner, gärna europeisk, men gärna (som en typisk skräckfilmsnörd) åttiotalskräck och nyare skräck. Jag skiter i när dom är gjorda, huvudsaken hjärtat finns där. Amerikansk TV-skräck från sjuttiotalet rules. Så även amerikanska (Oliver Stones Alexander är ett mästerverk, oavsett av aporna där ute säger) och italienska sword and sandal-filmer, asiatiska monsterfilm, Takashi Miike-yakuzas, brit-horror och amerikanska crimethrillers från sjuttiotalet. Burt Reynolds har gjort en av världens bästa snutfilmer, Sharky's Machine och Anthony Quinn ligger bakom en annan: Across 110th street.

Passion måste finnas. Det är så trist med perfektion utan passion, som Tim Burton nu för tiden. Passionen är borta, bara image och Johnny Depp.

Har inget emot påkostad Hollywood-film, eller film som floppat. Allt kan vara bra, huvudsaken jag tycker den är bra. Jag skiter fullständigt i vad recensenterna säger. Det är bara min smak som räknas i min värld.

Film är magi. Och magi är film.

fredag, mars 28, 2008

Recension: Land of the Pharaohs (1955)


Howard Hawks fick för sig att producera och regissera något som han aldrig hade gjort förut och aldrig kom att göra igen: en historisk mastodontfilm. Resultatet blev den brylcremésdoftande Land of the Pharaohs, en film som kammar helt noll när det gäller realism, men vinner på en märkligt stillastående handling som lyckas vara extremt underhållande.

Den brittiske karaktärsskådisen Jack Hawkins spelar faraoen Khufu som kommer hem efter ännu ett lyckad krig. Han för med sig fyra hundra män som alla bär skatter, skatter som faraoen ska ta med sig in i döden.

Khufu har bara egentligen ett bryderi, nämligen att han inte kan bygga en tillräckligt säker pyramid. Alla varianter sågar han, eftersom det är för lätt för framtida tjuvar att ta sig in och stjäla hans rikedomar. Men under det senaste kriget så har han tagit med sig en fantastisk arkitekt som han får att designa pyramiden på ett sånt sätt att den blir inbrottsäker.

Arkitekten blir lovad sitt folks frihet, men måste själv följa med faraon i graven eftersom ingen får veta hur pyramiden är konstruerad.

Samtidigt så tar sig faraon en ny fru, den giriga och onda, onda, onda Nellifer - spelad med glimrande ondska av en mycket ung Joan Collins. Nellifer tänker enbart på guld och skatter och vill givetvis åt sin makes förmögenhet.

Så får vi följa pyramidbygget och givetvis Hollywood-melodramat runt omkring uppförandet av detta märkliga byggnadsverk.

Visst, detta är femtiotalskitch på högsta nivå. Howard Hawks försökte sig på att göra en intelligent mastondontfilm där de mänsliga ödena skulle vara viktigare än mass-scener, men det som man minns av filmen är just alla spektakulära scener. Tusentals statister som hamrar ihop en pyramid till exempel. Jack Hawkins är en mycket bra skådis och fungerar bra när han blivit äldre i filmen. Som en ung och viril stridskämpe funkar det inte, mest för att han helt är för gammal.

Annars är det den minst sagt inaktive grekiske skådisen Alex Minotis som är riktigt vass som Hamar, faraoens intelligente och sympatiska överstepräst. Han gjorde inte många filmroller under sin karriär, men gjorde istället perfekta tolkningar.

Men personligen, och de flesta håller nog med, så tycker jag att det är Joan Collins drak-fruga som håller igång historien. Hon är ond, girig, sexgalen, mer galen än en borstbindare och ännu mer girig. Hon är faktiskt briljant i rollen. Vilket jag aldrig trodde jag skulle säga om Joan Collins.

Så som ni förstår så handlar denna filmen om en pyramid som byggs. Det är inga krigscener eller nåt, men ändå håller den en god fart och känns aldrig seg. Det byggs upp mot en av de svartaste och på sitt sätt, speciellt med tanke på när den är gjord, mest oväntade sluten jag sett i genren - vilket givetvis är väldigt bra.

I filmhistorien en bagatell, men inom genren en liten pärla.

