lördag, maj 31, 2008

Kina-preparationer

Ska in till stan nu, det är rejält soligt och varmt ute, har laddat ipoden med massor av Bowie och det är dags att göra lite sista minuten-inköp för Kina-resan. Några nya kortärmade skjortor ska det nog bli, eventuellt nya shorts, strömadapter och lite annat smått och gott.

Sedan måste vi växla in lite pengar också.

På Måndag går resan och jag vet inte om jag kommer att kunna reseblogga lite, men vi får se. Ska göra några försök i alla fall.

Jag håller er uppdaterade :)

Recension: Exorcism (1974)


Jag fortsätter min Franco-resa genom att ta en titt på en av hans mest personliga verk, den mörka och relativt jämna Exorcism från 1974. Den existerar i många versioner, varav den mest kända måste vara The Sadist of Notre Dame. Men är det någon man ska se så är det denna, som troligen är det närmast man kommer orginalvisionen.

Jess Franco själv spelar Paul Vogel (Mathis Vogel i vissa versioner), en sparkad präst som flytt från Tyskland på grund av övergrepp på minderåriga. Nu överlever han genom att skriva sadistiska noveller åt en fransk sex-tidning med inriktning på S&M. Ägaren till tidningen, Franval (Pierre Taylou), anordnar fejkade svarta mässor för rika, uttråkade borgare som behöver piffa upp sitt sexliv. Först blir det ett rekonstruktioner med mycket naket och blod, och sedan blir det gruppsex för hela slanten.

Vogel kommer dessa svarta mässor på spåren och inbillar sig att människorna som är inblandade, främst kanske kvinnorna som spelar med i showen, är besatta av djävulen och han får för sig att själv utöva exorcism på dessa damer.

Han blir samtidigt mer och mer besatt av den lesbiska sekreteraren på tidningen, Anne (Lina Romay), och under tiden han försöker ta mod till sig att ta kontakt med henne så börjar han avverka de andra syndiga damerna en efter en...

Även med denna filmen blev jag tveksam i början, då ljussättning som i en porrfilm och långa nakenscener inte är min kopp med té. Men Franco har också en förmåga att suga in tittaren i sina perversioner, och Exorcism är ett utmärkt exempel på det. För det mesta är den riktigt snygg och det är inte lika mycket zoom som det annars brukar vara. Manuset går i en rak och logisk linje och lyckas med att vara flerbottnat. Vem är egentligen Vogel? Är han enbart en galen föredetta katolsk präst som tror att skära ut inälvorna på sina offer kommer att befria dom från djävulen? Eller finns det något mer? Till exempel antyds det att han faktiskt kan ta sig in överallt, se över allt, utan att väcka uppmärksamhet. Nästan övernaturligt. Är han utsänd av en galen gud?

Franco själv gör en intensiv insats som Vogel, och det märks att han är engagerade i karaktären. Han är ingen mästerlig skådespelare, men här gör han en av sina bästa insatser.

En personlig, sleazig och mörk film och som är värd att införskaffa om man har det minsta intresse av arty sleazehouse från sjuttiotalet.

fredag, maj 30, 2008

Recension: Dracula, prisoner of Frankenstein (1972)


Jess Franco hade en plan med Dracula, prisoner of Frankentein. Det är jag övertygad om. Han hade kanske inte budgeten och kanske kunde han inte hålla intresset uppe hos sig själv, men en plan - det hade han.

Det börjar med att Doktor Jonathan Seward (Alberto Dalbés) smyger in i Draculas slott och kör en påle igenom den huggtandade ägaren, Dracula (John Vernon) själv givetvis. Vår favorit-vampyr förvandlas till en död fladdermus och allt verkar gå åt rätt håll...

... Men då flyttar Doktor Frankenstein (Dennis Price) in i slottet tillsammans med sitt monster! Han har också med sig sin trogne puckerygg och allmänna galning Morpho (Luis Barboo). Han hittar givetvis resterna av Dracula och väcker upp honom genom att doppa den stackars fladdermusen i människoblod och samtidigt köra ström igenom kräket.

Dracula återuppstår som en zombie-aktig slav åt Frankenstein, och tillsammans med en blond vampyr-kollega så börjar ett nytt terrorvälde över bygden!

