lördag, juni 28, 2008

Recension: At The Earth's Core (1976)


Genom att studera Kevin Connors filmer så har jag kommit underfund med två saker:

* Får jag någonsin barn så ska dessa få se Kevins filmer som första genrefilmer.

* Hamnar jag någonsin på en öde ö så hoppas jag att Kevins filmer flyter iland tillsammans med en vattentålig dvd-spelare och en soldrivet elaggregat.

The Land That Time Forgot och The People That Time Forgot är utan tvekan två av mina favoriter när det kommer till naiva, glada, välgjorda och spännande matinéäventyr. Gummimonster, grottor, lava, infödingar, mer gummimonster och bra skådisar. Mellan dessa filmer så gjorde han, och den evige hjälten Doug McClure (man hör hjältemodet enbart på namnet) en liten film med titeln At The Earth's Core, och här beger mig sig ner i jordens inre på fasansfulla och mysiga äventyr.

Doug spelar David Innes och tillsammans med den åldrade vimsiga kollegan, spelad av Peter Cushing, Dr. Abner Perry så har han byggt en maskin som ska kunna borra sig ner rakt igenom jorden och ut på andra sidan. Man planerar att åka rakt igenom jordens kärna dessutom.

Det börjar bra, men tillslut så börjar maskinen krångla och det blir på tok för varmt i farkosten. Båda svimmar av och när dom vaknar så har det blivit kallare och vips så krockar dom rakt in i något, strömmen går och dom är framme i en ny spännande värld. Tyvärr, för våra hjältars del, så är den lite för spännande och det första som händer är att en gigantisk fågeldinosaurie attackerar dom... och om det inte det vore nog så blir dom sen tillfångatagna av en konstigt folkslag med något som ser ut som fladdermusnäsor och äggformade skallar med överkammad flint! Givetvis finns det ett snällare folkslag som är slavar hos dessa freaks, och det visar sig att det onda folket styrs av telepatiska flygande dinosaurier!

Eftersom Doug är inblandad så vet vi att det är dags för revolt mot överheten, och givetvis känner han sig ämnad för detta uppdrag även nere i jordens mitt. Förutom den naturliga delen att kära ner sig i en av infödingsflickorna, den sköna Caroline Munro.

Men allt ska inte vara så lätt. Fler monster, äventyr och massor av het lava väntar våra hjältar i resten av filmen!

Egentligen har jag inget ont att säga om den här filmen, men i rättvisans namn måste jag ta upp några små brister. Dels så verkar det som om Connor inte haft tid nog på sig att tänka igenom många tagningar. Det känns lite hafsigt. Scenografin är ascool, men på grund av budgeten (vilket jag gissar) så känns mycket också ganska klaustrofobiskt, även utomhusscener). Men förutom detta så har vi med en klockren, charmig och intelligent äventyrsfilm att göra.

Doug McClure är en höjdarskådis och passade perfekt i dessa filmer och här har han också en Peter Cushing i högform. Cushing, som under större delen av sin karriär fick spela seriösa roller, blommar ut för fullt i en klassisk komisk roll som en enormt virrig och slapstickbetonad professor. Han verkar ha skitkul, och det smittar av sig till oss som tittar.

Det är massor av monster. Givetvis, precis som i Connors andra filmer i genren, ganska primitiva i sitt utförande, men också fulla av skaparglädje. Det är alltid någon snubbe i gummikostym och flera av dräkterna hade kunnat passa in i en Godzilla-rip off. Favoritscenen är när Doug, beväpnad med ett spjut, måste slåss mot en fyrbent feting-dino framför en publik av slavar och ondingar. Riktigt bra.

Man blir glad av sånt här!

Recension: Angulimala (2003)


Angulimala skapade stora kontroverser i Thailand innan den ens hade släppts och det krävdes censur för att den skulle godkännas av buddistiska företrädare och myndigheter. Baserade på en "sann legend" om vad som uppenbarligen är världens första dokumenterade religiösa seriemördare.

Ahimsaka är pojke som föds med en massa onda omens runt omkring sig. Hans föräldrar beslutar sig för att lämna bort honom till en guru som ska undervisa och hålla koll på hans eventuella framtid. Men gurun upptäcker att Ahimsaka har en framtid som innebär ond bråd död och beslutar sig för att låta honom ta hand om getterna istället för att utvecklas och undervisas under guruns beskydd.

När Ahimsaka växer upp så blir han allt mer besatt av att uppnå dharma, och på något sätt så har han tolkat en ritual av get-offer som ett tecken på att man kan uppnå dharma. Han sluter sig mer inom sig själv och den dagen han räddar guruns blivande fru, en kvinna som visar sig vara av låg kast, så tvingas han ut ur gemenskapet. Tillsammans med kvinnan så bosätter han sig i ett heligt berg där han får kontakten med gud som berättar för honom att det enda sättet för honom att uppnå dharma är att döda 1000 onda människor. Ahimsaka börjar då sin blodiga färd och blir så småningom känd som Angulimala.

Efter ett tag så inser han med hjälp av guden att alla som inte tillber gud, utan som har gått över till den nya Buddha Siddhartas lära, också måste dö och det dröjer inte länge innan alla människor måste dö, eftersom dom lider och kommer att må så mycket bättre i efterlivet...

Angulimala (vilket mer eller mindre betyder "fingerhalsband" då han samlade på sina offers fingrar) är en intressant existensiell action-thriller-drama. Det är svårt att sätta en genre på den, men drama är nog det som ligger närmast trots en del närmast skräck- och actionorienterade sekvenser. Att den säkerligen var kontroversiell i Thailand är lätt att förstå, men det är också svårt att förstå eftersom den ändå är ganska trogen orginallegenden. Legenden är dessutom mer kontroversiell då det är gurun som direkt får Ahimsaka att börja mörda människor.

Filmen lider uppenbarligen av vissa tempo-problem, och är uppbyggd långsamt i börja, en del action i mitten för att sedan bli väldigt långsam mot slutet. Det är inte helt fel, då ämnet är intressant och de existensiella frågorna är många och avancerade. Men det är nog en nackdel om man vill nå en bredare publik. Filmen lever på fina skådespelare som bär upp ganska styltig dialog utan några direkta problem. Jayanama Nopachai gör en fin och mångfacetterad insats som Anigulimala, vilket är en av anledningarna att man klarar sig genom de långsamma partierna.

