lördag, maj 10, 2008

Jag är rädd


Jag är rädd för den här mannen. Någon kommer han att krypa ur sin lilla internet-annons, kasta sig mot mig och öppna upp sin redan gigantiska mun och äta upp mig i ett nafs. Men jag har tur, för det sista jag kommer att få se är hans bländvita tänder som hugger in i mitt kött. Sånt tur har inte alla.

Recension: Vercingétorix (2001)


Det verkar inte finnas många fans av Christopher Lambert där ute. Jag älskar Lambert, trots att han måste ha en sällsynt usel agent och dessutom har en förmåga att verka totalt oengagerad i många filmer. All respekt för Lambert alltså, men hur man kunde få för sig att sätta honom i rollen som Vercingétorix är ett mysterium - för sällan har en skådespelare känts mer fel i ful peruk, mustasch och Asterix-kostymering.

Det är drygt sextio efter Kristus och Romarna håller på att arbetar sig igenom hela Europa för att utöka sitt imperium. Caesar leder trupperna tillsammans med Brutus och till slut så kommer man till gallerna, ett folk som är ansträngt av inre stridigheter.

Caesar har en plan och det är att alliera sig med gallerna och deras kollegor runt och låta dom sköta invasionen av England, där vildar har full kontroll. Lambert spelar Vercingétorix, en "ung" krigare som är den rättmätige härskaren, men då hans far blev dödad så har han hamnat lite på sidan om.

Men när Caesar erbjuder sig att stödja gallerna så ser Vercingétorix till att ta makten och får med sig ett antal andra lokala småkungar. Men det dröjer inte länge förrän det visar sig att Caesar inte har rent mjöl i påsen, och våra vänner bestämmer sig för att hoppa av och slå tillbaka mot den romerska invasionen.

Vercingétorix släpptes i USA och i större delen av världen under den nästan obegripliga titeln Druids. Förvisso är det druider med, men det rättfärdigar inte en sådan fånig titel. Den skapades till följd av Braveheart, Gladiator och andra liknande historiska spektakelfilmer som på under den perioden, men tyvärr så faller den nästan pladask på grund av ett absurt förvirrat manus där det är svårt att hänga med vad som händer, karaktärer dyker upp och försvinner, det är logiska hopp som inte ens skulle kunna förklaras med eventuella bortklippta scener. En förklaring är givetvis att det är en fransk-kanadensisk-belgisk film inspelad i Bulgarien. Den spelades först in på franska och sedan på engelska, och eftersom detta är den engelska versionen så kan det mycket väl vara så att en del av kvalité offrades.

Lambert är vansinnigt fel som Vercingétorix. Han verkar helt malplacerad i rollen och den fula peruken/frisyren och hans tomma, uttråkade ögon gör att han tyvärr gör riktigt uselt ifrån sig. Han hanterar fortfarande svärd bra, men det räcker inte. Klaus Maria Brandauer spelar Caesar, vilket han gör helt okey, men absolut inte av världsklass. Max Von Sydow spelar en högt uppsatt druid och gör väl sin roll godkänt, men även här känns det ointresserad.

Action-scenerna då? Dom är ganska stora, och det är mäktiga scenerier man byggt upp. Det finns några tusen statister och det går väldigt våldsamt till ute på fälten. Tyvärr så är det också väldigt rörigt och det är svårt att få en överblick över vad som händer. Det känns väldigt mycket Braveheart, fast mycket sämre.

Nä, ingen höjdare inom sword & sandal-genren. Endast för oss extrema fans.

Recension: Män Kan Inte Våldtas (1978)


Egentligen är det här den raka motsatsen till en annan svensk film med liknande tema, Thriller. Män kan inte våldtas är ett långsamt drama som överhuvudtaget inte exploaterar ämnet, men som ställer en del intressanta frågor angående manligt, kvinnligt och frågan huruvida män faktiskt kan våldtas.

