fredag, april 25, 2008

Recension: Watch me when I kill (1977)


Av någon outgrundlig anledning har Antonio Bidos två bidrag i giallo-genren bemötts av någon form av styvmoderlig attityd. Ingen har riktigt tagit han på allvar, vilket är djupt tragiskt då både The Blood Stained Shadow och Watch Me When I Kill är halvperfekta små giallos.

Paola Tedesco spelar Mara, en dansös och skådespelerska, som blir vittne till ett mord. Eller i alla fall råkar störa mördaren i sitt arbete. Hennes vän/pojkvän Lukas (Corrado Pani) är en slacker till privatdetektiv som i samma veva kommer för att hälsa på henne.

Samtidigt så börjar fler personer mördas, och det har givetvis med deras förflutna att göra. En av de som är hotade, Bozzi, får mystiska samtal där en märklig ljudsekvens spelas upp. Det är muller, hundar, skrik och allt en massa annat i en underlig röra.

Bozzi anlitar Lukas som börjar analysera inspelningarna av samtalen och börjar hitta detaljer som han gräver djupare i. Men mördaren har fått för sig att Mara sett något av vikt och börjar försöka mörda henne, men misslyckas till en början.

Samtidigt börjar allt fler dö, och de som kan veta något vill verkligen berätta vad som håller på att ske...

Det går inte att förneka Argento-vibbarna. Inte ens Bido förnekar sin inspiration av Argento, men där han nästan trycker ner sig själv i jämförelse med mästaren så ska han allt stå upp för att ha gjort en av de finare och intelligentare giallo-rullarna som gjordes utanför Argento-sfären under sjuttiotalet.

På sätt och vis är den här filmen en omvänd Deep Red, där Tedesco och Pani uppenbarligen spelar Nicolodis och Hemmings roller, det finns ett mystiskt hus med hemligheter, märkliga karaktärer, vissa av morden skulle kunna vara hämtade ur Deep Red i och med sin brutalitet. Det är inte speciellt blodigt, men det är en sjujäkla intensitet i morden, speciellt den i badrummet. Men främst, och det är filmens stora fördel, så saknas den jobbiga kitch som tyvärr en hel del giallos blev infekterade av. Ni vet, bongotrummor, jazz, kortkorta kjolar och trams. Den här håller sig, liksom Deep Red, inom "realistiska" ramar och fokuserar på att bygga upp en intressant väv av ledtrådar, karaktärer och mord som leder upp mot ett ganska oväntat slut. Jag har sett den förut och hade faktiskt glömt vem mördaren var, så det är ett tecken på en historia som är mer komplex än vad den borde vara.

Musiken är gjord av några som kallar sig "Trans Europa Express", och vilka det är ska vara obekräftat - men det låter läskigt likt Simonetti och Goblin. Riktigt bra är det i alla fall, och används på samma effektiva sätt som i Argentos rullar.

En underskattad och våldsam giallo som jag varmt kan rekommendera.

Fina citat från högeraporna

Hittade denna fantastiska samling dumheter, klassiker och allmänt korkade åsikter som väldigt väl representerar de samlade högeraporna och de människor som stöjder dom.

Favoriten är denna:

"Ett barn skall ha en mor och en far - oavsett hur dåliga de är." - skrivet av högerapan Carl Axel Roslund. Hela hans fina, intelligenta moderatbrev finns att läsa i sin helhet här.

Läs och njut :)

SMiLE


Min fascination över SMiLE, Brian Wilsons legendomsusade musik-tripp, blir bara värre och värre. 1966 påbörjade han arbetet, direkt efter inspelningarna av Pet Sounds, och när man hade gjort 85 stycken studioinspelningar så brakade Wilson samman, vilket inte var förvånande på grund av sin mentala ohälsa (som bland annat innebar att han trodde att en av låtarna, Mrs Olearys Cow, orsakade bränder i bebyggelsen runt omkring och tvingade musikerna att bära brandmanshjälmar). Albumet, som det var tänkt, lades på is och det var inte förrän 2004 som Brian äntligen kunde ta tag i det igen, spelade in det på nytt, exakt som det lät på sextiotalet, och fick till en av de mest imponerande pop-plattor jag hört.