Även om vi inte snackar en renodlad actionfilm så finns det en del snygga scener. Det finns en svärdduell som känns ganska realistisk och mängder av scener då stackare får pilar genom huvudet så att blodet sprutar. Vår "hjälte" är en veritabel Rambo stundtals och besegrar hundratals människor utan några problem.

Jag gillade Angulimala trots vissa brister i dramaturgi. Den är snygg, välspelad och tänkvärd. Något som känns ganska unikt.

Recension: Frankenstein Must Be Destroyed (1969)


Denne femte del i Hammers Frankenstein-serie anses vara den bästa i serien, och det är mycket möjligt. Terence Fisher regisserar som vanligt och Peter Cushing gör en enormt vass roll i Frankenstein Must Be Destroyed!

Filmen börjar rejält. Det korsklipps mellan en inbrottstjuv som givetvis verkar göra inbrott i vad som troligen är Frankensteins nya hemlig laboratorium samt en mystisk man med svart rock och en stor skära som hugger huvudet av en doktor så att blodet skvätter. Tjuven och mördaren träffar på varandra i det groteska laboratoriet och en fight sker, man får se ansiktet på mördaren och det är ett groteskt ansikte. Till slut lyckas tjuven fly, mördaren visar sig ha en mask på sig och under den är givetvis Baron Von Frankenstein själv - som återigen måste fly till en ny stad för att kunna fortsätta sina bisarra experiment.

I den nya staden sitter Dr Brandt på mentalsjukhus. Han är en kollega till Frankenstein som har varit inne på samma spår, men som gjort vissa viktiga upptäckter som Frankenstein vill ha ur honom. Vår käre baron utpressar den unge doktor Karl (Simon Ward) och hans fästmö Anna (Veronica Carlson) att hjälpa honom att kidnappa Brandt, och det hela slutar med att det blir dags för världens första hjärntransplantation.

Men polisen är efter honom och dessutom snokar Brandts fru runt knutarna hela tiden, tiden rinner allt snabbare och Frankenstein måste desperat få ut hemligheterna ur den psykiskt sjuke Dr Brandt!

Historien är enkel, inte helt orginell, men är så effektivt och intelligent berättat att man ständigt blir överraskad. Fisher lyckas få upp ett antal riktigt spännande scener, speciellt den berömda genomsökningen av Annas hus (där jag knappt kunde titta för att det var så spännande) och den schysta sekvensen då det går hål på en vattenledning som hotar att avslöja ett nedgrävt lik. Som så många andra Hammer-filmer så är denna även rik på atmosfär och snygga kulisser som skapar den där unika, nästan serietidningsaktiga realismen.

Skådespelarna är över genomsnittet. Simon Ward, som var en riktig hunk på sin tid, är värdig och intensiv som den unge doktorn på väg mot sin undergång. Veronica Carlson och Freddie Jones är mycket övertygande som Anna respektive Doktor Richter, den stackars mannen som får Brandts hjärna i sig.

Men bäst är givetvis Peter Cushing som Frankenstein. Han är kyligare och ondare än vanligt, går bokstavligen över lik och ljuger hejvilt för att kunna genomföra sina experiment. Han till och med våldtar Anna. Det finns ingen annan Frankenstein än Peter Cushing.

Så är det bara.

fredag, juni 27, 2008

Kina-resan: 080602


Jag skrev dagbok nästan varje dag under Kina-resan, vilket för mig är ovanligt. Eftersom jag använde min Ipod Touch så hade jag tillgång till en bra dagboksfunktion där, men det var lite besvärligt i början att använda å, ä och ö. Men jag lärde mig efterhand. Här är i alla fall den första dagen, som i stort sett bara bestod av flygplatser, flygplan och att sitta still och lida.

080602

Vi sitter på flygplanet till Amsterdam nu, jag är inklamd mellan gregory och en aldre sovande man med rodglattiga kinder och ett harligt stort harsvall.

Det kanns nastan overkligt att faktiskt vara pa vag mot kina av alla stallen pa jorden! Jag menar, tintin har varit dar! Bruce lee var halvkines och maos lilla roda stod i bokhyllan dar hemma nar jag var liten pojke! Synen av maos runda ansikte forfoljer mig fortfarande. Nar jag kommer att tanka pa det as har jag en gammal vinylsingel med kinesiska kommunistiska marscher nagonstans dar hemma...

Jag har varit valdigt stressad over den har resan, det ska erkannas, men gregorys lugna stil har hjalpt mig en hel del. Tack och lov for det!

Jag vänder mig om och tittar på min kära pojkvän, han har redan somnat. Sjalv sitter jag här och funderar på flygolyckor och kinesiska fängelser...

Se där, gregory såg måttligt förtjust ut nar jag vackte honom for att fraga
om han ville ha flygplanssmorgas. Bast att jag bara pysslar med mitt ensamma tänkande och försöker undvika att armbågstafsa på gubben bredvid.

12.33

Sitter och tar nagot kallt pa amsterdams flygplats. Expediten onskade oss en trevlig flygtur och jag onskade detsamma - vilket Inte var sa konstigt da hon ocksa skulle resa om nagra dagar, till grekland. Sa vi onskade varandra lycka till och det var nog det sista jag såg av henne.

Gregory är lite stressad över att det inte går att röka någonstans på flygplatsen, så jag hoppas att han inte förvandlas till en rök-variant av en PMS-galning under alla rökfria timmar.

På tal om rökning så ligger ganja-dimman tjock över de holländska bygderna. Men det är nog en annan historia...

G verkar ha problem med sitt bankkort, vilket givetvis inte känns allt för upphetsande! I nödfall får hans syster föra över pengar till mitt konto, eftersom mitt kort verkar fungera I alla fall... Eller? "På äventyr i Kina... Utan pengar" låter inte alls som en lockande reseberättelse - inte från min synvinkel i alla fall.

