lördag, april 19, 2008

Hund

Mötte stor hund när jag var ute och promenerade idag.
Den tittade på mig och började genast slicka sig om munnen. Ivrigt och entusiastiskt.
Så den kanske blev glad att se mig.
Eller hungrig och ville äta upp mig.
Kanske både och?
Vet faktiskt inte, då jag inte kan läsa hund-tankar.

Recension: Shogun Assassin (1980)


Det finns nog en hel del konservativa samuri-fans där ute som anser att Shogun Assassin är en styggelse, en fruktansvärd misshandel av en klassisk japansk filmserie. Men på något sätt så har den ändå byggt upp sin egen beundrarskarare och blivit sin egen, trots fruktansvärt dåligt röstskådespeleri från egentligen alla utom Lone Wolf och hans son.

Ogami Itto, mer känd som Lone Wolf, är officiell livvakt och bödel åt en senil och paranoid generalen som i sin rädsla tänker döda Lone Wolf, men råkar döda dennes fru istället. Lone Wolf blir besatt av hämnd och blir en herrelös samurai som tillsammans med sin femårige son beger sig ut på en lång färd som hyrd mördare.

Men generalen, kallad Shogun på japanska, ger inte upp hoppet om att ta död på den man som han inbillat sig är sin främste fiende. Han skickar ut krigare och ninjor, män och kvinnor och till sist The Masters Of Death, en trio psykopater med varsin vapen-specialité.

Det hela återberättas av sonen som tillsammans med sin far har accepterat sitt öde om att alltid vara jagade och att alltid mötas av ond bråd död. Lone Wolf ber honom att be för de döda, men inte räkna hur många han dödar - men hur ska sonen vet hur många han ska be för om han inte räknar?

Första gången jag hörde talas om Shogun Assassin var nog i Roger Cormans självbiografi där han berättade om hur han köpte distributionen för filmen/filmerna. Scenen där sonen måste välja mellan en färgglad boll och ett svärd en klassiker och den anledningen att han köpte filmen. Men jag tror det var mer än så. Det är en imponerande berättelse, som troligen förenklats rejält i denna nästa klassiska amerikaniserade version. Ihopklippt av ett flertal filmer i Lone Wolf-serien så anses den kanske inte vara något mästerverk av de konservativa fansen, men jag och många andra tycker mycket om den.

Jag gillar det enkla. Det är en road movie. Med en sjuherrans massa blod.

Värt att nämnas är soundtracket, specialkomponerat av Mark Lindsey för den amerikanska versionen. Det är ett mycket bra elektroniskt score, stämningsfullt och som kanske sticker ut mot bilderna, men som ändå passar så bra i detta komprimerade epos.

Njuta Films presenterar filmen i anamorfisk widescreen med klara färger och överlag väldigt bra kvalité. De nästan komiskt dubbade rösterna, vilket är denna films enda rejäla nackdel, hörst klart och tydligt. Fast man kunde ha önskat tvärtom. Något japanskt spår finns nog inte till Shogun Assassin, så det går inte att gnälla över.

Jag funderar fortfarande om jag ska köpa ett exemplar till min mor. Hon borde klara av det massiva blodsprutandet eftersom det är så extremt, så over-the-top. Vi får väl se.

Recension: Walk Hard (2007)


Att göra parodifilm är svårt. Svårare än vad man kan tro. Det är inte bara att kopiera scener från andra filmer och lägga in Leslie Nielsen. Det krävs så oerhört mycket mer: Hjärta.

Mel Brooks, med sina parodier och pastischfilmer, hade väldigt mycket hjärta en gång i tiden. Han älskade filmerna och förteelserna han drev med. Samma sak Zucker-bröderna och Jim Abrahams, till och med den geniala Hot Shots 2.

Men börjar man driva med någonting man ogillar så blir det oftast väldigt kallt och plumpt. Den fällan har inte filmskaparna råkat ut för i Walk Hard. Snarare har dom lyckats med att producera den mest lyckade parodin sedan... Hot Shots 2. En parodi där det verkligen finns kärlek till karaktärerna.

Jag påstår inte att Walk Hard kommer att vinna några manuspriser, det är också en parodi som har tagit mycket av sin historia from Walk the line, Ray och så vidare. Skämten är höga och låga, men man skrattar ofta. Inte gapskrattar, men myser. Man mår bra helt enkelt.

