fredag, juli 11, 2008

Samuel Aronsson är död


Det verkar som om Samuel Aronsson, en bekant till mig lyckats med att ta självmord i häktet. Han var med i den senaste och sista (?) säsongen av Big Brother. Jag träffade honom senast för ett år sedan, en bit från centralen där han kom gåendes med en tjej. Han önskade mig välkommen till Stockholm, då jag precis hade flyttat ner och var lika glad och trevligt som vanligt.

Nu har jag fått det bekräftat från flera olika källor, och uppenbarligen har andra i hans umgängeskrets hört detta tidigare idag.

Men jag tänker inte hyckla. Samuel hade en stor umgängeskrets. Jag kände honom från Östersund där han var en profil på RFSL (han var öppet bisexuell) och han hade en fenomenal förmåga att bry sig om människor i sin närhet. Men något gick tyvärr snett igen...

Just det, hyckleriet ja. Jag var ingen nära vän till honom och jag tänker inte låtsas-sörja på samma sätt som många andra bekanta kommer att göra.

Dock så beklagar jag verkligen att det har skett, för alla har rätt till en ny chans. Samuel verkade aldrig få den chansen, och om och om igen sögs han tillbaka i våldsspiraler.

Han var, trots allt, en fin kille - även om vissa kommer att säga annorlunda. Och jag gillade honom väldigt mycket.

Det är synd att han kommer att bli ihågkommen som "Big Brother-Samuel" bara...

Edit: Och ironiskt nog så börjar en debatt om huruvida man ska sätta upp kameror i häktena för att förhindra självmord.

EDIT: Jag har beslutat mig för att spärra kommentarfunktionen eftersom diverse löst folk, troligen Flasbackapor och Sverigedemokrater, känner att detta är en plats att kasta mer skit på Samuel. Alla vet hur Samuel var, och vad som hände, men vill ni dräggla om sånt så håll er till Flashback och de andra moralpedofilerna.

Kan det var så att orginaliteten är överskattad?

Hur kommer det sig att jag sett Hell’s Gate av Umberto Lenzi flera gånger, och började se om den senast igår när jag inte överhuvudtaget har sett No Country For Old Men eller There Will Be Blood? För att bara ta några exempel. Det skulle kunna upprepas i det oändliga. Jag har sett turkiska Superman Returns men inte den senaste Hollywood-filmen – trots att jag också äger den senare.

Det handlar inte om någon form av omvänt kultursnobberi där jag bara gillar ”kultfilmer”, eftersom jag absolut inte har något emot feta Hollywood-filmer eller erkända arthouse-rullar. Man kan säga, utan att överdriva, att jag är en tråkig allätare, det är bara det att jag har en fenomenalt bra filmsmak när det gäller allätandet.

I mångt och mycket tror jag att det handlar om tristess. Jag blir lite uttråkad när filmerna ser perfekta ut, har perfekta matematiskt uträknade manus och är fantastiskt välspelade. Nerven försvinner, den där vansinniga filmnerven som gör att det är så roligt att se på film. Försöker jag se en ”perfekt” film så blir jag rastlös och tittar på klockan. Det är som om att jag förväntar mig något mer hela tiden eftersom den ska vara så enormt bra.

Men det slutar nästan alltid med att jag trycker ur filmen och ser på Fredagen den 13:e del 4 istället. Fantastisk film, utan tvekan ett mästerverk, även om den inte är ett dugg originell. Kan det var så att orginaliteten är överskattad? Behöver vi orginalitet egentligen? Alla kämpar med att skapa sitt eget, vissa så hårt att alla orginalitet försvinner. Själv önskar jag att fler filmskapare arbetar med instinkten. Glöm bort priser och publiken, skriv det där speciella – det behöver inte vara nyskapandet – som roar dig som författare. Det sägs att amatörer lånar och genier stjäl. Vilket är fullt möjligt. Jag älskar Hitchcock, ändå använde han sig av samma grundidé i majoriteten av sina filmer, för att han tyckte att ”oskyldigt anklagad man måste hitta den riktiga mördaren” var ett sånt förbaskat kul och spännande koncept.

Ibland blir jag trött på att bli överraskad. Det är så sällan det fungerar ändå. Man vet att det ska dyka upp något twist på slutet som förändrar allt. Men SÅ roligt är det inte. Det är då filmer som Hell’s Gate, Black Demons, Ghosthouse och andra av Lenzi åttiotalsskräckisar kommer till sin rätt. Lenzi har aldrig varit förtjust i skräck och gjorde dessa mer för att helt enkelt överleva för dagen. Så han och frugan slängde ihop manus över frukosten, sköt filmen ganska fort och sket i överraskningar och orginalitet. Bara dumma karaktärer som vandrar omkring och blir mördade, inte ens speciellt blodigt, av korkade spöken och zombies.

Men jag älskar det. Lenzi är ett geni. Ingen kan anklaga gubben för vara orginell, men han gjorde sitt utan några större pretentioner, körde sin favoriteffekt ”yxa-i-bakhuvudet” och gjorde sitt jobb. Hell’s Gate bjuder till och med Lenzi på sin karriärs kanske enda självironiska inslag, när professorn förklarar för sina oroliga kollegor att ”det här är ingen b-film!” när det verkar som om spöken tagit deras kollega.

På något sätt så värmer Lenzi och hans kollegors arbete mer mig än perfektionister som bröderna Coen (inget ont om dem nu) eller andra kritiker och fan-favoriter.

Filmens hjärta finns där och jag kan nå det. Vilket för mig är det viktigaste.

Varför respektera en förälder som inte respekterar dig?

