lördag, maj 17, 2008

Alla sökord leder till min blogg

Det är underhållande att kolla med vilka sökord som människor hittar till min blogg med :)

Här är några favoriter (utan att rätta stavfel eller särskrivningar):

emos
bög porr
homosexualitet är en synd
en festlig middag
jävla skit vad bra
naken brud i östersund
brittisk komedi gubbe flint
disney land with prostitutes
djurporr
feta fruntimmer
gammal +lavemangspruta
hur lång är bruce payne
kåtaste moster
mor son har sex
phuket city local prostitute


Det fanns ett hundratal sökord som personer hade skrivit för att sedan hamna på min blogg. Jag hoppas, men inte i alla fall, att dom hittade det dom sökte. Speciellt dom som vill köpa prostituerade på Disneyland och undrar hur lång Bruce Payne är. Tyvärr har jag inte dom svaren, men någon har. Tror jag.

fredag, maj 16, 2008

John Phillip Law R.I.P.



Femtioåtta år av äventyr, charm, humor, action och romantik. John Phillip Law har gått ur tiden i en ålder av sjuttio år. Alla kommer troligen minnas honom från Danger: Diabolik, Mario Bavas geniala serietidningsfilm från 1968.

Men själv gillade jag honom om i Roger Vadims Barbarella, Harryhausens The Golden Voyage of Sinbad, The Cassandra Crossing samt i mer obskyra b-rökare som Castellaris Striker och kanske till och med Fred Olen Rays Moon in Scorpio.

Han gjorde många filmer, och ta en titt på hans filmografi så får ni se en karriär som heter duga.

En hjälte.

Recension: Flatfoot Goes East (1975)


Jag hade tänkt gå igenom lite fler filmer med Bud Spencer & Terence Hill och börjar då lämpligt med Spencers solo-serie om den lätt våldsamme, men godhjärtade, Nepal-snuten Rizzo. Detta är den andra filmen, Flatfoot Goes East, och som brukligt så försöker man på sig något mer spektakulärt än första filmen.

Rizzo dänger skurkar som vanligt hemma i Nepal, men är en knarksmugglingsliga på spåren. Tyvärr så ogillas, som vanligt, hans metoder av hans chef och han får tillsägelse att skärpa sig. Speciellt efter att ha dängt upp ett gäng våldtäktsmän då han och hans kollega, den lilla gubben Caputo (Enzo Cannavale), låtsas varit ett kärlekspar i park. Komplett i drag för lille Caputo.

Men amerikanarna är irriterade på italienarnas inkompetens och skickar Sam Accardo (Robert Webber), en höjdare inom den amerikanska underättelsetjänsten, för att övervaka hur det egentligen går med att gripa knarksmugglarna. Efter en katastrofal situation där deras kontakt sprängts i luften i en telefonkiosk, Neapels stora maffaboss blivit ihjälslagen – så läggs skulden på Rizzo. Det är han som är tjallaren som avslöjar alla deras planer och dessutom numera mördare.

Rizzo tänker inte låta sig nedslås av detta och inser att spåren till knarksmugglarna leder till den nyligen utvisade Frank Barella (Al Lettieri), en italiensk småskurk som efter en mindre lysande karriär i New York är hemma i Italien igen. Spåren leder till Thailand, och sedan till Hong Kong... och därmellan får Rizzo agera extrapappa åt en liten japansk pojke!

Detta är en väldig effektiv uppföljare som egentligen bara har en svaghet, Thailand. Men mer om det senare. Bud Spencer är ett komiskt geni, och det finns få (möjligtvis bara Terence Hill) som kan det här med att göra filmslagsmål underhållande. Redan här är karaktärerna så väldefinierade att man inte behöver några direkta presentationer, och då var det länge sedan jag såg den första filmen. Det är välspelat, men med glimten i ögat. Robert Webber sprang nog dit enbart för en snabb check, men fungerar bra som den dryge amerikanaren och Al Lettieri är underbar som småskurken Frank. Dessutom, och det är sällan jag säger det, så är den japanska pojken (endast krediterad under namnet Daygolo) riktigt underhållande och inte direkt jobbig. Trevligt.