Anna Godenius spelar Eva Randers, en grå bibliotekarie i Helsingfors. Dagen före hennes fyrtioårsdag så drar närmsta vänninan ut henne på galej och dom hamnar på samma fest som bowlingklubben Strike. Den svinige charmören Martin Wester (Gösta Bredefeldt) bjuder upp på dans och det hela slutar med att han våldtar henne i sin lägenhet. Hon ligger avtuppad kvar i hans vardagsrum och beger sig förvirrat hem på morgonen.

Väl hemma börjar hon tänka, och eftersom hon varit så omtöknad så har hon bara svaga minnesbilder av vart hon varit eller vem mannen var. Hon börjar luska, åka omkring, utföra klassiskt detektivarbete och tillslut lokaliserar hon Martin. Förklädd och med en besatthet som få har sett förut så börjar hon bevaka Martins varje steg. Hon tar reda på alla hans vanor, alla hans böjelser, alla hans kontakter.

Samtidigt så visar det sig att hennes väninna har fått bröstcancer och debatter kring kvinnors rättigheter på biblioteket tar allt större plats. Varför har egentligen kvinnorna lägre löner? Är dom inte lika kapabla att utföra sitt abete, som en av hennes manliga chefer antyder.

Men sakta kommer hon närmare sin våldtäktsman, och snaran dras åt kring honom. Kan man våldta en man?

Det finns en rad mäktiga scener i den här filmen. Mäktiga som i tragiska, eller hårda. Det som dröjer sig kvar är den bittra kvinnliga chefen som undvikit att gifta sig eller skaffa barn för att karriären inom biblioteksväsendet skulle gå bättre. Eller när den manliga chefen (dubbad av Jan Nygren för övrigt) diskuterar kvinnors fysisk jämfört med mannen. Det är den där svenska (eller finländska) torrheten, sjuttiotalstorrheten och kylan som känns så genuin. Människor som har gett upp hoppet och bara försöker överleva mentalt. Det finns bara en sympatisk man i hela filmen, bowlingcoachen (spelad av "Palmon Harald Hult" från Mannen på taket, Carl-Axel Heiknert). Alla andra män är kalla översittare, sextiska eller bara allmänt trista. Kvinnorna är intressanta. Eva är en klassisk kvinna som hamnat mellan stolarna. Samtidigt som hon vill leva, så trycker hon ner sig själv. Hennes väninna hittar något positivt och befriande i cancern, den bittra kvinnliga chefen som gett upp och den unga kaxiga feminist-bibliotekarien.

Jörn Dönner, regissören, tar sig an historien direkt ur kvinnornas synvinkel, vilket givetvis är det enda rätta. Han har förklarat att det är en film som riktar sig till män för att visa hur män är. Eller kan vara, inklusive sig själv. Stilen är grå och realistisk, mycket som Bo Widerberg arbetade och det används både skakiga zoomar, handkamera och mer traditionellt kameraarbete.

Det är bra film, och den har varit svår att få tag på under åren, men Studio S har äntligen släppt den. Insticket säger att den är 4:3, men den verkar - som jag ser det - vara anamorfisk widescreen, även om jag fick ändra inställningarna på min dvd för att se detta (jag har en vanlig teve, ingen widescreen, kan tilläggas) och bilden är okey. Det är ingen restaurerad rulle, men färgerna är klara och det gryn och repor som förekommer är inget som stör.

Som extramaterial finns Jörn Donners fantastiska Acne-reklam, en hel del intressant trivia om filmen, biografier och givetvis trailers för andra Studio S-släpp. Den har även släppts i en specialvariant tillsammans med orginalboken av Märta Tikkanen.

Ännu en pärla från en tid då Sverige kunde göra bra film. Bravo!

fredag, maj 09, 2008

Gold 49:-


Tänkte bara tipsa om att SubDVD säljer den svenska, fina utgåvan av Gold för 49 riksdaler. Det är en lysande och nästan bortglömd gruv-thriller med Roger Moore i en av sina finaste roller.

Har tidigare recenserat den på bloggen och det är en film faktiskt är en riktig höjdare. Spännande, lite våldsam, men främst välskriven och välspelad. Dessutom känns gruvscenerna ruggigt realistiska.

