lördag, juli 05, 2008

3 x skräckfilm

Det blev tre små skräckfilmer idag:

I'll Always Know What You Did Last Summer - Den tredje i serien och det är en oorginell, men välgjord och snygg uppföljare som en gång för alla förvandlar The Fisherman till något övernaturligt. Snygga miljöer, hyfsat med blod och en del bra skådisar gjorde att den blev bättre än förväntat.

Dead Silence - Mysig och väldigt, väldigt välgjord spökrulle. Saknar dock nerv, som det oftast med James Wan som regissör, men är helt klart sevärd. Det alternativa öppnings- och slutscenerna + de bortklippta scenerna som finns med som extramaterial hade dock gjort filmen mycket bättre.

Catacombs - Fina miljöer och ett i grunden trevligt koncept, som urartar till världens största antiklimax som man försöker rädda med ännu till "twist" som inte förbättrar någonting. Fördomsfull mot europeer på ett sätt som tydligt visar distansen hos mästerverk som Hostel 1 & 2. Här är det bara kallt och utan hjärta.

Dagens obskyraste populärkulturreferens





Igår var vi ute och svirade en aning. Jag stannade inte så extremt länge, men det var trevligt att träffa Mattias igen (en gammal vän som bodde i Östersund förut), en annan Mattias: regissören Mattias Bloom och Thabo Malmén, ännu en regissör. Nu visade det sig att det är Thabo som har regisserat Haddaway/Dr Alban-videon "I Love The 90´s".

Så när jag vaknade upp idag så var jag tvungen att ta mig en titt på denna nittiotalshyllning och upptäckte till min förtjusning man till och med refererade till Scatman John i texten, vilket är schyst eurodance. Dessutom upptäckte jag att Thabo medvetet måste ha stoppat in en referens till den legendariska "Tio Små Moppepojkar"-videon som är så populär på YouTube. För mig känns det som att en hel del av dansrörelserna är väldigt inspirerade av Moppepojkar-videon.

Vilket jag anser är dagens mest obskyra populärkulturreferens.

Rulltrappsiakttagelse - Stadshagen 080704

Som en del vet så arbetar jag på två ställen, under samma företag dock, och byter kontor mitt på dagen runt lunchtid. När jag är på väg till kontor nr. 2 tänker ta mig upp för rulltrapporna så ser jag en förvirrad, antagligen väldigt stressad dam, som för några sekunder är så otålig att hon inte vad hon ska ta sig till.

Hon går några meter framför mig, går fram till rulltrappan - som inte är igång. Det är en sådan som sätter igång om man går fram till den. Någon form av rörelsedetektor antar jag. Så hon är på väg att kliva på när hon upptäcker att den inte rör sig. Hon är dock så nära att hon sätter igång rulltrappan, men är också så stressad - och antagligen redan där irriterad på att rulltrappan inte fungerar - och märker inte att den sätter igång.

Damen vänder sig om, tittar på mig och slår ut argt med armarna. De andra rulltrappan som går upp är nämligen ur funktion och den som går ner... ja, den går neråt :) Hon har ännu inte märkt att rulltrappan bakom henne faktiskt fungerar, och efter att ha sneddat mot den icke fungerande rulltrappan, blivit arg där - gått FÖRBI den fungerande rulltrappan mot hissen, som inte är nedtryckt, så glider jag förbi henne, kliver på rulltrappan och åker upp.

Några sekunder senare hör jag hur hon kliver på, när hon väl insett att rulltrappan faktiskt fungerar utmärkt.

Men det är imponerande med folk som är så stressade att de inte kan vända en tiondels sekund på att rulltrappan ska starta. Väldigt imponerande. Hoppas hon får vila lite i helgen.

fredag, juli 04, 2008

Kemtvätts-incidenten del 2!

Som ni alla förstår så visste jag inte riktigt vad jag skulle ta mig till efter dessa kemtvättseskapader. Det fanns ingen chans i världen att jag skulle gå tillbaka till min nya beundrare och bli indragen i hans nät. Så då är det bra att Simon, min hyresvärd (och poltergeist) finns till hands och räddar dagen. Som visade sig bli tre dagar! Jag mutade Simon med en whisky, trots att jag visste att han inte drack whisky, och berättade läget (bland annat fick han läsa berättelsen om kemtvätten). Simon cyklar fram och tillbaka till jobbet, fem kilometer, så därför kunde det vara bra då kemtvättsägaren (eller skräddaren som han benämnde sig själv senare) kanske skulle bli avskräckt av en svettig, helt slutkörd Simon.

