lördag, maj 24, 2008

Sista dagen att tävla!

Vid midnatt så tiden för ut bloggens fina, välförsedda tävling.

Passa på medan ni har chansen :)

fredag, maj 23, 2008

Recension: Hell of the Living Dead (1980)


Egentligen är det poänglöst att klaga på Hell of the Living Dead eftersom den uppenbarligen inte tar sig själv eller zombie-mytologin på allt för stort allvar. Dessutom är den gjord av Bruno Mattei och Claudio Fragasso, som jag misstänker har lurat hela världen med att få oss att tro att dom är talanglösa. Jag tror dom bara har haft jävligt kul.

Ett mystiskt ämne läcker ut från en hemlig fabrik och förvandlar alla anställda och folk i närheten till zombies. Samtidigt så är det dags för våra hjältar, SWAT-teamet att ta ut några terrorister som har tagit gisslan på det amerikanska konsulatet. Terroristerna vill att man stänger ner Hope-projektet, vilket är precis det som orsakat zombie-smittan.

För att fira segern över terroristerna så skickas SWAT-teamet till Nya Guinea där dom ska semestra i djungeln. Vilket inte går speciellt bra då zombierna finns överallt. Dom ränner på en kvinnlig journalist och hennes kameraman som gör dom sällskap mot nya äventyr.

Men zombisarna har mer eller mindre tagit över hela Nya Guinea och det blir ständigt nya bataljer mitt bland infödingar och stockfootage.

Kom igen nu! Helt ärligt. Hell of the Living Dead måhända vara ganska talanglös. I alla fall på manusfronten och vissa av skådespelarna vet inte riktigt vad dom gör. Men den är kul och fartfylld, massor av ganska taffligt gore, ett Goblin-soundtrack från Dawn of the dead och Beyond the darkness, enorma mängder stockfootage och repliker från helvetet. Dessutom är regin ganska okey. Den är inte vacker, men den fungerar bättre än till exempel 10000 B.C.

Egentligen så är arkivmaterialet ganska frustrerande, åtminstone i den allt för långa sekvensen i infödingsbyn. SÅ roligt är det inte att se äkta bilder på uppsvällda infödingslik som målas med orange färg. Nä, det inte så roligt. Nån sekund hade gått bra, men här drar man ut på det å det grövsta. Man hade inte behövt göra det, då filmen inte hade förlorat något på att förlora några minuter här och där i den sekvensen.

Djuren köper jag. Det bidrar till skratt att se random-djur inklippta i dialogscener, men det livar upp i alla fall.

Kul, fånig och blodig film. Kanske inte för zombie-nybörjaren. Men nästan.

Recension: Jättehajen/Rats - Nights Of Terror/Dödens Tentakler


Studio S har varit snälla och släppt en box med tre italienska djurskräckisar. Och vi älskar ju alla italienska djurskräckisar, eller hur? Speciellt om djuren äter folk. Fast vad är annars poängen med en djurskräckis? Hur kul vore det om bläckfisken bara sög sig fast en stund och sedan stack iväg och åt fisk eller nåt?

Jättenhajen (1981)

Enzo G. Castellaris närmast legendförklarade Hajen-rip har äntligen ramlat ut på DVD, och ur den synpunkten är det boxens höjdpunkt. Vår favorit James Franciscus spelar Peter Benton, författare och marin-expert (hmm, det är nästan precis som Peter Benchley, författare till Hajen och marin-expert...) som har bott på orten i många år och fungerar som lokalkändis och support för politiker som vill fixa lite mer röster. Men när en stor, fet, arg vithaj kommer förbi så blir det andra ljud i skällan. Givetvis så tvekar politikerna först om man ska ställa in vindsurfingseglingen, men löser det sedan med ett stort metallnät som ska skydda bukten från att bli ett julbord. Detta hindrar givetvis inte hajen från att hugga sig in och börja festa på deltagarna!

