lördag, augusti 09, 2008

Recension: Mulberry Street (2006)


Okey, vad säger ni om det här: en råttmännisko-zombie-film som är det mest välskrivna jag sett i skräckgenren sedan... ja du... jag vet inte. Mulberry Street är så mycket mer än en råttmännisko-zombie-film, men skäms inte ett dugg för att den är creature feature med blod och bestar.

Sommarhettan drar in över New York och råttorna blir galna. De biter och attackerar människor och myndighetern påstår att detta är bara är en olycklig slump i kombination med värmen.

I ett fallfärdigt hyreshus på Mulberry Street så huserar ett gäng udda existenser: den före detta boxaren Clutch (imponerande insats av manusförfattaren Nick Damici), hans vän och förtrogen Coco (Ron Brice), den ensammastående mamman Kay (Bo Corre) och gubbarna Charlie (Larry Fleischman) och Frank (Larry Medich), samt några till individer.

När vaktmästaren, ständigt på jakt efter nya fel i huset, blir biten av en råtta så börjar han långsamt förvandlas... och det sker över hela Manhattan. Människor blir sjukare och sjukare och muteras om till zombieliknande råttmänniskor!

Clutch dotter Casey (Kim Blair) är en Irak-veteran som är på väg hem efter att ha befunnit sig på ett militärsjukhus under en längre tid. Men när tunnelbanor lägger ner och kaoset bryter ut på Manhattan så blir hon fast, och till fots och med cykel måste hon ta sig hem till pappa...

Samtidigt så måste invånarna på Mulberry Street barrikera sig i sin lägenheten. Men vi vet alla hur råttor är: de kan ta sig in överallt och är alltid hungriga!

Detta är en av de finaste monsterpärlorna jag hittat faktiskt, i alla fall i sin genre. Inget slår Godzilla ;) Det som Mulberry Street skiljer sig åt på från andra creature features är att den är ruggigt välskriven. Det är allt man vill ha: monsterattacker, blod, en del gore, spänning och humor - men karaktärerna är så välskrivna och så intressanta att man faktiskt bryr sig om huruvida de lyckas överleva eller inte. Det finns många lager och samtliga skådespelare förvaltar det väldigt bra. Stilen på filmen kan väl beskrivas som en blandning mellan Riket, Homicide: Life on the streets, 28 veckor senare och valfri indiefilm från New York.

Budgeten låg på runt 350000 kronor och filmen är filmad med en vanlig DV-kamera, så förvänta er att kvalitén är grynig och enkel, men ack så snygg. Aldrig har ett fallfärdigt New York-hus sett så smutsigt och snyggt ut, men realistiskt eftersom allt spelades in i huset och i Nic Damicis lägenhet. Men det är spektakulärt, massor scener där råttmänniskor slår sig igenom väggar och sliter ut folk, en del gore och blod och stämning som tusan. Något som man lyckats väldigt med är det kaos som utspelar sig på resten av Manhattan. Man har naturligtvis inte haft budget med mass-scener och stora special effekter, men med intelligent användande kameran och redigeringen så har man skapat en perfekt illusion av ett samhället som brister.

Toppenrulle på alla kanter.

Stackars lilla bortskämda kärring!


Kerstin Dellert har haft det jobbigt på sistone. Hon tvingades ställa sig framför en publik med smutsiga och trasiga kläder. Men herregud kärring, det är väl bara att se till att inte hälla kräftspad över hela bröstet och se till att ha tvättade kläder. Vem går ut i en tröja med kräftspad på över huvudtaget? Du är så rik, bortskämd och dryg att du troligen har lite mer kläder att välja mellan? Eller hur?

Eftersom hon uppenbarligen tyckte det var jobbigt med att behöva gå upp på scen framför publik i ett sådant FRUKTANSVÄRT skick, så får jag välj bjuda på någon som har det värre än en fet operakärring i Sverige.

En gång var Etiopien det trendiga landet att snacka om när det gällde förjävliga saker som händer i världen. Men nyhetens behag försvinner och det finns nya länder, nya fattiga människor att bry sig om istället. Svensken, ja, västerlänningen, klarar bara av att bry sig om en form av medmänniskor i taget. UNICEF säger att nu, 2008, så riskerar sex miljoner etiopiska barn att bli undernärda - och i slutändan dö.

De har barnen på bilden har nog inga problem att visa sig smutsiga och trasiga eftersom det är deras vardag. Så när Kerstin Dellert sitter och smörjer kråset och tycker synd om sig själv, så riskerar dessa barn att dö.

Men Kerstin bryr sig inte. Hon är bara en föredetting till operatant som tänker på sig själv.

fredag, augusti 08, 2008

Recension: Schizo (1976)


Av alla brittiska regissörer utanför Hammer och Amicus-svängen så är Pete Walker min favorit. Jag älskar Norman J. Warren, men eftersom jag är relativt humorlös så gillar jag Walkers ganska seriösa och väldigt torra brittiska skräckfilmer. Inte torra på blod, men ni förstår nog vad jag menar. Där Warren vräkte på med spektakulär ljussättning så körde Walker diskbänksrealism helt enkelt. Schizo är ett utmärkt exempel på Walkers specialité.

Lynne Frederick spelar Samantha som precis ska till och gifta sig med fabrikören Alan (John Leyton). Det råder en hjärtlig, men rå stämning i deras kretsar och det figurerar någon form av svartsjuka från båda håll angående vänner till dem, dels den slemmige och godhjärtade psykologen Leonard (John Fraser), som står Samantha nära, och sedan Beth (Stephanie Beacham) som gärna flötar med Alan.

Alltså, en helt vanlig såpadag i några vanliga britters liv. Men Samantha bär på en hemlighet. För femton år sedan blev hennes mor brutalt och blodigt mördad av Haskins (Jack Watson) - och nu verkar det som om han blivit villkorligt frigiven och har begett sig till London, där alla bor.

Samantha håller tyst om det hela, men känner sig förföljd och visst är det Haskins som smyger runt hörnet. Han lägger en blodig kniv bredvid bröllopstårtan på den stora dagen och skrämmer henne genom att bryta sig in i deras hus. Men sedan börjar det gå sett. Alla som vet något om Haskins börjar bli mördade...

Detta är det närmsta en brittisk giallo jag sett, och det stundtals en sådan stark känsla att jag misstänker att Pete Walker måste ha låtit sig inspirerat. Alla klyschor finns där: vass kniv, svarta handskar, flera twists, gore och blod, en hjältinna/hjälte som måste ta tag i undersökningen själv eftersom ingen tror på henne, barndomstrauma osv osv. Absolut inte något dåligt, och det känns kul att se lite brittisk diskbänksrealism med gott om våld och blod.