Men förstår inte Englas mamma att detta inte är äkta?

Läser i kvällspressen att Englas familj är upprörd över folk reagerar negativt mot det absurda beslutet att sända Englas begravning i TV, som om det vore Bingolotto eller nåt.

Men förstår hon inte att det är ett enda stort hycklande, alla gråtande låtsas-sörjande människor som för någon månad sedan inte skulle bry sig ett skit om Engla. Hade Engla varit en barn i Burma hade ingen brytt sig. Nu blev Engla en symbol, inte en symbol för frihet (som vissa krönikörer tramsat med) utan en symbol för hycklande, hyena-sorg. Inte från Englas familj givetvis, utan alla dessa idioter till apor som sitter där med sina chips och tända ljud på Lördag och låtas förstå vad sorg är.

Det hela är en parodi.

En grym parodi där det är ett dött barn är det man dansar omkring.

torsdag, maj 08, 2008

Hur gör djur?

Kommer ni ihåg det programmet? Nittiotal va? Otroligt populärt. Bolme-kvinnan var väl programledare, eller har jag helt förlorat förståndet?

Det har varit mycket djur i veckan, vilket är trevligt. Jag gillar faktiskt djur, även om en del säkert tror motsatsen. Huvudsaken kräken inte bor i vattnet och äcklar sig hela tiden. Idag såg jag till exempel en råtta en bit från jobbet, den var inte speciellt skygg och nosade nöjt omkring på stigen.

När jag och Gregory träffades i tisdags så fick vi se en and-fejd. Två änder ville ta det lugnt och sova på en brygga, men så kom en annan and och var jävligt pissed på dom. Så han/hon jagade iväg dom, drog en vända runt himlen, in bakom några träd, och sedan var det sammanlagt fem stycken änder som jagade sjusovarna. En stund senare var dom tillbaka på bryggan och en mördar-anden kom tillbaka och var ännu argare.

Samtidigt hade vi en hund som satt och tittade på oss på ungefär en meters avstånd, fem-sex stycken småfåglar som gick omkring på bordet runt omkring oss och åt riskorn. När vi gick in mot stan sen så genade vi över kyrkgården där vid Vasa-museét och såg en hare på nära på håll samt att en hund skällde på oss och sedan spanade ordentligt från ett staket i närheten.

På stationen såg vi sedan hur två duvor var i full färd med att flörta. Mannen dansade och burrade upp sig för den kanske/kanske inte intresserade duv-kvinnan. Sedan sprang dom iväg och fortsatte dansen precis bredvid en död, elektrificerad duva.

Två andra djur var det utanför vårt idag. Två killar, troligen från det beryktade Atleticagymnasiet, började slåss precis utanför vår port så att blodet stänkte. Sedan försvann dom. Synd att jag missade det. Om inte så hade detta inlägg troligen blivit betydligt roligare.

onsdag, maj 07, 2008

Recension: War Of The Trojans (1962)


Jag vet, det var på tok för länge sedan som jag skrev om någon peplum. Men jag har faktiskt inte sett någon på ett bra tag och allt får i vågor, även filmtittandet. Nu är det dock dags igen, denna gången med uppföljaren till, vad jag hört, en av de bättre filmerna i genren, The Trojan Horse. Så watch out, Steve Reeves är tillbaka som Aeneas i... War Of The Trojans!

Aeneas och hans icke så muntra gäng med soldater, slavar och överlevande efter bataljerna runt Troja, har dragit in i fiendeland och försöker skapa sig ett nytt liv. Man blir erbjuden, av den snälle kungen, en bit mark och där försöker man sig sedan slå till ro.

Men kungens militärer tycker inte om att detta folk har "intagit" deras land och genast börjar det smidas planer på att förstöra för våra hjältar. Efter en fridsam period så blir då Aeneas och hans närmaste män anklagade för mord på översteprästen och hans son och måste barrikera sig på den mark dom fick sig tilldelad.

Naturligtvis börjar man rusta för slag, och trojanerna försöker få med sig etruskerna som partners för att försvara sig mot de elaka maktgalna militärerna. Och snart sker striden som indirekt skapade det romerska imperiet...