Det är en dröm för musikintresserade givetvis. Dewey Cox går igenom i stort sett alla faser från country och psychedelica till punk och disco. Hela tiden angelägen att anpassa sig efter omvärlden så offrar han allt mer sitt liv och sin 22 barn (som hela tiden blir fler). När han till slut blivit en vänlig, mes-skojig tv-ikon i sjuttiotalsmode så brister det. Då är han slut.

Före det så skildras barndomen med den tragiska machete-olyckan, den första skandalösa sången "Hold my hand", skilsmässor, orgier, LSD-mötet med Beatles, en rejäl misshandel av den riktiga Patrick Duffy, Dylan-perioden, dvärg-aktivismen och sökandet efter den ultimata drogtrippen. Det är mycket penisar (ibland i närbild) och droger av alla de sorter.

Det är nästan så att humorn är på gränsen till lågmäld. Det är givetvis en hel del schysta slapstick-scener och destruktion av en enorm mängd handfat, men annars är det ganska subtilt. Jag förstår att den inte tilltalar Epic Movie-publiken. Den floppade en aning kan tilläggas, men jag tror den gick rakt över huvudet på amerikanarna. Dewey Cox är en äkta karaktär och spelas briljant av John C. Reilly från 14 år till 70 år. Det var vid ett par tillfällen som jag sögs med så mycket i handlingen att jag tänkte att "den här skrivan måste jag köpa", för att sedan komma på att historien och skivorna som porträtteras bara är påhittade.

Walk Hard var en lysande komedi. Kanske inte lika vass som Judd Apatows andra manus, men överlägset den bästa parodin på evigheter.

Sedan, sjunger Reilly själv? Förutom att han är som klippt och skuren för rollen så kan han verkligen sjunga och fungerar otroligt bra i alla musikstilar som han kläder sig i.

Det är min lilla åsikt.

P.S Här är några av de fejkade albumomslag som producerades för filmen. Helt klockrena!

fredag, april 18, 2008

Vem är kvällstidningshoran? ;)


På vänster sida av gmail när man loggar in så finns det en plats för små reklamannonser. Om jag nu inte tänker helt fel så syns dom när man öppnar ett mail och på något sätt så kommer det annonser som kan tänkas associera till det som står skrivet i brevet.

Idag fick jag ett mail om att Stellis hade svarat på ett inlägg här på forumet och han använde bland annat orden "kvällstidningshora", "Monster", "Smutsiga pengar" och "Tragedier".

Vad dyker det då upp för reklam?

Jo, Åsa "Kristi Brud" Waldau! Hon har släppt en ny CD och den kan man givetvis köpa om man trycker på annonslänken.

Ganska roligt tycker jag i alla fall :)

"...och vi som älskade varandra så mycket"

Tror jag såg inledningen på ett förhållande i förfall i morse på pendeltåget. Kvinnan jag satt framför fick ett telefonsamtal. Hon svarade surt och kort. Paus.

"Nej, jag vill inte ha några av dina pengar".

Tystnad.

"Du sade att du hade slutat spela?"

Tystnad. Hon ser sammabiten nu.

"Varför kom du hem så sent då? Varför gick du inte att la dig direkt?"

Tystnad.

"Jag kunde inte sova för att du var varken..."

Hon är märkbart irriterad.

"Vi får prata om det där sen efter jobbet. Hej!"

Sedan lägger hon på.

Som jag ser det så kom alltså hennes kille/make (jag är väldigt heteronormativ nu och kände mig på att det inte var någon flickvän) lite försent, satte sig vid datorn och började spela på nätet. Kanske poker eller något sådant. Och detta efter att han varit ute med polarna. Pengarna som han erbjöd sig var kanske såna pengar han inte borde ha, eftersom han hade vunnit dom vid någon form av spel och dobbel.

Är det så ansträngt så tycker jag dom borde göra slut och gå vidare. Man ska inte hålla fast för länge.

Recension: Night Of The Hunted (1980)


Njuta Films fortsätter att ge ut mästaren Jean Rollins filmer, och nu är det dags för Night of the hunted från 1980, en blek nutids-thriller med enormt mycket naket!

Vackra Brigitte Lahaie ramlar ut på en väg en mörk natt och minns ingenting. En ung man plockar upp henne och tar med den förvirrade kvinnan hem. I bakgrunden så ser vi att en helnaken kvinna också stapplar fram i mörket.

