lördag, augusti 02, 2008

Det brinner, min sköna, det brinner!



Simon, min käre hyresvärd, just nu in och såg ut så här, som ni ser på den spektakulära bilden! Det skedde en liten olycka på väg till jobbet uppenbarligen.

Han sitter, som alla andra personer med föraryrke, och röker i sin bil. Lite lagom redneck så där, men med ett hjärta av guld givetvis. Om han hade keps vet jag inte. I alla fall så börjar glöden växa ordentligt på ciggen och han tänker aska den genom fönstret.

Vilket kanske inte var så smart, i alla fall så här i efterhand.

För vad händer när man för en rejäl dos glöd mot ett blåsigt fönster? Jepp, ni gissade rätt, det lossnar och blåser tillbaka in på Simon. Det är givetvis ingenting han märker, utan han fortsätter att köra tills han känner att det blir varmt strax ovanför magen. Där ligger glöden och pyr och har satt eld på den gråa t-shirten (som det står "Simon" på med röda bokstäver).

I panik så försöker han borsta bort glöden, men det enda som händer är att den fortsätter att rulla ner för hans välformade mage och sätter eld på t-shirten där istället. Den skapar två hål till. Så mitt ute på E4'an så måste Simon panikbromsa in vid sidan av vägen, han hoppar ut och börjar frenetiskt att försöka släcka den nu bolmande t-shirten med händerna. Det lyckas inte.

Han rusar tillbaka till bilen igen, för jag antar att han försökte komma undan bilen då den kanske inte mår så bra med en massa eld i närheten, får tag i en vattenflaska och börjar hälla vattnet över sig. Eller ja, ni vet hur segt det kan gå ur en flaska och dessutom när man har panik. Så han står och stöter ut vattnet över sig där vid sidan av vägen på E4'an tills att det slutar röka.

Sedan blev det brännmärken på magen också, som grädde på moset.

Som för att fira denna seger över elden så åker han sedan till McDonalds och köper sig en glass, tar en tugga och får ingenting i munnen efter som den glasbiten handlöst kastat sig ner på den redan sargade t-shirten och bildar ett attraktivt glassmärke högst upp.

En lyckad dag alltså för Simon, men han har i alla fall en gratisbiljett till Pride. Och det har inte jag.

Recension: The Beast (1996)


Peter Benchley försökte under hela sin livstid att upprepa den enorma succén med Jaws, och de sista böckerna var renodlade plagiat av sin egen orginalroman. Absolut inget fel med det, då underhållningsvärdet är det viktigaste enligt mig, och inte orginaliteten. Nu har jag inte läst The Beast, men miniserien från 1996 var sannerligen underhållande.

Utan någon skam så börjar historien med ett ensamt par i deras båt. De har sex och sedan så attackerar något båten och den börjar sjunka. Det langar ut livbåten och ser på när deras lyxbåt sjunker... tills de själva blir nerdragna i djupet av en stor, fet bläckfisk!

William "Skägget" Petersen spelar Whip Dalton, hård fiskare med hjärta av guld. För tio år sedan så drunknade hans fru och nu lever han ensam med sin nästan vuxna dotter i det långsamma lilla samhället Graves Point.En marindam vid namn Kathryn (Karen Sillas) börjar jobba och givetvis fattas det tycke mellan dessa två kärleksrädda medelålders människor.

Men bläckfisken fortsätter att äta sig igenom det han/hon kan finna och till slut så inser även myndigheterna, bland annat den slemme företagsbossen Schuyler Graves (Charles Martin Smith) det och man måste ta ihjäl odjuret... men det blir givetvis inte så lätt och attackerna fortsätter och trots att fyllot Lucas Coven (Larry Drake) ger sig in i jakten så verkar det som om människorna håller på att förlora rättigheten till havet... eller kommer Whip Dalton att rädda dem alla?

Alltså, det finns inget som helst orginellt i den här tre timmar långa miniserien. Allt har gjorts förut, karaktärerna har vi sett ett dussin gånger innan - speciellt i the mother of all seamonster-movies, Jaws. Det enda som faktiskt kändes överraskande var att myndigheterna accepterade att det var en jättebläckfisk i farten. Inget gnäll alltså, vilket var ganska uppfriskande. Men angående orginaliteten, det gjorde ingenting. För man vet vad man får och det är det jag vill med såna här filmer. I alla fall om de är välgjorda.

Även om The Beast börjar lite långsamt så bjuds det då och då på riktigt välgjorda bläckfiskattacker. De är spektakulära, tentakler som drar ner människor från båtar, krossar båtar, mycket ordentliga bilder på den gigantiska bläckfisken som kraxar med näbben och rullar med ögonen. Precis som det ska vara. Skådspelarna är också väldigt bra, och William Petersen, Charles Martin Smith och de övriga större rollerna känns övertygande. Bäst är dock ändå Larry Drake som jag aldrig tror jag sett göra en dålig roll. Här är han en riktig redneck-fiskare: full, girig och elak. Skitbra.

Tre timmar flyger iväg i ett nafs och den är löjligt billig på Axelmusic. Alltså finns det inga ursäkter om ni gillar jättebläckfiskar!

I dagens Pride-parad kommer ni att få se:

Blinda. Vänsterpartister. Moderata ungdomsförbundet. Tunnelbaneanställda. Tranvestiter. Poliser. Bears. Hunkar. Militärer. Svensson-bögar. Döva. Ungdomar. Pensionärer. Dragqueens. Dragkings. Machos. Fjollor. Sossar. Centerpartister. Akademiker. Araber. Cyklister. Butchflator. Tanter. Gubbar. Stolta föräldrar till homosexuella. Regnbågsfamiljer. Småbarn. Tjockisar. Kristna. Muslimer. Buddister. Tränade. Läderbögar. Motorcyklister. Singlar. Par. Gifta. Skiljda. Svenskar. Utlänningar. Kommunister. Idrottare. Män. Kvinnor. Killar. Tjejer.

Och mycket mer.

Det är det som är poängen med paraden. Alla får plats.

Puss på er.

Den flög rakt över huvudet på mig!

I don't get it. Världens äldsta skämt och jag fattar det inte. Så här lyder det:

"Something which has never occurred since time immemorial: a young woman did not fart in her husband's lap."

Visst, det har med pruttar att göra. Men jag kan verkligen inte förstå poängen. Någon som kan förklara för mig? Här är hela liten över de tio älsta skämten man funnit, och den som säger att humorn var bättre förr kan ju gå och hänga sig nånstans.

