fredag, maj 02, 2008

Recension: The Pit And The Pendulum (1991)


Jag skulle nog vilja slå på stort och säga att Stuart Gordon är en av vår tids finaste genre-regissörer. Det är inte alltid filmerna har varit perfekta, men oftast finns det en egensinnighet och orginalitet även med de simplaste exploitationproduktioner som gör att dom lyfter sig ovanför den stora massan. The Pit And The Pendulum från 1991 har alltid varit en film jag velat se, och nu har det alltså blivit av.

Lance Henriksen spelar en riktigt, riktigt störd häxjägare, Torquemada, som i guds namn torterar, bränner och är allmänt elak mot diverse trollpackor och alla andra som kan tänka sig vara kättare. Vilket innbär att man kan fängslas för i stort sett allt, inklusive att undvika att titta på offentliga avrättningar. För tittar man inte på så måste man vara en häxa!

Till sin hjälp, och som en övernitisk administratör, så har han Francisco (fantastiskt spelad av Jeffrey Combs) och den brutale proffs-torteraren Mendoza (Mark Margolis). Genom en olycklig slump så råkar ett fint, fromt bagar-par hamna i Torquemadas grepp och kvinnan blir anklagad för att vara häxa, medan mannen bara torteras rent allmänt.

Uppenbarligen är det så att Torquemada börjar bli rejält tänd på kvinnan och börjar få svårt att ta livet av henne...

Som vanligt när Gordon regisserar så blir det en udda blandning av sadism, gore, komedi, drama och starka surrealistiska bilder. Han har aldrig gjort det enkelt för sig direkt. Det är mycket naket och det är relativt blodigt, även om det verkar som om detta är den kortare versionen som släpptes. Filmen har en märkligt billig look, som om den var gjord för TV, men har fina miljöer och kostymer och välgjorda effekter.

Lance Henriksen är faktiskt riktigt bra och intensiv som häxjägaren och har tidernas märkligaste frisyr. I en gästroll, och en lyckad sådan, så dyker Oliver Reed upp. Dessutom så skymtar Tom Towles förbi i full musketörmundering.

Trots att det bjuds på en kortare och "vänligare" version så är den fylld med god underhållning, blod och naket.

Allt med ett gott humör.

Hanteringen av läskflaskor på ett matvaruband

Faktiskt, jag förstår inte människor som ställer läskflaskorna upp på bandet. Jag kanske är trög, men bara tanken av att ställa en övertung två liters Cola Zero-flaskan på ett svart band som rör sig ryckigt går över mitt förstånd. Varför?

Jag såg det idag. Kvinnan tog upp flaskan och STÄLLDE den prydligt på bandet. Inte lade den ner, utan ställde den rakt upp som New York-skyskrapa under en terrorattack. Vi vet vad som händer. Kassören sätter igång bandet, flaskan börjar wobbla fram och tillbaka och mest största sannorlikhet ser inte kunden detta, flaskan rasar - kaos.

Det värsta är när det är fler flaskor. Jag vet hur det slutar. Hur flaskorna kommer att falla som Redwood-furor i en skogsbrand. Ett brutalt domino med cola. Någon flaska var ner i golvet, någon välter bara över tomaterna eller vindruvorna. Någon enstaka fångas upp av apan som ställt flaskorna upp från första början.

Jag andades ut. Kvinnan insåg sitt misstag någon sekund senare och lade ner flaskan, dessutom på snedden, precis som jag brukar göra, så att den inte ska rulla iväg. Jag kände mig stolt. Indirekt med mina tankar hade jag nog påverkat henne.

Men det är ett hopplöst läge. Det finns miljontals flaskställare där ute. Och jag kan inte nå dom alla.

104

Blev lite nyfiken och gick in och kollade på Stockholm Stads Bostadsförmedling för att se hur många lägenheter jag sökt nu på ett helt år.

104 stycken blev det. Och då räknar jag inte såna jag sökt genom andra förmedlingar. Givetvis har jag inte fått kallelse till alla, men ändå. 104 st tänkbara lägenheter som naturligtvis gått till människor som inte har samma behov som mig. Det är inte alla som har några tusen dvdfilmer nämtligen. Så visst är det irriterande att barnfamiljer och radhusalkisar får gå före.