Lahaie lider av en minnesförlust som gör att hon egentligen bara minns allt som skett de senaste fem minuterna. Är hon tillsammans med någon hela tiden så kommer hon ihåg personen, men försvinner han eller hon ut ur synfältet en stund så bleknar minnet rejält. Hon består av ett gäng försökskaniner, som ”frivilligt” låter sig experimenteras på i en underlig höghus-klinik.

Samtidigt så börjar doktorerna i höghuset tappa kontrollen över sina patienter, och vissa blir våldsamma och förvirrade och andra bara dör. När Lahaie kommer tillbaka så glider hon tillbaka in i klinkens terrorgrepp...

Night of the hunted är, konstigt nog, betydligt mer abstrakt än vad jag kunde föreställa mig. Lips of blood är ovanligt klarsint och fokuserad i jämförelse. Fördelarna med Night är att konceptet är väldigt intressant och speglar väldigt mycket Cronenberg och annan kanadensisk thriller- och sci-fi från sjuttiotalet. Skådespelarna är det för det mesta väldigt bra, med några få undantag. Fotot och regin är vacker och stillsam och det är varken mycket dialog eller musik.

Nackdelen är att filmen känns lite för splittrad. Många scener hänger inte ihop rent formmässigt (storymässigt är det inte så intressant att dom ska hänga ihop tycker jag) och Rollin har en tendens att fokusera lite för mycket på sex-scenerna. Men det kan kanske också bero på att jag är väldigt ointresserad av kvinnokroppen.

En intressant, men inte perfekt Rollin-film. Vill ni börja se Rollin så börja med Living dead girl eller Lips of blood, ta den här när ni fått in formen en aning.

Genialt om barn-hysteri!

"Hysteri" är mitt favoritord den här veckan förresten. Ska försöka dra ner på det. Läser i alla fall på SVD om Corinne Maier och hennes bok om nackdelarna med att skaffa barn - en åsikt som hon står för full ut.

Jag har tagit upp det vid flera gånger under mitt liv, samt två gånger under min blogg, här och här. Nu var det nog inte så många som vågade skrivna ilskna svar i min blogg, men en del hycklande blev det trots allt. Egotrippar för föräldrar som skaffar barn och inbillar sig att dom konstigt nog gör det för barnets skull, när det enda är en enda stor fet bekräftelse till sig själva - och där dom faktiskt tror helt seriös att barn är livet och är så fantastiskt. Falskt säger Bull.

Jag är nästa vecka trettioett år och har sedan barnsben sagt att jag inte vill bli förälder, och jag får bara en fastare övertygelse i detta. Det finns så mycket annat jag vill satsa på: kärleken till min pojkvän, resor, karriär, livet helt enkelt.

Corinnes bok ska jag försöka läsa nu, kommer troligen passa mig väldigt bra.

Det lätt att vara efterklok

Engla-hysterin fortsätter. När nu 42-åringen erkänt, uppenbarligen visar ånger och verkar vara en psykiskt väldigt instabil person så inser både kvällspressen och pöbeln som läser tidningarna att man inte kan klämma ut mer blod ur honom. Så då hittar man andra syndabockar, vilket givetvis blir polisen. För polisen får aldrig någonsin göra misstag, men vi som tänker längre vet att det inte finns någon form av perfektion någonstans. Alla gör misstag, även hr Polis.

Det hjälper inte ett skit att påpeka allt efteråt och dra upp sorgen hos Englas familj ännu mer, som för att slå in i ansiktet att deras barn mycket väl skulle kunna vara i livet nu om det inte vore för något misstag som skedde för flera år sedan. Det hjälper inte alls.

Men snälla.... jaja. Jag vill inte framstå som en cynisk tokstolle, men det går för långt. Allt detta hjälper inte ett skit. Det blir amerikanskt parodiskt.