Själv rankar jag den lika högt som till exempel David Ackles "American Gothic", The Moves "Shazam" och Beatles "White Album". Perfektionen är absurd. Inget känns fel eller avvikande och Wilson speciella teknik att låta varje komposition vara så omväxlande som möjligt gör att 17 låtar låter som 60 stycken små minimästerverk.

En popsymfoni är nog det rätta ordet.

Jag har lyssnat en del på Pet Sounds i samma veva, och även om den har ett par fantastiska klassiker, t ex Wouldn't it be nice och God only knows, och en del andra bra grejer, så tycker jag ändå den inte är så där mega-tokigt-otroligt-sjukt fantastisk som experterna säger. Det är ett jävligt bra popalbum, men SMiLE är ljusår bättre och även konkurrenterna från den tiden. Men å andra sidan är jag inte alls förtjust i amerikansk sextiotalspop, med undantag givetvis. Britterna var alltid bäst.

"Inte lika inför lagen"

Nya LT-krönikan publicerades på nätet och pappersupplagan idag.

Länk

Allt hänger ihop, även Kristdemokraternas åsikter med extremister i östländerna. Den ena åsikten leder nämligen till den andra. Tragiskt, men sant.

torsdag, april 24, 2008

Räven raskar över bron


Räven som Gregory fotograferade på den lilla bron över till Beckholmen. Den kom rakt emot oss och Gregory hann givetvis inte ens sätta inställningarna på kameran. Resultatet blev helt kolsvart, men efter lite trixande i Photoshop fick vi fram den här fina bilden på en glatt skuttande räv på väg mot nya äventyr.

Såna som hatar Brokeback Mountain ;)

Jag hittade min favorit på dvdforum igen, en kommentar som USiT skrev efter att ha sett Brokeback Mountain för första gången:

"Det roliga tyckte jag var att man såg kraftiga män på vissningen, typ sånna som man tror hatar homosexuella."

Naturligtvis tycker jag egentligen kommentaren är mest söt med sina fördomar med hur homosexuella ska se ut. Fast jag är mest förvånad över att han vågade skriva det, han måste ha förstått själv hur... fånigt det lät :) Dessutom så gillade han faktiskt filmen väldigt mycket, så inget ont om honom.

För övrigt har jag inte sett Brokeback Mountain. Den blev så hypad på sin tid och jag orkade bara inte se den. Dessutom hatar jag homo-filmer med olyckliga slut. Vi förtjänar lite lycka i filmens värld tycker jag.

Homos gör nytta i samhället: så fick vi en okänd kille att tjäna 100 kr

Igår, när jag och Gregory firade min enkla men fantastiska födelsedag med en långpromenad och hamnade vi ute vid Gröna Lund och gick på gatan därmellan parkens två delar. Jag hörde hur någon visslade efter oss, kanske ropade också, men av ren principsak så ignorerar jag alltid människor som uppenbarligen inte har något intelligent att säga.

Men i alla fall, tillslut så kommer visslingarna och ropen närmare och vi vänder oss om och ser en lätt förfriskad kille komma promenerande emot oss. Eftersom vi snackar engelska med varandra så säger vi "yeah?" till killen och han frågar på engelska om vi är svenskar, vi svarar jag och han fortsätter snacka engelska.

I alla fall så har han en fråga:

"Are you a couple?"

Både jag och G svarar givetvis ja på den frågan och han säger "fan" och skrattar, plockar upp en hundring till en polare som står tio-tjugo meter bort och säger "du hade rätt!".

Vi ropade diverse gratulationer till hans polare och nöjdes oss med att vi fått en för oss totalt okänd människa att ge bort en hundring till en behövande kamrat.