Som sagt var, jag har inte sett den första filmen, men av döma av de små och intelligent inlagda flashbackscenerna så hade den betydligt större budget med mass-scener, jättelik trähäst och kulisser att dö för. Så mycket pengar hade man inte i uppföljaren, men det har ändå blivit en ganska okey rulle som har ett mer välskrivet manus än vad som är brukligt och en del stämningsfulla bilder.

Allt cirklar kring Steve Reeves som vanligt, och det är inte förvånande. Han är ingen mästerlig skådis, men fullständigt kompetent för att själv kunna lyfta en hel film. Här får han spela ut ett bredare register än vad jag sett honom i innan och det är en trevlig överraskning. En del scener känns som tagna ur en betydligt bättre film, till exempel där Aeneas tittar på de väggmålningar som skildrar slaget om Troja och scenerna efter den stora stride där man tar hand om döda och skadade i månskenet.

Actionscenerna är ganska få, men är hyfsat välgjorda. Mot slutet förekommer det lite mer statister och en del tuffa sekvenser, men känns lite oinspirerade. Jag gillar dock väldigt mycket duellen - först med häst och vagn och sedan till fots med svärd - som sker i stort sett helt utan musik. Riktigt effektivt.

Jag hoppas kunna få se den första filmen snart, eftersom denna gav rejäl mersmak.

Recension: Mammoth (2006)


Ännu en i raden av Sci Fi Channels långfilmer. Regisserad av Tim Cox, som också stod för en annan helt okey rulle i samma genre, Larva, men Mammoth går helt in för att leverera humor och en mammut i en halvvild blandning.

En meteorit slår ner i den lilla sömniga småstaden Dodge, där den väcker upp en infrysen mammut. Mammuten börjar härja för fullt, suga energin ur folk med sin snabel och vara allmänt odräglig mot allt från hånglande gamlingar, ravande kids, riktigt korkade poliser och givetvis mot de hemliga agenter som skickats dit för att ta hand om problemet.

Dr Abernathy (Vincent Ventresca) spelar museets förståndare och forskar kring den nedfrusna mammuten. Hans dotter (Summer Glau) börjar bryta sig loss och hans far (Tom Skerritt) blir minst sagt förvirrad och kan i stort sett bara diskutera science fiction-film.

Tyvärr vill de amerikanska myndigheterna helt enkelt bomba staden för att få bort mammuten och den utomjordiska organism som har besatt den, men detta vill naturligtvis inte våra hjältar som bestämmer sig för att fånga den och få lite lugn och ro igen.

Mammoth är en renodlad monsterkomedi i samma anda som Eight Legged Freaks, med viss inspiration från Mars Attacks och Men In Black. Kvalitetsmässigt snackar vi berg-och-dalbana där vissa scener faller platt, medan det är riktigt vitsigt och roligt ibland. Det finns en relativt lång scen med en avhuggen hand som känns väldigt helgjuten till exempel. Förtexterna är också väldigt roliga och fyndiga och berättar egentligen allt man behöver veta om varför allt egentligen sker.

Men visst, det rör sig om en Sci Fi Channel-budget och Louisiana är som vanligt ett lätt maskerad Rumänien. Det fungerar för det mesta, men visst har den absolut inte samma kvalité på effekter som en högbudgetfilm. Överlag så klarar sig skådespelarna fint, även om dialogen ibland är väldigt tunn.

En ojämn monsterrulle som duger en tråkig kväll, men inget mästerverk - trots några små pärlor i en väldigt stor gråare mussla.

tisdag, maj 06, 2008

det är inte lätt att att vara klädd som en kulturmupp


Jag klär mig som en äkta kulturmupp. Svart kostym, oftast svart polo (ibland vit skjorta med svart slips samt en svart väst), svarta skor, svarta strumpor, ibland svarta kallingar och numera en svart läderväska. Man strävar efter att bli ett enda stort svart, coolt hål som suger i sig all spännande kultur runt omkring sig - och eventuellt kväver och dödar det som är ointressant. Det här innebär naturligtvis mer problem än vad en vanlig dödlig Åhléns-fantast ens kan föreställa sig. Svarta kläder inte bara inbillar folk att man har ångest, man får ångest av dom ibland också.