1. Something which has never occurred since time immemorial: a young woman did not fart in her husband's lap (1900 BC – 1600 BC Sumerian Proverb Collection 1.12-1.13)

2. How do you entertain a bored pharaoh? You sail a boatload of young women dressed only in fishing nets down the Nile and urge the pharaoh to go catch a fish (An abridged version first found in 1600 BC on the Westcar Papryus)

3. Three ox drivers from Adab were thirsty: one owned the ox, the other owned the cow and the other owned the wagon's load. The owner of the ox refused to get water because he feared his ox would be eaten by a lion; the owner of the cow refused because he thought his cow might wander off into the desert; the owner of the wagon refused because he feared his load would be stolen. So they all went. In their absence the ox made love to the cow which gave birth to a calf which ate the wagon's load. Problem: Who owns the calf?! (1200 BC)

4. A woman who was blind in one eye has been married to a man for 20 years. When he found another woman he said to her, "I shall divorce you because you are said to be blind in one eye." And she answered him: "Have you just discovered that after 20 years of marriage!?" (Egyptian circa 1100 BC)

5. Odysseus tells the Cyclops that his real name is nobody. When Odysseus instructs his men to attack the Cyclops, the Cyclops shouts: "Help, nobody is attacking me!" No one comes to help. (Homer. The Odyssey 800 BC)

6. Question: What animal walks on four feet in the morning, two at noon and three at evening? Answer: Man. He goes on all fours as a baby, on two feet as a man and uses a cane in old age (Appears in Oedipus Tyrannus and first performed in 429 BC)

7. Man is even more eager to copulate than a donkey - his purse is what restrains him (Egyptian, Ptolemaic Period 304 BC – 30 BC)

8. Augustus was touring his Empire and noticed a man in the crowd who bore a striking resemblance to himself. Intrigued he asked: "Was your mother at one time in service at the Palace?" "No your Highness," he replied, "but my father was." (Credited to the Emporer Augustus 63 BC – 29 AD)

9. Wishing to teach his donkey not to eat, a pedant did not offer him any food. When the donkey died of hunger, he said "I've had a great loss. Just when he had learned not to eat, he died." (Dated to the Philogelos 4th /5th Century AD)

10. Asked by the court barber how he wanted his hair cut, the king replied: "In silence." (Collected in the Philogelos or "Laughter-Lover" the oldest extant jest book and compiled in the 4th/5th Century AD)

fredag, augusti 01, 2008

Jag förstår vargen!


Jepp, jag förstår. Om jag vore varg och träffade på en ponny med det smaskiga namnet "Korven" så skulle jag också äta upp det stackars djuret i ett nafs!

Mer från Axel


Det blev lite mer från Axel, måste passa på medan det är fri frakt :)

Monster - Cloverfield-plagiatet från The Asylum. Kunde inte motstå.
Alone In The Dark (Unrated Directors Cut) - Uwe is the man!
The Mad (Unrated) - Trailern på Bottom Feeder-dvdn var skön.
Dogora - Måste kompletta Honda-samlingen.
Space Amoeba - Se ovan.
Schizo - Den enda av Pete Walkers skräckisar jag inte sett.

Det lär väl bli något till innan dagen är slut... Someone, stop me!

Recension: Bottom Feeder (2006)


Egentligen hade jag tänkt starta min recension med denna rad:

”Jag trodde aldrig att jag skulle skriva det här, men Tori Spelling imponerar verkligen som skådespelare.”

Ja, i den recensionen som jag faktiskt skrev om Bottom Feeder i min dröm i natt så var det Tori Spelling som spelade en av de större karaktärerna. Nu blev det inte så, men trots detta så blev jag imponerad av denna lilla monsterrulle.

Den onde och grovt brännskadade miljonären Charles Deaver (Richard Fitzpatrick) har sponsrat ett medicinskt projekt som ska kunna återskapa döda vävnader. En snäll, naiv doktor har till slut lyckats utveckla något, men Deaver ser till att skada honom allvarligt först, låser in honom i ett par underjordiska gånger under ett nedlagt sjukhus och ser till att hans minst lika onda medarbetare Ms Krendal (Wendy Anderson) injicerar den gode doktorn med medicinen. Tyvärr är en av bieffekterna att om man inte får ett annat ämne i tid så börjar man mutera och växa hämningslöst.

Området sköts om av den lugne vaktmästaren Vince (Tom Sizemore) och hans polare Otis (Martin Roach, som ser ut som Will Smiths fule storebror – fast bättre). Just den är ljuvliga sommardagen har de två praktikanter, Vince brorsdotter Sam och buskillen Callum. Eftersom Vince har insett att det går att tjäna några extra dollar genom att stjäla gammal sjukhusutrustning så beger de sig ner gångarna som knyter ihop sjukhusbyggnaderna... vilket är en dum idé, då doktor springer omkring där nere.

Men han är ingen vanlig doktor längre. Han ser ut som en bisarr mutation mellan Musse Pigg, mutantbjörnen i Frankenheimers Prophecy och en Cenobit! Och efter att ha ätit en hund och en massa råttor så vill han helst ha människokött!

Den här filmen har verkligen våldsamt motsägande recensioner på nätet. En del anser att den är seg och blodlös och andra anser att den är fantastisk och blodig som tusan. Jag skulle nog vilja säga att den någonstans i mitten, och det – i det här fallet – är något bra. Först och främst är det en grymt snygg film, ambitiöst fotad och regisserad och med ett manus som i grunden är en vanlig gummimonsterhistoria, men som kryddats med bra dialog och främst av allt, bra skådespelare. Det är underbart att se Tom Sizemore som en vaktmästare och inte en hårding i kostym. Magen hänger lite över byxkanten, han verkar uppriktigt trevlig och en subtil desperation skiner igenom på grund av det trista vaktmästarjobbet han har. De övriga är riktigt bra och trovärdiga, kanske främst Wendy Anderson som en effektiv och kall skurk och Martin Roach i en roll som mycket väl kunde ha blivit den typiske svarte killen, men som blev något med lite mer substans.

Men givetvis är det en monsterfilm med ett gummimonster främst av allt. Den är faktiskt riktigt blodigt stundtals och effekterna är över medel i en sån här budgetfilm. Det finns en del köttiga rivsår, avsliten skalle, avsliten käke, skott-träffar, cirkelsågsaction och lite smått och gott. Det är inte gore hela tiden, men det som dyker upp är riktigt bra och snaskigt.

Kompetent, kul och välgjord monsterfilm som jag gärna ser om! Och ignorera att titeln mer påminner om en rimjob-porris än en monsterrulle!

Sheepman


"Benjamin kunde aldrig ana vad hans romantiska möten där i fårhagen hade resulterat i. Den första kvällen söp han sig våldsamt berusad och kravlade ut på gården för att invänta smärta, den där smärtan som aldig verkade komma förrän han var helt oförberedd. När månen stod rakt ovanför honom, på himlen, förvandlad till den där bonderomantiska skäran så kände han hur förvandlingen startade.

Han skrev av smärta, och kroppen började klia våldsam. Med aggressiva ryck så slet han av sig pyjamasen och kände med händerna hur det krulliga, vita, håret började växa ut. Ansiktet förändrades, hans ögon bleknade bort och uppstod som stirrande, elaka glaspärlor i nattmörkret. Benjamin stod på alla fyra och lät ett obehagligt "Bääää" pressat ut genom hans strype.

Benjamin hade fått smak för gräs. Och för blod.

Blairgowries lilla värdshus var ett bra ställe att börja på, det kände han på sig där inne i sin förminskade fårhjärna. Nya turister hade anlänt och nytt blod skulle flyta mellan de hundraåriga golvplankorna.

Terror och skräck skulle åter igen skaka det lilla samhället och ingen, inte ens två lumpna svenska turister, skulle klara av att stoppa honom. Han vrålade ut ett blodtörstigt "Bäääääää" och trippade snabbt bort till det som snart skulle bli hans första offer på kvällen..."

Läs boken.

torsdag, juli 31, 2008

Recension: Chupacabra Terror (2005)


Ah, det är få creature features som jag tackar nej till och goda rykten flöt omkring angående Chupacabra Terror, så det var lika bra att slå till och se den.