Dag 1: Simon tittar förbi efter jobbet. Det visar sig att byxorna inte finns på plats. Dom är "någon annanstans". Skräddaren lovar att dom ska finnas där dagen efter. Uppenbarligen vill han att jag ska komma tillbaka. Kavajen är dock bra kemtvättad och jag är nöjd med den saken, även om det börjar kännas besvärlig att gå omkring i ett par risigare byxor som jag egentligen vill försöka undvika. Kommer ni förresten ihåg att jag skulle få rabatt? Simon hinner ta en titt på ägaren kvittokopia och ser att han skrivit ner ett pris som är hälften av det normala priset - men jag får ändå betala fullpris, troligen för att jag inte själv kom och hämtade kläderna.

Dag 2: Hör inget av Simon på hela dagen, men blir varse om byxorna precis när jag slutat jobbet och står på Karlbergs station. Jag har missat ett samtal, och i tron att det är min kompis Mattias som försökt ringa, så ringer jag upp och hör en röst jag tyvärr känner igen.

Ägaren: Hallå?
Fred: Hej, det här är Fred. Någon har sökt mig på det här numret?
Ägaren: Ja hej! Det är skräddaren i XXXXXXX! Är du nöjd med byxorna?
Fred: Nä, ja... alltså, jag är fortfarande kvar i stan. Jobbar sent.
Ägaren: Kan vi träffas nästa vecka?
Fred: Nä, alltså...


På något sätt lyckas jag avrunda det hela.

Kommer hem, sliter upp påsen och... DET ÄR BARA ETT PAR BYXOR! Dock fint lagade, men ändå! Bara ett par! Kostymbyxorna saknas! Skräddarjävel! Här tappar jag fattningen en aning och skickar ett sms till ägaren och kräver att byxorna är tillbaka nästa dag då Simon lovar att ÅTER igen cykla förbi och kräva in det som är mitt. Får inget svar på messet. Återigen känns det som om herrn vill att jag ska återkomma till honom, och gör allt för att jag verkligen ska göra det. Men icke!

Dag 3: Sitter på jobbet. Simon ringer. Han har byxorna! Tack Simon!

Fred: Gick det bra att hämta byxorna då?
Simon: Nja...
Fred: Vadårå?
Simon: När jag kom in och frågade efter byxorna så sade han att dom hade hängt tillsammans med kavajen. "Nä lilla gubbe",
vilket jag inte tror Simon sa i verkligheten, "Det gjorde de inte!".

Ägaren såg lite nervös ut, tittade sig omkring och "upptäckte" plötsligt att byxorna faktiskt hängde innanför disken!

En stund senare så försöker ägaren ringa mig. Jag ser hans nummer på mobilen, men dissar samtalet och förhoppningsvis tar han piken. Jag vet inte om det gjorde något att Simon hade nyrakad skalle, visade sina tatueringar och såg allmänt butter ut - men byxorna är i säkerhet nu.

Tack och lov.

Dagen då jag fick ett snuskigt förslag på kemtvätten!

Det här skedde för ett antal dagar sedan. Men på grund av att jag ville ha tillbaka mina kläder så har jag avvaktat med att publicera denna ytterst omoraliska berättelse. Mycket nöje.

Ni vet att jag gillar att kåsera över saker och ting som hänt under dagen. Ibland, i sann kåserianda, så överdriver jag detaljer en aning för att få ut en större komisk effekt. Men det är alltid sanning i grunden, allt handlar om hur man lägger orden helt enkelt.

Det jag ska berätta idag är sanningens ord. Jag tänker inte överdriva detaljer eller skoja till det allt för mycket.

Detta är dagen då jag fick ett mycket snuskigt förslag på kemtvätten.

