lördag, juli 26, 2008

Har ni tänkt på att det är Pride varje dag året runt för heterosexuella?

I dessa meningslösa debatter om Prides vara eller icke vara så stöter man alltid på samma korkade argument från smådumma heteros: "Varför har vi ingen hetero-Pride då? Där vi får visa vår kärlek?".

Alla hör hur dumt det låter, förutom de som har samma korkade åsikter. För varje dag, året runt, är en Pride-festival för de heterosexuella. Man manifesterar sin kärlek och sexualitet, sina rättigheter och sina familjebildningar genom att bara vara heterosexuell rakt upp och ner. Det vill säga, man pussas, håller handen, pratar om sin fru/make, tittar på program och filmer där heterokärlek är normen, läser böcker där normen är heterosexualitet. Ja, året om. Bara heteros.

Så då är det konstigt att vissa individer är så blinda att de inte kan se hur samhället är och att en veckas HBT-Pride är så irriterande. Men det är samma sak över allt. I Östersund är det samma idioter som gnäller över att Yran tar över torget i några dagar till exempel. Bakåtsträvande statoilbönder helt enkelt.

Sedan tycker jag dock det är lite falskspel av SL som känner sig så stolta med oss och har Pride-flaggor på bussarna. Speciellt med tanke på deras anti-homo-kampanj för något år sedan för en organisation som drar likheter mellan homosexualitet och tidelag/incest.

Och då blir det också extra komiskt när några taffliga Kristdemokrater retar sig på flaggorna.

De fick ju ut sitt budskap om hur onda homosexuella var under den kampanjen!

Kina-resan: 080607





Det här var uppenbarligen en riktigt tragisk dag, då vi var så bakfulla att vi inte orkade med ett skit. Och uppenbarligen orkade jag inte ens skriva något. Dessutom, och om det berodde på whiskyn vet jag inte, så fick vi inte en enda skarp bild på hela dagen. Jaja. That's life.

Dagen började verkligen bra. Inte. Vi båda led av en fruktansvärd baksmälla efter att ha dragit i oss hela whiskeyflaskan under natten. Det kändes som om begravingen var nära, och naturligtvis så bestämde sig någon för att köra igång ett fyrverkeri på gården. Det kändes som om att ha en påtänd Ricky Bruch i skallen.

Tillslut tog jag mig upp, gick på toa och fann att det blivit stopp... Vilket resulterade i en översvämning...

Efter att ha vaskat bort en massa äckel, vilket var närmare 1300, så började vi känna oss friska nog att lämna lägenheten... Då slog ovädret till! Åskknallar som lät som Godzilla-fisar brakade loss utomhus! Blixtar for som galna ormar över himlavalvet och på balkongen stod G i kallingarna och försökte fånga dem på bild. Sedan dröjde det till 1700 innan det gick att gå ut igen, och där väntade fallna träd och massor av feta vattenpölar.

Vi begav oss till ett okänt område i jakt på en jadebuddah... Men det orkar jag inte skriva om just nu.

Jeonghan Kim, poet

Ikväll möter jag upp, för andra gången, med en av mina äldsta brevvänner. Brevvän låter verkligen kamratposten när jag tänker efter, så låt oss säga "polare" istället. Han är en medelålders sydkoreansk poet som då och då reser runt i Europa. Nu är han i trakterna och ska sova över på, på mitt kalla golv (förra gången han sov över, i Östersund, så blev han sjuk på grund av att jag har det så kallt i min lägenhet) och förhoppningsvis se lite mer av Stockholm förutom centrum.

Främst funderar jag på att ta honom till Sigtuna, vilket är tjugo minuter härifrån med buss. Sedan kanske en tur i Hagaparken och den där förbaskade ruinen kan vara något.

Men det som är mest lockande är att låta honom återbesöka The Burning. Jepp, den klassiska slasherfilmen! Han såg den visst i sin ungdom - hans bror lurade honom att se den - och har någon form av trauma sedan dess. Vet inte om det var på bio i Sydkorea eller på video, men han minns allt blod i alla fall.

Jeonghan såg även den koreanska Yongary på bio som tonåring och tyckte det var den töntigaste filmen någonsin. Så den borde han se om också :) Jag har den restaurerade, remastrade versionen på DVD.

Moahahahaha!

fredag, juli 25, 2008

Tack Sony BMG för att ni fick mig att tanka ner musik olagligt!


Idag köper jag en av mina favoritplattor, Dennis Wilsons Pacific Ocean Blue som har kommit i en fet special edition. Skitbra. Tyvärr så är den där jävla utgåvan så kopieringskyddat att jag faktiskt, för en gångs skull, inte lyckas kopiera över den till min ipod. Varken med hjälp av iTunes eller Audiograbber. Det är totalstopp. Det går dock att spela CD'n genom datorn, men inte mer än så alltså.

Så för att kunna lyssna på skivan (jag har nämligen ingen traditionell cd-spelare) så får jag helt enkelt tanka ner den från www.mininova.org och på så sätt kunna lyssna på på det sättet som jag vill, den betalande kunden alltså som just nu gav en massa pengar till Sonys feta direktörer - varav en spottstyver går till Wilson familj.

Malin Wollin är väldigt naiv

Läser denna klumpiga krönika/debattartikel angående skilsmässor. Hon lever i sin lilla kristdemokratiska fantasi om att kärnfamiljen alltid är av godo. Vilket naturligtvis inte är.

