lördag, april 12, 2008

Jag ser inte dålig film

Jag har säkert skrivit om detta förut, men det är värt att tas upp. Ibland tänker jag tillbaka på dvdforum och den tråd där en lätt efterbliven människa påstod att er käre Fred faktiskt inte tycker Nightmare City är bra!

Jepp, människan hade mage att påstå att jag inte hade koll på min egen smak. Att jag tyckte om Nightmare City för att den var dålig, som ett kultfenomen. Jag blev troligen arg och kallade honom otrevliga saker - vilket jag naturligtvis inte ångrar - och än idag kan jag alltså bli upprörd över att behöva läxas upp angående min filmsmak.

Nightmare City må hända inte vara en perfekt film, men det är absolut ingen dålig film. En dålig film för mig är en trist film, som Dansar med vargar eller valfri Beck-film med Peter Haber. Dåligt = tristess. Tristess = dålig film. You get it?

Personligen har jag aldrig uppskattat filmer som "är så dåliga att dom blir bra". Levererar filmen underhållning så är den bra helt enkelt. Eller mästerlig. Eller utmärkt. Allt annat handlar om personlig smak. Och ingen kan säga till mig att filmen jag älskar är dålig, för det är den givetvis inte.

Det finns egentligen inget värre än att dumförklara någon annans smak. Förvisso suger Colin Nutley jätteapa, det vet nästan alla, men jag respekterar folk som gillar hans skitfilmer. Gillar dom det så är det skitbra. Då är dom lyckliga. Sedan har man Janne Ahlgren på Discshop eller Slasherpool som dumförklarar läsarna genom att skriva att, för att förenkla allt, "alla som gillar den här filmen är dum i huvudet". I Janne Ahlgrens fall kan vara vara att påstå att "endast korkade tonåringar" (eller liknande ordval) och på Slasherpool så varnar man folk att se filmer. "Se den inte, den är usel". Som om man faktiskt tror att folk är så dumma att dom lyder det rådet.

Se själva, lyssna inte på folk som ser ner på er.

I stort sett varje film jag skriver om på bloggen är bra. En del är dåliga, men jag skriver om dom för att kanske komplettera en genre eller en serie, men annars så skriver jag inte om dålig film. Eller film som är mer svag än stark. Och jag skulle aldrig avråda någon från att se en film. Det är jag för smart för att göra.

Så nej, jag ser inte dålig film. Bara så att ni vet.

Recension: Guyana: Crime of the Century (1979)


Jag har aldrig hittills blivit besviken på regissören René Cardona Jr. Oftast har hans filmer varit en mix av ambitiöst drama och en till synes genuin kärlek till filmskapande blandat med ganska hård cynisk exploitation. Med Guyana: Crime of the Century så når han kanske sin höjdpunkt som filmskapare och lyckas med en film som är mycket mer än exploitation.

Stuart Whitman spelar den socialistiska pastorn James Johnson, en kämpe för allas rättigheter, kamp mot rasism och förtryck och dessutom både sexmissbrukare och narkoman. I San Francisco driver han en populär kyrka, Peoples Temple, som under sin storhetstid hade mer än trettiotusen anhängare.

1976, om jag inte minns fel, så berättar han för sina medlemmar att han arrenderat stort antal kvadratkilometer land i Guyana, där det ska bygga Johnsontown. Ett kollektiv som ska leva på jordbruk och kärlek.

Men hur han kunnat få igenom detta är dolt bakom regntunga skyar av korruption, mord och förräderi. Myndigheterna har sedan tidigare hört om övergrepp, mord och våld inom församlingen men inte lyckas bevisa något.

1977 så har man så byggt staden. Pastorn är där med över tusen medlemmar och försöker så gott som det går att överleva på de magra resultaten av deras jordbrukspolitik. Vid sin sida har han doktor Gary Shaw (Bradford Dillman), Susan Ames (Yvonne DeCarlo) och en handfull andra betrodda. Tillsammans så förbereder dom sig för det som kallas "White Night", natten då alla ska ta livet av sig för att dels skydda sig själva från den tortyr som pastorn inbillat att myndigheterna hotar med, men givetvis också för att kunna ta sig till lite snabbare till himmelriket.

En grupp med politiker och journalister beger sig ner på besök och då brakar helvetet givetvis loss.

Filmen släpptes 1979 och det är häpnadsväckande hur troget René följer de riktiga händelserna i Jonestown (eller Johnsontown som det heter i filmen). Detaljer som en vanlig exploitationfilmare aldrig skulle bry sig om, allt från färgen på giftet, att en av den överlevande journalisterna fick en skottskada i skinkan, vilka vittnen som fanns, hur dom flydde, bilmärken och sånt som bara bygger på realismen. Givetvis är ändå filmen byggd på massor av fantasier och rykten, men det är så äkta, så levande att man blir ganska tagen av vad som sker. Exploitationfaktorn är givetvis där med blodiga skotthål, tortyr, antydan till pedofili och manlig våldtäkt, en man som krossas av ett tåg osv osv. Det kan tilläggas att detta ändå inte är den längsta versionen av filmen. Det som troligen har blivit kapat är lite av barntortyren och den manliga våldtäkten.