Färden går till Thailand och det är trevligt att se ett sjuttiotals-Bangkok i många fina bilder. Men det känns väldigt mycket som bara en anledning att visa något exotiskt. Många bilder är på Rizzo som tittar på parader, uppträdanden och så vidare. Lite turistinformation. Det bjuds på lite thaiboxning och thailändska knarksmugglar-trillingar, men hela sekvensen känns lite... trist. Det blir dock bättre när vår hjälte kommer till Hong Kong och får slåss med drösvis av överspelande kinesiska stuntmän (som tyvärr inte namnges någonstans) och en hel del lysande gags, speciellt med en kinesisk drake (en sådan som används i uppträdanden givetvis och som består av två personer) som blir skiträdd under ett slagsmål och skuttar iväg ylande.

Som bonus så blir det också lite schysst sumobrottning, även för Rizzo, och en final där ett helt Neapel-kvarter börjar slåss med skurkarna. Allt är glatt, trevligt, våldsamt och massor av slapstick.

That’s the way life should be.

(och som bonus får ni se det fulaste insticket någonstin till denna filmen)

torsdag, maj 15, 2008

Recension: Demoniacs (1974)


För mig har alltid Jean Rollin varit en mästare. Men även mästare har varit nybörjare, och jag tycker att det tog fram till Lips of blood innan han fick till det där unika, poetiska och fantastiska som jag anser att Rollin står för. Demoniacs är en mellanfilm, som både andas den amatörstil som han pysslade med innan han gick rakt in i perfektion.

Till ytan så skulle man kunna ta det som en enkel rape/revenge-film, men då Rollin har satt den i det jag kallar för "sjörövartid" så blir det naturligtvis en unik twist på historien. Det inleds med att fyra sjörövare introduceras med porträttbilder där dom ska se så onda och galna ut som möjligt. Egentligen är dom ganska fega sjörövare då deras knep är att lura skepp mot land så att dessa går på grund.

Som en bonus så hittar man två överlevande unga kvinnor, uppenbarligen ägarna av de smycken och dyra tyger som man tagit i byte. Efter att först ha terroriserat dom rent allmänt så våldtas dom och dödas. Men kaptenen, gängets ledare, börjar bli allt mer galen och får visioner av kvinnorna - och det visar sig att dom fortfarande vandrar omkring som någon form av levande döda, fast dom beter sig som människor.

Kvinnorna hittar till en stor kyrkoruin i skogen, närmast en katedral, där en präst... vilken religion är okänd, och hans medarbetare, en kvinna i clownkostym huserar. I ett låst rum så har dom en demon, som mer ser ut som en discokung, och han ger kvinnorna kraften att hämnas sina mördare.

Demoniacs känns precis som en riktig mellanfilm. De visuella lösningarna, speciellt när Rollin får vara i sina kära ruiner håller toppklass. Det är fina stämningsfulla scener på stranden och runt skepp som strandat, det är sköna karaktärer och lagom surrelistisk. Lesbiska undertoner, clowern, religion och arkitektur är som vanligt där. Musiken är bra och... det enda som inte riktigt håller är just sjörövarna. Kanske beror det på deras kläder och de ganska oinspirerade scenerna i deras favoritbar, eller så är det för att sjörövare faktiskt inte är SÅ heta. Jag vet inte.

Året efter regisserade han Lips Of Blood, som jag anser vara hans första riktiga mästerverk. Demoniacs är på god väg, men når inte riktigt fram, trots en fin utgåva från Njuta Films.

Whatever happen to Katja & Linus?

Ja, ni som varit i forumsvängen och gillar eurocult vet nog vilka det är. Katja kallade sig Supercat och Linus Superboo, om jag inte minns fel. Jag umgicks en del med dom för länge sedan och dom hade en fantastisk filmsamling, på den tiden vhs, och sedan var det också dom som spelade den första dvdn för mig.