Jag har haft problem att hitta en lämplig kemtvätt som också utför lagningar på kläder. Det finns i stort sett inga alls i Märsta-området och sedan ska de som är närmare stan passa in på mina arbetstider. Efter mycket grunnande så kom jag på en plan som gjorde att jag skulle hinna med ett kemtvättsbesök efter jobbet, och jag promenerade dit med ryggsäcken full. Av förklarliga skäl så kommer jag inte att avslöja vilken kemtvätt det var.

Ägaren, en biffig man från mellanöstern, med håriga armar och lite ölmage tog emot mig med öppna armar. Vi tog en titt på kläderna, det som var sönder och gjorde upp om ett pris. Skitbra. Han fick en vecka på sig att fixa allt, och eftersom jag inte har bråttom så var det okej. Huvudsaken det blir bra gjort, och det tror jag nog.

När han så står där och fixar med kvittot så startar följande konversation, och jag försöker minnas den så bra som möjligt:

Ägaren: Har du fru?
Fred: Nej.
Ägaren: Har du barn?
Fred: Nej.


Egentligen borde jag ha anat oråd redan innan dess, då han när vi studerade hålen i mina byxor drog ett skämt om att han också hade problem med hål mellan byxbenen. Anledningen var att han hade så stor kuk. Jag gillar frispråkiga människor som inte bryr sig så mycket om ordvalen och i sammanhanget var det ett ganska roligt skämt, varvid jag skrattade... och på så sätt fick han att blir mer optimistisk i sin planerade raggning.

Det ska tilläggas att han har en ganska intressant accent, och jag fick verkligen koncentrera mig på att försöka analysera vad han sa.

Ägaren: Är du beg?
Fred (förvirrat): Ursäkta?


Jag förstår ingenting. Beg? Bek? Han ser att jag inte förstår, men markerar med fingrarna vid öronsnibben och tittar på mitt ringprydda öra.

Ägaren: Är du beg?
Fred (tänker): "Är du bög?"!!!


Jag blir lite ställd, men jag är inte den som är den.

Fred: Jepp.

Här måste jag tillägga att det första jag tänker på är inte hur absurd situationen är (den kommer att bli absurdare) utan på Annelis påstående att jag ser mer gay ut med ring i örat. Är du glad nu, Anneli, för att du fått det bevisat?
I alla fall.

Det blir en liten tystnad, och ägaren smider planer. Sedan säger han något som jag för allt i världen inte kan höra. Men jag blir plötsligt Woody Allen och vet inte vad jag ska säga, så jag hasplar ur mig en (i efterhand dum) självklarhet.

Fred: Ja.

Ägaren ser glad ut, och jag förstår att jag svarade helt fel...

Ägaren: När vill du träffas?
Fred: Huh?
Ägaren: Hur stor kuk har du?


Det är något jag förstår och jag inser att jag måste sätta stopp för det här.

Fred: Det är privat.
Ägaren: Vet du hur stor jag har?
Fred: Nej...
(Jag borde ha svarat "Det är jag inte intresserad av", men situationen har för mig gått överstyr och jag har tappat kontrollen).
Ägaren: 22 cm!

Han visar med händerna. Vad svarar jag då? Gissa...

Fred: Ojdå. Det var rejält.

Herregud. Vad tänker jag på?! Jag känner mig som Mel Brooks i High Anxiety när en man blottar sig för honom på herrtoaletten och han verkar väldigt imponerad av vad han ser. Fasiken också!

Ägaren: Får jag ta en titt?

Han nickar mot mitt skrev.

Fred: Eh, nej tack. Nu måste jag...
Ägaren: När kan vi ses?
Fred: Eh...
Ägaren: Har du pojkvän?


Tack och lov! Nu kan jag rädda mig själv ur den här knipan!

Fred: Ja, en jättebra pojkvän som jag är lycklig med.

Ägaren tittar tomt på mig, sedan kommer det igen:

Ägaren: När kan du ses då? Hur mycket?

Det där sista förstår jag inte riktigt, men det lät faktiskt som om han frågade hur mycket jag skulle ta för lite sex. Men det kan återigen varit en referens till kukstorlek.

Jag börjar röra mig mot dörren och hasplar ur mig något om att jag kommer in nästa vecka och hämtar kläderna.

Ägaren: Du får rabatt!

Han ler brett.

Fred: Eh, okej... ha det bra.