Jättehajen är helt klart "the mother of all Jaws-rip offs". Det gjordes plagiat även innan denna, till exempel William Girdlers lyckade Grizzly, som är precis som Hajen fast med en grizzlybjörn. Men här har Castellari verkligen gått in för att göra något som ser ut som en uppföljare. Stämningen är den samma, berättartekniskt så känner man igen sig, karaktärerna är som hämtade från Hajen eller Hajen 2. Vissa saker verkar till och med ha inspirerat Hajen 3 några år senare, så Castellari var både före och efter sin tid här. Men nu är Jättehajen absolut inte dålig. Det är en riktigt bra haj-film, en av de mer underhållande som har gjorts. Castellari har förstått att om man gör en haj-film så måste man bjuda på haj och det gör han, oftast i slowmotion, rejäla bilder på den ganska välgjorda monsterhajen som vältrar sig mot sina offer. Eftersom den är så stor och hungrig så blir det till och med en aning obehagligt. Budgeten är givetvis inte lika fantastisk som en Hollywood-produktion och detta visar sig främst genom rejält illa valt arkivmaterial som oftast är av absurt mycket sämre kvalité än resten av filmen och att hajarna i det materialet inte ens på något vis liknar stjärnhajen. Vissa av effekterna, till exempel en helikopter som blir attackerad, är lite primitiva, men underhållningen är så fet att det inte är så mycket att bry sig om.

Förutom den utmärkta James Franciscus och Vic Morrow (i en variant som Jaws Quint), så dyker det upp i stort sett alla av Castellaris favoritskådisar: Joshua Sinclair, Romano Puppo, Giancarlo Prete och Ennio Girolami upp i mer eller mindre större roller.

Jättehajen är utmärkt, blodig och spektakulär eurocult-underhållning som äntligen har fått sin efterlängtade DVD-release!

Rats: Night of Terror (1984)

Vi älskar alla Bruno Matteis galenskaper och lustigt nog så är detta en av hans jämnare filmer, på gränsen till orginell. Eller nej, där tog jag i. Men den är speciellt ändå. Men visst fann Mattei guld när han gjorde Rats. Att kombinera post-apokalyps med mördardjur känns, för att komma från den tiden, ett ganska fräscht koncept och med snygga kulisser och skojigt manus så fungerar det.

Året är i framtiden någon gång. Världen är död på grund av kärnvapenkrig, om jag inte minns fel, och ett litet gäng vansinniga karaktärer (med tuffa namn som Video, Taurus, Chocolate och KURT!) driver omkring och försöker hitta mat och bensin. Dom tror att sin lycka är gjord när dom hittar ett helt hus fyllt av förnödenheter, men givetvis är något fel. Förutom att det finns råttor överallt så hittar dom resterna av ett forskningslabb där man fått växter att växa igen och en avancerad kommunikationscentral. Det visar sig att råttorna har blivit betydligt intelligentare efter den stora katastrofen och inte gillar att andra djurarter kommer in i deras revir. Så djuren bestämmer sig helt enkelt för att äta upp våra ganska osympatiska hjältar, vilket dessa naturligtvis inte vill. Samtidigt så börjar gruppen brista och man får kämpa både mot råttor... och mot sig själva.

Rats är alltså en totalt jämnfånig film, men håller jämnt tempo, jämna effekter, jämnsnyggt foto och jämnknasig dialog för att den ska hålla som underhållning. Som vanligt med karaktärer skapade av Mattei och Fragasso så beter sig människorna helt vansinnigt. Dom säger konstiga saker, överagerar på underliga sätt, klär sig smaklöst och beter sig väldigt unikt. Och väldigt dumt. Så även här. Råttorna är bara vanliga stackars fridfulla råttor som oftast hälls på skådespelarna, men jag tycker överlag att rått-karaktärerna fungerar bra. I kombination med riktiga råttor som får sätta livet till, fejkråttor och råttor som "minding their own business" så blir det helt okey.

Jag märker att jag har väldigt svårt att säga något riktigt negativt om den här filmen, men det kanske för att den är så "Matteig" som den är. Så jag går vidare.

Dödens Tentakler (1977)

Den här filmen, Tentacles som den heter på engelska (eller Tentacoli på italienska) har ett par tuffa taglines, här är två:

"Each year 10,000 tourists visit Ocean Beach. This summer Ocean Beach has attracted SOMETHING ELSE!"

"It's Turning the Beach ... Into a Buffet!"