Vad Malin Wollin anser är att ett förhållande, ett äktenskap ALLTID ska hållas ihop enbart för barnets skull. Sedan om föräldrarna inte kan vara sams, inte kan reparera skadorna och måste fortsätta lida ihop och plåga sin inbillade drömfamilj-idyll ännu mera är bara tragiskt.

Ibland är det faktiskt så att en skilmässa är bra. För samtliga inblandade. Ibland är den dålig. Så egentligen är det svårt att ställa sig på någon sida. Men att säga att, precis om Wollin gör, att en skilsmässa måste vara dålig är bara korkad och ointelligent. Kanske har hon själv bittra upplevelser av en skilsmässa, antingen som barn eller i vuxen ålder, och har det i bilden.

Mina föräldrar separerade för länge, länge sedan...och märkligt nog har jag aldrig farit illa av det. Jag tror till och med, och de håller nog med, att det var bra. Båda blev nog lyckligare människor av det och jag mådde bättre utan problem och gräl - såna som ändå aldrig skulle kunna repareras.

Jag har sett så många olyckligt gift par med barn. De är så olyckliga och destruktiva att barnen far illa bara för att deras föräldrar är tillsammans. Skulle jag någonsin få barn, vilket jag inte kommer att få, så kommer jag aldrig att tillåta det. Jag vill mitt barns bästa, vilket inte alltid är att jag och min partner håller ihop.

Så är det bara.

Edit: Sedan att ens skriva att "det bor en liten kristdemokrat inom mig" är som att skriva "det bor en liten sverigedemokrat inom mig", vilket hon troligen kommer att göra nästa gång.

Positiv nedskräpning i Stockholms tunnelbana

Ibland blir jag glad över nedskräpning. Väldigt glad faktiskt, om nedskräpningen visar människans behov av att visa förrakt för ondska. Eftersom jag jobbar på Kungsholmen så blir det oftast naturligt för mig, liksom många andra Stockholmare, att hitta alternativa vägar till bussar och tåg. Efter en lång dag på jobbet så kanske man inte vill trängas allt för mycket, inte jag i alla fall. Så jag brukar promenera över Karlsbergskanalen, förbi Karlbergs slott som ligger där och på så sätt har jag undvikit massorna av människor.

Igår råkade jag välja den andra vägen, rakt in i smeten, för att kunna komma lite snabbare fram till en middag med min kille. När man kommer upp från tunnelbanan så finns det en passage som leder bort till pendeltågen och andra utgångar upp mot friheten. Det står alltid människor där och erbjuder olika saker. Oftast är det Situation Stockholm som säljs eller någon musikant som spelar covers på musiken från Gudfadern eller Titanic. Men den här gången hade veteranerna fått sällskap av ett antal killar i mellan tjugo och trettio år. En del rakade, lite strikt klädda i kakifärgade kläder, självsäkra och säkert en aning kaxiga. Men ödmjuka för att få folk att ta emot deras pamflett.

Man lär sig känna igen människor, stilen och attityden, och jag sneglade på pappret som de delade ut. ”Vad är nationsocialism”, ”Kampen pågår nu” och så vidare. Nazister helt enkelt, lite enkelt maskerade som folkliga Sverige-älskare, patrioter och ”fina killar” som inte alls ser våldsbenägna eller hatiska ut. Jag tog givetvis inte emot pappret. Ville inte att folk skulle tro att jag faktiskt sympatiserade med dessa människor. Men jag blev glad över nedskräpningen. En kille som gick framför mig tog emot ett papper, läste det, knycklade ihop det våldsamt och kastade det på golvet. Överallt låg nedtrampade papper. Ihopknycklade papper. Sönderrivna. Människor hade visat vad de tyckte om skräpet som delades ut. Skräp ska behandlas som skräp, och därför blev det ovanligt mycket papper på golvet den där eftermiddagen.

I Märsta, där jag bor, finns det en affisch från samma organisation. Den yrar om ”kamp” och visar en stor tecknad knytnäve som krossar några människor grovt förstorade näsor och svart hår. Den där eviga kampen. Det påminner mig om paranoida människors prat om ”de”. De där mystiska människorna som står för allt ont, som förföljer och som konspirerar mot allt och alla. I detta fall så är det invandrarna, judarna, homosexuella. Allt som bryter mot ”svenska traditioner” och värderingar.

Ibland drar jag ner affischerna jag hittar i Märsta. Jag önskar att jag hade varit modig nog att ta en papper från den leende mannen, riva sönder det framför ögonen på honom och sprida ut det som ett förnedrande regn över honom. Men nästa gång ska jag ta mod till mig.

Jag lovar att bidra den den formen av nedskräpning.

Ackles - världens bästa låtskrivare


don't be afraid to live
it dosen't matter if you fail

- Out on the road, David Ackles - Subway to the country

På något sätt så tycker jag de där två raderna så väl symboliserar hela hans budskap, hans vision av livet. Bland försupna ensamma män som sitter och hinkar sprit i barer, utstötta indvider i samhället, horor, krigsveteraner, sinnessjuka, efterblivna... eller bara ensamma. Det är dessa som befolkar Ackles låtar. Det är människor som märkligt nog överlever livets sparkar.