Miljöerna är extremt övertygande också, och det verkar som om man varit en sväng i Guyana och filmat också.

Men det mest övertygande, och det som filmen mycket lever på, är en fantastisk insats av Stuart Whitman. Karln gör nog sin bästa roll, tillsammans med Blazing Magnums, och är extremt övertygande. Det är svårt att inleda en film med en tio minuter lång predikan, men Stuart bär upp det som en mästare. Med sig har han mycket kompetenta Joseph Cotten, John Ireland, Yvonne DeCarlo, Bradford Dillman, Gene Barry och givetvis Cardona-veteranen Hugo Stiglitz.

Jag ska verkligen inte säga att den säger sanningen, men den säger sanningen lika bra som vilken annan tolkning som har gjorts och kommer att göras efter. Ingen vet säkert, bara Pastor Jim Jones.

Recension: Panic Beats (1983)


Paul Naschy har alltid varit en outforskad värld för mig, och jag är glad att jag vid trettio års ålder fortfarande har så mycket film att se fram emot - speciellt från en sådan produktiv skräckgubbe som Naschy. Panic Beats har alltid låtit intressant, så frågan är om den klarade hypen? Både och kan man säga.

Naschy spelar Paul, en affärsman som uppenbarligen lever mer på sin frus bekostnad än på sina egna affärer. Frugan är svårt hjärtsjuk och på doktorns inrådan så tar han henne ut till ett gammalt släkthus på landet, där hon kan få vila upp sig och friskna till.

Huset sköts av den dystra Mabile, en äldre dam som spenderar en stor del av sin tid med att berätta läskiga historier, läsa tarot-kort och ta hand om och försöka uppfostra sin giriga, sexgalna systerdotter. Det antyds att det är något på gång mellan Paul och systerdottern, men frun är lyckligt ovetande.

Samtidigt så smyger det omkring två skurkar, som tidigare överfallit frun, samt en okänd person med svarta handskar. Men det värsta av allt är väl att det verkar som om spöket av den onde, onde Alaric de Marnac, också smyger omkring med diverse vapen i en stor medeltida rustning...

Panic Beats är intressant för att den vågar vara lite annorlunda. Den spelas mer som en Roald Dahl-novell, ett Creepshow-avsnitt eller en episod av Tales from the crypt. Det är en sedelärande historia om spökerier, girighet, hämnd och kärlek som inte fokuserar så hårt på "riktigt" skräck och gore, utan mer på allt runt omkring. Givetvis blir det riktiga övernaturligheter och en del gore, men det är inte poängen med filmen.

Skådespelarna är överlag bra, med - som vanligt - en grovhuggen och mångfacetterad Naschy i en av de större rollerna. Jag gillar det med Naschy, att han aldrig verkar välja genomgoda karaktärer, utan vågar vara osympatiskt. Det är faktiskt ganska ovanligt med skådespelare som har mycket makt själva. Återigen så slår det mig hur jävla grov Naschy är, även om han kanske inte har sin forna kropp. Här bjuds det på lite manboobs och allt. Men en riktig "karlakarl" skulle jag nog kalla honom.

En intressant film med en skön intrig där man aldrig vet vem som tänker svika vem, långt ifrån perfekt, men gjord med passion och kärlek.

Sanningen om blondiner?

"Isabella hamnade på sjukhus sedan hon plötsligt svimmat. Där konstaterades att kollapsen berodde på stress.

-Det blev en väckarklocka. Från att ha gjort runt fem bloggrelaterade aktiviteter varje dag gick jag ner till två. Och jag försöker alltid ha kvällar och helger lediga."


Ibland undrar man om det där som sägs om blondiner faktiskt stämmer? Svimma av bloggande? "Bloggrelaterade aktiviteter"? Vad fan är det?

Blir man stressad av att skriva korkade inlägg på en blogg så misstänker jag att alla hästarna inte är i stallet. Har ni besökt bloggen? Något som uppenbarligen sjukt många människor gör. Det är det tristaste stället jag sett, intetsägande och texter som inte leder någonstans, amatörbilder på väninnorna och ja... helt enkelt ointressant.

"Att vara konferencier på Enough välgörenhetsgala mot mobbning och gatuvåld kommer bli något av det häftigaste jag någonsin har gjort i mitt liv."

Mmm, precis... ;)

"Hemma! Det gick bra hos Sveriges radio, Olle och Martina var supertrevliga. Efteråt fick jag skynda till solariumet för att hinna bli lite brun, sedan blev det en snabb intervju med Svd och därefter hem och göra sig iordning!"

Vilka krav!

"Jag började på en ny bok igår som heter Supermat av Helena
Nyblom. Kul fakta om hur nyttigt vissa saker som vi äter faktiskt är!
Den rekomenderar jag verkligen."


