lördag, juli 19, 2008

Recension: Rituals (1977)


En film som lätt blir bortglömd på grund av det stora mästerverket, Den Sista Färden, som uppenbarligen tjänade som inspiration, men Rituals står på egna ben och är en av de mer imponerande survivor/backwoods-filmerna jag sett. Tyvärr finns det ingen vettig utgåva av den, men jag har sett X-rateds version som har mycket att önska, men för min del det enda alternativet just nu.

Fem doktorer, ledda av den hurtige D.J (Gary Reineke) beger sig ut på sin årliga utflykt. Stämningen är laddat, som det uppenbarligen alltid är, och med lite alkohol innanför kragen så börjar fler och fler schismer dyka upp.

På morgonen vaknar de upp och finner att deras stövlar har försvunnit. Ingen av dem, förutom D.J, har med sig några extraskor och den senare måste helt enkelt ta sig till närmsta bebyggelse per fot för att söka hjälp. Uppenbarligen är det någon som vill bråka med dem. Natten efteråt så går en av läkarna ut för att pinka och finner ett avhugget hjorthuvud spetsat på en påle utanför lägret. I panik beger de sig därifrån och försöker hinna ifatt D.J.

Uppenbarligen så går det genast fel, speciellt mellan Harry (Hal Holbrook) och Mitzi (Lawrence Dane) som börjar ryka ihop och spy otrevligheter mot varandra. Den klumpige Abel (Ken James) är mest intresserad av att ta fotografier och Martin (Robin Gammell) känner sig misslyckad. Han är 38 år, har en läkarpratik som går sämre och sämre och han hans senaste pojkvän var en galen psykopat.

När så Abel dör, först till synes genom en olycka, så sprider sig paniken, paranoian och man får allt mer bråttom mot civilisationen. Men någon hukar där i utkanten händelsernas centrum, någon som vill dem väldigt ont...

Det är något speciellt när man stöter på en riktigt välskriven exploitationrulle. Rent tekniskt är den, vad jag kan se, väldigt bra. Foto, regi, musik, ljussättning och manus är betydligt över medel när det kommer till en i grunden enkel kopia på en mer känd film. Det som gör den här filmen stark är karaktärerna, som är ruggigt välskrivna och spelade. Hal Holbrook är alltid bra, som vi alla vet, och de övriga gör väldigt bra ifrån sig. Det är ett briljant knep att låta deras skor försvunna, då det plötsligt sätter dem i en knipa som är betydligt större än vad man tro. Att sedan ingen av dem är en pilbågskjutande Burt Reynolds gör det hela bara bättre (inget ont om Burt dock!). Det blir plågsamt helt enkelt, och det känns som om detta är fem män som lider något oerhört.

Det mesta av våldet är utanför bild, även om vi får se en yxa i bröstkorg, grafiskt sår i ett ben och en avskjuten hand. Ja, och så det beryktade huvudet då. Och då snackar vi inte hjorthuvudet. Men det är spännande och engagerande och mycket läggs på intelligent drama mitt i eländet. Martin är en intressant karaktär eftersom han tillåts vara bög... och det är inte mer med det helt enkelt. Han är lika misslyckad/lyckad som de andra och ingen bryr sig egentligen om hans läggning. Bravo.

En lite bortglömd klassiker som egentligen är bättre än Den Sista Färden på sitt eget lilla sätt. Den här rullen förtjänar verkligen en restaurerad nyutgåva. Det hade antagligen fått den att bli ännu bättre.

Folk har inte för mycket fritid - de är helt enkelt dumma i huvudet!

Detta låter som ett aprilskämt, men uppenbarligen är det idioter där ute som reagerat på Dressmans klädhängare ser ut som hakkors. Detta är människor som antagligen är lika korkade som de ser ut och som överhuvudtaget inte skulle kunna åka till länder där denna symbol är helig, en solsymbol.

Men men, många svenskar är lite korkade. Grund genpol. Som jag alltid sagt.

Recension: Doc Savage - The Man Of Bronze (1975)



1933 så publicerades den första historien om Doc Savage, en överintelligent, charmerande, superstark, snygg, och asball hjälte som var som en kombination mellan senare tids James Bond, Indiana Jones. Det var historier som påminde om Edgar Rice Burroughs äventyr, fast med en ordentlig dos kiosklitteratur. Det blev senare serietidningar och radioäventyr, men lustig nog så rullades det bara ut en enda långfilm: Doc Savage: The Man Of Bronze från 1975. Den blev en hejdundrande flopp, men är inte utan underhållningsvärde.

Vi möter Doc Savage första gången i ett vinterlandskap. Han kommer med sin bronsfärgade skoter, med Doc Savage-emblemet på, knatar in i en lyx-igloo och mediterar sedan halvnaken i snön och uppfinner nya fantastiska uppfinningar.

Men han känner på sig att någon är fel och möter upp med sina knasiga kollegor i högkvarteret. Det är ett udda gäng, inte helt olikt Jönssonligan, som han samarbetar med. Bland annat kemisten Monk som har sin tama gris, en störig advokat med hjärtat på det rätta stället och några andra udda individer. Alla givetvis översmarta.

Det visar sig att Docs far har avlidit i sin nuvarande hemstad, en liten by i Sydamerika. Men någon vill uppenbarligen att dödsfallet ska utredas och Doc är nära att bli lönnmördad av en indian som sedan, efter en jakt, faller ner och krossas från skyskrapan.

Nere i Sydamerika så visar det sig att den skumme Kapten Seas håller på och myglar och uppenbarligen har något med dödsfallet att göra. Doc Savage måste ta itu med det hela och leta reda på den mytomspunna försvunna indianstam som verkar ha något med saken att göra!

Detta är mega-corny. Minst sagt, men också väldig medvetet. Tänk er Batman, TV-serien från sextiotalet, så ger det en ganska god inblick i humorn, uppfinningarna och karaktärerna. Det blir aldrig lika träffsäkert som Batman dock, men under nittio minuter så blir man i alla fall inte uttråkad. Det dyker upp en del välgjorda actionscener, bland annat en snygg flygplansattack mot ett annat flygplan och ett stort slagsmål på en båt.

Ron Ely spelar Doc Savage och är faktiskt utmärkt. Han är lite stel och konstlad, men det känns också som om Savage ska vara så. Han är inte världens smidigaste kille, lite stel och har valt bort kärleken för äventyren. Utseendet påminner om valfri nazist från vilken äventyrsfilm som helst och dessa muskelhunkar, ofta tyskar, som dyker upp i Bond-filmerna som henchmens vart tioende år ungefär. De andra skådisarna gör bra ifrån sig och bygger på serietidningscharmen. Michael Berryman, allas vår favorit, gör också sin första roll någonsin som stadens läkare.

En skön bagatell som jag vill se mer av. Är det inte dags att väcka upp Doc Savage nu när ändå Indiana Jones har gått så förbaskat bra?

Vidskeplighet x 2


Med tanke på att man faktiskt gav Engla en kristen begravning (live i TV dessutom! bisarrt!) och att det har tjatats om att hon är i himlen och ditt och datten så kan det väl inte vara mer absurt att polisen har använt sig av ett medium (som är ganska vanligt kan tiläggas - dvs en låtsasnyhet) anser jag.

Vidskeplighet som vidskeplighet. Medium som präst. Same shit, no difference.

fredag, juli 18, 2008

Ta och läs...

...Anders Selins utmärkta text i QX. Helt och hållet sant.

Brukar det inte vara tvärtom?



Bara en stilla undran ;)

Klokt skrivet

Bara ett lästips angående lycka på SVD.

