lördag, juni 21, 2008

Mao x 2


torsdag, juni 19, 2008

Recension: Zombies The Beginning (2007)


När Bruno Mattei avled förra året så skapade det inte någon chockvåg inom filmvärlden. Det specialproducerades inte några bilagor till kvällspressen och ingen nämnde hans frånfälle i TV-nyheterna. Vilket är synd, då han trots sitt nästan magiska sinne för att helt och hållet plagiera andra filmer, skapade några av världens absurdaste och mest underhållande skräpfilmer. Detta är Zombies: The Beginning, som enligt uppgift (och det stämmer nog med tanke på några flashbacks) är en uppföljare till Island of the Living Dead från 2006. Efter att ha sett denna så vill jag väldigt gärna se den första filmen.

Den filippinska skönheten Yvette Yzon spelar Sharon, en tuff forskare som naturligtvis inte blir trodd när hon berättar om vad som hände i den första filmen. Hon anses galen, och bitter så drar hon sig undan till ett buddistkloster och ägnar dagarna åt bön och nätterna åt mardrömmar.

Men givetvis, vad annars, så upptäcker Tyler Corp, företaget hon jobbat för, att det faktiskt ligger någon grund i det hon säger och får henne att ställa upp på en expedition tillbaka till ön där allt hände. Tillsammans med ett fett beväpnat SWAT-team av stereotyper så ger man sig i kast med otäckheterna.

Vad som möter dom är en otroligt bisarr blandning av muterade levande döda. De flesta har bisarra utväxter, har blivit utsatta för till synes ofrivilliga kejsarsnitt, zombiebäbisar kryper omkring och naturligtvis finns det vanliga zombies i mängder!

Det är bara att ladda bössan och hoppas på att överleva!

Detta är Bruno Mattei i högform. Budgeten är väl inte vad den borde ha varit, speciellt när man jämför med hans åttiotalsepos. Skjuten på DV och på filippinerna bådar kanske inte allt för bra, men SÅ illa är det inte. Klarar man sig bara igenom den första halvtimmen av porrfilmsljus och trista dialogscener så belönas man sedan med nästan en timmes blodigt zombie-mayhem i underjordiska militärbaser. Faktiskt. Jag skämtar inte. Stundtals glimmrar Mattei till och det blir riktigt snygg, och ett par scener är riktigt bisarra. Det finns ett gäng ungar med toppiga huvuden som tillhör bland det märkligaste jag sett i en Mattei-film, och dom är ganska kusliga.

Goret är primitivt, men fungerar. Det är mycket exploderande huvuden, någon avbiten lem här och där, lite köttslamsor som det rycks i och gott om blod som sprutar åt alla håll.

Det mesta av materialet som används i filmen är orginal, men det dyker - i sann Mattei-anda - upp lite skönt stockfootage, bland annat från en ubåtsfilm som jag inte minns namnet på, där en blivande Hollywood-stjärna får se sig bli omdubbad med meningslös Mattei-dialog. En av de mest udda scenerna i filmen är då en karaktär blir iutsliten av någon som verkar vara en stor apa/yeti/hårigt monster. Det känns ganska fristående från resten av filmen och monstret dyker aldrig upp igen. Själv funderar jag mest på vart monstrets ansikte kommer ifrån. Om det är från Congo kanske.

Eller kanske till och med Harry and the Hendersons?!

Den som ger sig in i leken får leken tåla

Så är det bara, den som är med i leken måste leken tåla. Men givetvis är det inte okey enligt FRA att information som tillhör FRA's "agenter" kommer ut. Eller är det? FRA har nu, med stöd av högern - i sann svikaranda som kommer att skyffla iväg dom från makten vid nästa val - fått rätt att avlyssna och ta reda på allt om oss, vanliga medborgare.

Varför ska inte vi kunna ta reda på allt om dom? Dom har väl inget att dölja och måste väl med glädje dela med sig av information på samma sätt som vi förväntar oss vara informations-givare åt FRA?

Givetvis har jag ingen koll på vad som skrivits på Flashback. Av ren principsak går jag inte in på det forumet då det rör sig om en oerhört mängd hycklande idioter som skriver där.

Men att informationen har spridits handlar bara om att folket visar sin makt. Och folk måste visa sin makt. Det är myndigheterna som ska vara rädda för folket. Som ni väl vet.

Recension: BloodRayne 2: Deliverance (2007)


Den första BloodRayne-filmen brukar jag anse vara en av mina "guilty pleasures". Jag vet inte hur den vanliga versionen är, men unrated directors cut (som det så fint heter) var en fantastisk röra av toksplatter, märkliga skådespelarinhopp och gott om självdistans. När Uwe Boll nu gjort en tvåa, Bloodrayne 2: Deliverance, så kommer den inte upp i samma underhållningsnivå, men det är ett godkänt westernäventyr i alla fall.