Nästa gång ska jag gå dit med hela min dvdsamling och hävda att det är mina barn (förhoppningsvis genomskådsar dom inte mina femtio bävernylonoveraller som är korvstoppade med dvdfilmer) och att jag behöver lägenheten NU.

Jag är sist kvar på jobbet. Kylan verkar ha lagt sig. Nu ska jag hem.

Så kallt, så kallt!


Det är så kallt nu på jobbet. Jag vet inte vad Faberge har hittat på, men dom har uppenbarligen tryckt på "kyl-ner-personalen-knappen" som finns längst inne i deras hemliga underrättelsecentral. Vår IT-ansvarige gick hem och jobbade nyss eftersom han knappt kunde röra på sina stelfrusna små fingrar. Min kollega sitter och huttrar i sitt hörn och jag tror att hon helst skulle vilja vira en rosa kofta omkring sig och halvsova framför en värmande brasa.

Själv så var jag optimistisk efter flera varma dagar och fortsatte min franska stil med svart kostym, svart polo och ett par alternativa rayban-glasögon med tonade rutor i väskan. Jag ser ut som en övergödd fransk poet.

Noterade en lustig man på pendeln in idag. Han Läste tidningen, men så fort tåget stannade till så sänkte han mekaniskt tidningen och stirrade tomt ut mot perrongen. när tåget sen startade det så höjde han tidningen lika mekaniskt och fortsatte att läsa. Han kanske var ihopbyggd med tåget. Som en sån där spratteldocka som... givetvis, sprattlar, när man drar i snöret. I hans fall så var hans snöre kopplat till något maskineri i tåget som höll honom i rörelse så fort tåget rörde på sig.

I natt drömde jag en meningslös mardröm. Jag och Gregory var ute och fotade och att jag var så missnöjd med hur mina fotografier blev. Var naturligtvis glad över att det bara vara en dröm, men hade den där ångstkänslan i kroppen över att ha gjort något som blivit misslyckat. Iofs är jag van med sånt i verkliga livet, men måste det invadera mina drömmar också?

Fred Anderson #4


Här har vi en snubbe som uppenbarligen skulle passa in som sträng (men innerst inne med ett gott hjärta) lärare i amerikansk college-komedi från åttiotalet. Han heter givetvis Fred Anderson och är professor vid University of Colorado (han har även undervisat vid Harvard). Han verkar vara en av USA's främsta experter på krigshistoria och har skrivit flera böcker om amerikanska inbördeskrig.

Född 1949 kan tilläggas och verkar vara en ganska tråkig man utåt, även om jag gissar att han är en sån där som tar på sig en partyhatt och dansar något helvetiskt om han bara fått lite sprit i sig på lärarnas årliga julfest.

torsdag, maj 01, 2008

Recension: Future-Kill (1985)


Se här, en fågel som verkar vara så udda, och ändå så klyschig, kitchig, halvbra ibland, rent utsagt usel inledning, en del skojigt gore, fantastiskt soundtrack, otroligt artwork och en handling som helt är lyft från The Warriors. Future-Kill är minst sagt påfrestande.

I en mycket nära framtid (eller som en recensent skrev, "år 1985,5") så har "mutanter" tagit över en del av staden. Det började i protest över kärnkraftsfrågan och att man ville visa hur mutanter skulle kunna se ut efter radioaktivitet (dvs med punkfrisyrer, smink, korta kavajer och läppstift), men gick sedan rakt åt skogen och blev en utbrytargrupp ur samhället. Eddie Pain är ledaren, men det börjar bli problem när den galna psykopaten Splatter börjar härja i trakterna.

Samtidigt på college så måste några rookies ta sig in i mutantstadsdelarna, kidnappa en person som är vald av frat-ledaren och på så sätt få respekt och medlemskap i Beta Zäta Apa eller vad fan nu dessa college-föreningar heter. Så man beger sig dit, givetvis maskerade med läppstift och fåniga kläder, råkar bevittna då Splatter mördar Eddie och blir själv anklagade för mordet.

Sedan så får vi se handlingen från The Warriors mer eller mindre upprepas, fast med fånig final istället för en tuff och hård en.