"Faktum är att svikna i kärlek blir de flesta. De som är rädda för att hålla tal är fler än de som njuter av det. Dåligt självförtroende har vi alla. Och 40 procent av alla människor lider någon gång i livet av depression.

Det kanske rent av är en naturlig del av att vara människa.

Det finns två sätt att se på livet:

Antingen fortsätter vi jaga lyckan i varje minut. Och tror att det är något fel på oss när vi inte hittar den.

Eller så omfamnar vi oss själva som de ofullkomliga varelser vi är och erkänner att livet faktiskt är rätt kämpigt. Och blir glatt överraskade när lyckan ändå drabbar oss."


Tyckte det sade det mesta, så jag undviker att kommentera.

Panalpina


Jag är väldigt barnsligt, vilket jag är medveten om. Vet inte om det är i Upplands Väsby eller Rotebro, men där har företaget Panalpina någon form av lokaler. Man har stora portar där deras lastbilar kör och lastar av och på.

Det lustiga är att de inte kan backa in så långt, men ändå tillräckligt långt för att den första bokstaven, P, ska försvinna (Panalpina står alltså skrivet med stora bokstäver på sidan av lastbilen), vilket gör att att det står "ANALPINA" med gigantiska bokstäver.

Trot eller ej, men jag fnissar nästan varje gång jag ser det. Beklagar verkligen, men jag kan inte låta bli.

torsdag, juli 17, 2008

Vad skapar en filmnörd?

Ibland brukar jag se tillbaka för att försöka komma underfund med vad som har skapat min filmsmak. Jag har hyfsat bra koll på hur det började. Det var i början av åttiotalet, kanske... 82 eller 83. Jag var alltså fyra-fem år gammal. SVT, på den tiden den faktiskt gjorde något gott här i världen, visade en hel serie med svartvita skräckfilmer: Den osynlige mannen, Frankenstein, Frankensteins Brud, Varulven, Dracula och så vidare. Det här var en fantastisk upplevelse och jag kan inte med ord ens beskriva hur detta påverkade mig. Mitt intresse för monster, kranium och läskigheter blev givetvis bara större. Någon gång under den här tiden så fick jag också se King Kong på SVT, vilket KAN ha varit en nyårsafton dessa år. Mamma var snäll nog att låta mig se den och jag blev väldigt fascinerad. Var apan i naturlig storlek? Fanns den på riktigt?

Även om familjen var problematisk så blev jag väl uppfostrad och fick lära mig tidigt att det handlade om film, även om det var riktigt, riktigt läskigt. Bara skådespelare och specialeffekter. Jag tror, och det tror jag även om andra barn, att jag fattade galoppen ganska fort. Jag älskar monsterfilm än idag, och jag tror att detta påverkade mig till den grad att jag fick en väldigt hög toleransnivå mot effekter, manus, skådespelare och allt övrigt som barn uppfostrade med Pippi Långström fick. För mig var det okey om monstrets dragkedja syntes, huvudsaken att det var ett monster!

På låg eller mellanstadiet köpte jag också inspelad vhs-kassett som en klasskamrats pappa spelat in från tv. Jag betalade femtio kronor, vilket var mycket på tiden, för en kassett med Jordbävning - som egentligen introducerade mig till mer vuxen modern film. Den var lite blodigare, lite grymmare och jag lärde mig skådespelarna väldigt fort. Dessutom innehåll den många, vida, fantastiska scener av total destruktion - någon som jag älskar fortfarande. En tid före detta så hyrde vi också, då vi bara hade betamax, en kortare film med ett gäng ungar som besökte ett spökhus. Massor av spindelväv, lönngångar och barntillåtna läskigheter. Fantastisk. Glömmer det aldrig. Kanske hette "Busungarna" eller nåt sånt. Någon som vet? Färg och troligen en kortare film, kanske runt femtio minuter.

Sedan blev det James Bond, Hajen, Örnnästet (som verkligen fick mig att uppskatta europeiska miljöer och övervåld av alla de slag). Men jag tror också att böcker spelade in en hel del. Roald Dahl, Agatha Christie, Enid Blyton, Ray Bradbury och ett gäng andra deckarförfattare gjorde att jag började uppskatta det makabra mer och mer. Intresset för mordmysterier i barndomen är nog direkt kopplat till att jag gillar giallos och slashers nu för tiden. Även Tintin, med sina exotiska miljöer och Carl Barks Kalle Anka-äventyr var oerhört viktiga för mitt genreintresse.

Eftersom mina föräldrar skiljde sig för väldigt länge sedan så brukade jag vara hos min far någon helg i månaden. Han hade, åtminstone då, ett väldigt stort filminstresse och vi hyrde mycket film. Det blev egentligen allt som fanns i butiken, men kanske med inriktning på thrillers och action. Själv fastnade jag genast för lite mer blodigare och galna filmer som Hajen 3 och Hajen 4, actionfilmer med Linda Blair, saker och ting med monster på framsidan. Jag älskade allt, verkligen. Det var få filmer som jag inte köpte med hull och hår.

Men jag ville alltid äga filmerna, och köpte ofta på mig filmer som såldes ut. Det dök också upp gigantiska marknader där vhs-filmer såldes ut för några tior och oftast tog jag mina hårt sparade pengar och köpte loss ett par pappkassar med kassetter. Oftast gick jag direkt efter framsidorna, om de visade någon tecken på äventyr, explosioner, monster, cool skräck eller sånt som stack ut från den vanliga mainstream-mängden. Det var helt enkelt något udda, men ändå kommersiellt, som jag behövde. Att kunna roas av enkla historier, men ändå slippa den tillrättalagda svenska och amerikanska stilen.

Det tror jag är inledningen på mitt filminstresse. Allt som jag upplevde och uppfattade som barn har skapat den filmnörd jag är idag. Sedan förändrades jag hela tiden. När jag såg Dawn of the dead för första gången(köpt för säker över 300 kr från Melody Line i Göteborg. Först såg jag en klippt brittisk vhs-utgåva, och köpte genast den extremt dyra holländska som Melody hade). När jag såg Suspiria eller Deep Red. När jag... ja, det är så mycket. Så mycket. Men allt har varit med och skapat mig.

Och det är jag evigt tacksam för.

Diary of the dead - igen


Det blev ganska sent igår, på grund av sextioåringen Uno. Men när jag kom hem så hade jag ett absurt behov av att se om Diary Of The Dead (läs min recension). Jag hade tänkt på den under hela pendelfärden hem och jag fick helt enkelt övervinna tröttheten!

Enligt Romero så arbetade man fritt och snabbt, filmen gjordes på 23 dagar, och fyllde på med nyhetsändningarna samt letade stockfootage efteråt (det fanns vad jag förstått inte i manuset) samt skrev voice overn efteråt, precis som man troligtvis skulle göra vid en riktig dokumentär.

Det jag gillar är att Romero inte har fastnat slaviskt i dokumentärstilen. Han har skitit i vissa saker, och för att få historien att fungerat bättre skapat dokumentärkameror som egentligen inte borde finnas i verkligheten – dvs vinklar och klipp som inte borde gå att få till om det hade tagits rakt ur verkligheten. Historien först alltså, och fungerar historien – vilket den gör – så köper man de konstnärliga friheter som Romero tagit sig.