Date: 19 Feb 1996 17:59:00 -0500

"DVD is just a bad idea. It is being forced upon a uncaring and unwanted public and is an inferior product that simply isn't needed or desired. DVD exists only for one reason. Greed. Motion picture studios are always looking for a way to sell the same stuff over and over again and they think DVD is the answer. Electronics giants are always looking for the hot new gadget that will make consumers junk their existing products and they feel that DVD is the answer. Its not. Actually, it is an answer to a non existent question. A question that has never been and never will be asked."

Patrick T. Chamberlain var helt fel ute här. HELT fel ute. Och så här tolv år efteråt så blir det mycket stor humor. Läs hela artikeln som "bevisar" varför den stora allmänheten skulle föredra VHS före DVD.

Läs och njut.

Vardagen

Det här är vardag nu för tiden. På något sätt känns det som om det blivit värre ändå, men det är väl det gift som produceras av ett öppnare samhälle. Förslaget från mindre begåvade människor på hur man ska förhindra sådant här är att vi homosexuella ska hålla hos mer diskreta. Inte skylta, på samma sätt som heterosexuella, med vår kärlek. Kom ihåg att många heteros anser att när dom visar kärlek så är det som vilken dag som helst, medan om två homos håller handen så "fläker dom ut sin sexualitet osv osv". Tragiskt.

Jag och G försöker att leva som vanligt, men det är så klart att vi kan släppa varandras händer eller inte ge varandra en avskedskyss om vi noterar att det är farliga element i närheten. Eller tänkbart farliga element, till exempel berusade män mellan 15-30 år (tänk vad alkoholen skadar egentligen...) eller andra som anser att det är allt för läskigt med normal kärlek, det vill säga olika former av gäng.

Men aldrig att vi tänker sluta leva normalt. ALDRIG. Och jag rekommenderar alla andra homopar där ute att göra samma sak. Ju mer vi syns, desto mer blir folk vana. Till slut sitter hatiska nazister, sverigedemokrater och kristdemokrater där och muttrar för sig själv och inte gör så mycket mer än så.

Då blir dom bara själva skadade av sitt hat.

torsdag, mars 27, 2008

Paranoida tankar angående eventuell homofobisk/sexuell symbolik i Dreamcatcher


Mitt ex David har just sågade Dreamcatcher, filmen alltså, och jag kom att tänka på den här fåniga texten som jag skrev 2003 och lade ute på nätet på min gamla geocities-hemsida. Jag vet faktiskt inte hur allvarlig jag var, men här kommer den i alla fall:

"Paranoida tankar angående eventuell homofobisk/sexuell symbolik i Dreamcatcher.

Ni får ursäkta min ytterst vilda fantasi, men ibland är det sånt som bara brusar upp inom mig och väcker min konspirationsådra till liv igen. Efter att ha sett Stephen King-filmatiseringen Dreamcatcher ikväll så kan jag meddela att min favoritådra åter igen har väckts till liv.

Naturligtvis ska ni ta det jag skriver med en nypa salt, eftersom det helt enkelt rör sig om en enkel sci fi-film från Hollywood, i likhet med t ex The Blob och Bodysnatchers. Kanske inte lika effektiv skriven som Bodysnatchers (både orginalet och nyinspelningen) men minst lika tacky och härligt överdriven som blobben. Men istället för eventuella konspirationsteorier om kommunistvarningar så ser jag här helt enkelt en lätt homofobisk film som säger sitt i hur man ska se på homosexuella och hur dom ska behandlas.

Jag vill också påpeka att är ganska stora så kallade "spoilers" i texten, så vill ni inte veta vad som händer så sluta läs och tryck här istället.

Vi inleder filmen med att introducera fyra stycken väldigt stereotypiskt manliga karaktärer, alla dock med sina små svagheter. Dom är länkade med varandra genom någon form av telepati, allt genom en från barndomen efterbliven kamrat. Efter en liten tripp ut i skogen där dom dricker öl, snackar avsugningar och jagar så börjar det givetvis hända väldigt märkliga saker.

Fyra machomän med rutiga skjortor och ölen i högsta hugg
En fetlagd man drasar in från skogen, han fryser och har märkliga utslag i ansiktet. Han har också otroliga gaser och detta märks tydligt, både med ljud och (i filmens handling) lukter. Han har blivit attackerad en en utomjordning som har "sått" ett monster i honom.

Detta monster liknar, och man behöver inte ha allt för vild fantasi för att se det, en stor penis, komplett med mynning och något som skulle kunnas ses som en symbolisk "sträng" (ni män vet vad jag menar) - något som egentligen är varelserns "mun". Den kommer dessutom ur analen på offret och roar sig sedan med att kläcka små ägg vars innehåll mer eller mindre är spemieformade små yngel.