Sedan kanske man kan fundera på hur korkad killen var som inte kopplade riktigt att är i Sverige, när två vuxna män håller varandra i handen, så är det nog mer än bara vänskap... ;)

onsdag, april 23, 2008

Den 23:e april i ett nötskal

Jag som alltid eftersträvar lugn och ro fick en av de mest behagliga och avslappnade födelsedagarna någonsin. På jobbet fick jag en fin ask med dyr choklad, man vet mina svagheter där och när jag slutade för dagen så mötte jag upp med Gregory och vi åt thaimat på vårt vanliga thaiställe, som är allt annat än romantiskt - men de anställda börjar känna igen oss så det är lika bra att vi inte hittar nåt nytt ställe ;)

Gregory gav mig en present som jag fick tårar av eftersom den träffade mig rakt i hjärtat:

Monster, Monster, Monster
av Hans Arnold
Bibliofil utgåva i 300 numrerade och signerade exemplar.
Tygklädd kassett som innehåller:
Hans Arnolds självbiografiska bok »Monstret som valp«.
H. C. Artmans »Frankenstein i Sussex«, illustrerad av Hans Arnold.
4 grafiska blad med bilder från de båda verken samt en affisch.


Hans Arnold är min favoritkonstnär kan tilläggas. Det roliga var att Gregory inte visste att upplagan bara var i 300 exemplar och signerad och numrerad (fast det var inte min, numrerad alltså, där hade Arnold bara skrivit att den var ett visningsexemplar - vilket gör den ännu unikare). Sjukt fin utgåva.

Vi tog sedan en låååååångpromenad och träffade en räv som vi tog kort på, även om bilden blev absurt mörkt då vi inte hann trixa med inställningarna. Jag ska försöka fixa till den så lägger jag upp den på bloggen i helgen.

Dessutom såg vi faktiskt bokstavligen till att en kille gav sin polare 100 kr enbart på grund av oss. Men jag ska försöka skriva en rad om det i morgon.

Nu ska jag sussa och drömma om Gregory, Hans Arnold och dagens bästa platta: SMiLE av Brian Wilson.

Natti!

Mordisk bitch

Se där, lika mordisk och med samma storhetsvansinne som George W. Bush. Jag håller nog på Obama ändå :)

Så har man kommit över trettioårs-strecket


Officiellt i alla fall. Över har jag varit sedan jag fyllde trettio, men nu är det i alla fall ett år mindre kvar till pensionen, vilket jag ser fram emot.

Jag sov väldigt dåligt i natt, så hoppas att krafterna kommer tillbaka under dagen. Har fått en paket/stort brev från morsan, men det ligger på posten och jag har inte tid att hämta det förrän i morgon tyvärr.

Efter jobbet idag så ska jag möta upp Gregory och vi ska ut och äta en sväng. Bara på tu man hand. Sedan på Lördag så blir vi ett gäng som går på Ellora och käkar, vilket ska bli väldigt trevligt :)

Jag föddes för övrigt på en Lördag och det var för exakt 11323 dagar sedan! Här kan man kolla vad som skedde på det fantastiska datumet 23/4, och jag noterar att Gestapo officiellt började sin verksamhet den här dagen, Christer Pettersson föds, Carola kommer trea med Främling i Luxemburg och McDonalds öppnar sin första restaurang i Kina. Hurra ;)

tisdag, april 22, 2008

Snygg och med hjärta




Visst är han snygg? Och det bästa är att han ett inre som är ännu snyggare.

Två bilder jag tog i Hagaparken under Söndagen.

Mitt FÖRSÖK att besöka en mäklarbyrå


Ajaj! Jag är fan mesig. Riktigt mesig. Igår så tänkte jag ta en titt på Fastighetsbyrån här i Kista. Bara känna av läget, kanske fråga litegrann om bolån eller liknande. Ni vet. Hade desperat försökt få något svar via mail huruvida jag kan diskutera lån med dom också - det är ett dotterbolag till SwedBank och dom delar kontor - men mäklarassistenten som mailade mig lyckades undvika frågan hela tiden.

Jag måste verkligen veta vad som händer om jag går någonstans. Vill inte bli överraskad och verka ännu dummare än vad jag är.