Jag har lite svårt att förstå upprördheten hos en mor som just fått reda på att henne son är bög. Verkligen svårt. Gregory var så tvungen att komma ut för sin mor nu i veckan (eftersom hon undrade varför han envisades med att åka tillbaka till Stockholm) och hon blev väldigt upprörd. Grät, yrade om att han inte kunde få ett ”normalt” liv med flickvän och barn och så vidare. Att det ska vara så svårt att förstå? Han förklarade att han var född homo, alltid ansett sig vara homo, att det inte var hennes fel, att det inte var någon sjukdom och att han mycket väl skulle kunna ha ett lyckligt och givande liv.

Men vad ska hon göra? Jag vet folk som respekterar sina föräldrar till den grad att de aldrig kommer ut. Allt för att det är rädda för vad lilla mamma och pappa ska säga. Grejen är att mamma och pappa bestämmer inte över ens liv, i alla fall inte efter att man fyllt arton år. Då har dem egentligen inget att säga till om. Nu är jag lite krass, men så är det verkligen. Så jag förstår inte dessa som lever i garderoben bara på grund av föräldrarna. Eller polarna. Eller whatever. Själv anser att att kan inte dessa acceptera ens liv så ska man inte ha något med dem att göra. Varför krypa för någon som tycker illa om den man är? Eller vägrar förstå?

Gregory gjorde givetvis rätt och han känner sig lite tung i hjärtat, men ångrar sig inte. Det är hans liv och hans mor har ingen som helst påverkan på hur han ska leva. Tyvärr kan han inte heller ta hänsyn till om hon blir ledsen, då det är något som är hennes eget problem.

Själv har jag haft tur med mina föräldrar, tack och lov för det. Så inget ont på den fronten. Erfarna smygisar skulle säkert hävda att de är smygisar för att de inte vill såra någon annan. Men den enda de kommer att såra i längden är sig själva. När väl föräldrar och vänner gått vidare i döden eller livet så står man där ensam kvar och kommer aldrig att klara av att ta steget ut ur garderoben.

Det finns ytterst få föräldrar som inte lär sig leva med att deras barn är fullständigt normalt, och bara råkar älska någon av samma kön. Ytterst få. Ni som inte har såna föräldrar, det beklagar jag. Men jag kan inte heller tycka synd om er, om det är så att ni fortfarande väljer garderobsmörkret före livet utanför.

Min far, mannen med världens bästa musiksmak


Nora, som är en redaktör, som jag förstått det som, på VLT hade skrivit ett fint och väldigt sanningsenligt blogginlägg om min farsa och det kan ni läsa här.

Jag kan hålla henne om allt hon skriver, till exempel:

"Han är en av de mest öppensinniga människor jag känner, speciellt vad gäller musik. Han har förbannat bra musiksmak, lyssnar på både gammalt och nytt."

och

"Loa har dessutom Vlt:s skönaste klädstil. Kanske till och med stans.
T-shirt med upprullade ärmar, jeansshorts, träskor och ibland en gubbkeps till det."


:)

Mina föräldrar gav mig en väldigt bra "utbildning" i musik när jag var liten och jag skyller hela min ytterst goda musiksmak på dem. Båda hade stora skivsamlingar och musiken var väldigt viktigt i hemmet. Båda är dessutom musikaliska, något som jag inte har ärvt direkt.

Det viktigaste, och det påpekar Nora, är att sinnena var öppna för nya saker. Ny musik. Nya influenser. Är musiken bra så är den bra.

Säger jag som just nu har ABBA, Death In June, Judas Priest och Dennis Wilson i ipoden :)

Jag tar mig friheten och norpar bilden som hon tog på farsan, hoppas att det inte gör Nora något?

torsdag, juli 10, 2008

Recension: 8MM (1999)


Joel Schumacher må vara en absurt ojämn regissör, men jag hävdar bestämt att han har gjort en av nittiotalets mest underskattade thrillers, 8MM. Den lanserades som en thriller i Sevens anda, men var betydligt bisarrare och mörkare - i alla fall på ett sätt som inte föll varken publik eller recensenter i smaken.

Den grisrike Mr Christian har dött av hög ålder och lämnat kvar sin uråldriga fru, sin slemme advokat och sin trogne butler. I hans privata kassaskåp så hittar man en rulle film som visar hur en ung tjej blir brutalt knivmördad av en lädermask-snubbe. Någon filmar givetvis det hela och i bakgrunden står det någon och tittar på.

Mrs Christian erbjuder Tom Welles (Nicolas Cage) en större summa pengar för att bevisa att filmen är falsk samt ta reda på vad som hände flickan. Dessvärre visar det sig vara en äkta snuff film och Welles blir snabbt indragen i riktigt snuskiga affärer där han bland träffar på ärkepervot Dino Velvet (Peter Stormare) och den allmänne snuskgubben Poole (James Gandolfino). Till sin hjälp, på grund av sina kontakter med den pornografiska undergroundscenen, får han också den ynge, smarte men misslyckade Max California (Joaquin Phoenix).

Welles blir mer och mer indragen i det hela och till slut kan kan inte tänka på något annat...

8MM är definitivt väldigt annorlunda än Seven. Det är först och främst ingen seriemördarfilm, utan en djupdykning i ett smutsigt träsk av S&M, porr, mord och mer porr. Givetvis finns det ett litet mysterium, men det känns ganska ointressant när man själv börjar engagera sig i denna inferno-tripp. Schumacher har skapat ett USA, ett LA, ett New York, som enbart kan finnas på film. Här är New York fortfarande USA's skräphög och LA är bara fullt av pervon och horor. Det är modern noir när den är som smutsigast.