Vissa av Francos filmer är det svårt att börja se. Kanske är det en film från någon av hans taffliga perioder, och det är här den här delvis. Som vanligt så fungerar inte fokusen ordentligt, folk hamnar utanför bild, det är minst sagt skakiga zoomar och vissa av skådespelarna verkar lite förvirrade. Som det ska vara alltså. Men Franco ingjuter också en stor dos klassisk stämning, och det blir egentligen aldrig tråkigt.

Vad är då Francos plan? Jo, han vill uppenbarligen göra en stumfilm. Eller en rejäl homage till Universals trettiotalsfilmer. I stort sett hela filmen berättas utan dialog. Det är en handfull repliker i hela filmen, och resten av handlingen berättas helt utan ord. Frankenstein själv pratar knappt, speciellt som alla hans monster inte pratar. Morpho är stum och pratar med hjälp av lappar, och resten av karaktärerna stirrar mest.

Det är ganska skönt, trot eller ej. I alla fall, testa att ta bort färgen från den här filmen. Öka kontrasterna en aning och se hur väl lämpad den är, med sin skarpa ljussättning och snygga miljöer, för att bli svartvit. Frankensteins monster och Dracula är gjorda som pastischer, hämtade från framsidorna av Famus Monsters of Filmland, med närmast karikatyrer som ansikten. Monstret har grönt ansikte, fyrkantig panna, svart polo och kavaj. Precis som hämtat från en Abbot och Costello-film.

Dracula, prisoner of Frankenstein är ingen nybörjarfilm för Franco-intresserade. Det är en mellanfilm. När ni sett det bästa, se då den här och må bra.

Harvey Korman R.I.P.


Harvey Korman har dött, en fantastisk komiker. Här på bilden från Mel Brooks Blazing Saddles.

Helt rätt!

Helt rätt beslut av Faktum att "hänga ut" (som DN skriver) socialsekreterare som inte sköter sitt jobb. Socialsekreteraren är en maktperson, en person som ansvarar för många människors liv. Kan en sådan person inte sköta sitt jobb, vilket många inte gör, så måste det givetvis tas upp.

En gång i tiden fick fick jag också socialbidrag, och hade de sista året en otroligt trevlig och intelligent dam som förstod vad hon sysslade med. Innan dess var det en del tveksamma fall där personen verkade tro att pengarna var hennes/hans egna. En form av märklig girighet där stjälpa gick före att hjälpa.

En god vän till mig fick en anställd i Östersund sparkad eftersom hon uttalat sig nedlåtande om hans utseende, och det är såna rötägg som ska bort. Eller i alla fall konfronteras. Bara för att dom sitter bakom skottsäkra dörrar nu för tiden så betyder det inte att man ska behandla dom med silkesvantar.

Dom är makthavare. Och ska behandlas som makthavare.

Här är fler tips på hur du blir gravid i sommar:


Inspirerad av Aftonbladet så kommer jag här med mina egna fina tips hur ni blir gravida i sommar.

* Gå med i Jesu Kristi Kyrka Av Sista Dagars Heliga. Eller gift dig med en pingstpastor. Det är närmast en garanti att du blir gravid.

* Sätt en kudde under tröjan, då ser det ut som om du är gravid och alla kommer att vilja klämma på dig. Kan vara mysigt. Behöver babyn sparka, ha handen under tröjan och sprattla lite med den.

* Använd av den senaste, trendiga positionen enligt Aftonbladet: Lägg dig som den sovande buddhan, ut med armana som ett flygplan, låt din partner ligga i 45 graders vinkel snett över dig och ni ska båda ha gröna partyhattar och olikfärgade strumpor. Då blir det dessutom garanterat en flicka.

* En minigris är ganska lik en baby. Gå och köp!

* Knip ihop, släpp inte in nåt! Sedan går ni och stjäl en baby på ICA Maxi. Använd lagom med bedövningsmedel och kom ihåg att elrullstolar inte är samma sak som barnvagnar. Handikappade har en tendens att börja slåss om ni försöker kidnappa dom.

* Ha sex. Helt okey variant på hur man löser graviditeten.


Några fler förslag?

torsdag, maj 29, 2008

Jag älskar Stockholm

Det är faktiskt skönt att slippa Östersund som hemort. Det är riktigt skönt. Det är som om jag kastat av mig en stor, tung, krävande ryggsäck. En ryggsäck fylld av fördomar, bakåtsträveri och inskränkthet. Givetvis finns sånt överallt, även i Stockholm, men det blir så extra påtagligt i en liten stad som Östersund. Det lägger sig som en fuktig trasa över humöret och det blir svårt att andas.