Öhhhhh...måste få in produktplacering...öhhhh...snörvel...öhhh...

Jaja. Skitsamma. Hon tjänar stålar på något meningslöst i alla fall. Sånt gillar jag.

fredag, april 11, 2008

Ett verktyg som analyserar din blogg och säger vem du är!

Hittade länken här och tänkte att nu ska jag fan testa, oavsett hur fånigt det här. Det var lite halvkul i alla fall. Jag antar att verktyget analyserar och läser av vilka ord som används?

Detta fick jag:

Textanalysen indikerar att författaren tillhör tempramentet Idealister:

“Människan i främsta rummet!”

Idealister är framförallt intresserade av människor och relationer - men på ett abstrakt plan. De återfinns ofta som exempelvis präster, psykologer eller politiska förkämpar för bättre världar. Mahatma Gandhi är den kanske mest kända Idealisten. Moral och andlighet är exempel på abstrakta människo-orienterade begrepp som Idealister dras till - och ägnar en oerhört stor energi åt. De är ofta entusiastiska och fantasirika - och mår som allra bäst när de får möjlighet att hjälpa andra människor utvecklas.

Vill du få en Idealists uppmärksamhet - pröva “vilken inspirerande person - titta vad hon gör!”. Idealister använder ofta ord som “rättvisa”, “dröm”, “själ” eller “harmoni”.

och är av Jung-Myers typen ENFP:

Inspiratören är mycket individualistisk och den kanske mest entusiastiska av alla typer (när de mår som bäst). De ägnar sin kreativa förmåga åt människor och är mycket skickliga på att få andra att må bra. Liksom sin nära släkting Visionären är de väldigt bra på att ta initiativ och att följa sina kreativa impulser, men inte lika bra på att fullfölja. Deras liv tenderar att vara det ena projektet efter det andra och de blir stimulerade av att hitta lösningar på problem - helst om de innefattar människor. Den primära drivkraften är de inre impulserna, snarare än stark koncentrationsförmåga. De kan hålla på hur länge som helst med det som intresserar dem, men andra sysslor har de oftast svårt att få gjorda - de HATAR rutinarbete.

Inspiratören hamnar ofta i en yrkesroll som innebär att hjälpa andra människor. Så länge de får arbeta med människor kan de dock bli mycket framgångsrika inom nästan vilket område som helst - ofta mycket entusiastiska lärare, säljare eller markandsförare. De har en fantastisk förmåga att få sin vilja fram med andra människor. Det gör dem ofta till utmärkta ledare som med sin goda personkännedom och förmåga att inspirera andra att följa deras vision.


Tyckte det stämmer ganska bra. Så ser jag mig själv i alla fall. Sedan om det är sanning eller inte överlåter jag till betraktarna.

Analysera här.

Det var då: Svenskt åttiotal...




Överst, jag och brorsan. Älskar färgerna.

Sedan är det morfar, jag, mormor, morsan och min bror Jim.

Det ljuva åttiotalet. Var det bättre egentligen?

Brokeback Kumla


Jag sitter nersmutsad som en rökande sotare som just har grävt sig upp genom ett ton gödsel. Och jag längtar så efter att tvätta bort denna bladning av gruvdamm och svett. Duschen är redo, en dusch som jag dessutom har kontroll över, och sedan väntar en kväll iklädd morgonrock och micropizza. Jag ska alltså inte kläda mig i micropizza, även om tanken är lockande.

Er ärade Fred har, som ni förstår, anlänt hem från Kumla, efter nästan sju timmars yrande nere i gruvan, ett besök på en kinesisk restaurang och den sista timmen finslipande mina färdigheter i sparkcykel och att undkomma truckar som kom från alla håll.

Igår fick jag dessutom en sightseeing runt Kumla, vilket tog ungefär fem minuter. I bil givetvis. Höjdpunkten var givetvis science fiction-anstalten Kumla, omgärdad med elektriska stängsel och höga murar. Ett fort alltså, fast istället för att hålla ute guldgrävare så håller man inne pingstpastorer.

Det är en rejält sträcka mellan den första stängslet till det andra och sedan muren. Detta fick jag förklarat för mig berodde på att det skulle försvåra för fångarna att smuggla in mobiltelefoner. Man hade en speciell teknik på den gamla goda tiden: kumpaner köpte ett tiotal mobiltelefoner med sim-kort, utrustade sig med tennisracketar och slog telefonerna över muren! Hade den inspärrade tur så höll åtminstone en av apparaterna och kunde därvid planera sin nästa kupp innefrån tvättstugan, gömd i en tvättkorg.

Så nu vet vi alltså vart Björn "Jag är faktiskt luspank" Borg fick sina stålar ifrån under en tid.

