lördag, april 05, 2008

Likkistor och Tropisk Aroma

Min mor, som också har en blogg, skrev två inlägg som fick mig att skratta. Det första handlar kort och gott om hennes mors (dvs min mormors) krav på sin kommande likkista och det andra är nästan ett bitterljuvt och torrt inlägg i hur man bakar den norska Tropisk Aroma :)

Det värsta är att jag också börjar fundera på det där med likkistan, man vill ju inte att ens begravning ska sluta i någon pinsam händelse. Tänk om jag har samma klädsel som någon av gästerna?!

Recension: The Big Racket (1976)


Efter besvikelse med Heroin Busters (som jag lät bli att recensera) så var det med tveksamhet som jag faktiskt stoppade in den närmast unisont hyllade The Big Racket i dvdspelaren. Även Heroin Busters fick en hel del bra recensioner, men jag undrar om det helt enkelt inte berodde på nostalgi? Castellari är en fantastiskt regissör, och en ganska trist och oinspirerad film kan vara ett hårt slag för en beundrare. Så även för mig. Men tji fick jag.

En liga med utpressare härjar i Rom. Dom tvingar butik- och restaurangägare att betala stora summor pengar varje månad för att dom inte ska utsättas för sabotage och misshandel. En hård snut, Nico Palmieri (Fabio Testi), är dom på spåren med varje gång han griper någon så lyckas deras slemmiga advokat får dom fri, allt med tillstånd av mesiga och rätta överordnader.

Men gängets metoder blir våldsammare och våldsammare, och det slutar med mord och våldtäkt och Nico vill slå tillbaka. Han börjar själv använda sig av mer eller mindre olagliga metoder, bland annat planerade bankrån som ska locka fram höjdaren bakom gänget, men det hela slår fel ut och han får sparken.

Tillsammans med några av offren, både hederliga medborgare och kriminella som blivit utmanövrerade och misshandlade av den nya organisationen, så bestämmer man sig för att slå tillbaka. Hårt och blodigt.

Utan tvekan en av de bästa italienska actionfilmer jag sett, och kanske en av de vildaste och mest radikala av Castellaris rullar. Detta är en sådan här film där det inte är någon tvekan om att skurkarna får vad dom förtjänar, eftersom dom är så oerhört vidriga och giriga. Egentligen vill man bara att hjältarna ska gå vidare och ta med sig lite mer av korrumperade snutar i farten, så engagerad blir man.

Handligen är väl inget orginellt i sig, men Castellari har fått in en sådan oerhört energi i berättande och har massor av bra karaktärer att man köper varenda detalj. Det är lågbudget, men Castellari brukar inte låta sig hindras av såna petitesser utan vräker på med action, slagsmål, explosioner, squibs och mer action. Rocco Lerros stuntteam arbetar verkligen övertid. Även det inte blir lika serietidningsartade som till exempel i Lightblast eller Hammerhead, så blir det aldrig tråkigt eller lamt.

Castellari visar ännu en gång att han hör hemma bland giganterna: Hill, Peckinpah och Woo.

fredag, april 04, 2008

nationalmordet.nu

Jag känner mig lite tråkig, men vill egentligen bara tipsa om en av de mest förvirrade och paranoida sidorna som finns i Sverige (förutom givetvis Kristdemokraterna, Världen Idag, Sverigedemokraterna osv osv), nämligen Lars Krantz sensationellt uselt underbyggda nationalmordet.nu - som på något sätt försöker hitta en avancerad konspiration mellan Palme-mordet, scientologin, Estonia-katastrofen... eller nåt sånt.

Ett utdrag ur 2008 års skörd av yranden:

"Den är föranledd av en den mest förnedrande propagandafilm av svenskt fabrikat som jag någonsin sett. Huvudpersonen är OLOF PALME helt klart, möjligen uppblandad med GÖRAN PERSSON. Han är i vilket fall som helst socialdemokratisk ledare och statsminister och han slår och misshandlar sin fru på gränsen till döds. Misshandeln blandad med sexualitet skildras i detalj, till förförelse för svaga själar. I natt gick den i repris igen. Jag hittar den inte i tablåerna, och de snabbt förbiglidande eftertexterna hinner jag inte läsa, men kanalen heter 1+. Vad är detta? Varför blir det inget ramaskri? Inte åtal? Har de svenska nazisterna, SVERIGE-DEMOKRATERNA, verkligen fått en sådan position?

"Makt är att kunna krossa motståndaren", säger han i talarstolen. "Jag kommer att slå ihjäl dig och det är inte mitt fel", säger han till - LISBET! Som kallar sin rival, en färgad kvinna som han gjort till partisekreterare, "Din lilla hora".

Att svårt misshandla sin fru brukar annars kosta 3 ½ års fängelse. Var det någon som läste om en museichef som fick det? Inte? Eller om en känd nöjesskribent som våldtagit sin sambo? Inte det heller? Eller om målet om "obducenten" och "allmänläkaren" i styckmordet? Besynnerligt. Har inte den publicitetssugne JK uttalat sig? Jo men visst. Tänkte väl det. För gammalt. Just precis. Alldeles för gammalt."


Jag vet inte vad han menar. Allt är helt galet. Läs och njut, sidan bjuder på mycket humor.

The Mist


Detta är egentligen ingen recension, men jag är bara tvungen att skriva av mig angående Frank Darabonts The Mist. Det börjar som en vanlig hederlig Stephen King-skräckis, klassiska King-karaktärer och det där som gör King så speciellt. Fast glöm alla dåliga filmatiseringar av hans skräckberättelser. Detta är det hög klass på. Sedan blir det jävligt intensiv, och förvånansvärt uppstressande creature feature. Egentligen inget speciellt, jag har sett allt förut, men det som gör det så unikt är karaktärer som är så fantastiskt gestaltade och ett manus som är så intelligent och dubbelbottnat att man måste engagera sig. Även om det knyter sig i magen.

Sedan blir det Flugornas Herre, med maktspel och religiös fanatism av den kristna knäppskallen Mrs Carmody. Människooffer. Extremism. För mig det obehagligaste i hela filmen, eftersom jag känner igen både henne och hennes "sektmedlemmar" från de kyrkor och organsationer jag varit med i. Otroligt realistiskt, fast naturligtvis med den där extrema twisten som det innebär i en monsterfilm byggd på en novell av Stephen King.