Den entusiastiske Dr Pena (Giancarlo Esposito) lyckas, efter mycket lång tid, att fånga en äkta Chupacabra, "getsugaren" alltså för oss som är inne på kryptozoologi. Detta ska äntligen bevisa för omvärlden att den gode doktorn hade rätt hela tiden! Mohahahaha.

Men först måste den över till USA, och det bästa sättet är att muta några muntra besättningsmän att smuggla ombord den stora lådan med monstret i. Men det är inte bara monster ombord, utan även en relativt nybantat John Rhys-Davies som kaptenen Randolph och hans storbystade dotter Jenny (Chelan Simmons). Tyvärr springer det omkring en tjuv på fartyget och då tillkallas den tuffe Lance (Dylan Neal), före detta Irak-soldat och numera... nånting annat. Kommer faktiskt inte ihåg. Jaja, han ska i alla fall ta fast tjuven.

Givetvis så bestämmer sig de opålitliga besättningsmännen för att bryta upp lådan för att se vad det är för kul djur där inne, blir dödade och vips så springer det omkring en blodtörstig Chupacabra (fan vad jag måste koncentrera mig för att skriva det namnet) på jakt efter nya strupar att tömma på varmt blod.

Efter att ett antal sjömän och passagerare fått sätta livet till då tillkallas flottan och ett hårt gäng med marinsoldater går ombord i tron att det är terrorister i farten (för hade någon överhuvudtaget trott på Kapten Randolph om han hade sagt "mördarmonster från helvetet"? - Nä, trodde inte det).

Lance gör dessa sällskap och monstret tackar och tar emot. Desto mer människo-getter att äta!

Faktiskt, inte helt illa. Det är en Sci-Fi Channel-film på minimal budget, men man har lappat ihop diverse utrymmen såsom hotellkorridorer, en riktig båt (som verkar betydligt mindre), en hotellfoaje, några datoranimerade skeppsbilder och lite garage och får till en helt okey och övertygande lyxkryssare. Regissören håller tempot ganska högt och det är en hyfsad bodycount med inte allt för långa mellanrum.

Skådespelarna är förvånansvärt bra, speciellt birollerna med en slemmig gigolo och den hysteriska tanten Mrs Voorhees (spelad av Paula Shaw som nämligen dök upp som mamma Voorhees i Freddy vs Jason) och hennes hund Jeffrey som höjdpunkter.

Som jag nämnde tidigare så är det en hög bodycount och det är gott om blod som sprutar åt alla håll samt blodiga aftermath-scener. Dock är inte själva dödsfallen så grafiska som man kan önska, men det blodet räcker till ändå. Höjdpunkten är getsugaren själv som är en riktigt ball monsterkostym, en välgjord sådan, som framförs väl av skådespelaren där i.

Trevligt monsterrulle som väl är värd den spottstyver den kostar på DVD.

Till er alla som hatar och inte kan känna kärlek


Till er alla som hatar och inte kan känna kärlek
Till er som måste misshandla och förtrycka för att känna er starka
Till er som använder religionen som ett medel att sänka människor
Till er som anser att vissa människor inte ska ha samma rättigheter som er
Till er som inte förstått.

Den här bilden är tillägnad er för att visa att det finns andra saker man kan syssla med istället för hat, hot och våld mot människor som kanske inte följer varken den heterosexuella eller den kristna normen.

Puss.

Utmärkt skrivet, Bard och gänget!

Läser denna väldigt intressanta text som återigen speglar den otrevliga FRA-laget ur ett HBT-perspektiv. Många, även homos, kommer att tycka det debattörerna påstår är orealistiskt och ett utslag av paranoia, men det har hänt förut och kommer att ske igen. Såna här saker kommer alltid att missbrukas av personer/organisationer och kriminella element som vill ont.

Så det är inte det minsta orealistiskt. Det bästa kommer på slutet:

"Redan efter nästa val kan sverigedemokraterna ta plats i riksdagen. Ett parti som är arvtagare till nazistiska och odemokratiska rörelser kan få insyn i de organ som ska granska FRA. Det är bara fem år sedan Pridetåget attackerades och deltagare misshandlades svårt. Hatbrotten är allvarliga och vi är en självklar måltavla för högerextrema grupper.

FRA motiverar den nya lagen med behovet att kunna byta information med andra stater. Men hur vet vi hur dessa länder behandlar informationen?

De svenska förbandens säkerhet i Afghanistan har framförts som argument. Byter Sverige informationer med Pakistan? Eller Iran? Det är länder där homosexuella avrättas eller torteras.

Att Sverige har ett omfattande samarbete med USA tycks vara klarlagt. Svenska staten blev nyligen dömd att betala tre miljoner kronor i skadestånd till den egyptier som Sverige lämnade till en av CIA:s hemliga fångtransporter och som blev torterad i Egypten – efter att ha blivit drogad, satt i bojor och fått ögonen förbundna redan på Bromma flygplats.

Det är bara fyra år sedan de sista delstaterna i USA avskaffade förbudet mot homosexualitet. Det är fortfarande förbjudet att vara öppen med sin sexualitet inom försvaret. Partner av samma kön får inte uppehållstillstånd i USA. Hivpositiva nekas inresetillstånd.

Vi ryser inför tanken att svenska staten lämnar ut information om våra privatliv till stater som inte respekterar mänskliga rättigheter utan diskriminerar och förtrycker homo-, bi- och transpersoner."


Vill staten verkliga dela med sig av information till dessa länder och kan man garantera att inte personlig information som kan skada enskilda människor inte lämnas ut? Svaret är givetvis, tyvärr, NEJ. Med smyg-nazzar som SD (vem vet, de kanske vill använda sig av lagen att rensa ut den där närmast mytologiska "HBT-maffian" och "Homolobbyn", något som även KD tjatar om då och då) på marsch framåt och en högerregering som allt mer svävar på molnen huruvida de vill samarbeta med nazisterna så känns de extra viktigt att FRA sänks. Ordentligt.

Vad är poängen?

Nyhetstorka förstår jag, men just själva känslan när man hittar fel i en film i dessa fall låter mer som "Hahahaha, där fick jag er allt! Ni är så smarta som tror ni kan göra film, och ändå släpper igenom såna här fel! Hahaha! Tji fick ni från mig, smartast på gatan!!!".

Det är väl en sak som en kul detalj, för vad folk inte förstår är att det finns grova fel i varenda film som gjorts. Från Bergman och Kubrick till Alfred Hitchcock och Christopher Nolan. Men det är alltid roligare för folk att hitta fel i popcorn-filmerna eftersom det på något sätt bekräftar underhållningsfilmens lägre status.

onsdag, juli 30, 2008

Recension: All Monsters Attack (1969)


Godzilla-serien har tagit många drastiska vändningar under historien, varav All Monsters Attack kanske stod för den mest förödande: att förvandla serien till renodlad barnunderhållning. Men det som Jun Fukuda misslyckades så kapitalt med i sina filmer lyckades Ishiro Honda med väldigt bra i denna väldigt charmiga produktion, nämligen att göra barnfilm som inte blev fjantig.

Lille Tomonori Yazaki spelar Ichiro, en ganska ensam pojke som hellre leker för sig själv än med andra barn. Han blir ständigt terroriserad av ett gäng pojkar som leds en riktigt elak en som Ichiro kallar Gabara. Just denna dag så visar det sig att hans mamma måste jobba extra över natten och leksaksuppfinnaren Shinpei måste bli barnvakt. De håller till i Tokyos fattiga utkanter och givetvis så har ett par bankrånare rymt med 50 miljoner yen i småsedlar. De gömmer sig i en närbelägen övergiven fabrik.