Intressant nog så blir dokumentären väldigt talande då det diskuteras i dokumentär om att manipulera bilder, vilket man också gjort i The Death Of Death (dvs dokumentären som filmen består av), lagt på musik och bearbetat vad folk säger. Det är den kvinnliga huvudrollen i filmen som slutligen klipper ihop projektet, och även där finns det exempel på när hon klipper för att få hennes ex-pojkvän att framstå i dålig dagar, eller att han ska verka kall och ha dåliga argument. Hennes egna argument för varför de inte ska göra dokumentären har hon helt enkelt klippt bort själv, troligen för att de inte håller i diskussionen de för.

Det finns till och med en sekvens där två av karaktärerna sitter och klipper tidigare filmat material på ett sånt sätt att det ska se coolt och spännande ut, vilket i sig kritiserar HELA mediahysterin om vad som är korrekt eller inte. Alla kan manipulera. Oavsett åsikt. Jag kommer inte ihåg om det var Romero eller någon annan som sa att förr fanns det sju olika vinklingar på en historia via tv-kanalerna, nu finns det fyrahundratusen vinklingar – genom bloggarna till exempel. Alla har sin syn på det hela, men vad är rätt.

Något som är roligt är att se hippien Romero som polischef som uppenbarligen är rasistisk, konservativ och ett riktigt svin. Det vill säga tvärtemot Romeros verkliga hållning.

Sedan har vi detta att filmen saknar en stark svart karaktär, som hans tidigare zombie-filmer har. Det är givetvis rent bullshit av folk som kanske inte tänker så långt. Den svarte killen som leder sitt gäng och barrikerar sig i lagerlokalen är en fenomenalt bra stark karaktär. Han är dessutom hederlig och ärlig, och är en direkt och värdig efterföljare till Ken Foree i Dawn och Duane Jones i Night. I den sekvensen ser vi också Boyd Banks som spelar zombie-kocken i Land of the dead och en av karaktärerna i remaken av Dawn of the dead. Dessutom noterade jag att R.D. Reid som spelar amishbonden Samuel också spelar den åldrade bögen och kyrkoorganisten Glen i samma remake.

Den enda svaga karaktären i filmen är killen som blir biten på sjukhuset, Chris Violette. Dels tycker jag han som skådespelare inte direkt imponerad, och hans framförande av dialog känns på tok för krystad. Kanske är det så att karaktären inte är speciellt bra skriven heller, han trots allt inte någon speciellt viktigt figur i historien utan mer en kille som ska fungera som ointressant pojkvän åt den betydligt mer intressantare Amy Ciupak Lalonde.

Nu har Diary fått betydligt bättre recensioner när den kom än vad Day of the dead fick när dök upp första gången, men Diary kommer på samma sätt också att stiga i anseende desto längre tiden går – som så många andra av Romeros mindre filmer.

Ready or not, here I kräks!

Jag jobbar på ett riktigt stort företag i Kista, och det är väl trevligt. Ingen fara på taket (förutom nedstörtande betongklumpar uppenbarligen), hyfsade lunchställen och bra kommunikationer. Den stora nackdelen just nu är att när man ringer internsamtal så får man höra en groteskt ärtig muzak-version av Fugess Ready or not.

Tänk er en kombination av frikyrkogruppen i... vilken serien med Killinggänget var det egentligen? Den där Schyffert har något i brallorna. I alla fall den, Blacks Without Soul-sketchen i Amazon women on the moon och den värsta gruppen som har funnits, The Real Group.

Tack och lov är mina kollegor så goda och snälla att de svarar ganska snabbt. Annars hade nog mitt huvud exploderat.

Kina-resan: 080606





Det är chockerande hur lätt det är att förstå Shanghais tunnelbana. Jag har lärt mig hur man navigerar i den snabbare än vad jag lärde mig Stockholm t-bana. Den här är mer logisk på något sätt. Den är också snabb, och det är en fröjd att susa fram. Jämfört med New York så är detta himmelriket. Förutom att den här stänger 22.00 på kvällarna.

Vi tog i alla fall en halvdag på teknik- och vetenskapsmuseet som ligger vid Century Park. Detta är verkligen ett stort ställe! Förutom en stor savann, en regnskog, alla former av biografer som visade i 3D, 4D och en massa annat, så fanns det salar med tekniska experiment, raketer, människokroppen, robotutställning och butiker fyllda av en massa skoj krafs. Det kändes mer som en nöjespark än som något annat. Kul var det verkligen. Både jag och G tänkte på Stellis när vi lekte där. I anslutning till parken och museet fanns också en labyrintartad underjordisk shoppingområde där butiksägarna är som hyperaktiva zombies i varje hörn.

Vi träffade faktiskt på King där av en slump, vilket måste anses vara en lyckoträff med tanke på antalet innevånare i den här staden.

Vi funderade på att kolla in en nöjespark, men vi bestämde oss för att hoppa av på okänd station och ta en titt på hur den andra halvan av befolkningen lever. Xizang Road hette stationen och vägen började relativt skötsamt, men husen blev risigare och mer förfallna ju längre vi promenerade. Dock kändes det som ett ganska fridfullt område, och vi tog en hel del bra bilder trots att det mörknade ganska fort.

Människor verkar ha en ganska avslappnad syn på livet, och att butikägarna satt och sov utanför var inte ovanligt att se.

När vi begav oss hem så gick vi in på en Lawson, vilket är som 7-11, köpte en stor flaska Johnnie Walker black lable och spenderade resten av tiden hemma.

onsdag, juli 16, 2008

Bergman


Men snälla. Herregud. Jag tror till och med Hr B. själv slår mollbergare i sin grav över allt groteskt fjäskeri. Detta var dagens "fjäska-för-en-död-man"-citat, skapat av "teatermannen" Leif Zern. Bergman var en människa som råkade vara en regissör. Inget annat. Jag dyrkar många regissörer, men jag har sinnesnärvaro nog att hålla mig nere på jorden. De är inget annat än människor, varken mer eller mindre speciella än någon annan.

Förlåt dem, Hr B, för de vet inte vad de gör.

Kolonilott

Var iväg med en flaska Drumguish till Uno på hans sextioårsdag. Vi var ett gäng som satt där och hinkade i kolonilotten (Joao försökte envist få mig att testa alla spritsorterna, men tack och lov kunde jag skylla på jobb i morgon. Vi letade hund också. Hulda sprang bort och gömde sig någonstans på koloniområdet och vägade komma fram trots att matte ropade.

Joao berättade också om när han precis flyttat till Sverige och var med på sin dåvarande makes första släktmiddag. Hela fina svenska släkten och Joao, som inte kunde svenska så bra då, frågade högt "Vad betyder Rakad Pung?". Underhållande.

Whiskyn var för övrig god, och den lät god på beskrivningen. Så det blir nog att jag införskaffar en flaska själv.

Dax att lämna in för dagen faktiskt. Jag är ingen kvällsmänniska. Men vi får se om vi syns något i morgon.

Göken.

LSH - Lustiga Små Hattar


Hur ligger det till nu för tiden egentligen, har man på sig små lustiga hattar på festerna? Ni vet såna där glansiga pappershattar med en liten tofs på toppen. Eller små färgglada pappimitationer av cylinderhattar? Vad tjänar det till egentligen? Är det för att man ska titta på varandra under en halvdan fest och börja skratta, och därav få igång festen? Är det i så fall inte bättre, speciellt i Sverige, att ha på sig hjälmar och andra former av huvudbonader som skyddar ens huvud när man störtfull ramlar in i Billy-hyllan på väg till balkongen för att röka eller vråla obsceniteter till grannarna?