Kan man ogilla något sådant? Absolut inte. Dödens Tentakler är Ovidio G. Assonitis variant av Hajen, och denna gången (precis som i Jättehajen och Hajen 2) så är det en sjötävling i fokus, denna gången en regatta av kids som naturligtvis lockar till sig en gigantisk bläckfisk. Bo Hopkins spelar en marinbiolog som efter en olycka inte kan dyka speciellt bra. Han pysslar mest med sina tama späckhuggare i den lokala Seaworld-liknande attraktionen. John Huston spelar den åldrade journalisten Turner som börjar fundera över om det inte pågår något skumt i och med ett tunnelbygge som Henry Fonda pysslar med i närheten. Shelley Winters spelar hans bisarra syster som låter en av sina många barn tävla i regattan tillsammans med en kompis. Men bläckfisken fortsätter att skörda offer genom att suga märgen ur dom och glatt husera i sin underjordiska grotta. Precis om jag också skulle vilja ha det som jag var en bläckfisk.

Nu kanske jag får filmen att låta lite fånig, vilket den också är, men den är rent regimässigt ovanligt ambitiös. Det är Ovidio som regisserar filmen under namnet Oliver Hellman och gör det med bravur! Sån bravur att han verkar ganska ointresserad av själva attackscenerna, men får ovanligt mycket liv i allt runt omkring. Kanske hade man lite resurser för att bygga en gigantisk animatronisk bläckfisk och därför satsade på några få klipp med gummitentakler, ett par bläckfiskögon, ganska taffliga miniatyrer och lite bilder av en riktig bläckfisk i ett akvarium? Vad vet jag? Men det är i alla fall underhållande och det bjuds på åtminstone ett rejält hoppa-till-klipp. Men min favoritscen är ändå en lång kamerakranåkning över väntade människor i hamnen som leder fram till en deppad Bo Hopkins, den pågår i flera minuter och med Stelvio Ciprianis musik så snackar vi om ett litet mästerverk mitt i en ordinär mördardjurfilm.

Just Stelvio Ciprianis musik är fantastisk. Den är cheesy på det där typiska italienska sättet, men det fungerar så oerhört bra till filmen. Han injicerar så mycket känslor i musiken att det ibland blir jobbigt att se. Speciellt den fantastiska regattasekvensen där hans musik dramatisk dundrar på och bilderna korsklipps mellan en panikslagen Shelley Winters, barnen som seglar, bläckfisken som närmar sig och välter båtar och... stillbilder från tävlingen! Det blir oerhört effektivt i all sin enkelhet.

Tre sköna italienska mördardjurfilmer som levereras till ett bra pris och i anamorfisk widescreen. Sämst bild har nog ändå Jättehajen, men det beror mycket på arkivmaterialet och att det kanske inte lagts någon större kraft från rättighetsägarnas sida på en vettig restaurering. Men det gäller egentligen bara färgmässigt, där det kan variera lite mellan scenerna. Rats håller en... jämn kvalité och Dödens Tentakler är nog den mest bäst bild i hela boxen.

Sedan vill jag tillägga att jag varit med och skrivit lite biografier till dessa släpp, så att ingen kan anklaga mig för att vara hemligt partisk i frågan. Detta är helt enkelt schysta rullar!

Briljant, Sturmark!

Christer Sturmark, har skrivit en fantastisk debattartikel som är värd att läsa av alla. På ett intelligent och logiskt så demaskerar han Kristdemokraternas otäcka retorik och visar, som alla intelligenta människor vet, att det eviga, tjatiga motståndet mot könsneutralt äktenskap enbart handlar om guds ord och inte om barnens bäst.

Men det som är bra med KD är att ju mer dom drar upp detta uråldriga och förlegade budskap desto mer sänker dom sig själv. Det är bra. Vi vill ha bort KD, vi vill ha bort deras mysfamiljen Alliansen. KD's åsikter visar bara att moderaterna, folkpartier och resten av packet är beredd att samarbeta med vilken extremistgrupp som helst.

Och sånt vill jag inte ha i Sverige. För mig är KD inte mycket bättre än nazzarna som stod nere i tunnelbanan häromdagen och delade ut papper om hur fina och goa dom är. För mig är det samma skrot och korn.

torsdag, maj 22, 2008

Min mor minns mord på Peps Persson-konsert

Morsan skriver lite kort om ett mord som hon tyvärr fick bevittna under en Peps Persson-konsert en gång i tiden. Bara ett tips.