Sedan kommer ett sånt där magiskt, filmiskt ögonblick. Dörren stänger sig långsamt, ägaren står bakom disken och smeker sin mage (han verkar gilla min mage nämligen) och putar lite med läpparna. Han säger något, men jag kan inte utläsa vad han säger. Sakta stänger sig dörren och han står där och tittar efter mig med den nedåtgående solen glänsande över sin roterande hand.
Sedan slår huvudvärken till, jag försöker nå Gregory... samtidigt som det känns som om jag är med i dolda kameran. Jag är inte arg. Jag är inte upprörd.

Men det hela var så absurt, så märkligt, och så filmiskt.

Fortsättning följer...

torsdag, juli 03, 2008

Recension: Troy - Director's Cut (2004)


Troy tillhör väl inte en av de där mer omtyckta mastodontfilmerna i den trend som varade under några år. Wolfgang Petersens ambitiösa Hollywood-saga blev trots allt en hyfsad succé, speciellt utanför USA, men lyckades aldrig bli lika omtalad och hyllad som till exempel Gladiator. I år släpptes en äkta, fin director's cut som faktiskt gör filmen betydligt bättre rättvisa än den tidigare versionen.

Alla känner väl till den klassiska historien om Troja? Hector och Paris, bröderna från Troja som är på fredsmöte hos Spartanerna och reta upp Menelaus genom att Paris kärar ner sig i hans unga hustru och tar med henne tillbaka till Troja. Hämnd är ordet för dagen, och Menelaus får sin aggressive bror, kng Agamemnon, att gemensamt attackera Troja. Med sig har dom Achilles, mästerkrigaren som med sin lilla trupp specialsoldater verkar kunna slå vilken armé som helst.

Deras slutgiltiga plan är den berömda Trojanska Hästen, men det behöver jag nog inte ens förklara.

Men nog om storyn, hur fungerar då den här filmen när den är en halvtimme längre? Svaret är: mycket bättre. Jag var aldrig speciellt förtjust i Troy, jag tyckte den saknade nerv och var lite småtråkig när jag såg den för första gången i sitt ursprungliga skick. Den mer eller mindre skrapade på karaktärernas yta och undvek att gå allt får djupt in på actionscenerna. Resultatet blev en ganska intetsägande historia med en gravt felcastad Brad Pitt som Achilles.

Jag gillar "Braddan". Han kan vara oerhört bra och verkar vara en smart snubbe, men här är han helt fel ute. Han verkar väldigt obekväm i rollen, och han känns mer som en sur surfkille som rynkar på pannan för att försöka locka till sig lite damer. Han är naken en hel del, och det gladde säkert en del i publiken, men nakenhet gör inte alltid en bra film. Tack och lov så bärs han upp av Eric Bana, Peter O'Toole, Brian Cox, Julian Glover, Sean Bean och Julie Christie (i en cameo kan tilläggas). Alla gör en fin insats, trots ganska klumpig dialog. Orland Bloom dyker också upp, men jag har alltid haft lite svårt för honom. Men han gör sitt jobb helt enkelt.

I denna regissörens version så är karaktärerna mer utvecklade. Det förekommer mer dialog och man förstår en del händelser och tankar betydligt bättre. Det som dock märks mest är hur väldigt våldsam filmen är jämfört med förut. Blodet sprutar, huvuden huggs av, ben kapas, pilar i huvudet, huvuden krossas, spädbarn kastas i elden, vilket gör att den nästan kommer på samma plats om Alexander drector's cut i brutalitet. För min del är detta utmärkt. Det ger något mer till stridscenerna och det känns betydligt mindre familjematiné än tidigare. Det är gott om action och krig, så på den fronten blir man i alla fall aldrig uttråkad.

Troy är fortfarande inget mästerverk, men i denna versionen så har den tagit ett rejält steg upp från trist Hollywood-melodram till rivigare, blodigare och hårdare actionrulle. Tack för det Wolfgang!

Min poltergeist Simon

Det slog mig igår kväll att jag hyr rum av en poltergeist. Simon har många likheter med en poltergeist/spöke, och tänkte (med risk för att förlora mitt rum) några exempel här:

* Han är väldigt vit, blek och lite spöklik när man möter honom på morgonen.

* Efter att han besökt köket så står alla köksluckor på glänt.