"Partyhatt" kallar man väl det? En väns mor hade vilda perukfester på det glada sextiotalet, och dessa finns enligt uppgift bevarade på super 8-film. Det vore intressant att se. Nackdelen med perukpartyn borde (jag har aldrig testat på det själv) vara värmen som antagligen slår till som en svettbomb där under den massiva peruken. Så hattar kanske är att föredra. Var det kanske så att perukfesterna var först för att sedan, på grund av värmen, ersättas av partyhattarna?

Sedan, om det nu är så att folk använder sig av hatt, att dagens ungdomar (dvs folk i min egen ålder) använder sig av lustiga hattar på fester? Jag har aldrig upplevt det. Hinkfester har jag varit på, och det kan ge upphov till saker som är minst lika fånigt som partyhattar, men aldrig partyhattar i egen hög person. Eftersom jag inte äter kräftor eller andra havsdjur så har jag inte bra koll på huruvida det används partyhatt på dessa tillställningar heller.

Kan någon berätta för mig lite om partyhatt-(miss)bruket? Det vore intressant, åtminstone som en antropologisk kuriositet.

Vad fan hände igår då?

3380 besökare. Igår Tisdag bara. Hur fan gick det till? Det var inget utöver det vanliga på bloggen, de vanliga recensionerna, några lösa kommentarer och betraktelser. När jag skrev om Samuel i helgen så blev det en höjning, men detta var så plötsligt. Över 3000 besökare på en enda dag. Så vad fan hände igår? (förutom rånarjakt i centrala stockholm, stor karusellolycka på Liseberg och byggolyckan i Kista - kvällstidningarna måste ha blivit helt högröda av alla nyhetstips).

Någon större blogg måste ha länkat till mig eller nåt. Men visst, det är skoj om det kanske lockade lite fler besökare som kommer att komma igen när besöksantalet gått ner till lite mer normala siffror :)

För övrigt har min coola brorsdotter skaffat sig en blogg. Det är numera alltså bara jag, morsan och brorsdottern som har bloggar i släkten. Jag tror de övriga männen är lite för blygsamma, även om jag tror (sorry, vet!) att både mina bröder Palle och Jamsi skulle kunna skapa oerhört läsvärda texter.

På tal om det här ovan, att tidningarna måste ha blivit helt högröda av nyhetstips, har ni tänkt på att det är oerhört många artiklar nu för tiden som akompanjeras av läsarbilder? Har den proffesionelle fotografen spelat ut sin roll? Nä, det tror jag inte, men precis som Romero ha blivit anklagat för att överdriva i Diary of the dead, så spelar "vanliga" människor en allt större roll i nyhetsrapporteringen. Både bra och dåligt kanske, men personligen så litar jag varken mer eller mindre på Svensson med mobilkameran än en vanlig "hederlig" journalist.

Nu är det lunch.

Hund + filt = ansikte





Bild 1: Här är en bild på en hund. Den har Viktoria tagit. Fotot
alltså, inte hunden. Jag ser ett ansikte i den här bilden. En tydlig siluett. Detta hävdar Viktoria är struntprat. Ta en titt på nästa bild.

Bild 2: Här har jag skurit ut hunden och filten den ligger på från resten av bilden. Redan är så är ansiktssiluetten nästan övertydlig. Se nästa bild.

Bild 3: Sist av allt så har jag svärtat siluetten, det jag skar ut i den förra bilden, och dessutom ändrat perspektivet en aning så att ansiktet inte verkar som om det ligger platt på marken. Här ser vi väldigt tydligt ett ansikte, som till och med har antydning till dubbelbaka och en tintin-tofs på huvudet. Jag har lagt alla tre i en serie, se nästa.

Bild 4: Ett Tu Tre, så fick Fred rätt igen ;)

Edit: På Stationsvakt blev man inspirerade av det är inlägget, och tolkade ett gäng moln till Hatte Furuhagen! Respekt!

Ett Kista i tystnad

Givetvis var jag nyfiken på vart olyckan hade skett och det var inte den plats som jag trodde igår, men på andra sidan. Precis där jag brukar stiga av bussen. Det var inte bara jag som var nyfiken, halva bussens passagerare steg av för att titta på katastrofområdet. Det ligger väl i människans natur antar jag. På samma sätt som vi sneglar lite extra på en krashad bil vid vägkanten.

Det såg ut som en katastroffilm. Men istället för målade frigolitbitar så låg det där stora, stora betongblock som hade rasat från en konstruktion med rämnade stålbalkar. Balkarna stack upp på ett sånt sätt att jag kom att tänka på ett övergivet tält, nerregnat och sönderblåst.

Bilen låg under blocken, men jag kunde se hur hjulen stack fram. Den var platt. Så platt som jag sett en bil i verkligheten. Att 20-åringen som satt i den överhuvudtaget överlevde, men är allvarligt skadad, har jag sårt att förstå. Den var så demolerad. Av skyliften såg jag inga rester, men det är mycket möjligt att den låg där någonstans.

På byggarbetsplatsen precis bredvid stod arbetarna och tittade ner. Antagligen fortfarande chockade över vad som hade hänt, att någon dessutom glömt att spärra av trafiken för inkommande trafik, att deras arbetskamrat är död och hur det nu ska gå med allt...

Men om några timmar är Kista som vanligt, så vanligt som det kan bli i semestertider. Röda korset-människorna kommer att vandra omkring med pärmar och frågeformulär, asiaterna kommer att hasta i sig lunchen för att bege sig till Ericsson igen, vakterna kommer att säga till någon alkis och livet går vidare.

Som vanligt.

Kina-resan: 080605



Det är ändå förvånadsvärt lätt att hitta i Shanghai, i alla fall de centrala delarna. Metron är väldigt pedagogiskt upplagd och vet man bara vilken färg man ska åka så är det svårt att komma fel. Den stora nackdelen är att den också stänger väldigt tidigt, vid 22.00-tiden! Vad som nu är logiken med det vet jag inte, men å andra sidan är taxi så vansinnigt billigt att man aldrig riskerar att bli strandsatt.

Jag hade oerhört svårt att vakna i morse, men G såg till att jag äntligen kom upp ur den stora sängen. Runt 1200 så mötte vi upp King och vi gick och åt på en riktigt stor lunchrestaurang där King förfärades över servitörernas slöhet och slapphet. Dessa tjänar runt 700 i månaden, vilket innebär att man har en hel armè anställda som står och slöar i hörnorna. Oftast innebär deras yrke att ta orders från kunderna utan några förvecklingar - och börjar man frångå det konceptet så blir dom förvirrade och allt blir fel.

Det blev lite sjalar åt modern och ett gäng välgjorda piratutgåvor till mig. Fassbinder-boxen kunde jag inte motstå och även hans Berlin-Alexanderplats blev det. Sedan en del blandat, bland annat Takeshi Kitanos senaste och en kinesisk krigsfilm i Private Ryan-stil. Jag hoppas att jag inte hamnar i helvetet för detta...

G däremot visade sig vara en omutlig förhandlare. Han köpte en stor och fin kikare + tripod till sin kamera för runt 300 kr. Damen som sålde gjorde tecken att hon var tvungen att äta och att om hon inte hade pengar till det så skulle hon dö. Givetvis med leende på läpparna.

Allt handlar om show.

Museum of communism är precis vad det låter och var ganska intressant. Det var beläget i samma hus som Mao och hans gäng huserade i en gång, och var nu ett liten men effektiv reliksamling, komplett med en vaxdockerekonstruktion av det första historiska mötet. Museets vakter tyckte nog jag och G var en färgklick i mängden av landsortsgamlingar och skämtade med oss en del, bland annat genom att imitera en larmsignal när vi gick igenom röntgen och uppmuntra oss att visa styrka framför hammaren och skäran! Museet är gratis, och ironiskt nog hade det vuxit fram ett ultrakapitalistiskt turistområde runt om, där vi givetvis njöt av en drink efteråt.