Nicolas Cage är en skådis som blandar högt och lågt, ibland i samma film. Här är han ganska jämn och klara sig fint som helylle-amerikanen Welles som får en inblick i något som hans gulliga lilla familj aldrig borde få se. Mot sig har en serietidningsaktig Peter Stormare med sidenmorgonrock och guldkedjor, en otrevlig och övertygande Gandolfini och en skön Phoenix. Överlag är det väldigt bra skådespelare.

Den blev hyfsat ansatt av MPAA när den kom, men den är ändå ganska grafisk. Dock är det långt ifrån den grand guignol som bjuds på i till exempel Hostel 1 och 2. Långt ifrån. Det kan till och med vara ganska tamt i jämförelse. Men historien i sig är så engagerande och karaktärerna (i stort sett alla) är såna otrevliga egosvin att det reflekterar sig på de våldsamma scenerna.

Jag behöver väl knappast tillägga att den har ett enormt bra soundtrack med allt från Aphex Twins till arabisk populärmusik.

En film som förtjänar en omvärdering. Utan tvekan.

Jaså, är det så en "ninjakrigare ser ut?!

Här kommer nyheten som kommer att få er att falla baklänges av chock. Vi får lära oss att en ninjas dräkt består av:

1. "beduinliknande huvudduk"
2. Läderjacka med nitar och kedjor. För att inte tala om bootsen.


Han skrek också ut sitt "hat" mot kronprinsessan Viktoria med dessa våldsamma ord:

"Ni ska inte skriva om Victoria, jag tycker inte om Victoria"

Sedan var han vild nog att gå ut och prata med folk på torget.

Läskigt vilka dårar det finns va? ;)

Intervju med Michael Sopkiw


Här hittade jag något intressant. Någon gång år 1999-2000 så "hittade" jag Michael Sopkiw, skådespelaren som spelade huvudrollen i fyra filmer under en väldigt kort tid på åttiotalet. De mest kända är troligen 2019: After The Fall Of New York samt Blastfighter. Han dök även upp i Massacre In Dinosaur Valley och Monster Shark. Jag tycker än idag att han var en riktigt kompetent kille, speciellt som actionhjälte. Han känns som en blandning mellan Bruce Campbell, Terence Hill och Fabio Testi. Jag genomförde en intervju med honom som sedan Mike Martinez av någon anledning skänkte till en annan hemsida (jag tror jag skrev den för en sida som Mike hade en gång i tiden) och nu har jag alltså återfunnit den. Helt okey, och jag är stolt nog att säga att den etablerade alla kända fakta om Sopkiw som sedan folk ha refererat sedan dess. Mike Sopkiw idag då? Joda, brukar få mail med dåliga vitsar lite då och då, och han verkar må toppen :)

You did your first movie in 1983, After the fall of New York, and your last one in 1985. Just four movies in a brief 3-year period. How did you start acting in these movies?

Excuse my memory, but your placement timewise of this work is probably better than I can do w/o looking on the jackets of videos for release dates.

Well, back in the '70's, I took up sailing yachts and later ships for about 7 years after a year of college in Miami. To make a long story shorter, I ended up in our Federal Correctional Institutes (seems my cargo of marijuana was frowned upon by the Drug Enforcement Agency) for 1 year of a 2 1/2 year sentence. When I got out in late '78 or '79 I wanted to go back to sea but my parole terms didn't allow for that kind or freedom. So I had to choose a new career and always fantasized (like most people I'm sure) about being an actor. I knew someone who was connected in New York somewhat so I moved to the city to start studying acting. To make ends meet, modeling was suggested to me since I'd never been a waiter or had any city experience of any kind, so I had some photos taken, went to the Ford Modeling Agency, and they signed me up.

The tricky part was I was sent to Europe to put a portfolio together but my parole officer wouldn't let me go overseas for very long. So I went back and forth a lot studying with a guy named Warren Robertson in NY while I was home.

Through an agent in Firenze, I was introduced in Rome to Sergio Martino and the Nuova Dania crew and screen tested for After the Fall.

I´ve heard rumors you´ve been an model before these movie, maybe also after, is that true? And if so, what kind of modeling was it?

Nothing too exciting, unless standing around or walking down a runway in nice clothes gets you going. The travel was great though and I got to go to places like Mauritius and Tunisia with some very beautiful and mostly very nice young ladies. That's how I met Eva Anderson from Uddavalla and ended up in Sweden on a couple of vacations with her family. I also fell in love with her grandfather's wooden fishing boat which was named Inga. Ahhhhhhhhhhhh..............

Anyway, once I got going with these films, I didn't model much anymore. I did make several commercials in NY but I don't remember exactly where they fell chronologically.

The best of your films is undoubtably 2019: After the fall of New York, your first one. It's been said to be practically a rip off on Escape from New York. How did you get that role?

I'm glad you liked it. I'm not sure it was supposed to be a comedy but at least that turns out to be a redeeming feature. I think I've covered how I got the role in my longwinded answer to the previous question.

You played in that movie, against George Eastman (the character Big Ape). How was it working with him?

I have a hard time calling Big Ape George Eastman, but I guess there's humor to be found in that as well. His real name is Gigi Montefiori. Working with him was great although a bit straining on the neck muscles. It's no trick of the camera that makes him appear sooooooo tall.

Gigi is "multo multo simpatico"; an Italian expression I've always loved and completely appropriate in this case. He was the most hospitable member of any cast I worked with and I consider him still a good friend. Just off of Piazza Navonna, in Rome, he had a great restaurant which was frequented by all of his Italian film and TV cohorts. I was his guest there several times and will never forget the fabulous food. (Don't ask for specifics though!) I always rode a bicycle when in Rome and it really came in handy when trying to park around his restaurant. He drove me out to his beach club on days off and stands tall in my memory yet. A joy to both work and play with. I remember he really liked listening to Hank Williams Jr. cassettes when we filmed Blastfighter down in Georgia though I don't think he got much into the moonshine that was available.