Ibland sitter de i fängelse för mord och skriver hem till sin älskade att de kommer hem till våren, eller så är det pedofilen som i sitt pyrande vansinne efter Vietnam tar ut sin hämnd på sina unga kunder i godisbutiken - men han står för vad han gjort, killen som kommer hem till småstaden efter kriget och sväljer stoltheten och accepterar när hans älskade hittat något ny, som kanske faktiskt är bättre för henne. Vi har den gamla horan som sitter på hotellrummet och ber honom sticka hem till frugan, men låter honom sova över när han ändå inte har någon att springa hem till. Sedan det uramerikanska paret där lyckan bakom kulisserna är så djup att mannen onanerar till skokataloger och frun ligger med sin älskare, istället för att omfamna varandra. Uteliggaren som får sin bärbara säng beslagtagen av myndigheterna och tröstar sig med sin sprit eller kanske den efterblivne indianen som får spatt efter ett långt slitsamt liv och börjar skjuta folk.

Men kanske främst Andrew, mannen som är ensammast i hela världen. Han är djupt kristen, men eftersom ingen bryr sig om honom ens i kyrkan så förlorar han sin tro och fördömer hela kyrkoväsendet.

Så det är inte alltid speciellt glatt. Men på något sätt så överlever folk, trots olycka, fel och brister. Ackles dömer aldrig i sina sånger, vilket är fenomenalt.

Just His Name Is Andrew är intressant för att den så skarpt riktar kritik mot de kristna samfunden som inte ens kan ta hand om sina medlemmar, samfund där den beryktade kärleken från Jesus och Gud uteblir. Att sången dessutom är skriven av Ackles, som var bekännande kristen, är extra intressant. Ackles skriver och sjunger om livet, det verkliga livet för många - kanske för honom själv i många fall.

Det kan nästan bli en religiös stämning i vissa sånger, inte bara dem som faktiskt handlar om hans tro. Men oftast sker det en stegring, det blir mer och mer dramatiskt och egentligen en stor dos sentimentalitet och nostalgi, något som jag inte är speciellt förtjust. Men med Ackles så fungerar det så väl, kanske för att det verkar vara äkta och inte där för att forcera fram tårar hos den stora massan av idioter.

Så visst är det intressant att en av mina favoritarister, någosin, faktiskt stundtals måste räknas som en kristen sångare? Men det finns, som vi alla vet, vettiga kristna också. Såna som förstått vad livet går ut på och som inte lägger allt i händerna på något högre väsen.

David var gift med Janice Vogel Ackles i 26 år, fram tills hans död 1999. Efter sina fyra fantastiska album så ägnade han tid åt att skriva TV-manus, koreografera och skriva musikaler (ballet var en stor passion). Man märker också i nästan allt han skrivit hur det är bra nära att brista ut i renodlade musikalstycken. Det är fantastisk berättande.

Han var också djupt engagerad i All Saints Episcopal Church, en mycket liberal kyrkan som är känd för sitt stöd till HBT-världen, motstånd mot Irak-kriget och givetvis, som alla andra vettiga människor, är motståndare till dödsstraffet. Man förstår att Ackles sökte sig dit.

En stor man. Utan tvekan.

torsdag, juli 24, 2008

Tio saker man kan göra med den svenska flaggan


För mig betyder egentligen inte den svenska flaggan något speciellt, i alla fall som nationalsymbol. Det är ett tygstycke (en bit papper hos snålare människor och under taffligare festligheter) som är färgat med gult och blått. Enligt legenden såg Erik den Helige ett gult kors i himlen år 1157 och bestämde sig för att det var ett tecken från gud. Eller så kopierade man bara danskarnas flagga och yrade till med något om att det gula symboliserade solen och det blå himlen. Eller nåt. Whatever.

Jag ser flaggor som symboler, oavsett det är en svensk flagga, en turkisk flagga, en thailändsk flagga, en iransk flagga, en amerikansk flagga, en regnbågsflagga, en sameflagga, en jämtländsk flagga och så vidare. Det är samma sak för mig. En tom symbol, ett par färger på en duk. Alltså helt oviktigt. För mig så skulle flaggan göra mer nytta i någon annan form. Så att den faktiskt närmades sig folket, oavsett ursprung, som lever i Sverige på ett mer jordnära sätt. Först då så tycker jag att den blir en värdig symbol, om vi nu ska ha symboler. För egentligen hör sånt till i kyrkan när människor behöver något att be till.

Så här kommer lite förslag, väldigt svenska såna, på vad man kan göra med den svenska flaggan:

Använda den som virke för frusna själar som inte har något hem. Det värmer nog gott i den kalla vinternatten. En flagga värmer inte så bra om man har den runt omkring sig, så jag dissar helt filt-varianten.

Lyxa till det på midsommarafton och använda den som toalettpapper. Bara hänga en sax bredvid den där inne på toaletten.

Sy en mer färglad och schyst burka till de damer som bär en sådan. Oftast tycker jag det är lite trist med enfärgade burkor, så en i svenska flaggans färger (eller i vilken flaggas som helst) vore toppen.

Sittunderlag på fjällturen. För det finns inget som symboliserar Sverige bättre än vår natur. Faktiskt. Så varför inte sitta på den svenska flaggan så att baken inte blir kall, samtidigt som man undviker mördarmyggen?

Dörrmatta. Absolut, jag är en sån där som inte klarar av snö och smuts innanför dörren – sånt ska vara utomhus, så en svensk flagga att gnugga av sig mot vore intressant.

Använd den till att putsa och städa med. Allt från familjesilvret som ni ändå i hemlighet vill sälja till att polera barnens rid- och fotbollspokaler med.

Bönematta. Man kanske måste vika den ett par gånger så att den ska bli lite bekväm, men det hade i min åsikt livat upp moskeer och privata bönesessioner.