Nackdelen är egentligen att den börjar enormt långsamt. Vi snackar inte "det dröjer tjugo minuter innan första mordet", utan nästan femtio minuter! Innan dess är det förvisso välspelat och ibland lite spännande, ofta med utgångspunkt av att Haskins förföljer Samantha. Sedan blir det lite melodrama, kärlek och lite mer spänning. Men sedan brakar det i alla fall loss. Pete Walker har samma sadistiska ådra som Argento och även om morden inte är lika grafiska som Argentos så är de väldigt, väldigt våldsamma och blodet stänker ganska vilt. Det används knivar, släggor, sticknålar och andra otrevligheter.

Den enda gången Walker går utanför sin realism är i en fenomenal sekvens som uppenbarligen är helt rippad från Deep Red (och det förstår jag, då det är en bra idé). Vi snackar en riktigt, riktigt ruggig seans där damen som har "gåvan" märker av mördaren i rummet och sedan... ja, ni kanske kan gissa.

Hade Schizo haft en tajtare och kortare inledning (den är lite för lång överlag) så hade det helt klart varit Pete Walkers bästa rulle. Nu slår den inte riktigt så högt, men det är bra nära i alla fall.

Det är faktiskt vidrigt!


Jag vill inte se en parasit som suger på ett kvinnobröst hur som helst.

Eftersom alla tycker det är så vackert, fint och naturligt så ska jag börja gå med bar överkropp på stan - eftersom att vara halvnaken är det naturligaste som finns, vi föddes nämligen helnakna, så halvnaken måste vara godkänd av PK-maffian.

Jag ska klia mitt håriga, svettiga bröst, rätta till mina manboobs så att alla ser och stolt visa upp den jag är. Eftersom jag är homo så är det naturligt för mig att inte först och främst skaffa barn (vill gärna spendera mitt liv på något annat) och alltså måste jag få utlopp för min tuttfixering på nåt sätt. Och jag förutsätter att alla ammande kvinnor tycker det är fint, vackert och naturligt och att ingen tycker det är smaklöst och äckligt. Min pojkvän tycker mina bröst är tokfina, och det är det enda som räknas.

Detta kräver jag av alla finkänsliga mammor där ute som kompensation för jag tvingas se deras bröst.

;)

Samhället visar sitt missnöje med Sverigedemokraterna!

Det känns skönt att läsa och att det sker på alla ställen "parti" kommer till. Skiten ska ut, vilket är helt normalt med ett parti som på så grova sätt vill motarbeta mänskliga rättigheter. De små aporna försöker hela tiden göra sig själv till offer, men misslyckas kapitalt. Att de till och med är så låga att de kommenterar utseende på åhörarna visar väl deras totalt brist på mänsklighet.

Eller vill ni också ha ett parti i ledande befattningar med denna nazi-historia?

Partiet bildades 1988 av Leif Zeilon, Sven Davidsson och Jerker Magnusson.
Alla dessa har ett förflutet inom Bevara Sverige Svenskt (BBS).
Detta nämns inte på sverigedemokraternas hemsida, under historik. Konstigt nog.

* Ungdomsförbundet SDU var under många år inget annat än en paraplyorganisation för Sveriges Unga Nationalsocialister (SUNS).
Heilande ungdomar, som med största sannolikhet ännu röstar på SD. Kan de inte ta ansvar för de som röstar på SD?
Varför byter de inte namn då! Inte? För då skulle de tappa nazi-rösterna och inte ha en chans i helvetet att komma in i riksdagen. Dagens sanning.

* Sverigedemokraterna samarbetade flitigt med Vitt Ariskt Motstånd (VAM) fram till det att dessas verksamhet 1993 lades ner.
Detta nämns inte på sverigedemokraternas hemsida, under historik. Undrar varför?
Partiprogramment uppdateras och uppdateras i all oändlighet, i enighet med klassisk politisk rövslickar-manér.

* Partiet kan i hög grad knytas samman med nazistiska grupper,
inte minst samarbetet med VAM tyder på detta eftersom detta upphörde först 1993
och då inte för att partiet ville få ett slut på det
utan för att VAM lades ner då Klas Lund (Nu ledare för Svenska Motståndsrörelsen, SMR) sattes i fängelse.
Men också på grund av att 16 procent av partistyrelsen 1998 hade kopplingar till nazistiska organisationer.
Till detta kan läggas de som finns i prenumerationsregistret hos en nazistisk tidning,
då ökar siffran till 36,0 procent.
Detta nämns inte på sverigedemokraternas hemsida, under historik. Undrar varför?

* En konflikt inom partiet föranledde 1995 att Leif Zeilon bilda Hembygdspartiet,
som numera heter Konservativa Partiet.
Och en senare konflikt föranledde 2001 Anders Steen att bilda Nationaldemokraterna.
Detta nämns inte på sverigedemokraternas hemsida, under historik.

* Partiets första kommunala mandat, i Höör, besatts av Tina Hallgren-Bengtsson
som senare bytte parti till det öppet nazistiska partiet Nationalsocialistisk Front,
dessa är nog mest kända för att ordna middagar till minnet av Hitler på dennes födelsedag.
Tina Hallgren-Bengtsson har själv vid ett antal tillfällen uppträtt i tysk naziuniform under sin tid i Sverigedemokraterna och även under sin tid i Nationalsocialistisk Front.
Detta nämns inte på sverigedemokraternas hemsida, under historik. Och inga bilder heller. Konstigt nog.

* Robert Vesterlund var aktiv i Sverigedemokraternas Ungdomsförbund, SDU.
Numera är han en av personerna bakom den nazistiska nättidsskriften Info 14 i vilken han hyllat både polismorden i Malexander och mordet på syndikalisten Björn Söderberg. Detta nämns inte på sverigedemokraternas hemsida, under historik.


Detta är fakta, lätt att kolla upp och lätt att hitta. Men Sverigedemokraterna spelar dumma, så se till att konfrontera dem med dessa uppgifter vid alla offentliga framträdanden. Det finns hur mycket skit som helst om SD, och vi är många som kommer att sänka dessa tokstollar vid nästan val.

Okey, vi har en känd skådis. Låt oss spela in alla hans scener på två dagar, sedan har vi en succé!

Det kanske är ett tecken att man anammat lågbudgetfilmens charm lite för mycket när man, som jag, börjar uppskatta förlängda budget-gästspel i rullarna. Vi pratar inte regelrätta cameos där en känd skådis dyker upp i fem minuter och sedan försvinner, utan skådespelare som man kanske haft en eller två dag på en eller två platser, och spelat in scener som man sedan sprider ut genom hela filmen för att få det att se ut som han eller hon har en stor roll.