16.16

Flygplanet har lyft och vi sitter här med tusen kineser. Det som slår en är hur små dom är! De flesta är medelålders, har överkammad flint, byxan upp till bröstkorgen och har en ännu mindre fru med samma utseende.

Undrar hur många av dom som är partimedlemmar och hur många som egentligen bryr sig nu för tiden? När världen ändå är så öppen och västerländska intryck är så många. Vi åker till en vansinnigt kontrollerad snutstat... Och jag är inte speciellt nervös.

... Gregory blev genomsökt två gånger när vi skulle på planet för övrigt, men i övrigt tror jag inte att det var någon fara.

Eller? Nästa gång får det bli Finland eller nåt! ;)

18.06

Kineserna är djur. Eller smutsiga hundar som japanerna skulle påstå! Nä, det är dom inte, men dom är fan i mig högljudda! Och snubben framför mig tror han är luftakrobat som måste studsa fram och tillbaka mot sätet så att mina knän krossas ännu mer!

Det är alltså inte helt lätt att slappna av, speciellt eftersom sådan kulturell svensson-dynga som National Treasure 2 spelas upp framför våra ögon!

G sover förresten som en gris eftersom han har meditationsmusik i lurarna. Han somnar med öppen mun bredvid mig och är så avslappnad att han ser död ut. Öppen mun och allt. Mysigt.

20.18 (klockan är 02.18 i Shanghai)

Jag befinner mig i törstens hav och ingen i kabinpersonalen förstår mitt behov.

Med tanke på hur små toaletterna är så måste alla medlemmar i "10000-metersklubben" vara dvärgar. Bara en iakttagelse.

07.16

Snart står vi på kinesisk mark. Jag kan nästan känna doften av färska dumplings...

(Fotografiet är en porträtt av Gregory som jag tog på Amsterdams flygplats)

Lite kristna värderingar från Sverigedemokraterna

Tobias anser att SD står för kristna värderingar, så vi tar väl en liten titt på deras politiker och vilka kristna värderingar dom är. Icke oväntat så finns det kvinnomisshandel och bidragsfiffel. Men är vi förvånade när man läser denna statistik:

1 av 3 sd-politiker är beroende av bidrag

På sverigedemokraternas mandat sitter i dag 246 personer. 204 av dessa, 82,9 procent, är i arbetsför ålder. Av dessa 204:

* har 26 en taxerad inkomst på mindre än 50 000 kronor.

* uppbär en av fem (19,6 procent) sjuk- och aktivitetsersättning.

* är en tredjedel (34,3 procent) beroende av bidrag för sin försörjning.

Källor: Valmyndigheten, Försäkringskassan


Nåväl, över till Sverigedemokraternas genier:

Mikael Hamrén, 38, Söderhamn:
Dömd: Dömd till skyddstillsyn för misshandel av sin före detta sambo.
Skuld: Har kronofogdeskulder på drygt 128 748 kronor, samtliga för obetalda underhåll och böter.

Alf Johansson, 51, Gällivare:
Dömd: Dömd fem gånger, varav fyra till fängelse. Två av fallen rörde kvinnomisshandel (av två olika kvinnor). Även dömd för olaga vapeninnehav.

Håkan Carlsson, 25, Osby:
Dömd: Dömd för grovt rattfylleri i mars 2007. Dömdes till 40 timmars samhällstjänst.

Jan Björklund, 46, Hallstahammar:
Dömd: Dömd för urkundsförfalskning efter att ha förfalskat en namnteckning på sin vapenlicens.

Ronny Lind, 34, Falköping:
Dömd: Dömdes 2001 till fängelse efter att ha misshandlat sin dåvarande fru.
Skuld: Har skulder hos kronofogden på 94 945 kronor, varav 81 592 kronor i obetalda underhåll och skatteskulder.

Runar Filper, 42, Sunne:
Dömd: Dömd 13 gånger under 80- och 90-talen för bland annat misshandel, hets mot folkgrupp, narkotikabrott och stöld.

Keith Johansson, 65, Orust:
Dömd: Dömd till 50 dagsböter för vapenbrott 2005.
Skuld: Har inte betalat varken böter eller avgift till Brottsofferfonden.

Lars-Johan Hallgren, 34, Malmö:
Dömd: Körde rattfull i december 2006. Blev av med körkortet och tvingades betala 100 dagsböter.

Kurt Nässlin, 65, Mölndal:
Dömd: Dömdes till böter för rattfylleri 2003. Lät både böter och avgift till Brottsofferfonden gå till kronofogden.
Skuld: Har obetalda skulder på 111 183 kronor, varav 59 345 kronor är obetalda underhåll, skatter och tv-avgifter.

Michael Tell, 47, Landskrona:
Skuld: Har obetalda skulder för underhåll på 31 437 kronor.

Mathias Lundvik, 33, Ödeshög:
Skuld: Har 99 206 kronor i obetalda skulder hos kronofogden, varav 80 918 är obetalda skatter och böter.

Peter Mathiason, 61, Lomma:
Dömd: Dömdes 2000 till en månads fängelse för grovt rattfylleri.

Roger Hedlund, 27, Gävle:
Dömd: Dömdes 2000, tillsammans med den dåvarande lokala ledaren för Nationalsocialistisk front, för misshandel. Även dömd för stöld, häleri och grov olovlig körning.

Reine Wahlberg, 58, Härryda:
Dömd: Dömd till villkorlig dom och 110 timmars samhällstjänst för bokföringsbrott.

Samuel Älgemalm, 44, Växjö:
Dömd: Dömd till villkorlig dom och dagsböter för bedrägeri. 1995 erhöll han Kas-bidrag samtidigt som han uppbar socialbidrag. Han tvingades betala tillbaka 23 000 kronor till försäkringskassan.

Anders Rosberg, 32, Hallstahammar:
Skuld: Har 78 680 kronor i obetalda skulder hos kronofogden, varav 29 999 i obetalda underhåll och skatter.

Carl-Johan Pettersson, 51, Målilla:
Skuld: Har 73 594 kronor i skulder hos kronofogden, varav 69?946 i obetalda underhåll och skatter.

