lördag, augusti 16, 2008

Recension: Cemetery Gates (2006)


Det är lustigt, går man in på IMDB så är det alltid någon som utropar "Waste of time - worst ever movie I Had" - precis som med Cemetary Gates. Jag lovar, det är som om naturens lagar förutsätter att någon ska utnämna just varje film till världens sämsta filmen. Som tur var så är Cemetery Gates riktigt underhållande, och bjuder på alla ingredienser som man behöver in en creature feature!

Reggie Bannister spelar Belmon, en forskare som experimenterat fram en gigantisk och vrålhungrig tasmansk djävul. Hans son, Hunter (Peter Stickles) hade den som keldjur när han var lite, men efter att deras hustru och mor blivit dödad av odjuret så blev det inget mer gosande.

Många år senare så bryter sig två djurrättsaktivister in hos Belmont och drar med sig den stora lådan där monstret finns och tänker släppa ut det i skogarna som finns i närheten av ett naturreservat. Där finns också en gammal kyrkogård där Hunter, som nu mera är filmstudent, ska spela in en zombiefilm tillsammans med sina pårökta vänner.

Några andra som är pårökta är två flummgubbar spelade av Greg Nicotero och Howard Berger, och tillsammans med kyrkogårdens vaktmästare, dennes två riktigt korkade redneck-söner och ett gäng andra människor så är de dessa som serveras som tasmandjävul-mat med jämna mellanrum!

Så slakten sätter igång. På kyrkogården, runt omkring i skogarna och nere i den övergivna gruvan som sträcker sina gånger över hela området...

Det är en stor rollista, och de flesta är med för att slitas i stycken av monstret - vilket vi tackar och bugar för. Humorn spelar en stor roll och en del skämt är riktigt roliga, speciellt när den tokhöge Gregory Nicotero ser monstret som i en tecknad LSD-film, innan han får halsen avsliten.

Historien är väldigt tunn, och den går egentligen bara ut på att monster dödar folk samt en massa naket och gore. Dock så är det massivt gore. Mycket, mycket blod och kroppsdelar, kapningar och allmänna lemlästningar. Dessutom ganska snyggt gjort.

Den tasmanska djävulen är cool. Den springer på alla fyra och ser helt galen ut. Ansiktet är lite stelt, men vad gör det när tänderna är stora som mina pekfingrarna och klorna minst lika stora. Dräkten är annars väldigt välgjord och man får se mycket av monstret.

Rolig och skön monsterfilm som jag rekommenderar varmt i tristessen.

Recension: Monster (2008)


The Asylum retar upp många genom att plagiera film på ett sånt sätt som branschen redan har gjort i hundra år. Jag kan väl inte påstå att deras produkter är några mästerverk, men de jag har sett hittills är helt okey (Transmorphers och I Am Omega). Så när man bestämmer sig för att plagiera Cloverfield så kan jag naturligtvis inte låta bli att ta en titt på Monster, och det var inte alls illa.

Systrarna Erin och Sarah har lyckats få ihop lite pengar för att sticka till Tokyo för att göra en dokumentär om den globala uppvärmningen (heter det så på svenska?). Inte för att de har någon större budget, men beväpnade med en hyfsad DV-kamera och en del fräckhet så lyckas de få en intervju med Japans miljöminister (på hans extremt lilla, sunkiga kontor).

Mitt under intervjun så slår en jordbävning och i panik så flyr alla ner i källaren och skyddsrummet. Där börjar man förstå att det inte alls var en jordbävning utan att det verkar vara ett gigantiskt monster som attackerat Tokyo! Erin och Sarah får hjälp av en annan amerikan i huset att ta sig där ifrån och till slut är de fast i krigszonen Tokyo som ständigt blir bombat av flygplan och sönderslaget av det det underjordiska, tentakelförsedda monstret!

Men de bestämmer sig för att filma hela äventyret, och aldrig stänga av kameran... och så får vi följa dem genom Tokyos ödelagda gator och de människor som de träffar på här och där...

Precis som Cloverfield så är detta råmaterialet som har upphittats senare. Det är alltså helt ur en dokumentär synvinkel, med alla för och nackdelar som en sådan kan ge. The Asylum verkar ha byggt filmen på Cloverfields trailer och få med en del moneyshots som inte alls är så illa, men på grund av den uppenbarligen våldsamt låga budgeten så fokuseras det på systrarnas relation och de människor de träffar.

Överlag så är det en helt okey liten monsterfilm. De glimtar av monstret man får se är ganska coola och man har lyckats få till några få större scener med gator som fylls av panikslagna människor, explosioner och megatentakler som viftar i bakgrunden och slungar bilar. Men för att dölja budgetfrågan så blir det nästan alltid otroligt dålig kvalité under dessa sekvenser. Kameran blir extra skakig (vilket kanske är realistiskt) och det dyker upp digitala skador som aldrig kan uppstå i en kamera. Där mellan finns det en del scener som bara känns som utfyllnad, vilket inte hade behövts då filmen ändå är längre än Cloverfield (som också är en betydligt, betydligt, betydligt bättre film). Skådisarna är helt okey också, även om inget sticker ut så där väldigt mycket.