Och tänk om alla kunde göra som den här alkistanten och ta time out, ta det lugnt, hitta igen sig själv, åka på dyra vårdkliniker OCH få detta godkänt med huvudklappningar och myspys från höger-aporna? Tänk om en vanlig Svensson skulle kunna få den behandlingen.

torsdag, april 17, 2008

Gullig tjuvlyssning

Anneli skickade den söta tjuvlyssning som hon hittat på tjuvlyssnat:

Tunnelbanan vid Hötorget, Stockholm

Två tantklädda kvinnor kliver på tåget tillsammans med en liten pojke ~3. I handen har pojken en vit- och rödrandig tygkanin.
Pojkens mamma (om kaninen): Vad säger Pelle?
Pojken: Pelle älskar Bertil.
Mamman (en aning stammande): Men Gabriel då, inte kan Pelle tycka om en annan kaninkille. Finns det ingen kaninflicka han kan leka med istället?
Pojken (irriterat): Men han älskar Bertil sa jag ju!


Det kanske finns hopp för nästkommande generationer ändå :)

Den påminner mig om en sak som jag hörde en gång och som jag givetvis skrev ner.

Vitrockar och jättebin, samhällets försäljarfiende nr 1!

Ni har väl sett "Airplane"? Den fantastiska, banbrytande komedin av Bröderna Zucker och Jim Abrahams? Kanske inte så banbrytande då "The Big Bus" körde de flesta skämten och med samma i tema fyra år tidigare. Men det är en rolig film hur som helst.

Det finns någon sekvens där en av karaktärerna bokstavligen måste slå sig igenom religiösa nötter på flygplatsen? Dom kommer från alla håll, allt från Jehovas Vittnen till Hare Krishna och erbjuder honom böcker, broschyrer, rökelse och allt annat som man kan tänka sig i religiösa sammanhang.

Precis så är det på Kistagallerian, fast utan religiösa inslag.

Säljarna parkerar sig korsningar där dom lätt kan genskjuta film. Det rör sig om allt från diverse telecom-företag, CitiBank, Röda Korset och Rädda Barnen.

Just nu är det främst ett gäng nittonåringar som man klätt upp i vita rockar som härjar utanför Coop! De säljer någon form av hälsogrejs som folk får provdricka. Kanske vitaminer och skit. Jag vet inte. Först och främst är det svårt att se trovärdig ut om man är nitton år och ska försöka föreställa vara någon form av representant för hälsoindustrin. Under rockarna skymtar man ändå gympadojor och andra icke-försäljarmässiga kläder. De har i alla fall noterat att jag undviker dom varje dag och i förrgår så ropade en efter mig "Nästa gång så kanske jag kommer på något knep att få dig att stanna!", "Du kan väl försöka!" ropade jag tillbaka :)

I morse när jag tog min fina raska promenad från Helenelund så ser jag att det är grejor på gång i gallerian. Fyra fullvuxna människor, tre män och en kvinna, är klädda i bi-kostymer med antenner och allt. Dom bär in pappersbuntar och bord och jag misstänker att jag får ducka för deras vassa tagg-tungor nu när jag går igenom gallerian på väg till Coop... där jag kommer att utsättas för vitrockarna igen.

Det märkligaste är egentligen att dom inte ens noterar att jag har på mig ett par utstickande och enormt fula hörlurar, som borde få dom att förstå att jag inte kan höra dom när dom undrar om jag vill svara på en enkät eller bli medlem i deras bank.

De är som äldre människor som inte har förstått att man kan ta med sig musiken ut och lyssna på den utan att störa andra genom något som kallas för hörlurar. De bara babblar på och hoppas att jag ska svara.

Men så försvinner jag bort, som värsta galleri-glidaren, mot tunnelbana och nästa kontor. Vilket äventyr.

onsdag, april 16, 2008

Åtta månader utan mörka skuggor


Jag blir förbluffad själv. Åtta månader har det gått nu och jag och det känns ovanligt bra mellan mig och Gregory. Känslorna har blivit djupare, varmare och vi är väl medvetna om varandras för- och nackdelar. Jag ska väl inte ropa hej innan jag kommit över bäcken eller vad det nu heter, men detta känns väldigt bra. Och tryggt. Jag känner ingen osäkerhet över relationen, och det var länge sedan jag kände något sådant.

Det känns nästan ovanligt att vara ihop med någon som är så lugn och harmonisk, inte är sjukligt svartsjuk, absurt egocentrerad eller som har en personlighet som är så stängd från nya intryck att man bara mår dåligt av tanken på något annorlunda. Det känns skönt att slippa någon som ältar sin egen förträfflighet 100 % av tiden man är tillsammans, som är torr bakom öronen och som faktisk vet lite vad livet innebär.