Nu fick jag ännu ett bevis för min oerhörda skicklighet att känna igen folkslag. Tre personer gick in och satte sig i matsalen för att äta frukost. Jag tänkte "Oj, dom ser hurtiga ut, har linblont hår och lite röda om kinderna. Dom måste vara norrmän". En sekund senare så började dom snacka norsk-goja och min stolthet fick mig nästan att gå fram och berätta det hela för dom, men jag höll mig.

Det blev bara fyra filmer under denna lilla resa: "And then there was none", den första filmatiseringen av Agatha Christies proto-slasher Tio Små Negerpojkar, "Hitman", där blodet stänkte lika hårt som ölen på alkisbänken här i Märsta, "In The Name Of The King" med Jason Statham som bonde, Burt Reyonlds som kung och Ray Liotta som ond trollkarl. Kan inte bli bättre. Sist, men inte minst blev det den lysande vampyrfilmen "30 Days Of Night", som utspelade sig under en vampyrinvasion i en stad utan sol under trettiodagar. Ungefär som Östersund när Östermalmsbratsen kommer upp där runt nyår alltså.

Just ja. Räknade tillsammanlagt fem snygga människor i Kumla (ej räknat personalen på företaget då). Imponerande. Därav titeln "Brokeback Kumla".

Usch, det här går på tomgång. Men nu har ni fått min berättelse nedtecknad och jag hoppas ni för vidare legenden om Kumla, dess människor och öden.

Bara så att ni vet vad tankarna borde fara, nästa gång ni tar på er ett par Kumla-tillverkade skor.

G'nite.

Fred

torsdag, april 10, 2008

Kumla Reloaded


Hej, ni läser nu ett meddelande från mannen som förlorat ett hudlager.

Hotellduschen som är så het, går nämligen inte att ställa om till mer kyla, att man känner sig som en skållad gruvråtta under själva tvagningen. Men det är okey. En första natt i Kumla var okey, även om kuddarna var så tunna att jag knappt kände dom och fick rulla ihop överkastet till en hård boll som fick fungera som kudde. Sängen var väldigt mjuk, och efter ett tag kändes det som om man låg i en härlig potatisgratäng som hotade att suga musten ur en. Frukosten då, definitivt okey. Åt upp allt det rostade brödet och försökte undvika att hälsa på folk.

När jag ställde mig utanför för att vänta på min kollega så kom nästa hemliga agent, en indier. Detta var alltså 0720 på morgonen, han fick syn på mig, kastade sin cigarett och hejade glatt samt verkade känna igen mig. Eftersom jag är otroligt folkskygg på morgonen så låtsades jag inte om detta och undvek att låtsas att jag såg honom, varvid han släppte sin charad och vandrade in på hotellet. Men det blev inget Tripe Five Soul tyvärr.

Det finns nog en del som skulle hävda att Kumla inte alls är en kulturell metropol, utan snarare en "metro-Pol Pot" när det gäller kulturlivet. Förvisso handlar det om allvarligt kulturskymning över Kumla, men varje samhälle som har en tusen meter hög kulle som ryker och kommer att vara tokhet i 150 år till förtjänar respekt. Att man sedan har en konstutställning på toppen ser jag mer som en diskret avrättningsmetod av kulturälskare som inte är önskvärda i kommunen.

Jag tog också reda på alla väsen som lever i grottan där jag tillbringade större delen av min dag. Ett spöke, en råtta och en berguv hade visst synts till och skrämt livet ur folk. Just råttsägnen började spektakulärt genom att råttan ska ha jagat en kvinnlig medarbetare, men efter lite analys verkade det som om en av gubbarna jagat råttan med truck istället. Tänk så skenet kan bedra.

På tal om sägen, ni kommer ihåg hur en person avslöjade att han visste precis hur man skulle kunna fritaga en massa fångar från Kumla anstalten? Det gick mer ut på att man tog en lastbil, körde in den och sedan körde ut igen. Jag som fick fantasier om en margarin-insmetad Helge Fossmo som ligger och hukar i en tvättkorg medan man gröpt ett hål i tvättstugan med hjälp av en sked och sedan tillverka lookalike-dockor av strumpor och gummisnoddar och på så sätt tagit sig ut och försenad upptäckten. Men tji fick jag.

Jag kan inte heller sluta tänka på att stadshotellet är ihopbyggt med Pingstkyrkan. Ni vet hur små stadshotell är, fyllda av minne av spruckna äktenskap, fylla och erotiska möten i städskrubben. Så att ett sådat dekadent, pulserande Sodom & Gomorrah är ihopsmält, nästan ihopjuckat med Pingstkyrkan är helt otroligt. Men det är väl bara jag som tänker såna tankar antar jag. Se bild för en bättre vy över mitt inre.

Nåväl, nu ska jag äta en nyttig kvällsmat i form av ett paket Ballerina och två Jolt Cola. Klassisk "jag är för trött för att gå till den lokala greken och äta ljummet köttspett"-syndrom som oftast slår till när jag befinner mig på hotell.