Filmens styrka är att den delvis är inspelad i Tokyo, vilket bygger på coolheten en hel del. Sekvenser som man spelat in i LA fungerar bra ihop med Japan-materialet och i slutändan blir det en bra monsterfilm, om inte ett dugg orginell eller lika spektakulära vissa andra monster-filmer.

Recension: Devil Fetus (1983)


Ja, jag ska faktiskt säga att det var titeln, Devil Fetus, som fick mig att köpa filmen. Det var något som kändes väldigt lovande i sin snygga smaklöshet: både djävlar och fetusar i samma film liksom ;) Min erfarenhet av CATIII-filmer från Hong Kong är inte speciellt stor, så detta visade sig vara en perfekt introduktion!

Familjen Cheng är rika och lyckliga. Svärdottern har dock köpt sig en sällsynt Jade-vas (fast den påminner mer om en fallos) på den årliga Spökfestivalen. Hon tar hem den och bisarrt nog så uppenbarar sig en bisarr demon med slemmig mörkgrön hud och och stort vitt hår och våldtar henne! Hennes man kommer precis in, tror att hon är otrogen men får genast en förtrollning över sig så att hans hud bubblar upp och avslöjar en massa maggots. Han kastar sig ut genom fönstret och dör.

En vecka senare så dör även svärdottern, troligen på grund (tror de i alla fall) av självmord. Man håller en likvaka för båda, och buddistprästen upptäcker att liket av svärdottern är gravid och att en liten demonbäbis pressar sig ut genom magen! Han slänger några trollformler på kistan och förseglar demonen för evigt... NOT!

12 år senare så har de unga pojkarna i familjen vuxit upp och den ene av dom förälskar sig nåns guddotter (släktförhållanderna i den här familjen är förvirrande, så jag lovar inte att det är rätt) och när han ska visa bönerummet så lyckas hon dra bort förseglingen på svärdotterns aska - som släpper ut demonen igen!

Först attackerar den hunden och får den att agera väldigt perverst, förutom attacker på oskyldiga människor så vill den också slicka kvinnor mellan benen. Den yngre sonen, tonåringen, blir ledsen när man till slut dödar hunden och det blir så illa att demonen hoppar över till honom...och helvetet bryter loss! Som en zombie med extrema övernaturliga krafter börjar han beta sig igenom familjen, varav flera dör på blodiga och brutala sätt. Under en period får han även transvestit-tendenser och onanerar med smink och peruk åt badräktsbilderna i sitt rum!

Men han storebror och de släktingar som hittills har överlevt måste slå tillbaka och förpassa demonen tillbaka till helvetet!

Det här är en fantastisk liten trashfest! Det är en sällsam blandning av svart magi, Amityville 2, åttiotalsskräck och gore. Samt gott om sexuella anspelningar åt nästan alla håll. Förutom transvetit-onani, hundätning, antydningar till nekrofili, huvudkrossningar, otroligt märkliga visuella effekter, våldtäktsbenägna gummimonster så bjuds det också allt för lättklädda baddräktsscener (faktiskt mer män på den fronten än kvinnor), hundattacker och riktigt sunkigt disco-dansande.

Historien är vansinnigt tunn och är mer en ursäkt för coola set pieces där folk dör eller blir skrämda av övernaturligheter. Goret är ojämnt, men blodigt och höjdpunkten är absolut huvudkrossningen (som finns i en barnvänligare version i nyinspelningen av 13 Ghosts). En annan favoritscen är då mamman i huset råkar ut för riktigt våldsamma poltergeist-fenomen i sitt sovrum, samt givetvis den schysta finalen där tonårspojken svävar omkring, ser ond ut och försöker döda sin bror - som i sin tur har lyckats få tag i ett svärd, allt för att förhindra demonen att våldta sin flickvän.

Ja, jag gillade den. Har inget försvar direkt.

fredag, augusti 15, 2008

Recension: Alone In The Dark - Directors cut (2005)


Återigen en film som befinner sig på plats åttio på IMDB's hundra sämst betygsatta filmer, men Alone In The Dark förtjänar inte den plats - liksom många andra som är framröstade av humorlösa filmfans. Jag har sett den två-tre gånger innan, men nu var det alltså dags för directors cut, en version som jag suktat efter ett bra tag.

Christian Slater spelar Edward Carnby, en "detektiv" som specialiserat sig i den paranormala. Han, liksom flera andra, är alltid på jakt efter mer information och mer reliker från den mytomspunna Abkani-civilisationen. Men han plågas också av mystiska minne från den tiden han bodde på barnhem.

Hans flickvän, eller förra flickvän i alla fall, Aline Cedrac (Tara Reid) jobbar tillsammans med den skumme Hudges på ett museum, och Hudgens är också väldigt fascinerad av Abkani-myten och åker alltid jorden runt för att leta nyckeln som ska lösa mysteriet.