När vi är i Kina så firar vi tio månader. Då ska jag försöka hitta ett romantiskt, gay-vänligt hak i Shanghai och skåla i kinesiskt öl för framtiden, kärleken och att han behåller sin goda film- och musiksmak resten av livet ;)

tisdag, april 15, 2008

HBT

Måste bara rekommendera ett väldigt bra inlägg som Minou har skrivit på Långsamma Tankar. Tänktvärt och väldigt sant.

Grejen är väl att den konservativa kristenheten tar väldigt stor plats, dom syns på debattsidor och är väldigt högljudda, även om dom försöker göra sig själva till offer - och "offer" är något dom absolut inte är. Dom tar plats på samma sätt som vi som räknar oss som homo, bi, trans- ellervadsomhelstsexuella.

Ingen censurerar kristenheten. Det är bara dom själva som har inbillat sig det efter 2000 år av förtryck mot oliktänkande som inte går på samma linje som den kristna religionen.

Miike


Imprint
The Great Yokai War
Zebraman
One Missed Call
Gozu
Deadly Outlaw: Rekka
Dead or Alive: Final
The Happiness of the Katakuris
Agitator
Ichi the Killer
Visitor Q
Dead or Alive 2: Birds
MPD Psycho
Dead or Alive
Audition
Ley Lines
Full Metal Yakuza
Rainy Dog
Fudoh: The New Generation
Shinjuku Triad Society

Fan. Bara tjugo filmer. Än så länge så är karln uppe i 77 långfilmer, tv-serier och andra projekt och det är ingen hejd på produktiviteten. Jag måste köpa på mig mer.

Vad ska jag köpa på mig nästa gång? Var rekommenderar? Gillar alla genrer.

måndag, april 14, 2008

Galet glad norrman


Så här glad ser Torfinn ut, min mors man sedan snart tjugo år. Han fyllde 65 bast förra veckan, har upplevt mer i livet än de flesta av er livsamatörer där ute. Dessutom gillar han westernfilm, countrymusik, norska godsaker och vara så där frodigt norsk som vi vet att norrmän brukar vara :)

Grattis i efterskott Torfinn!

P.S Klicka på bilden och ni kan läsa artikel om honom som fanns med i Fagerstaposten.

Mardröm x 2

Har haft två drömmar som direkt handlar om jobbet, båda på sätt och vis mardrömmar. Den första var inte speciellt läskig, men stressande. Vi skulle arkivera Dracula nere i Kumla. Han måste ha med sig jord från Transylvanien för att kunna överleva. Så trots faran så tog vi hand om honom, hans kista och hans jord. Allt för pengarnas skull.

Inte direkt läskigt. Inget jag reagerade över direkt, mer som en märklig liten dröm.

I natt vaknade jag 03.20 och var kallsvettig. Drömde att jag ägde en sushi-restaurang. På förmiddagarna skötte jag om den och på eftermiddagarna jobbade jag på företagets kontor, precis som jag gör nu. En fattig kvinna och hennes två barn blev fast för snatteri i restaurangen. Jag hade en känsla av att dom bara var utskickade. Kanske fick en slant för att genomföra snatteriet. Tiden gick, jag var sen till det andra kontoret. Man var tvungen att ta in tillfällig personal från ett bemanningsföretag. Allt medan jag stod där, fast i min restaurang och hade ångest över att jag var sen, att jag var tvungen att anmäla en fattig familj och hela dagen skulle krossas i ett kaos.

Jag tvungen att stiga upp. Satte mig vid datorn, såg att den galne religiöse idioten Tony skrivit en långt svamlande inlägg som på något sätt förstärkte mina misstankar om att han är garderobspedofil, och lyckades till slut somna om.

Hoppas den här veckan går fort.

Måndag: Boostat ego

Mitt ego boostades rejält när man ringde från ett känt produktionsbolag och undrade om jag ville vara statist, affärsman, i en kommande svensk långfilm som jag faktiskt har sett fram emot och som kan bli jävligt kul. Om allt går vägen så filmar jag den 1:a Maj :)

Kommer att bli mitt stoltaste statistminne sedan Du Levande misstänker jag.

Mer info kommer.

Måndjuret

Ned Flanders?