Om jag har tur så möter Dario mig i dörren, säger välkommen och kittlar min näsa när han böjer sig fram och smeker sitt yviga hår mot mot ansikte i rent tacksamhet över att jag bor där. Eller "Gunnar" som jag numera heter, eftersom rummet är bokat på "Gunnar" och inte "Fred". Men jag gillar det namnet. Det inger respekt.

Göken!

Fred

onsdag, april 09, 2008

Things To Do In Kumla When You're Dead


Färden ner gick över förväntan. Det exotiska tiominuters-stoppet i Hallsberg bjöd ännu mer snö och slask samt en vy som var som hämtat från en såpopera från Ukraina. Exklusivt som tusan. I alla fall så njöt jag av en Uwe Boll-film på Ipodden, åt choklad och försökte undvika att verka social med övriga medpassagerare.

Lustigt nog så innebar min tågbiljett från Märsta till Stockholm att jag fick åka pendeltåg, som vanligt alltså. Så det var verkligen väl spenderade pengar.

Framme i Kumla så blev jag inte uppmött, fick själv leda tre turister till den rätta utgången. Dom själva hade vandrat över spåret och försökte bryta sig igenom en grind. Så jag gjorde något gott trots allt. Ingen mötte upp mig, så jag ringde Åsa på vår Kumla-avdelning och sade vart hotellet var, och där stod det en gul buss från företaget. Fantastisk. Chauffören berättade att han visste exakt hur man skulle kunna frita alla brottslingar från Kumla-anstalten. Teoretiskt alltså.

Ni vet ju min relation med Pingstkyrkan, så det var extra upphetsande att hotellet var ihopbyggt med Pingstkyrkan - som för övrigt annonserade en "Jesushelg" precis under min födelsedag. Så jag funderar att inte åka dit.

(Jag måste bara berätta att just nu sitter det en dam framför mig på biblioteket som pratar med rösten långt nere i halsen. Ni vet vad jag menar. Typ nasalt, fast mer "halsalt". Det är oerhört frustrerande...samt att hon inte öppnar munnen när hon talar, utan låter denna bisarra röst pressas ut med våld. Visualisera er en kvinnlig padda med diadem. Typ.)

Har ätit kebab också, vilket jag gör i alla städer jag besöker. Den var ok, mustig och vin vitlökssås och okey pommes frites. Inget mästerverket, men klart bättre än på Tages i Östersund.

Dario heter den filmiske mannen som verkar vara någon form av hotellsnubbe. Han är gråhårig, smal, spretigt Einstein-hår och extremt artig. "Du får ett fint rum" sade han och gav mig nyckeln. Rummet var okey, förutom att man måste stå, eller alternativt ha knäna, i duschen om man ska uträtta sina behov. Det är en dubbelsäng också, vad nu det betyder. Raggmöjligheterna i Kumla begränsar sig till den där tanten med champinjon-mössa som talade med sig själv som jag mötte på vägen till bibblan. Kanske en av pizzabagarna också. Men båda alternativen är om man är extremt desperat.

Dagens märkligaste upplevelse var den mörkhyade kvinnan på relaxavdelningen som klev ut, iklädd en mycket illasittande dress (kavaj och kjol, den varianten), tittar på mig och säger "Triple Five Soul". Vad detta? Hemlig agent? "Va?" svarar jag och hon upprepar samma kodord "Triple Five Soul" två gånger, tills jag inser att det är vad som står på min tröja. "Sysslar du med musik?" är det sista jag hör innan jag leendes backar mot hissen och beger mig ut i Kumlas city - vilket består av ett torg, huset runt omkring och ICA Maxi som har allt man behöver. Så det behövs inga andra butiker i stan uppenbarligen.

Så det var väl Kumla i ett nötskal. Vi får väl se om jag upplever något lika spännande i morgon.

Triple Five Soul.

Yours,
Fred

tisdag, april 08, 2008

Apocalypse Kumla


Mina vänner, det är dags att jag beger mig. I alla fall för tre dagar ner till Kumla. Bortom all form av snällare terräng och civiliserad bebyggelse. Jag har packat min ryggsäck, fyllt på med förnödenheter och köpt en laddar till min Ipod Touch. Vad jag vet finns det inga datorer, inget internet i Kumla. Och därför behöver jag en extern laddare som håller mitt sista hopp, min sista kontakt med omvärlden, vid liv.

I Kumla finns också Nordeuropas enda skoindustrimuseum. Andra spännande saker att ser är Kvarntorpshögen - Sveriges största industriminne. I Hardemo finns ett skolmuseum i skolbyggnad uppförd 1808. På Officersmässen i Sannahed visas militärhistoria i lokaler från 1830-talet.

Ni ser. Massor att se. Massor att uppleva. "Skoindustrimuseum"? Till och med kalk-museét utanför Östersund verkar mer spännande. Fast givetvis har jag inte besökt det heller. Blir för mycket för min lätt-uttråkade själ.