En av mina favorit t-shirts är fortfarande en (numera) väldigt sliten sak med affischen Atlantis Interceptor på framsidan. Den gjorde dom och en sån fick jag en gång i tiden.

Deras gamla hemsida är för länge sedan död och dom verkar ha försvunnit från jordens yta. Jag har sett fler efterlysa dom på nätet, så jag är nog inte ensam om att förundras över denna försvinnande-akt värdig Houdini.

Jag vill nog påstå att dom introducerasde många genres, filmskapare och skådespelare för mig och för det är jag evigt tacksam.

I alla fall hoppas jag att dom har det bra nu för tiden.

onsdag, maj 14, 2008

Recension: Hemoglobin (1997)


Jag har en svaghet för filmer som utspelar sig i små städer nära vatten, till exempel Dagon, Messiah Of Evil och Dead & Buried. Hemoglobin är en nästan pinsamt underskattad lite kanadensisk rulle som lyckas med att vara riktigt makaber... och mysig.

Roy Dupuis spelar John Strauss som tillsammans med sin fru Kathleen (Kristin Lehman) till en liten ö för att undersöka om dom kan finna spår efter den sällsynta och märkliga blodsjukdom som han lider av. Väl på ön träffar dom doktorn (Rutger Hauer) som sitter och super i sin stuga och beklagar att han hamnat på denna trista ö.

Men givetvis pågår det med obehagliga saker. Byrde Gordon är en otrevlig, snål kärring som hunsar sin familj. Hon är så snåll att hon väldigt gravt har misskött den begravningsservice hon har på ön och nu har det bestämts från myndighetshåll att gravarna ska flyttas. Men många av kistorna är tomma och det beror inte enbart på Byrdes lilla förmåga att stjäla allt värdefullt från liken...

Det visar sig att för 300 år sedan så flyttade en holländsk smuggarfamilj till ön, Van Daam. Enormt rika och skygga till den graden att inavel började ske och till slut så fick öborna nog och brände ihjäl resterande släktingar. Men vad ingen riktigt fattat är att under alla dessa år så har Van Daam-familjen muterat, evolverat och inavlat sig fram till ett stort gäng grovt missbildade, närmast benlösa monster. Troll som jag kallar dom. Dessutom är dom hemafroditer, kannibaler och lever i ett avancerat tunnelsystem under ön.

Och nu när man har börjat frakta bort liken från kyrkogården så har den underjordiska familjen blivit rejält hungrig...

Folk HATAR den här filmen, och jag kan verkligen inte förstå varför. Det är ett märkligt syndrom som verkar sprida sig. Den är absolut inte dålig. Det är inget mästerverk, men mysighetsfaktorn är bra, skådespelarna och manuset är bra och den har ändå hyfsat med blod, slafs och naket för att kunna tillfredställa skräckfansen. Trollen är ganska obehagliga när dom släpar sig omkring, men samtidigt så finns det någon form av "mänsklighet" över dom.

Manuset är bland annat skrivet av Dan O'Bannon, en manusförfattare som jag älskar. Det märks att han varit inne och petat då karaktärerna är intressanta och det finns detaljer som en vanlig slarver aldrig skulle ha skrivit dit. Dessutom så vågar den sig på ett udda slut, döda lite barn och dessutom blanda in lite incest.

Våldet är ganska grafiskt och effekterna är välgjorda, så varför klagar folk?

Kom igen nu! Det är benlösa, mördartroll! Sånt tackar aldrig jag nej till.

en tyst klass, tack och lov

Jag åkte ut till Kinas ambassad i morse. Hämtade våra visum. Man åker buss 69 in, den som går mot Blockhusudden och inte "Manilla". Jag har aldrig hört talas om Manilla. För mig låter det som Filippinernas huvudstad, Manila. I alla fall så går den här bussen också förbi en massa ställen som fungerar som magneter för skolklasser. Sjöhistoriska Museét, Tekniska Muséet, Kaknästornet osv osv. Så det är alltid på tok för livat på bussen. Själv satte jag mig till ro och såg till min fasa hur en stor klass ställde sig utanför och skulle på. Jag som ville ha lugn och ro på morgonen. Men lyckan var med mig. Det var en stor dövklass. Så alla snackade teckenspråk. Tack och lov. Ibland så är det någon som är god mot mig där uppe. Det blir en speciell atmosfär när människor kör teckenspråk. Som ett dov mullrande, knappt hörbart. Bara svaga antydningar till läppar och hud som rör på sig. Det är nästan hypnotiskt.