DN visar återigen vilken oerhört dålig kunskap de har i populärkultur. Ned Flanders? Snälla, det är Waylon Smithers och ingen annan.

Jag är känslig när det gäller sånt. Ok?

För övrigt så finns det en lång intressant artikel om Waylon Smithers på Wikipedia. Det pågår uppenbarligen många diskussioner huruvida Waylon är gay eller bara "burns-sexual". Givetvis är han 100% gay, men som har en fetisch för äldre dominanta män. Det är konstigt att wikipedia-artikel lämnar ute det faktum att han faktiskt öppet går på date med John Waters i en episod.

En kines försökte gå om mig


Det var skönt väder ute och jag orkade inte vänta på bussen från Helenelunds station till Torsnäsgatan. Dessutom är det en ganska kort väg att gå, och med musik i öronen så kändes det precis vad jag ville göra.

Börjar promenera och ser en kines framför mig. Lite kortare, lite gråhårig, med öronpluggar och en liten prydlig väska. Han går långsamt. Väldigt långsamt. Troligen på grund av sina korta små kinesben. Men han är svår att gå om, det är som om han ökar farten försiktigt när jag försöker gå förbi honom. Fejkade han sin långsamma gång innan för att hindra mig från att gå förbi?

Jag har tur och ha får möte, vilket gör att han måste sakta in och värja sig för den mötande gångtrafiken. Jag slinker förbi, hurrar i mitt inre över segern och vrider upp volymen på musiken en aning. Det ska firas. Skitsamma om folk retar sig på oljudet. Som vanligt när jag lyssnar på musik så försvinner jag in i mig själv, men håller samma höga hastighet som vanligt. Tills jag plötsligt ser kinesen FRAMFÖR mig igen!!! Galet.

Hur lyckades han med det? Han går extra snabbt och jag ser hur han faktiskt extremt diskret sneglar mot mig, som för att se hur han ska vinna över mig. Jag tillåter inte att bli omgången av någon som uppenbarligen provocerar mig med sin gångfart. Så jag tar fart, slirar upp bredvid honom och går om igen.

Jag tror han har svårigheter att komma upp i samma hastighet på grund av öronsnäckorna samt att han bär en liten portfölj. Skulle han komma upp i högre fart så skulle öronsnäckorna ramla ut och portföljen få honom ur balans.

Det sista jag ser av honom är hur han trycker sig mot hussidan för att försöka gå förbi, men jag är så jävla taggad nu att jag inte låter honom. När jag kommit bort till Kistagallerian så har han försvunnit in i något närliggande kontor.

Eller gjorde han det? Smet han förbi? Jag vet inte till hundra procent, men jag ser mig själv ändå som segraren.

söndag, april 13, 2008

Hey Bulldog



En av mina favoritlåtar och bland det bästa som Beatles spelade in.

Han erkände till slut

Se där, karln erkänner. Både att han mördat Engla och Pernilla. Englas kropp har hittats.

Det intressanta är att GW Persson sade för en vecka sedan att mordet kommer att vara löst om en vecka, vilket gör att jag blir mer och mer impad över honom. När han säger något så är det inget svammel.

Naturligtvis visste vi alla att det var 42-åringens som var skyldig. Det kommer vi alla att skriva. Slumpen med fotot och att han verkade hålla sig så lugn och sansad, enligt advokater och polis, gjorde saken för mig.

Vi visste det alla och nu vill vi alla skriva det på våra bloggar. Kanske för att visa hur smarta och duktiga vi var. Eller bara för att inbilla oss att vi kan polisens arbete bättre än dom själva.

Det finns inget mer tragiskt än amatörsnutar som härjar på bloggar, eller moralkärringar på Flashback. Eller folk som faktiskt låtsas bry sig för att vinna poäng i trovärdighetstävlingen.

Så jag hoppas att vi slipper trams som att "Engla sover bland änglarna" och allt sånt där som den kollektiva låtsas-sorgen tvingar folk att skriva utan att dom menar det. De enda som kan sörja är Englas nära och kära. Vi bloggare har en skyldighet att lämna sorgen i fred till de som det berör.

Hoppas rättegången blir snabb och effektiv.

Gud, Jesus och Jim Jones


Har suttit och kollat på PBS-dokumentären "Jonestown -The Life And Death Of Peoples Temple", som skildrar förloppet som ledde upp till mass-självmordet (eller enbart mordet) på över 900 människor i Jonestown, Guyana.