På något sätt har jag inbillat mig att när jag väl har anlänt till Kumla så kommer jag, om jag hittar en dator och internetuppkoppling, behöva skriva inlägg och mail utan å, ä och ö. Så långt borta, så exotiskt...ja, närmast tropiskt känns det med Kumla.

Såja. Upp med mungiporna nu. Först en god natts sömn, sedan tre timmar rakt in i mörkrets hjärta. Som en äkta visualisering av Joseph Conrads klassiska bok som gav upphov till Francis Ford Coppolas Apocalypse Now.

Kommer jag inte tillbaka så ber jag er att skicka ut en räddningspatrull. Kanske hittar ni mig där nere, långt nere i gruvorna, med min sekt runt omkring, en påtänd Dennis Hopper. Jag lovar att läsa dikter och slakta bufflar.

I love the smell of skofabrik in the morning...

Yours,

Fred

Argentinsk tomte terroriserar småstad



Utan tvekan dagens roligaste klipp. Och besynnerligt otäckt. En full apa eller en full dvärg? Ingen aning, men med tanke på att den verkar röra sig som en tvåbent krabba och har en struthatt så tycker till och med jag att det är småläskigt :)

Aftonbladet tipsade som den, och här ovan finns en video (akompanjerad av orgelmusik) som uppenbarligen är hämtad från The Suns (en annan kvalitetstidning i Aftonbladet-klass) hemsida.

Smeknamnsutmaningen 2008

Med tanke på att Punkfairy och Johnny Scharonne har skrivit inlägg om sina gamla smeknamn så kände jag mig tvungen att göra samma sak. Nu hade ju dessa herrar något enormt med namn, själv har jag en betydligt blygsammare samling.

Fredzilla
- Gammalt nick som har hängt med sedan jag skaffade hotmail för första gången. Jag valde det för att jag heter Fred och att jag älskar de gamla Godzilla-filmerna. Nu finns det egentligen bara en som har makt över ordet "Fredzilla" på nätet, och det är jag. Anneli brukar faktiskt kalla mig det ibland, i alla fall när hon presenterar mig för andra.

Shinobi
- På vissa amerikanska forum så kallas jag Shinobi, och det är David Zuzelo som började köra med det och det har hängt med på vissa ställen. Ibland alterneras det med "The Swedish Shinobi", men jag använder mig själv aldrig av det smeknamnet. Mest för att jag inte riktigt förstår logiken i det hela och att det är ett ganska krånligt namn att svänga sig med i det virtuella sällskapslivet.

Marcel
- Alex på jobbet har kallat mig det i några månader nu. Det är en referens till Marcel Marceau, mest för min vana att bära svart polo - vilket han antagligen tycker är väldigt franskt och mim-artat. Själv tycker jag det är kulturmuppigt med svart polo, men det är skönt och diskret. Och inget som kan distrahera en själv eller andra.

Freddy
- Mina pojkvänner brukar kalla mig Freddy, ibland "Fredy" eller "Freddie". Min farsa brukar också skriva det ibland i sina mail, så det är ett smeknamn som jag rent allmänt gillar. Det är kanske inget jag själv använder, utom ibland när jag messar till Gregory, men det är behagligt och avslappat. Något som jag kan behöva.

Grosshandlaren- Någonstans kan jag förstå detta smeknamn. Jag kommer inte ihåg vem det var som alltid kallade mig det, men det var någon gubbe på Venngarn tror jag när jag var lite. När jag nämnt det långt senare så har faktiskt folk tyckt att det var ett väldigt passande smeknamn, speciellt när jag har en aning pondus (som det heter så fint när man är tjock), gärna bär kostym med väst och slips och kan vara ganska dominerande i sällskapslivet. Jag antar att "grosshandlaren" handlar om någon som ger respekt, klär sig lite finare och är lite "mer" än vad man borde vara. Lite smaklös ibland kanske.

Freddan
- Vad jag vet är det bara min mor som använder sig av detta, men det får hon så gärna göra.

Fredson
- Som en del vet så var jag en extremt aktiv trollkonstnär i yngre dar och detta var mitt artistnamn. Det startade fånigt som "Fredzonic", men jag ändrade det sedan till "Fredzon" och sedan till "Fredson" eftersom det med Z lät som ett puckat dansband eller nåt. Det var bara några få år sedan sedan folk fortfarande kunde kalla mig det, men eftersom jag helt har dragit mig undan trolleriet så har också detta smeknamn försvunnit. Tack och lov.

Meh Noi
- Betyder "liten björn" eller nåt sånt på thailändska. Ett ex brukade kalla mig det och hans thailändska vänner kallade mig det också.

Lillstrumpa
- Min bror Jim brukar kalla mig Lillstrumpa, och det är nog en referens till att jag älskade Storstrumpa och Syster Yster när jag var liten spoling.