Men Ichiro är en drömmare och fantasierar iväg sig till Monster Island där han blir vän med Minilla, som lovar att introducera honom till Godzilla själv! Ön är fylld med klassiska monster som alla är lite lagom muckiga med Godzilla, men värst av dem alla är Gabara - en rackare med stirriga ögon, lite kattaktigt ansikte, en hårtofs på huvudet och resten av kroppen en dinosaurie av något slag.

Minilla måste lära sig försvara sig mot Gabara och Godzilla försöker inspirera till det. Naturligtvis så lär sig Ichiro ett och annat knep, något som kommer väl till hands när han själv råkar stöta på de otrevliga bankrånarna!

Jag var inställd på det värsta, men otroligt nog så visade det sig var en bra film - trots att den store G och hans vänner egentligen bara dyker upp i drömmar och fantasier. Men det är väl egentligen det Godzilla-filmerna består av innerst inne? Honda, som här regisserar sin näst sista film, gör ett fenomenalt jobb med alla scener som inte befinner sig på Monster Island. Fotot är vackert och realistiskt och det känns som om han faktiskt kände sig engagerad i att göra en bra och spännande barnfilm. Karaktärerna är seriösa och tillåts vara de dem är: barn, skurkar och föräldrar. Det är inget som egentligen tramsas bort. Skurkarna drar kniv, slår pojken beter sig ganska realistiskt. Föräldrarna är frånvarande men snälla och pojken beter sig som ett riktigt barn.

Monster Island-scenerna består av väldigt mycket sekvenser från Son of Godzilla och Ebirah och det dröjer innan vi får se Godzilla interagera med Gabara. De orginalfighter som förkommer är underhållande men kanske inget speciellt.

Vad jag tycker är bäst är just de "verkliga"scenerna. Hur Ichiro får visioner av hur han ska använda sig av monsterknepen för att undkomma de farliga rånarna, hur han faktiskt - vilket känns mer realistiskt än att det blir vänskap på en gång - ger sig på den mänskliga Gabara, vågar tuta i motorcyklistens tuta och springer för livet. Sånt där som barn gör för att testa gränserna.

Ja, det blir lite Kalle och Hobbe över det hela, och det är känns väldigt äkta.

Axelmusics fria frakt fick mig att idag beställa...

...dessa:

Dinocroc
Cemetery Gates
Sayonara Jupiter
Toho Triple Feature - Mysterians, Varan och Matango
Mulberry Street
Scared To Death

Måste sluta köpa film nu. Det får faktiskt inte plats i mitt rum.

Officiellt: Jag är Gud!


Jag fortsätter med mina Guds-funderingar från det tidigare inlägget.

Eftersom jag anser att det inte finns någon gud så måste jag vara det närmsta en Gud som jag har. Förstår ni?

Därför så gör jag det nu officiellt att jag härmed är Gud över den här bloggen och Gud över mig själv.

"Gud" ja. Vad jag vet har inte något samfund copyrightskyddat ordet "Gud" och därför känns det mer logiskt att ta det namnet än något underhuggar-namn (typ Mohammed, Jesus, Buddha osv osv). Dessutom är "Gud" ett mer allsmäktigt namn som gör att jag är, om de hade existerat, gud över alla andra gudar. Men som den gud (jag använder ibland små bokstäver då det är mer en beteckning över vilken art jag är och inte mitt namn) så har jag vissa ganska viktiga regler att följa, låt oss säga att detta är mina budord:

* Du ska inte kränka någon för deras kärleks skull, heterosexuell som homosexuell, och allt lagligt därmellan.

* Du ska inte tillbe några gudar, så även inräknat mig själv. Utgå bara från dig själv och de ni håller kära.

* Det är full tillåtet att avbilda mig på alla de sätt som finns. Det är bara smickrande.

* Tänk mer på andra så ska ni se att de kommer att tänka mer på er.

* Skratta mycket och gör det med hjärtat.

* Ingen människa, oavsett ras, är varken mer eller mindre bra eller dålig än någon annan.


Det var väl fint? Så vill ni tillbedja mig, vilket ni inte får, så kan ni i alla fall följa dessa småriktlinjer. På det sättet så tror jag, lite naivt, att en bättre värld kan skapas.

Sedan så använde jag mig av ordet "amen" i mitt andra Gud-inlägg, men frågan är om det är bra? Dels är det så förknippat med den kristna religionen och dels så känns det lite dammigt. Personligen så missbrukar jag mig av order "coolt" i mitt privatliv och därför hade det kunnat vara en trevligt ord att slänga sig med även i närheten av min gudom.

Jag är större än Gud!


När jag satt och arbetade så kom mina tankar på avvägar, som så vanligt en ganska långsam och händelsefattig dag. Jag kom att tänka på att alla fantastiska tidningar, bloggar, ledare och krönikor som vill koppla homosexualiteten till jordens undergång. Jepp, det finns faktisk en väldans massa kristna (mest, av någon anledning) som trodde att tsunamin i Thailand hade med homosexualitet att göra, det finns en del tokiga bloggar (jag länkar helst inte eftersom jag inte vill ge dem fler besökare) som nyligen drog liknelser med jordens undergång och de allt mer aktuella karusellolyckorna. Samma personer som anser att homosexualitet kommer att bidra till att samhället brister, att kärnfamiljen försvinner (detta innebär att även de själva kommer att duka under av homosexualitet förr eller senare, antar jag?) och att vi närmar oss Jesus återkomst.

Det är mitt i allt detta som jag inser att jag, som homosexuell, uppenbarligen är större, har mäktigare krafter och är farligare än Gud Fader själv! Det är fantastiskt. Dessa människor är så rädda för oss att de faktiskt anser oss vara mäktigare än deras egna gudar! Det ger oanade möjligheter. Jag skulle med hjälp av mina homokrafter kunna rensa ut dessa människor med ett lillfinger! Jag skulle kunna skapa fred på jorden och göra så att alla älskar varandra. Precis som jag vill ha det innerst inne. Nä, jag skulle inte rensa bort de religiösa extremisterna som cancersvulster, däremot skulle jag se till att de ändrade sitt synsätt och blev mer kärleksfulla och öppna.

Eftersom jag är större än Gud och kan orsaka världens undergång så kan jag uppenbarligen också orsaka det motsatta.



Jag kommer att var ödmjuk! Gud, Jesus och Den Helige Ande kommer att sitta vid min sida och regera som vänner, vilket jag tror att de inte har något emot. Jag kommer att dela med mig av den oerhörda makt som de kristna rädda människorna gett mig och förvandla jorden till ett paradis.

Fan, det låter skoj. Och ju mer jag tänker på det så är jag... eller förlåt, vi människor, faktiskt större än alla gudar tillsammans.

Det är vi som har makt att förändra världen. En värld som inte kommer att gå under på många tusen år. Speciellt inte av det där som sagoberättarna kallar Harmageddon.

Amen!

Remakes - världens undergång?

Det finns människor, till exempel på det utmärkta forumet skräckfilm.org (där jag en gång fick mottaga ett mordhot på grund av att jag dissade Kubricks The Shining, vilket ÄR en trist film) som faktiskt anser att det är chockerande och förfärligt med remakes. Helt seriöst. De tycker det är en katastrof utan dess like. Statoilbönder givetvis. Inget mer än så.