Jag ska vara ärlig att jag mår dåligt efter att ha sett den. Inte för att det var en dålig film, utanför att den påverkade mig till den grad att jag inte är säker på att jag vill se om den. Tårarna rann. Men jag är känsligt. Slutet var för mig det värsta jag sett, värsta som i hemskaste. Mest tragiska. Troligen det mest bleka och svarta jag sett i en Hollywoodfilm.

The Mist gick inte så bra på bio, spelade med knappa medel ihop sin budget. I USA alltså. Men jag förstår att amerikanarna inte tog emot den med öppna armar. Den är nämligen en sådan kick i skrevet på amerikansk konservatism, religiös fanatism och den bakåtsträvande amerikanska byfånen att det skulle kunna ses som en förolämpning, utan att för dens skull var orealistisk.

Det bjöds givetvis på gore och monster. Jättecoolt. Ett mästerverk, och det står jag för. Men jag kommer nog aldrig att se om den.

Det blev visst någon form av recension ändå. Förlåt.

Misshandel inom kyrkan, inte oväntat


Jag tror detta är väldigt typiskt en kyrklig miljö, hela tiden försök att dölja sådant som sticker ut, som inte representerar den fina, frimodiga stil som kristna människor hela tiden försök inbilla oss att dom står för.

Uppenbarligen är det ett sådant synsätt som har fått prästen Per-Anders Sölvin att nästan agera sektartat med att dölja och förtränga våld och misshandel inom kyrkan. Har det skett liknande saker i Lötenkyrkan? Finns det fler exempel av uttnyttjande och misshandel?

Ska kristna/religiösa personer hävda att andra syndar och är hemska, så måste dom bete sig perfekt själv.

VÄRLDSTURNÉN 2003

Lite nostalgi:

Den 16 november 2003 avslutade Termodynamikens Sjunde Lag sin värdsturné med en mytomspunnen spelning på den ökända klubben Copacabana i New York. Många rykten har cirkulerat om vad som hände där och på många andra platser under världsturnén. Kanske är allt sant och kanske är allt bara inbillning.

Bandet sa först att dom inte hade något minne av nån världsturné. Dom påstod sej ha jobbat på sin hyllningsplatta till Erich von Däniken i en studio i Saltzburg och knappt varit utanför dörren på hela året. Sen kröp en och annan anekdot fram. Det hela var värre än vi på Viola Rekords kunde ana.

Här följer alltså, exklusivt och för första gången, bandets egen version av vad som kanske hände under den konsert dom själva kallar Den Slutgiltiga Triumfen. Även om andra nog skulle ha kallat spelningen Det Bittra Slutet.

Vår världsturne började med en kaotisk spelning i Orrvikens föreningshus den 14 mars 2003. Det var inte riktigt meningen men eftersom två av ensemblens medlemmar är uppväxta där beslöt vi med bara några timmars varsel att spela på hembygdsföreningens årsfest. Där befäste vi sanningen om att man aldrig blir profet i sin egen hemstad.

Hur som helst gav vi oss ut på den långa turnén i vår nyinköpta Termo 7-buss. Spelschemat var ett kaos, ingen visste vem som bokat spelningarna i den ordning vi var tvungen att genomföra dom. Vi kuskade fram och tillbaka i hela norden som ett gäng vettvillingar. Ena dagen i Rovaniemi och andra i Stavanger, tredje dan i Kemijärvi och fjärde i på en förskola i Nälden.

Efter ett par månaders kuskande runt om i norden hade vi hamnat på en mörk pub i Helsingfors. Två minuter och sexton sekunder in i konserten, allt finns videofilmat av en kamrat till bandet, bryter ett vilt slagsmål ut. Polisen har beslagtagit filmen och vi får inte säga vad som hände av utredningstekniska skäl. Vi kände snålblåsten runt öronen och begav oss i stället ner till sydeuropa.

Där fick vi ett helt annat mottagande. Press och recensenter var mycket välvilliga och skrev intressanta artiklar. Den italienska publiken däremot var lite tjorvig. Vår första spelning slutade med att vi blev utslängda av upprörda katoliker som ansåg att vi var nordiska hedningar som dyrkade djur på ett onaturligt sätt. Det var när vi iförda våra berömda grisdräkter dansande framförde The Happy Dancing Polka Pig som tumultet bröt ut. Dom förstod inte engelska tillräckligt bra för att förstå vad vi menade. Dom trodde att vi drev med påven och Vatikanen. Vilket kanske var sant, men det insåg vi inte då regnet föll hårt över oss där vi stod utslängda med alla instrument på en öde gata mitt i Rom. Inte långt därifrån fanns en varm restaurang där vi släpade in utrustningen och fortsatte showen. Många hade tagit skydd undan regnet men snart spreds ryktet och folk strömmade in på restaurangen som till slut hade fler besökare än när Gore Vidal var där och åt en enkel sallad där för 23 år sedan.

Efter denna succé återvände vi tillfälligt till Sverige där vi gjorde en spelning på en pizzeria i Karlstad för att få in lite deg. Sedan hemsökte vi Nergårdsviken i Kall för en något förvirrad vokal konsert under namnet AM-bandet.

Sedan fortsatte vi utan vidare ut i vida världen. Vi fick vara med om en jordbävning i Japan och en bävande jordekorre i Spanien. Vi blev jagade av en grupp galna taiko-trummisar efter en spelning och vansinniga matadorer jagade oss då vi försökte spela protestsånger på en tjurfäktningsarena i Sevilla. Europa vände sej emot oss och vi bestämde att det var bäst att låta den nya världen smaka på Termodynamikens Sjunde Lag.

Vi äntrade en atlantångare och såg med fasa hur våra orkesterpukor spolades överbord under en storm då vi genomförde en däckspelning på väg över till nordamerikanska kontinenten. Och när vi äntligen kom fram till New York beslagtogs alla stråkinstrument av tullen. Dom hade väl sett för många maffiafilmer och blev som galna när dom såg våra fiolväskor, påstod att dom innehöll vapen.

När vi till slut, efter många månader på resande fot, anlände till Copacabana, den legendariska klubben odödliggjord genom Barry Manilows klassiker, kände vi att det skulle bli en värdig avslutning på turnén.

Det började illa, och blev bara värre. Först ville inte vakterna släppa in oss, och efter en intensiv brottningsmatch lyckades vi ta oss in till ledningen och förklara att vi var bokade för en konsert.