* Ställer man en fråga så får man några vaga ord, och sedan ett fullkomligt svar. Jag har dock aldrig vågat fråga honom när jag ska dö eller om djävulen gömmer sig i garderoben ännu.

* Han är ihop med en thailändare, och thailändare drar verkligen till sig andar, spöken och andra övernaturliga fenomen.

* Det är svårt att bevisa att han existerar, eftersom han knappt syns till. Det enda som egentligen kan bevisa att han finns där är dunsar och mystiska ljud mitt i natten.


Jag tycker mycket pekar på att han faktiskt är övernaturlig. Frågan är om han några superkrafter, förutom att köra bil väldigt fort? Kanske "hyresguden" (som han kallar sig) själv kan svara? :)

Det bolmade på söder

Röken vällde ut över medianissarna som satt och hukade i sina lägenheter. Det brann visst någonstans. Brandbilarna for som stuckna små grisar, helikopter cirklade och en och annat snutbil rullade förbi i fjärran. Vi satt på Riddarholmen, nere vid vattnet givetvis, och tog det lugnt.

Det hade blivit sent, lite för sent, och G som skulle ha slutat tidigare slutade två och halv timme senare än förväntat. Men trots detta kände vi ingen stress. Nu åker han tillbaka till Polen i några veckor, sedan kommer allt det här med att hitta jobb och lägenhet. Vi ska flytta ihop är det tänkt, men jag måste hitta en lägenhet där vi inte blir galna för att den är för lite - lite ensamhet behöver vi båda - och som även passar ekonomin. Speciellt eftersom G's är lite osäker. Men stressade inte igår kväll. Vi promenerade, pratade, skämtade, diskuterade. Som vanligt alltså. Eller bara var tysta, eftersom vi uppskattar tystnaden.

Jag vet, det är märkligt, men igår började jag lyssna på Per Gessle. Jag ber om ursäkt om någon tog illa vid sig av det avslöjandet. Men karln gjorde en ganska intressant platta på nittiotalet som heter The World According To Gessle, en platta som faktiskt har två bra låtar: Kix och I Want You To Know. Den första har lite radiorock-varning, men den är enkelt uppbyggd och lätt att promenera till. I Want You To Know är i grunden en aning smörig, men har en tvärflöjtssektion (jag tror det är tvärflöjt) som skulle kunna vara skriven av Fabio Frizzi. Så det är det jag skyller på.

Skrivit sex sidor på novellen förresten. Den ska bli ungefär tio, plus minus en sida. Lite duktig är jag.

onsdag, juli 02, 2008

Gratulerar till körkortet, Markus! :)


Det tog 15 år för Markus Widegren, regissör till Kraftverk 3714, att ta körtkort och idag har det faktiskt skett! Tänk om Markus hade haft körtkort när vi började planera Kraftverk-filmen, det hade besparat oss en väldans massa besvär med tanke på hur vi löste frågan vem som skulle kunna köra omkring oss ;)

Han har också införskaffat sig en toppmodern Nissan Sunny från '86!

Så, grattis Markus! Nu finns det ingen ursäkt för att du inte skulle ta bilen ner och leva rövare i Stockholm under några dagar i sommar!

Recension: Abominable (2006)


Det är märkligt att det gjorts så få filmer om Bigfoot (eller Yeti för den delen också). Förvisso har man pumpat ut några filmer de senaste åren, men man har effektivt glömt Bigfoot och kört med ett annat namn, Sasquatch. Av någon anledning så har jag unvikit dessa filmer, men med Abominable så kunde jag helt enkelt inte låta bli.

Matt McCoy spelar Preston Rogers, rik och berömd av någon anledning, som tillsammans med sin aggressive skötare kommer tillbaka till det område där hans fru förolyckades och han själv hamnade i rullstol. De hade gjort en rutinklättring på ”Suicide Rock” och störtat mot sitt öde.

Preston är minst sagt inte alls förtjust i att komma tillbaka till huset, men doktorn och hans skötare tycker det är en bra idé då han till slut måste komma över sina problem och bli psykiskt starkare. Utan möjlighet att röra sig utanför huset så börjar han nyfiket titta på partybrudarna som hyrt huset bredvid, och när skötaren inte kommer tillbaka efter att ha åkt och köpt mjölk, så börjar det hända ruggiga saker utanför.