Senare på kvällen så besökte vi över 100 våningar höga Jin Mao Tower, en skyskrapa som bidrar till Pudong-områdets fantastiska skyline. Tillsammans med en oerhörd mängd asiatiska turister så klev vi in i hissen och susade upp 88 våningar på några sekunder. Naturligtvis hade man en fantastisk vy över Shanghai trots den nästan konstanta dimman.

Vi fick också en gratis pärla var som en dam bröt fram ur en mussla. Sedan ville hon sätta den på ett halsband av vitt guld, vilket skulle kosta oss 18 euro helt plötsligt! Givetvis vägrade vi det och surt gav hon oss pärlorna. Men jag fick en bild på henne innan hon blev arg.

Det sista vi gjorde var att gå ner till Nanjing Road och käka en bit. Nanjing Road är verkligen hemsk, men det är lätt att hitta mat där. Whiskey och efterrätt tog vi nere vid The Bund, och en kvinnlig försäljare var så fräck att hon gick upp till oss på serveringen och frågade om hon fick slå sig ner hos oss. Vi stenvägrade naturligtvis och till slut blev hon skitsur, sa "Go fuck yourself" och gled iväg mot nya äventyr...

tisdag, juli 15, 2008

Recension: Final Mission (1984)


Robert Young var en rackare som egentligen mest är känd för att ha spelat inspirationen till Indiana Jones i inledningen till Det sista korståget samt att ha spelat huvudrollen i megafloppen Eye of the widow (för övrigt mot F. Murray Abraham och Paul Smith). Han hade också en hederlig fin filippinsk karriär (vill vi inte alla ha en sådan?) hos mästerregissören Cirio H. Santiago. I Final Mission så visar han faktiskt en riktigt fin actionådra under Santiagos kompetenta regi.

Krigets djungler i Laos, den hårde krigsmaskinen Deacon upptäcker att hans forne vän Slater egentligen arbetar för fienden. Man angriper Slaters läger och dödar alla med mycket squibs, slowmotion och sprängningar av hyddor och utsiktstorn. Deacon bestämmer sig för att lämna Slater i lokalbefolkningens våld, att göra vad de vill med honom...

En hel del år senare. Deacon är kanske världens hårdaste polis. Han är så hård att han dödar alla skurkar helt själv, antingen med martial arts, pistol eller kniv. Han gör det på ett sånt våldsamt sätt att han blir suspenderat. Istället för att sura så söker han tröst med sin familj i vildmarken.

Vad han inte vet är att Slater fortfarande lever och har tagit sig till LA. Det är dessutom hans gäng som Deacon dödade under sitt sista uppdrag. Nu vill Slater ha sin hämnd och spränger Deacons familj i bitar och flyr sedan till sin bror, som är sheriff i en liten sömnig småstad.

Men Deacon, fylld av hämnd, får upp spåret och beger sig på jakt efter sin familjs mördare!

0:00:02 - Huvud skärs av
0:00:02 - Man hoppar högt i luften av dödande kula
0:00:31 - Slagsmål, sparkar, knivstrid, blod

Jepp, det där är de censurklipp som gjordes på filmen när den släpptes på bio i Sverige. Och det stämmer ganska bra överens med vad man får. Första halvtimmen är egentligen bäst, med ultravåld deluxe! Blodig, våldsamma (verkligen!) slagsmål, explosioner i djungelläger och en hyfsad och grafisk huvudkapning. Djungelscenen i början är klassisk action, så bra som den kan bli sin genre och den efterföljande "hård snut räddar gisslan"-scenen i LA är fantastisk. Det blir även ett fett slagsmål inuti ett hus lite senare.

Sedan blir det lite lugnare medan diverse karaktärer flyttas fram och tillbaka i scenbilden som för att gestalta någon form av handling, och sedan är det en halvtimme fet action scen, där inledningen vid den gamla gruvan och i småstaden är helt klart bäst. Sedan blir det en nästan identisk upprepning av First Blood när Deacon måste klara sig undan sheriffen och nationalgardet, och då tappar filmen lite fart igen. Men blir i alla fall aldrig tråkig.

Santiago, som jag nu har fått en otrolig respekt för, får till en enorm fart i actionscenerna och får nog filmen att verka dyrare än vad den är. För övrigt har man lyckats få Filippinerna att se ut som USA... ganska bra i alla fall.

En bonus är det catchiga ledmotivet som faktiskt är riktigt bra. Hade det inte varit för att den skrevs för en billig filippinsk actionfilm så hade den nog kunnat bli en hit och hamnat på massor av åttiotalssamlingar många år senare. Men man kan inte få allt.

Bra filippinsk action, det är man inte bortskämd med!

Sedan så hittade jag ingen vettig och bra bild på affischen, videoinsticket eller stillbild från filmen. Så jag beklagar den trista bilden.

Lugn, jag lever

Otäckt, och det känns så där typiskt osvenskt. Detta är uppenbarligen en minimal olycka, "bara" ett par skadade och döda. Jämfört med vad som händer i andra delar av världen så är det givetvis bara en bagatell.

Jag promenerar på dessa gångbroar varje dag, och jag tror jag vet vilken det. Det är en hårt trafikerad bro som leder till en mer eller nybyggd entré, men det kan också vara någon annan del av gallerian.

Ska försöka ta mig dit och ta en titt i morgon för att se på vilken dödsfälla det är jag har gått varje dag i snart ett år.

Men herregud, Ribbing!



Jag fick precis respekt för både Linda Bengtzing och Brolle. Att sedan rikskärringen Ribbing, "folkvettsexperten" från helvetet, påstår en massa löjliga saker är bara komiskt:

"När man talar till kronprinsessan som just kronprinsessan, som man ju gör i de här sammanhangen, så borde man inse att man inte talar till henne som en kompis. I själva verket talar man till en person som representerar den svenska nationen. Så länge vi har monarki i Sverige så duar vi inte Sveriges nation."

När ska Ribbing, och de andra blådårarna som nu har fått sin intelligens slagen av Bengtzing och Brolle, förstår att kungafamiljen inte gör någon nytta överhuvudtaget. Det är kostsamt OCH onödigt att sponsra deras rikemansfasoner. Det är så klart, och helt givet, att man ska dua kungafamiljen.

Ingen lider av det faktiskt. Tänk om Ribbing kunde använda sin energi till att inte vara någon självutnämnd expert på "folkvett" (hon vet nog inte hur folket beter sig överhuvudtaget, om man ska döma hennes åsikter) utan kanske uträtta något viktigt i livet.

Men nej, kungapuckona går före vanligt folk. Suck.

Och är det bara jag som kommer att tänka på det gamla talesättet att man kan sminka en gris, men det kommer fortfarande att vara en gris. Om än sminkad.

Bara en rättelse till Stefan Swärd

Givetvis har Stefan Swärd all rätt att bli upprörd över avlyssningen av tokstollen Ulf Ekman, och det ska vi alla vara då det återigen är ett fett bevis på att FRA sysslar med saker de inte borde syssla med - oavsett vad sekten Livets Ord och homofoben Stefan Swärd (han är en stark försvarare av Åke Greens cancersvulst-liknelser när det gäller homosexuella).

Dock försöker Stefan, som vanligt, att skapa någon form av martyrskap:

"Kristna, präster, pastorer och andra religiösa ledare har under årtionden mördats, torterats, förföljts och övervakats av kommunistiska och ateistiska regimer, bland annat i dåvarande Sovjetunionen, och allt tyder på att det fortfarande förekommer i Kina. Kristna ledare och pastorer utsätts än idag för liknande behandling i många muslimska länder."