Det som är underbart med att bo i Stockholm, en stad som jag alltid älskat kan tilläggas (långt bättre än sunkiga Göteborg till exempel), är att det är så mycket folk. Men man kan ändå få vara i fred. Jag går ut på stan och ser människor som jag inte sett föregående dag, jag ser massor av kärlek bland en del surmulna ansikten.

Människor håller varandra i handen och är kära oavsett ursprung, sexuell läggning, politisk tillhörighet. Ingen bryr sig om jag och G håller handen. Inte på det där fånstirrande sättet som en Östersundsbo skulle reagera.

Ingen blir förvånad i Stockholm, och det är skönt.

Något som får mig att må väldigt bra är hur vacker staden är. Det är väl mer en landsortsmyt att det bara är betong och stress överallt, men i stadsplaneringen så har man tagit hänsyn till den existerande naturen och även anlagd parker och grönområden. Jag kan till exempel gå och sätta mig i en fin skogdunge med vilda kaniner runt omkring mig om jag vill äte lunch ute i solen. Förorterna är väldigt gröna och det är nära till natur och vatten, stora och öppna ytor också.

Det är en grön stad, och jag älskar det.

En annan fördel med Stockholm är tillgängligheten. Jag kan när som helst bege mig iväg, med flyg, buss, tåg... och slipper krånglet från Östersund som alltid hindrade mig från att resa. På Måndag far jag och G till Kina. Vi behöver bara kliva utanför dörren och åka tjugo minuter med den lokala bussen, sedan är vi på flygplatsen. Det är enklare och jag mår bra av enkelheten.

Det finns givetvis massor av fina saker med Östersund (liksom det finns massor av dåliga saker med Stockholm), mina vänner där till exempel... men jag skulle nog aldrig flytta tillbaka. Jag måste tyvärr tänka på mig själv också, må bra och bli stark.

Något som jag aldrig kunde bli i Östersund.

Krigshoran har anlänt


Nu har hon anlänt, kvinnan som tillsammans med galningarna i Bush-regeringen har skadat så många människor. Att största en ond diktator är bra, men att samtidigt se till att offra hundratusentals människor för olja, affärer och mer makt är riktigt simpelt.

USA är intressanta hycklare som vill att vi alla ska ta ansvar för Irak-krigets konsekvenser. Jag tror alla länder hjälper till, men det landet som ska ha det yttersta ekonomiska ansvaret ska givetvis vara USA.

Det förstår väl alla utom högeraporna, som inte vågar säga emot husse Bush.

Läs också Svante Säwéns utmärkta ledare i LT.

Och jag hoppas verkligen inte att detta säkerhetspådrag, som troligen kostar sjukt mycket pengar, inte på något sätt stör min vardag.

G och hans gulliga djur



Nya fina bilder på G som leker med en orm, eller vad det nu är för något. På Gotland är det i alla fall. Sötnosar.

onsdag, maj 28, 2008

Recension: The Sentinel (1977)


Någon mindre belevad person skrev nyligen att Michael Winner är känd som en av världens sämsta regissörer, vilket givetvis är helt taget ur luften. Nog för att karln är omdebatterad, hatad och älskad - men att han skulle vara ansedd som sämst i världen är helt absurt. Winner var en ojämn regissör som uppenbarligen gick sin egen väg. I slutet av sjuttiotalet hoppade han på The Sentinel, en övernaturlig skräckis med en helt vansinnig cast, efter att Don Siegel tackat nej. Det är ingen perfekt film, men den är onekligen intressant.

Cristina Raines spelar Alison, en framgångsrik fotomodell som lever tillsammans med sin glassiga advokat till pojkvän, Michael Lerman (Chris Sarandon). Hon älskar givetvis honom, men känner att hon vill ha ett eget ställe att bo på och tillsammans letar dom lägenhet.

Alison svarar på en annons som mäklaren Miss Logan (Ava Gardner) satt in och hittar en stor och mysig lägenhet, möblerad och för endast fyra hundra dollar i månaden - inklusive en fantastisk utsikt. Med på köpet får honom också ett gäng mycket bisarra grannar, bland annat den gamle charmören och djurfanatikern Charles Chazen (Burgess Meredith), de galna lesbianerna Gerde och Sandra (Sylvia Miles och Beverly D'Angelo) och några till udda existenser.

Problemet är bara att dom inte existerar.