Naturligtvis hade något gått snett.

En dubbelbokning hade skett och på scenen stod redan ett band och körde Creedence Clearwater Revival-covers. Vi hade ju kontrakt på en spelning och stormade därför scenen för att köra bort klåparna så att vi kunde rigga upp vår utrustning och börja vår sista konsert. Ett våldsamt handgemäng utbröt och eftersom dom var fler beslöt vi att försöka resonera om saken. Då var det redan för sent. Vi hade slagit sönder coverbandets keyboard och gett sångaren fläskläpp. Dom vägrade röra sej från scenen och vakterna tog deras parti. Det var bara att göra en ärofylld reträtt från scenen och den uppretade publiken.

Vi slog läger i foajen, alldeles intill den fullproppade baren. Där packade vi upp instrumenten och vägrade ge oss av. För att vi inte skulle fortsätta bråka lovade ledningen att vi skulle få dricka gratis i baren och det var något vi inte var sena att utnyttja.

I en unik miljö, fylld av högljudda gäster och det envisa cover-bandet harvande på stora scenen, lyckades vi trolla fram vår kanske mest personliga show någonsin, kanske delvis beroende på att hela ensemblen var påverkade av kattmynta, som intagits av misstag, och det faktum att basisten åt en välstekt biff med pommes samtidigt som han spelade under hela Jazzclub for the Deaf-sektionen.

När klubben började stänga på småtimmarna var vi inte riktigt klara och hade en låt kvar. Vi började dra fram de smekande dragspelstonerna och blev ideligen störda av städande och några kvardröjande bråkiga fyllon (varav några var bandmedlemmar).

Eftersom det var vår sista spelning lämnade vi alla instrument där i foajen på Copacabana och återvände till hotellet med enbart inspelningsutrustningen. Där spelade vi, med en kvarglömd orgel, in en sista låt, Vaggvisa för elaka barn, som avslutning på en mycket gripande och intressant turné.

Vi är nu mycket stolta över att i samarbete med vårt förlag Viola Rekords kunna erbjuda er en remastrad och restaurerad version av denna sista legendariska show, vare sej ni vill det eller inte!

För Termodynamikens Sjunde Lag,

Fred Anderson
Markus Widegren
Anders Rudolfsson

Nazisten Simon Lindberg


Ibland undrar man hur "folk" är funtade faktiskt. Handlar det om någon form av mytomani? Killen motsäger sig själv och presenterar en försvarshistoria som är lika komisk som den är tragisk.

"Simon Lindberg som blev skadad under attacken när han aggressivt krossade ett fönster påstod att han hade blivit attackerad med kniv av någon RFSL-medlemmarna. Detta var inte så trovärdigt eftersom hans blod inte fanns någon annanstans än på resterna av entrédörrens glastruta."

Det här påminner mig om den här tragiska människan som tillsammans med sin tragiska vän tog sig in på en RFSL-fest i Östersund en gång:

"Vilket påminner mig om Peter Boje (eller stavas det Boye? Kommer inte ihåg...fd elev på Torvallaskolan i alla fall, total looser), truckförare på Servicegruppen i Östersund. För kanske två år sedan så tog sig han och nån puckad polare in på RFSL's lokal i Östersund och var hotfulla, sparkade, fällde kränkande kommentarer och var allmänt otrevliga mot gästerna. Givetvis på grund av att det var HBT-människor och ingenting annat. Han och hans polare blev så fixerade vid den där lokalen att dom stannade utanför i nån timme, och försökte då och då ta sig in. Till slut så tillkallade vi snuten, som kom förbi, drog på sig storhandskarna och drog ut mupparna. Dom blev som veka små kattungar. Vågade inte göra motstånd och lunkade moloket därifrån. Sedan dess höll dom sig långt borta och var jävligt tysta.

Men det är alltid skönt med förlorare. Speciellt när man vet att dom kommer att var förlorare för resten av livet."

torsdag, april 03, 2008

Novellsamling

Jag har börjat fundera mer och mer på min "riktiga" bok, en novellsamling som jag vill ge ut i höst. Finns några noveller som jag vill försöka skriva först, men allt handlar om tid och inspiration. Har, om jag inte minns fel, sju noveller klara (det ska vara ett speciellt tema i samlingen) och jag skulle behöva tre stycken till för att få det jämnt och fint. Plus eventuellt en bonusnovell som jag är väldigt nöjd med, men som inte hamnar riktigt i samma kategori.

Dessutom har jag undersökt möjligheten att använda en av mina favoritillustratörers teckningar som framsida, och det verkar inte helt omöjligt. Jag får spara lite pengar först, men det är inget problem tror jag. Det vore en lite dröm blir verklighet. Men jag ska inte tänka för mycket på det, för då kanske det inte blir av.

Först ska novellsamlingen bli klar. Sedan kommer layoutfrågan :)

Nu, dags att sova... trots att jag bara har sett halva The Mist och insett att det måste vara en av världens bästa, coolaste, mest spännande och trogna Stephen King-filmatiseringar jag sett. Men jag måste sova. Jobb i morgon och jag behöver min skönhetssömn.

Läste en minnestext om Mona Seilitz på QX

Jag gillar denna minnestext om Mona Seilitz på QX. Den värmde mitt hjärta i sin enkelhet och jag tror den sade mer om Mona än alla vänner som beklagar hennes död i kvällstidningarna.

Termodynamikens Sjunde Lag slår till igen!


På vår officiella sida så står det nu detta:

2008-04-01:
Oj vad tiden rusat iväg! På måndag ska vi mixa kommande plattan PANDORNAS ASK i alla fall. Det blir en EP den här gången, runt sex låtar, eftersom vi inte hunnit med den andra sessionen vi hade planerat till den här skivan. Men vi vill inte hålla er på halster längre, så släppet blir så fort vi är färdiga med mixningen och omslaget. Sen börjar vi planera nästa skiva som vi nog törs lova blir en fullängdare...


Så nu har ni alla miljoner fans något att se fram emot under året ;)

onsdag, april 02, 2008

Recension: David and Goliath (1960)


På sin jakt efter finansering av både sitt eget och liv och alla sina evighetsprojekt så hamnade givetvis Orson Welles i Italien, där han tog rollen som Kung Saul i Ferdinando Baldis lilla Bibel-film David and Goliath. Man skulle kunna tro att Welles tråkade sig igenom en sån roll, men resultatet är överraskande.