"Robban"

Jag väntade på Gregory igår. Han var och arbetade och det blev lite senare, så jag begav mig bort till Serie & Skivhandel på Sveavägen och köpte, för 99 kr, den brittiska special editionen av Don't Look Now - bra köp måste jag säga. När jag går ut så ser jag Robert "Robban" Broberg komma gående på gatan. Han har något som kan vara en kemtvättpåse i händerna och promenerar oerhört låååååångsamt.

Det är väl inte så konstigt att se honom, och Stockholm är full av nya och gamla kända ansikten som vandrar omkring som vanliga dödliga människor, så jag tänker inte så mycket på det och börjar gå åt riktningen Odenplan. Eftersom G troligen kommer att ringa snart (det visade sig att han blev klar en timme senare, så den tanken var ändå förgäves) så vände jag på klacken och gick mot Hötorget istället.

Framför mig hade Robban stannat. Han stod helt stilla mitt på trottoaren. Som en robot som just fått slut på batteriet. Glider förbi honom, sneglar lite och noterar hans tomma ögon. Jaja. Sånt är livet. Så jag fortsätter, går ner i t-banan och bestämmer mig för att ta en sista snabbtitt på honom. Har han rört på sig.

Nej. Han står där helt blickstilla... och tittar mig rakt i ögonen.

Ruskar av mig tanken på att han försöker döda mig med sina hjärnvågor och tar första bästa tåg därifrån.

onsdag, maj 21, 2008

Jomen tjena!



Haha. Dom är ena optimister på Aftonbladet. När dom slår till med såna där rubriker så funderar jag på att slå en signal och erbjuda mina tjänster, sedan kan dom följa hur jag lyckas trolla fram en tvättbrädemage på så kort tid.

I mitt fall behöver jag nog... 20-25 år skulle jag gissa :)

tisdag, maj 20, 2008

Vinn DVD's! Jubileums-tävling!!! :)


För att fira att bloggen nu har gått över 100 000 besök på ett år så är dags för en fet, fin tävling med fantastiska priser! Studio S och Njuta Films ställer generöst upp och sponsrar ett första, andra och tredjepris!

Och det är inte dåliga grejor!

1:a-pris: Jean Rollin-sextett! The Living Dead Girl/Requiem for a Vampire/Lips of Blood/Shiver of the Vampires/Night of the Hunted/Demoniacs!

2:a-pris: Tinto Brass-dubbel - Salong Kitty/Bakom låsta dörrar!

3:e-pris: Enzo Barboni-dubbel - Mannen från öst/Även änglar kan slå en rak höger!


Så antingen kan ni vinna sex stycken av Jean Rollins fantastiska filmer, eller en dubbel med Tinto Brass... eller varför inte Barboni-special? Det låter som menyn på en hel sydeuropeisk restaurang snart!

Det enda ni behöver göra är att svara på dessa halvsvåra frågor. Ni hittar svaren på SubDVD, Njuta Films, Studio S eller så fuskar ni och kör IMDB ... Eller så kanske ni redan kan svaren? MAILA svaren till min kollega Poppy Kohlberg, och ni har fram till och med hela lördagen på er att fundera och klura. Märk mailet "DVD-tävling". På söndagen börjar den svettiga utmaningen för mig att ta reda på vilka de lyckliga vinnarna är.

LYCKA TILL! :)

1. Bud Spencer, den legendariska italienska skådespelare, fick äran - eller var det tvärtom - att spela emot en av japans främsta skådespelare och Kurusawas favorit i en spagetti-western av Tonino Cervi. Vad heter den japanska skådespelaren?

2. Denna skådespelerskas största hobby är hästar och har numera en populär radioshow. Men innan dess så hade hon en lång karriär framför filmkameran, och kanske främst tillsammans med regissören Jean Rollin. Sju filmer (eller fem, det finns olika uppgifter) blev det, ofta med starka inslag av nakenhet, vampyrism och vackra ruiner. Vilken skådespelerska är det som menas?