Vi har själva gjort det en gång. Under inspelningen av Ninja Mission 2000 (fråga inte något om den, tack) så fick vi Anders Hellqvist att ställa upp under ett dygn och vi spelade in scener som gör att det ser ut som om han har en stor roll. Någon kontorsscen här och där, lite springande i korridorer, lite action, lite dialog. Allt extremt komprimerat och snabbt. Vette fan om det blev bra, men effektivt blev det i alla fall.

Förvissor finns det en-dagars-inspelningar som bara resulterat i en sekvens (eller om det är två) som faktiskt bli riktigt bra, till exempel Oliver Reed i Stuart Gordons charmiga The Pit And The Pendulum. Han dyker upp, slår alla på käften när det gäller framförande av dialog och sedan dör han. Inte illa alls. En annan gammal legend som troligtvis har gjort det fler gånger än vad jag någonsin ens kan föreställa mig är Christopher Lee. Senast jag såg det var i ojämna slashern Funny Man där han kanske spelade in sina scener på högst en arbetsdag. Bättre blev det i 1967 års actionraffel Five Golden Dragons där han, George Raft och några till spelat in sina scener i ett enda rum, väl utspridda över hela filmen (som för övrigt är mycket underhållande).


En favorit är faktiskt Jess Francos utmärkta sleazefest Faceless där Telly Savalas promenerar omkring i sitt kontor under hela filmen, för det mesta talandes i telefon. Ett väldigt tydligt exempel på ekonomiskt användande av en känd skådespelare. Jag vet inte riktigt om Vincent Price insats i From a whisper to a scream ska räknas, då han mer fungerar som spindeln i nätet mellan de småhistorier vi får se, men det verkar ändå vara en snabbinspelning som tusan. Dock väldigt bra. Burgess Meredith gästspelade som knasboll i två skräckisar från slutet av sjuttiotalet, The Manitou och The Sentinel. Den förstnämnda gick nog på ett kick, medan The Sentinel kanske hade ett par dagar på sig att sopa ihop Merediths fantastiska scener. För övrigt så är den sistnämnda en orgie i gästspelande skådespelare, men många har lite för korta roller för att kunna placeras i de avancerade gästspel som jag är ute efter. På den fronten har vi också Winter Kills där Anthony Perkins, Eli Wallach, Sterling Hayden och Toshirô Mifune dyker upp och försvinner lika snabbt.


En av kungarna i längre gästspel är Henry Fonda. Toppenskådis, men som uppenbarligen inte brydde sig så mycket om vad han ställde upp i, bara han fick lite cash. Speciellt på sjuttiotalet så vräkte han ut filmer där han egentligen bara sitter bakom ett skrivbord, på en terass, går omkring på ett kontor, talar i telefon under hela historiens gång: Tentacles, City on fire, Meteor, Battle Force, Rollercoaster.


Jag skulle lika gärna kunna ta upp Klaus Kinski (hans gästspelsinsats i The Soldier är bisarr), Donald Pleasence, Lance Henriksen, Orson Welles, Caspar Van Dien, Richard Widmark, Ernest Borgnine och några dussin till som verkar ha försörjt sig i såna roller under vissa delar av sin karriär.

Nu höll jag på att glömma Mel Ferrer i Umberto Lenzis Nightmare City också, ett mycket typiskt längre gästspel. Jag måste också få tipsa om det mest skamlösa exempelet, nämligen Udo Kier i den minst sagt misslyckade Dracula 3000. Hans gästspel består av en monitorskärm utspridd lite här och var i filmen, som ett inspelat material från en tidigare expedition (eller hur det nu var). Men han står ändå högst upp på insticket tillsammans med Caspar Van Dien, Erika Elinak och Coolio :)

Men ni ska veta att jag verkligen älskar sånt här. Jag kan sniffa mig till när det är ett längre gästspel på gång. Det känns i kroppen, i sinnet. Ibland kan jag bara se framsidan på en film för att kunna avgöra om skådisen som toppar billingen faktiskt bara har spelat in sina scener på en eller två dagar. Det ligger så djupt inom mig.

Och det är jag stolt över.

"Inte bara OS"

Ny krönika från mig i LT, denna gången lite Kina-relaterat.

Det var svårt att skriva om Kina och resan dit, då det bokstavligen finns hundratals olika vinklingar och ingångar på det temat. Jag drog länge på det, men jag bestämde mig för att försöka fokusera bort från OS och istället skriva om något annat. För många skiter faktiskt fullständigt i OS. Såna som inte har någon TV, eller som helt enkelt har viktigare saker för sig än att försöka upprätthålla Kina som superstat.

Alfahannar som hatar kvinnor


Jag säger inte att det är så i alla fall, men jag är övertygad om att det finns fler kvinnomisshandlare bland alfahannarna än de så kallade betahannarna. Behovet av att vara "man" och "macho" går så lätt överstyr, och av någon anledning går dessa testosteronstinna apor omkring och tror att de kan dominera andra människor.

Vissa gör det med våld. Och jag säger det här och nu: i och med att en man (eller kvinna, oavsett läggning, kön osv osv - men allt det där vet ni) höjer handen mot sin partner, sin kvinna, så förlorar han förmågan att älska. Hot, förtryck och våld har inget med kärlek att göra. Det är enbart ett maktbehov, inget annat.

Jag kommer att tänka på L, en "from" pingstvän som bodde i Sigtuna en gång i tiden med sin stora familj. De hade många barn, vissa adopterade. Och han slog dem alla. Jag såg det själv. Blodet skvätte på väggarna ska ni veta. Han var en typisk "manlig" alfahanne. Han var husets härskare och den som bestämde. Senare lämnade hans fru honom och nu för tiden ska han vara ganska sjuk och ensam. Vilket bara är bra, då kan han inte skada någon.

Häromdagen hörde jag en man skrika på sin kvinna. "Hon ska fan inte låna något! Hon ska inte låna något!" skrek han och rörde sig inte ur fläcken. Hon log lite osäkert, kanske hade hon slutat lyssna redan. Men han var stenseriös. Han hade bestämt det. Hon ska inte låna något. Så enkelt är det, oavsatt vad det är hon vill låna.

Nä, jag tror inte att alla alfahannar hatar sina partners. Men jag tror många av dem, över genomsnittet, fakitskt använder hot, våld - fysiskt och psykiskt - för att kontrollera dem de "älskar".