Just skräcken för intrång i analen är stor bland publiken, både män och kvinnor, och jag såg både en och annan sitta och vrida sig i stolarna. Stephen King och filmskaparna har lyckats med "skräcken".

Utomjordningar får en intressant beskrivning av den galne generalen som leder anfallet mot dom. "Dom ser först ut som hur vi tänkt dom, stora ögon och babylen hud, men jag har sett hur dom ser ut". Lite senare får vi se lite mer exakt hur han menar. Vid ett anfall mot deras krashade rymdskepp så står dom och vevar med sina små feminina händer och skickar telepatiska meddelanden till helikopterpiloterna "Vi är inte farliga. Vi behöver hjälp" osv osv. I samma sekund som dom blir beskjutna så förvandlas dom till sitt rätta utseende: penisar med ben.

För nog liknar dom gigantiska penisar, komplett med ollonformat huvudet och avlång kropp som inte verkar ha några armar. Med dom små benen på så påminner dom inte så lite om dessa uppskruvbara plastpenisar som går att köpa i skämtbutiker och på andra ställen.

Man skulle kunna tolka Dreamcatcher som en våldsamt homofobisk scifi-thriller där rymdvarelserna symboliserar den till synes vänliga homosexuella massan och resten dom hederliga amerikanerna som riskeras att infekteras av "den röda smittan" (blodsjukdom? AIDS?). Genom just att dom homo…förlåt, utomjordningarna använder sig av analöppningen och bokstavligen sprider sin säd runt omkring sig utan urskillning så är det lätt för en paranoid hjärna att tolka det som att Stephen King/filmskaparna ser dom homosexuella om promiskuösa och våldsamma karaktärer som vill infiltrera det hederliga heterosexuella samhället.

Att dessutom Mr Gray, eller "Ister GAY" som han kallas av den efterblivne av filmens karaktärer, filmens "onding" underligt nog får en ytterst fjollig (= brittisk) dialekt med små lustiga skratt och utrop kan väl tolkas hur man vill, men vissa mindre vetande skulle kalla det för "bögigt".

Man kan också tolka det som en anti-kommunistisk ("den röda faran") film eller helt enkelt som en film som vill visa hur rymdmonster attackerar jorden och vi tar ihjäl dom. Jag leker bara lite med tanken på hur denna väldigt underhållande film skulle kunna tolkas.

/Fred Anderson"


Fast som vi alla vet vid det här laget, så gillar jag Dreamcatcher ganska skarpt.

Nilsson


Varför är det ingen som tipsat mig om Harry Nilsson förut? Var inne på Monkey Beach igår och fick en skiva i handen... som nu har gått varm i min ipod. "One" är ett mästerverk. Bitterljuv så att det stänker. Samma sak med "Mr Richlands Favorite Song" och "1941". Iofs bara en liten del av Harry Nilssons verk, men ack så jävla bra!

Dessutom, vilket gör att jag känner mig som en megagubbe, men jag är väldigt sugen på att lyssna på Vinn hjärta vinn. Pugh Rogefeldt, Jojje Wadenius och Janne Carlsson kan inte bli helt fel.

Studio S gör reklam för Angel :)


Gillar verkligen Studio S reklambanner för Angel, det vill säga inte Colin Nutleys nya fiasko, utan tonårsfnask-filmen med samma titel från 1984.

Det är skönt att inte vara så där förfärligt snygg!

Jag insåg idag att jag är ganska nöjd med att inte vara så där förfärligt snygg och vältränad som så många strävar efter att bli. Problemet om man är det är att man måste fortsätta att vara det. Alltid arbeta på att upprätta hålla den där visuella fasaden av skönhet.

Det behöver inte jag. Och det är så jävla skönt.

Jag avslutar med att citera Frank Zappa från albumet Tinseltown Rebellion, från danstävlingen:

"I have an important message to deliver to all the cute people all over the world. If you're out there and you're cute, maybe you're beautiful. I just want to tell you somethin' — there's more of us UGLY MOTHERFUCKERS than you are, hey-y, so watch out."

onsdag, mars 26, 2008

Fangoria hyllar Mother Of Tears

Fangoria är, trot eller ej, en av de hårdaste recensenterna av genrefilm som finns. Det finns inga heliga kor och skribenterna är brutalt ärliga, även om det rör sig om egna favoriter eller sånt som man bör tycka är bra.