3. Njuta Films gav nyligen ut en trio med Karim Hussain-rullar. En av dom anses vara den sista filmen som, när den först lämnades in för granskning till censuren i Sverige, utsattes för censurklipp - vilket gjorde att den dåvarande distributören lät bli att släppa den. Vilken film är det?

4. Det har kommit, och det kommer fler, många svenska klassiker från Studio S. Allt från Hasse Ekman till Povel Ramel. Två kommande filmer är regisserade av amerikanen Joseph Sarno, som också troligen står för den mest kända svenska porrfilmen involverande matvaror i Sverige genom tiderna. Vad heter den?

5. Studio S ger i dagarna ut Djävla Djur, en box med tre italienska mördardjurfilmer. En av regissörerna spelade, på grund av sin likhet, Mussolini i en mycket känd mini-serie på åttiotalet samt har sagt att om han vore homosexuell så hade han varit ihop med Franco Nero. Vilken regissör?

Mvh

Fred

Skivor & Band


Kommer ni ihåg Skivor & Band? För mig var det en fantastiskt introduktion till hur man kan spendera pengar. Jag köpte en massa svindyra vhs där ifrån för insparade pengar, plockade ut stora tunga paket med vinylskivor och blir tokglad när Bond-filmerna kom på köp-vhs. Designen var som de gamla hyrversionerna, svarta och röda och med en spännande affisch i mitten.

Sedan kom CD-skivan och Skivor & Band blev bindgalna. Framsidorna, som den jag hittat ovan på nätet i usel kvalité, framställde CD-skivan som den nya guden och det fanns nästan en religiös stämning över bildern. Den här, där killen sitter med en stor CD-skiva i taket, kommer jag väl ihåg. Men den jag kommer ihåg bäst är en glad familj som ser hur ett antal skivor flyger omkring i rummet. Alla ser ut att beskåda kristi återuppståndelse. Fantastisk.

Jag vet inte vart Skivor & Band tog väg. Troligen köptes dom väl upp av någon annan, eller bytte namn.

Vem vet? Vem bryr sig egentligen?

måndag, maj 19, 2008

100000 besök!!!


I natt, där söndag övergick till måndag så fick jag mitt hundratusende besök på bloggen sedan jag började föra statistik för ett år sedan. Hundratusen besök. Det är coolt. Och då är jag varken känd eller speciellt trendig. Detta betyder också att närmare sextiofemtusen unika besökare har varit inne på min blogg sedan i maj 2007.

Lite synd att jag inte började föra statistik sedan starten 2004, men va fan. Det är inte antal besök som räknas, utan att det faktiskt finns några där ute som läser mina yranden om allt från HBT till film. Tack. Ett stort tack.

För att fira detta så kommer jag tillsammans med ett par sponsorer att ha en liten tävling här, med start någon gång under veckan. Man kanske måste vara lite filmnörd med inriktning mot kultfilm, men det ska vara på ett sånt sätt att alla kan deltaga.

Priserna, första till tredje pris, är riktigt fina :)

Men ni får hålla utkik. När ni minst anar det så får ni vässa puckelryggarna, låtsas att ni är en supersmart Yul Brynner, ta mördarbläckfisken vid tentaklerna och se till att vinna! :)

Recension: The Fall of the Roman Empire (1964)


Detta är andra gången jag skriver The Fall of the Roman Empire, så jag hänvisar till den texten angående handling och lite andra åsikter. Nu har den i alla fall kommit i en restaurerad version som är ett par minuter längre, har jag hört – men jag märkte inte direkt av någon skillnad – och i fantastisk kvalité jämfört med den armé av usla versioner som funnits innan.

Det finns en ironi i historievalet då detta även blev fallet för de stora historiska spektaklen. I dagens penningsvärde hade filmen kostat, beroende på vilka uppgifter man går efter, mellan 250 och 1000 miljoner dollar. Det är absurt mycket. Naturligtvis så fungerade det inte på sextiotalet, när politiken och publiken började förändras. Ingen ville se stora, feta kostymdramor längre. Så filmen föll riktigt hårt.

Det var inte bara ekonomin som var lidande, även manuset hade problem och skrev om under inspelningen. Man byggde scener som inte längre behövdes (och som kan ses i flera av de undervisningsfilmer som kommer med på lyxutgåvan av filmen) och när man väl fått ihop allt materialet så blev man tvungen att klippa bort mellan 40-50 minuter material – filmen hade helt enkelt blivit för lång. Det som blev lidande blev givetvis en del karaktärsutveckling och uppenbarligen lite mer förklarande scener som hade gett svar på en del av de politiska intrigerna.