Profeten Samuel stapplar sig igenom vildmarken och får ett budskap från herren att David, en talangfull herde kommer att bli den kung som kommer att ta över efter Saul och regera över Israel. Givetvis oroar sig Saul över detta, men har ångest över alla synder han sysselsatt sig med de senaste åren. Från en stark krigarkonung, älskad av sitt folk, så har han blivit en feg tyrann som hela tiden gömmer sig bakom sidan vakter.

Samtidigt så oroar sig Asrod över hur han ska besegra Saul, men får oväntat hjälp av jätten Goliath - en brutal stridmaskin med stort skägg och ännu större svärd. Trots Sauls rädsla för David så blir det två nära varandra och David leder Sauls armé mot Asrod, och måste givetvis besegra den onde, onde, onde Goliath med hjälp av sin specialitét...

Jag gillade David och Goliath. Den var betydligt bättre än jag hade förväntat mig och de enda nackdelarna var egentligen den enormt krystade dialogen. Folk snackar verkligen på detta sättet "Aye, my lord. How art thee? What are thee sayeeth to thee people" och så vidare. Enormt frustrerande, men man vänjer sig efter en stund. Uppenbarligen har budgeten, eller i alla fall ambitionerna, varit lite större än en vanlig peplum och det finns en del maffiga scener med fräsiga kulisser. Tyvärr en del stockfootage i slutet i slaget, men det var så bra inklippt att man måste vara filmnörd för att märka av det.

Den enormt söte jugoslaviska hunken Ivica Pajer spelar David med stolthet och bar bringa och kompletteras av en utmärkt Orson Welles som faktiskt verkar ge mycket av sig själv. Det är ett svart och mångfacetterat porträtt av en intressant karaktär.

Inte den bästa eller mest underhållande av de bibliska peplum-filmerna, men mycket väl godkänt på underhållningsskalan och cirkusartisten/professionella jätten Kronos är mycket effektiv och respektingivande som Goliath.

Synd bara att det inte finns en enda vettig DVD-utgåva.

Förresten, detta blev mitt tusende inlägg. Så grattis till mig själv :)

Det jag hatar med filmer jag älskar


Detta är så svårt. Det är som att gå och bikta sig, avslöja sina innersta hemligheter. Fast här handlar det som att faktiskt inse vad som är dåligt med filmer som man har ställt på en pidestal och vägrar ta ner i vanliga fall. Jag har medvetet valt filmer som är mer eller mindre välbekanta inom olika genrer. Nightmare City kan jag inte ta till exempel, mest för att de flesta fakiskt sågar den och att den har många, många brister – men samtidigt är en av världens bästa filmer. Detta är regissörer som jag anser är genier, egentligen helt orörbara genier dessutom. Fan.

Det är här jobbigt...

Dawn of the dead (1978)
- En av världens bästa zombiefilmer, och jag försvarar den in i döden. Men varför George A. Fucking Romero var du tvungen att göra ett sånt jävla fult klipp där när dom undersöker barackerna runt flygplatsen? Våra hjältar går ut, och plötsligt kommer det ett konstigt, ryckigt klipp där en zombie attackerar dom. Som om det saknas ett helt avsnitt därmellan, och du desperat försökte rädda upp scenen med en riktigt uselt klippt nödlösning. Och är det inte så att du drar lite väl länge på karaktärernas skojigheter när dom har slappnat av inne i varhuset? SÅ kul är det inte. Fan, till och med remaken gjorde det bättre!

Deep Red (1975)
- Visst Argento, du är ett geni. Ett jävla geni som gör en briljant film, men fyller ut den med så mycket värdelös dialog att man bara kräks på skiten. Jag kan inte låta bli att se och lyssna, jag vet... och hela filmen är perfekt, men du skulle ha tagit det lugnt med dialogen och låtit den utmärkta berättelsen klara sig själv istället. Eller är du för självgod för att erkänna det?

Psycho (1960)
- Hitchock, Hitchcock. Visst var du perfektionisten nummer 1 och du skapade en film som var så banbrytande, cool och intelligent att du bara var tvungen att slänga på det usla slutet där en psykdoktor har en lång utläggning om varför Norman gjorde det han gjorde. Varför? Trodde du vi var för dumma för att förstå eller? Herregud. Du fick med en subliminal döskalle och allt, men kunde inte hålla igen frestelsen att agera ”svensk filmskapare” och förklara allt grundligt. Psycho 2 band ihop allt bättre. Gubbjävel.

Cruising (1980)
- Friedkin, du är världens bästa regissör. När fjantarna där ute kickar Matrix, så gör du hård skogsaction med Benicio Del Toro. Det är respekt. Cruising är en fantastisk film, men tack och lov har du ställt det enda felet du gjorde 1980 till rätta nu när du föll för PR-maskineriet och slängde dit en skylt i början som påpekade att du inte menade något illa med filmen och att allt är fint och bra. Idiotisk. Det är som att kräkas upp sin konstnärliga integritet rakt ner i pottan! Men du är förlåten nu. Nästan.

First Blood (1982)
- Okey Ted Kotcheff, vad hände egentligen ute i skogarna? Ni gör en av världens bästa filmer där Stallone spelar skiten ur de flesta skådisar jag sett, och så klarar ni inte av att ge tillräckligt med ljus under tagningarna? Ibland är det så grynigt ute i skogen att det känns som om man ser en kokande korvgryta istället för en benknäckande och hunddödande Stallone? Ibland hjälper det inte att dra i reglagen under redigering, ni borde ha lagt några pengar på att filma om lite klipp. Pucko!

King Kong (1933)
- Detta är väl hädelse, men jag måste erkänna: Max Steiners musik fungerar inte. Det känns som att titta på en slapstick-film och saknar för det mesta all form av dramatik. Usch. Jag får ångest av att skriva det här. Orkar inte mer. Hoppar till nästa film.

The Fall Of The Roman Empire (1964)
- Vi fortsätter på musikdelen och inser att Dimitri Tiomkin har gjort så mycket dynga, närmast parodisk leksaksmusik som kanske inte har förstört filmer, men däremot skapat en enorm irritation hos mig. Roman Empire är en av mina favoritfilmer. Den är genial. Mästerlig. Intelligent. Spektakulär. Men snälla Dimitri Tiomkin, bara för att du lägger in fåniga körer så blir det inte historisk musik? Förvisso är dina brott grövre i Land of the pharaos och andra filmer, men det är fan nästan lika illa här. Fick du någonsin nån Oscar? Hoppas dom tar tillbaka den från dina döda, ruttnande händer!