En ofantlig bigfoot med stora rullande ögon och ett gap som lätt kan krossa ett huvud så börjar smyga sig in på ägorna och drar med sig en av tjejerna in i skogen. Preston försöker varna dom andra, men misslyckas.

När skötaren kommer tillbaka så tror han givetvis att Preston åter igen fått ett psykiskt sammanbrott och ignorerar varningarna. Så telefonledningen är nere, mailen ignoreras av polisen och skötaren är stupfull i fåtöljen: Preston måste helt enkelt ta rullstolen i egna händer och rädda lite liv...

Det är precis som det låter, en variant av Fönstret mot gården, fast med en Bigfoot som härjar utanför istället för en ilsk Raymond Burr. McCoy påminner i stilen och på ett vagt utseendemässigt sätt om James Stewart dessutom. I en pretto-regissörs händer skulle detta koncept kunna bli ganska trist, men hej och hå vad man kan ta fel. Filmen börjar ganska långsamt, även om den händer saker hela tiden. Ryan Schifrin bygger upp filmen som Hajen och visar inte så mycket i början, av varken blod, gore eller monster... men till slut, liksom Spielberg, så drar han på med allt och man får se både monster och riktigt blodiga scener i närbild. Effekterna är riktigt välgjorda och Bigfoot är riktigt riktigt cool. Han ser ut som en blandning mellan den klassiska bilden av Bigfoot, en grottman och Jack Elam!

Gore-scenerna håller god klass också. Det är inte många, men blodiga, effekter som på ett intressant sätt tar död på vissa karaktärer. För en gångs skull, i en film som faktiskt fick sin premiär på Sci-Fi Channel, så är skådespeleriet överlag väldigt bra. McCoy fungerar perfekt som Preston och Lance Henriksen, Jeffrey Combs, Paul Gleason, Dee Wallace Stone och Rex Linn gör alla mycket underhållande och inspirerande cameos. Till och med Lance, som kan vara lite uttråkad i sina roller ibland, verkar vara på gott humör.

Det är också värt att nämna Lalo Schfrins (pappa till regissören för övrigt) musik som gör att filmen stiger några grader i stämningsfaktor.

Abominable är en riktigt bra och mysig monsterfilm med gore, bra skådespelare, action och äkta spänning.

tisdag, juli 01, 2008

två teaserns som ger mig ståpäls





Quantum Of Solace och Death Race. Bond kommer givetvis bli bäst, och den verkar fortsätta i samma fantastiska stil som Casino Royale. Death Race kommer inte att bli bäst, men den kommer att bli en fenomenal popcorn-action-underhållning.

"Är du kär i mig ännu Klas-Göran?"


Min mor, lika vild som vanligt, sjunger här "Är du kär i mig ännu Klas-Göran?" på Norbergs torg :)

bara lite dravel

Det känns lite jobbigt innerst inne, det måste jag erkänna. G sticker till Polen några veckor nu och kommer tillbaka utan boende eller jobb. Så det är både jobbigt att han reser bort, som det är att han inte riktigt har den tryggheten han behöver när han kommer tillbaka. Jag hoppas att det ordnar sig.

Sverigedemokrater har det varit nog av som besökare på den här sidan nu, och jag ska försöka fokusera åter igen på film, kultur, betraktelser och funderingar över livet. Något som jag känner mig stressad över just nu är det faktum att vi har över 2000 bilder från Kina och ingen av oss har ork att gå igenom dom, välja ut dom vi vill offentliggöra och bearbeta det som bearbetas.

Något som känns positivare är att jag lyckats skriva två hela sidor på en novell! Lite ironisk är jag, då jag förr kunde skriva tio sidor på en dag. Men två sidor måste jag vara nöjd med. Helt okey sidor också, men jag är lite osäker på hur det ska fortsätta. Slutet har jag ungefär i huvudet, men något måste leda dit utan att blit tråkigt eller värdelöst.

Ikväll har vår VD bestämt sig för att vi ska ha grillparty på vårt kontors tak, så jag hoppas på solsken och mycket god mat!

Puss.

måndag, juni 30, 2008

Gay sprang 100 meter


"Världens snabbaste 100-meterslopp har sprungits. Men det kommer inte att räknas... eftersom han var gay."