Men någon vill Carnby ont och han blir attackerad av, bland annat, Pinkerton - en agent som jobbade för 713-organisationen och försvann för tjugo år sedan. I och med detta så försvinner alla andra, nu vuxna, barn som satt med Carnby på barnhemmet och fungerar som en zombie-aktig armé tillsammans med ett stort gäng svarta, stora monster!

Alltså, jag gillar verkligen Alone in the dark. Den är otroligt förvirrad och jag fattar inte riktigt alls vad den handlar om, men den innehåller ett gäng sköna och tokiga scener med hyfsat med gore (lite mer i den här versionen), shootouts och fighting. Den är dessutom väldigt snygg och kompetent gjord.

Filmen är också känd för kanske världens längsta inledningstext, som inte gör någon klokare, och en Stephen Dorff som verkar väldigt uttråkad. Christian Slater är dock på humör och anammar rollen totalt, vilket är synd då han inte kommer att vara med i tvåan (där Carnby har blivit asiat och spelas av Rick Yune).

Man kan säga att den är som en godispåse. Inget verkar höra ihop, men det är mycket individuellt gott att äta upp! En av de mest udda idéerna är den 2D-sekvens som pågår under någon minut. Det är bokstavligen platta karaktärer (man tog stillbilder separat i en studio och skapade hela scenen genom klipp och klistra i redigeringen) som skjuter och slåss mot monster. Det är en märklig idé, men passar som inledning till actionscenerna som kommer efteråt.

Fans av House of the dead tycker den är för "bra" och alla som hatar Boll tycker det är hans sämsta. Jag tycker det är en av hans finare insatser, ja i alla fall när det gäller renodlad popcorn-underhållning.

Sedan, och det vet jag att ni gillar, så är den värdelösa sex-scenen borta i den här versionen. Jag tror till och med Boll insåg hur dålig och fånig den var!

Stressat villebråd i Kistas foodcourt


Man känner sig som ett villebråd i Kistagallerians Food Court. Det är som om alla är ute efter min plats. Folk cirklar som gamar med sina överfyllda brickor och när man väl har ställt sig upp så kommer det någon och snikar in på den, av stjärten, uppvärmda platsen. För det mesta är maten ganska god trots allt, men då jag är en smak-fegis så vågar jag inte direkt testa något nytt. Trots detta så vågade jag mig på Italian Grill (tror jag det heter) och köpte där under en tid samma maträtt varje dag, pesto-mosarellamedaljonger. Väldigt gott. En av de anställda känner alltid igen mig och försöker, eftersom han börjar se mig som stammis, att känna mig extra välkommen.

Kock: Tjena! Italian Burger var det!
(jag hinner alltså inte ens förklara att jag vill ha pesto-mosarellamedaljonger)
Fred: Nä...
Kock: Oxfilé!
Fred: Nja... Pesto-mosarellamedaljonger!
Kock: Precis!


Som om han hade vetat det hela tiden. Men det är snällt att han tänker på mig i alla fall och låtsas veta vad jag vill ha. Häromdagen satt och åt som vanligt och hade fäst servetten så att jag inte skulle stänka ner min nya skjorta med röd sås, jag är expert på att spilla mat på kläderna. Ibland är det bara att doppa kläderna efter en dag i hett vatten och man får en god soppa. I alla fall så tänker jag nöjt att det var bra att jag vågar ha en servett hängandes som en haklapp så att slipper förstöra kläderna. Jag tittar ner, lite självgod så där, och inser att jag har en stor röd fläck med nåt gegg i mitten på den vita skjortan. Fan. Knackar den stackars okända människan som sitter bredvid mig på axel och undrar om han kan hålla koll på min väska eftersom jag ska hämta vatten. Han nickar och mumlar något. Jag hämtar vatten och sätter igång, väl på min plats igen, att våldsamt försöka gnugga bort fläcken. Otroligt nog så går det ganska väl - och vid det här laget är jag dessutom uppstressad och svettig - försöker skyffla undan alla våta servetter som ligger på brickan och börja äta. På något sätt så lyckas jag då, eftersom jag fumlar så mycket med besticken i stressen, flippa över medaljongen så att de kokta grönsakerna ovan på hamnar rakt ner i såsen som finns i en skål bredvid. Killen bredvid mig sneglar. Jag börjar försöka plocka ur grönsakerna ur den feta, goda såsen och stoppar en stor bit potatis i munnen. Jag har liksom knappt hunnit börja äta ännu. Precis när munnen är som mest igengeggad av potatis så kommer det en man och frågar mig om platsen bredvid är ledig. Jag säger då, med munnen fullproppad: "Asbsloulot!" så att potatis stänker över bordet.

Jag måste se ut som en idiot. Han sätter sig ner och när jag väl tuggat ur så ber jag om ursäkt och förklara att jag sade "absolut". Han skrattar och äter vidare.