Bruno Karlsson, 39, Färgelanda:
Dömd: Dömd till böter för flera fall av stöld och olovlig körning.
Skuld: Har 83 962 kronor i skulder hos kronofogden för obetalda böter, underhåll och skatter. Har inte heller betalat avgiften till Brottsofferfonden.

Stig-Erik Werner, 38, Tidaholm:
Dömd: Är i samband med en vårdnadstvist dömd till böter för egenmäktighet med barn.
Skuld: Har 214 392 kronor i skulder hos kronofogden för skatteskulder, obetalda böter, rättshjälpskostnader och underhåll.

Per-Olow Ejderhall, 46, Ulricehamn:
Dömd: Dömd för olovlig körning.
Skuld: Har 180 167 kronor i skatteskulder.

Rolf Jönsson, 60, Mörbylånga:
Skuld: Har skulder på 236 215 kronor hos kronofogden, varav 80 567 är obetalda skatter.

John Larsson, 61, Kil:
Dömd: Dömdes 1992 till en månads fängelse för bokföringsbrott.

Recension: The Queen Of Black Magic (1979)


Så, då är min indonesiska oskuld tagen. Vad jag vet så har jag inte lyckas med att se några indonesiska filmer, kanske någon actiondänga i min ungdom. Men annars, nej. Uppenbarligen hittade jag guld på en gång, vilket både kan vara bra och dåligt. För den här var såpass bra att jag garanterat kommer att bli besviken på kommande filmer. Jag snackar givetvis om den legendariska The Queen Of Black Magic, en av de första stora skräck-succéerna från denna exotiska ö-värld.

Den coola Suzzanna spelar Murni, en snäll och tillbakadragen kvinna som lever ett lugnt liv tillsammans med sin mor. Hon har lyckats bli rejält sviken av byns mustaschbeprydda hunk, som lovade att gifta sig med henne men som sedan dumpade vår hjältinna och har planer på att gifta sig med en annan dam. Men på bröllopet så skickar någon svart magi på bruden, och maken (Teddy Purba kanske han heter?) tror givetvis att det är Murni som utfört denna ondska.

Han tar med sig en lynchmobb och bränner ner huset och kastar Murni över ett stup, och tror sedan att allt är frid och fröjd. Men vad han inte vet är att hon bokstavligen hamnar rakt i famnen på en mycket, mycket ond häxdoktor (W.D Mochtar, en av indonesiens mest kända veteranskådespelare) som börjar bearbeta och lära upp Murni till att bli svartkonst-expert. Han intalar henne att hon måste hämnas på byborna, och då speciellt de som var inblandade i hennes lynching. Hon ser inget annat val och tar ut en gruvlig hämnd på de som gjort henne ont...

Här har vi faktiskt en utmärkt film. Förvisso lågbudget och den engelska dubbningen kanske förta en del, men det hindrar inte kvalitén att lysa igenom. Rent tekniskt så är den i samma liga som de europeiska mästarna med ett vackert och spektakulärt foto. Regin och klippningen är för det mesta utan några problem. Det förekommer några klumpiga fel och några saker i manuset som man rusar förbi, vilket skapar lite förvirring, men förutom detta finns det inget att klaga på. Det känns, och är, en väldigt exotisk film. Uppenbarligen bygger den mycket på traditioner och historia från Indonesien, och detaljer gör att det är svårt att förneka att det bara är tokerier. Skådespelarna är för det mesta väldigt bra, speciellt Suzzanna och den onde brudgummen, men Mochtar gör en effektiv insats också.

En liten skön överraskning är en karaktär som dyker upp efter halva filmen är en muslimsk helig man, medvetet ganska stilig, men med ett hjärta av guld och som med sina religiösa krafter börjar motarbeta den svarta magin som genomsyrar samhället. Så med bönematte, en enkel moske och böner om Allah så gör han ett ganska effektivt jobb mot de onda andarna.

Något som inte gör folk besviken är filmens specialeffekter av El Badrun. Ingen Hollywood-budget direkt, men dessa är ohyggligt spektakulära och blodet sprutar fett över bilden. Det finns tre större gore-scener som är ruggigt effektiva och som kryddar en i övrigt utmärkt film så att den blir ännu starkare.

Trots små brister och mindre budget så kan jag bara rekommendera den här filmen helhjärtat. Den är gjord med talang, kärlek och hinkvis med blod. Som det ska vara alltså.

Mitt brev till PKU-laboratoriet


Är ni födda efter 1975 så är ni troligtvis, om era föräldrar godkände det, reggade i PKU-registret, en biobank vars ursprungliga syfte var forskning kring sjukdomen fenylketonuri.

Syftet är säkert fint och bra, men naturligtvis är det också farligt med ett sånt register. Allt kan verka tryggt och bra idag (skojar jag! FRA herregud!), men förr eller senare sitter det någon muterad variant av Kristdemokraterna, Sverigedemokraterna eller någon annan politisk gren och känner att man vill försöka komma åt vilka som till exempel är homosexuella, vilka som har fötts med den och den sjukdomen osv osv. Bara fantasin sätter gränsen var mörka krafter kan göra med ett sånt register.

Ni skriver bara till denna adressen:

PKU-Laboratoriet
CMMS C2-71
Karolinska Universitetssjukhuset Huddinge
141 86 Stockholm


Uppge ert namn, personnummer, er mors namn och personnummer, på vilket sjukhus ni föddes samt vart ni vill att bekräftelsen på destrueringen ska skickas.

Har ni ytterligare frågor till PKU så går det bra att ringa också: 08-5882790.

Mvh
Fred

Den dumdryga svenska skolan

Sverige i ett nötskal. Givetvis ska man som barn få bjuda vem som helst, när som helst och hur som helst. Nu har de dumkorkade lärarna förstört ett kalas genom att vilja att pojken ska bjuda ALLA. Även den snorjäveln som mobbade honom. Jag hoppas den svenska efterblivna skolan sätts dit ordentligt. Herregud. Nån måtta får det väl vara.'