Haha. Jaja. Jag är jävligt barnslig idag. Tack SVD för den rubriken.

Den som ropar högst...

... har mest att dölja, så heter det väl? Jag betvivlar inte på att porrmotståndaren som "mådde dåligt" har massor att dölja. Det brukar vara så. Troligtvis har karln mer porr hemma än vad vi ens kan föreställa oss. Jag försvarar inte porren, men det värsta som finns är självutnämnda, "viktiga" moraltanter (män som kvinnor) som tror att dom gör något fint när det hela bara luktar falskhet.

Edit: SVD tar förresten upp pajasen som mår dåligt över allting på den här jorden, och drar upp att karln uppenbarligen inte mår dåligt över att bibeln säljs på macken, en bok som är fylld med fördomar, våld mot kvinnor och religiös vidskepelse.

söndag, juni 29, 2008

"Han hade inte en chans"

"Han hade inte en chans", så skriver man på vissa håll. Men visst, han hade en jättechans att inte bli halshuggen av Batman-berg och dalbanan: han skulle inte ha klättrat "över två säkerhetsstängsel in på ett avspärrat område".

Så enkelt är det.

Att sedan nära hälften av alla som röstade i Aftonbladets strikt vetenskapliga (OBS: ironi) undersökning tror att deras säkerhet är i fara av att åka berg- och dalbana känns väldigt komiskt. Med tanke på att det är farligare att gå ut och åka i Svensson-trafiken eller att åka tåg så känns det fånigt att alla dessa människor faktiskt inte kan ta ansvar för sin egen säkerhet.

Recension: Don't Torture A Duckling (1972)


Lucio Fulci är så mycket mer än zombies, gore och vilda zoomar. Det finns vissa som hävdar att Fulcis lyckade filmer beror helt på att andra gjorde jobbet åt honom. Naturligtvis är detta rent trams. Fulci var en fantastisk regissör som mot slutet av sin karriär var tvungen att jobba hårt för brödfödan, och då blir det inte alltid bra. Don't Torture A Duckling är en av hans finaste och kontroversiellaste stunder, en njutning både för synen och sinnet.

I den lilla bortglömda hålan Accendura frodas vidskepelse trots att den moderna världen arbetar sig allt närmare i form av motorvägar och nykomlingar. Men när någon börjar ta livet av stadens småpojkar så brytet helvetet loss.

Genast, som vanligt, så riktas misstankarna mot stadens mer udda existenser. Den lokale byfånen, häxan eller kanske bara den tystlåtna kvinnan med det efterblivna barnet. I byn har också Patrizia (Barbara Bouchet) anlänt, men rikemansdotter med både drogproblem och uppenbara pedofila tendenser.

Fler pojkar mördas och nu lägger sig också journalisten Martelli (Tomas Milian) i det hela och börjar undersöka på egen hand. Han blir vän med Patrizia, och försöker samtidigt hjälpa polisen.

Men efter hand så inser man att spåren leder åt helt fel håll, och det får ödestigna konsekvenser för en av de misstänkta...

Jag vill inte skriva allt för mycket om handlingen då den är ovanligt genomarbetad och dessutom föredömligt lågmäld. Miljön, den fattiga och stillsamman lilla byn, är genial och Fulci sätter tonen direkt med stillsamma och stilistiskt genomtänkta bilder. Karaktärerna är intressanta som tusan. Milian är chockerande lågmäld. Han är annars en skådis som gillar att spela ut rejält, men håller sig på mattan - vilket bara är bra. Bouchet gör väl troligtvis en av filmhistoriens få kvinnliga pedofiler, och får det dessutom att bli obehagligt - till skillnad från i andra fall då såna karaktärer oftast är roande och anses bara vara trevligt för pojkarna som råkar ut för dom.

Det finns gott om bra kvinnliga karaktärer, och två andra är Florinda Bolkan som "häxan" (eller vad man nu ska kalla det) samt Irene Papas som byprästens mamma.

Fulci stänker faktiskt på en del med gore också, även om ryktet säger att filmen inte är speciellt våldsam, och även om effekterna inte är riktigt övertygande så är det spektakulärt och fungerar i historien.

En orginell, intelligent och välspelad giallo från mästaren Fulci. Rekommenderas.