Såna människor har inget värde enligt mig. Inget som helst värde.

torsdag, augusti 07, 2008

Allmänna fördomar om kvinnors frisyrer


Varför lägger kvinnor ner 1000 spänn på en frisyr som de sedan stoltserar med en dag och sedan låter den försvinna i en dusch för att helt vara borta nästa dag? Det är schysta, spektakulära frisyrer som bara åker rakt ner i slasken. Vad får man ut av att ha en fräsig frisyr i en dag? För jag har hittills inte lyckats träffa någon som faktiskt försöker hålla den frisyren dagen efter.

Det är som det finns en inbyggd gen i kvinnorna att så fort alla har sett frisyren, gå hem, duscha, borra ner i huvudet i kudden och på morgonen se exakt likadan ut som dagen före frisyrdagen. Är det så?

En man som jag känner tycker det är lite pinsamt att gå att klippa sig eftersom frisören hela tiden håller på att piffar, paffar och pysslar så att frisyren blir perfekt - vilket gör att man ser ut som en kärring, och samma man går sedan ut från salongen och rufsar till håret igen så att det ska se normalt ut. Sånt slipper jag.

Själv har jag nämligen för vana att när frisören frågar "Hur vill du ha håret?" att svara "Kort". Inget mer. Kort bara. Jag brukar lägga till "Ignorera sidbenan" då jag automatiskt får en sådan när håret börjar bli längre, och nåt sånt vill jag inte ha.

Det kanske är bäst för alla att helt enkelt raka huvudena och anpassa sig till en värld av ägg.

Det blir nog mindre stress, problem och ångest på det sättet.

onsdag, augusti 06, 2008

Recension: Mothra vs. Godzilla (1964)


Det är märkligt, jag går omkring i lägenheten och har tråkigt. Pillar lite på min fina Godzilla-box och inser att jag faktiskt aldrig sett Mothra vs. Godzilla! Jag har bara förutsätt att jag sett den en gång i tiden, men icke! Det är nästan så att jag skäms. I alla fall så var väl det en god överraskning och filmen var betydligt bättre än förväntat trots Mothra, Infant Island och de där förbaskade mini-tvillingarna.

Ett stort ägg flyter i land vid en sömning liten fiskeby. Byborna lägger beslag på ägget och säljer det till en rik affärsmän som vill tjäna lite pengar på ägget. Men bakom honom finns än ännu rikare knös som har andra planer. I närheten så är det en tredje affärsman som har köpt upp ett stort land och vatten-område och ska tömma det på vatten och bygga lyxvillor där, intill den vackra havsutsikten.

Men det visar sig inte mer än att ägget faktiskt tillhör Infant Island, där den lokala infödingarna dyrkar äggets mamma, Mothra, som en gud. De vill ha tillbaka ägget, men affärsmännen vägrar och uppgivet så beger sig de två små mini-tvillingarna som är utsända hem igen, flygandes på Mothra.

I och med att området har tömts på vatten så vaknar även Godzilla upp där han legat och sovit nere i dyn. Nu är han riktigt, riktigt arg och börjar traska genom omgivningarna för att ta och förstöra ägget. Det är som en magnet och han vill bara trampa och förstöra.

Man lyckas övertala infödingarna på Infant Island att skicka Mothra till hjälp, innan hon dör av hög ålder...

Jag är ingen stor fan av Mothra-mytologin och den där ganska trista infödingsön som bara är en ursäkt för att se utklädda japaner dansa infödingsdanser. Mothra själv är ofta ganska trist som monster och är på tok för snäll av sig. Men här blev jag överraskad. Dels så är infödingarna inte ett glatt gäng infödingar, utan ganska deppade då deras omgivning dör av radioaktivitet efter atombombstester.

Skurkarna runt omkring är giriga otäckingar som är så desperata efter pengar att de glatt mördar folk för dem och Godzilla är en riktig onding! Ingen hjälte som ska rädda jorden alltså. Han är elak som fan och ser elak ut, krossar en hel del fina nationalsymboler och vill bara döda den gulliga Mothra.Godzilla-dräkten är faktiskt en av de bästa jag sett i serien, så även med Mothra-dockan.

Men naturligtvis är det ren underhållning också med knivskarp regi av Ishiro Honda. Miniatyreffekterna och de visuella effekterna är bland det bästa jag sett i denna första Godzilla-omgång och det blir riktigt övertygande i actionscenerna. Det förekommer till och med lite blod, något jag inte sett i en G-film sedan Terror of MechaGodzilla från 1975.

Trots en lite långsam första halva så levereras det klassisk och tidlös Toho-monsterfilm från mästaren själv. Mys mys!

Holocaust 2000 på DVD - äntligen!



28:e Oktober släpper Lionsgate den. Äntligen. Holocaust 2000 (eller Rain of fire som den heter på det här släppet) är måhända bara ett simpelt Omen 1 och 2-plagiat, men det är också världens bästa plagiat. Bra story, välberättad, snygga goreeffekter och ja, en mysrulle helt enkelt!

Min Gaydar har slutat fungera!


Min Gaydar är ur funktion. Jag vet inte hur det kunde ske, men kanske har jag jobbat för mycket? Inte kunnat hålla den i form på ett bra tag nu. Dessutom var det lite för mycket folk på Europride att jag inte orkade gå dit enbart på grund av det. Så det var väl det som sket sig. Häromdagen gjorde jag ett ärende som krävde att jag behövde använda telefonen, ett bankärende kan man väl säga att det var. Killen jag snackade med var väldigt trevlig, lite vass i tungan, men rolig. Gaydarn slog bakut. Den tokgalopperade omkring helt enkelt.

Inte så mycket att göra, jag kände att jag behövde kolla upp vem killen var (eftersom jag var enormt nyfiken, men inte på grund av något annat - då jag känner att Gregory är perfekt för mig) och gjorde min vanliga repa på nätet. Hans namn var lite ovanligt och därför så var det nog inte många runt hans ålder som hade samma namn. Egentligen är han nog ganska ensam om namnet. Så jag knapprade in namnet och kom fram till följande fakta:

* Han är monarkist. Engagerad och trogen monarkist. Iofs ett visst gay-tecken bara det, men eftersom monarkin ska störtas så kändes det som om jag redan var fel ut.

* Killen hade varit ordförande i en kristdemokratiskt studentförening. Där började det skita sig alltså.

* Dessutom så hade han skrivit under "Bevara Äktenskapets" lista på att frånta homosexuella rättigheten att ingå äktenskap. Bevara Äktenskapet kan ni läsa mer om här.