Dracula (1979)
- Johan Badham, du är en fjäskapa. Samtidigt som du slänger ur dig en av världens bästa Dracula-filmer med Frank Langella i sitt esse så sitter du bara och pillar dig i naveln när Laurence Olivier spelar över så att löständerna lossnar och Billy Drago framstår som en Alec Guiness i jämförelse. Vi förstår alla hur du älskade Laurence och ansåg att han var en av världens största skådespelare, och det stämmer helt och hållet, jag håller med dig - men en stor skådespelare tål att regisseras lite också. Hur fick du honom att överagera på det sättet? Stod du med en pistol mot hans frus huvud? Eller var du så förblindad av världens största skådespelare att du inte såg att han hade dragit i sig tio kilo kokain och agerade som en tio dollars porr-hora?

Jag orkar inte mer nu...

Vad hatar ni med filmer ni älskar? Nåt måste det vara! Kom igen nu! Jag har blottat mina känslor, nu får ni fan göra det samma!

Det är trettiofem år kvar nu

Det är trettiofem år kvar nu. Trettiofem spännande år tills jag går i pension, det vill säga om nu inte pensionsåldern har höjts till åttio år eller något annat absurt vid det laget. När jag för några år sedan jobbade på Röda Korsets butik i Östersund så fick jag en äldre man att nästan kvävas av skratt när jag besviket utbrast att det var trettioåtta år kvar tills att jag kunde gå i pension. Han skrockade hela vägen ut ur butiken.

Jag ser fram emot pensionen. Kanske blir jag en fattig pensionär, men jag har varit ungdom och har lärt mig att leva snålt. Huvudsaken jag får den där eftertraktade friheten att bestämma över min egen vardag. En dam som jag hade kontakt med i föreningsarbete för en del år sedan sade att pensionen var det bästa som hade hänt henne. Äntligen kunde hon sova länge på morgonen, vara uppe hur sent som helst och bara umgås med vänner.

Så ska jag också resonera. Kommer att sitta där även när jag är åttio år och kolla in dom senaste skräckfilmerna, jag kommer inte att förfasa mig över dagens ungdom och förhoppningvis kommer jag inte klä mig i beige och lyssna på dragspelsmusik. Det senare verkar folk börja sysselsätta sig med automatiskt efter en viss ålder. Men jag ska vara stark... eller ja, stark och stark. Jag stiger redan upp sju på morgonen även på helgerna och läser nyheterna på internet (vilket är ett klart substitut för radion) och njuter över att det är så lugnt och skönt.

När mina medmänniskor stressar fram och tillbaka på jobbet så kan jag bara betrakta dom från min gräsplätt i en park. Hamnar jag i rullstol på ålderns höst så ska jag köra riktigt jäkla fort, köpta schysta fälgar till hjulen, såna där som Charlton Heston blir attackerad med under hästkapplöpningen i Ben Hur, och glädja betraktarna med min sladdriga vindpinade överkropp som tills dess redan fått minst sju tatueringar till.

Den där åldersnojan har nog aldrig riktigt fungerat hos mig. När jag var yngre och uppträdde som illusionist så såg jag fram emot en begynnande flint eftersom det skulle kunna skapa underbara skämt med en dålig toupé och nu när jag tittar mig i spegeln så ser jag en erfarenhet som jag aldrig skulle vilja byta bort. Kärleken blir starkare, man slipper visa legitimation överallt, man får gå på barnförbjudna filmer utan problem och det är så snyggt med grått hår.

Leve ålderdomen. Det är något jag aldrig kan stoppa och därför så omfamnar jag den med all den kärlek jag kan uppbringa.

tisdag, april 01, 2008

Recension: Ulysses (1954)


Ett bra tag innan Kirk Douglas blev förevigad som Spartacus så drog han faktisk på sig peplan och spelade Ulysses i denna tyvärr nästan bortglömda samproduktion mellan USA och Italien. Kanske inte lika spektakulära som vissa andra i genren, men ett fantastiskt tillfälle att få se en stor aktör i arbete.

Ulysses spolas upp på stranden i ett okänt land, med en minnesförlust som gjort att han förträngt vilken hjälte han är. Vilka äventyr han upplevt och vem hans kärlek tillhör. Han blir välkomnad i det nya kungariket, förälskar sig i kungens dotter och sätter sig till ro. Men när bröllopet närmar sig så börjar han bli mer orolig, och går ner till havet där man hittade honom och börjar minnas tillbaka.

Hemma i hans hus så går hans fru, Penelope, och son, Telemachus, omkring och försöker undvika de horder av friare som vill ta henne till sin fru. Man tror att Ulysses är död och vill ta över makten och sängen.

Samtidigt så börjar pusslet läggas samman i Ulysses (eller Odysses som vi känner honom) huvud och han minns äventyren med sitt manskap, mötet med den blodtörstige cyklopen, harpyorna, häxan Circe och givetvis sin fru och barn.

Men väl hemma så måste han överkomma alla giriga män för att få tillbaka sin makt, sin kärlek och sitt liv igen.

Ulysses är verkligen en utmärkt film. Den är inte speciellt episkt rent visuellt med mass-scener och stora slag - det hade man nog uppenbarligen råd med - men manuset är välskrivet, om en aning melodramatiskt, och storyn flyter på bra. Kirk Douglas redan här sin skicklighet som skådespelare och porträtterar en ganska odräglig, ibland otrevlig och egocentrerad karaktär som ofta tänker på äventyr och sig själv före ansvaret för sina män. På gott och ont givetvis.

Även om filmen har en låg budget så bjuds vi på en enormt cool och bisarr Cyklop som är riktigt övertygande och till och med lite obehaglig. Hans stora gapande mun, det enda ögat och ett närmast sinnessjukt prat gör att man förstår att han är en ganska läskig kille. På slutet blir det en schyst och ganska blodig actionscen där Ulysses måste ta hand om alla giriga kåtbockar som tagit över hans hus, och det avslutar en tidigt och utmärkt exempel på peplum-genren.

Jag tänkte ofta "Mario Bava" när jag såg både fotot och regin, och enligt uppgift så var också Bava inblandad i någon form. Så helt fel hade jag nog inte.