Högst uppe i huset sitter dock en kille som existerar, den uråldriga blinda prästen Halloran (John Carradine)... och vad han gör, ja, det får ni se när ni ser filmen...

The Sentinel är känd främst för två saker, slutet och den enorma casten. Vi börjar med casten: Chris Sarandon, Martin Balsam, John Carradine, José Ferrer, Ava Gardner, Arthur Kennedy, Burgess Meredith, Sylvia Miles, Eli Wallach, Christopher Walken, Jerry Orbach, Beverly D'Angelo, Tom Berenger, William Hickey, Jeff Goldblum + ett gäng välbekanta ansikten. De flesta har små roller, cameos, men bara denna ansamling av duktiga skådespelare är absurt. Förvissor, Sarandon gör absolut långt ifrån sin bästa roll. Och nykomligen Christina Raines är riktigt dålig. Men allt vägs upp av en rollista som är fantastisk. Bäst är nog Burgess Meredith som gör en strålande och nästan obehaglig människa. Tom Berenger är statist på slutet och är vrålsnygg. Även Jeff Goldblum i en liten större roll. Winner visste vad han ville ha i alla fall.

Men i alla fall. Resten av filmen är väldigt ojämn. Det finns en fin stämning, men Winner har i mitt tycke aldrig varit en skräckregissör och det är bara i små sekvenser som han verkligen får till det. Men den sköna storyn håller ändå tempot uppe. Höjdpunkterna är Dick Smiths fantastiska gore-effekter som skulle kunna vara hämtade ut en Fulci eller Argento-film. Speciellt en sekvens där inte ett grafiskt knivhugg döljs eller klipps runt. Detta och några till saker förvånande mig något enormt då jag uppenbarligen innan bara sett en hårt klippt version av filmen.

Där Dick inte behövdes är i en annan sekvens där Winner hyrde in ett stort gäng riktiga "freaks", missbildade människor. Stora huvudet, gigantiska läppar, amputerade eller bara allmänt konstiga. Riktigt ruggigt.

En del har irriterat sig på det här tilltaget (exploatera människor blablabla), men jag säger som så att kan människor tjäna pengar på att vara vackra så kan fan människor med udda och märkliga utseenden tjäna pengar på det också. Hur som helst är hela sekvensen riktigt lyckad, och det är också en av filmens stora fördelar.

Långt ifrån en perfekt film, men såpass stämningsfull och kuslig att den är väl värd att se om ett par gånger.

Fred Anderson #5



Nej, det är ingen sån där berömd pedofilbild som Interpol offentliggör då och då, det är Fred Anderson, en av invånarna i Teaneck Creek. Här fotograferad av Richard Kirk Mills. Han ser egentligen ganska snäll ut och är med största sannorlikhet ingen pedofil. Jag gillar luntan med tidningar/magasin bakom honom. Hoppas det är något intressant han läser, och inte fiske eller nåt.

Fred ser dessutom lite besvärad ut över att bli fotograferad. Antagligen hade han inte alls förväntat sig det, och när Rickard Kirk Mills klev in och störde så hann han inte byta bort den där fula t-shirten mot något snyggare.

Men så kan det vara ibland i Teaneck Creek.

Bussmarodörer!

Har folk grava problem i huvudet eller? Ibland misstänker jag det. I alla fall när det gäller såna viktiga saker som sittplats på bussen, vilket är ett betydligt större problem än sittplats på t-bana eller pendeln.

Det värsta är egentligen tanterna, som trots en fullpackad buss nonchalant har lagt sin jätteviktiga lilla handväska på sätet bredvid sig så att man faktiskt nästan måste sätta sig på den för att dom frivilligt ska ta bort den. Oftast låtsas dom inte om en och tittar tomt ut genom fönstret. Tanterna kan givetvis vara gubbar också, gärna med trendiga hörlurar och med sin fula, feta portfölj bredvid sig och som garanterat inte tänker låta någon annan sätta sig bredvid dom.

Av någon anledning är det dock tjejerna, mellan tjugo och trettio år, som tar till dom fräckaste metoderna. Och den fräckaste metoden är att sätta sig på det yttersta sättet och liksom inte låtsas om att det finns ett säte innanför också. Sedan sitter dom där, verkar oförstående när folk tittar på dom och vill in. Och det slutar med att vi står där som ett jävligt ostadigt dominospel i gången.