* Och slutligen så kändes det som om det fanns antydningar både till judefientlighet OCH islamofobi. Dessutom gillar han inte Mona Sahlin.


Så Gaydarn har rostat ihop. Totalt. Det känns som om jag aldrig ens tänker lita på den igen, den som har varit så perfekt under alla år. Ni anar inte hur perfekt den har varit. I stort sett inte ett enda fel under hela min karriär. Det är väl bara att acceptera.

Vet ni förresten att det har funnits en riktig gaydar, The Fruit Machine?

"In the late fifties and early sixties our very own Mounties, ever conscious of security threats, had commissioned research into a mechanical devices for detecting homosexuality, inspired by similar research in the (United) States where McCarthyism and the sex panics had created a market for such lunatic pseudoscience. The idea was to unmask perverts by measuring involuntary pupillary dilations and other physiological reactions to pictures and words. Dubbed the fruit machine by terrified straight Mounties who didn't want to be the guinea pigs and whose security was already threatened, the technology came in several proposed models. One involved perspiratory responses to vocabulary with homosexual meanings like queen, circus, gay, bagpipe, bell, whole, blind, mother, punk, queer, rim, sew, swing, trade, velvet, wolf, blackmail, prowl, bar, house, club, restaurant, tea room, and top men."

Other devices involved showing subjects pictures of seminude men and measuring eye movement or attention span.

"Basically they'd show suspected homos slides of naked men and measure their responses (dilated eyeballs, sweaty palms). The poor dilated sweaty souls would then be fired or arrested. Needless to say, the Mounties' machine was a crock: after a decade of breathtaking inaccuracy, it was consigned to mothballs."


Läs mer om fenomenet Gaydar på Wikipedia.

Godzilla och hans vänner - del 2


Den värste av dem alla är King Caesar, denna malätna gamla hund. Eller vad fan det är. Man har desperat försökt honom att se tuff ut i leksaksform, men i film så blir det mest pinsamt. Han kanske kan slåss, men hela uppenbarelsen går inte att acceptera bara. Tyvärr. Men tanken var god... kanske. Uppenbarligen dyker han upp i Final Wars också, men jag har helt förträngt honom i den filmen så jag kan inte svara på om han blev bättre där.


Jag har alltid varit lite kluven till Manda. På ett sätt är det jäkligt coolt med något som ser ut som en kinesisk drake, men som monster har han aldrig varit direkt imponerande. Om man inte tycker det är kul med en stelt rör som hasar sig fram mellan miniatyrbyggnader. Ingen favorit, även om jag gillar utseende. Dock så är jag väldigt förtjust i hans cameo i Final Wars, där han för en gångs skull verkar både farlig och effektiv. Han får gärna återkomma, men han måste kunna göra lite mer än att göra sax-rörelser och försöka undkomma fighting.


Någon som definitivt har växt under åren är Anguirus! Först och så var jag inte så förtjust i honom då han uppenbarligen hade på tok för långa bakben (vilket berodde på att det var en skådis som gick på alla fyra) och att man ibland dolde detta väldigt dåligt. Det förtog känslan av monster-effektivitet om ni förstår vad jag menar. Dock så har jag insett att han är en ganska våldsam typ, väldigt snabb och brutal mot andra monster. Dessutom är det coolt med alla horn och piggar överallt. Bra kille. I Final Wars så kan han dessutom meja ner hus genom att rulla ihop sig till en boll och vältra sig igenom byggnationerna. Respekt.

Vem skulle du tungkyssa - Björn eller Benny?



Av någon helt oförklarlig anledning så diskuterade vi vem som var den snygge i ABBA på jobbet häromdagen. Björn är den utan skägg och Benny är den med, så att ni hänger med. Då slår det mig att dessa två herrar troligen varit någon form av sexsymboler en gång i tiden, även om man inte kan tro det.

Så vem, oavsett vilken läggning eller kön ni har, skulle ni tungkyssa? Ni blir alltså tvingade och MÅSTE välja.

Blir det Björn som ser ut som en rakad redneck eller Benny som ser ut som en... farbror?

Under jobb-diskussionen så slängde jag ur mig att "Benny är väl ansedd som den snygge" och nu när jag tänker efter så kanske det kanske är orealistiskt. Mina arbetskamrater tittade skeptiskt på mig i alla fall.

Men vem ska man välja då?

Själv väljer jag Benny, och då har jag ändå valt en ganska "attraktiv" bild av Björn. Benny verkar dessutom normalast på något sätt. Björn har antagligen en massa sjuka perversioner som vi inte ens kan ana medan Benny föredrar sitt dragspel.

tisdag, augusti 05, 2008

Godzilla och hans vänner - del 1

Jag älskar japanska jättemonster och i Godzilla-serien så förkommer det både en del briljanta och coola monster, samt några som kanske inte riktigt håller samma klass. Nu har jag tittat lite närmare främst på de monster som förekom i Showa och Heisei-perioderna, men det kan förekomma något gästspel av monster från Millenium-serien också.


Förutom Godzilla själv så var det första monstret jag såg Titanosaurus, denna märkliga kombination mellan dinosaurie och sjöhäst med en lång, lång gungande hals. Det är ett ganska coolt djur faktiskt, stilrent och har inte allt för mycket trams inblandat. Hans specialité är att vifta på svansen och blåsa bort hus, och i samarbete med toksprängaren MechaGodzilla så blir han ett riktigt kraftfullt monster. Så Titanosaurus har alltid varit en stor favorit. En underhållande sak är att ingen tror att han existerar (och hånar forskaren som upptäckt honom) och tycker det är en absurd tanke. Och då snackar vi en värld där jättemonster är ganska vanliga.


Någon som inte är en favorit är Megalon, som för mig bara ser ut som en slarvig mix av andra monster. Något som designern slängde ihop på en lunchrast och som man sedan förverkligade genom att ta de delar man hittade nere i kostymförrådet. "Ah, nu slänger vi in lite räka. Eller kanske de här armarna från borrmonstret som vi aldrig använde oss av i den andra andra filmen. Jaja, släp på några överblivna gummiben från Rodans kusin också".


Gigan (el. Gaigan), som kom i samma veva som Megalon, tycker jag bättre om. Han påminner väl mer om en gigantisk rymdkyckling, men återigen så är utseende så stilistiskt att jag bara inte kan motstå kräket. Dessutom gillar jag hans ving-liknande armar som fungerar bra att slå sönder byggnader med. Det blir liksom bra svung i hans slag. Tyvärr så underuttnyttjas Gigan verkligen i Godzilla vs Gigan och han hade förtjänat en bättre film. Att han senare dyker upp i hemska Megalons film gör bara saken sämre. Men bra monster, utan tvekan!