Som om världen går under, som om orginalfilmerna skulle försvinna eller försvagas, som om hela denna fantastiska konstart som filmen är skulle förtvinas till en simpel pengakåt affärsverksamhet. Det är oftast samma människor som blir galna av ilska över att det kommer en uppföljare, speciellt om det är till en trilogi. För då "förstörs" trilogin och dessa bakåtsträvande apor tycker att del fyra i så fall inte ska höra till serien. Tragiskt.

Som vissa anser så finns det ett bot för dessa apor: se inte filmen. Så enkelt är det. Då slipper de gråta av förtvivlan för att deras älskade Motorsågsmassaker finns i en nyversion. Sedan att orginalfilmen, som inte helt sällan är ganska ointressant för dagens publik, får en skjuss framåt, får fräscha nyrestaurerade utgåvor och visas upp för en ny publik som kanske inte ens kände till denna film förut - ja, de glömmer de ganska snabbt.

För det är lättare att leka moralhora och försöka inbilla sig att just de själva är någon form av konstens försvarare. För skräckfilm, det är oftast där denna gruppering av människor håller sig, är ju absolut den mest okommersiella genre som finns ;) Allt är konst och att de samtidigt onanerar vilt till äldre uppföljare och remakes (som av någon anledning inte är så farliga, det är bara nya som är otäcka och läskiga) från sjuttiotalet och åttiotalet i tron att dessa inte är gjorde med någon tanke på pengar.

Som jag sagt många gånger: för mig är en film bara en film. Det kvittar egentligen vad ursprunget kommer ifrån. Den kan vara lika bra eller lika dålig ändå.

Nä, jag är ingen nostalgiker på det sättet. Det finns inga heliga kor direkt för mig. Kan jag uppleva en nyversion av Fredagen den 13:e, eller valfri annan nostalgi-helighet, och den faktiskt blir bra så är lyckan gjord. Är den dålig så... ja, whatever.

Film som film.

Grisapan - Kivikvinnan?


Faktiskt är de ganska lika. Det är något med ögonen, fast kivikvinnan är inte lika hårig.

Cockerspanielfrisyr

Klipper sig folk i cockerspaniel-frisyr längre? Jag försökte leta lite efter en äkta sån frisyr, men gav upp och fick hitta mig en riktig cockerspaniel istället. Ni vet den där stilen då det lätt lockiga håret hänger ner på sidan av huvudet som ett par stora, fluffiga öron? Jag minns att flera att tjejerna i min klass (sent åttiotal/tidigt nittiotal?) hade såna där fantastiska frisyrer, oftast i kombination med snickarbyxor och fräknar.



Min chef och jag diskuterade häromdagen att vi gärna skulle vilja testa att ha lite långt hår, eller en gång i tiden i alla fall. Problemet med oss båda är att håret främst växer på sidorna av huvudet så att man får en ballongskalle istället för det där lite längre håret i nacken. Jag har haft ganska långt hår, som jag vårdade ömt, men bieffekten var att huvudet blev dubbelt så stort. Tragiskt.



Min favoritfrisyr, för att den är så ful, är indiern i Märsta som har ett fantastiskt rött hår. Tyvärr så är han också väldigt tunnhårig på toppen av skalle och har kammat över flinten med två-tre tjocka tovor av hår. Inget annat. Det är inte ens lite jämt fördelat, utan som tjok av spagetti som fastnat i varandra och lägger sig som en orm av tallriken. Tyvärr hittar jag inget bra exempel på detta, så ni får nöja er med det här istället.



Jag måste bara tillägga att jag själv absolut inte har någon ångest över att förlora håret. Det hör väl till helt enkelt om det händer helt enkelt. Finns värre saker att ha ångest över.

Folk som går långsamt framför mig på trottoaren till exempel.

tisdag, juli 29, 2008

Punisher: War Zone



Jag gillade verkligen den med Dolph Lundgren. Och jag gillade verkligen den med Thomas Jane. Den här ser riktigt, riktigt hård ut. Och våldsam. Och hur många "och" kan jag använda i ett inlägg?

Recension: Godzilla (1954)


Herregud, det finns nog inget annat gummimonster som kan få mig att bli så känsloladdad som Godzilla. Troligen beror det främst på att det är en av de få monster som faktiskt har en helt egen utstrålning, backstory och personlighet. Det är nog väldigt få som kan få en gummidinosaurie att kännas levande, men Ishiro Honda och hans gäng var verkligen rätt män och kvinnor bakom rodret.

Filmen börjar stämningsfullt med en fiskebåt som råkar på det vi senare får veta är Godzilla. Ett starkt ljus och något som ser ut som en kraftig vind träffar dem och får båten att brinna upp och sjunka. Det händer vid flera tillfällen och myndigheterna får till slut reda på att det håller till ett stort monster vid ön Odo. Man beger sig dit och det visar sig att flera bybor dött på grund av monstrets härjningar. Enligt den lokala legenden så heter monstret Gojira, dvs Godzilla.

Den erkände forskaren Kyohei Yamane-hakase (Takashi Shimura) beger sig dit tillsammans med sin dotter Emiko (Momoko Kôchi) och en flottis vid namn Hideto Ogata (Akira Takarada). Emiko och Hideto är i hemlighet förälskade, trots att hon är mer eller mindre bortlovad till den kufiske vetenskapsmannen Daisuke Serizawa (Akihiko Hirata). Kyohei är inte alls förtjust i det faktum att militären vill döda Godzilla, då han anser att det är ett djur som ska bevaras levande. Hideto anser att Godzilla ska dödas, och detta orsakar en liten splittring.

Samtidigt så beger sig vårt monster, uppenbarligen skapat av atombomben som amerikanarna fällde ett tiotal år innan, mot Tokyo och man måste helt enkelt komma på ett bra sätt att stoppa djuret. en Serizawa har en lösning, men det är något han helst inte vill dela med sig av. För även om det kanske är banbrytande, så finns det en risk att hans uppfinning kommer att kunna användas till mycket skada...

Ojoj. Godzilla är så mycket mer än bara en vanlig monsterfilm. Dess atombombsreferenser och symbolik är ingen efterkonstruktion, utan finns där rakt upp och ner i filmen. Honda såg Godzilla som atombomben personifierad och använda sig av sina egna upplevelser när han själv bevittnade förödelsen i Hiroshima. Godzillas "andedräkt" som utplånar civila och soldater i ett ljussken, ödeläggelsen av Tokyo i ruiner... allt andas så genomtänkt som det kan bli.

På ett sätt så innehåller Godzilla egentligen allt som en typisk G-film ska innehålla: musiken, ljudeffekterna, den plågade forskaren, kärlekshistorian, massiva actionscener, människor i panik, tanks som skjuter på Godzilla i stadsmiljö osv osv. Det enda som saknas är utomjordningar och andra monster. Denna första film är dock mer seriös och har ett renodlad politiskt och mänskligt budskap om faran med atomvapen. Det blir egentligen inga sparkar åt USA, utan det hela hålls på en betydligt subtilare nivå än så. Fotot är mörkt och stämningsfullt och tempot är ganska långsamt. Mycket arbete har lagts på den intressanta relationen mellan de fyra huvudrollskaraktärerna och det hela utmynnar i en dramatisk och sorglig final som kanske kan fungera som en antiklimax om man är van vid andra Godzilla-filmer, men som känns helt rätt.