Så då är det kul att se att Dario Argentos Mother Of Tears har fått en såpass lysande recension. Läs den här.

En sak som gör texten ännu bättre är att Scooter McCrae tar upp något som jag har tagit upp flera gånger när det gäller hur Argento bemöts av sina "fans", bland annat här och här. Här det som Scooter skriver och som är så sant:

"Speaking of which, many of the worst reviews I’ve seen for TEARS are from those whom I’d like to think should know better: Argento fans. Look, it’s one thing to not like a movie by a favorite director (I just had that sad experience with George A. Romero’s DIARY OF THE DEAD), but to declare this one as a piece of garbage that takes the entire trilogy down an entire notch is just plain stupid—and, frankly, indicates that whoever would say such a thing probably has no understanding of what makes something an Argento film in the first place. Because if risible dialogue, flat performances, characters’ absolutely illogical reactions to bizarre situations and a dreamlike plot pinballing from one nonsensical scenario to the next makes this a terrible film, I’d like the people leveling these accusations to point out any work by the director that is lacking these elements, which are so much a part of the language that makes an Argento film uniquely his own."

Jag minns alla energislukande idioter

Jag måste ändra på mig. Mer än vad jag gjort innan. Ju mer jag grubblar på det så har jag märkt att jag väldigt lätt blir andra människors stödjande axel. Det är mig folk vänder sig till och tycker synd om sig själv, använder sig för egotrippar där dom enbart pratar om sig själv eller helt enkelt klappar mig på huvudet och lite grann ser ner på mig som den där snälle killen. Typ som en verklighetens Fluffy i Camp Slaughter.

Det är bra med självömkan och ego, men inte hela tiden. Blir det oavbrutet så har i alla fall jag en tendens att tröttna på såna människor, jag drar mig ifrån dom och när dom spelar sårade över att jag inte hör av mig längre för att lyssna på deras snyfthistorier så spelar dom sårade. Problemet är väl kanske att jag vid det laget inte bryr mig längre.

Fan, jag har skjutit ifrån mig människor många gånger eftersom dom behandlar mig som en sak. En grej dom kan få tröst eller något annat av. Jag minns W, en snubbe som var mycket aktiv på dvdforum och som var (och är) extremt egotrippad. Tokigt egotrippad. Allt kretsar kring honom i någon sjuk dödsdans, är det inte förhållanden så är det om hans familj och vänner, eller sjukdomar han haft eller har. Jag fick nog av honom när jag skrev till mig på en chat att han ville ringa mig. Detta var typ ett på natten. Det enda han ville ha fram i telefonsamtalet, fick jag fram innan han hann ringa, var för att berätta att hans pojkväns morsa gillade honom eller nåt sånt. Så jag sade till honom att det var lite för sent för att ringa. Sedan var han ute ur min sällskapskrets.

Jag minns den skånske filmjournalisten med tunt hår som enbart kunde prata om sig själv och att han inte kunde hitta några kvinnor eftersom dom (uppenbarligen) hade betydligt bättre smak än att bli ihop med en medelålders egogris som honom. Så jag började undvika hans samtal, och trots att han hela tiden eftersträvar efter att vara någon så har han inte blivit någonting.

Jag minns den där snubben från dalarna som var sjukligt egotrippad. Det var obehagligt. Jag slutade besvara hans samtal.

Jag minns artistensom enbart kunde tycka synd om sig själv. Inget annat. Inget annat gällde. Så jag lät han glida in i glömskans dimma.

Jag minns killen jag datade i somras som enbart kunde snacka om sin musik och sig själv, som helt och hållet ignorerade mig och mina känslor, åsikter och idéer. Men jag var för snäll givetvis. Lät honom presentera mig som sin "systers man" eftersom han inte klarade av att vara öppen. Så jävla dum jag kände mig. Det var mycket mer än så. Jag orkar inte tänka på det. Sånt jävla slöseri med tid. Nästan som en dålig parodi.

Jag minns regissören med lite talang och stort ego som spottade ur sig skådespelare och crew efter att ha först tuggat sönder dom. Jag ville inte bli en av dom så jag började ignorera honom. Ville inte hamna i samma fälla som så många gånger förut.

Jag minns den medelålders mannen på QX som så fort jag nämnde min pojkvän blev tyst och slutade chatta. Som om jag inte fick ha pojkvän. Som om han trodde att han överhuvudtaget hade någon chans på mig. När han till slut började snacka sex så spärrade jag honom på en gång. Ännu ett ego jag sänkt.