As written above, After the Fall was allegedly a rip off on Escape from New York. How do you feel about that? Nowadays After the Fall remains a more affluent cult-movie than Escape? (Art imitating art?)

I think everyone should do his best work or not bother working. We call this genre of "rip offs" exploitation films. Not sexually of course, in this case, but exploiting concepts and ideas that have already been shown to attract interest and therefore money. Generally speaking, I don't find this a very attractive or noble motivation. If this is the best work these people can do then I thank them for their efforts, thank them for allowing me to be a part of it, and hope they are not just into it for the money. I also hope for them that they can do better in the future.

As for art imitating art (your English sure is good), that may be stretching the definition of art! And I haven't seen Escape from NY so I can't comment on that.

After the fall of New York you starred in Devil Fish (AKA Monster Shark and a couple of dozen other titles), this time with Lamberto Bava. If I should be honest, it was a bit of a let down, but is still a true cult-classic. How was it working with Lamberto Bava?

I would love to know the definition or formula for a "cult classic". Lamberto was a very nice, gentle guy as most of the Italians are. But you know, the budget on these films would prohibit a Ron Howard from making anything great! These directors are working with a cast from at least three different countries speaking diverse languages and a mixed crew of Italian /American production team on a very tight budget. Lamberto , like most of the foreign crew, loved coming to the States and drinking in as much of our culture as they could get. (The hills of Georgia have a unique personality somewhat portryed in this film.) We had a crisis one day as a holiday was approaching and the Iataian film crew wanted to get back to their families. We had been working for 13, I think, long consecutive days in freezing mountain water and adverse conditions and both the cast and Lamberto were wearing thin. The crew wanted to plow right through but I had a good talk with Lamberto and pointed out how the film suffered further if we just continued. He finally went to the producers and they gave us a day off (which they were contractually obliged to anyway). So he did have a heart and tried to do what he could with what he had.

Your last movie (that I know about) is the very entertaining cannibal/adventure/action/comedy Massacre in Dinosaur Valley. I think it´s one of your (lightest?) flicks. The violence is more cartoonish and the story is like a darker version of Indiana Jones. What do you remember about the shoot?

This is also the last movie that I know about too since the last movie I worked on never got finished that I know of. I remember Brazil......and a gorgeous variety of female costars! The director was a cousin of Sergio Martino as I recall; maybe a brother but I don't think so. Italian at any rate and related. He had some great magic moves (tricks) which he would entertain us with at dinner on occasion. About him I remember too that at the end of the film I went to Italy to do some dubbing and went to the production office, Nuova Dania, to get paid for the considerable overtime I put in on the shoot and the producer told me I agreed with the director to forgo the overtime in exchange for showing me how to do some magic tricks!!!!!! On top of that, he never even revealed how he did any of the tricks. So I said I wouldn't leave the office until I got paid which they did several hours later under the threat of not being asked to do any further work in the future! PLEASE!!!! Can you imagine what my life would be like if I wasn't asked to do any more of these films? LOL!!!! ROFL!!!! :-)))))))

I loved doing the work though, as cartoonish as I expected it to be. We worked mostly on location in Brazil for about 10 weeks and the Brazilians are wonderful people with a great attitude towards life for the most part. What's not to like paddling around unspoiled rivers for days in a dugout canoe with a sweet, beautiful woman and blasting off a shotgun once in a while? So the canoe leaks and sinks once in a while? They finally gave me a bucket to bail water with.

Remember that big python I saved a girl from? While photographing it earlier the snake bit the snake handler pretty good! Oh well! They were a little more careful with the rattlesnakes in a later scene but there was another disaster with them which was unbelievable. Two snakes were brought in a wooden box with tight mesh screens for air. The snakes were left in the box overnight at the camp in which we were filming. As the snake handler went to bring the snakes out the next day he was almost crying. Both snakes were dead and had been killed by an army of killer ants which completely covered them by the time we returned!! That was really a shame but there is often disregard for life in these low budget foreign films. (Even the actors..)

Another example of this is the scene where I'm supposed to blow away a bunch of natives after the guy with the grass dress takes some blood from my soon to be canoe mate. Well, I was randomly firing so as not to endanger the natives but all of a sudden a cut was called when it seemed to be going fine from my side of the smoke. This 12 gauge shotgun was loaded with blanks but there is a 2-3 centimeter cardboard plug which gets blasted out with each shot. One of these plugs hit the stomach of the camera man and left a perfectly round reddish/purple welt where it hit him and shocked the heck out of him!

I'll also never forget the natural tropical beauty of the landscape giving us some of the most incredible fresh fruits I've experienced. The generosity of the people stands out above all and their kicked back lifestyle puts California to shame!

Italian explotation-movies often includes lot´s of violence and gore, so did your four flicks. I like it, and most people today likes it, but when it came, these movies where critisised for that and hugely cut by the censors. What do you think about that?

Bummer dude! But, I get bored watching films like this unless they have a great sotryline to justify the violence. I really appreciate gore well done like in Saving Private Ryan recently or Reservoir Dogs several years ago. It takes more than gore to hold me in a film.

Do you own your movies on video? If so, do you to watch them regulary?

As you can tell by my not remembering how Blastfighter ends I don't watch them regularly at all. I do own a copy of each one though.

You seem to be somewhat of an athlete. Did you do your own stunts and fighting-scenes?