Givetvis är det en folkpartist som stödjer de inkompetenta lärarna:

"Jag anser att personalen på enheten har handlat korrekt och föredömligt. De har som tydlig uppgift att motverka alla former av kränkande behandling. Att utesluta enstaka barn och elever från kalasinbjudningar är inte acceptabelt, säger nämndens ordförande Lars Hansson (fp)."

torsdag, juni 26, 2008

Recension: Süpermen Dönüyor (1979)



Turkisk film vet jag inte ett skit om, men jag kände att det var dags att ramla in i den turkiska skräpfilmen... och vad passar då inte bäst om inte den legendariska Superman-filmen av Kunt Tulgar? Efter ett besök i Paris där Kunt och hans far sett Superman på bio så föreslår fadern, också känd exploitationfilmare, att Kunt ska göra en Superman-film. Resultatet blir Süpermen Dönüyor!

För att man ska förstår vad man har och göra med här så är det egentligen bara att se de första minuterna av Süpermen Dönüyor:

Rymden. Julgranskulor hänger i linor mot en svart bakgrunden. Det finns en del foliestjärnor där också. De gungar en aning. En berättarröst förklarar att en gång fanns det en avancerad värld kallad Krypton, men som totalförstördes. Men för att säkerställa rasens överlevnad så skickar man ut ett barn och en bit kryptonit mot okänt öde. Klippt till en Superman-logga som är ritad med krita eller tusch. Förtexterna. Suddig bild. Hjälten, Tayfun Demir, vandrar in i oskärpa, sneglar mot kameran och ler en aning. Sedan börjar historien.

Tayfun, som drömmer om att bli journalist, får höra av sina föräldrar att han egentligen inte är deras son. De hittade honom i en störtad raket i sin trädgård tillsammans med en grön sten, kryptoniten. Tayfun bestämmer sig på stört, i samma sekund, att lämna sin familj och bege sig till storstaden för att bli journalist. Men först leder stenen honom till en grotta där en Marlon Brandon-lookalike, som troligen också är hans fader, uppenbarar sig och förklarar läget.

Samtidigt så smider en aprik affärsman, den här filmens Lex Luthor, onda onda planer. Kryptoniten är känd på annat håll och kan han lägga vantarna på stenen eller på en formel som en genialisk vetenskapsman klurat ut, så kan han förvandla vilket materials som helst till guld. Genom att genomlysa stenen i en liten maskin, som ser ut som en gammal diabildsprojektor, så ska han alltså bli världens rikaste och mäktigaste man.

Det slumpar sig att vetenskapsmannens dotter också jobbar som journalist på tidningen där Tayfun nu arbetar och givetvis blir han kär i henne, men hon blir snarare kär i den mystiske Superman som stoppar brottslingar i full fart. Men Lex vill verkligen krossa alla och han drar sig inte för kidnappning och mord. Bara en kan stoppa honom: Superman!

Visst, det är trash. Ordentlig trash. Megatrash. Den är så billig att Jess Francos senare filmer till och med kan verka lite påkostade. Men skillnaden är att Süpermen Dönüyor faktiskt är underhållande på sitt eget lilla sätt. Förvisso är den ibland extremt tafflig och effekterna består ibland av en Ken-docka som flyger mot en backprojection och Tayfun Demir är en minst sagt udda casting som Superman. Musiken är för det mesta stulen från den rikiga Superman-filmen, från diverse Bond-filmer och från annat håll.

Men det är kul, och Kunt Tulgar får en bra snärt i regin med minimala medel och löser påkostade scener med löjligt simpla lösningar. Fotot är som i en billig super 8-porrfilm och manuset lika tunt som... jag kommer inte på någon fler liknelse. Men åter igen, det är filmglädje och jag gillar den här formen av ganska naiva produktioner. Fuck upphovsrättslagen liksom. Vem bryr sig? Tayfun Demir är en lång turk med GIGANTISKA glasögon som absolut inte kan agera, varken i dialog- eller actionscener. Men han fungerar trots allt och verkar vara lika taffat och klumpig som Clark Kent ska vara. Dessutom sitter den välgjorda dräkten bra på honom och det gör mycket.

Grekiska Onar Films har gett ut den i så gott skick som det går och det ska de ha allt beröm för, dessutom inte allt för dyrt. Det följer också med en lång, rolig intervju med smarta och distansierade Kunt Tulgar som berättar mycket och detaljerat om turkisk genrefilm, sitt eget arbete och filmkonsten i allmänhet. Besök även Onar Films blogg.

Bara att köpa. Annars slår jag er.

Recension: Amsterdamned (1988)


Dick Maas brukar jag tänka på ibland. Inte för att jag sett så mycket av honom eller för att han är så himla känd, utan för att nyinspelningen av The Lift, Down, som han själv regisserade råkade innehålla både en skyskrapa och en misstänkt Al-Qaida attack. Och detta precis samma år som WTC. Så det blev svårt för Dick att sälja sitt nya mästerverk. Jag har aldrig sett The Lift, en populär holländsk skräckthriller från åttiotalet, men jag har i alla fall lyckats se filmen med den omtalade titeln, Amsterdamned, äntligen efter många år.

Något grymtar omkring i Amsterdams kanaler, en seriemördare i dykardräkt som känner miljön så bra att han nästan är helt omöjlig att finna. När vi möter honom första gången så drar han ner en prostituerad kvinna i vattnet, hänger upp henne under en gångbro och låter sedan en turistbåt med glastak krocka in i henne.

Vår hjälte är en ensamstående polis, Eric Visser (Huub Stapel) som lever med sin frispråkiga, och för en gångs skull ganska förstående, dotter. Givetvis får han uppgiften att leta redan på mördaren. Nu är inte det speciellt lätt, då kanalerna är massiva och mördaren väldigt lätt kan försvinna i det mörka vattnet.

Fler offer skördas och myndigheterna börjar pressa polisen att finna mördaren så fort som möjligt, för inte vill man att turisterna ska åka till Amsterdam för att bli slaktade av en galning i dykardräkt?

Amsterdamned är en trevlig liten film. Den är absolut inte orginell, men bjuder på hyfsat underhållning i nittio minuter. Dick Maas har tagit inspiration från amerikanska seriemördarfilmer, Manhunter till exempel, men själva idéen med dykaren och kanalerna är så bisarr att den faktiskt fungerar. Eftersom det är en åttiotalsfilm så är färgerna väldigt glada och ljusa, natten är stiliserad med Argento-ljussättning och humorn är ganska lättsam. Jag vill nog inte påstå att den är speciellt grafisk, men det man får se är en hel del illa tilltygade kroppar efter dåden och några knivhugg här och där.