Tog mig i alla fall till deras lokal, ställde mig utanför. Tittade på lite annonser i skyltfönstret. En anställd stod innanför fönstret och han tittade upp och log mot mig, jag log tillbaka men jag kunde inte få kraft nog att ta mig in till dom.

Det är som att min skräck att säga något dumt eller verkar dum i huvudet skulle få mig att automatiskt sätta mig ner, titta mäklaren djupt i ögonen och säga mot min vilja "Jag äter bajs varje dag" istället för "Jag är intresserad av köpa lägenhet". Sedan skulle han eller hon se chockad ut och jag skulle springa ut med svansen mellan benen och aldrig blicka tillbaka.

Så jag gick aldrig in. Jag fick ett tryck över bröstet, nästan som panikångest, lämnade Kista illa kvickt, åkte till Stadshagen, köpte en smörgås, åt den men jag kände mig lika misslyckad ändå, köpte en glass tillslut, tog en promenad och lyssnade på soundtracket till Happiness of the Katakuris och började känna mig lugn.

Det tar tid och kraft helt enkelt. Tid och kraft.

Det bästa sättet att reta upp en Folkets Bio-medlem


Läste Orvens underhållande text där han bland annat nämner att han varit nere Folkets Bios rikskongress i Västerås (min födelsestad förresten) och försökte hålla truten i att han tyckte Die Hard var en bra film (vilket den är) och att Fanny och Alexander är en sellout av Bergman. Det senare kan jag inte svara på då jag är långt ifrån en Bergman-expert, men alla svenska filmare som gör mustiga familjekrönikor är lite sellouts av ren automatik.

Det bästa sättet, och jag hoppas att du läser Orven, att reta upp en Folkets Bio-medlem är att såga Dancer in the dark, Lars Von Triers enda hittills riktigt, riktigt usla film. Med en illa konstruerad historia, aptrista låtar som aldrig tar slut och dessutom ett icke-medvetet apatiskt framträdande av Björk. Dessutom så hyllades filmen för sin annorlunda approach, musikal med den handlingen, när folk helt glömde bort att det i stort sett är exakt samma film som Pennies from heaven (speciellt Steve Martin-versionen), fast med en talanglös apa i huvudrollen.

Detta, plus att jag rent allmänt sågade Peter Stormare som gjorde sin sämsta roll någonsin och att musikalscenerna var extremt ointressanta, sade jag till en kär medlem. Han började genast skaka, bli lite svettig och röd i ansiktet, ifrågasätta min smak och blev lite småarg faktiskt. Jag brukar göra Dancer in the dark-grejen ibland när jag är i rätt sällskap.

Nu har det gått en del år så många har nog insett att det bara var en billig och illa genomtänkt känslolek - alla Folkets Bio-tanter gillar när huvudrollen hängs på slutet och Peter Stormare spelar över - som faktiskt inte är speciellt bra.

Men testa gärna. Det är kul.

måndag, april 21, 2008

Jävla skitbuss

Var och tittade på en lägenhet i Rinkeby. Jättefin, nyrenoverat, nytt badrum, tre stora rum. Gurgel. Den vill jag ha. Men men, sån tur lär jag inte ha. Dessutom var det nära till bussar som går direkt till Kista - där jag, som en del vet, delvis jobbar. Toppen alltså. Eller?

Jag tänkte försöka ta mig hem snabbt och skippa tunnelbana, ta bussen direkt till Kista och där sedan direkt till Helenelund för att ta tåget direkt hem. Toppenidé. Kollade till och med innan lägenhetstitten. Jepp, tre bussar inom en halvtimme. Två av dom passade utmärkt. Kanske kunde åka direkt till Sollentuna.

Efter lägenheten så går jag ner. Ovanligt många människor står där. Alla verkar lätt stressade. Fyrtio minuter senare så förstår jag varför.

Grejen är att jag inte kan gå ifrån en busstation. TÄNK om bussen kommer precis när jag kommit på ett sånt avstånd att jag inte klarar av att springa ikapp den. Så jag står där som ett fån. Inga bussar. Människorna som väntar avlöses. En del går till tunnelbanan. En del försöker får tag i taxis. Inga besked.