Vi får heller inte glömma Anthony Quinn i en mindre roll som Antinoos. Det känns mer som en förlängd gästroll, men ack så bra han är. Även han, liksom egentligen alla skådespelare i produktionen, gjuter mer i liv i sina karaktärer än vad som brukligt är.

Lite svår att få tag i en vettig utgåva, men den koreanska dvdn som jag har bra kvalité och verkar vara i korrekt ratio.

"Gun rights are gay rights"

Läser en artikel på Independent Gay Forum angående vapenlagar och rättigheten att bära vapen uppenbarligen väger högre än andra rättigheter i samhället. Jag förstår mycket väl teorin bakom det hela, att med vapen man homosexuella i USA försvara sig mot extremister och våldsverkare - men att slänga sig med uttryck som "Gun rights are gay rights" känns väldigt fel.

För hur många HBT-människor har inte dödats med hjälp av vapen? Jag är inte helt emot fysiskt motstånd och tycker att vända andra kinden till är fel. Man måste kunna få slå tillbaka för att visa en ståndpunkt, men att skjuta tillbaka skapar bara krig. Bara fler döda.

Men kanske främst illusionen av att vapen ger trygghet.

Amerikanska "giallos"

Det finns givetvis inget som heter "amerikansk giallo" eftersom en giallo bara kan vara italiensk, men det finns ändå exempel på amerikanska filmer där filmskaparna öppet har erkänt att inspirationen kommer just från italienska giallos.

John Carpenter skrev manuset till Eyes Of Laura Mars, en film som kom i slutet av sjuttiotalet. Den skulle lika gärna kunnat ha varit gjord i italien med Franco Nero och Edwige Feneche. Ett kanske inte allt för smart upplägg, men ett jävligt cool koncept där Fay Dunaway får syner och ser hur någon börjar mörda hennes vänner och kollegor. Inte så blodig, men otroligt effektiv och våldsam.

Några år senare så gjorde Brian De Palma Dressed to kill som uppenbarligen är en "amerikansk giallo", och en väldigt bra sådan. En galen mördare med svarta handskar dödar kvinnor på löpande band. Stilistiskt väldigt europeisk, som så vanligt med De Palma, och den del riktigt blodiga scener och en schyst twist på slutet. Samma år gjorde också William Friedkin Cruising, som även den har vissa giallo-element och som blev minst lika kontroversiellt mottagen som Dressed to kill.

1986 kom City in panic, en billig film som lanserades som en slasher, men som uppenbarligen har tagit all sin estestik från giallofilmer. För övrigt en intressant rulle då den har ett tema och motiv som var väldigt kontroversiellt för att vara 1986.

Det mest kända exemplet lär väl vara Paul Verhoevens Basic Instinct, som han själv anser är en "amerikansk giallo". Till ytan en klassik erotisk thriller, men som är ett välskrivet och blodigt mordmysterium med nästan alla ingredienser som en klassisk giallo.

Finns det några fler?

"Zigenare är tjuvar!"

Ja, det är det jag läser om jag gör en snabb sökning på nätet. Bland annat skriver Stina-Lee att "många zigenare" stjäl. Vad hon nu har fått det ifrån? Sverigedemokraterna? Nazimupparna som hänger upp affischer med dåligt klister i Märsta?

När jag var barn så kan jag svära på att jag såg skyltar i vissa butiker där man förbjöd zigenarkvinnor att gå in eftersom risken att dom skulle snatta och stoppa fryst kyckling under sina jättekjolar var för stor. Så här 2008 så känns det ganska makabert att en del naiva, förlåt - korkade - människor faktiskt tror att resandefolket föds som tjuvar. Men vissa element tror visst det fortfarande, år 2008. Troligen samma människor som tror att homoäktenskap leder till att vuxna får gifta sig med barn eller djur.

Killen jag träffades i somras hade samma åsikter. Han blev helt till sig när han såg kvinnor från resandefolket och viskade till mig att dom troligen hade massor av stulna varor under kjolarna.

Nu finns det överhuvudtaget inget som helst bevis att resandefolket skulle stjäla mer än andra. Det finns inga som helst bevis. Samma berättelser som tas upp på nätet kan berättas om svenska pensionärer, östermalms-kids, homos, heteros, svenssons, utlänningar, politiker, städare och alla andra människor i vårt samhälle.

Det fördomar. Rasism. Den naiva tanken att faktiskt ett visst folkslag skulle ha det genetiskt i sig att stjäla.

Jag skrev en kommentar till Stina-Lee's inlägg, men jag räknar med till hundra procent att hon inte kommer att publicera kommentaren eftersom allt som skrivs där måste godkännas.

För mig är hon bara en dum brud. Inget annat. Och det är ni andra som har samma dumma tankar som henne.

Desto mer jag tittar mig om i samhället, desto smartare känner jag mig. Känns både oroande och skönt faktiskt.

Edit: Förresten, jag har förstått att det är skillnad på zigenare och resandefolk? Är det någon som kan förklara? Att dom inte ska tillhöra samma folkgrupp? Jag är inte så insatt i själva historiken bakom, men uppenbarligen så har båda hamnat under samma rasistiska slogan att "zigenare är tjuvar".

Issur Danielovitch aka Kirk Douglas


Det är konstigt, men igår fick jag en känsla av att Kirk Douglas inte kommer att leva året ut. Det är naturligtvis logiskt, karln är nittioett år och har levt ett liv minst sagt är unikt.

Men jag vill inte att hans ska avlida. Jag vill att han ska kackla fram där när han är tvåhundra år och vara lite smart, cool, intelligent, snygg och vettig som han alltid har varit.

Det är nog få Hollywood-skådisar som faktiskt haft så rak rygg som Kirk. När kollegor var livrädda för kommunistjakten i Hollywood så anställde han de utfrysta skådespelarna, regissörerna och författarna. Det skulle ingen förutom Kirk Douglas våga.

Han har alltid sett till att välja roller som har fler lager än vad Peter Habers morgon-smörgås har och har heller aldrig varit rädd för att spela osympatisk eller icke-heroisk.

Han har spelat människor helt enkelt.

Oss

Detta med första April verkar ha tappat sin charm känns det som. Själv har jag inte brytt mig de senaste tio åren, men om man studerar tidningar och media där aprilskämten borde frodas så känns det kanska avskalat. Jag gillar ÖP's skämt om en Wolf Garden i Jämtland. Förhoppningsvis så retar det någon vargrädd surjämte.