Billy The Kid (Zack Ward) och hans gäng av hungriga vampyrer härjar i ett blaskigt, snöigt och kallt westernlandskap. Man har tagit sig till den lilla trista staden Deliverance där man börjar äta sig igenom befolkningen. Men man har en plan. Det byggs järnvägar för fullt och inom några veckor så kommer det första tåget att anlända till Deliverance, massor av nya människor kommer att besöka staden - bli vampyrer och sedan fortsätta med tågen ut över hela USA.

Någon som vill sätta stopp för detta är Rayne, nu spelad av hyfsade Natassia Malthe. Efter att ha funnit några vänner mördade av Billy och insett att skurken håller stadens alla barn som gisslan (samt även som snacks) så måste hon stoppa djävelskaperna. Tillsammans med den åldrade revolvermannen Pat Garret (Michael Paré), Slime Bag Franson (Michael Teigen) och den perverterade predikanten The Preacher (Michael Eklund) så sätter man hårt mot hårt och beger sin i Deliverance en sista gång...

Först och främst så gillar jag verkligen stämningen. Det är snöigt och regnigt, blaskigt och kallt. Uwe kör mycket handkamera, utan att det blir irriterande, och lägger någon form av europeisk touch på det hela (jag skämtar inte). Eftersom budgeten inte verkar ha varit så hög så har han mycket närbilder och försöker uttnyttja de locations han har till maximum. Även om musiken känns Morricone-inspirerad så känns actionscenerna och karaktärerna mer som Peckinpah. Skådespelarna är faktiskt ganska bra, även om Rayne här känns ganska tunn, men Natassia kämpar på bra. Sidokaraktärerna är betydligt roligare, speciellt Zack Ward som Billy. Han är riktigt slemmig och, med sina speciella sneda ögon, väldigt märklig ut. Michael Eklund som The Preacher är bäst och verkar ha studerat Marjoe Gortner en del i sina vilda religiösa utspel.

Nackdelen med filmen är att den helt enkelt inte har samma tempo som ettan. Det, jämfört med första, väldigt lite gore och blod - även om det givetvis förekommer en del riktigt feta slowmotion-squibbar och någon pålning. Dialogen är okey och Uwa klarar berättandet galant, men det händer inte tillräckligt mycket. Mer blod! Mer gore! Mer fighting.

Det var länge sedan det var coolt och roligt att håna Uwe Boll, något som mest pubertala apor gör nu för tiden bara för principens skull.. Han är en kompetent exploitationfilmer som helt enkelt skiter i vad folk säger. Sånt är skönt. Hans hantering av action har blivit bättre och bättre och det är lätt att förstå varför filmerna faktiskt säljer och går runt. Som jag sagt tidigare, i framtiden kommer det att skrivas böcker och uppsatser om Uwe. Han kommer att få en annan form av respekt. Karln kommer aldrig vinna någon Oscar, men han kommer att roa, provocera och glädja många.

Jag avslutar med en av filmens många, sköna repliker, i all sin barnslighet:

"Newton, life is like a penis. When it's hard you get screwed. When it's soft you can't beat it." - Pat Garret

Recension: Day Of The Dead (2008)


Egentligen är Day Of The Dead en remake, eller den har delvis lanserats som en remake på Romeros klassiska zombierulle från 1985. Men jag ska undvika att diskutera det då den faktiskt egentligen inte har något med orginalfilmen att göra, utan står där ganska fint som en egen rulle.

Vi ramlar rakt in i en mystisk flunsan som slår ut större delen av befolkningen i den lilla staden Leadville i Colorado. Mena Suvari spelar Sarah Bowman, kvinnlig militär som envist stannat kvar sin hemstad. Ingen får komma ut eller in från staden, och snart anländer det fler militärer - och läget verkar betydligt allvarligare än vad man ansett tidigare.

Tillsammans med menige Bud Crain (Stark Sands) så lämnar hon sin postering för några timmar för att kolla igenom staden, men givetvis så är det då saker och ting börjar hända. Alla som blivit smittade av viruset blir, nästan samtidigt, blodtörstiga, människoätande zombies som är överstarka, kan klättra på väggar och vara allmänt bråkiga.

Sarah och Bud joinar upp med militären Salazar (Nick Cannon) och några andra som inte blivit smittade och försöker ta sig ut ur staden...

Steve Miner är en duktig regissör, en regissör som oftast arbetar för brödfödan iofs, men klarar sig bättre än de flesta som har uppnått samma öde. Här är han inte på topp, men jag tror inte det är Miners fel utan att sällsynt uselt manus och troligen ganska envisa producenter som trott att dom vetat bäst. Miner brukar elegant klara sig utan flashig klippning och "MTV-klippning" (GUD vad jag hatar det uttrycket, dessutom stämmer det inte, men folk fattar vad jag menar), men här känns det som om han varit osäker på materialet. Och det kanske var berättigat. Kanske gick det inte att få spännande helt enkelt.