En buss kommer från andra hållet, en arm sticker ut och vi hör ordet "stanna" och sedan kör den bussen iväg.

Jag har alltså stått där i fyrtio minuter bara för att jag inte velat missa en imaginär buss. Känner mig så arg. Ångesten dunkar på. Försöker döva den med John C. Reillys fantastiska sångröst från Walk Hard. Gregory ringer. Det lättar upp lite.

På pendeltåget hem så får jag underhållning av en av mina favorit-galningar, OS-mannen som jag kallar honom ibland eftersom det verkar som om han är inne i en enda lång sportvinnar-dröm. Han kör segergester, ser enormt glad ut, hoppar av glädje, gör gester som om andra runt omkring honom också vinner. Några tanter flyttar på sig. Dom tror väl att han ska attackera honom. Det gör han givetvis inte.

Hoppas han vinner hela tiden. Jag hejar på honom.

Five Died Pied

Jag drömde igen.

Jag och Gregory hade en ny bästa vän. Det var en japansk medelålders kvinna, möjligtvis modellerad en aning efter Yoko Ono.

1979 hade hon gett ut en skiva och hon visade upp den. Den var helsvart, hade henne i mitten i vita och röda kläder, en långklänning. Det föll en vitröd skugga mot den svarta bakgrunden och där under stod titeln "Five Died Pied". Uppenbarligen en ordlek som jag i drömmen tolkade som om att fem personer dog av paj, antingen av intaget av en sådan eller att ha fått en paj i ansiktet.

Så kan det vara ibland.

Attack-haj dödar mesig säl!


Sjukt cool bild jag hittade på Expressen. Får mig att längta ännu mer till Studio S släpp av Jättehajen - Vindsurfarnas Skräck :)

Nazi-tant och Hagaparken

Gregory dök upp hos mig på lördagkvällen efter att ha jobbat ute i Lidingö hos en man som han refererade som SS-mannen, vilket jag antar betyder att han inte var speciellt förtjust i just den arbetsgivaren. Jag förstår honom. Vem vill slava över någon överklass-apa med överklass-gorilla till fru?

På söndagen så tog vi pendeltåget till Solna. På tåget satt det en blondin i fyrtioårsåldern, troligen jobbade hon på något sjukhus i stan då jag tjuvlyssnade på hennes mobilsamtal. I alla fall satt hon och läste en grovt rasistisk tidning helt öppet. Jag tvivlar att det var på grund av studier. Artiklarna var helt vansinniga, oftast fokuserade på att utmåla "mångkulturen" (vi har väl haft mångkultur i Sverige flera hundra år nu, men "mångkultur" för rasist-pedofiler innebär att det är mörkhyade människor och inte franska traditioner som inkräktar på den svenska stoltheten) är extremt farlig för "svenska" traditioner och det fasansfulla att Irak-kriget skördat 4000 AMERIKANSKA soldater genom åren. Haha. Hade lust att ge henne en hurring och en spark i röven, men jag lät bli.

Hagaparken var fantastiskt i alla fall. Vädret var underbart, över tjugo grader i solen och människor satt på gräset överallt, läste, lekte, drakflygare, picknickade och allt var så sjukhelvetes jävla avslappnat. Vi gick upp till ruinen och fotade lite där, kröp på marken och fotograferade vitsipporna och var allmänt medelålders. Men det var härligt att kunna vara så avstressad.

Jag har funderat allt mer på att köpa lägenhet istället för att jaga kurregömma-hyreslägenheter över hela stan. Kanske tar och besöker fastighetsbyrån idag. Vi får se. Lite nervös blir jag av bara tanken. Sedan måste jag säga att vi har börjat att antyda från båda håll att flytta ihop... grejen är att jag har haft många förhållanden, och detta är det enda hittills som har känts till 100 % att det faktiskt kan hålla.

Vi får se. Men då behövs minst två-tre rum. Annars blir vi galna på varandra ;)