Själv har jag börjat bli lite äldre och har då, givetvis, efter trettio år på denna fattiga planet, fått tendenser till mjäll. Som ni kan förstå så finns det inget som passar så illa som mjäll tillsammans med svarta kläder. Jag kan inte svära på att det är mjäll, men jag har hyfsat säkert och jag får då och då med paranoia i blicken sopa bort ett vitt lager med... någonting från axlarna. Tyvärr något som förtar en del av coolheten att bära svart. Som en, till syns bara, kulturmupp så gillar man också smörgåsar vilket innebär att man äter färska såna på diverse uteställen. Dessa stora fina smörgåsar har oftast ett fint lager med mjöl som som dammar precis när man tar en tugga och det brukar lägga sig på knäna, armarna och på bröstet. Det ser fan ut som om man har badat i kokain, vilket iofs passar bra med vissa kulturpersonligheter i samhället, men då jag inte använder mig av droger så känns det väldigt fel. Tänk er också när man smaskar på en Tip Top, biter av en bit choklad och en bit glass halkar ner på kläderna. Då är det kört.

En dammig sommardag är det omöjligt att ens bege sig ut i sin svarta kultur-rustning. Bilarna virvlar upp skit som lägger som ett extra lager tyd och man får stå där och slå sig kläderna för att försöka få bort skiten. Det ser ut som om man fått en snedtripp och försöker döda alla onda spindlar och fladdermöss som kravlar på ens kropp!

Grejen med att klä sig lite prydligt är också att folk av någon anledning tror att man vet något. Eller ÄR något. På mitt förra jobb så trodde många att jag var en chef eftersom jag gick omkring klädd i kostym, när jag egentligen var på fotfolksnivå. Idag när jag satt utanför ett hus i Tensta och väntade på att bovärden skulle dyka upp och visa en lägenhet så gick tre personer fram till mig och trodde jag var en representant för bostadsbolaget. Jag misstänker att min nya fina väska också gjorde något till den illusionen.

Själv klär jag mig på det här sättet för att det är enkelt. Man behöver inte tänka eller fundera på kläder. Man bara tar något svart och man vet att det blir tidlöst och fint. Visst kan det vara frustrerande att upprätt hålla denna eleganta fasad på sommaren när hettan gör allt för att man ska smälta bort, men måste man så måste man.

Allt för illusionen.

måndag, maj 05, 2008

Veckans DVD-köp

Jag har beställt en del DVD's och alla är såna jag verkligen vill se. Tyvärr har inga ramlat ner i lådan ännu, men jag hoppas få några nu i veckan:

Megaforce - Postapokalypse från 1982 av Hal Needham. 16 miljoner dollar kostade spektaklet och var en av det årets största floppar. Ser asball ut.

The Ultimate Warrior - Robert "Enter the dragon" Clouse var före sin tid när han gjorde denna postapokalyptiska actionfilm med Yul Brynner och Max Von Sydow. Kan omöjligen vara dålig.

Mammoth - Mammut som vaknar upp, styrs av utjordningar och suger ut energi/eventuellt hjärna ur folk med sin snabel. Säkert kul.

800 Bullets - Spagettihyllning av Alex De Inglesia. Om gamla stuntmän i Almeira och en liten beundrande pojke. Tror på den.

The Fall of the Roman Empire - Världens bästa mastodontfilm, nu i en fräsch nyremastrad 3-discare. Precis det jag väntat på i flera år.

Recension: The Breed (2006)


Först och främst: det finns absolut inget som helst orginellt, nyskapande eller fantastiskt med The Breed. Det är helt enkelt Night of the living dead fast med väldigt, väldigt arga och hungriga hundar.

För det andra: Den var faktiskt ganska underhållande.