Det man slås av när man ser filmen är den helt sinnesjuka detaljrikedomen. Jag betvivlar på att det gjorts något liknande ens efter denna rulle. Alla kulisser och kläder designades av äkta paret Veniero Colasanti och John Moore och man byggde upp centrala Rom i naturlig storlek, med betong och fullt utrustade hus. Man kunde gå in i kringliggande hus och få se fullständig möblering, väggmålningar, golvmosaiker och rekvisita.

Anthony Mann sköter regin galant och växlar utmärkt mellan dramascener, med tidstypiska dialogväxlingar, och stora, feta actionscener med tusentals statister. Naturligtvis så är allt äkta även med statisterna och Mann vet exakt hur man ska placera kameran för att man verkligen ska fatta hur stort och mäktigt allt är. Överlag är skådespelarna bra, och jag förstår inte riktigt kritiken mot stackars Stephen Boyd som bara gör sitt jobb som den lätt naiva trotjänande krigaren Livius. Han är snäll och romantisk, men näst intill korkad i sitt behov av att låta sig styras av galna överordnader. Christopher Plummer, som var sin tids hetaste skådis, kör hårt som Commodus och gör det väldigt bra. I mindre, men väldigt viktiga roller, så regerar Alec Guinness och James Mason. Omar Sharif har mer en förlängd cameo, likaså John Ireland.

The Fall of the Roman Empire är den sista av sitt slag och absolut en av de bästa. DVD’n är har en bra nyproducerad dokumentär, en underhållande promofilm från samma år den släpptes, undervisningsfilmer (måttligt roande) filmade på plats, men fantastiska för att man får se lite mer av miljöerna, trailers, kommentarspår och bildgalleri.

söndag, maj 18, 2008

Recension: With Fire and Sword (1999)


Personligen är det inte ofta jag spanar in polsk film, men då och då händer det att man ramlar över något bra. Ni känner mig, så ni vet att jag inte kan stå emot ett stort historiskt spektakel och With Fire and Sword väckte mitt intresse genom diverse forum-tips. Orginaltiteln är Ogniem i mieczem och det är omöjligt att uttala, ni får ursäkta den amerikaniserade titeln.

Handlingen är lite komplicerad, men jag tycker att IMDB berättar det på ett enkelt sätt: "An epic story about the Ukrainian uprising against the Polish-Lithuanian Commonwealth magnates in the 17th Century." - något som jag inte ritktigt förstod förrän jag läste den där meningen. I alla fall får vi följa intrigerna runt denna händelse, och speciellt då den kärleksaffär som verkar slita extra hårt på landet. Jan Skrzetuski är jättekär i Helena Kurcewiczówna, och det är också Jurko Bohun som skriver ett avtal med Helenas mor, som i sin tur förstår att hennes dotter vill ha Jan och gör upp en deal med honom... tills att Bohun kommer på detta, mördar hela familjen, kidnappar Helena och sedan är hela karusellen igång. Samtidigt så tänker alla invadera alla, med ukrainarna som extra mustasch-prydda krigare som verkar få både tartanerna (vilket jag antar är några asiater av något slag) och turkarna med sig mot polackerna.

Det blir en del humor också för att lätta upp alla dödsfall, mordförsök, tortyrer och kärleksångest. För det står den frodige Zagloba som tillsammans med diverse sidekicks, bland annat den jättestarke Longinus (som ingått ett löfte om celibat som han får avbryta den dagen han huggit huvudet av tre män) och lite andra människor med stora mustascher och förkärlek för massor av alkohol.

Visst, jag fattar hälften av handlingen och då såg jag ändå filmen med engelska undertexter (vilket jag inte alltid gör med polsk film). Man förstå sekvenserna separat, men hur allt hör ihop är svårare att greppa ibland.