I did many of my own stunts & fight scenes which I enjoy doing very much.
How often do you get to be pulled out of the water by a helicopter when you're not really in trouble or cut another Scuba divers air hose while wrestling underwater with a knife!! This was a dream from my hours of watching Sea Hunt on television as a child. It was great fulfilling some of these fantasies. They never would let me smash any cars though. Oh well!

These films were often made on a very low budget, do you remember how much you got payed for each of them?

I don't remember precisely but consider that too personal anyways. I can tell you that I took the entire amount I made at the end of After the Fall and bought a Harley Davidson (used) from some bikers I met at a swap meet in Arizona where we finished the filming. So it was enough for that, but not to buy gas!

Have you given up your acting-career now, or are you interesting to work more as an actor if the right script comes along?

I've pretty well given it up. My girlfriend of 13 years is an opera singer and one artist in the house is really enough! My door is open for the right script or even of a promise of enough fun!

Would you tell me a little about what your doing today? What are you working with?

While I was living in Switzerland, around the time these films were being made, I went to some metaphysical study classes and met some very interesting folks. They developed a line of natural healing remedies based on sun energy and had to reinvent a special glass to maintain the vitality of these volatile products. I am introducing this type of glass bottle to the US to encourage the use of natural remedies. It keeps organic molecules active much longer therefore better results will be obtained and more people will be encouraged to get back to natural remedies here in our pharmaceutical oriented society. I love the mission.

onsdag, juli 09, 2008

Vilken typ av film/medie-nörd är du?

Vegas, på dvdforum, skapade en kul tråd angående vilken typ av filmnörd man var, och jag tar mig friheten att citera honom här:

* Hårdvarunörden - B&W? Classé? Pioneer Kuro? Vill ha ut det mesta utav upplevelsen genom ljud och bild!

* Mediahamstern - Tusentals rullar huserar i den ständigt våldsamt växande samlingen, älskar film! även om detta ofta sker på en 21" Finlux p.g.a en snäv budget.

* Samlaren - Signerade 20x30's inramningar av favoritskådisarna täcker väggen, även en och annan lightsaber och T2-endoskull finns för beskådning.

* Skräckfantasten - Samlar stenhårt på skräckfilmer! är ofta också VÄLDIGT noga angående utgåvan, klippta filmer faller fetbort. City of the Living Dead på oklippt japanimport, givet köp! även om det nu råkar stå 3 st av samma film i hyllan.

* Special Edition - Speciella och limiterade utgåvor är favoriten här, som ofta trängs oöppnade i överfulla Billyhyllor från IKEA.

* BTG:aren - Detta är ett intressant fenomen som nästan förtjänar en helt egen tråd. BTG är alltså en förkortning för Biltemagenerationen och betyder i mångt och mycket att allting dras över en kam. Detta beteende hittas oftast hos lite äldre människor, från - låt oss säga 25-30 år och uppåt. Låt mig förklara lite närmare. Om jag själv har köpt en ny tv frågar mina polare saker som upplösning, märke, storlek m.m. När en BTG:are köper en tv så köper dom helt sonika en "platt-tv", varken mer eller mindre. I deras värld är man helkorkad när man har köpt en platt-tv för 25-30k när det finns, och jag direktciterar "-En precis likadan på Jula för 4995:-". Någon kvalitétsskillnad existerar inte. Desto billigare desto bättre! Detta appliceras på i stort sett allting, från skor till "hemmabiosystem". En lagomt plastig 5.1 allt-i-ett anläggning med högtalarkablar tunnare än mitt näshår.

* Spelnörden - Kan hittas spelandes Prince of Persia på Nintendo 8 bitars kl. 3 på natten, iklädd ett par mjukisbyxor och en 3 dagars skäggstubb.

Detta är givetvis mer avsett för den bredare publiken som finns på dvdforum. Men även om jag älskar skräckfilm, och har en del specialutgåvor i hyllorna, så är det Mediahamstern som ÄR jag.

Jag köper film jämt. Bara film som jag vill ha givetvis, men det är mycket! Just nu sitter jag och funderar på att köpa film, och när jag nyss var nere på COOP så skummade jag igenom dvd-lådorna där för att se OM det fanns något av intresse (vilket det inte gjorde). Det har ramlat in dvds nästan varje dag i brevlådan, och råkar jag hamna inne i stan efter jobbet eller på helgen så köper jag nästan alltid något. Så Mediahamster är en bra och logisk titel.

Att jag dessutom spenderade nästan ett år att titta på film genom min bärbara 7 tums-dvd i väntan på att någon skulle skänka mig en gratis TV, kvalificerar mig rejält också.

Vad är ni då?

Kina-bilder



Jag har börjat så smått, väldigt smått, att lägga upp lite fler bilder från Kina-resan. På Bilddagboken givetvis, som kanske inte är den bästa hanteraren av bilder med jag gör det av gammal vana. Bilden ovan är bara larv, finns en del snygga bilder också :)

Kärlek Är Bajs billigare!


Eftersom jag bestämde mig för att sätta ihop en så offantligt tjock samling av blogg-texter så blev det ett tjockt pris också. Nu har jag dock satt ner så mycket som det går, och denna fina, goa bok går att köpa på www.vulkan.se :)

Recension: Dangerous Seductress (1992)


H. Tjut Djalil hade försökt två gånger innan att producera en film som skulle slå rejält i USA och resten av världen. Först var det Mystics In Bali, sedan blev det Lady Terminator och till sist blev det den som slog MINST i omvärlden, nämligen den ojämna Dangerous Seductress!