Det vanliga gänget av överåriga college-studenter (den snygge nörden, hans "farliga bror, svarta killen med rappa repliker, tuffa latinobruden, blondinen som är djupare än man kan tro osv osv) åker till en avlägset (vad annars?) belägen ö.

På ön finns deras numera avlidne farbrors hus och där ska dom festa och hångla hela veckan lång. Typ. Men naturligtvis blir det inte så enkelt. Man hittar en liten gullig valp som också, till våra hjältars olycka, råkar ha mamma med sig... och mamma fattar att här vankas det mat och hämtar den stora flocken med hundar som numera regerar över ön.

Troligtvis kommer dom från det numera nedlaga hundträningslägret, fast förutom att dom kanske - eller kanske inte - har rabisar, så verkar dom smartare, starkare och mer blodtörsta än en vanlig galen mördarhund.

Till slut måste kidsen barrikera sig i huset och försöka lista ut hur fanken dom ska ta sig därifrån.

Ja, ni ser ju. Finns inget som helst originellt med historien. Allt går att förutse. Dock så lyckas det ändå bli en ganska effektivt mördarhund-thriller, mest på grund av väldigt välgjorda hundattack-scener. Det mesta ser väldigt bra ut och det är faktiskt mest hundarna som får en massa tryck, spetsningar, sparkar, höga fall och dylikt. Men givetvis skördar dom människooffer också. Det är synd att den svenska dvdn är helt tom på extramaterial, för jag hade velat se en featurette om hur man tränade hundarna.

Det ska tilläggas att den inte är speciellt blodig, men den är våldsam och intensiv, skådisarna är helt okey och det en högst ordinär, men kompetent, mördardjur-film.

Leve ålderdomen!


Det är trettiofem år kvar nu. Trettiofem spännande år tills jag går i pension, det vill säga om nu inte pensionsåldern har höjts till åttio år eller något annat absurt vid det laget. När jag för några år sedan jobbade på Röda Korsets butik i Östersund så fick jag en äldre man att nästan kvävas av skratt när jag besviket utbrast att det var trettioåtta år kvar tills att jag kunde gå i pension. Han skrockade hela vägen ut ur butiken.

Jag ser fram emot pensionen. Kanske blir jag en fattig pensionär, men jag har varit ungdom och har lärt mig att leva snålt. Huvudsaken jag får den där eftertraktade friheten att bestämma över min egen vardag. En dam som jag hade kontakt med i föreningsarbete för en del år sedan sade att pensionen var det bästa som hade hänt henne. Äntligen kunde hon sova länge på morgonen, vara uppe hur sent som helst och bara umgås med vänner.

Så ska jag också resonera. Kommer att sitta där även när jag är åttio år och kolla in dom senaste skräckfilmerna, jag kommer inte att förfasa mig över dagens ungdom och förhoppningvis kommer jag inte klä mig i beige och lyssna på dragspelsmusik. Det senare verkar folk börja sysselsätta sig med automatiskt efter en viss ålder. Men jag ska vara stark... eller ja, stark och stark. Jag stiger redan upp sju på morgonen även på helgerna och läser nyheterna på internet (vilket är ett klart substitut för radion) och njuter över att det är så lugnt och skönt.

När mina medmänniskor stressar fram och tillbaka på jobbet så kan jag bara betrakta dom från min gräsplätt i en park. Hamnar jag i rullstol på ålderns höst så ska jag köra riktigt jäkla fort, köpta schysta fälgar till hjulen, såna där som Charlton Heston blir attackerad med under hästkapplöpningen i Ben Hur, och glädja betraktarna med min sladdriga vindpinade överkropp som tills dess redan fått minst sju tatueringar till.

Den där åldersnojan har nog aldrig riktigt fungerat hos mig. När jag var yngre och uppträdde som illusionist så såg jag fram emot en begynnande flint eftersom det skulle kunna skapa underbara skämt med en dålig toupé och nu när jag tittar mig i spegeln så ser jag en erfarenhet som jag aldrig skulle vilja byta bort. Kärleken blir starkare, man slipper visa legitimation överallt, man får gå på barnförbjudna filmer utan problem och det är så snyggt med grått hår.