Vad Stefan glömmer är att "kristna, präster,pastorer och andra religiösa ledare" under en evighet förföljt, mördad, torterat, övervakat och censurerat oliktänkande. Såna som inte följer den kristna religonen. Så Stefan har ingen som helst rätt att dra in och försöka helgonförklara missionen som skadat och förstört så många människor genom åren. De kristna missionärernas kulturella övergrepp mot diverse länders ursprungsbefolkningar är en skandal som det inte snackas om direkt.

Hade han utelämnat det där tramset så hade hans debattartikel nåt fram lite längre.

Fred Anderson #6



Här har vi en trivsam karl. Uppenbarligen är han skådespelare eller statist i produktionen Englishman's Boy, en miniserie från 2008. Detta är ett avslappnat bakom kulisserna-foto. Förutom den lite väl ostadiga hatten så gillar jag ändå rocken, skägget och kulissbygget i bakgrunden. Fin natur också. Absolut en Fred Anderson jag rekommenderar.

måndag, juli 14, 2008

Recension: Teenage Caveman (2002)


Någon gång i början av 2000-talet så producerade Samuel Z. Arkoff och, tror jag, hans son ett gäng nyversioner av hans gamla monsterrullar från femtiotalet. De kom ut på VHS i Sverige, men jag fick aldrig tillfälle att se någon av dem. Dock så hörde jag alltid ryktas om att Teenage Caveman skulle vara något speciellt och nu har jag då äntligen fått se den, med hjälp av en billig dvd beställd från Axelmusic.

Det är i framtiden. Världen är totalt förstörd av krig, omoral och allmänt elände. Människorna lever som grottmänniskor i vildmarken och det är här vi får träffa våra tonåriga hjältar. Stammens styrs av snuskgubben Shaman, som predikar guds ord (här snackar vi också en framtid där fuck är ett väldigt, väldigt vanligt ord - även i predikningar) och dessutom är far till tonårsrebellen David.

David råkar, i ett slagsmål med sin far - som precis är påväg att våldta Davids käresta, döda honom och blir dömd till döden. Men hans vänner fritar honom och de beger sig bort från grottorna mot drömmen: storstäderna.

En våldsam storm drar fram och de vaknar upp hos ett dekadent, knarkande tjugo-nånting, par som vill lära kidsen lite om hur det är att leva livet... men något stämmer, givetvis inte, och det visar sig att det finns mer saker som de kan råka ut för - förutom sex, droger och rock 'n roll!

Det som gör den här filmen speciell är att det är Larry Clark som regisserat (han har även en mindre roll). Detta betyder att vi snackar en post-apokalyptisk rulle med tonårssex och ångest, knark, massor av svordomar och en total brist på respekt för vuxna. Underbart. Addera även handkamera, märklig arthousemusik, en del massiva gorescener och monsterfighting på slutet så får man en ytterst orginell, välspelad, blodig och cool rulle som Arkoff-familjen var modig nog att låta Clark ta hand om.

Well done, Sir!

Recension: Diary Of The Dead (2007)


Det är något speciellt att se en ny Romero-film. Dawn of the dead var en upplevelse som för mig förändrade filmvärlden. Jag hade aldrig sett något liknande när det gäller blodindränkt, färgsprakande zombie-äventyr. Den imponerande betydligt mer än nyskapande Night of the living dead faktiskt. När jag såg Day of the dead så var det en chock. Mörk, deprimerande och oerhört våldsam och realistisk. Det var som att stiga in i något som kändes förbjudet, smutsigt. Som om man upptäckte någons otrevliga hemlighet. Land of the dead, som jag älskar, kändes mer som Dawn. Blodig, stor i visionen och även den gjord på en relativt begränsad budget. Nu har då Diary of the dead landat i min dvd-spelare och jag ska inte förneka att jag är förvirrad, men mycket imponerad.

Ett gäng filmstudenter spelar in amatörfilmen The Death Of Death i skogarna utanför Pittsburgh. Det är en mumiefilm, och inspelningen går inte så där väldigt bra. Plötsligt når nyheten dem att döda människor kommer tillbaka till livet och attackerar folk. Äter folk. Man är skeptiskt till nyheterna, men avbryter inspelningen och försöker ta sig hem.

Givetvis så blir det inte så enkelt. Världen blir snabbare och snabbare infekterad av de levande döda och det blir en lång väg till det man hoppas kan vara tryggheten, familjehemmet till en av skådespelarna. Med sig i bilen har man också den cyniske alkoholiserade läraren Andrew Maxwell, som tack och lov både är duktig på pilbåge och svärd. Under färden så träffar de på olika grupperingar i samhället, bland annat en dövstum amish-bonde, en grupp svarta ungdomar som tagit över ett lagerhus, nationalgardet med flera.

Samtidigt så filmar Jason, den drivande karaktärerna, allt det de upplever och drar även in sina vänner i filmandet. För när det väl händer något så är det väl lika bra att filma det? Det går alltid att ladda upp på myspace...

Romero går en mycket intressant balansgång här, något som jag tror många inte riktigt kan ta till sig. Samtidigt som han gör en Romero-zombie-film så regisserar han faktiskt någon annans film. Filmen vi ser är egentligen inte Diary of the dead, utan The death of death av Jason Creed. Den är klippt av hans vän Debra, som också stundtals agerar voice over i den färdiga versionen som hon klippt ihop mot slutet. Så hur klarar Romero att göra en studentfilm proffsig utan att bli för proffsig?

Fenomenalt.

Vissa saker har Romero uppenbarligen skitit i, med all rätt. Foto är överlag väldigt snygg, likaså ljussättningen. Det är inte tokskakigt och helt genomstressande som Blair Witch, utan mer filmiskt som Cannibal Holocaust - för att göra lite jämförelser. Kvalitén på fotot är väldigt bra och stundtals känns det som film, fast det är skjutet på HD. Att göra en film i dokumentärstil innebär också att han inte kan fånga gore och våld på samma sätt, men givetvis är den blodig (men långt ifrån hans tidigare filmer i genren) och bjuder på några fenomenala och hejdlösa splatterscener.

Filmen har fått kritik för skådespeleriet, men jag tycker det är lite orättvist. Det är ojämnt skådespeleri, men inte mycket mer ojämnt än i Dawn och Day. Romero har en viss stil i dialogen och den kan vara lika stiliserade, med övertydliga citat och inte det minsta subtil politik som också finns i Dawn och Day. Detta måste väl också var första gången Romero gör en film med i stort sett enbart ungdomar i rollerna, och för att vara en snubbe som är närmare sjuttio bast så klarar han det jobbet fint. Något som jag dock håller med min kollega Jocke om är att det tar en stund innan man vänjer sig vid filmstilen och karaktärerna, men desto längre filmen går, desto tajtare och bättre blir det. Det är intressant tycker jag, och frågan är om det är medvetet eller inte? Det är trots allt Debra som har klippt filmen, om man ska gå efter konceptet, och även hon kan ha blivit säkrare och mer vågad desto längre klippningen pågått.

Jag gillar också de referenserna till hans tidigare zombiefilm, som fint knyter ihop allt till en blodig cirkel. Något som jag också verkligen gillade var de svartvita övervakningskamerasekvenserna mot slutet i kombination med en zombie, som kändes som en homage till alla gamla svartvita skräckisar som troligen inspirerade Romero en gång i tiden. Som vanligt har också Romero en massa bra idéer som vräker ut, och även om budgeten och inspelningstiden inte var speciellt hög eller lång så gjorde han och teamet ett bra jobb.