Men givetvis så är höjdpunkten den fantastiska Tokyo-scenen. I nästan femton minuter så totaltförstör Godzilla staden med fantastiska miniatyrer, pyroteknik och ett monster som faktiskt känns hotfullt. I den här filmen skonar han ingen och det är svårt att se mamman som håller om sina barn och väntar på att Godzilla ska döda dem medan hon förklarar att de snart ska vara hos pappa igen. Hjärtskärande.

Slutet är känslomässigt som fan, och det är andra gången vi får se Godzilla dö (sker även i Godzilla vs Destroyah) och även andra gången jag får tårar i ögonen och känner mig tung i hjärtat efter att fått se nåt så hemskt.

Vad jag kan säga, den enda "seriösa" Godzilla-filmen. Vilket jag älskar. Men å andra sidan så älskar jag nästan mer att se G slåss mot utomjordiska monster, jätteapor, tail-slajda och spruta eld så att skyskraporna exploderar i filmerna efteråt.

Det finns få saker som slår det.

Grisapan - det otäckaste djuret jag någonsin sett!


Expressen har varit fin nog att dessutom annonsera att detta är en "grisapa", dvs en gris med ett aphuvud. Alltså, en missbildad gris.

Skäl att hata Jämtland


Det glada gänget på ÖP har varit så absurt tokroliga att de har en artikelserie som heter "Skäl att älska Jämtland" - men ordet "älska" är ersatt med ett hjärta istället. Höhö. Lite lagom folkligt så där. Fredrik Alverland verkar vara först ut med lite skojiga minnen som kulminerar i detta: "Läskdrickandet ledde till mitt starkaste och mest bestående minne från denna milstolpe till konsert. Nämligen det att jag var smärtsamt kissnödig från introt på konsertinledande "Mirror, mirror" till slutposen på extranumret "Diggi-loo, diggi-ley". Det är alltså också ett skäl att älska Jämtland. Antar jag. Här är några till skäl.

Men då känns det som om vi ska vara lite bittra och göra en egen variant... får jag presentera:

Skäl att HATA Jämtland!

* Blåsthelvetet. Fan, det går inte ens att gå ut naken på torget utan att bli ivägblåst som en gigantisk ihopsäckad drake.

* Kören på torget. Gillar vi verkligen den där plåthögen? Skriker som några fulla Brunflo-raggare och den tveksamma femtiotalsdesginen på körledaren luktar tristess lång väg.

* Vi fortsätter med torget. Ingen Sibylla längre! Vet inte varför den försvann, men efter att kvalitén uppe på Permans sjönk så var detta den enda räddningen. Men inte numera. Nu är det jämnat med marken.

* "Stridsvagnshindren" brukar man kalla den enormt misslyckade och talanglösa försöket att piffa upp gatan utanför Biostaden. Piffa upp innebär på Östersundsspråk att man ställer några stenklossar där och påstår att det är sittvänliga bänkar. Inte ens senare, när man försökte rädda upp eländet med lite trädbitar så fungerade det.

* Badhusparken. Absolut. Jättefint och barnvänligt, om man gillar urinlukt, alkisar och folk som skjuter minigolfbollar i ansiktet på en!

* Tingshuset - visst, om man tycker det är kul med människor som är så svartklädda att det är svårt att fokusera blicken när man går in där. Sedan kan ingen av dem spela musik överhuvudtaget, vilket hörs allt för tydligt genom de tunna fönstrena från källaren.

* TV4 Jämtland. Till skillnad från vad många tror så finns det inget TV4 Jämtland. Det gick i konkurs för länge sedan (efter att VD'n tog självmord och den garderobssmygande TV-profilen stack till Stockholm) , helt enkelt på grund av att det var så oerhört dåligt.

* Radio Jämtland. HAHAHAHAAHAHAHAHAHAHAHA.

* Alla hemtrevliga caféer längst med gågatan... som gör att man blir ruinerad eftersom de tar fyrtio kronor för ett glas saft. Plus att man måste genomlida feta pensionärer som är ute med sina dräggliga barnbarn och grisar längst med borden.

* Raggarträffarna. Skitkul att vakna upp mitt i natten bara för att någon gubbe som tror han ser ut som Elvis bestämmer sig för att vrålköra längst med den närmasta gatan, dra en sväng till Statoil, krossa en oskyldig tjej av misstag med sin alkoholdränkta bil och sedan skylla på att han var full och inte visste vad han gjorde.

Så, vad har ni för skäl att HATA Jämtland?

Nu använder jag mig av ordet "hata" eftersom ÖP använder ett annat väldigt starkt ord, "älska". Och motsatsen till "älska" är "hata". Så det är logiskt och bra

Videobutiken - ett inslag av nostalgirunkeri


Vi fortsätter nostalgirunkeriet här! Tyvärr, men ni måste acceptera det.

Jag är född ganska sent på sjuttiotalet, 1977 för att var exakt, men kunde ändå uppleva en del det som inte finns längre: den klassiska, sunkiga videobutiken. Medan kvinnorna/tjejerna/tanterna i min familj tittade på kläder så smög jag alltid in i alla fall videobutiker jag såg och tittade mig blind på alla videoinstick. Det coolaste var givetvis skräckhörnan, och även thrillers. Det var oftast väldigt färgstarka instick och både på framsidor och baksidor så fanns det lockande, blodiga bilder på skrikande människor och monster som för det mesta bara dök upp i en eller två sekunder. Det fanns en videobutik i Sigtuna, som låg i Gröna Ladans källare. Den var inte den äldsta butiken, men hade ett schyst sortiment av thrillers och skräck. Jag tror mamma hyrde Goldfinger där åt mig en gång.

Annars var det videobutiken i Märsta centrum som gällde. Den kändes galet mycket tidigare på den tiden och där köpte jag bland annat en av mina första köp-vhs, nämtligen When time ran out, katastroffilmen (med coola miniatyrer) med Paul Newman och Pat Morita (och givetvis ett dussin andra mer eller mindre kända ansikten). När jag gick därifrån hade jag antagligen betalat 200 kr av mina hårt sparade pengar för den, men det var det värt. Jag köpte också en x-rental av King Kong-remaken där (den med Jeff Bridges) som jag gillade skarpt. Gillar den för övrigt fortfarande. Hos pappa i Västerås var det alltid videobutiksbesök, speciellt en butik på Emausgatan, inne på gården bredvid matvarubutiken. Det var en ganska djup butik, med mycket mycket videofilmer. Jag såg nog alla Hajen-filmerna där och det som troligen var min första besvikelse, Moving Target av Marius Mattei. Det var Linda Blair, Ernest Borgnine och Stuart Whitman i nån oerhört tragisk och trist actiondänga. Italiensk givetvis, inspelad i Miami.

För dem som har börjat samla på vhs x-rentals idag så kan det vara intressant att få höra om de gigantiska utförsäljningarna av vhs som dök upp i början på nittotalet. Marknaden hade blivit mer kräsen och mycket av "trashet" såldes ut för några tior styck. Jag minns hyfsat stora salar i folkets hus där olika nasare sålde ut tusen och åter tusen av x-rentals. Jag köpte Contamination på Walthers där. Höll i en svensk vhs av Lucio Fulcis Conquest och lade tillbaka den eftersom den verkade dålig (detta var innan jag blev insatt i Fulcis verk) och kom hem med pappkassar fyllda av Weng Weng-karate från Filippinerna, monster- och skräck, en och annan italienare, biljaktsfilmer och allt sånt där jag fortfarande gillar.