Höjdpunkten i filmen är den berömda båtjakten som onekligen är fantastisk. Vi snackar om en high speed jakt i Amsterdams trånga kanaler, med vansinniga sladdar och sekvenser som ser direkt farliga ut. Den slår inte riktigt Puppet On A String, som också har en fantastisk jakt i kanalerna, men bra nära.

En kompetent och underhållande holländsk thriller som gör att jag blir väldigt sugen på att se Dicks genombrottsfilm, The Lift.

Mental pedofili från socialdemokraten Marianne Mikko, Estland...



Det ska komma från Estland, och moralhoran (och socialdemokraten) Marianne Mikko, när det gäller såna här vansinniga, sinnessjuka förslag. Ta en titt på vad hon säger, och säg mig sedan om det luktar moralhora lång väg:

"Bloggvärlden har än så länge varit en plats för goda avsikter och förhållandevis ärliga syften. Men när bloggarna blir triviala, vill också folk med mindre principer använda dem. De är i en position där de väsentligt kan förorena cyberrymden. Vi har redan alldeles för mycket spam, felinformation och ont uppsåt i cyberrymden."

När människor börjar använda sig av ord som "förorena" när det gäller det fria ordet så kan det bara vara fascism/nazism/mental pedofili. Givetvis förutsätter vi att svenska högern stöder detta märkliga förslag, och det är nästan gulligt att se dessa två politiska grenar förenade i att kränka och censurera.

Något jag också reagerar på är att hon uppenbarligen inte gillar att bloggarna blir "triviala". Är det kulturfascism vi hör här? Får nu inte det fria ordet vara trivialt och banalt? Måste det handla om stora frågor?

Det är upp till svenska sossar att protestera och sätta ner foten. Det är upp till varenda ledarmot i Europaparlamentet att rösta ner detta patetiska förslag. Iofs, går det igenom så kommer det inte att fungera ändå. Folk kommer att blogga precis som dom vill, men bara tanken på att det sitter en nazihora i Estland och är stolt över sitt censurivrande gör att tanken känns irriterande.

Vad fan är jag då?

Enligt Aftonbladet finns det något som heter "smaltjock". Vad är jag då?

Tjocktjock?

onsdag, juni 25, 2008

Billboard TV3 (2008)



Ungefär fem sekunder in så ser ni undertecknad som rockande pappa. Observera de två apatiska barnen i bakgrunden som undrar vad föräldrarna håller på med. Producerad av Palladium och regisserat av Henrik Björn (som intressant nog figurerade i efterarbetet av Farligt Förflutet en gång i tiden - kom vi på efter att ha pratat en stund).

Damn you Axelmusic!

Sedan Axel gjorde entré i mitt liv så har jag köpt för mycket från dom. Det är så lätt, det är bra utbud och dom brukar också ta in filmer inte inte finns reggade hos dom. Bara det är snällt.

Sedan jag kom hem förra veckan har jag beställt fem filmer:

Abominable - Bigfootskräckis som har fått väldigt bra recensioner.

Dead Pit - Gammal åttiotalsskräck som har släppts i en directors cut.

Graveyard Shift - Jag vet, ingen gillar den här Stephen King-filmen - förutom jag.

Legacy Of Rage - Brandon Lee i tokaction som jag uppskattar.

Diary Of The Dead - Romeros senaste zombie-rulle.


Damn you.

Ulf Nilsson tycker synd om sig själv

Som vanligt alltså, eftersom Ulf Nilsson under många år varit en fantastiskt gödselspridare av fördomar, hat och högertrams. Han har givetvis rätt i det han skriver, men på något sätt försöker han ändå göra sig till någon form av martyr. Någon som kämpar för de svaga, någon som är god. Nu är inte Ulf god. Det har han, vad jag vet, aldrig varit. Sällan har jag varit med om en sådan fördomsfull (av någon anledning väldigt mycket mot homosexuella, som han verkar anse vara monster) och elak skribent - på det där sköna plumpa, snobbiga högersättet.

Jag hoppas att han kommer att sitta där ensam och övergiven efter all skit han skrivit. Han om någon förtjänar det.

Kostymdrama


Gregory blir utan jobb nu i månadskiftet då det företaget han jobbat för lägger ner och chefen flyttar utomlands och slappar. Så vill jag också göra i framtiden. Så... någon som har jobb åt en duktig hantverkare/byggarbetare - polack och med bra musiksmak? :) Jag vidarebefodrar gärna kontakten.

Idag ska jag i alla fall lämna in min kostym på kemtvätt, vilket verkligen behövs. Jag kan ställa den upp i garderoben nu för tiden nämligen. Ska även be hr kemtvättare, som också är skräddare, att laga byxorna som har gått sönder en aning. Fan, jag känner mig verkligen som en snobb när jag säger att jag ska till skräddaren. Men va fan.

De två senaste dagarna har jag för övrigt använt mig av min nya kostym, en svart stilig sak med kinesisk krage. Jag ser ut som en blandning mellan Ernst Stavro Blofeldt, en fet Jet Li och en vek Bud Spencer. Och en rejäl skvätt Mao Tse Tung, fast utan den käcka frisyren. Bild kommer väl så småningom. Men jag gillar verkligen den här strikta stilen. Det har jag alltid gjort, och det kommer att aldrig att ske att ni kommer att se mig i mysbyxor och t-shirt. I alla fall offentligt.

Nu, dags för lunch!

arrogansen når nya höjder

Istället för att ta debatten så låter han det "blåsa över". Reinfeldt, eller Reichführern som allt fler kallar honom, visar verkligen sitt rätta jag. En arrogans, en nonchalans som får Göran Persson att verka vara ett under av ödmjukhet. "Alla tjänar på om debatten lägger sig" säger Reinfeldt och småler i sin dyra kostym. Ska man analysera läget så tjänar högern och integritetshatarna på att debatten lägger sig.