Så idag har jag bestämt mig för att sluta äta på foodcourten. Valde istället alkisrestaurangen under tunnelbanestationen. Lugnt, ingen stress, ägaren sitter och käkar en hamburgare bakom ett skrivbord som står utanför bardisken och i ett hörn sitter lite ljusskygga människor och dricker öl.

Underbart ställe. Dit går jag igen.

Mystisk insekt i Kolobrzeg



Jag lade precis upp den här på YouTube. Gregory fick den skickade till sig av en polare i Kolobrzeg, Polen, som hade fått den av några snubbar som filmat den för några månader sedan. Som så vanligt så dödar det man inte förstår, och tyvärr så slutar den här insekten under en fotsula :(

Men vad är det för insekt? Vi har aldrig sett något liknande faktiskt.

Recension: Zombie Flesh Eaters 2 (1988)


Ja, givetvis menar jag Zombi 3, en titel jag egentligen aldrig kommer att vänja mig av med. Men å andra sidan förstår jag titeln Zombie Flesh Eaters 2 då man uppenbarligen, med all rätt, ser Lucio Fulcis Zombie Flesh Eaters (aka Zombi 2) som just den första delen och detta den andra. Fast å andra sidan, i det stora hela handlar det enbart om siffror och inget annat. För den här filmen är i en klass helt för sig själv.

Någonstans i det förlovade landet Filippinerna så arbetar militären med ett nytt, coolt och livsfarligt biologiskt vapen. Men något går snett och det verkar förvandla folk till zombies. När sedan medlem blir stulet av några terrorister så blir det extra farligt. Man lyckas fånga in den sista terroristen, som redan hunnit ta ihjäl ett par personer på ett hotell. Man bränner hans kropp, men då förs smittan ut med röken, som i sin tur påverkar fåglarna så att de blir zombies och som i sin tur attackerar människorna... och sedan är det kört.

Vi får följa ett gäng människor. Dels några glada militärer på permis som mest vill dricka sprit och knulla, några lättfotade brudar på husbilssemester och ett ungt par i en röd sportbil som är de första att stöta på zombiefåglarna. Samtidigt så smider militären, trots vilda protester från sina forskare, att helt enkelt döda varenda människa som rör på sig i området.

Hjältarna barrikerar sig i ett övergivet hotell (som verkar ha hunnit växa igen på väldigt kort tid) och spikar upp världens tunnaste barrikader mot den allt större gruppen av zombies som smyger omkring där ute i djungeln!

Det är onekligen en galen film. Det är ett mysterium hur mycket Lucio Fulci själv regisserade, då alla som var inblandade säger olika saker. En sak som är säker är att det inte känns mycket Fulci, utan betydligt mer Mattei och Fragasso – genierna som genomförde projektet. Borta är all tyngt från ”ettan”, utan här är det en vansinnigt blandning av färgglad EC Comics-skräck och djungelaction. Zombisarna är ibland puckelryggade speedade galningar med machete, ibland långsamma stönande Fulci-zombisar och ibland ninja-zombisar som gömmer sig i väggar, tak, under gräs och hoppar hejdlös från träden för att ta sina offer. Allt klädda i något som ser ut som överdimensionerade pyjamasar. På något sätt så skulle detta kunna vara en Mattei-regisserad Vietnam-film, fast med levande döda. I love it. Goret är ganska inte lika extremt som i Fulcis första zombie-film, men det är gott om blod och lemmar som kapas – men främst av allt så rymmer filmen en helt vansinnig energi. Det är sällan trist och den enda zombiescenen avslöser den andra actionscenen. Explosionerna är stora och feta och squibsen många och roliga.

För personer som gillar knasiga fel så finns det mycket att hämta här, men filmen är gjord med ett sånt vansinne att man egentligen inte ska bry sig så hårt. Min favorit är i alla fall när det tar slut på ammo, man häller ut bensin framför zombisarna och tänder eld på den genom att... skjuta med det tidigare tomma vapnet!

Om man ska titta på helheten så är det en detalj jag gillar. Zombisarna verkar utvecklas under filmens gång – även om det inte är speciellt bra gjort. Från början är de drägglande monster och mot slutet så har de insett att är starka nog att kan ta över världen, kan snacka och använda vapen. Jag påstår inte att det är genomtänkt, men tanken finns där och många av idéerna är uppenbarligen hämtade från Romeros Day Of The Dead (speciellt militärsekvenserna).

Zombie Flesh Eaters 2 är ingen genial film. Det är inte världens bästa zombie-film, men den är sjukt underhållande och bjuder på fett med underhållning. Nu har den i alla fall kommit på svensk DVD genom Njuta och det är den långa versionen som tidigare gavs ut i av Shriek Show som vi förärats med. Överlag är bilden toppen, men ni som känner till Shriek Shows utgåva vet att vissa sekvenser är tagna från en betydligt sämre källa, som för att för att få till den längsta versionen. För mig gör det inget, men jag kan tänka mig att en del andra kanske irriterar sig på det.