Badhanduk. Här får man ta en större flagga, kanske norpa någon från riksdagen eller slottet och vira in sig i när man med rodnat byter om på stranden. Och håller man till på Frescati så behöver man inte vara blyg. Där kan den fungera utmärkt som servett.

Strimla sönder den i små, små, bitar och använd den som konfetti på ett hetero- eller homobröllop. Passar kanske bäst med en pappersflagga i det här fallet.

Eller vik ihop den prydligt, lägg den i farfars gamla koffert, stäng locket för evigt och se dig om kring. Se Sverige som det är nu.


Använd den tidigare symboldyrkan för att sprida kärlek och respekt för andra människor. Pussa din käraste, hjälp den svage, inse att Sverige är mycket mer än vikingar, kristna värderingar, Janssons frestelse, snus och Norrlands Guld.

Var svensk som en svensk bör vara, det vill säga internationell. Som vi alltid varit.

onsdag, juli 23, 2008

Recension: Bad Moon (1996)


Jag vet inte riktigt varför jag försökt undvika Bad Moon under alla dessa år. Kanske är det undermedvetet, att jag läst någon sågning en gång i tiden, eller så är det ryktet om att den ska vara platt, TV-mässig och inte har ett uns gore i sig. Tack och lov så var det inte mycket som stämde, även om TV-känslan kunde infinna sig då och då.

Michael Paré spelar Ted, en snubbe som uppenbarligen är ute i djungeln ibland och forskare. I vad vet jag inte riktigt, men det verkar gå bra. Tills den dagen en djungelvarulv attackerar honom och hans flickvän. Tjejen dör, och Ted blir svårt biten.

Väl hemma i USA igen så blir han mer eller mindre hemtvingad till sin advokat-syster Janet (Mariel Hemmingway) och hennes snorunge till son, Brett (Mason Gamble). Men det visar sig att många har dött i skogarna runt trakten där han levde förut och det blir inte bättre av att det faktiskt visar sig att Ted har blivit en stor, brutal varulv med smak för människokött.

Den ende som anar att något inte står rätt till är Thor, familjens schäfer...

Faktum är att när jag skriver ner handlingen så verkar filmen inte så het. Den verkar ganska alldaglig, vilket den iofs är då den inte har några spektakulära miljöer utöver den vanliga eller gigantiska actionsekvenser. Men det är däremot en riktigt kompetent liten varulvsfilm med gott om gore och blod, hyfsat skådespel (speciellt från hunden - faktiskt, som är lysande) och snyggt foto. Varulvsattackerna är blodiga och välgjorda och det hela blir desto bättre av en av de finaste varulvskostymer jag sett. Detta är en riktigt farlig bjässe.

Paré gör en märklig insats. Ibland så är han faktiskt helt usel. Men nåt klipp senare så är han utmärkt. Jag undrar om karln smygsöp under den här tiden, för så vilda kast mellan usel och utmärkt har jag inte sett sedan Keanu Reeves stordagar. Hunden Thor (spelad av Primo) är däremot ruggigt bra och jag fattar inte, precis som med katten i nyinspelningen av Willard, hur man fått han agera så bra. Det är verkligen som om hunden är medveten om sin karaktär.

Två saker som jag tyckte var rent ut sagt humoristiska, och då brukar jag inte ens bry mig om sånt, är först när pojken hoppar av cykeln och kommer hem för att bevittna slutfighten mellan varulv och hund. Man ser väldigt tydligt att personen som springer mot huset är en småväxt, småtjock vuxen människa. Det andra är när Paré döljer snoppen med handen i slutet. Som om han vore blyg för den ende som kan se honom just då, nämligen hunden.

Men detta är en utmärkt varulvsfilm som definitivt nästan hamnar på samma nivå som Silver Bullet.

Fantastiskt inlägg hos Åsiktstorped!

Läs och njut, detta är bland det vassaste jag läst på länge. Det handlar inte om huruvida vem som är offer eller inte, det handlar om att försöka få vissa heterosexuella att FÖRSTÅ (för många är för korkade för det) vad det innebär just nu, i dagarna, i år, hela dagarna för homosexuella. Och det har varit värre, betydligt värre.

En ding ding värld - igen?



Här är den nytagna bilden på Radovan Karadzic (plus en gammal bild, som för att chocka Svensson där ute med hur annorlunda man ser ut med gigantoskägg) och det märkliga är att det enda jag kan tänka på när jag ser skäggbilden är (den extremt underskattade) tidningen En Ding Ding Värld.

Karadzic ser ut som en sån där obskyr, märklig rysk forskare som enligt tidningen påstår att han lyckats borra sig ner till helvetet någonstans uppe i Sibirien eller har upptäckt att det finns levande mammutar i Moskvas kloaker.

Oftast har han tilldelats en seriös titel typ "Professor Oleg Raskolnikov, hedersdoktor vid Stanislaw-universitet i Novgorod" och hävdar att detta snart kommer att bli känt över hela världen, även om ryska myndigheter försöker dölja hela historien.

När vi ändå är inne på En Ding Ding Värld så fanns det ett urval av sköna rubiker utlagda på susning.nu, varsågod och njut:

Stenålderspojken vägrade äta upp sin spenat - svalt ihjäl
Chris gifte sig med sin gitarr
Oljeborren öppnade portarna till helvetet - släppte ut djävulen
Krokodilmannen finns
Hemligt foto bevisar den fientliga handlingen: Ryssarna sköt ner ett UFO - 1987
Dinosaurierna utrotade sig själva - med krocklekar
Columbus fick hjälp av utomjordingarnas karta
Reuben var en bråkstake - kniven genom huvudet botade honom
Draken flög 30 mil ut i rymden


Edit: Jag inser nu hur lik Karadzic är varulven på framsidan av tidningen också! Skrämmande! Inget som jag kopplade när jag lade dit bilden först. Jaja, detta innebär att denna post får en Lika Som Bär-etikett också.