Men nu är Day inte någon direkt dålig film. Den har helt klart allvarliga brister och engagerar inte speciellt mycket i inledningen, men sedan får Miner och manuset upp tempot och det bjuds på nittio minuter dumunderhållning med ganska mycket gore (mest huvudhuggningar och krossningar). Höjdpunkten är när våra huvudpersoner flyr från ett sjukhus och zombisarna kastar sig ut genom fönstrena och ett blodigt slag sker utanför och blodet sprutar åt alla håll.

Jag kommer nog att se om Day Of The Dead då och då, mest för att glömma bort livets dystra detaljer och sugas in i lite opretentiös popcorn-underhållning.

tisdag, juni 17, 2008

Aldrig har 200 kr känts så väl spenderade!

Vi snackar taxin från Arlanda till Tingvalla. Aldrig att vi hade accepterat att vänta på en buss... vi är aptrötta och G saknar cigarett-tändare (som man tog från honom i den kinesiska tullen när vi lämnade landet). Jag vill bara sova. Eller så vill jag inte det.

I morgon ska jag slänga upp den första dagboken från resan, och kanske... men bara kanske, någon bild :)

måndag, juni 16, 2008

Angaende FRA: Jag har massor att dolja - men ar jag terrorist for det?

Detta med FRA har uppenbarligen blossat upp medan jag befunnit mig i Kina. Moderat-horor och andra illasinnade mentala nazister tjatar om vart lands sakerhet. Vissa Sverigedemokrater tycker det har ar ett finfint satt att halla koll pa vara invandrare. Naturligtvis ar det hela ett enda javla vansinne.

Ibland skriver nagon, bland annat har jag for mig att overskattade karringen Liza Marklund skrev nagot liknande for tva-tre ar sidan, att "jag har inget att dolja, har ni?" som ett forsvar till denna sjuka lagstiftning.

Givetvis har vi alla massor att dolja. Jag har massor att dolja. Jag har hela mitt privatliv, mina kanslor och mina asikter att dolja. Ingen annan, inte ens en moderatapa, har nagot med det att gora.

Man behover inte vara kriminell terrorist-pedofil bara for att man varnar om sitt privatliv.

Man kanske bara har intelligens nog att vara den man ar utan att forsoka tro nagot annat.

Tack och lov att jag inte var en av dom dumjavlar som rostade pa hogern forra valet. Nu star ni dar med rumpan bara och den fortjanar att knullas hart.

Nu, vidare ut i Shanghai-kvallen.

Sista dagen

Sista dagen i Shanghai. Vi har packat och gjort lite arenden pa stan, men det har inte hant nagot speciellt. En lugn och schyst dag helt enkelt. Vi sov till 10.30 vilket kandes bra och nu sitter vi pa internet-stallet och slappar.

Suzhou var en mysig "liten" stad som vi besokte igar. Fylld med vackra, och skitluktande, sma grander, god mat, pagodor och manniskor overallt. Det tog ungefar 35 minuter med snabbtag fran Shanghai och den lilla trippen var det vart i alla fall.

Vi alskar att fota och har manga bra (inte nodvandigtvis vackra) bilder fran de tre stader vi ni besokt. Fran Suzhou blev det 200 bilder, allt fran stadsmiljo till stilla tradgardar.

"After this we need some vacation" som jag sade till G haromdagen, och det stammer ganska val. Total ensamhet, eller bara lugn och ro i ett enda rum med eventuellt en trip ner till Marsta centrum ar nagot jag nastan ser fram emot. Det ar sa mycket intryck, sa mycket saker att titta, kanna och analysera har i Kina. Man blir trott i huvudet till slut.

Morsan gav mig Stephen Kings "Att skriva", halva boken ar sjalvbiografisk och en analys av vad som kan ha format honom som forfattare, och resten handlar om hur han anser (och det mesta lat ganska vettigt) att man ska skriva, eller vilka riktlinjer man kan ha i alla fall. Valdigt inspirerande for mig som lidit av skrivkramp i nagot halvar nu. Kanske ar dags att skriva lite igen? Vi far val se...

söndag, juni 15, 2008

Suzhou

Vi tog snabbtåget till den "lilla" staden Suzhou, med 6,1 miljoner invånare. Efter att med fara för liv och lem åkt med en mopedbil över alldeles för små broar och sett hur föraren manövrerat som en orm mellan andra trafikanter, så sitter vi nu och äter någon form av frukost på ett litet mysigt turisthak.

Staden ska vara en av de vackraste i Kina, men det är svårt att se i regnvädret som dragit över oss nu. Men liksom Beijing så är det lugnare och skyskraporna är få.

Själv är jag makalöst trött då det inte blev mycket sömn i natt och natten före. Insekter och kroppsliga orsaker håller en vaken. Man börjar bli gammal uppenbarligen.