Jim Jones var en intressant människa. Uppenbarligen kluven mellan ett fantastiskt social engagemang och en meglomani blandat med sex- och drogmissbruk. Han kämpade aktivt och med resultat för svartas rättigheter, för allas lika värde, men utövade totalt kontroll över de olyckliga själar han fick under sina vingar. Han låg med allt som rörde sig, kvinnor och män - men ansåg sig själv vara den ende heterosexuelle mannen på jorden. Han behandlade bibeln oortodox, slungade den genom luften, ner i marken och förklarade, helt korrekt, att det bara var en bok. Men påverkade människor att om dom såg han som en gud så var han gud.

Så här långt efteråt sitter medelålders människor och berättar hur dom förtrollades över Jim Jones och hans budskap. Hur dom gjorde allt för honom, hur hans idéer om ett socialistiskt kristet litet land i Guyana (men först i USA) skulle vara räddningen. Mot slutet sitter dom och berättar hur deras barn, fruar, män, släktingar och vänner tvingades till självmord, eller mördades. Då faller fasaden även för dom som till synes verkar ha bearbetat fasorna, bryter samman och inser att det där aldrig kommer att försvinna.

Det är tre namn som dyker upp ständigt: Gud, Jesus och Jim Jones. De enda tre som har skulden för ett groteskt maktmissbruk, våld, övergrepp och förtryck.

Allt i Guds, Jesus och Jims namn.

Halleluja! Pris ske mammon, makten och evigheten.

Recension: Breaking Point (1976)


Bo Svenson har en lång och diger karriär, med både "seriös" film och exploitationfilm i bagaget. För fans av italiensk action så är han en given favorit från Inglorius Bastards, Thunder och underskattade Deadly Impact. Men det finns givetvis mer filmer än italo-rullarna, och Breaking Point är verkligen en bortglömd pärla av Bob Clark.

Svenson spelar McBain, som blir vittne till ett mord. Han bestämmer sig, efter överläggningar med sin familj att ställa upp som vittne i rättegången. Främst blir han övertygad av polisen Sirriani (den alltid lika utmärkte Robert Culp) eftersom denne har chans att sätta dit maffiabossen och byggmogulen Vincent Karbone (John Colicos).

Rättegången sker, men allt går inte som det ska och inget leder vidare till något bevis mot Karbone, McBain och hans familj blir utsatta för hot och mordförsök och hans medarbetare på sin Judo-klubb blir våldtagen. Det blir så illa att familjen för ny identitet och omplaceras till Toronto.

Men Karbone vill verkligen hämnas. Han vill visa ett exempel hur det går för människor som lägger sig hans affärer, och genom mutor och korruption så kommer han ifatt familjen med sina hejdukar och givetvis måste McBain slår tillbaka - hårt!

Breaking Point är lite annorlunda, då den inte rakt upp och ner plagierar Death Wish och andra vigilante-rullar från den här tiden. Mycket fokus, och bra sådan, läggs på karaktärerna. Skurkarna är så elaka och vidriga som skurkar ska bli, vilket är bra då man annars skulle få svårt att sympatisera med hämnden. Svenson gör McBain till en karaktär med mer djup än en hämnare brukar få. Ibland så tycker man som tittare att han handlar dumt och är väl envis i sina egna åsikter, men å andra sidan så är hans karaktär också en mycket laglydig man som gör allt för att skydda familjen och samhället från skiten där ute. Han går med på allt som polisen föreslår, men när skurkarna kommer närmare så bestämmer han sig för att inte acceptera snutens flathet utan tar lagen i egna händer.

Det är en våldsam film som tusan. Inte så blodig, men det finns en realism och råhet som sticker ut. Bob Clark var en mycket bra regissör och hanterar actionscener och drama med lika mycket passion, utan att för dens skull dra ner på filmens underhållningsvärde med pretentioner som inte hör hemma i en hämnd-thriller.

I en mindre roll, och även som second unit-regissör, ser vi en av mina exploitationfavoriter: John "Bud" Cardos, som även han var en mycket kompetent och underhållande genreregissör under en hel del år. Han varierade sig mellan skräck och action och har tyvärr blivit lite bortglömd trots sina bidrag till fantastisk film genom tiderna.