Barnvagnsmarodörer huserar givetvis också på bussen, och liksom mupparna som tar upp hela trottoarerna med sina barnvagnsrace, så verkar dom inte inse att det finns andra människor som skiter fullständigt i deras drägglande barn som inte ens kan gå själv. Dom barrikerar alltid barnvagnssektionen, men på ett sånt sätt att dom står riktigt långt ut i gången så att man måste tränga sig förbi - trots att dom har plats att flytta sig inåt - och oftast så reagerar dom inte.

Idioterna står bara kvar och gullar med sina snorisar.

Allt mer så väljer jag faktiskt att promenera hem istället för att ta bussen. Det är både nyttigare, tar kanske tio minuter längre bara och man slipper bussmarodörerna!

tisdag, maj 27, 2008

Att rädda en insekt

Jag har upptäckt att G har väldigt god hand om insekter och andra småkryp. Dom verkar tycka om honom, och han kan få dom att bli väldigt lugna. Vet inte riktigt om han insett det själv, men det är alltid intressant att se hur han fått en larv att posera eller låter ormar slingra sig runt handleden.

När vi satt på alkiskrogen La Campana i Valsta och studerade hur en full finne vid namn Acke härjade och blev utslängd så var G nära att dricka upp en insekt som hade hoppat ner i hans öl. Många skulle bara ha ignorerat insekten och låtit den drunka i fred, men G fixade genast en räddningsaktion med hjälp av lite plastfolie och varsamma fingrar.

Insekten var indränkt i öl och satte sig på bordet framför G och försökte återhämta sig efter chocken. Den började tvätta sig varsamt och när G förde sitt finger närmare så klev den upp på fingret och satte sig där och fortsatte tvagningen. Detta skedde flera gånger, då insekten inte ville vara ensam. Den drogs till G, klättade upp på någon av hans händer och satt där och tog det lugn. Vi försökte få den att vandra iväg, men den vända och promenerade till G igen.

När den hade tvättat klart sig och testat vingarna lite så satte G den på en fönsterbräda där den var säker från fulla gäster.

"Den verkade gilla dig" sade jag när vi gick där ifrån. G bara nickade och log för sig själv.

Homosex-panik!

Bloggaren Mats Strandberg håller på med research om gaylivet i Stockholm på 50-talet och visar upp några fantastiska rubrik-exempel från den "gamla goda tiden":

Har researchat Stockholms gayliv på 50-talet för ett projekt jag jobbar med just nu.
Några smakprov på löpsedlar från den tiden;

STOCKHOLM ett SODOM: Fara för hela Europa (Aftontidningen 1952)

1.000 UNGA RÄDDADE ur homosex-träsket (Aftonbladet 1952)

STORSVEP bland homosexuella: Fjorton stockholmare fast (Dagens Nyheter 1951)

Homosexuell var redskap för POLISEN! (Expressen 1950)

HOMOSEXUELL LIGA I STOCKHOLM skyddas på högt förvaltningshåll (Stockholms-Tidningen 1950)

Otroligt nog så är det inte speciellt olikt de ordval och retorik som till exempel högerkristna och högerextremister använder sig av.

"Fastna-med-mustaschen-i-Red-Bull-burkens-öppnarmekanism"-syndromet

Fan, i helgen hände det igen. "Fastna-med-mustaschen-i-Red-Bull-burkens-öppnarmekanism"-syndromet. Skitont gjorde det. Dessutom är man aldrig beredd på det och bara sliter burken från läpparna varvid hårstrået rycks rakt upp hur sin köttiga mylla med hårsäck och allt. Även G lyckades med samma sak, men då beroende på att han har en trasig tand som rykte med sig en bit mustasch. Det är inte lätt att vara man ibland faktiskt. Sånt här är värre än att föda barn.

Har ni hört talas om "Sollenkruka"? Gregory påstod att dom hade åkt till Sollenkruka för att göra lite ärenden på jobbet. "Sollentuna?" frågade jag, men det visste han ju vad det var (G är alltså inte så haj på svenska), utan det var faktiskt "Sollenkruka". En google-sökning ger inget som helst resultat och ingen på jobbet kan inte ens föreställa sig att något heter Sollenrkruka. Men jag ska lösa mysteriet, med eller utan er hjälp. Och... så snabbt gick det. G smsade mig nu och sade att stället heter Sollenkroka, vilket visar sig vara någon håla i Stockholms skärgård. Så kul var det.