Jag minns mitt ex Tony, som jag tyckte så mycket om... men som valde karriär före kärlek och lämnade mig där blottad och med sönderslaget hjärta.

Jag minns så många. Jag har haft väldigt lätt att dra dom till mig. Kanske för att jag verkar väldigt snäll och är en god lyssnare. Men när man hela tiden lyssnar och accepterar oavbruten självömkan, egocentrering och att tryckas ner så blir det bara värre, som om man plötsligt blir ett offer för någon annans ganska ointressanta liv.

Förvisso har jag en egoblogg. Men det är min egoblogg. Jag tvingar ingen att läsa den och det är min fristad och har varit det i fyra år nu. Här kan inte egoaporna nå mig. Tack och lov för det.

2008 är ett fräscht år. Långt borta från idioter. I stort sett alla "nära och kära" som jag faktiskt ogillar och som enbart är energislukare är borta ur mitt liv. Jag mår bättre och bättre och försöker någon klappa mig på huvudet så slår jag bort den där jävla handen.

Rör mig inte.

tisdag, mars 25, 2008

På med rishatten och kanintänderna, nu far vi snart till det stora röda landet!


Bern, Schweiz
New York, USA
Bangkok, Thailand

och nu...

Shanghai, Folkrepubliken Kina!

Jag vet, kanske klyschigt... men att åka till Kina är ganska tufft ändå. Vi snackar väl kanske inte direkt innerst amazonas eller nåt sånt, men det handlar om Shanghai. En stad med arton miljoner invånare. Bara deras zoo har haft etthundrafemtio miljoner besökare under åren. Det säger mycket om hur stor jävla stad det är :)

Det blir givetvis jag och G som reser i Juni och blir borta i två veckor. Vi hade tänkt försökt ta oss utanför Shanghai också givetvis, vi är välkomna till Bejing och hälsa på Bingjian Zhang, regissören till Folkrepubliken Kinas första skräckfilm Suffocation (som inte fick vara skrämmande enligt deras statliga censur), men vi får se om vi hinner. Det är i sig en liten tripp. Shanghais tekniska museum verkar coolt som fan, så även deras zoologiska park. Och blir vi inte alla lite sugna på att besöka guldfisken Bruce på deras stora akvarium?

Men ni duktiga läsare har säkert varit i Shanghai eller omnejd. Har ni några rekommendationer av vad vi ska, se göra eller uppleva... eller allt på samma gång?

Sigtuna

Vi var i Sigtuna i helgen. Det var faktiskt G som föreslog att vi skulle åka dit, titta på ruiner och äta en matbit (som vanligt alldeles för dyrt, eftersom det just är Sigtuna). Givetvis, det lät trevligt. Hade inte varit i Sigtuna på flera, flera år. Senast var kanske runt... 2001? Kommer inte ihåg. Har säkert åkt igenom där någon gång efteråt, eller varit i närheten.

Det tog tjugo minuter till min gamla hemstad, vilket var betydligt kortare än vad jag ens föreställt mig. Sigtuna verkar alltid så avlägset där på sin kant. Vi besökte S:t Pers Ruin och min gamla skola som ligger precis intill och S:t Olofs Ruin (tror jag den heter) som nu för tiden också var öppen för allmänheten. Det var den inte när jag bodde där.

Eftersom jag inte riktigt hittade längre i Sigtuna så använde vi gps för att hitta till en thairestaurang, som visade sig vara enbart hämta/hemkörning. Man gick upp på deras uppfart och plingade i en klocka. Så det sket vi i. Åt pizza istället.

Blev tvungen att titta bort till platsen där den gamla serietidningsbutiken hade legat. Den finns givetvis inte kvar, men lite nostalgisk blev jag faktiskt. Så mycket tidningar man köpt där.

Sigtuna är så litet. Och hyreshusen med de fattigare invånarna är väl gömda för turister och övriga invånare. Det är som om fattigdom inte existerar i Sigtuna. Fattigdom i Sigtuna är alltså normal inkomst. Hyreshus och skruttig bil. Men det enda man ser är dyra eller alternativt dyra OCH K-märkta hus.

Men bortom alla pälstanter, sagofigurer, stadshistoriker och kyrkostiftelser så döljer det sig en tråkig liten stad. Den blir aldrig riktigt levande. Som om den har fastnat i sin egen sagolika legend.