När jag flyttade till Östersund så hängde jag en del på den sunkigaste butiken av de alla, VideoGott. Ägaren var en porrig snuskgubbe vid namn Kjell-Åke som hade en thailändsk fru (troligen flera eftersom det var svårt att se skillnad på dem) och ett stort porträtt av sig själv som Rocky i sängkammaren (enligt en bekant som installerade något där en gång). Det sades att det spelades in porrfilm i källaren (bland annat skulle en av Torvallaskolans "Kisar" ha deltagit) och Kjell-Åkes samling av kassetter var helt vansinnig. Det var en sån guldgruva där. När han en dag gick i konkurs och hans åldriga far tvingades stå där och sälja ut allt (under högljudda förolämpningar tillägnade sin son, som hade flytt fältet) så gjorde jag massor, massor av fynd. Det var tider det. Höll jag på att säga högt nu också, men nostaligin ska inte få ta överhanden.

Men för mig var det alltid viktigt att ha filmerna i så bra kvalité som möjligt, och det kändes naturligt att göra sig av med kassetterna efterhand och byta till DVD. Givetvis har jag kvar kanske mellan 400-500 x-rentals fortfarande, nerpackade. Mest för skojs skull eller för att driva upp priserna en aning när det åter igen bli hett med kassett på samlarmarknaden. En gång sålde jag en svensk utgåva av en Lenzi-giallo för 2000 kr. Så visst kan det ibland vara ganska bra att ha köpt på sig allt det här.

Kroppen måste vila...

...oavsett hur stark man anser sig vara. Den här killen säger sig sova 2,5 timmar per dygn - vilket jag personligen tror är lite överdrivet från hans sida. Men det är en helt annan sak.

Givetvis är jag fullt medveten om att alla människor har olika behov av sömn. Själv sov jag väldigt dåligt när jag var yngre, men kan somna direkt på kvällarna nu (inte igår dock, men det berodde mer på att jag råkade dra i mig lite för mycket socker) och är starkt beroende av åtminstone sju timmars sömn.

Men så lite som han sover... nä, jag är vrång nog att tro att det är alldeles för lite. Även om psyket kan vara starkt, så kommer kroppen att hinna ifatt, bli tröttare och sedan börja påverka humöret och psyket i övrigt. Förr eller senare. Personligen tycker jag också att hans problem inte ligger i att han har för mycket att göra, det är en vanlig inbillning (sedan låter det lite coolt att säga att man har mycket att göra) hos folk, utan snarare hans oförmåga att planera sin dag.

Inget gnäll nu! Jag önskar honom lycka till, för jag önskar att jag själv kunde pressa ut fyra timmar till varje dag till att använda till något konstruktiv faktiskt :)

Edit: Thomas var vänlig att skriva en kommentar till det här inlägget och där visade det sig att han en (och även två) bloggar. Den som jag tror är mest aktuell som sömnblogg hittar ni här.

Samhället börjar bli väldigt obehagligt... samtidigt som det är bättre än någonsin!

Det är skönt hur fler och fler är stolta över den de är, att de vågar visa sin kärlek trots hot och våld, trakasserier och motstånd från konservativa och bakåtsträvande organisationer och religiösa samfund. Men samtidigt blir det så att ju öppnare vi är, desto mer vi kräver samma rättigheter som heterosexuella, desto våldsammare och aggressivare blir det som man kan kalla "motståndarsidan".

Utan tvekan är det rån och mordförsök (givetvis är det mordförsök när man hugger någon annan i magen med en kniv) som skedde härom natten ett resultat från den cynism och fördomsfullhet som sprids av vissa regeringspartier och såna som vill ta sig upp i toppen (nu ligger förvisso inte regeringen i toppen direkt, men ni förstår vad jag menar). När det det är okey att påstå att homosexualitet är samma sak som tidelag och incest, som vissa högermänniskor (och även vänstermänniskor, Jan Myrdal) skrivit under på, så är det också okey att bruka våld mot andra människor för deras kärleks skull.

Man tjatar om "kristna värderingar" och "familjen". Att äktenskapet kommer att upphöra att existera (vilket är absurt då det snarare blir starkare) och att man faktiskt påstår att partnerskap ger exakt samma rättigheter som äktenskap. Så illa pålästa är människor.

Jag har aldrig gjort något hemlighet av att jag ogillar KD och SD. För mig är dessa människor förlorare från en svunnnen tid, oavsett hur mycket de tjatar om sina inbillade framgångar. Men grejen är att för mig får de tycka exakt vad de vill. Huvudsaken de inte inkränktar på mina rättigheter eller hindrar samhällsutvecklingen.

När de vill frånta människor sina rättigheter så har det gått utför.

Just nu finns det inga som helst argument som håller för att vi homos INTE skulle få gifta oss på samma sätt som heteros. Inga som helst. Tjatar idioterna om barn som far illa, övergrepp och dylikt så är det bara att peka på Anders Eklund och den oerhörda mängd heterosexuella män och kvinnor som ser till att barn far illa varje dag. Tjatar de om att vi inte kan behålla våra relationer så säger vi att det har inget med saken att göra. Jag vet massor av kristna och rasistsvin som skiljer sig. Ska det betyda att vi ska förbjuda dessa att gifta sig? Under så många år så har vi inte haft några rättigheter alls. Äktenskapet som sådan kanske har spelat ut sin roll i samhället, men det är ändå en viktig del för många att visa sin kärlek och dessutom få sina rättigheter som makar/makor på papper.

Jag älskar Gregory. Jag skulle vilja gifta mig med honom någon dag, om vi har sån tur, men då ska det också vara på samma vilkor som Göran Hägglund, Carl Bildt, Jan Myrdal, Åke Green och Jimmie Åkesson.

måndag, juli 28, 2008

W.



Kan bli en av årets bästa filmer, faktiskt.

Jättemonster och miniatyrer


Jag kan inte riktigt svara på när jag började bli intresserad av asiatisk monsterfilm och dess miniatyrarbete, men uppenbarligen finns det någon form av koppling till King Kong (dvs stort monster krossar hus). Jag har i alla fall svaga minnen av att ha sett en bild på Godzilla i någon bok som jag lånade på bibblan. Kanske den där han håller tåget i munnen (finns den scenen i filmen? det känns som om jag aldrig sett just det, bara stillbilden) och med brinnande miniatyrhus runt omkring sig. Hade det inte varit för att jag är så lat, och ganska rastlös av mig, så hade jag kanske börjat bygga miniatyrer en gång i tiden. Frågan är om de överhuvudtaget skulle ha hållt i längden? Med glädje så krossade jag leksaksbilar och andra miniatyrföremål, och lekte med tanken att det var ett jättemonster som förstörde dessa (En gång, när vi bodde i Pettersberg, tog jag ut alla mina leksaksbilar och krossade dessa med en hammare. Jag mistsänker att det säger mycket om mitt ointresse för bilar).