På tunnelbanetåget senare så satt det en lång, mager man snett mitt emot mig. Han hade lång hår. Väldigt långt hår, långt getskägg och lite lösa, lediga fjällrävenkläder. Han sitter och tittar tomt framför sig, men plötsligt så himlar han våldsamt med ögonen som han plötsligt känt en våldsam smärta, eller blivit överraskad av något läskigt, lägger handen på bröstet och lägger ut den andra handen framför sig med handflatan uppåt och blundar. Så sitter han en stund, sedan, när tåget anländer till Solna Centrum så kopplar han av sin panikångest-meditation och släntrar av som om ingenting hänt. Märkligt.

Som en detalj så kan jag nämna att jag träffade Martin Bianco från Lars Vegas Trio på kinesisk ambassaden. Han och trion ska spela i Peking om någon vecka. Kul måste jag säga.

tisdag, maj 13, 2008

Som en död apa i ett rep efter en djungeljeep.

Så känner jag mig. Var hemma från jobbet igår och var extremt rastlös. Kunde verkligen inte vara stilla och lugna ner mig, vilket borde vara det jag skulle göra. Lyckades se på två hela filmer under hela dagen, vilket är absurt lite. Så idag tog jag mig till jobbet, och känner mig dessvärre ännu sjukare och mer slut i kroppen. Har känningar i örat och halsen, men jag hoppas inte det ska utvecklas till något värre.

Någon som definitivt borde ha stannat hemma idag är kärringen som brukar åka samma vagn som mig. När jag klev på bussen så satt hon och hostade så att åderbrocken flög. Sedan fortsatte hon att hosta. Rejält. Så där otrevligt att man tror att personen ska dö. Sedan klev hon av bussen och hostade. Hostade. HOSTADE! Högt dessutom. Saftigt, torrt men med upptvingad saliv. Det var ingen hejd på hostandet.

Jag tyckte det hela var ganska obehagligt och skyndade mig till tåget. Satte mig ner, tittade tomt ut... och så hör jag hostandet igen. Långt bort, och det kom närmare. Hon ställde sig utanför min vagn, i solskenet för att kunde bränna sin likbleka läderhud. Sedan tog hon upp en cigarett, drog ett djupt halsbloss och sedan var hostan borta.

Kräftan hade fått sin föda.

måndag, maj 12, 2008

Recension: The Ultimate Warrior (1975)


Ibland gör man såna där upptäckter som gör att man kliver ännu ett steg närmare en perfekt filmsamling. Att jag överhuvudtaget gått omkring ovetande om The Ultimate Warrior i alla dessa år är märkligt. Och ännu märkligare är att denna film ändå är så obskyr, speciellt med tanke på skådespelarna, regissören, filmbolaget och den för sin tid relativt unika handlingen.

Året är 2012 och något har hänt. New York, och troligtvis hela världen, ligger i spillror. Kanske på grund av en smitta, vilket antyds av drivor med torkade lik som dyker upp senare i filmen. I New York så håller sig människorna i olika små samhället, oftast ett par kvarter som dom spärrat av och skyddar med hjälp av vakter. I ett av dom är det är "Baronen" som regerar, spelad av Max Von Sydow. Han försöker styra ett ekologiskt och fridfullt samhälle där man arbetar med att försöka odla fram grönsaker och hålla sig undan de ondskefulla gäng som huserar utanför.