Dock så är det en underhållande film, som börjar lite svagt men sedan, ju tätare intrigerna blir, blir desto mer fartfylld och får det tätare mellan actionscenerna. Rykten säger att detta var Polens dyraste film när den kom ut 1999, och det kanske kan stämma. Man har lagt ner ett enormt arbete med kläder, kulisser och rekvisita och skådespelarensemblen är enorm. Vad jag förstått genom att kolla av med Gregory så är de flesta väldigt kända. Mest bekant för oss är givetvis Izabella Scorupco som Helena. En ganska otacksam roll, men hon kämpar med den ändå.

Höjdpunkterna är dock krigsscenerna och där har man inte bangat för att försöka vara så spektakulär som möjlig. Det handlar inte om någon Alexander-budget här, men det stora, massiva slag med en hel del blod och gore, mycket explosioner, människor som flyger, faller, blir spetsade och allt pågår under en längre tid också. Inga fem minuters-slag här.

Det finns tre homosexuella karaktärer med i filmen, och dom är givetvis onda, onda svin. Så hemska att till och med de andra skurkarna tycker illa om dom. Trist, men också ett typiskt utslag av den polska homofobin. Givetvis är det roligt med homo-skurkar, men det är lätt att se om dom har något djup eller bara är klassiska homo-ondingar. Här finns det inget djup. Bara fördomar.

I alla fall en trevlig lite sword & sandal-film med gott om action, romantik och stora mustascher.

Recension: Salon Kitty (1976)


Harry Schein ringde mig en gång. Jag hade försökt få tag i Ingrid Thulin för att eventuellt få henne att ställa upp i en dokumentär om Arne Mattsson. Hon var intresserad och jag fick hennes telefonnummer i Rom. Men tyvärr blev det aldrig av något av det hela. Så här i efterhand så ångrar jag verkligen att jag inte slog henne en signal när jag ändå hade en logisk anledning. Ingrid dog 2004, cancer, och en av de mest fascinerande filmerna hon lämnade efter sig var Tinto Brass mästerverk Salon Kitty.

Ingrid spelar Kitty, en godhjärtad och ändå cynisk bordellmamma som driver en glädjehus för de rika och berömda i Berlin. Men Hitler blir mer och mer paranoid och det slutar med att SS officeraren Helmut Wallenberg (Helmut Berger) tar över bordellen och ersätter alla prostituerade med nya, tyska, ariska och patriotiska horor. Men givetvis är dom inte bara där för att ha sex, utan för att spionera på både sina egna och allierade. För någon kan ju vara en förrädare.

En av flickorna som tjänstgör på bordellen är Margherita (Teresa Ann Savoy). Hon är överpatriotisk och en hängiven nationalsocialist som gör allt för sitt land och för reichführern. Kitty lär upp de nya kvinnorna till att bli totalt hämningslösa, och jobbet är igång.

Men allt är inte enkelt. Helmut har blivit våldsamt förälskad i Margherita, men lever samtidigt i ett märkligt förhållande där hans fru är en hunsad uppassare och det finns antydningar åt homosexualitet. Margherita själv är inte så förtjust i tanken, men låter sig dras med i en erotisk lek. Samtidig så blir hon förälskad i en tysk officer, som dessutom visar sig vilja hoppa av.

Och så får vi följa det udda gänget av både glada och tragiska karaktärer på bordellen Salon Kitty.

Salong Kitty är en väldigt ambitiös film. Ken Adams fantastiska scenografi är en utmärkt bakgrund till alla de perversioner och förälskelse som sker på och i dom. Brass speciella stil var att placera skådespelarna i en tablå, en miljö, och sedan placera ett antal kameror runt omkring dom i en halvcirkel och sedan filma allt som hände. På det sättet visste skådespelarna aldrig riktigt om dom blev filmade och var tvungna att skådespela hela tiden, även statister. Detta kan ibland betyda att bildkvalité inte är den bästa, då Brass fått zooma in på detaljer, men det är något man vänjer sig vid efter ett tag.