I morse så skedde något otroligt mystiskt, och jag kan inte förstå vad som hände. Jag hade köpt ett trepack nya fina kallingar och öppnade förpackning, tog ut ett par kallingar. Sedan finns det bara ett par kvar i förpackningen! Ett par kallingar har mystiskt nog försvunnit. Letade överallt. Kollade till och med om jag råkat ta på mig två par samtidigt. Men icke. Jag har gått och tänkt på det hela dagen och det blir mer och mer frustrerande. Kommer väl att hitta dom i kylskåpet eller nåt förr eller senare. Kanske i frysen. Jobbigt.

På tal om jobbigt så måste det vara jobbigt för vår högerregering att det finns en sådan stor del av Sveriges invånare som inte jobbar. Katter till exempel. Vad gör dom? Kom inte och säg att dom håller ner råttbeståndet eller nåt! Hundar? Inte ett skit, eftersom jag inte anser att jakt (de få hundar som pysslar med det regelbundet) är någon form av vettig sysselsättning. Man skulle kunna låta hundarna arbeta som brevbärare, katterna kan få sköta socialtjänsten. Grisarna kan bli poliser och råttorna kan man sätta i flockar och dra postvagnar mellan husen. Det vore något det. Fast å andra sidan har vi väl redan grisar i regeringen, och se hur lyckat det blev.

Recension: To the Devil a Daughter (1976)


Det känns skönt att ha större delen av filmbolaget Hammer att utforska. Oftast, till exempel med vår vän Paul Naschy, så har jag svårt att kasta mig in i områden som är för stora. Man vet inte vart man ska börja, och därför har jag undvikit att ge mig i kast med Hammer. Givetvis har jag sett en hel del rullar producerade av detta legendariska filmbolag, men det har inte varit under organiserade former. Så därför köpte jag en av deras minst omtyckta filmer, och även deras sista film: To The Devil A Daughter från 1976.

Nastassja Kinski spelar Catherine, en ung nunna som är uppvuxen inom en mystisk religiös order. Den är ledd av Fader Michael Rayner (Christopher Lee) som egentligen, vilket vi får veta på en gång, är en hängiven satanist som ser Astaroth som gud och som genom Catherine vill få denne att uppstå i mänsklig form.

Denholm Elliot spelar hennes far, som blev tvingad att överlåta sin dotter till Rayner vid födseln och nu vill rädda henne. Han kontaktar John Verney (Richard Widmark), en författare med ockultism som specialité och han kan naturligtvis inte låta bli att involvera sig i historien.

Men Fader Rayner har stor makt och trots att Verney gömt Catherine så lyckas han spåra henne, och dra henne till sig igen...

För att ha en sån kaotisk historia så känns fakitiskt To The Devil A Daughter ovanligt tajt berättad. Givetvis finns det sekvenser och episoder som avviker som sämre, eller i all fall mer obefogade, men det mesta är ändå såpass bra att kaoset inte syns. Den stora svagheten är slutet, som känns abrupt och faktiskt ganska dumt. Enligt dokumentären på DVDn så filmades det ett annat slut, men någon inom Hammer tyckte det påminde för mycket om Draculas död i en tidigare film med Christopher Lee och det hela klipptes om till en ganska lam sekvens.

Men det går inte att klaga på regin och fotot, som är vackert och stämningsfullt. Peter Sykes gör ett bra jobb och får till en enormt klassisk stil som avviker som mer naturalistisk än tidigare Hammer-produktioner. Det finns en viss effektsekvens som är ganska bisarr, men som faller på att den också är ganska dåligt genomförd, som bryter detta mönstret.

Alla skådespelare är utmärkta, och jag tror fan i mig att Christopher Lee gör en av sina finaste roller här. Iskall och totalt livsfarlig, vilket man också tror när man ser och hör honom. Nastassja Kinski är lika udda som sin far kan tilläggas, och det märks vart skådespelargenerna kommer ifrån.

Den är ganska blodig, men inte speciellt grafisk. Men med en, antagligen, liten budget så har man fått till en lyxig film som uppenbarligen spelade in tonvis med pengar – men Hammer fick inte en enda spänn och gick under. Trist. För det hade kunnat bli en nystart när det gick som sämst för dom.

måndag, maj 26, 2008

Recension: Horror Rises From The Tomb (1973)


Paul Naschy (eller Jacinto Molina som han heter på riktigt) är fortfarande en ganska ny bekantskap för mig. Givetvis har jag hört talas om hans filmer i många år, men då jag oftast har haft problem att titta på VHS (på grund av kvalitén) så har det inte blivit förrän nyligen som jag äntligen fått se han i full fart. Naschy verkar vara en skön kille som gillar blod, naket (speciell om han själv får vara i närheten av damerna), demoner, zombies, varulvar och allmänt skräck. Uppenbarligen älskar han genren och har alltså också blivit en av Spaniens kämpar inom området. Horror Rises From The Tomb är en fantastisk kombination av gammeldags skräck och modernt slaktande. Nice.