Just dessa dagar är extra märkliga för denna grupp människor. En man, rakad och vältränad, står helt stilla ovanpå något som jag tror är ingången till en tunnelbana. Han står med slutna ögonen och helt stilla. Det enda, förut byxor och ett par läderboots, han har på sig är en kniv. Det är Carson, spelad av Yul Brynner. Baronen lyckas liera sig med honom och får honom med i sitt kollektiv, främst på grund av att han har ett lager med cigarrer att dela med sig av.

Carson behövs främst för att hjälpa till att försvara det lilla samhället mot Carrot, en otrevligt muskulös gängledare spelad lysande av en rödhårig William Smith. Han och hans otrevliga gäng gör allt för att nässla sig in och krossa Baronens värld. Det visar sig dock att baronen har en mer självisk idé med att anlita Carson än att bara hyra in honom som vakt i sitt kollektiv...

Ojojoj. Detta är en BRA film. Den är riktigt bra, och ju mer jag tänker på det så förstår jag inte varför den är så obskyr. Det är Warner som har producerat den och Robert Clouse hade säkert någon form av dragningskraft som regissör fortfarande efter Enter The Dragon. Dessutom ser den ut att ha en hyfsad budget. Det sägs att Gordon Lui skulle ha spelat Carson från början, men det föll på grund av språkbarriären. Det hade varit en kul idé, men som den är nu så fungerar den mer än väl. Det är en actionfilm med mest fokus på brutala slagsmål mellan Carson och gängmedlemmarna. Det är våldsamt och ibland en aning blodig och uppenbarligen tillräckligt kontroversiellt för den svenska censurmyndigheten att totalförbjuda filmen för biovisning. Bodycounten är ganska hög och allt beroende på Yul Brynners ascoola knivhantering. Det handlar alltså inte om regelrätt kampsport, som hade blivit Clouses trademark, utan mer traditionell "american fighting".

Den enda filmen som kom före denna som jag kan jämföra med är The Omega Man, men The Ultimate Warrior är betydligt bättre och saknar tack och lov den smårighet som Omegamannen dras med. Här är det hårt, cyniskt och våldsamt. Ingen skonas. Tänk er realistiska snutfilmer från sjuttiotalet, fast det är postapokalyps istället.

Filmens drivande kraft är dock skådisarna och Yul Brynner är briljant, Max Von Sydow iskallt avslappanad och William Smith övertygande som våldsgalning.

Detta är en film man ska äga. Och det gör jag nu. Fan vad nöjd jag är.

Det är precis som jag säger hela tiden!

Daniel Gilbert, professor vid Harvardinstitutet, har kommit på det jag alltid ansett: att man blir lyckligare utan barn. Jag tror det stämmer. Föräldrar har en tendens att glömma allt som är jobbigt med sina ungar och förskönar (ungefär som lumparminnen), förtränger och ser allt från den goa, fina sidan.

Folk blir verkligen upprörda när någon vågar ta upp nackdelarna med barn och att inte alla tycker det är så jävla kul med några snorisar som förföljer en för resten av livet. Jag är inte så förtjust i barn överhuvudtaget, men tittar man krasst på det så har jag nog en betydligt bättre ekonomi utan barn. Jag kan fokusera på mig själv och min killes förhållande utan att ha barn som kommer ivägen. Jag kan fokusera på resor och karriär, livet helt enkelt. Utan att vara beroende av någon avkomma.

Jag och David, mitt kära ex, diskuterade detta lite löst igår och vi var båda överens att OM vi var tvungna att skaffa barn så skulle vi adoptera. Allt annat är egentligen bara en egotripp för sitt eget blod. Varför föröka sig när man kan hjälpa barn som faktiskt behöver trygghet och omtanke? Är man så besatt av sina egna gener att man frivilligt bidrar till överbefolkning och nya människor som riskerar att utsättas för allt elände i världen.

Vi har nog med dom som finns och som inte har föräldrar att ty sig till. Så måste ni överhuvudtaget skaffa barn, adoptera. Gör något gott. Tänk inte så så jävla egoistiskt.