Jag orkar egentligen ta upp att Motorsågsmassaker-stjärnorna Edwin Neal och Marilyn Burns har mer eller mindre stora roller i den här filmen, men det brukar annars vara det stora säljknepet från dvdbolaget. Men skit i dom. Istället har vi en stundtals halvhyfsad Warriors-rip som trots vissa väldigt dåliga skådespelarinsatser lever på bra musik och schysta, mörka, coola stadsmiljöer. Det riktigt negativa är den urkassa inledningen som får det hela att se ut som Porkys på en 5-dollar budget, och det drar också ner helhetsintrycket. Nog för att skådisarna är dåliga, goret är ganska taffligt gjort och regin ganska trist, men den har en viss charm ändå.

Kanske beror det på att jag älskar action på bakgator, parkeringshus, rivningsområdet och liknande. Ja, det är nog främst därför som jag tycker om den. Och musiken. Och musiken igen.

Men affischen av HR Giger är snygg i alla fall. Det kan inte förnekas.

Kenny Starfighter och jag


Det är märkligt hur vi svenskar är. Mötte upp utanför Folkungagatan 107 denna regniga och kalla morgon. På vägen dit, i Märsta och i stan så mötte jag eftersläntrande festprissar, alla extremt trötta. Själv kände jag mig ganska pigg trots att jag klev upp vid fyra.

Jag hälsade lite på den förste personen som anlänt, en 62-årig herre som dagen före just blivit avtalspensionär och var väldigt glad över det. Senare fick jag veta att han var riktigt erfaren som statist och började sin bana med Strul, Björn Skifs-filmen där han spelar plit på fängelset. Sedan dök det upp tre till, två kvinnor och en man. Alla stod där och försökte skydda sig mot regnet, trötta och utan att försöka möta blickar eller tvingas prata. Martin (eller om det var Matti?) som skulle hämta oss var försenad, och någon på Fladen Film ringde mig och berättade att han var försenad. Och då lossnade också isen mellan oss statister, genom en enda telefonsignal och stämningen förvandlas till extremt social. Det behövdes så lite. Bara en liten digital knuff så vågade vi prata med varandra. Underhållande, vilket vi själva senare påpekade.

Väl ute i Vaxholm, vid Pålsundsbron så barrikerade alla sig i Lions lilla föreningslokal där vi klädda oss och en del, till exempel jag, fick håret fixat. Mitt så att det skulle bli lite "tråkigare", vilket betydde att jag fick samma frisyr som jag haft under 29 år - och som jag bytte för första gången förra året! Sedan blev det, som brukligt, mycket väntan. En vaktkur skulle sättas upp tillsammans med en bom och stopsignal vid brons ena ände, tekniken skulle riggas och alla skulle komma på plats.

Scenen är kort men enkel, så jag hoppas att den klarar sig till slutversionen som får premiär februari 2009. Vi spelar ett gäng affärsmän/politiker plus några turiser som ska gå på en guidad tur på Magmaverken, vilket verkar vara skurkens stora cover-up-fabrik. Guiden, en käck överglad kvinna i illgrön uniform, berättar om fabriken och inskjuter lite med glimten i ögat ett par ord om alla fåniga rykten om hemliga experiment som försegår därinne. Samtidigt som hon säger det så händer givetvis något mycket icke-diskret bakom henne över fabriken och vi tittar förvånat på spektaklet. Allt som sker i bakgrunden, samt även själva Magmaverket, läggs dit digitalt. Så det ska bli väldigt roligt att se hur slutresultatet blir.

En av statisterna, Sara tror jag hon hette, hade varit med förra veckan och spelat in en actionscen. Utklädd i en bisarr rymduniform, heltäckande sådan, och beväpnad med en ombyggd dammsugare så hade hon och "hennes" armé fightats mot en annan armé i några gamla militärbunkrar åt Bromma-hållet. Såg bilder från inspelningen och det såg kul ut.

Det slog mig också hur litet film-Sverige är. Crewet hade alla på sig olika reklam-jackor, från diverse produktioner (Labyrinten, Pistvakt osv osv), de flesta statisterna hade indirekt eller direkt träffat på varandra innan, sett varandra i andra produktioner. Själv har jag inte staterat speciellt mycket, så det var extra kul att lyssna på alla musikvideos, reklamfilmer, informationsfilmer, långfilmer, TV-serier osv osv som folk hade varit med i.

Nåväl, att få vara med i Kenny Begins var jättekul och jag hoppas att filmen blir lika skön som TV-serien... och att jag inte klipps bort ;)

Edit: Såg att Kenny Begins har en YouTube-sida. Det är nog där man ska kolla efter eventuella najsa klipp :)

Dags för inspelning!