Bögtrollis
- Användes flitigt under en period, speciellt av Städ-Lars på gamla Video Ett i Östersund. Men jag vet att det förekom av andra också. Städ-Lars skickade en gång ett vykort adresserat "Bögtrollis, Östersund" och otroligt nog kom det fram. Tyckte om det smeknamnet, och det är väl inget jag presenterar mig med.

Fredski
- Nu är jag inte hundra på det, men jag vet att jag blivit kallad för detta och om jag inte är helt förvirrad så är det Anneli som brukar köra med Fredski ibland. Trevligt namn som uppmuntras.

Som en detalj så tror jag detta startades genom att Johnny diskuterade sitt namn och att Trollhare mer eller mindre medvetet hakade på. Sedan läste Punkfairy Johnnys inlägg, och troligen även Trollhares och så blev det smeknamnsutmaning över det hela.

Så där, nu fick ni veta lite mer om mig själv som ni inte hade lust att veta. Göken!

måndag, april 07, 2008

Fred sussar


Bildbevis, jag var speciell som barn också.

Uppenbarligen somnade jag bättre med detta gröna plasthalsband hängandes över ögonlocken i nedtyngande syfte.

Vad jag fick halsbandet ifrån vill jag inte ens fundera över. Men jag diggar tapetmönstret som tusan.

Natti.

Snart trettioett år av liv...

Insåg idag att jag faktiskt fyller trettioett om några veckor. 23:e april. Tjoho. Nä, jag har ingen ångestnoja. Ser fram emot att bli äldre, eftersom ungdomen bara är för ungdomar och egentligen aldrig innebär något roligt. När man blir äldre får man mer respekt, man kan göra mer saker och jag tror att livet blir betydligt bättre helt enkelt. Jag gillar pondusen som kommer med ålder, att faktiskt kunna titta tillbaka och insett att man levt en hel del år och kanske/kanske inte har lärt sig något.

Under trettioett år så har jag producerat tre långfilmer, spelad någon roll i sju-åtta långfilmer, medverkat framför och bakom kameran i oräkneliga kortfilmer, reklamfilmer, skrivit texter för Länstidningen, GameReactor, filmmanus, gett ut en bloggbok och färdigställer min första novellsamling, gett ut tre album, en singel och snart en EP med Termodynamikens Sjunde Lag, skriver texter för dvdutgåvor, gjort blygsamma resor till Schweiz, USA, Thailand och i sommar Kina, lyckats med tre långa relationer som brustit, därmellan ett antal mindre och nu inne på ett förhållande som jag hoppas kommer att vara för evigt, blivit hotad med polisanmälan två gånger, jobbat på TV4 Jämtland, varit biografmaskinist, jobbat med reklam i Lönneberga, arbetat för Sveriges största video-maffia, varit papperssorterare på Lundstams, tackat nej till teaterskola, börjat som verifierare på Recall, sedan hoppat upp till kundtjänst och nu som konsult på hos ett av Recalls kunder. Sedan har jag lyckats pressa in ett par års samtalsterapi, pingstkyrka och EFS i massor av år, galna alkisar som hotat oss till döden, tagit mig ur Pingstkyrkan, blivit mobbad i skolan, varit nära att gifta mig, debatterat på insändarsidor och i den här bloggen, provocerat och roat. Tramsat och flamsat. Varit orättvis och arg, snäll och omtänksam. Det är skönt att leva och jag hoppas att det blir många, många år till med äventyr och upplevelser.

Det tänder mig att göra kreativa saker. Jag skäms inte för den ego-delen av mig själv, för det är mitt liv. Jag kräver inte att tjäna pengar på allt jag gör, så girig är jag inte, huvudsaken jag får göra det jag vill göra. Eller som mitt nya motto är: Hellre ärlig än hycklare.

Ben-Hur, en historisk fig-ur?

Fan, dom tog bort det. Men angående Charlton Hestons bortgång så skrev IMDB att Charlton Heston var specialist på att spela historiska karaktärer: El Cid, Moses, Ben-Hur och så vidare. Ben-Hur? Den karaktären är helt och hållet fiktiv, sprungen från en bok av Lew Wallace 1880. Men det var roligt med ett sånt fint faktafel mitt bland ett stort gäng "riktiga" historiska figurer.

Lite roligt, men jag förstår att det är lätt att ta fel, är också att Stationsvakt kallar Ben-Hur för "romarnas romare", med tanken på att karaktären är så 100% jude.

Men det är ingen att reta upp sig på. Som stor fan av de två första Ben-Hur filmerna så måste jag bara nämna det.

Äckliga, äckliga, äckliga, vidriga maskar!


Usch! Det är verkligen vårkänslor här. Obehagliga sådana, eftersom det har regnat och givetvis kravlar maskjävlarna upp och lägger sig behagligt på asfalten för att bli tillplattade av ignoranta människor. Givetvis är det rätt åt maskarna, eftersom dom är vidriga. Och äckliga. Och vidriga. Och, ja ni kan gissa er till fortsättningn.