I LT hittar jag inget faktiskt, om inte spökjägaren är ett sådant. Men det är nästan för realistisk för att vara ett skämt. Folk pysslar med sånt där och det han gör är knappast ovanligt.

Ett tag trodde jag att Aftonbladet hade detta som skämt, tills jag insåg att Expressen hade exakt samma nyhet. Iofs så känns alla artiklar i dessa tidningar som aprilskämt. I SVD och DN hittar jag heller ingenting. Kanske dags att helt enkelt skita i den här förlegade pajas-traditionen?

För övrigt irriterar jag mig på den här moraltanten som tror att ord spelar någon roll. Vårt språkbruk förändras och ord som "jävlar" har till exempelt ingen som helst betydelse för hur vi lever. Att tycka det är ett "fult" ord handlar mer om att man av någon anledning bugar och bockar för kristendomen.

Det är bara ord. Och säger man "nallebjörn" med rätt tonläge så kan det bli minst lika otrevligt.

Kanvera avgår också. Det är alltid gott att se högerapor falla.

Men det bästa som hänt mig hittills i veckan är att G berättade om att han skulle bli gudfar åt sin bästa kompis barn, och när jag tillade att jag gärna ville träffa hans kompis och bäbisen förr eller senare så säger G att dom måste komma och hälsa på oss. Oss. OSS. Det är verkligen inte du och jag längre. Det är oss.

Lycklig.

måndag, mars 31, 2008

Recension: Rabbi Jacob (1973)


När jag var barn så var Rosa Pantern och Louis De Funes det absolut roligaste man kunde se. Otroligt nog så har båda Peter Sellers filmserie om den enormt klantige Kommisarie Closeau och Louis De Funes klarat sig väldigt bra mot tidens tand, och Rabbi Jacob är inget undantag.

Louis De Funes spelar Victor Pivert, en rasistiskt, antisemtisk och fullständigt hysterisk direktör. Han är på väg till sin dotters bröllop, men råkar tillsammans med sin judiske chaufför, Salomon, köra ner i en sjö och det hela slutar upp med att Victor blir vittne till en avrättningsförsök i en tuggummifabrik!

Klädd i grönt tuggummi så flyr han från skurkarna, men hamnar ofrivilligt i händerna på den muslimske motståndsmannen Slimane (Claude Giraud). Tillsammans måste dom fly och hamnar på en flygplats, där dom råkar mer eller mindre av misstag ta över identiteten av två rabbiner som ska besöka Frankrike.

Så nu är det alltså en judehatande katolik och en muslims presidentkandiat som måste klara sig ur en fantastisk knipa: att upprätthålla Rabbi-identiterna och klara sig undan de elaka lönnmördarna. För att inte tala om den franska polisen. Och Victors hysteriska fru...

Alltså, Rabbi Jacob är en unik film. Den lyckas otroligt nog kombinera hysterisk fars, slapstick OCH ett antirasistiskt budskap utan att för den delen bli en vandrande fet moralkaka. Man driver med katoliker, judar och muslimer, men gör det med så mycket hjärta och själ att det inte på något sätt är stötande. Louis De Funes är givetvis den bärande pelaren och tillför en sån vansinnig energi till historien att man blir helt matt efteråt. Jag gapskrattade fler än en gång, och scenerna när han känner sig tvungen beskriva sitt efternamn (Pivert, som uppenbarligen betyder hackspett) med ljudeffekter och miner är helt otroligt. En annan klassisk scen är när han med sjukt många och hypersnabba grimaser försöker påkalla två polisers uppmärksamhet. Det känns slitet att dra likheten med Jim Carrey, och det tänker jag inte göra förutom att De Funes kunde sina grimaser bättre.

En av de största skratten, som jag fnissar åt ännu, är när de tre franska poliserna tar sig i en synagoga och inte förstår att dom måste ha på sig hatt. Så dom klappar sig på huvudet i tron att det är en hälsningsfras. Och det är ett lysande skämt, som det inte fokuseras på så hårt, inte överarbetas. Det bara finns där och det är så roligt.

Det är sällan jag ser feelgoodfilmer, men jag får väl bara tacka och buga för Studio S som har försett oss med en fullspäckad 2-discare med ett bara utmärkta dokumentärer om allt från inspelningen, De Funes själv och en liten intressant featurette om just hur filmen mottogs och oron över filmens ämne.

Och absolut, vi runt de trettio kommer ihåg den från VHS-filmens tid under titeln Tuggummifabriken. Men från och med nu så blir det nog alltid Rabbi Jacob för mig.

Lennart Sacrédeus + SD = sant?


I helgen ska visst kristdemokraternas ("förlorarpartiet" som det kallas nu för tiden) Lennart Sacrédeus ha uttalats sig ganska extremt. Nu ser jag inte på SVT, eller någon annan TV-kanal för den delen heller, men enligt Bimboboy så påstod Lennart att "om vi går med på könsneutralt äktenskap så kommer det snart att bli tillåtet för folk att gifta sig med barn och djur.".

Vi förstår alla att KD famlar efter repstegen... eller någon annan symbolik som säger att dom har tappat taget och ramlar ner i extremisthålet. Åsikterna och debatt-tekniken blir allt mer likt SD och jag är inte förvånad, men å andra sidan har jag alltid ansett att KD varit en extremistparti - om än lite bättre dolt.

Att påstå att införandet av ett könsneutralt äktenskap skulle bidrag till tillexempel pedofil-giftemål och lagstadgat tidelag är som att påstå att kvinnlig rösträtt skulle ge upphov till att grisar också skulle få rösträtt. Så absurt och så dumt är påståendet som Lennart Sacrédeus hasplar ur sig.

söndag, mars 30, 2008

Recension: Dawn of the mummy (1981)


Jag är väl ingen expert på mumiefilmer och det är väldigt få som jag blivit fascinerad av. Karl Freunds The Mummy med Boris Karloff i titelrollen tillhör dock en av mina favoriter, och Mike Nevells The Awakening gillar jag. Sedan, fast jag skäms lite för att säga det, så gillar jag Russell Mulcahys Tale of the mummy också. Fast säg inget. Dawn of the mummy däremot är en mixad blandning av gott och ont.