Klockan är halv fem på morgonen, 1:a maj... när alla typ är lediga. Det är bara jag som måste bygga på min bekräftelse genom att vara statist i en långfilm. Jag ska möta upp några inne i stan, nära Medborgarplatsen, 06.45 - och då jag bor i Märsta så förstår ni hur tidigt jag måste stiga upp - för att bege oss ut till Vaxholm där inspelningarna ska ske.

Som jag förstått det så ska jag spela en av flera affärsmän som är på studiebesök på ett ställe. Jag har packat ner flera olika skjortor och slipsar, svarta finskor, undviktig att använda min kostym de senaste dagarna så att den ska få hänga av sig en aning, plockat fram slipsnålen genom ett mirakel (den är alltid borttappad), rakat mig och ska försöka se så proper ut som möjligt. Eftersom jag är en ambitiös statist så har jag även med mig tre olika glasögon. Allt ska vara perfekt om dom nu vill det.

Eftersom jag inte vet så mycket mer så undviker jag att komma med några detaljer, till exempel filmens titel, men jag skriver en rad om mina upplevelser ikväll när jag kommer hem.

Break a leg som man säger i branschen, och jag säger det till mig själv :)

onsdag, april 30, 2008

Fred Anderson #3


Vi fortsätter på den musikaliska vägen. Fred Anderson var ledare för ett relativt framgångsrikt semi-proffesionellt band under tjugotalet. Man gjorde enbart två inspelningar (1929), för bolaget Dominon, och dessa är följande:

I Know That My Baby Is Cheatin' On Me
Sally Of My Dreams


Båda låtarna känns relativt heterosexuella dock, i alla fall om man tolkar namnvalet i låt 2. Vem av herrarna på bilden som är Fred Anderson är svårt att säga, men han spelade piano. Jag hoppas dock att det är herrn i mitten, han med glasögon, då han såg lagom partysugen ut. För övrigt måste jag tillägga att det var ett stiligt gäng grabbar, kanske sin tids "boyband". Hade jag varit den här Fred så hade jag nog stortrivts med livet. Skön populärmusik, schysta kläder och något att skryta om för polarna på puben 25-30 år senare.

Linda Skugge är klok

Jag skrev det här för flera veckor sedan (här och här), men det är skönt att se att folk, i detta fallet Linda Skugge, börjar reagera över Engla-hysterin och den löjliga masspsykos som svenska folkets drabbats över.

Lugna ner er för fan.

If I ever die - Thomaz



Thomaz bad mig klippa ihop nåt som ska visas med projektor på ett framträdande han har i Malmö (tror jag) i Maj. Eftersom jag inte har någon kamera så använde jag mig att lite gamla kortfilmer och fixade ihop en bildröra som inte direkt stämmer överens med musiken, varje logiskt eller rytmen - eftersom den ska ändå bara ska gå i bakgrunden någonstans under framträdandet.

Jag har använt mig av bilder från "Naturen Gömmer Sig", "Out Of Body", "Död Humla", "Nosferatu Kommer Ut" och från en annan, riktig, Thomaz-video: "I See A Shadow".

tisdag, april 29, 2008

Jaha, var drömmen inte roligare än så?

Hade kanske världens MINST spektakulära dröm i natt.

Vaknade, kände att jag hade fått en vaxpropp i örat, steg upp, promenerade till badrummet, tog fram en topps och petade ut lite vax och gick sedan och sov igen.

Thats it. Inget mer. När jag vaknade så var jag tvungen att tänka efter. Nej, det var inte verklighet. Bara världens minst intressanta dröm.

Fred Anderson #2


Troligen den rikaste Fred Anderson som finns där ute. Ser ut som en typisk amerikansk medelålders man som var höjdare inom Apple under ett antal år. Enligt hans eget företag nu för tiden, Elevation Partners, så gick det bra för Fred under Apple-tiden: "During Fred’s tenure at Apple, the company increased net cash from negative $63 million to positive $4.6 billion".

Vad dom inte har tagit med är att han sade upp sig illa kvickt från Apple 2006 när det visade sig att han fifflat med aktier. Inte för att led någon direkt ekonomisk förlust av det, men ändå.

Lite snopet för en Fred, vi som alltid har sådan tur i vanliga fall.