Men pizzan var god i alla fall.

måndag, mars 24, 2008

Morsan, runt 20 år



Troligen mitt favoritporträtt av morsan. Hon var nog runt 20-21 år och enligt en känd kyrkoman hade hon "filmstjärneögon". Vilket stämmer helt och hållet.

Strömsunds kulturchef, mackdöden och Fucking Åmål


När jag läser om mackdöden i glesbygden så kommer jag att tänka på Hans-Erik Dahlgren, kulturchef i Strömsund som i ett mycket förvirrat resonemang en gång förklarade för mig att Fucking Åmål bidrog till att alla ungdomar blev homosexuella, att det på något sätt också var länkat till att ungdomarna flyttade ifrån länet, vilket gjorde att det blev brist på riktiga män, det vill säga bilmekaniker. Nåt sånt var det.

Det var i alla fall det homosexuellas fel att glesbygden avbefolkades, eftersom homosexuella inte förökade sig på samma sätt om heterosexuella. Hans-Erik hade en homo-polare, en känd kompositör, som var i garderoben eftersom det var det enda rätta. Det tyckte både Hans-Erik och hans polare. Homosexuella ska inte vara öppna, det kan nämligen påverka ungdomar på fel sätt.

Jag skrev en debattartikel en gång på pagang.nu som genast censurerades bort eftersom man inom jämtlands kulturetablissemang ansåg att detta kunde reta för många. Jag påpekade det olämpliga med att ha Hans-Erik Dahlgren, storhomofob som kulturchef då hans åsikter om homosexuella kunde påverka hans attityder inom kulturen. Hans-Erik har själv skrivit krönika där, så man förstår att dom är rädda för honom.

Recension: Food of the gods 1 & 2 (1976/1989)



Jag har en pojkvän som frivilligt utsätter sig för att se Food of the gods en söndag kväll, till och med på egen begäran. Och när ettan är slut så frågar han om vi inte ska se tvåan på samma gång! Fantastiskt. Jag är i himlen!

Filmad i det vackra Kanada, så är Bert I. Gordons Food of the gods åtminstone väldigt snyggt plåtad. Faktum är att nu när jag återigen ser om den i restaurerat skick så häpnas jag över det snygga fotot och Berts enkla och effektiva regi.

Marjoe Gortner är lite märkligt castad som amerikanskt fotbollsproffs, men han är en cool skådis som tar figthter med jättekyckligare, råttor och myggor på största allvar. Konceptet är ungefär samma som Night of the living dead, fast med jättehungriga råttor som vill ta sig in i det barrikerade huset. Där finns förutom honom, den religiösa tanten, den elaka giriga affärsmannen som vill ha hemligheten till hur djuren kan bli så stora, det unga paret med graviditetskval och den girige affärsmannens assistent som är vettig och kärar ner sig i Marjoe.

Den är relativt blodig, både när ganska välgjorda jätteråttor äter på människor och vissa av de visuella effekterna fungerar bra. Men bara vissa. Man har prickat en oerhört mängd råttor med luftgevär som alltså då blir sönderskjutna i slowmotion. Något som aldrig skulle få göras idag.

Men det är en schyst, oerhört korkad och underhållande, men främst av allt snygg, exploitationrulle som håller tempot, blodet och mördardjuren igång.

Bisarrt nog så gjordes det en uppföljare, tretton år efter orginalet, Gnaw: Food of the gods part 2. Även denna i Kanada. Kul nog så har man faktiskt utgått från det som antyds i slutet på ettan och fått till en ganska fartfylld, och liksom med ettan, smått humortistisk mördardjurfilm.

Denna gången så går man vidare med att försöka förstora grönsaker och till slut även djur eftersom det kan hjälpa till att ta död på svälten i världen. Tyvärr, som vanligt, så är det några hemska djuraktivister som klantar till det och släpper ut muterade råttor i universitetsområdet - bara dagarna innan man ska inviga den nya fina poolen!

Tvåan är inte lika snygg som orginalet, men vräker på med ganska många råttattacker, en del roligt gore och en fartfylld handling (i alla fall efter ungefär halva filmen). Regin och klippningen är ojämnare och det är tydligt att man inte hade samma erfarenhet inom branschen som Bert I. Gordon.