Filmen har en inledningen som är fantastisk. Vi ramlar rakt in i en juvelkupp som först verkar ha gått bra, men sedan bli skurkarna jagade av polisen i en vild biljakt, massor av skottlossning, squibs och explosioner. När slutligen deras bil krashar så kapas ett finger från en av skurkarna. Några timmar senare så skuttar fingret iväg av sig själv, ramlar rakt ner i vad som ser ut som en besatt sminkdosa och blodet från skurkarna väcker upp ett skelett som köttet sedan växer ut på långsamt samtidigt som det blixtrar och dundrar. Det är, som vanligt, en ond demonkvinna som genast besätter en ung amerikanska som är och besöker sin fotomodellssyster.

Med sin nyfunna blonda och lättklädda kropp så börjar hon sedan ragga upp män, oftast genom evighetslånga discoscener eller att försöka se sexig ut när hon spelar biljard, för att sedan ta livet av dem på blodiga och makabra sätt. Hennes syster är på Bali och fotomodellar tillsammans med några andra lättklädda damer, men en lokal häxmästare varnar henne att något är fel där hemma. Samtidigt så dyker den, numera, demonbesatta systerns ex-pojkvän upp. Han är ett riktigt svin och vill fortsätta att slå och våldta henne.

Alltså tur att hon fått övernaturliga krafter sedan sist!

Detta är en märklig och ofokuserad film. Lady Terminator hade i alla fall en story, som man hade rippat rakt av från Terminator, men här känns det betydligt mer splittrat. Förutom den fantastiska inledningen (som också involverad en stackars schäfer, vilket jag glömde tillägga), så fortsätter den betydligt ojämnare. Tyvärr så blir det nästan en halvtimme ingenting innan det börjar skördas mansoffer på Jakartas gator. Det blir mycket modellerande, discodansande och väldigt lite kläder. Bröstvårtorna är censurerade, men det är inget som stör då det är en cool "övernaturlig" effekt som känns ganska underhållande.

Våldet är nog inte lika grafiskt som i tidigare filmer av Djalil, men givetvis är det mycket blod som sprejar på väggar och del grafiska lemlästningar. De västerländska männen som dyker upp är för det mesta enormt fula eller så där smaklöst "åttiotalssnygga" med fönat hår och Ken-ansikten.

På IMDB's goof-sektion kan man läsa om denna filmen: "Revealing mistakes: When the last large piece of glass cuts off Johns head, it’s obviously a dummy head" - NÄHÄ! Tjena! Så klart att det är ett fejkhuvud, och det ser faktiskt helt okey ut. Det är den här formen (finns massor just på denna films sida på IMDB) av obefogad gnäll av människor som höhö-skrattar sig igenom exploitationfilmer som retar mig. Alla vet är det är pissbillig film som är gjord grisfort. Inget snack om saken. Men det finns ingen anledning att gnälla på trådar som syns eller sekvenser som spelas baklänges för att få fram en speciell effekt. Get a life säger jag bara.

Inte den bästa indonesien-rullen jag sätt, men den är ett självklart val i samlingen och är snorbillig tillsammans med Lady Terminator.

tisdag, juli 08, 2008

Recension: Anthropophagus (1980)


Antropophagus är nog en av de sista riktigt kända italienska genrefilmerna jag nu har sett. Den har liksom legat och pyrt där i bakgrunden, både med goda och dåliga recensioner från eurocult-fansen. Troligen har jag hållt mig ifrån den eftersom det inte verkat finnas några bra utgåvor. Shriek Show gav i alla fall ut den i en fantastisk utgåva, och det är precis den jag nu har sett. Efter på tok för lång tid.

Det börjar, inte speciellt orginellt, med ett par tyska ungdomar som blir mördade på en strand. Tjejen blir nerdragen under vattnet och killen får en köttyxa i huvudet. Klassisk slasher-öppning. Sedan klipps det till vårt glada gäng av offer, bland annat den underskattade Tisa Farrow (som ser ut som en lätt uppsvullen Mia Farrow, hennes syster, och spelar som en zombie. Men jag gillar henne).

De beger sig ut i ö-världen och anländer till slut till den läskiga ön. Carol, spelad utmärkt av Zora Kerkova, har sett i sina tarotkort att det hela kommer att sluta riktigt illa och slänger korten i havet och förbereder sig på vilket öde nu hon kommer att få.

Ön är helt övergiven. Det enda de ser är en ensam kvinna som hela tiden lyckas undkomma dem. Men förutom henne så rumlar det omkring en groteskt figur också, lång och brutal, och som hungrar efter människokött!!!

Antropophagus är verkligen ingen orginell film. Den börjar ganska taffligt och oinspirerade och här fruktade jag faktiskt att den skulle vara lika dålig som vissa hade sagt. Men så fort den övriga karaktärerna dykt upp, karaktärer som faktiskt inte alls är så illa som jag föreställt mig, och de anländer till ön så blir det en stämningsfull, blodig och snygg rulle. Att Joe D'Amato kan regissera vet vi alla som har sett lite av karln, i alla fall när han haft inspiration, och även om det börjar trist så blir det faktiskt bättre och bättre för varje sekund som filmen går. Det känns nästan som om den är inspelad kronologiskt.

Nu är det inte bara klippor och skogar som offren springer omkring i, vilket jag fruktade, utan det är omväxlande och snygga miljöer. Ruiner, katakomber, stora mörka hus och tomma småstäder. Fotot är stundtals fantastiskt bra, ibland lite tristare, men allt det goda väger över. Det hela akompanjeras av till en början väldigt fånig musik, men musiken blir mörkare och mer atmosfärisk desto längre tiden går. Fortfarande väldigt enkel, men det passar filmen perfekt.