Recension: Mørkeleg (1996)


Det är märkligt hur Sverige har misslyckats så kapitalt med skräckfilm (Death Academy, Frostbiten, Strandvaskaren, Blödaren, Camp Slaughter osv osv osv) när våra närliggande länder faktiskt har lyckats få ur sig en del intressant film. Inte för att Mørkeleg är något nyskapande, snarare tvärtom. Men huvudsaken är väl att det görs skräckfilm som har lite mer ambitioner än att håva in bidrag från SFI? Detta är Martin Schmidts andra långfilm, och tack och lov inte den sista.

Fyra vänner bestämmer sig för att spela den nya, coola rollspelet Backstabbed, direktimporterat från det stora landet USA. Man springer helt enkelt omkring och ska "mörda" varandra med fejkknivar. Tine (Line Kruse) har snott en nyckel från sin mäklarmorsa och kommit över ett stort ruggigt hus som ändå ska renoveras och säljas. Med sig har hon den inbillade synska Alexandra (Mari-Anne Jespersen) samt de enormt störa killkompisarna Tim (Christian Grønvall) och Jonas (Karl Bille).

Något vi får redan på i början av filmen är att en mycket brutal seriemördare härjar i Danmark, eller kanske främst Köpenhamn. Han - eller hon - knivhugger sina offer tjugo-trettio gånger och visar ingen nåd. Nu verkar det som om mördaren har nått denna lilla håla också, vilket bevisas med ett riktigt våldsamt mord på en toalett. Uppenbarligen så följer mördaren ungdomarna till huset - eller är det någon av ungdomarna som är mördaren? I alla fall så förvandlas den spännande leken till en blodig lek...

Mørkeleg är garanterat ingen orginell film och stundtals ganska ojämnt spelad. Men den är kort, en timme och tjugo minuter, och är spännande i stort sett hela tiden. Morden är stundtal grafiska och stundtals off screen - och det senare är lite trist då en tunn historia gärna behöver lite mer gore. Men det som dyker upp är välgjort och värdigt vilken utmärkt giallo/slasher som helst. Liksom Schmidts förra film, Sidste Time, så fokuseras det inte så mycket på vad som händer utanför slasherhandlingen och man låter medvetet bli att gå in på några detaljer. För en del kan detta kanske bli orealistiskt så poliser beter sig som poliser inte ska då de dyker upp, men what the fuck. Det är trots allt bara en slasher.

Sedan, och ta det som en varning, så får vi se gott om danskt nittiotalet - vilket verkligen inte är bra för varken sinnet eller synen. Något som ni också bör lägga märke till är att musiken är komponerad och framförd av Alan Howarth, det vill säga snubben som samarbetade med John Carpenter på en hel del film, och naturligtvis egna soloprojekt. Hans musik fungerar bra, trots att den är ganska rutinmässig, och man känner igen vissa av hans favoritljud.

För slasherfans och för samlare av skandinavisk genrefilm så jag verkligen rekommendera denna lilla rulle. Inte bäst, men långt ifrån sämst.

laestadian-sjukan

Det sägs att det finns något som man kallar för laestadian-sjukan, då kroppen förtvinar och försvagas på grund av den form av inavel som skadat de mer skygga laestadianerna som håller sig i samma kretsar utan att ta sig ut mot omvärlden. Jag vet inte om det är sant eller om det finns någon koppling till laestadianerna, men det skulle inte förvåna mig. Givetvis, rent logiskt, bör det väl finnas en risk att om samma familjer förökar sig med varandra om och om igen så kommer det uppstå genetiska skador. Men jag är ingen expert.

När jag jobbade på Statsmissionen i min ungdom, då min mor och hennes gubbe hade hand om den i Östersund, så brukade jag träffa en udda familj då och då. Jag stod i klädbutiken kan tilläggas. I alla fall så dök de upp några gånger per år och köpte på sig "nya" kläder. De luktade konstigt, gödsel givetvis, jord och natur. Det var aldrig direkt äckligt, men det var inget man var van vid. Pappan hade skägg eller mustasch och alltid samma mössa på huvudet. Kläderna var "lantliga" och slitna. Mamman så konservativ ut och var nog den som inte log så mycket. Jag har för mig att hennes hår var uppsatt i en knyt och att hon alltid, även på vintern, hade kjol. Sedan var det barnen. Det rörde sig om 4-5 söner (kanske någon dotter också) i alla de åldrar. Alla såg lite speciella ut. Vissa hade små ögon, lustiga rörelser och lite "kluriga". Men alla, förutom mamma, verkade glada. Vad var det för kufar egentligen? Jag önskar att jag hade frågat vart de bodde, vart de kom ifrån.

Är det någon som vet något mer om Svartbyn förresten? Är det Laestadianer som håller till där? Personer jag känner som kommer från de trakterna säger att människorna, i alla fall en hel del, i Svartbyn är väldigt speciella.

På tal om fysiska smärtor. Jag tror jag är så lättpåverkad att min saknad efter Gregory skapar fysiska smärtor. Han kom hem igår och det var som om himmelriket öppnade sig. I morse när jag vaknade till liv igen så var kroppen i stort sett smärtfri igen. Bara så där, efter flera dagar med smärtor. Men det är något speciellt, något tryggt, att sova bredvid den man älskar. Det är som om kroppen återskapar sig efter det som varit fel innan, dvs att han varit så långt borta. G mår aldrig riktigt bra själv heller när han är hemma i Polen, och jag funderar på om det påverkar mig också. Man känner av att något är annorlunda när han är där. Men så fort han kommer innanför Sveriges gränser igen så blir det som vanligt.

Förresten måste jag få tipsa om denna underbara sågning av Siewert Öholms intervjubok med Ulf Ekman - tack Ditte för tipset förresten. Boken verkar helt uppåt väggarna partisk, som vanligt med den gamle snuskhummern Siewert, men jag vet att jag aldrig kommer att kunna läsa den. Jag skulle nog bli för arg.

Polisen söker försvunnen, tystlåten man


Rick Falkvinge ber oss uppmärksamma detta:

Detta kom just in, och jag vidarebefordrar det som en tjänst åt allmänheten:

Polisen söker en försvunnen, tystlåten man i dryga 40-årsåldern med grava kommunikationsstörningar. Han har tidigare diagnosticerats som förvirrad med vanföreställningar. Mannen lystrar endast med svårighet till namnet “Fredrik” och sågs senast prata förvirrat och osammanhängande i närheten av en brygga.