Höjdpunkten är attacken mot poolinvigning så påminde mig om Humanoids from the deep, med massor av panikslagna människor, blod och råttor som kastar sig över folk hit och dit. De visuella effekterna är snäppet bättre än i ettan, vilket kanske är naturligt då tekniken gått framåt på tretton år och det hela gör att tvåan faktiskt blir ganska sevärd, korkad och underhållande.

En trevlig råttkväll alltså!

söndag, mars 23, 2008

Recension: From a whisper to a scream (1987)


From A Whisper To A Scream är inte någon speciellt omtalad episodfilm, men trots dess tillkortakommanden så tillhör den nog numera en av mina favoriter. Jeff Burr, som senare regisserade Texas Chainsaw Massacre 3 och ett antal andra uppföljare i olika filmserier, fick Vincent Price att ställa upp som filmens ciceron genom att helt enkelt fråga snällt och Vincent blev så imponerad över att Jeff försökte få med honom i en sådan billig film att han sade ja på en gång.

Filmen inleds med avrättningen av seriemörderskan Katherine White (Martine Beswick). En journalist, spelad av Susan Tyrell, beger sig hem till Katherines hemstad Oldfield för att där försöka spåra orsaken till hennes ondska. Hon träffar farbrodern, Vincent Price, som börjar berätta om Oldfields fruktansvärda historia.

Den första berättelsen handlar om den timide kåtbocken Stanley Burnside, spelad med perfektion av Clu Gulager, som kärar ner sig i en kvinna på jobbet. Han lider dock av våldsamma fantasier som oftast innebär ond bråd död och det hela blir inte bättre av det incestuösa förhållande han har med sin neurotiska syster som måste bada i isbad varje kväll. Sedan går allt, som vi förstår åt skogen. Rejält.

I den andra berättelsen så stöter vi på busen Jesse Hardwick som flyr ut i träsket efter att ha blivit skjuten av gangsters. Han blir räddad av en gammal svart man som verkar ha funnit lösningen på evigt liv. Jesse vill väldigt gärna komma över hemligheten, men hans girighet och hans ondska får honom rejält på fall.

Tredje gången är den värsta gången kanske man brukar säga, och här blir det en minst sagt tragisk kärlekshistoria om en glasätande tivoliarbetare som hålls fången på tivolit genom utpressning. Men när han kärar ner sig i en av besökarna och han vill ta sig ifrån sin fångenskap så kommer den elaka voodoo-tanten som äger tivolit och sätter blodiga käppar i hjulet.

Den sista berättelsen innehåller glädjande nog en fantastisk insats av den alltid lika underskattade Cameron Mitchell som sydstatssoldat som tillsammans med sina kollegor vandrar rakt in i en riktigt blodig hemlighet, den hemligheten som direkt skapade staden Oldfield. Man brukar säga att barn är hemska, men dessa är genomvidriga!

Jag vill naturligtvis inte berätta för mycket om varje historia, men det är fyra ganska kompetenta historier som trots en uppenbar låg budget och stundtals ganska platt foto, förmår att engagera. Allt är väldigt ambitiöst och man har stundtals utmärkta skådespelare, även om en del i mindre roller kanske inte borde ha agerat i första taget. Men det är inte så viktigt för helheten. Den är så fylld av kärlek ändå.

Man förstår att Jeff Burr senare fick göra en motorsågsmassaker-film, då han har en närmast sadistisk förmåga att skildra lidande. Han har skapat en del obehagliga bilder, eller i alla fall väldigt makabra och vräker gärna på med blod och skrik. Speciellt tivoli-sekvensen innehåller en väldigt blodig scen som aldrig verkar vilja ta slut.

En mörk och blodig episodfilm, som både är deprimerande och cynisk, men gjord med massor av talang både bakom och framför kameran. Helt klart det bästa i genren tillsammans med Creepshow och Creepshow 2.

Peter Settman - Svensk


Detta är en motpost till "Kjell-Erik Øye - Norrman" där jag hittade en bild på det som jag ansåg vara den ultimata norrmannen. En av mina läsare, OOP, tyckte bestämt att han såg ut som en svensk och jag bad honom ta fram en bild på hur en typisk svensk ser ut och det blev, inte helt otippad, Peter Settman.

"Hele kostymet fra dressjakke til slips er så gjennomført svenkst."

Det kan nog stämma, och Peter har en typisk svensk look. Det där lite svala, blonda ansiktet, prydligt klädd - fast mer striktare än norrmännen, och med en slips som inte hör hemma i denna värld.