Jag hade också hört att den inte var speciellt blodig och att allt bara var hype. Kanske stämmer delvis, då det finns mycket värre saker skildrade på film både före och efter den här, men effekterna är förhållandevis ganska bra och det bjuds på en hel del spektakulära och snygga mordscener. Man har lagt energi på kulisser och har en hel del coola idéer.

Antropophagus var betydligt, betydligt bättre än vad jag någonsin kunde tro. Kul som fan.

Kina-resan: 080603



Så fortsätter den andra delen av resedagboken från Kina. Den första kan ni läsa här. Bilderna föreställer King och Gregory som vandrar mot The Bund, genom ett område med väldigt mycket byggarbetsplatser samt ett litet porträtt av hur poserande en mopedist kan vara när han väntar på sin tur.

080603

Fy fan vad trötta vi är! Allt gick bra på pudong flygplatsen, ovanligt bra enligt vår kompis King som mötte upp oss på Meglev-stationen. Tjänstemännen var lite nyfikna på våra flaskor, men verkade mer vara inne på vilket märke det var.

Meglev är ett snabbtåg som går i runt 500 kilometer i timmen, närmast ljudlöst och offantligt coolt! Jag förstår inte hur man kan använda bussen istället för detta apcoola tåg!

Vi tog en taxi till Kings lägenhet, vilket är ett höghus på 24 våningar, i stort sett helt nybyggt. Där fräshade vi upp oss en smula och gav oss ut på en fotsulekrossande sightseeingtur runt om centrala Shanghai.

King hade av naturliga själ (t ex god nattsömn) en helt vansinnig energi och stegade på med för att vara en asiat, gigantiska steg. Vi halkade snabbt efter, men fick ändå en fantastisk lektion i hur man beter sig i Shanghai (vilket man för det mesta inte gör... Beter sig alltså), hur metron fungerar och en massa annat värdefullt.

Det märkligaste beteendet var ändå hur man uppförde sig i tunnelbanan. Vi snackar världens renligaste t-bana, och världens mest ohyfsade passagerare. King lyckades av misstag lappa till en kvinna i ansiktet när han gestikulerade, men ignorerade henne totalt, vilket är den normala standarden till exempel! Hemma i Stockholm är vi vana hur människor som ska stiga ombord lämnar företräde för avstigande - vilket inte existerar här. Det är antigen att kliva av eller på, och det precis samtidigt! Ingen pardon här heller!

Jag kan väl också tillägga att bilbälten och trafikljus inte har någon som helst vikt här. Igen bryr sig.

Efter som King gett sig fan på att krossa oss redan under den första dagen så promenerade vi några enorma sträckor, bland annat till de klassiska bankkvarteren där det kändes som om man befann sig delvis i det tidiga nittonhundratalets London eller i trettiotalets New York.

King lämnade oss vid fem-tiden, och bedövade av trötthet begav vi hos hemåt och slumrade fram och tillbaka till nästa morgon.

Snart, min älskade...

Gregory kom ut idag för sin morsa. Han är öppen för egentligen alla andra utom sina föräldrar, men idag så när morsan blev för påstridig angående varför han inte ville stanna i Polen och arbeta utan ville tillbaka till Sverige, så kände han att det var lika bra att berätta. Inte blev hon lycklig, men G skiter i det.

Han är lycklig. Jag är lycklig för hans skull. För min skull, eftersom en av anledningarna till detta var för min skull. Vilken man. Kunde verkligen inte ha hittat bättre :)

Han får väl skylla sig själv!

Han anklagar inte björnen, men på samma sätt göra han det. Klantarsel. Han befinner sig ute i naturen, där finns det vilda djur - vilket är HELT naturligt. Men ändå vill han ha 300000 kr från statens för att han klantade till det och lät sig bli attackerad av en björnhona som bara skyddade sitt revir.

Inte en spänn ska karln ha. Det är väl självklart.

Ett sätt att reta grannen på....

Det här var något som rumlade fram ur i mitt minne när jag pendlade till jobbet idag. Jag har SÅ starkt för mig att när jag var med Pingstkyrkans Ungdomsgrupp (bara det är vansinnigt) på något kortare helgläger i Jämtland, eller om det var Härjedalen, så åkte vi förbi två hus.

På det ena huset hade ägaren monterat ett STORT vitt kors på ena väggen, den väggen som vette mot grannens köksfönster. Allt för att reta grannen. Det hade visst sin början i någon form av grannfejd, kanske om mark, och urartade i detta mega-kors som verkligen lös i den annars traditionella lantbebyggelsen. Det handlade alltså inte om någon religiöst. Bara ett rejält stänk av irritation för grannen.

Någon som känner till detta och till och med har ett kort av spektaklet?

P.S. Och så får jag tipsa om detta underbara inlägg där Maud Olofssons tal i Almedalen översätts till begripliska.

måndag, juli 07, 2008

Recension: Lady Terminator (1988)


Min indonesiska filmresa fortsätter med denna klassiska exploitationtitel, Lady Terminator. Återigen en titel som nästan är mer känd än själva filmen, åtminstone tills Mondo Macabro släppte den på DVD.

Någon gång för länge sedan så får vi se hur "The Queen Of The South-Sea" avverkar män på löpande band. Hon har sex med dem och låter sedan en ål som befinner sig i hennes sköte bita av deras penis, varvid de dör av blodförlust. Det är få svenska filmer som börjar på det sättet! Men en modig man lyckas överlista henne, norpa ålen - som förvandlas till en kniv och fördriver henne till havets botten.