"Det handlar inte om att rikta sig mot enskilda personer, eller mot svenska medborgare, eller om den enorma informationsinhämtning som nu påstås."
- Vad handlar det om då? Det är ju PRECIS det som det handlar om genom den nya lagen. Liksom sina brunfärgade vänner så anser Reinfeldt att de största lögnerna är de mest effektiva.

Att alliansen åker ut vid nästa val är ett faktum, och nu försöker de sista resterna av högerfascister att förstöra den frihet, den välfärd vi har i Sverige. Ingen regering är perfekt, inte ens mina kära sossar, men om det är någon som kommer att gå till historien som regeringen som sänkte Sverige så är det Reinfeldt och hans lika inkompetenta och kapitalkåta vänner.

På tal om sinnesjuka människor så är denna sinnessjuka socialdemokrat intressant. Iofs en kalkon-kvinna utan dess like, men med dagens samhällsklimat så vet man aldrig vad som kan hända.

tisdag, juni 24, 2008

rekommenderad läsning


Henrik Axelsson skriver ett bra inlägg på sin blogg, och det är därifrån jag hämtat den fina bilden också. Rekommenderad läsning.

Tillbaka till verkligheten-depression

Depression är väl att ta i, men nog är jag nedstämd. Det är samma sak varje gång jag kommer hem från en resa: vad gör jag här egentligen? Ungefär samma känsla som jag hade dygnet runt i Östersund under alla de år jag bodde där. Jag får hela tiden känslan av att allt runt omkring mig är för litet, för grumligt, för bakåtsträvande, för stängt och låst.

Givetvis är länderna jag reser till någon annan människas verklighet, och dom kommer nog (kanske) att resonera på samma sätt när dom kommer hem från en längre resa eller helt enkelt ett annat land. Men grejen är väl att till och med Kina känns mer internationellt än Sverige. Och då snackar vi en av de största kontrollstaterna på jorden, där FRA hade varit en dröm i jämförelse vad dom har nu. Hur kommer det sig? Kanske är det nyfikenheten på människor, en känsla som jag aldrig får i Sverige.

Folk är inte intresserade av andra människor. Man är intresserade av huruvida sina barn säger "hagga" efter att ha sett på TV eller om man ska köpa en pizza till lunch. Tankarna hos många svenskar går inte mycket längre än så, tyvärr. Undantag finns givetvis.

Jag är övertygad om att jag förr eller senare kommer att lämna Sverige, den dagen jag känner att jag har råd att ta det lugn. Jag vill inte ta det lugnt i Sverige, aldrig i livet. Jag behöver ta det lugnt någon annanstans, långt borta från svenskheten. Nu ska jag dock påpeka att jag känner mig extremt typisk svensk själv, men kanske vill jag komma undan det också? Förändra mig själv, något jag inte kommer att klara av i "gamla Svedala".

Vidskeplighetens land

Läser i kvällspressen att 75 % av alla amerikaner tror att gud hör bön. Egentligen är jag inte förvånad. USA är ett svagt land rent mentalt, och att man liksom många europeiska och asiatiska länder mer eller mindre helt förlitar sig på en fantasifigur känns nästan logiskt i dessa tider.

Det handlar om osäkerhet. När samhället rämnar omkring en så flyr man in i en värld där man inbillar sig att någon "där uppe" skyddar en. På det sättet slipper man själv ta ansvar. Samtidigt försvinner sagan om helvetet då ingen vill bli stekt av en rackare med pipskägg och svans. Allt för trygghetens skull.

Om jag inte minns fel så trodde LP-stiftelsen på mirakel. Min mor arbetade hos dom, en organisation som har nära kopplingar till frikyrkotokerier som Pingstkyrkan och Livets Ord. När pengarna började sina och det blev problem att betala ut löner så konfronterade min mor chefen med detta och fick svaret att "Vi litar på gud". Så hon sade upp sig, klokt nog. Min mor är kristen, men hon är inte dum.

Hade jag bett böner till en gud så hade jag fått uppleva mirakel och svar varje dag. För så fort det går bra för mig, så skulle jag kunna tolka in det som ett svar från ovan. Och det är precis det alla dessa amerikaner gör just nu.

Trist.

måndag, juni 23, 2008

Seg i huvudet och seriemördande Svenssons


Första dagen på jobbet efter tre veckor, och uppenbarligen har jag lyckats stänga av allt som har med jobbet att göra. När kunder ringer så förstår jag knappt vad dom pratar om och allt går såååååååå långsamt. Som första dagen på jobbet, precis som när jag började på det här kontoret för något år sedan. Jag tvungen att lämna över luren till en kollega vid ett tillfälle eftersom jag inte kunde koppla kundens (enkla) fråga. Jaja. Snart är det helg igen.

Vet inte varför jag kom att tänka på det, men är inte det där scrapbook-fenomenet som var så hett för något år sedan jäkligt seriemördaraktigt? Seriemördarna, på film givetvis, sitter alltid och klipper och klistrar i böcker, bilder på kända och okända, personliga iakttagelser och anteckningar och namn. Skillnaden är väl att när typiska Svensson gör det så blir det rosa och fluffigt, gulligt och mjukt, bäbisar och myspys - medan seriemördaren använder sig av bruna och svarta pennor, svartvita bilder på lik och nedtecknade svarta tankar. Men i grunden är det samma sak. Känns det som i alla fall.

Jag känner mig lite nöjd över att folk verkar vara upprörda över mitt inlägg angående svordomar i barnprogram. Jag fortsätter läsa med nöje.

Filmsamling



Detta är en bråkdel av min filmsamling. I stort sett de filmer (observera att det är dubbla rader också) jag köpt sedan jag flyttade till Stockholm i slutet av Maj 2007. Med på bilden finns inte den attachéväska med samtliga Bond-filmer som jag också inköpt. Anledningen att jag inte har alla filmer är att dessa är nerpackade till den dagen jag hittar en lägenhet, dessutom en lägenhet som rymmer alla filmer utan att jag ska känna mig trångbodd.