Historien är lika primitiv som den ska vara. Ett gäng fotomodeller ska ta bilder på exotiska platser i Egypten. Man råkar springa på tre stycken gravplundrare och mer eller mindre tvingar till sig en gravkammare som plats för sina modefotografering.

I kammare så ligger Safiraman begraven tillsammans med ett gäng av sina närmast män och slavar. Givetvis ligger det en förbannelse över stället också och Safiraman och hans hejdukar återsuppstår från de döda (bland annat genom hettan från strålkastarna som fototeamet placerar i kryptan) och börjar ta livet av folk.

Det finns inte så mycket att säga mer angående handlingen. Det är ett klassiskt koncept som aldrig riktigt går ur tiden, men som aldrig blir vidare orginellt. Frank Agrama har fina och coola miljöer till handa, förvånansvärt bra gore- och makeup-effekter och ett gäng skådespelare som spelar över som om domedagen vore inne. Han gör sitt jobb bra och kompetent och får upp lite spänning och intensitet är det ska blodas.

Tyvärr så har manuset många problem, varav det främsta är att det inte händer tillräckligt mycket. Det finns många chanser till ett extra dödsfall eller till något läskigt, men manuset vandrar vidare som om man inte tänkt på möjligheterna. Man har helt enkelt varit för försiktig med sina karaktärer och sparat de flesta dödsfallen till den sista halvtimmen.

Just manuset och en hel del av skådespeleriet är svagheterna med filmen. Men miljöerna, effekterna och den fina stämningen gör att det blir en sevärd Fulci-aktiga zombie/mumie-film som dessutom verkar vara ett unikt samarbete mellan Egypten, Italien och USA.

Synd bara att det ännu inte finns någon riktigt bra utgåva av filmen. Anchor Bay's lider av att den uppenbarligen är tagen från en videomaster. Anamorfisk och allt, men på tok för suddig och platt bild. Men å andra sidan kanske den anses för trashig och dålig för att få den där lilla extra möjligheten. Fast när jag tänker efter: man restaurerar ju Jess Francos sämsta filmer så att dom ser ut som världsklass, så varför inte Dawn of the mummy?

Bad till gud istället för att gå till läkare - barn dog

Visst är det tragiskt, men också ett typexempel på religiös naivitet. Man tror att gud ska hela genom att bara veva med sitt magiska trollspö, utan att inte ens tänka på att gud (om han nu fanns) faktiskt skulle kunna använda sina krafter genom att låta läkare göra hans arbete.

Man tror att detta är något som kan ge en negativ bild av kristendomen och det är fullt möjligt och något som religionen förtjänar. Denna naiva inställning till högre makter, oavsett dom finns eller inte, skadar människor på ett sätt som få förstår. Man kan yra hur mycket som helst om hur mycket gott kristna missionärer gör (även om få inte ens tänker på all den kulturella skada dom gör genom sitt missionerande och sin "hjälp"), men något som verkligen skulle behövas inom dessa områden är realistiskt tänkande.

Gud kanske inte arbetar på lika glamorösa och förtrollande sätt som en människa kan tro. Han/hon/det kanske har insett att människan enbart kan hjälpa sig själv genom att använda sig av andra människor.

Recension: Mind Ripper (1995)


Jag blir nästan lite generad när jag nu avslöjar att jag undvikit Mind Ripper sedan den kom ut på svensk video för mer än tio år sedan enbart på grund av att alla verkar hata den. Det brukar inte direkt vara en anledning för mig att undvika en film, snarare tvärtom. Men så reade Science Fiction Bokhandeln ut den för 39 kr (!!!) och då kändes det som en ganska logisk film att köpa in.

Lance Henriksen, min favvo, spelar Stockton. Han är en duktig forskare som tillsammans med sina kollegor experimenterat fram ett virus som ska hjälpa till att självläka skadad vävnad. Myndigheterna har gett dem en gammal atombombsbunker ute i en ogästvänlig vildmark (tänk er Hills have eyes) och av en slump så hittar dom en självmordshoppare som tagit klivet över en stup.

Man injicerar viruset i honom och mirakulöst så börjar han långsamt tillfriskna. Men Stockton får dåligt samvete över det hela, säger upp sig och drar sig tillbaka med sin familj. Tre månader senare så händer det något i den underjordiska basen motvilligt så tar han semesterplanet tillsammans med dottern, sonen och dotterns pojkvän, och tittar förbi ökenbasen... vilket man givetvis inte skulle ha gjort.

För självmordshopparen har utvecklats till en mordisk, hjärnätande, muskelhunk som långsamt fysiskt håller på att förändras. Ur hans mun kommer det en tentakel med som kan suga ut hjärnan på folk och han börjar få mer utomjordiska former i ansiktet.

Jag kan hålla med kritiker att det stundtals är en ganska ful film. Fotot kan vara platt och i vissa sekvenser verkar det inte som om det varit någon regissör närvarande, kameran bara registerar vad som händer utan någon som helst tanke. Men ärligt, för det mesta är det ganska okey. Den underjordisk basen och miljön är ganska snygg, på ett sånt där sätt som vi fans av billigare filmer kan uppskatta, och Lance Henriksen i några av de andra skådespelarna fungerar bra.

"Thor", monstret/mutanten/whatever var inte så fång som jag trodde. Han blir en ganska intressant Frankensteins Monster-figur som egentligen bara ville dö, men som lider något oerhört över att ha blivit läkt på det här sättet. Make up-effekterna är fina och det gore som finns är väldgjort och blodigt. Det finns givetvis massor av saker med handlingen och dialogen som är fullständigt puckade, men det låter jag er själva upptäcka. Jag blev i alla fall inte uttråkad.

Som många vet så var detta tänkt att bli The Hills Have Eyes 3 en gång i tiden, och det märks. Man kan förstå den logiska utvecklingen att låta myndighetspersoner råka ut för mutanternas ilska, och en underjordisk bas hade givetvis blivit ett billigt alternativ för en trea. Detta märks speciellt efter att man sett inledningen på remaken av ettan samt givetvis detaljer av tvåan till remaken. Wes Craven, som var exekutiv producent på Mind Ripper, var uppenbarligen sugen på att återanvända konceptet. Hans son var även den som skrev den här filmen, liksom den nya The Hills Have Eyes 2.

Mind Ripper är en film som inte är så illa som ryktet säger. Den är en skräpig, billig, lite blodig och ganska spännande lågbudgetdänga som säkert betalade några av skådespelarnas räkningar.