Han är föredömligt klädd på bilden, visar ungdomlighet genom att lite krystat luta sig mot väggen/vaddetnuär bredvid sig, samtidigt som han visar mogenhet med en stilren slips... men samtidigt är "ungdomlig" genom att inte ha på sig sin kavaj.

Rent ekonomiskt skulle jag gärna byta plats med honom, huvudsaken jag inte får med hans troligtvis hyperamerikanska fru som sysslar med välgörenhet och är smygalkoholist. Något Fred troligen blundar för, och håller sig till sin sekreterare.

måndag, april 28, 2008

Recension: Avalanche (1978)


Jag älskar katastroffilmer, och speciellt såna med naturkatastrofer eller väldigt stora katastrofer. Jordbävningen är det stora mästerverket. City on fire är en pärla om en brinnande stad. Avalanche är så vitt jag vet Roger Cormans enda försök att pressa ur lite stålar ur denna sjuttiotalsgenre och trots att den kom så sent så tillhör det absolut en av de mer lyckade katastrofförsöken.

Rock Hudson spelar David Shelby, miljardär och skidentusiast. Han har med hårt arbete och lite mutor sett till att bygga den ultimata lyxskidorten med fina hotell, fanastiska backar, tävlingar, kändisar och massor av champagne.

Hans fru, eller före detta kanske, Caroline (Mia Farrow) kommer på besök för den stora invigningen och känslorna mellan dom är osäkra. Kommer dom att falla för varandra igen, eller kommer David att hålla sig till sina unga kvinnor och Caroline kanske till eko-hunken Robert Forester? Naturligtvis så blir det massor av intriger i form av den svinige skidstjärnan Bruce, TV-kändisen Mark vars fru lämnat honom för Bruce - och Bruce i sin tur är otrogen med en skridskostjärna, vars konkurrent är en söt och mindre känd stjärna på gång som stöttas av sin kärleksfulle far som... Ja, ni ser. Såpa.

Naturligtvis har David huggit ner för mycket skog runt omkring bergen att det börjar bli lavinfara. Något han ignorerar när Robert Forester gnäller. Det hela kulminerar i vad vi väntat på hela filmen: LAVIN!

Corey Allen, en typisk TV-regissör, gör mycket bra hantverk med en liten Corman-budget. Liksom alla Cormans filmer från den här perioden så fanns det alltid ett politiskt statement, massor av action och åtminstone någon känd skådespelare som cashade in sin feta lönecheck mot att slumma i exploitation. Här är det Mia Farrow som känns mest avvikande, trots att det ännu är några år till hennes Woody Allen-period. Rock Hudson gör en helt okey roll, speciellt när han slagen av chock börjar rensa upp i katastrofområdet.

Corman, som den erfarna producent han var, fattade på sin tid vad som drog pengar och har trots en liten budget pressat in en hel del spektakulära scener. Först och främst en del snygg skidåkning, en stuntfylld skotertävling, den feta frigolit-stänkande lavinen som har en stor bodycount, panikslagna människor som kläms under massorna, mer stunts, en gasexplosion som förvisso inte innehåller någon eld, men som bidrar med några schysta stunts och en del annat som gör filmen riktigt skoj. De visuella effekterna är ganska dåliga, men underligt nog så köper man dom utan några problem. Dessa blandas upp med en del arkivmaterial föreställandes laviner som dundrar nerför bergssluttningarna, men i övrigt så är det gott om eget material. Nästan hela lavinsekvensen finns för övrigt med i den mindre lyckade filmen Meteor.

Full fart i lågbudgetträsket, men ack så underhållande och skönt klyschigt. Corman kunde sitt jobb. Utan tvekan.

Fred Anderson #1


Finns det ingen större egosysselsättning än att googla sitt namn? Själv blev jag väldigt nyfiken i vilka andra "Fred Anderson" det finns där ute i den stora omvärlden och jag tänker nu sysselsätta mig med att gå igenom för och nackdelar, iakttagelser och analyser över mina kära namn-släktningar. Jag tar dom i den ordningen jag hittar dom på Google.