Vi avslutar väl med en av filmens bästa och fånigaste repliker:

”I'm feeling better, Patricia, but I'm thirsty... for your blood!”

torsdag, augusti 14, 2008

Intervju med Boll


Bra intervju med Uwe Boll, en liten rekommendation bara :)

Har Jutterström utvecklat någon form av sinnessjukdom?

Det är bara att läsa och skratta åt vad Christina Jutterström, SVT's FÖRRE chef, skriver i debatt på DN. Alla ska betala TV-licensen även om man inte har TV eller inte begagnar sig av denna heliga, fantastiska public service.

Hon, och hennes själsfränder i denna kalkonfråga, skriver bland annat:

"Allmänhetens attityd till tv-avgiften utvecklas över tid negativt. Det gäller särskilt bland de yngre som har en varierad mediekonsumtion."

Ja, det är så klart att attityden till tv-avgiften förändras till det negativa när ni bara sänder en massa skit. "De yngre" har smak nog att inte beblanda sig med SVT's gråa sörja av Svensson-skit.

Jag är en av de där sjuka och perverterade människorna som för länge sedan har gett upp public service. Jag har inga tv-kanaler överhuvudtaget (inte ens reklamfinanserade kan tilläggas) och jag lyssnar inte på radio eller ser på web-tv. Behöver jag information så letar jag rätt på den i tidningar, eventuellt YouTube ska tilläggas när jag tänker efter. Men SVT har jag inget med att göra.

Så givetvis tänker jag inte betala nån jävla trams-avgift till staten bara för att SVT gråter floder över hur usla de är. Det om något vore att gå över till ett svenskt sovjetunionen där alla ska dela på allt. Och det tänker jag inte överhuvudtaget beblanda mig med.

Jutterström och hennes kollegor har drabbats av ett illa konstruerat storhetsvansinne, och jag misstänker att de kommer att mötas av mer hånfulla skratt än vänliga applåder.

onsdag, augusti 13, 2008

De Vänsterhäntas Dag - Behöver vi verkligen ett sådant onormalt jippo?


Det är idag det årliga jippot ”De Vänsterhäntas Dag”, där människor som är vänsterhänta får visa upp sin defekt stolt för alla som inte vill se. Man ordnar fester och föreläsningar, propagerar i tidningar och försöker slå i oss normala högerhänta hur ”normalt” det är med att vara vänsterhänt!

Pyttsan säger jag! Varför ska vänsterhänta behandlas speciellare än oss? Bara för att vänsterhänthet ansågs vara ett lyte fram till sextiotalet och man tvingade vänsterhänta att bli högerhänta, så ska de inte tro att de kan tro att det utgör normen i samhället! Vad händer här näst? Att vänsterhänta ska ha speciella lagar som skyddar dem? Att vänsterhänthet är ett handikapp, det vet vi flesta normala, och själv förstår jag inte poängen med att vänsterhandanpassa samhället! De får väl vänja sig av med det och agera som vanliga Svenssons! Att vänsterhänta är överrepresenterade bland mindre begåvade människor visar forskning som jag tagit del av, och varför ska mindre begåvade eller människor med såna tendenser får samma rättigheter som oss?

Varför blir det inga dagar för oss normala högerhänta? Varför inte ”De Högerhäntas Dag”? Om de vänsterhänta ska få manifestera sin vänsterhänthet hur som helst på öppna gator så borde vi normala Svenssons som inte hela tiden vill sticka ut och få uppmärksamhet få en egen dag!

Jag har absolut INGET emot vänsterhänta! Jag har flera vänner som är vänsterhänta och de håller det för sig själv. Men sånt här kan man inte skriva eller debattera om utan att bli kallad vänsterhandofob! Men mina vänsterhänta vänner har den goda smaken att inte skylta med det hela tiden.

Vi högerhäntas rätt, vart tog den vägen? Varför får inte vi göra vår röst hörd i media? Är det så att det är vänsterhäntslobbyn (den så kallade ”VH-lobbyn”) som styr vad som får höras och synas i media?

Så bara för ett en minoritet vill ha samma rättigheter som vi normala så betyder det inte att vi ska lyssna på dem. Vi kan acceptera dem som människor men inte deras vänsterhänthet. Jesus var högerhänt det är den normen vi ska följa genom livet. Det finns inga plats för avarter. Vad händer om de där 900 000 vänsterhänta (fast jag har hört att det är betydligt mindre än så) i Sverige börjar ta över? Kommer vi högerhänta helt att försvinna då? Kommer religionsfriheten att tas bort och kommer även människor som är vänsterfotade att få samma rättigheter? Kommer folk kunna gifta sig med sin dotters fötter? Det ena leder till det andra som ni vet.

En tankeställare bara...

Gud välsigne er!

tisdag, augusti 12, 2008

SATS - en fönsterplats för svettapor och träningsmuppar!


I don't get it. Varför står man frivilligt och spänner sig i ett skyltfönster? Visar upp sina svettlökar under armarna, i alldeles för små cykelbyxor och tror att man faktiskt ser snygg ut?