Nu när jag tänker efter så hade jag faktiskt ett modelltåg med tillhörande gräsmatta och en eller två tunnlar (jättecoola miniatyrberg). Men åter igen, precis som med min LEGO-flygplats, så var jag mer intresserade av att skapa massförstörelse än mer intelligent användande. Arrangera flygolyckor där LEGO-planet krashar rakt in i flygplatsen var en fin sysselsättning, samt givetvis tågolyckor. En av mina favoritsaker var en enormt realistisk (inte LEGO alltså) borg - som jag saknar än idag - som jag försökte använda i misslyckade fotografier där det skulle se ut som ett stortmonster (vanligtvis min hand) var på väg att förstöra borgen. Jag och min kompis Lucas Eckeskog byggde också ett miniatyrlandskap med en vulkan i mitten som vi smällde sönder rejält med kinasmällare. Asballt faktiskt. Vi försökte även bygga en stad i papp och kartong som vi skulle förstöra på något liknande sätt, men den blev aldrig riktigt lika spektakulär.

Detta kanske hänger ihop med den miniatyrfetischism som jag faktiskt har. Och det finns inget bättre ställen än asiatiska monsterfilmer att spana in miniatyrer. Där såg man också till att förstöra miniatyrerna med spektakulära monsterfighter, jordbävningar och explosioner. En av mina favoritfilmer, än idag faktiskt, är ingen asiatisk monsterfilm, utan Jordbävningen. Jepp, den med Charlton Heston. Den innehåller ett par fantastiska miniatyrer, speciellt då en motorväg rämnar, samt några mindre bra (den där en kyrka ramlar ihop). Den innehåller helt vansinniga scener då Hollywood-dammen brister också, med miniatyreffekter som än idag känns väldigt övertygande.

Japanarna har verkligen lagt ner så mycket arbete på miniatyrer, och även om en del filmer är lite ojämna på den fronten och där man till och med bara låter monstrena vandra förbi husen och börja slåss i något avlägset bergsmassiv istället, så kan jag uppskatta arbetet. Men det ska helst trampas sönder. Eller sprängas i bitar. Eller bara rämna ner i avgrunden under en jordbävning som koreanska Yongary skapar.

Fan. Måste ha mer av den här varan. God damn. Det är så fint.

Wangmagwi



Wangmagwi. Nej, jag har inte sett den. Och frågan är om någon någonsin kommer att få se den igen. I alla fall så har min vän Jeonghan sett den, när han var tonåring - på bio. Fan vad jag är avundsjuk! Han tyckte den påminde om Yongary, och ganska underhållande.

Så Jocke, blir inte ens du lite avis också?

En korean i Märsta


Det är alltid lite jobbigt att behöva ta hand om någon en hel helg, det erkänner jag villigt. Speciellt eftersom jag oftast brukar ta det väldigt lugnt på helgerna. Med G så behöver jag inte göra något, vi kan bara "vara" tillsammans vilket är det bästa som finns. Nu var Jeonghan på besök så då behövde jag faktiskt köpa hem lite mat och frukost och sånt som jag aldrig har annars, städa lite (fast bara mitt eget rum) och vara allmänt social och trevlig. Jeonghan är verkligen fenomenalt trevlig, och en dröm för vilken värd som helst eftersom han oavbrutet kan föra en konversation. Men jag är inte riktigt van att kommunicera så mycket. Jag är mest tyst.

1997 (då han var 39 år) så bestämde sig Jeonghan för att inte arbeta mer och sade upp sig från sitt jobb och har sedan dess levt på sina besparingar. Han reser runt jorden någon gång varje år och ägnar sin övriga tid att skriva poesi. Nu verkade dock besparingarna sina och han funderar på att öppna ett litet Bed & Breakfast på den sydkoreanska landsbygden för att kunna hålla sig flytande. Jag tror det vore perfekt för honom, speciellt också om han kör det i en liten, liten skala och med hemtrevlighet och enkelhet som koncept. Många stressade koreaner vill också iväg från storstäderna och då skulle Jeonghans ställe kunna vara något.

Han älskar Sverige och svenskarna, detta trots att han är ganska (självmedveten) konservativ korean. På bilderna från familjetillställningar och liknande saker så han han alltid på sig traditionsenliga kläder, han är ganska nationalistisk och förespråkar alltid Sydkorea före alla andra asiatiska länder och är lite lagom pryd. Några andra av hans svenska vänner hade tagit honom till ett nudistbad häromdagen, så han berättade om det och hur förvånad han blev över något sådan. Några nudistbad fanns absolut inte i Sydkorea.

Trots detta finns det en klassisk ungklars-vildhet i honom som verkar kunna komma fram lite då och då. Han har bland annat varit utklädd till Ringu-flickan på maskerader och drar gärna riktigt snuskiga skämt. Sitt första möte med Sverige var en koreansk visning av Raskens (borde det ha varit) där han blev extremt förtjust i Sven Wollter. Sedan dess tycker han alla svenskar ser ut som Sven Wollter - vilket jag kanske inte riktigt kan hålla med om ;)

Han fick i alla fall se Märsta, hur kul nu det var, och givetvis Sigtuna vilket låg närmast till hands. Han verkade gilla Sigtuna och tog massor av bilder på ruiner, trånga gator och den vackra naturen. Men det enda jag tänker bjuda på här är bilden på mig själv där jag sitter och äter efter en lång Sigtuna-promenad.

Hur gick det med Yongary då, den gamla filmen han såg som barn? Joda, vi såg faktiskt om den och han berättade lite om vissa skådisar och kulturella seder som försvann lite i den engelska dubbingen. Han tyckte dock att den var lite småtråkig idag. Det roliga var att slänga fram A.P.E., samproduktionen mella Sydkorea och USA. Det är en King Kong-rip off som är ganska kul. Han hade aldrig hört talas om den, trots att den borde ha gått på bio när han var ung.

Mordförsök mot homosexuella i natt!

Ja, det är fruktansvärt. Förövarna kastade ur sig homofobiska glåpord, rånade sedan killarna och avslutade det hela med att knivhugga dem. En av dem allvarligt. Jag hoppas att det går bra.

Man undrar nu när det första bloggdrevet av idioter, sverigedemokrater och efterblivna statoilbönder kommer att skriva att dessa killar får skylla sig själv? Att de skulle låta bli att kyssas i en park (Tantolunden för övrigt, där Priden är) och att de måste förstå att sånt är provocerande och att de inte ska manifestera sin kärlek och sexualitet så öppet?

Resonerar man så, betyder det bara att man verkligen inte har alla hästar i stallet. Det är såna människor som anser att kvinnor inte ska befinna sig ute efter mörkrets inbrott eftersom de då kan bli våldtagna och därför får skylla sig själv till exempel.

Usch. Hoppas det inte händer igen.

Edit: Det har visat sig att skadorna inte var så allvarliga, vilket vi tackar och bockar för - men det är något man helst inte skulle vilja göra eftersom två personer ska kunna få visa sin kärlek utan att bli knivhuggna. Men men, Världen Idag, Sverigdemokraterna och KD lär väl vara nöjda med att det sätts lite skräck i "HBT-maffian" och "Homolobbyn" ;)

söndag, juli 27, 2008

Linda blair var sex år när hon Oscars-nominerades för Exorcisten?!


Nähä Aftonbladet, det tror jag verkligen inte. Hon var i alla fall 14 bast när filmen släpptes 1973! Det är väl fint med några småfel, men att tro att en fjortonåring var sex år är väl att ta i.

Fred "Gnällwissern" Andersson