En inte så känd film som fått en fin liten dvd-utgåva från FOX. Rekommenderas för fans av rå sjuttiotalsfilm och för en Bo Svenson i högform.

Recension: In the Name of the King: A Dungeon Siege Tale (2007)


PR-geniet Uwe Boll, som älskar att leka med sina hatares känsloliv, har givetvis alltid varit en favorit hos mig. Jag insåg tidigt, utan att ha sett någon av hans filmer, att en man som får folk att bli rent utsagt upprörda av oförarglig underhållning måste vara något speciellt. House of the dead är inte den bästa filmen som gjorts, men det är inte heller den sämsta. Den håller ett bra tempo och är inte tråkig. Samtidigt har han utvecklats som genreregissör (House of the dead var givetvis inte hans första film) och det senaste jag sett är In the Name of the King: A Dungeon Siege Tale.

Jason Statham spelar Farmer, en enkel muskulös bonden som lever ett stilla liv i Stonebridge (tror jag byn hette) tillsammans med sin fru och barn. Men onda, onda trollkarlken och wannabe-kungen Gallian (Ray Liotta) smider ännu ondare planer och har skickat ut en armé av hjärndöda monster som ska krossa landet och givetvis främst kungen Konreid (Burt Reynolds).

Under en av attackerna så dödas Farmers son och hans fru blir tagen som slav av Gallians armé, och motvilligt så lockas han in i Konreids styrkor - främst på grund av den gode trollkarlen Merick (John Rhys-Davies). Men allt är inte väl, och kungens brorson eller nåt sånt, Greve Fallow (Matthew Lillard) smider egna förrädarplaner och vill själv kung...

Samtidigt så närmar sig Gallians styrkar och det är dags att slå tillbaka!

Det rör sig alltså om fantasy genomfört med att låna bitar från diverse andra filmer i genren, och inte helt oväntat så blir det två timmar god gammeldags underhållning för nästan hela familjen. Våldet är inte blodig och vansinnigt som i fantastiska Bloodrayne, men det är en hög bodycount och fightingscenerna är betydligt bättre än i hans tidigare filmer. Uwe har fått bra fart på de stora stridsscenerna och regisserar dom inte allt för orginella dialogscenerna där mellan med stadig hand. Det är väldig kompetent alltså, men inte orginellt.

Det är en märklig samling skådespelare, men alla klarar sig hyfsat faktiskt. Burt Reynolds är en bra skådis och fungerar som kungen trots att han är just Burt. Matthew Lillard spelar över å det grövsta, men det är inspirerat och härligt serietidningsaktigt och jag köper det utan problem. Jason Statham och hans sidekick Ron Perlman gör det dom ska göra samtidigt som Ray Liotta verkar ha ganska kul som trollkarl. Så visst finns det inga större problem.

Bra äventyrsfilm, feta stridscener och utan den där trista pretentiösa tonen som nästan alla andra nya fantasyfilmer har.

Bra jobbat Uwe!

Fred testar handikappfunktionen


08.02: Söndagmorgon och känner jag mig redo att testa handikappfunktionen när man ska skriva kommentarer på ett inlägg. Hur går det till egentligen? Jag är oerhört spänd. Så detta inlägg kommer att uppdateras.

08.06: Var tvungen att "pudra näsan". Men nu är jag tillbaka och fortsätter mitt experiment.

08.14: Det var lite krångligt, men upplevelsen var fantastiskt. Detta skrev jag först:

Då testar vi att skriva den första kommentaren. Jag noterar handikappsymbolen nedan, en rullstolsbunden person.

Dags att skriva in koden.


Tryckte på rullstolssymbolen och en röst dyker upp! Det är först en surrealistisk blandning med något som låter som baklängesröster i bakgrunden och sedan en svensk röst som säger att jag ska skriva in en sifferkombination. Jag skriver in siffrorna efter varje gång och när han säger "en gång till" så tror jag dock att siffrorna ska in i igen, vilket naturligtvis blir fel och jag får göra om det.

Men det var en upplevelse. Jag har testat handikappfunktionen och det var helt klart värt det. Testa själva. Om ni inte har något liv som mig.

08.19: Nu stannade mina funktioner av då jag lyssnade på en alternativt tagning av Strawberry Fields som är fantastisk. Trumsolot på slutet är sjukt bra! Nåja.

Dags att äta frukost.