Det är en film som vissa hatar. Det är en film som vissa älskar. Jag tillhör de senare, utan att var något konservativt skräckfan. Jag gillar utveckling och Romero gjorde helt rätt med denna lågbudgetfilm, totalt fria händer och ännu mer zombies. Än har gubben många filmer inom sig.

Jag ser fram emot vad framtiden har att ge.

Mannen utan liv

Det känns nästan typiskt att det är en kristdemokrat som numera, av mig, har fått titeln "mannen utan liv". Spana in hans enormt trista hemsida där också trafiksyndarna har hängts ut för allmän beskådan.

Egentligen känns det märkligt att viga sitt liv åt något sånt här, speciellt som det inte ger något överhuvudaget. I morgon är han glömd och det han gör påverkar inte trafiken i hans hemtrakt överhuvudtaget.

Men underhållande, i all sin tragik, är det faktiskt.

GUBBE skapade LUKTCHOCK på linje 570!

Det såg bra ut på bussen i morse. Jag är ingen sån där som gillar att sitta och mysträngas med andra morgontrötta resenärer. Idag verkade nästan alla ha samlats i främre halvan av bussen. Kanske var de så trötta att de inte ens orkade vandra längre bak? En somalisk kvinna gick framför mig (har ni tänkt på hur runda deras kinder blir med det där hucklet de har på sig? Bara en notering) och verkade också gilla att kunna få sitta i lugn och ro där bak. Så hon satte sig ner, och resten sig illa kvickt och gick framåt igen.

Var sätet smutsigt? Eller var det ett sånt där fräsht ruttet bananskal som någon lat jävel lämnat efter sig? Såg ingenting, så jag siktade in mig på där hon hade tänkt sitta... sedan kände jag stanken. Det luktade som en sur, bortglömd, soppåse. Det satt en enda man där. Det var han som spred sin svettiga, urindoftande, otvättade, sura kroppslukt.

Han luktade så illa att jag var tvungen att byta plats och andas enbart med munnen. Hade man vikt ihop honom till en låda så hade man kunnat lagra surströmming i honom! Ja, den dagen han dör så skulle man mycket väl kunna lagra en massa delikatesser i hans kista. Han fick en svettig, flottig sverigedemokrat att lukta nyutslagna rosor i jämförelse. Karln hade en sådan stank att man borde ha haft en planka och slagit undan luften med runt honom! Ja, hade man ställt en plankstek bredvid honom så hade den återuppstått och sprungit iväg skrikandes.

En mer artig kvinna kom in, hon satte sig ner på sätet framför honom och jag kunde se hur hon plötsligt nästan höll på att kräkas av gubbdoften. Hon fick hålla för näsan och andades svagt genom munnen, som hon täckte med handen. Men hon höll ut.

När vi anlände till Märsta station så har jag inte sett en buss utrymmas så fort förut! Jag höll tummarna för att han inte skulle ta pendeltåget, vilket jag tror att han inte gjorde. Kanske hittade han några polare på någon bänk och tänkte sitta där och fläkta hela dagen.

Det märkliga var, som jag noterade ganska fort, var att hans hår såg extremt vältvättat och fräscht ut.

Jaja. Även han måste väl få vara lite fåfängd.

Kina-resan: 080604


080604

"Happy balls" och "Watch your bag" är de två vanligaste uttrycken vi hört idag. "Happy balls" var några fåniga leksaksbollar som man försökte kränga överallt och det andra är bara ett dåligt uttalat "watch or bags", man ville alltså sälja klockkopior eller kopior av märkesväskor. Givet köpte vi inget sånt, men det blev en hel del andra inköp.

Det mest "turistiga" vi köpte var klassiska stenstämplar med våra namn inristade i. Riktigt fina och kostade sammanlagt en hundring för båda. Själv så kostade jag på mig att sy upp en kostym, kinesisk krage för 700 kr. Det var hos en bekant till King och som avslutning så lyfte jag den lilla skräddaren som om han var ett litet barn. Varför vet jag inte, men alla verkade tycka det var skoj.

I gamla Shanghai (som vårt gamla stan ungefär, fast billigare) så fanns det gått om turistfällor, men var ändå ganska mysigt. Dockteater för de små och Chairman Mao-souvenirer för de äldre. Själv kom jag i samspråk med en äldre doktor i psykologi som var pensionerad sedan sex år tillbaka, men nu tog det lugnt och reste runt med sin fru. Han ville till Sverige och vi pratade lite om det.

Vi har mest rört oss i Puxi-området idag, vilket både betyder att vissa områden är tokfyllda med turister och försäljare, med andra är mer folktomma och hyser fantastiska barer och vackra parker. Vi hamnade bland annat på den fina gårdsbaren Sasha's, där jag intog en Cosmopolitan och G en Gin & Tonic. Man ville verkligen inte lämna stället, utan bara sitta där och bli trivsel-alkoholist -jag påpekade faktiskt att Shanghai vore en perfekt stad att bli mys-alkis i, om man har tillräckligt med pengar i alla fall.

Jag fick mitt första möte med bootleg-dvds också, och givetvis även blu-ray. Boxar med tjugo Fassbinder-filmer i är faktiskt lockande...

När King lämnade oss så blev vi ensamma i den stora staden, men skyskrapor fungerade bra som navigerings-riktmärken och vi klarade oss fint.

Längst med Nanjing Road så var det en extrem kommers. Både i dyra märkesbutiker och av dessa intensiva gatuförsäljare på stan. Många ville sälja på oss "massage" med unga, vackra kvinnor - men just dom var det lätt att hindra genom att helt enkelt hålla varandra i handen så att dom förstod att vi inte var intresserade av kvinnor -eller andra män också för den delen.

G råkade ut för något intressant då en kvinna hade lärt upp sin lille, lille son att bokstavligen klamra sig fast vid sitt offer och tigga om pengar. Naturligtvis är det för att ge oss dåligt samvete. Fast vem vill ge pengar till en kvinna som utnyttjar sitt barn på det sättet? Inte vi i alla fall, och G vandrade vidare tills att kvinnan var tvungen att dra loss ungen själv.

En av dagens höjdpunkter var att sätta sig ner på en lugn cafeteria längst med The Bund, dricka en tredubbelwhiskey, äta chokladglass och studera vyn samt det andra gay-paret som satt där och slappade.

Det blir nog en given avslutning på fler kvällar framöver.

söndag, juli 13, 2008

Tunnel Rats får BRA recensioner!



Det har slunkit ut två recensioner av Uwe Bolls nya krigsfilm Tunnel Rats. Det bisarra är att båda, den enda från Variety och den andra från Combustible Celluloid, tycker att filmen är utmärkt. Ja, nästan mer än utmärkt.

Personligen tycker jag det är skitkul. Givetvis kommer de vanliga döda fiskarna till Boll-hatare att såga filmen av ren automatik, men jag har på känn sedan länge att Boll kommer att få mer och mer respekt som popcorn-regissör. Det började så smått med BloodRayne, som vissa ansåg vara ett steg i rätt riktning. In the name of the king fick beröm för att den inte är det minsta orginell var väldigt snygg och proffsig. Seed har fått mycket fina ord från skräckmänniskorna och Postal har, som förväntat, delat upp filmtittarna i för och emot.

Ska bli kul att se Tunnel Rats. Kul som fan.