Polisen misstänker inget brott, utan spekulerar i att mannen är vid mentalt välmående i sin nuvarande föreställningsvärld och helt enkelt själv väljer att avstå från alla former av kommunikation med omvärlden. Icke desto mindre är han sedan en dryg månad försvunnen.

Om du har sett denne man, kontakta medierna och meddela att han fortfarande existerar.


Se gärna till att fortsätta sprida den här efterlysningen.

måndag, augusti 04, 2008

Recension: Howling II: ...Your Sister Is a Werewolf (1985)




Ibland är det svårt att försöka skriva ner sina tankar om en film, speciellt om den filmen gränsar på vansinnets brant. Howling II är verkligen en film som totalt bryter av mot del 1 och skapar sin egen ultraperversa och närmast surrealistiska värld. Det betyder inte att den är bra, men underhållning - det är något vi får.

Den här filmen börjar på ett sånt sätt vi vill att alla filmer ska börja: Christoper Lee står bluescreenad in mot en stjärnhimmel och reciterar en pretentiös meningslös text. Sedan är det dags för begravning. Givetvis är det Karen, vår hjältinna från första filmen, som begravs och hennes bror Ben (Reb Brown) har kommit för att sörja. Så har även Stefan (Christopher Lee) som vill berätta för Ben och Karens kollega och väninna Jenny (Annie McEnroe) att Karen faktiskt är en varulv och måste titanium-pinne igenom sig för att kunna vila i frid.

Av naturliga skäl är Ben och Jenny en aning skeptiska, men efter att ha fått sett den videoupptagning av Karens varulvsförvandling som skedde i slutet av första filmen (som för övrigt ser HELT annorlunda ut än det vi får se i den här filmen) så bestämmer sig de för att följa med Stefan till Transylvaninen för att ta ihjäl Stirba, varulvs-härskarinnan (ännu en lättklädd roll för Sybil Danning).

Väl framme i den lilla Hostel-liknande byn så blir det svårt att avgöra vem som är god och vem som är ond... fler människor dör och någonstans, i ett coolt slott, sitter Stirba och tittar på när alla hennes varulvar har gruppsex i en hög på golvet!

Jaaaaaaaa... vad ska man säga egentligen? Först och främst ska MGM ha kred för att de har släppt Howling II i ett sånt fint skick. Oklippt, restaurerad (ser det ut som) och bra ljud. Inget extra givetvis, men frågan är vad de inblandade skulle ha sagt om den? Det är alltså en våldsamt förvirrande film. Det sker saker rakt upp och ner ur det blå som inte förklaras på något sätt, det finns insert-klipp hela tiden som inte direkt alltid är logiska och storyn är på samma sätt som den är löjligt tunn ganska fullspäckad med fåniga detaljer, intriger och givetvis massor av naket. Christopher Lee (som påstår att han tog rollen för att han aldrig varit med i en varulvsfilm förut) fungerar helt okey, så även Ferdy Mayne i en mindre roll. Annie McEnroe som spelar Jenny är faktiskt en av de sämsta skådespelerskor jag sett. Utan överdrift. Det är som att se en bit kartong agera. Reb Brown är hjälten och han flexar actionmusklerna bra, vilket han är bra på sedan alla italienska rullar före och efter den här. Sybil Danning visar mest tuttarna, men den damen har trots allt en riktigt bra karisma och stjäl alltid scenerna hon är med i. Det övriga gänget är (förutom Jimmy Nail i en mycket tidig roll) ett gäng östeuropeer med sköna accenter.

Den var en aning blodigare än vad jag mindes den (kanske såg jag den klippt?) och främst mot andra halvan så blir det en hel del blod och gore. Stundtals ganska fånigt, men vad gör det när ögon exploderar och varulvar höggs i bitar med yxor?

Inte en bra film, men en riktigt skön exploitationrulle med det vi alla gillar: blod, bröst och bestar!

Edit: Jag lade till en youtubelänk till de fantastiska eftertexterna där Sybil visar sina bröst 17 gånger! Vansinnigt. Ganska bra låt förresten.

Sängdjävulen ger mig ont i ryggfanskapet!

Idag har jag så ont i kroppen att jag knappt kan röra mig. Dels är det något med svanskotan, och området däromkring och sedan så har ryggen krashat. Detta beror kanske helt på att jag haft en för lugn hel och dessutom sover i världens sämsta säng. Nä, det är ingen säng. Det är en bäddsoffa som är konsturerat så att man fäller ut den så att den består av två madrasser - som inte sitter ihop. Det enda som kan hålla ihop dessa tunna madrasser är det lakan man väljer. Vad som sker är då att man rör på sig i sömnen och vips så glider madrasserna isär och det blir ett fint, trevligt gigantiskt hål i mitten av sängen. Oftast så vaknar jag upp och får skjuta ihop madrasserna för att inte fastna i sängbottnen och falla ner i djupet (ca 2 decimeter).

Det är en enormt korkad konstruktion faktiskt och det är märkligt att man ens satte något sådant i produktion en gång i tiden. Iofs så är den lättare att sova i om man är två, då båda tynger ner madrasserna från sitt håll och det blir svårt för madresserna att fara isär. Så det är skönt att Gregory snart är hemma igen.

Morsan ringde, och hon tyckte jag skulle ta en madrass (en annan madrass givetvis, inte någon av de tunna jag har i sängen) och sova på golvet. Det är lockande faktiskt. Vi får se vart jag hamnar ikväll.

Månguden - vem har den?

Jag är villig att betala högst en hundring för en schyst kopia av Jonas Cornells Månguden. Den visades två-tre gånger på SVT 1988 och är sedan dess försvunnen. SVT, de sura aporna, vägrar ge ut den eller begär absurt mycket pengar för den (vilket troligen är ett tecken på att de inte vill ha den släppt) och det enda sättet är att försöka få tag på den olagligt.

maila mig gärna om ni har den tillgänglig.

Äntligen kan batteriet laddas upp...

...Gregory är i Sverige igen. Han och hans kollega Mariuz anlände till Ystad i morse efter en båttripp från Polen. Jag vet inte riktigt hur länge han varit borta, kanske en månad, och det har verkligen tagit på krafterna. Det känns som om batteriet har laddats ur ordentligt och igår var jag riktigt trött på grund av detta.

Jag har inga krav på att umgås hela tiden, men friheten att kunna umgås är fenomenalt. Och en sån frihet har vi när han finns i Stockholm. Tyvärr är det, av logiska anledningar, svårt att bara plötsligt mötas upp efter jobbet när han befinner sig i Polen. Vi lär nog inte kunna träffas idag, då det trots allt är en bit att köra från Ystad... men kanske i morgon eller på Onsdag.