Filmen börjar fantastiskt: Frankrike, 1400-talet. En hästdragen vagn och ett antal vakter och myndighetsmänniskor traskar genom landsbygden. På vagnen finns den onde, onde, onde Alaric de Marnac (Naschy) och hans onda älskarinna Mabille De Lancré (Helga Liné). Alaric döms till halshuggning på grund av sin sataniska verksamhet och Mabille döms tills döden och lite tortyr för sina onda gärningar. Alaric förbannar sin släkting och dennes kollega, som beordrat straffet och får sedan huvudet avhugget (grafiskt givetvis). Sedan begravs huvudet och kroppen på olika ställen så att han aldrig ska kunna återuppstå igen.

Nutid. Alarics släkting, den självsäkra kvinnokarlen (Naschy spelar alltid kvinnokarl iofs) Hugo de Marnac, deltar i en seans för att få kontakt med den döde Alaric igen, och får reda på vart huvudet och kroppen är begravda. För skojs skull så drar han och sin vän, också från en förbannat släkt, ut till sitt gamla släktslott tillsammans med sina flickvänner för att leta efter kroppen.

Naturligtvis är detta en väldigt dålig idé. För när man hittat huvudet så bryter helvetet loss, Alaric tar över och börjar kontrollera vissa personer och skapar en liten, men väldigt trevlig, zombie-armé som ska ta hämnd på sina släktingar! Givetvis är han själv i farten också samt Mabille, båda med en extrem törst efter utslitna hjärtan... och kvinnor och män att förföra!

Det här är en jättemysig film. Den är, som vanligt när det gäller Naschy, ganska naiv i sitt framställande av skräck - men stämningsfull och sällan tråkig. Det är en del kul gore, av varierande kvalité, och ett gäng riktigt schysta zombies (vars vita ögon påminde mig om Horror Express-zombierna). Fotot är färglatt och ljussättningen är ganska skarp och heltäckande, utan att bli fult. Naschy, sin vana trogen, spelar tre karaktärer och gör alla väldigt kompetent. Hans moderna karaktär är alltid de mest intressanta då han sällan gestaltar dem som speciellt sympatiska och egentligen ganska mentalt svaga, men som klara sig på grund av kroppslig styrka (han är grymt biffig i den här filmen), och självsäkra när det gäller kvinnor. Dock har han inte heller haft problem att visa sina karaktärer som svaga och det är inte sällan som det går riktigt illa för dom.

Kan inte påstå att Horror Rises From The Tomb är världens bästa skräckfilm, men den är såpass mysig, stämningsfull, blodig och lekfull att man bara måste acceptera läget och bara må bra.

Recension: Don't Look Now (1973)


Plötsligt har jag insett vart en stor del av italienska giallo-regissörers inspiration kom ifrån. För det går inte att komma ifrån att Don't Look Now måste haft någon form av påverkan på speciellt den italienska filmindustrin. Från Deep Red till The Beyond. Det är stämningen, detaljer... utan att frånta någon av nämnda filmers genialitet.

Donald Sutherland och Julie Christie spelar John och Laura Baxter som förlorat sin dotter i en drunkningsolycka hemma på gården. En tid senare så befinner dom sig i Venedig där John genomför ett restaureringsarbete i en kyrka. Båda har mer eller mindre klarat av att förlora sin dotter, även om ämnet är känsligt. Under en middag så får Laura plötsligt kontakt med två äldre damer, två systrar - varav den enda är blind. Hon visar sig också vara synsk och berättar att deras dotter är med dom hela tiden och att hon är lycklig.

John är minst sagt skeptiskt mot detta, men kan inte göra annat än se på när Laura sticker iväg för att träffa damerna en andra gång. John är orolig och följer efter henne, han är full och vet inte riktigt vart, men Laura upplever något otäckt på seansen. Johns liv är i fara och dom måste lämna Venedig omedelbart. John bryr sig inte om detta, men börjar uppleva att något inte står rätt till i Venedig. Vid flera tillfällen ser han det han kanske tror är spöket av deras lilla dotter och samtidigt så är det någon som går runt och mördar unga kvinnor i de mörka gränderna...