Satans slemmiga barn. Häxans äckliga fingrar. En muterad nakenråttas bajskorvar. Jag får så mycekt tankar och känslor när maskarna kommer. Visst, dom har säkert någon fin plats i kedjan. Håller koll på jorden, äter nåt som är bra och nyttigt för får omvärld. Blahablahablaha.

Vet ni att ordet "mask" kommer från franskans "mascus" eller "masca" som uppenbarligen betyder spöke eller vålnad? Det finns över en miljon sorters äckelmaskar och naturligtvis ska dom kravla sig upp och äckla sig när det regnar.

Om det är något jag hatar så är det att behöva hoppa hage mellan alla levande och döda maskar som ligger och njuter i någon hundpissinfekterad vattenpöl.

Nä, maskar är synd. Maskar är ondska.

söndag, april 06, 2008

Sossarna kryper för Åke "homosexuella är cancer" Green

Socialdemokraterna gör bort sig - rejält, allt i hycklandets namn. Åke Green, mannen som är helt seriös när han påstår att homosexuella är en "cancersvulst på samhällskroppen" ska gå med i Socialdemokraternas 1:a Maj tåg och tala för Blå Bandet angående nykterhet.

Marie Dahlin från Socialdemokraterna i Vänersborg säger att man inte står bakom Greens åsikter, men uppenbarligen är det okey med att en gravt homofobisk och hatisk predikant representerar partiet indirekt är ett "ok" från sossarna att man kan kränka, håna, hata och förtrycka oliktänkande.

Vi vet alla att varje Blå Bandet eller Socialdemokraterna skulle låta en rasist eller rent allmänt väldigt främlingfientlig person hålla tal, även om det bara handlar om nykterhet. Men som vanligt så tas de homosexuellas rättigheter aldrig på allvar. Det hade varit intressant att se om sossarna hade godkänt en talare som ansåg att judarna var en cancersvulst på samhället? Eller om Blå Bandet hade godkänt det?

Uppenbarligen hade dom också accepterar antisemitism och främlingsfientlighet, då man uppenbarligen accepterar Åke Greens pajas-åsikter utan några problem.

Joakim Von anka och 9/11


Min favorittext för stunden, konspirationsmästaren Lars Krantz lyckas här koppla ihop Joakim Von Anka med WTC-attacken. Med bildbevis (se ovan) och allt. Resten av texten är en fantastiskt blandning av... allt som uppenbarligen inte hör ihop.

Charlton Heston har kastat in sandalerna


Charlton Heston är död, 84 år gammal. Det lämnar blandade känslor. Dels för att han var en ultrakonservativ fåne och bakåtsträvare, och då menar jag inte genom det lilla vi fick se i en viss dokumentär av Michael Moore, utan för den hållning han hade sedan långt tidigare gentemot abort, rättigheten att bära vapen och att han gick från demokrat till republikan på åttiotalet.

Men å andra sidan så han en viktig del av min uppväxt, främst genom filmen Ben Hur som gjort att jag fått ett livslångt intresse i vräkiga och överdyra (eller ultrabilliga) sword & sandal-filmer. En film med en tydliga gay-undertoner, något som Heston irriterat viftade bort, men som bekräftades bland annat av manusförfattaren Gore Vidal. Men i alla fall. Ben Hur skapade för mig "actionhjälten", den svettige tyste mannen som i vredesmod tog sig an världen. En karaktär han sedan utvecklade i andra historiska rullar som El Cid, 55 dagar i Peking, The War Lords och senare i modernare, och ojämna, klassiker som i Apornas Planet, Soylent Green och The Omega Man.

En annan barnsdomsfavorit är Jordbävningen, som absolut är den bästa och mest klyschiga katastrofrullen från sjuttiotalet. Heston spelar Lorne Greens "unge" efterföljare som har ett stormig förhållande med Lornes överåriga dotter, spelad av en i stort sett jämngammal Ava Gardner. Heston ville inte ha ett typiskt lyckligt slut, och därför fick vi också se en av de svartare sluten som både symboliserade äkta kärlek, men också den typiska envisheten hos en machoman med för mycket ära på spel.

Sjuttiotalet var ojämnt, men Two Minute Warning, Grey Lady Down och Airport '75 var tre kompetenta thrillers. Han inledde åttiotalet med The Awakening, en högst intressant mumiefilm med starka Omen-vibbar. Resten av karriären blev en vild berg-och-dalbana av allt från Jean-Claude Van Damme till antagligen välbetalda cameos i bland annat True Lies och en väldigt liten insats i en av John Carpenters bättre filmer, In The Mouth Of Madness.

Han spelade även apa i Tim Burtons stentrista nyinspelning av Apornas Planet.

Jag tänker inte skriva "Vila i frid Charlton Heston" eftersom den senare Charltons åsikter aldrig har gått ihop med mina, men jag hoppas att både Ben Hur, Stewart Graff, Robert Neville och alla andra av mina favoritkaraktärer kommer att vila i frid och bli ihågkomna för evigt.