Hundra år senare så råkar antropologen Tania Wilson (Barbara Anne Constable) hitta samma ställe där drottningen skulle råka hålla till och blir besatt av hennes ande. Hon simmar sedan till Jakarta, går upp naken på stranden, har sex med och dödar två småskurkar och tar deras bil och kläder. Jepp, det är The Terminator rakt av här. Och det fortsätter på samma väg.

Erica är en rockstjärna som börjar bli lite framgångsrik och berömd. Hon råkar också äga drottningens halsband, som hon fått av sin farfar, och givetvis blir hon den som vår kära skurk helst vill döda!

Till sin hjälp får hon polisen Max och hans gäng av galna, övervåldsamma Rambo-poliser och den våldsamma flykten kan börja!

Här snackar vi riktigt tokig indonesisk lågbudget action när den är som... tokigast! Hela grundhistorien, inklusive nästan varje viktig actionscen i The Terminator, är kopierad här - fast oftast betydligt blodigare och våldsammare, med en tiondel av budgeten som orginalet. Fast tänk er en sexig kvinna med stort åttiotalshårsvall och en ål i... ja, ni vet vart, som dödar folk med k-pist och laserstrålar ur ögonen. Blodet skvätter rejält och jag har nog inte sett så många löspluggar avlossas sedan Commando och så många squibs sedan valfri John Woo-film.

Stundtals är det riktigt taffligt, men det är bra energi i scenerna och det blir aldrig tråkigt - förutom filmens första halvtimme som puttrar på lite för långsamt. Sedan blir det blod, biljakter och bröst. I mängder.

Bra trash. Inte lika välgjord och snygg som The Queen Of Black Magic, men betydligt snyggare än amerikanska motsvarigheter inom exploitation. Det är mycket färger, vilda specialeffekter och kanske en av världens sämsta dialogmixar. Jaja, man kan inte få allt.

Desperata människa!

Quiero
Kille, 46, Botkyrka
Mottaget 13.54 2008-07-06

Kan du ringa??


Vad är poängen? En helt okänd människa skriver till mig på QX ber mig att ringa honom! Varför? Jag frågade givetvis vem han var och varför jag skulle ringa honom. Inget svar. Som vanligt. Desperata människor. Eller kanske bara väldigt ensamma.

De bryr sig inte längre hur de beter sig.

En kompis som varit med om det många gånger tror att det är människor som tappat hoppet. Oftast är det personer över fyrtio år som kanske kommit ut sent i livet och försöker ta igen allt de missat. Vid det laget är de så desperata att de skiter i allt. De slänger ut förfrågningar och tar inte ens åt sig vid eventuella förolämpningar eller tillsägelse. Någon gång kommer de att få napp.

Tror de i alla fall.

Nu över till en vettig människa: Gregory. Han är utan jobb, men befinner sig i Polen nu ett par veckor. På vägen ner så åkte de igenom Danmark där hans kollega träffade en presumtiv arbetsgivare... som erbjöd Gregory jobb i Köpenhamn. Men, och det känns fantastiskt att ha en sån seriös kille, så tackade Gregory nej eftersom han ville vara med mig i Stockholm. Puss!

söndag, juli 06, 2008

"Varför är homosexuella killar alltid så fjolliga?"

Usch, vad jag är trött på det uttrycket. Det handlar, för min del om, inte huruvida folk är feminina eller inte. Utan att det finns andra människor som säger sig vara kapabla att anse hur man ska vara som människa. Jag har hört ofta hört att det inte går att avgöra om jag är homo eller inte. Ja, givetvis. Det går inte att avgöra. En homo kan väl vara lite neutral eller "manlig" som vilken hetero som helst. Tror man sig veta "sanningen" så vet man faktiskt ingenting.

Hade jag varit en tokfjolla så hade det inte gjort något för min del. Eller tokmacho. So what? Själv har jag aldrig brytt mig. Det är en såpass ytlig iakttagelse av människor att jag helt enkelt inte vill sänka mig till den nivån. Man är den man är helt enkelt och ingen annan har på något sätt att rätt att döma en för det. Huvudsaken, som jag ser det, att man visar respekt för andra människor själv. Men det är en helt annan sak. Då är det ändå inte fjolligheten eller "machoheten" man ska döma.

Själv känner jag fjolliga heteros. Jag känner manliga bögar och kvinnliga flator. Jag känner också manhaftiga heterokvinnor. Vad som nu är manlig och kvinnligt? För det är något som heterosamhället velat försöka tolka och lägga beslag på. Varför är man inte "manlig" om man dansar till schlager? Eller varför är man inte kvinnlig om man mekar med motorcyklar, för att dra några klyschor?

Jag har gjort slut med killar när dom inte varit öppna nog, när dom själva varit fördomsfulla mot "fjollor". När dom själva sätter sig högre upp än sina medmänniskor. Jag kan inte acceptera sånt, och klarar dom inte att vara öppna så förtjänar de inte mig heller.

En snubbe jag datade var helt besatt av, så fort Pride, närmade sig att bekräfta sin egen manlighet genom att tjata om att "Dom representerar inte mig" och hänvisade givetvis till discofjollorna, transorna och den ganska lilla klick i paraden som inte agerar på ett heternormativt sätt. Själv var han i garderoben och vågade inte ens komma ut för sina machopolare. Snacka om hyckleri. Fjanteri.

Fjolliga killar och manliga kvinnor sticker ut från den taffliga heternormativa världen, därför sticker de ut extra mycket - och folk ser dom på ett annat sätt. Därför anses bögar vara mer fjolliga.

Själv säger jag: var fjollig! Var manlig! Var kvinna fast folk tror du är man eller tvärtom! Var den du vill vara. Fucka idioterna och kör ditt eget race. Det är först då du kan vara lycklig.