Recension: Megaforce (1982)


A-Team. New Barbarians. Action Force. Smokey And The Bandit 2. Battletruck. Robotjox. Richard Chamberlains skägg. Patrick Duffys hår. Om man mixar allt detta plus en stor slev smält ost så får man 1982 års största flopp, men fjorton miljoner dollar i potten och med Golden Harvest i bakgrunden: Megaforce!

I en nära framtid så finns det en "phantom army", en special-armé av super-soldater från jordens alla hörn. Den leds av den tok-hurtige Hunter (Barry Bostwick) i Richard Chamberlain-skägg, Patrick Duffy-frisyr och världshistoriens tajtaste overaller. Hans närmste man är rednecken Dallas (Michael Beck, från Warriors om ni kommer ihåg) som bär cowboyhatt och drar dåliga vitsar.

Någon form av general kommer till dom och vill att dom ska hindra den onde, onde, onde cigarrrökande diktatorn Guerera (Henry Silva) från att ta över Gamibia, ett ökenland nånstans i fjärran. Så Megaforce rustar sig med alla tuffa uniformer, raketbeväpnade motorcrosshojar, laserskjutande dunebuggys och alltid med ett charmant leende på läpparna.

Men naturligtvis stöter dom på problem inne i Gamibia och blir fast med den enda utvägen spärrad av Guereras pansartanks!

Ost. Där har ni ett ord som passar bra också. Det är synd att det inte finns någon riktigt bra svensk variant av ordet "cheesy", för det hade passat väldigt bra här. Regissören är Hal Needham, och det känns som om han faktiskt ville ha Burt Reynolds som Hunter. Dialogen påminner om Burtans. Skägget. Stilen. Fast istället spelad av sköne Barry Bostwick. Nu var nog Burt klok nog att tacka nej till projektet då det antagligen hade krossat hans karriär ännu mer än vad som senare skedde. Men det betyder inte att Megaforce är utan sin charm.

Det är ett lättsmält pojkäventyr med tonvis av explosioner och slow-motion bilder på hoppade fordon. Moralen var redan utdaterad 1982 då Hunter inte tillåter sin nyblivna kärlek, Zara (Persis Khambatta) att delta i det farliga uppdraget trots att hon är lika bra, kanske bättre, än hans supersoldater. Folk har på sig absurt tajta overaller som man nästan blir generad av, och uniformerna är som hämtade från en Tom Of Finland-teckning, fast med mer spinkiga amerikaner än muskel-apor.

Det är inte Hal Needhams starkaste kort som regissör, det måste erkännas. Det blev nog lite för mycket med dessa plottriga actionsekvenser med tjugo-trettio Megaforce-fordon och på det tio-femton pansarvagnar som alla ska skjuta och explodera samtidigt.

Men det är kul som fan. Verkligen.

söndag, maj 11, 2008

Ensamma män

Jag känner mig glad över att jag ändå är så ung som jag är. Speciellt när man surfar omkring på QX och ser alla ensamma homosexuella medeålders män (lustigt nog verkar det mest vara män, och inte kvinnor), såna där som aldrig fick chansen till kärlek, sex, närhet, vänskap och framtid när dom var unga, som fick hålla sig på sin gård och alltid titta efter det där på andra sidan, som var grönare och nästan helt overkligt.

Det är väl så att man behöver den där skjussen som ung. Att våga. Att skita i alla "om": omvärlden, omständigheter, "goda" omtankar eller helt enkelt ordet "om". "Om jag gör så, vad kommer att hända då?" - och sedan vågar man inte. Stannar i den inbillade tryggheten.

Vet inte om jag är ensam om att tycka det är jobbigt med alla dessa kärlekstörstande, ensamma människor som aldrig kom igång. Som stannade hem. Gömde sig. Försvann från livet som det verkligen skulle vara.

Personligen tror jag det kvittar hur man ser ut eller hur man är, hade många bara fått chansen när dom var unga så hade dom aldrig varit så ensamma som nu. Det är en förjävligt törst efter närhet på QX. Många kommer dessvärre aldrig få stifta bekantskap med den, utan fortsätta skriva sina fantasier på sina sidor, i sin dagbok, i mail och sms.

Men aldrig få uppleva den.