Nu bygger de ett spännisfönster igen, i Stadshagen. Det är SATS som har bestämt sig för att vi otränade fläskapor som går fram och tillbaka från jobbet ska få titta på träningsmuppar som visar upp sig som horor på en bakgata i Amsterdam, ni vet såna där schysta skyltfönster där de prostituerade dansar omkring lite. Eller sitter uttråkade på en stol tills någon spenderande svenne kommer förbi, skaffar HIV och ger det i present till sin trogna fru där hemma i Svedala.

Först och främst vill jag inte se svettiga människor som tränar. Det är bland det äckligaste som finns. Alla såna springer för övrigt förbi vårt kontor på Nordenflychtsvägen. De genar upp på vår väg eftersom man håller på att bygga längst med vattnet. Jag har för länge sedan fått nog med fläsklår som dunsar in i varandra där utanför. För att inte tala om svettbanden. Är det på Sveavägen det ultimata muppstället finns? Dygnet runt står det människor som faktiskt tror att de har en utseendemässig gåva att skänka till trafikanter och gående. Komiskt. Dessutom 24/7.

Grejen är att skulle jag, mot förmodan, börja träna så skulle jag nog föredra att diskret ställe. Jag skulle aldrig betala en halv månadslön för att förnedra mig i ett fönster. Det bästa vore ett fönsterlöst rum där man kan få fläsksvettas i fred. Nä, förresten. Jag går överhuvudtaget inte in på ett gym med andra människor. Det bästa vore alltså ett bås där jag kan vara helt i fred när jag pustar fram på träningscykel eller knäcker armarna ur led i någon maskin.

Ett träningsbås helt enkelt. Som ett videobås på en porrklubb kanske. Fast utan porren, och med en träningscykel istället för... ja, något annat.

Då kanske jag joinar svettapornas klubb ändå. Men tills den drömmen går i uppfyllelse så ger jag inte SATS en enda slant!

Fred + Gregory = Ett År!



Ett år? Det är faktiskt förvånande, speciellt med tanke på att det har varit ett lyckligt år. Något sådan har jag inte haft på väldigt länge, i alla fall inte när jag varit i förhållanden. Den tolfte augusti 2007 så träffade jag Gregory (eller TheG som han helt enkelt kallade sig, vilket var en rejäl förkortning på Grzesiek) i Orminge. Det blev pizza, lättöl och några timmar snack. Efteråt så gick vi till bussstationen tillsammans, hand i hand. Det har aldrig känts så rätt som då. Hans musiksmak var naturligtvis oklanderlig, han gillade skräck från sjuttio- och åttiotalet, surrealism och fotografering. Det är svårt att träffa så rätt. Dessutom så verkade han ha ett varmt hjärta. Han hade fått dyrka Westlife och älska Colin Nutleys filmer (fast det är extremt på gränsen), jag hade inte brytt mig, huvudsaken var att hjärtat var på det rätta stället.

Vi fortsatte att träffas regelbundet, och det var svårt att vara utan varandra. Han fyller år den första december och jag köpte biljetter i yttersta hemlighet till Porcupine Tree, en av hans favoritband. Det blev några veckor av nervositet då jag bara kunde hålla tummarna att han inte skulle se deras affischer på stan. På en Söder-pub så fick han biljetten och han kunde inte tro sina ögon. Det blev en otroligt bra konsert, och fantastiskt nog så körde de The Sky Moves Sideways – vår favoritlåt – trots att de bara hade tänkt spela nytt material på konserten. Ett bra tecken alltså.

Ett annat bra tecken var att han kom från en polsk stad vars namn betyder Kolberg, vilket också råkade vara ett av mina internet-nick (som jag fortfarande använder). Ursprunget kommer från Mats Helges The Ninja Mission där en polsk skådis, Krzysztof Kolberger, spelade hjälten. Hans ”engelska” namn blev Kohlberg i för- och eftertexter. Vi tror på såna bagatell-tecken. Det ger tur. Nyligen så visade Gregory lite bilder han tagit där han nu hyr rum, utanför Siguna, och det visade sig att han fångat min familjs gamla hus i bakgrunden. Ja, han till och med bodde i samma område (Venngarn) där jag bott en tredjedel av mitt liv.

Under det här året har vi upplevt så mycket. Vi har testat all form av mat, eftersom vi gärna är korkade nog att äta konstiga saker (jag äter allt, huvudsaken jag inte måste äta det igen) på skumma restauranger, Gregory har blivit förhörd av polisen eftersom de trodde han var inbrottstjuv som stod och spanade på ett hus när han helt enkelt hade valt en trevlig plats att snacka i mobil med mig, vi har sett Marilyn Manson och Porcupine Tree, varit på Science Fiction-mässan med Anneli, varit ovanligt mycket på bio, upptäckt varandras musik, rest till Kina och därmellan bara levt livet.