Samuel och Sexrekordet

Jag kommer ihåg när jag var nere på Göteborgs Filmfestival med en kortfilm. Bodde då hos Thomaz och hans lilla katt. När vi var ute och promenerade någon dag så gick vi förbi en löpsedel där det stod något liknande "Samuel .... Sexrekord ... Big Brother". Det var som vanligt liten font mellan de säljande orden.

Någon av oss slängde ur sig "Det där liknar ju Samuel". Vi gick närmare och fick se att det faktiskt var Samuel på löpsedeln! Han hade lyckats med bedriften att slå sexrekordet i Big Brother. Inom sex timmar från att han kommit in i huset hade han haft sex med en av damerna där. Fan vad vi skrattade :) Vi visste inte ens att han skulle vara med i BB, dels för att han hade varit så hemlig av sig och dels att ingen av oss överhuvudtaget var intresserade av BB.

Senare ringde Samuel från Big Brother-huset till Thomaz, men utåt i teven så ljög han ihop vem det var han hade talat med :)

Recension: Godzilla 2000 (1999)


1998 var ett svart år för Godzilla-kulturen. Den amerikanska versionen kom ut och visade sig vara Jurassic Park 7 eller nåt. Fast med en riktigt trist dinosaurie utan personlighet. Jag tyckte det var en kul monsterrulle när jag såg den på bio, men tyvärr höll den inte för ännu en titt. Jag vet inte om Toho planerade detta, men året efter så kom Godzilla 2000, en film som rent underhållningsmässigt körde över den amerikanska rejält. Några år sedan så spökade gummi-Godzilla upp amerikanska Godzilla i Godzilla Final Wars. Så japanarna hade verkligen behov av att visa vart skåpet skulle stå.

In Medias Res säger jag bara. Rakt in i handlingen. Godzilla Protection Unit, som både forskar kring Godzilla och ville komma så nära honom som möjligt med sin utrustning (de påminner mycket om Tornado-jägarna i USA) är på jakt efter store G. Med sig har Professor Shinoda och hans lillgamla dotter en kvinnlig fotograf som vill ha de bästa och coolaste bilderna på Godzilla.

I denna jakt, där de är väldigt nära döden, så kommer de också på att Godzilla verkar slå ut alla energikällor i japan. Givetvis blir myndigheterna oroade av detta, speciellt ärkepsykopaten och multimiljardären Katagiri som bara vill döda Godzilla.

Men givetvis så dyker det upp en gigantisk flygande sten som dras till Godzilla och till och med börjar motarbeta honom. Vad är det egentligen och vem vill egentligen världen väl, av dessa två stora tingestar?

Jag tycker Godzilla 2000 är toppen. En av de mest solida moderna Godzilla-filmerna. Uppenbarligen försökte man toppa amerikanska versionen, trots att japanarna aldrig varit duktiga på visuella effekter, och lyckas faktiskt väldigt väl. Här har man koncentrerat sig på att sammanföra Godzilla, människor, miniatyrer och riktiga miljöer i samma sekvenser, oftast med rörlig kamera. Det blir mindre av den traditionella statiska Godzilla-stilen (klipp: miniatyr och Godzilla, klipp: människor springer, klipp: flygplan sveper in, klipp: Godzilla träffad av missiler osv osv) och det ser för det mesta utmärkt ut, trots att effekterna svajar.

Det är gott om monsteraction också och miniatyrerna är väldigt välgjorda och detaljerade. Monstret som G senare möter är Millenmia - vilket är en UFO-varelse som sedan förvandlas till Rancor-aktiga Orga - med en mun som är så stor vid ett tillfälle att han/hon nästan sväljer Godzilla hel!

Nu har jag dock sett en mindre bra version av filmen. Jag har den japanska versionen på dvd, men tyvärr - idiotiskt nog - så finns det inte engelsk text. Så då har jag helt enkelt fått se den amerikanska dubbade versionen istället, vilket är helt okey, men det saknas nio minuter och vem vill egentligen se Godzilla-film på japanska?

Recension: Hell's Gate (1989)


Umberto Lenzi har, sedan jag såg Nightmare City för länge sedan, alltid tillhört mina favoriter. Inte för att gubben alltid skapade perfekta mästerverk, utanför att han var en sådan entusiastisk berättare. Det är sällan tråkigt i en Lenzi-film, och seriös så är det oftast väldigt välberättat - även om budgeten och ibland ambitionerna varit låga. Under åttiotalet gjorde han också en hel bunt lågbudgetskräckisar, ofta med ungefär samma story och effekter. Hell's Gate är kanske en av dem som det snackats minst om genom åren. Till och med Ghosthouse och Black Demons har fått mer beröm/skäll. Så därför tänkte jag ta ett återbesök till de hemsökta grottorna och katakomberna någonstans i Italien...

Barbara Cupisti är en av de forskare som hjälper till med ett märkligt experiment. De övervakar och kontrollerar hur länge deras kollega kan befinna sig under jord, djupt nere i en grotta, utan att ha tillgång till kommunikation eller klocka. Det är precis den dagen som man ska plocka upp honom då något går snett. Han börjar skrika där nere att någon kommer för att ta honom, vill döda honom och sedan så försvinner han in i grottsystemet.

Tillsammans med två yngre förmågor som undersöker den närliggande kyrkoruinen (som byggdes 1291, vilket sägs flera gånger under filmens speltid) så beger sig forskningsteamet ner för att rädda sin kollega. Men han är försvunnen! Man hittar spår av blod, men inget annat.

Så det blir inte bättre än att man får börja leta igenom den stora grottan och det visar sig att den leder vidare till underjordiska katakomber som tillhör kyrkoruinen. Där får man förklarat för sig att sju stycken heliga män avrättades där på grund av att de sysselsatte sig med ockultism och sjuhundra år efter så kommer de att återuppstå för att få bot genom att döda... sju kättare!

Gissa om det har gått sjuhundra år? Och gissa om det finns sju kättare som drullar omkring nere i grottsystemet? Ni gissade rätt...

I praktiken är det egentligen samma story som Black Demons, fast med sju onda munkar istället för sju avrättade slavar. Ja, om det var sju slavar vet jag inte. Men det såg bra ut i textform. På grund av den sköna omgivningen så tycker jag nog att Hell's Gate är den bättre av filmen, även om den dåliga dvd-utgåvan drar ner det visuella intrycket. För det mesta så ser det ut som om man har hittat ett riktigt grottsystem och går ibland över till mys-plastiga katakomber med spindelväv och och döskallar i varje hörn.

Lenzi håller upp regin så gått som det går och bjuder på en ganska händelserik historia. Dialogen är så korkad, så dum, men skådespelarna kämpar på med dialogen så gott som det går. Lenzi blir lite självironisk också, den enda gången i sin karriär, då en av karaktärerna utropar att "det här är inte b-film" när någon tycker att det händer skumma saker. Gore-scenerna är helt okey, men inte så många. Lenzi traditionella "yxa i bakhuvudet" finns här, och likaså hans primitiva variant av att peta ut ögat. Några blodiga dolkhugg dyker också upp.

På slutet gör också Paul Muller en cameo, en bra skådis som spökat (ursäkta vitsen) i många, många genrefilmer i Spanien och Italien sedan åtminstone femtiotalet. Han har varit kung i peplumfilmer och sleazat i Franco-filmer.

Dessutom blir det inte bara en, utan två twists på slutet. Den första tycker jag är underbar, men förutsägbar, och den andra har Lenzi använt sig av innan - då fungerade den inte så bra, denna gången så köpte jag det lättare faktiskt.

Trevlig liten Lenzi-film som förtjänar en mycket, mycket bättre dvd-release.