Först ut är Fred Anderson, berömd jazz-saxofonist med smak för små brättlösa hattar och tröjor med alldeles för starka färger. Han är född 1929, är "afro-amerikan" och bor i Chicago där han fortfarande är aktiv. Jag gillar hans hatt i alla fall, den är renodlad och innehåller inga onödiga detaljer. Det som vi verkar vara mest tummis på är att han är inne på "avantgarde jazz" och det låter garanterat helt i min stil. Hade jag, Fred Anderson i Sverige, inte varit med i Termodynamikens Sjunde Lag, så hade garanterat denna ålderman inom jazz-tutande erbjudit sig att ta den platsen.

Enligt wikipedia så känner igen karln på att han "blowing quick scales in a distinctive, forward-bent posture".

Så slutar jag skriva om HBT

Jag har bestämt mig för att sluta skriva om HBT-frågor här på bloggen. Egentligen mest för att jag mår väldigt dåligt när jag fokuserar på allt bisarrt som händer hos antigay-människorna, dvs kristna, politiker, högerextremister och så vidare.

Det känns otroligt märkligt att faktiskt var så hatad, bli så motarbetad, så förnekad sin kärlek, folk som faktiskt anser att vi inte ska ha samma rättigheter som heterosexuella (som ni vet innebär inte t ex partnerskap samma rättigheter som äktenskap) och mycket mer. Det känns overkligt. Som en film. Eller en serietidning. Eller en science fiction-bok. Eller bara som en ond dröm.

Allt det här får mig att må dåligt. Jag hamnar i negativa tankebanor, och det är något som jag vill ta mig ur. I Länstidningen kommer jag troligen fortsätta ta upp ämnet då och då, men det är betydligt mer sällan än här på bloggen och jag kan arbeta mer koncentrerat med en text.

För mig kommer det alltid vara märkligt att hata och motarbeta människor för deras kärleks skull, sätta sig själv på en pidestal och leka gudfruktig. Det är hyckleri, och det hyckleriet hittar man dessvärre mest hos grupper där man hävdar sin egen perfektion och sin egen overkliga moralgräns.

Såna är jag trötta på. Jag är trött på bonnläppar från Östersund som löjlar sig om "Stockholms-fjollor", jag är trött på pingstpastorer som slår sig på bröstet och har en älskarinna i hemlighet, jag är trött på rasse-svin som hävdar att alla homos är pedofiler.

Jag är trött på allt.

Så jag kommer att hålla mig till mina små texter om livet i allmänt, film och musik.

Allt det där jag älskar helt enkelt.

söndag, april 27, 2008

Recension: Funny Man (1994)


Funny Man är faktiskt en av den märkligare skräckkomedier jag sett, med betoning mer på komedi och surrealism än något annat.

En rik jävel vinner ett stort kråkslott av Christopher Lee i poker, han drar dit med hela familj och får snabbt barnen och frun dödade på makabra sätt medan hans själv sugs in i någon hysterisk drömvärld, för det mesta omkringsusande i kundvagn.

Hans bror, den misslyckade rockmusikern, är på väg till slottet med flyttlådorna. Av misstag, i tron att han ska ta upp en liftare, så tar han upp fyra stycken istället: Thelma från Scooby Doo, en sexig voodoo-kvinna med jätteafro, en politiskt korrekt dockspelare och en vanlig hederligt sexfixerade britt som gillar stora bröst, röka cigg och... stora bröst.

När dom anländer till slottet så är givetvis familjen borta, men voodoo-kvinnan anar oråd och börjar jaga varelsen som hänger där. Vem är det som hänger där då? Jo, en elak, ful gycklare med jättenäsa och dåliga skämt.

En efter en blir dom naturligtvis dödade på olika blodiga sättet, bland annat genom en långsökt skämt som involverar ankor.

Udda rulle. Humorn och stämningen påminner om en annan überbrittisk pseudoslasher/splatterfilm, Hand of death part 25, medan formen är som hämtat från en mycket vild musikvideo, massor av droger, sex-skämt och hyfsat blodiga mord med exploderande huvuden och annat gojsigt. Storyn är extremt tunn och är en ursäkt för olika set-pieces där gycklaren, eller "Funny Man", drar in sina offer i avancerade skämt, torra ordvitsar, lite brittisk socialrealism rent dialogmässig och märkliga detaljer som talande trädgårdstomtar och händer som förvandlas till vapen.

Det är en ganska dryg film, men är väldigt ambitiös och förklarar sig själv "lite för mycket", på gott och ont givetvis.

Helt okey alltså, men inte för alla. Varken skräckfans eller mainstream-människor.

Ett skyltfönster som gjort att posera framför!