Kalle skriver LT-krönika

Som rubriken säger så det inte jag som skrivit den här ledarkrönikan, men Kalle ringde upp mig och vi pratade lite om hatbrott och att kunna leva öppet som homosexuell. Utmärkt text, även om jag fnissade lite eftersom det smygit sig bort ett ord, så att det står att jag är "öppet sexuell" istället för "öppet homosexuell" :)

Hört på bussen

Detta hörde jag igår, på buss 570 från Märsta Station till Tingvalla. Klockan var ungefär 19.35. Två söta Emos sitter framför mig, välklädda som vanligt, en tjej och en kille.

Emo-tjejen: Om man sätter ihop händerna så här så ska man se hur stor hjärna man har.

Hon sätter ihop sina två knytnävar till en boll.

Emo-tjejen utropar förvånat: Oj! Vilken liten hjärna jag har!


Sött :)

tisdag, juli 22, 2008

Blomstergloria!

David gav mig ett vettigt förslag att hålla oönskade människor och åsikter borta. Blomstergloria. Fantastiskt bra. Eldbollen, ett annat gammalt knep som han lärt mig, har fungerat perfekt... så nu blir det blomstergloria för hela den mentala slanten :)

Besviken

Jag känner mig mer och mer besviken på människor. Kanske därför jag drar mig ifrån så många, börjar sluta acceptera deras fördomar och gnäll. Tycker man ska göra det. Svensson-rasism, bakåtsträvande åsikter och självupptagenhet. Finns fan i mig inget mer ointressant.

Givetvis så florerar detta extra mycket i den egotrippade mediavärlden. Det är väldigt mycket jag jag jag, främst kanske från skådisar, men också från regissörer som aldrig får vettiga jobb och låtsas-producenter som lanserar det ena projektet efter det andra utan att lyckas med något. En människa hörde av sig en gång i halvåret för att skryta med att han fått med Peter Harrysson i en kortfilm. Det var den enda anledning för honom att höra av sig till mig. Sånt uppskattar jag inte. Såna människor ryker direkt.

Den enda filmare jag har kvar i bekantskapskretsen är nog kära A. Ja, och N också. Men han har jag aldrig filmat med själv.

Jag fick ett erbjudande om att producera en lågbudgetfilm, 200 000 kr i budget, för en kille. Jättesnäll kille. Men dels behöver han arbeta på manuset och dels vill jag inte bli inblandad längre på det sättet. Det är roligare och mer givande att vara statist till och med. Så jag sa till honom att när det väl blir dags så ska jag se till att han får snacka med en vettig producent, som för övrigt läser den här bloggen, som kanske kan vilja få ut en ny långfilm.

Nä, jag är inte bitter. Jag är lite enstöring, men det beror på att jag vill vara ensam. Skriva, titta på film, tänka på mig själv och inte lyssna på folk som inte kan så mycket om livet. De kan skriva ett manus, men de vet inte hur man kommunicerar med andra människor.

Jag har mina vänner, min Gregory, mitt jobb, mina dvd-filmer.

Det räcker för mig.

Natti.

Men World Trade Center gick bra :)

Filmerna man inte får se på flygplanet, vilket är intressant då jag i början av 2007 åkte till New York och såg på Oliver Stones World Trade Center ombord. Den utspelar sig iofs mest i WTC's ruiner, men allt som leder fram dit är vi alla bekanta med. Annars så klipper man ju det mesta som är känsligt i filmen som inte utspelar sig så mycket i luften. Jag kommer ihåg Charlies Änglar 2 där en hel helikopterscen i början av filmen var borta.

Detta påminner mig också om den långfärdsbuss mellan Bangkok och Pattaya som visade thailändsk tortyrskräck (Art of the devil 2) mitt på ljusan dagen. Thailändarna reagerade inte, men de flesta utländska turister vred på sig och såg helt bleka ut. Det var skoj. Bra film för övrigt.

Ännu en långsök(ord)t historia...

Johnny på Stationsvakt verka ha lekt lite med de ord och fraser som folk har sökt på för att komma till hans blogg. Själv tyckte jag det var skitkul och har gjort samma sak som honom, nämligen skrivit en liten historia kring ett gäng av sökorden.

Hur utbredd denna lek är vet jag inte, men jag föreslår att den gärna får vara vulgär och fånig, men MÅSTE Ha ett lyckligt slut. Här är min historia, och sökorden är fetade.


Det var en sådan där vanlig dag då jag i full kareta sprang ner för Malmskillnadsgatan i jakt på bäver. Jag hade redan för länge sedan tröttnat på homosex och att se carola naken kunde knappats räknas som upphetsande längre, även om vissa Bangkok horor längre ner på gatan tyckte annorlunda.

”Vart köper man kondomer?” frågade jag en prostituerad som lite vagt liknande Dirch Passer. Han var ganska stilig och trots att han bar på en lavemangspruta så kände jag tilltro till honom. Han var en 174 cm lång kille som på fritiden gillade att bygga ett piratskepp, dessutom i naturlig storlek berättade han, och tillade att han faktiskt gillade feta män! Toppen tänkte jag och berättade att jag hade stor kuk!