Jag köper jämt film. Ibland uppemot tjugo filmer i veckan, men jag är ganska kräsen och såna mängder måste kräva mycket tur i dvd-landskapet. Till skillnad från vad många tror så har jag krav när jag köper film. Jag köper inte vad som helst till exempel. Filmen måste ha "det", oavsett den är dålig eller inte. "Det" i det här fallet kan jag inte svara på, men det är något jag ständigt känner igen.

Häromdagen köpte jag Jurtjyrkogården 2 för 39 kr på Willys. Varför den har "det" vet jag inte faktiskt. Jag äger inte ens ettan.

Så för helvete, herr och fru Primén!

Dagens kalkon är detta "debattinlägg" på SVDs hemsida. Det är moralmänniskorna Anne-Marie och Joakim Primén som vill lura sina barn att man lever på femtiotalet. Språket utvecklas, ord har inte samma kraft och innebörd. Det är bara bokstäver. Att folk retar upp sig på svordomar är lika patetiskt som att samma människor blir packade med sina vuxenpolare på fredagskvällen och pussar sina barn med rödvinsdoftande läppar.

"Vad har SVT för syn på mänsklig frihet och värdighet när barnprogrammen präglas av svordomar, hot och hånfulla uttryck?"

Kan det inte vara "mänsklig frihet" och "värdighet" att faktiskt använda de ord man vill använda sig av? Ska ordbruket vara "ajsingbajsing" och Pingstväns-moral? Världen är inte den ängla-stad som dessa naiva föräldra tror. Det värsta som finns är att skydda barnen från omvärlden, och tro mig: att säga "dum i huvudet" till någon är inte det minsta farligt. Det är lärorikt. Man ska säga det till människor som förtjänar det, och det är något som man lär sig genom att uppleva livet. Genom att stänga av, genom att nazi-censurera, så överbeskyddar man barnen... och det är något som kan gå mycket illa. Till slut sitter dom där, uppvuxna och utflygna ur boet, och röstar på SD eller KD, kör moralharanger - men har själva fått enorma problem.

Så för helvete, herr och fru Primén, vill ni att era barn ska bli så skyddade från livet att dom kommer att falna bort till intetsägande medelsvenssons som inte kan se längre än vad näsan räcker?

Bonus: Flera har kommenterat artikeln, men detta var den roligaste:

"En mycket bra insändare! Riktigt skrämmande. Problematiken speglar också något större, som har med tidsandan att göra. Barn av idag skall inte fostras i gängse mening, varken i hemmet eller i skolan, det anses tillhöra 1800-talet. Utvecklingen när det gäller språkbruket är förfärlig även på andra håll, se t.ex. kvällstidningarna där svordomar och språklig infantilism numera är ganska vanligt.
Zache , 2008-06-23 09:23"


En kalkon bara på sitt sätt. Någon som faktiskt tror att han/hon kan skriva korrekt genom att använda utgångna ord som "infantilism" och "gängse". Skrattretande komiskt. Tragisk människa.

Saker och ting förändras i Sverige...

...och jag pratar inte om högermardrömmen FRA, utan snarare att buss 178 från Helenelunds station går en annan väg än före min semester. Blev riktigt orolig, men den kom till Kista centrum till slut. Något annat som jag inbillat mig är att det är en annorlunda högtalarröst på pendeltåget. Någon som kan bekräfta?

Något som absolut är annorlunda är att man lagt till en röst i tunnelbanetågen. Först är det en kvinnlig röst som säger "Nästa Skarpnäck" eller whatever. Sedan kommer det en mansröst som säger "Next Stop Skarpnäck". Som om man behöver översätta "nästa". Jag kan förstå i Shanghai, för att ta ett aktuellt exempel, där vissa stationer har andra namn på engelska (Shanghai är i mångt och mycket en tvåspråkig stad, dubbla skyltar osv osv). Men Skarpnäck låter Skarpnäck på engelska också, inte "Sharpnude" eller nåt sånt.

Men på något sätt är det ändå skönt att Stockholm ansluter sig till skaran städer som förstår att det inte bara befinner sig svenskar i stan. Ska vi locka hit mer turister, affärsfolk och nya boende så är det bra att det blir mer internationellt.

söndag, juni 22, 2008

Kinesisk rulltrappskultur


Kinesisk rulltrappskultur är faktiskt annorlunda än den svenska. Det var något som jag ganska snabbt observerade. Dels så gillar kineser rulltrappor. Gärna om man ska nio våningar upp till den halvgoda restaurangen i toppen på varuhuset. Att hitta en hiss är nästan omöjligt, även om de givetvis finns, och när man väl tagit sig nio våningar upp så känner man sig som en yr höna redo att bli kycklingsoppa.

I tunnelbanan finns den mest tydliga rulltrappskulturen. Först och främst är det djungelns lag som gäller in och ut från tunnelbanetågen. I Sverige så ställer sig faktiskt folk, för det mesta, prydligt och svenskt vid sidan om dörrarna och släpper ut passagerarna först. Här är det clash of the titans som gäller. Alla går in och ut samtidigt, vilket innebär att man knuffas våldsamt. Dock, kan tilläggas, så blir det inga sura miner. Det är helt enkelt kulturen. Använder man sig inte av mjukt våld så kommer man inte ta sig ut från vagnen. Så enkelt är det.

När man kommit ur vagnarna så går folk ganska långsamt till rulltrapporna, och ställer sig i prydliga köer och åker upp utan att promenera i rulltrapporna. Vill man röra på fötterna så tar man trappan bredvid, men den som rullar står man still i. Det innebär också att det, givetvis, inte heller finns någon promenad-fil i rulltrappan. Ganska skönt faktiskt.

"Mind your head" är den vanligaste skylten och meddelande i tunnelbanan (förutom en animerad film med en tjock gris som inte kan bete sig i tunnelbanan och blir uppläxad av en tonårskille med anime-utseende). Den sitter i stort sett alltid mellan rulltrappsräcket och taket, som om det är vanligt att kineser sticker ut huvudet där och fastnad i klykan, får huvudet avslitet och skapar kaos. Nä, uppenbarligen är det väldigt viktigt att hålla sina lemmar från denna dödsmaskin.

Det finns inga varningar för att krossa tårna eller liknande, men antydningar till halshuggning finns det alltså.