Leve ålderdomen. Det är något jag aldrig kan stoppa och därför så omfamnar jag den med all den kärlek jag kan uppbringa.

Duktig bäver!

Äntligen ett "gulligt djur" som slår tillbaka, och dessutom mot en klåfingrig småunge!

Uppenbarligen känns det som en fånig efterkonstruktion av pappan att dottern gick obemärkt fram till bävermonstret, då han uppenbarligen filmade hela förloppet utan att hindra sin dotter!

En bra pappa hade slängt undan kameran och lyft bort sin dotter från bävern helt enkelt. Inte mer än så.

Men å andra sidan är jag inte förvånad. Folk däruppe är så naiva att dom tror att det bara existerar två mördarmonster i skogen: vargen och björnen, så att alla andra måste vara fina och snälla djur som man kan låta sina barn leka med hur som helst. Nu hoppas jag att det kommer lika argsinta "döda alla bävrar"-upprop från bönderna, som det gör när vargen har ätit några hönor.

Heja bävern! Jag kan sätta mig in i dess tankar när ett barnmonster kommer fram och kladda med sina smutsiga små fingrar: "Jag ska minsan svärda den med ett svärd!".

Helt korrekt tänkt, Bävern!

Uppdatering! Här kan ni faktiskt se den duktiga och modiga bävern försvara sig mot det klåfingriga barnet!

söndag, maj 04, 2008

Recension: Doomsday (2008)


I år har jag fått se två av dom skönaste filmerna på bio, vilket jag är glad över. Jag har också fått se en av de sämsta filmerna på väldigt länge (10000 BC), men det är en helt annan historia. Men de två bästa då? Rambo givetvis. Och så denna vansinniga rulle vid namn Doomsday. Inte perfekt, men sjujävlar vad underhållande.

Året är 2033 och Skottland har spärrats av med en gigantisk mur och automatiserade vapen. Bakom murarna fanns det som en gång var ett högst smittosamt virus. Eftersom läget var okontrollerbart så spärrade man helt enkelt av området och lät folk dö där bakom.

Nu har man upptäckt att det finns överlevanden bakom murarna och eftersom smittan har upptäckts i London så bestämmer man sig för att skicka en ett team med tuffa soldater som ska försöka få tag i en överlevande, då den på något sätt antingen måste vara immun eller ha fått ett botemedel. Ledaren för truppen är Eden, en enögd dam som är härdad efter att ha förlorat sin familj i smittan och som nu gärna både vill genomföra uppdraget och hitta sitt förflutna.

Men givetvis är det något skumt på gång. I Skottland så har människan överlevt, men blivit till barbariska krigare med smak för både människokött och tatueringar. Och dom är inte direkt vänligt sinnade när besökarna kommer...

Neil Marshall vet uppenbarligen vad han gör med den här filmen, det är synd bara att den stora mainstream-massan inte har lika bra koll på läget. Egentligen så passar Doomsday utmärkt som en double bill med Planet Terror, då hyllningarna och känslan påminner om varandra. I praktiken så är detta en postapokalyps från åttiotalet med stor budget. Handlingen har hämtat sin inspiration från Escape from New York, Mad Max 2 och ett ton andra filmer i samma genre. Man har även gjort lite lokal förankring och slängt in moderna riddare, gladiatorer, punkare, kannibaler och mycket grovt och blodigt våld. Det krossas skallen, skjuts sönder, halshuggs, kroppsdelar åt många håll, grillas levande, squibs samt givetvis en hel del coola stunts.

Jag njöt under hela filmen, även om det kändes som om slutjakten kunde ha blivit lite mer än vad den var och att det stundtals kändes som om filmen var nedkortad för att få upp tempot. Men jag hade inte tackat nej till tio minuter mer scener, allt för att minska ner story-hoppen.

Ingen perfekt film alltså, men kanske lite väl extrem och (faktiskt) udda för Svensson-människorna där ute, men som borde uppskattas av de flesta som diggar genren.

Jag älskade den i alla fall och jag blir den första att slänga mig över DVDn.