Han såg plötsligt väldigt besviken ut, eller kanske bara lite låg, precis som en argentinsk tomte.

”Det är jag som är Englas mamma”, sade han och slet av sig gummimasken. ”Men är det okey för dig och att du också gillar bögporr och tortyrporr så kan du väl slå mig en signal på 08-5882790.

Argt kastade jag kvällstidningen, med rubriken ”Zombies in husby” och gick därifrån. Den dagen var också min lyckodag. I ett hörn så stod en sexig ninjakrigare och erbjud mig, helt utan förvarning, ett handjobb!

Jag tackade nej, men sade ”Du, min asiatisk näckros, har du inte lust att följa med hem på en kopp té?”.

Några dagar senare gifte vi oss i Kusböle och har levt lyckliga sedan dess.

Det var väl en fin historia? Lyckligt slut och allt! :)

Mutation, min herre? Då duger ett plåster lika bra.


Så här såg min lilltå ut i morse. Jag hajade till när jag tittade ner och trodde först att något skräp hade fastnat på tån. Så var det tyvärr inte, utan en gigantisk illröd blåsa som var nästan lika stor som lilltån. Inga överdrifter här. Den gjorde dessutom inte ont, så nu fruktar jag att detta är inledningen till någon skräckfilm.

Anledning är att jag testade ett par "nya" skor igår som Simon gav mig. De passade bra till kostymen och gav mig den där rätta stiligheten som jag eftersträvar och jobb och privatliv. Jag kände att den var lite tajt kring lilltårna, men trodde i min naivitet att det skulle ge med sig. Fötterna vänjer sig alltid, i alla fall för en person som är så snål som mig.

Men idag fick det alltså bli de svarta gympadojorna igen. Gott om plats för min dubbelt så stora lilltå i alla fall. Givetvis blev det plåster på, men jag vet inte riktigt hur jag ska gå vidare. Ska jag på något sätt punktera den?

Hade jag haft tillgång till en kamera så hade ni fått sett ett riktigt bildbevis, men jag skojar inte att bäret här uppe faktiskt är vansinnigt likt min tå just nu.

Förslag mottages med glädje.

När livet känns som Top Secret

Tänk om det är hela världen som rör på sig och tåget man sitter i som står stilla?

Ibland känner jag det så faktiskt.

måndag, juli 21, 2008

Recension: [Rec] (2007)


Det har varit goda tider för zombie-älskare över hela världen. Det vi kan skylla på är den utmärkta Dawn of the dead-remaken 2004 och kanske delvis 28 dagar senare från 2002. Båda dessa filmer innehöll det av fansen avskyvärda "springande zombisar" (även om de inte är zombisar i 28 dagar senare), vilket jag personligen tycker är väldigt trevligt. För det är jävligt läskigt med någon som är så snabb och aggressiv att man knappt hinner tänka innan man får halsen avbiten. I [Rec] så bjuds det på många såna scener.

Manuela Velasco spelar Angela, som tillsammans med sin kameraman Pablo ska följa arbetet på en brandstation under en natt. Det är för TV-serien "Medan Ni Sover" och ska vara lättsamt, skojigt och fokusera på den söta och glada Angela.

Under natten så får de ett larm om en kvinna som har blivit inlåst i sin lägenhet. Hon skriker och för oväsen och det är brandmännens uppgift att bryta sig in och låta polisen ta hand om damen i fråga. Men givetvis är något rejält fel. Tanten kastar sig på en av poliserna och biter honom i ansikte. Han börjar blöda kraftigt och när man ska ta ut honom och till sjukhus så finner man att huset är avspärrat av myndigheterna. Infektionsrisk säger man.

Det visar sig dessvärre att det inte rör sig om en vanlig infektion. Det dödar först de som blivit sjuka och sedan återuppstår dom som rasande, galna och blodtörstiga levande döda.

Nu är det dags för Angela, Pablo och de andra att försöka klara livhanken, hitta en väg ut och kanske, kanske avslöja vad som har hänt för omvärlden...

Som säkert alla vet så är den här filmen helt ur Pablos kameras synvinkel. Materialet är mer eller mindre rått och det förekommer ingen, som filmen är klippt, ingen redigering. Det är alltså en timme och femton minuter realtid. I alla fall i det som är filmat. Klipp i kameran och så vidare.

I alla fall. Jag har aldrig hoppat, svurit, fläktat omkring med armarna och ojat för mig själv under en filmtittning förut. Aldrig. Först och främst så är den grymt välgjord, och chockeffekterna staplas på varandra utan att bli tröttande. Det finns inga fejkade skrämseleffekter, utan när det väl sker så sker det brutalt och riktigt otrevligt. Den är faktiskt ganska blodig, även om den inte är så grafisk. Så det blev jag inte besviken på.

Kameraarbetet var så naturligt och okonstlat att man tror att det är en riktig dokumentär. Att det är riktigt råmaterial som man tittar på, och det är verkligen en fullträff. En del kommer säkert jämföra denna med Diary of the dead, men vi talar helt olika filmer här. [Rec] är en renodlad skräckfilm medan Diary är en Romero-film. Stor skillnad, och båda gör sitt jobb utmärkt.

Hittills den bästa skräckfilmen jag sett 2008. Har svårt att se hur någon annan ny film kan slå den.

Primalskriksterapi i trappan eller bara en vanlig galen knarkare?