Själv är jag mest glad över att vi befinner oss i samma land igen. Nu gäller det bara att försöka få tillbaka lite energi med hjälp av den vetskapen också.

söndag, augusti 03, 2008

Beautiful Dreamer: Brian Wilson and the Story of Smile


Försök ta och se Beautiful Dreamer: Brian Wilson and the Story of Smile om ni kan. Det är en hyfsat ärlig och detaljerad studie hur Smile blev det, Brian Wilson geniala popsymfoni. Det intressanta, och det hade jag inte förväntat mig, var hur egentligen alla inblandade i ursprungsprojektet förnekar att det var drogerna som slog ut Brian Wilson. Det röktes mycket och LSD var något som Brian tyckte mycket om.

Men alla, inklusive Brian själv verkar ganska inne på att det var något annat. Kanske var det fadern som misshandlade Brian till den grad att han lärde sig gå upprätt och inte nedhukat som för att skydda sig mot slag förrän i tonåren, eller så var det helt enkelt så att han var för känslig. Pressen och hans familjs motstånd till den mycket udda fågeln Smile slog för hårt. Han berättar själv hur paranoian verkligen dök upp under inspelningen av Mrs O'Learys Cow då han trodde att låten orsakade bränder i närheten och att han var avlyssnat och förföljd. Det slutliga nederlaget var när han hörde Strawberry Fields Forever på radion och insåg att Beatles redan hade hunnit före honom med något så vansinnigt nyskapande och orginellt att han helt enkelt tappade lusten för allt.

Han började höra röster som hotade att döda honom och sedan gick det inte förrän upp till nittiotalet då han äntligen blev av med sin djävul, och sin ängel, Eugene Landy - en doktor som på ett sätt hjälpte honom enormt med viktproblem, psykiska problem, men som också styrde hans liv något oerhört. När han började få vettig hjälp efter det så har han också kunnat börjat leva igen och 2004 så framförde han Smile för första gången någonsin på scen. Och det är sjukt bra.

Dokumentären hoppar egentligen över allt som inte har med Smile att göra, och det är en stor del av Wilsons liv. Det är produktionen på sextiotalet och sedan den kämpiga återkomsten till Smile som det inrikats på. Det var inga enkla turer, och Wilson, hans musiker och videofilmat materialt från repetitionerna vittnar om det.

En bra dokumentär som vågar vara ärlig och hyllande. Underbart.

håller delvis med

Det är en okey krönika, även om jag tycker den är lite ofokuserad. Man vet inte riktigt om mannen faktiskt inte har något emot Pride, gayklubbar och RFSL eller om han tycker det är dom som ger en orättvis bild av homosexuella.

Är det så, så håller jag givetvis inte med. Men det som i alla fall kommer fram är att media ger en väldigt sexualiserad bild av homos. Vilket är en intressant vinkling då det oftast förekommer kritik, helt och hållet obefogad sådan, om att homos alltid sexualiserar sig själva och kulturen runt omkring. För det är klart att media gillar att fota, filma och skriva om allt det där spektakulära runt till exempel pride. Det är helt enkelt inte lika kul att filma Pelle Rörmokare eller Kajsa Bibliotekarie.

Det finns ingen som helst anledning för bögar, transor, flator eller whatever att sluta ta upp sex i kulturen. Inget som helst. Som Tiina Rosenberg så klokt sade, så är faktiskt sexet lika viktigt som den där kärleken. Även om Kristdemokrater, Sverigedemokrater och andra förvirrade apor blir arga över något sådant ofarligt. Liksom i den beryktade heterosexualiteten så är sexualiteten även viktig hos homosexuella, bisexuella, transpersoner och dylikt. Även om det kanske inte är något man ska prata om ;)

Alla behövs och alla finns. Det är det som är så underbart. Hoppas bara media lär sig det någon gång.

Recension: Virus (1999)


Jamie Lee Curtis sade en gång att Virus är den sämsta filmen hon någonsin gjort, vilket naturligtvis inte stämmer. Hon har uppenbarligen glömt bort Perfect, som var allt annat än perfekt. Virus var en av den där legendariska megabudgetflopparna som verkligen inte förtjänade sitt rykte, och läs vidare så förstår ni varför.

En utomjordisk elektronisk organism tar över rymdstation MIR och sänder ner sig själv till ett ryskt forskningsfartyg där den helt enkelt tar över all elektronik. I trakterna så kämpar den svinige kaptenen Everton (Donald Sutherland) på med sin last, som han förlorar i stormen. Hans besättning, bland annat Kelly Foster (Jamie Lee Curtis) och Steve Baker (William Baldwin), övertygar honom att ta skeppet till stormens öga där det är lugn.

I närheten så upptäcker man givetvis det ryska skeppet och plötsligt får Everton en briljant idé: bärga skiten och få tio procent av värdet! Sagt och gjort, man äntrar skeppet och upptäcker att något är på tok. Det finns spår av blod här och var, radioapparater är krossade och i ett skåp så gömmer sig en bindgalen rysk kvinna, Nadia Vinogradiya (Joanna Pacula) som yrar om det väsen som tagit över skeppet.

Denna udda utomjording har alltså tagit över all teknologi och har börjat bygga sig riktigt arga robotar. Vissa är renodlade krigsmaskiner och vissa är små arbetsrobotar som bygger de större robotarna. Den har också använt sig av människodelar och skapat sig makabra cyborgs!

Så nu gäller det för våra hjältar att hindra fartyget från att nå land, där den teknologiska smittan kan sprida sig över hela världen!

Detta är en fantastiskt effektivt berättat actionrulle med fler av de coolaste robotar/cyborgs jag sett på film. Filmen klockar in på lite under nittio minuter och det är perfekt. Det finns inget som känns överflödigt, det är hyfsat gore och jävligt fräsiga effekter samt givetvis ett gäng väldigt kompetenta skådespelare. Sutherland fullkomligen osar av bitterhet, ilska och sedan vansinnig girighet och Curtis är som vanligt en väldigt bra hjältinna.

Cyborgarna ser ut som ihoplappade människor, som Frankenteins monster fast med elektroniska delar. Det är blodig och smutsigt och långt ifrån den de typiska snygga cyborgarna som vi brukar se. Men riktigt balla.

Nä, John Bruno - regissören alltså - ska ha all heder för att han lappade ihop den här filmen (jag har för mig att det var mycket problem vid inspelningen) eftersom det är en pärla när det kommer till monster/robot-action.