Erotiken är givetvis en viktig del och det är väl inte någon film för människor som är pryda av sig. Det är i stort sett lika mycket manlig som kvinnlig nakenhet, och det är kvinnorna som står för känslor och intelligens. Männen är oftast enbart kåta horbockar. Ibland har jag funderat på hur det kommer sig att många kända och utmärkta skådespelare vågat tackat ja till Tintos filmer. Det är oftast inslag av grafiskt sex, mycket naket, väldigt politiskt och som gjort för att skapa kontroverser. Men å andra sidan är det väl det som många skådisar söker efter. Här har vi en mycket kompetent rollista där Teresa Ann Savoy, Ingrid Thulin och Helmut Berger dominerar. Berger var Luchino Viscontis pojkvän, och Visconti måste ha dog samma år som den här filmen hade premiär, bara två veckor innan premiären - vilket startade en lång period av alkohol- och narkotikamissbruk hos Berger. I mindre roller ser vi John Steiner, en av mina favoriter, och John Ireland. Men många av Tintos favorit-statister och karaktärsskådisar har småroller, och det är ett nöje att sitta och spana efter bekanta ansikten.

Man kan förstå att Salon Kitty inte är för alla, men det är en riktigt bra film och den går lättast att få tag i Studio S utgåva här i Sverige. Mycket nöje.

Recension: Terror of Mechagodzilla (1975)


Jag kände att det var dags nu, att återigen bege mig in i Godzillas underbara värld. Vad passar då bättre än att åter stifta bekantskap med den filmen som faktiskt introducerade mig till den japanska monsterkulturen: Terror of Mechagodzilla!

Detta är en direkt uppföljare till den ganska mediokra, men stundtals blodiga, Godzilla vs Mechagodzilla. I den förvånades Godzilla och människorna över att det sprang omkring en dublett-Godzilla och förstörde saker, något som Godzilla inte skulle hur som helst då han då hade blivit hjälten i serien. Det visar sig dock att det egentligen är Mechagodzilla, en massiv robot, styrd av utomjordingar, som Godzilla kickar rumpan på.

Nu har i alla fall utomjordingarna fixat upp sin stridsmaskin igen, men har ett annat ess i ärmen: Titanousaurus! Denna krabat, som påminner lite om en sjöhäst i ansiktet, upptäcktes av Doktor Shinji Mafune (Akihiko Hirata) för länge sedan men blev utskrattad av kollegor och media och drog sig undan i ett raseri av bitterhet. Men han har fortsatt forskat och samarbetar nu med utomjordingarna (som har käcka hjälmar med antenner på) och med nära assistans av sin dotter, den sorgsna Katsura Mafune (Tomoko Ai).

En trevlig och vettig biolog, Akira Ichinose (Katsuhiko Sasaki) har dock kommit Titanosaurus på spåren och försöker föra vidare Mafunes forskning. Men då vet han inte ännu att både Titanosaurs och Mechagodzilla styrs av Katsura... och att båda är till för att ödelägga Tokyo och skapa en ny, fräsch, utomjordisk stad.

Och som ni vet finns bara en räddning: Godzilla!

Terror of Mechagodzilla är verkligen en tillbakagång till kvalité efter Jun Fukudas ganska mediokra barnfilmer innan dess. Inoshiro Honda är tillbaka i registolen, Ifukube gör musiken och man har faktiskt försökt sig på något annorlunda med manuset. Historien är ganska mörk och cynisk, utomjordingarna är mer som kalla affärsmän och det bjuds både på blod, naket, cyborgs, barn som dödas, piskningar och tortyr. Givetvis är det inte SÅ grafiskt, men jämfört med andra Godzilla-filmer så är det extremt. Kan tilläggas att manuset är bra, och cheesy på det där speciella japanska science fiction-sättet, utan att man tappar respekten för varken monster eller människor.

Honda verkar väldigt inspirerade efter sin fem år självvalda semester från biofilmens värld och vräker på med kreativa bildlösningar och schysta special effekter. Miniatyrerna är betydligt bättre än åren innan och dräkterna håller god klass också. Titanosaurus må verka mesig från början, eftersom han är en snäll dinosaurie som bara råkat illa ut, men är en jäkla sadist och är en riktigt bra fighter. Det är en hel del sparkar och knytnävsslag mellan honom och Godzilla, medan Mechan fullständigt spränger bort Tokyo och extremt explosiva sekvenser. Jag har nog aldrig sett så mycket explosioner i en Godzilla-film.

Även om filmen floppade 1975 och var den sista i orginalserien om vårt favoritmonster, så är det absolut en av de bästa och coolaste filmerna i serien.