Det var en okey dag idag faktiskt. Jag gled omkring i mina nya skjorta och till och med chefen tyckte jag såg ovanligt stilig ut den här dagen, och då hade jag inte ens hunnit skryta om min skjorta. Det blev alltså två skjortor och en pullover i Fredags, för över 1000 spänn. Men jag behövde verkligen nya kläder. Mer blir det den 25:e då det blir löning. Fan, det är som de säger: flyttar man till Stockholm så blir man en klädbög.

Vi kom i alla fram till att följande konversation, som vi alla upplevt, var den värsta partypooper-dialogen:

Partygäst: Så, vad jobbar du med då?
Jag: Arkivering.
Partygäst: Eh...


Och så var det inte mer med det. Sedan dör hela konversationen. Man kan, om man har tur rädda upp den med tillägget:

Jag: Vi har miltals med underjordiska bergsgångar där vi förvarar sekretessbelagda dokument.
Partygäst: Fan vad coolt!


Men det är sällan det lyckas.

Dagen avslutades med att en ättling till Cthulu äntrade vår trappuppgång. Jag hörde först ett svagt vrål. Sedan ett högre vrål. Och sedan fortsatte det ogudaktiga vrålet till den grad att vi knappt vågade gå ut. Någon var utanför Jetpak på våningen ovanför. VRÅÅÅÅÅÅÅL!

Jag och Ekonomi-Alex smög ut från, tog några steg mot trappan som ledde upp till odjuret, bara några meter ifrån oss, och hörde ännu ett sjukt högt vrål. Sedan tittade vi på varandra och gick in igen. Några Jetpak-anställda (för att förtydliga, jag jobbar INTE på Jetpak) tittade upp från våningen under och jag samtalade lite med dem. Det blev att jag ringde polisen.

Snuten kom bara några minuter efteråt, och jag mötte upp dem på våningen ovanför där nu Jetpakkarna stod som i en nervös klunga. Cthulu hade begett sig därifrån och hade tagit hissen ner till ner till första våningen. Men polisen hade inte sett något, trots att den ena tog hissen upp och den andre (de var tre kan tilläggas) gick upp för trapporna. Sedan hörde vi ett vrål igen, långt ner i trappan och poliserna tog på sig handskarna och vandrade ner.

Sedan åkte hissen upp, och vi hörde poliser ta sig upp. Men ingen Cthulu hittades. De sprang ner igen och så fortsatte det.

En kvart senare rapporterade vår brevbärare att han hade sett polisen föra in en skum typ i deras bil och hela kontoret kunde andas ut.

Själv gick jag och köpte The Oily Maniac för 50 kr. Damn you, Jocke!

Nya Jason!



Var bara tvungen att slänga upp den första ordentliga bilden på Jason i den nya Fredagen den 13:e-filmen. 2009 landar macheten i någons huvud igen. Herregud vad glad jag är!

Tänk så levande jag känner mig med min iPod Touch nu!



Jag har nämligen installerat "Flashlight" på den, vilket helt enkelt betyder att du trycker på en symbol och skärmen blir helt vit och lyser upp den närmsta (dvs, den närmsta, inget bortom en meter) omgivningen. Dessutom har jag installerat Shakespears samtliga verk i ett program, varför jag nu behöver det.

Det roligaste är dock ett program där man kan läsa de flesta av Lovecrafts noveller, vilket var precis det jag behövde. Hade ändå tänkt läsa om dem, men har inte orkat införskaffa mig någon bok.

Sedan vill jag inte ens nämna min iPod Touch Tarotkortlek, iPint med ett virtuellt ölglas (+ spel), ett memoryaktig spel där jag kan använda mina egna fotografier och två spel som får mig att vråla av ilska eftersom jag alltid gör fel: Spinner och Cube Runner.

Fast nu vill jag helst ha Quake 3 på iPoden. Precis om på youtube-klippet här uppe.

söndag, juli 20, 2008

Recension: Seed (2007)


2,228 personer har röstat på Seed, trots att den inte blivit ordentligt släppt ännu. Det har gjort att den har ett medelbetyg på 2,1 av 10 och befinner sig på plats nr 60 av IMDB's mest hatade filmer.

Det, anser jag, säger mer om de mentalt efterblivna idioterna som hatar Boll än om karln själv. Seed är utan tvekan bland det mest imponerande jag sett i indie-skräck hittills i år. Kanske inte orginell, men så larvigt snygg, välspelad och våldsam att till och med frikyrko-Carola skulle lägga sig på rygg och ta emot Bolls "seed". För så bra är den.

Max Seed är en jävligt otrevlig seriemördare. Brandskadad sedan barndomen och med 666 offer på 6 år. Inte illa alls. Efter att slutligen blivit tillfångatagen av den hårde snuten Matt Bishop (Michael Paré) - och i samma veva dödat ett tjog poliser - så döms han givetvis till döden.

Men legenden säger att överlever man tre sittningar i den elektriska stolen så ska man friges. När han överlevt två så vågar man inte chansa längre, förklarar honom död och begraver honom levande på fängelsekyrkogården. Men Seed har absolut ingen lust att vara död, utan gräver sig upp och börjar hämnas på poliserna - och alla som kommer i hans väg - en efter en, på de mest brutala och stundtals utdragna sätt.

Sist ut blir Bishop, som trots allt känner skuld över att de åtminstone inte lyckades avrätta honom korrekt eller i alla fall sätta en kula i huvudet på fanskapet innan begravningen skedde, och givetvis ger sig Seed ut för att ta hans kära, goa, gulliga familj...