Det här är en av de mest hyllande filmerna jag hört talas om, och den lever i stort sett upp till sitt rykte - i alla fall om man inte lyssnar allt för mycket på hypen. Missförstå mig rätt, det är en fantastisk film, men det kanske kan vara bra att lugna ner sig. Donald Sutherland har alltid varit en av mina favoritskådisar, och han kör en intensiv och intelligent rolltolkning av en man som inte riktigt förstår allt han ser. Julie Christie, som är en av sin generations finaste skådespelerskor är givetvis toppen. Men jag har en förkärlek för äldre bisarra tanter, och Hilary Mason och Clelia Matania slår nästan alla i coolhet och bisarrhet. I mindre roller ser vi också giallo- och skräckveteraner som Massimo Serato, Giorgio Trestini, Renato Scarpa och Leopoldo Trieste.

Filmen är vansinnigt långsam, och för folk som kräver action hela tiden kan den nog vara svår att se. Det är mer drama än thriller till exempel. Men hela tiden leder det upp till någonting, och till skillnad från primitiva posörer som M. Night Shyamalan så lyckas faktiskt Nicolas Roeg överraska mig med ett slut som inte kändes "jaha", utan både lyckades vara kryptiskt och väl genomfört.

En film som man bör se helt enkelt, speciellt om man är intresserad av europeisk thriller när den är som bäst.

söndag, maj 25, 2008

Vinnarna utsedda!

Det var ett gäng personer som hade alla rätt, ungefär hälften av alla som skickade in. Så tävlingen var lite svårare än jag trodde. Speciellt den franska skådespelerskan, så jag hoppas att det inte blev en lite slamkrypare där :) Vi fick lotta mot slutet, med assistans av G (som halvsov i sängen fortfarande efter gårdagens fantastisk trevliga kväll med mig, Anneli och Indiana Jones).

Här är de rätta svaren i alla fall:

1. Bud Spencer, den legendariska italienska skådespelare, fick äran - eller var det tvärtom - att spela emot en av japans främsta skådespelare och Kurusawas favorit i en spagetti-western av Tonino Cervi. Vad heter den japanska skådespelaren?
(svar: Tatsuya Nakadai)

2. Denna skådespelerskas största hobby är hästar och har numera en populär radioshow. Men innan dess så hade hon en lång karriär framför filmkameran, och kanske främst tillsammans med regissören Jean Rollin. Sju filmer (eller fem, det finns olika uppgifter) blev det, ofta med starka inslag av nakenhet, vampyrism och vackra ruiner. Vilken skådespelerska är det som menas?
(svar: Brigitte Lahaie)

3. Njuta Films gav nyligen ut en trio med Karim Hussain-rullar. En av dom anses vara den sista filmen som, när den först lämnades in för granskning till censuren i Sverige, utsattes för censurklipp - vilket gjorde att den dåvarande distributören lät bli att släppa den. Vilken film är det?
(svar: Subconscious Cruelty)

4. Det har kommit, och det kommer fler, många svenska klassiker från Studio S. Allt från Hasse Ekman till Povel Ramel. Två kommande filmer är regisserade av amerikanen Joseph Sarno, som också troligen står för den mest kända svenska porrfilmen involverande matvaror i Sverige genom tiderna. Vad heter den?
(svar: Fäbodjäntan)

5. Studio S ger i dagarna ut Djävla Djur, en box med tre italienska mördardjurfilmer. En av regissörerna spelade, på grund av sin likhet, Mussolini i en mycket känd mini-serie på åttiotalet samt har sagt att om han vore homosexuell så hade han varit ihop med Franco Nero. Vilken regissör?
(svar: Enzo G. Castellari)

Och vinnarna blev:

1:a-pris: Jean Rollin-sextett! The Living Dead Girl/Requiem for a Vampire/Lips of
Blood/Shiver of the Vampires/Night of the Hunted/Demoniacs!
- KIMMIE, Zero-sum

2:a-pris: Tinto Brass-dubbel - Salong Kitty/Bakom låsta dörrar!
URBAN HÄGGSTRÖM

3:e-pris: Enzo Barboni-dubbel - Mannen från öst/Även änglar kan slå en rak höger!
TONY GAHLIN

Det är bara att gratulera till de fina prisern... och till er andra, bättre lycka nästa gång!