Nu har jag väl slutat hoppas, så gammal och cyniskt har jag ändå blivit, men ändå... innerst inne, så vill jag att detta aldrig ska ta slut. Jag har verkligen för en gångs skull lyckats hitta en själsfrände, något som har den goda smaken att både vara intelligent och attraktiv, charmig och vackert, söt och rolig, självständig och ändå någon som bryr sig. Men främst av allt något man kan vara tillsammans med och diskutera och snacka, oavsett åsiker, eller bara vara tysta och pyssla med sitt.

Huvudsaken man finns för varandra när det behövs.

måndag, augusti 11, 2008

Kristna tidningen Världen Idag samarbetar med nazist!

Det här är fantastiskt, Världen Idag (som bland annat är starkt kopplad till sekten Livets Ord), som måste vara en av Sveriges mest homohatade tidskrifter har nu gått så långt att de har publicerat en extremt paranoid text av nazisten Jan Ermefjäll. Den börjar lite hederligt om hur farligt det är med homosexualitet och sedan går det vidare mot den stora judekonspirationen som finns där ute! :)

På Antigayretorik, en bra (men lite väl huvudklappande) blogg som analyserar och bryter sönder den homofobiska propaganda som finns där ute - kanske främst från SD, KD och andra organisationer som kanske inte har hjärtat på det rätta stället.

Visst är det en hemsk text, men det är bra att även Världen Idag så extremt tydligt (som om de inte vore tydliga nog i sitt hat) visar vart de står någonstans rent politiskt.

De bästa seanserna på film?


Nu får ni ta det här med seans med en nypa salt. Jag vet inte ordets rätta innebörd, men för mig är det när en eller flera personer medvetet försöker få kontakt med den andra sidan genom någon form av ritual. Lite sträng är jag, det ska ske under kontrollerade former - en typiska seans-klyshan alltså: halvmörkt rum och en tant som kanaliserar någon eller något... Jag älskar såna scener. Dels för att de nästan alltid är garanterat stämningsfulla. Även billigare filmer kan få till dem bra då det oftast rör sig om enkla effekter och lite snygg ljussättning.

Här har ni fyra av mina favoriter:

The Changeling
- Utspelar sig i det stora huset som George C. Scott hyrt efter sin familjs död. Ett äldre par, där kvinnan är den som kan kanalisera, sitter tillsammans med Scott och nånting vid ett bord. De har en pappstrut (eller om den var av någon form av lättmetall) på bordet, som börjar vibrera och hoppa omkring när de får kontakt med anden. Kvinnan sysslar med automatskrift och låter anden ta över henne och börjar skriva aggressivt och våldsamt på en mängd papper, som hennes make drar undan ett efter ett. Det är en riktigt bra film, och den här scenen har för mig alltid varit en av höjdpunkterna. Den intensitet som scenen har och som hela tiden växer är fantastisk! Dessut så känns den på något sätt extremt autentisk, jag skulle kunna tro att detta var något äkta.

Deep Red
- The mother of all "synsk-kvinna-ser-mördaren"-scener. Scenen är ruggigt effektiv och hur den är genomförd är i världsklass. Färgerna är blodröda och damen som spelar mediumet är perfekt. Det otäckaste är egentligen när hon berättar att hon får kontakt med ett barnsligt, eller kanske naivt sinne. Vilket plötsligt gör mördaren betydligt farligare och otäckare än vad man först kunnat gissa sig till. Det finns inga som helst specialeffekter med i scenen, utan allt hänger på skådespelarnas reaktioner och det utsökta kameraarbetet.

Schizo
- Jag såg den här nyligen och blev överförtjust. Egentligen är just denna scenen ett klart plagiat av Deep Red-scenen, fast med flera undantag som gör den i en klass för sig. Dels så är det i ett mindre sammanhang, inte så spektakulärt och med mer vanliga människor i publiken. Det är en liten samlingslokal någonstans och scenen är liten och enkel. Mediumet har sin mor med sig som håller koll på läget. Från är det vanligt trams: vart kan jag hitta min vigselring och mediumet ger ett luddigt svar, men sedan gör sig mördaren till känna någonstans i lokalen och kvinnan får spel. Hennes ögon förändras, blir vita och blanka (den enda gången i filmen som Walker realistiska stil går över i rena övernaturligheter) och allt får avbrytas.

City Of The Living Dead
- Kanske den snyggast fotade seans-scenen jag sett, och en av filmens bästa scener. Det är långt ifrån Fulcis bästa verk, men detta är något som visar hur duktig han verkligen var. Mediumet Teresa genomför en seans och Catriona McColl får visioner av en hängd präst, får konvulsioner och faller död ner. Tror man i alla fall, och så följer en fantastisk scen där hon vaknar upp i en kista levande begravd. Men själva seans-scenen osar av stämning och den ålderdomliga New York-lägenheten är som hämtat från en gammal oljemålning. Det förekommer effekter, jag tror till exempel att mediumet får vita ögon (men jag kanske minns fel) och en inte riktigt lyckad effekt med eldslågor som slår upp ur golvet. Men som helhet är den grymt snygg.