Boll, som av någon anledning anses vara en av de mest hatade regissörerna på vår jord - som om det inte fanns värre saker att reta sig på - har verkligen visat vart skåpet ska stå här. Han har tidigare, full medvetet, sysselsatt sig med popcornfilmer. Underhållning för stunden, och gjort det väl och blodigt. Men innan dess så gjorde han en del mörkare independentfilmer, långt borta från House of the dead och BloodRayne. Grejen med Uwe är att han vet vad han gör. Jag vette fan om han har en plan med det hela, men uppenbarligen gör han de filmer han vill göra och skiter ganska högaktningsfullt i recensenter och finkulturfittor (män som kvinnor).

Med Seed så hoppar han rakt ner i avgrunden och levererar en film som är så svart och så cynisk att till och med jag blev lite illa till mods under vissa sekvenser. Stilen är mörk och nervig, mycket handkamera utan att det blir skakigt och "realistisk". Det utspelar sig 1979 och givetvis fanns det inte budget till några såna extravaganzer, men genom att hålla sig i relativt neutrala miljöer och med lite lämpliga kostymer så fungerar det bra. Något jag gillar är att Boll slår till med några groteska våldscener, väldigt grafiska (med inte i närheten av serietidnings-goret i BloodRayne) och samtidigt arbetar med läskigaste som finns: mörkret. Ofta ser man inte vad som är runt omkring händelserna centrum, innan det är för sent och blodet sprutar.

Filmens brutalaste scen är dock i dagsljus, rakt upp och ner utan någon hjälp av klippning. Den är imponerande, sadistisk - även om effekten i sig inte håller till hundra procent - men vem bryr sig.

Seed är Uwes bästa film, och det håller nog de flesta Bollbashers med om, även om de aldrig kommer att erkänna det eftersom de drivit in i så mycket hat och dumheter att det blir svårt att gå ifrån den åsikten med hedern i behåll. Far Cry ge nytt vatten på deras hat eftersom det är en renodlad tokfilm, men Tunnel Rats kommer att bli nästa riktigt tunga rulle från Boll och hans talangfulla team.

Kan knappt bärga mig.

Galen kristen

Här har vi en sån här galen kristen igen. Ibland brukar jag glida förbi hans blogg för att få skratta lite åt religiös fantasim. Just idag så citerar han den minst pålitliga tidningen i Sverige, Världen Idag, och ljuger ihop lite allt möjligt om homos. Det roliga är att han också gör fin reklam för en av sveriges mest kända bögar (mittenbilden), vilket troligen betyder att han inte kan tro att en sån fin karl är bög.

Mitt farliga förflutna


"Sällsynt misslyckad svensk action-thriller från 2001, mest känd för att Regina Lund ville ha med "omotiverade" sexscener och sedan inte ville ha med filmen att göra, samt att en av statisterna mördade en annan person under 2003."

Jag kollade upp Farligt Förflutet på susning och insåg, efter att ha läst texten, att detta är den filmen jag kommer att bli ihågkommen för. Inte ens Camp Slaughter får jag så mycket kommentarer om. Men Farligt Förflutet, det är en annan femma.

En gång fick jag ett mail, som jag tyvärr inte har kvar, där en brudgum berättade att han hade visat Farligt Förflutet på bröllopsfesten för att få upp partystämningen lite. För att den var så dålig.

Jag tackade och höll givetvis med honom.

Och däääär... försvann min Qruiser-sida!


Det senaste året har jag verkligen inte haft någon som helst användning för Qruiser. Jag har mest varit inloggad för sakens skull. Vänner och bekanta har jag kontakt med på andra håll ändå och raggar det gör jag inte heller. Så nu är jag borta. Tack och lov.

Sedan började Qruisers invånare lida av vad som brukar vara ett tecken på undergång: brist på kärlek och respekt. Trollen blev fler och fler, rassarna blev fler och fler, hatet och hånen på forumet blev starkare och aggressivare. Administratörerna och moderatorerna tappar hela tiden greppet om trollen, speciellt på helgerna. Trist. Givetvis råkade jag inte ut för något, men jag orkade inte se vissa personer bli attackerade gång på gång av mindre intelligenta medlemmar. Cynismen tog överhanden och stället har börjat insjukna i en massa otrevliga infektioner.

Det är absolut inte ovanligt. Jag har sett det på många communities och det är väl som världen fungerar. Nu kan Qruiser egentligen bara gå åt två håll: åt skogen eller åt något bra. Det senare alternativet hade varit fenomenalt, men händer det nu så hade jag ändå redan tröttnat.

Det enda stället jag är med på nu är bilddagboken, men där håller sig mest folk för sig själva och laddar upp sina fåniga bilder. Det är lugnt och tyst och man har mest kontakt med sina närmaste där. Men den sidan lär jag nog ta bort förr eller senare också.

Jag har funderat på om det har med mitt behov av att vara ensam. När jag är ensam, eller bara tar det lugnt med G, så behöver jag aldrig säga något, aldrig besvära något med något, aldrig vara fjäskig eller övertrevlig. Jag kan bara vara mig själv och bara vara tyst. Det är så skönt. Jag älskar det. Tyvärr krockar detta med att jag vill umgås med mina vänner, men på ett annat sätt så orkar jag inte det. Ofta är jag på dålig humör, och jag vill helt enkelt inte "smitta" vännerna med mitt dåliga humör. Då är det bäst att vara ensam, i lugn och ro.