The Manitou
- Höll på att glömma (tack Jocke för påminnelsen) den här klassiska scenen, som är i samma klass som ovanstående. Den är nog en av de mest visuella seanser jag sett, som bara använder sig av gammeldags effekter. Det är illgrönt och svart och tanten lyckas frammana indian-demonen genom att ett indian-huvud sakta smälter upp genom bordskivan, drypande svart. Jag är lite osäker på hur man gjort effekten, men jag gissar på den gamla klassiker att bordet egentligen är en stor behållare som man fyllt med något flytande material. Riktigt bra är det i alla fall och är en av filmens många höjdpunkter.

Vad finns det mer då? Har ni några tips?

The Shaggs: "Charmigt och obehagligt"


Charmigt och obehagligt. Det är en ganska bra beskrivning av The Shaggs, denna grupp bestående av de fyra systrarna Wiggin som spelade in en platta 1969, Philosophy Of The World.

Gruppen skapades mer eller mindre av deras far Austin Wiggin. I sin ungdom så lät han sin mor läsa hans händer och kom fram till tre spådomar:

* Austin skulle gifta sig med en rödblond kvinna.

* Efter hennes död så skulle han få två söner.

* Hans döttrar skulle bilda en populär musikgrupp.


De två första spådomarna blev sanna och Austin var inte den som var den och uppmuntrade givetvis sina döttrar till att starta sin egen grupp. Han sponsrade deras första (och enda officiella) platta. När han dog 1975 så upplöstes också gruppen.

Jag kan bara hålla med om att det är en intressant platta. Den är helt och håller ur synk. Inget stämmer, och ingen av damerna har någon form av klassisk talang att skriva och framföra musik. Men å andra sidan, vad är då egentligen "bra" musik? Musiken blir märkligt hypnotisk efter ett tag, och det är lätt att förstå varför Frank Zappa ansåg att detta var den tredje bästa gruppen någonsin i världshistorien. Det är väldigt udda, experimentellt och rytmer som överhuvudtaget inte existerar. Melodierna är melodi-lösa, mer eller mindre, och väldigt atonala. Men det är värt att lyssna in sig på.

Många år senare så släpptes det en tribute-platta, Better Than The Beatles, som inte når upp till de galna höjder som orginalgruppen. Men där fick i alla fall profesionella musiker tolka Wiggum-flickornas alster och kan därmed också spela och renodla musiken på ett helt annat sätt. En låt som verkligen blir riktigt bra är You're something special to me med Optiganally Yours. Här kan man koncentrera sig på den naiva och enkla texten och blir tagen av hur ärlig och ren den känns. Detta är äkta, inget jävla trams.

Inget jävla trams. Helt äkta. Ja, det är några andra ord som passar bra för The Shaggs. Det går inte att undkomma dem. Det är bara att öppna öronen och lyssna bortom falskspelet och den ursynkade sången.


Still rocking, denna gången 1999.

Äntligen skriver Liza Marklund något bra och vasst!

Hon har varit ganska velig och ofokuserad i större delen av sin karriär, men denna sköna text om FRA-mannen (en FRA-anställd som uppenbarligen är HELT galen) kommer att bli en klassiker. Det säger mycket om hur säkert FRA är. De har redan haft läckor och med ett bra exempel på att man inte kan lita på människor så faller hela FRA ännu mera.

söndag, augusti 10, 2008

Helgen som varit - fy fan vilken trist rubrik!

Ja, men vad skulle jag skriva? Dels är jag trött och dels är jag trött. Så jag orkar inte skriva nåt mer avancerat. Vi har varit och sett The Dark Knight som var helt okey, även om Heath Ledger (stavas det så? orkar inte kolla upp det) var lysande ochs tal hela (överlånga) showen.

Igår firade vi officiellt ett års-jubileum (fast det är egentligen på tisdag, så jag skriver mer då) med libanesisk mat som var väldigt god och dyr. Men va fan. På vägen till stationen träffade vi Roy Andersson och jag fick tillfälle att tacka för senast. Han hukade i regnet och såg annars väldigt nöjd ut. Men är man Roy så har man nog anledning att se nöjd ut.

För övrigt sitter just nu G och sprettar isär en Cola-indränkt bok (Conversations with God av Neale Donald Walsch), på grund av en ryggsäcksolycka som även ruinerade mina apbilliga hörlurar som jag köpte på Kjell & Co i Kista.

Men Anneli är hemma från Frankrike (eller vart det nu var hon var och hade roligt), Joao kommer hem efter en evighet i Tyskland, Gregory är hemma sedan en vecka, Stellan är snäll och go (och gillade Seed) och mamma skrev att hon älskade mig i en annan kommentar här i bloggen.

Det är ett bra liv man lever faktiskt :)

(och då orkar jag inte nämna de hämninglösa drivor av DVDs som ramlar ner varenda dag i brevlådan, eftersom jag för en gång skull i mitt liv har råd att köpa DVDs hela tiden och ändå ha gott om pengar över)