lördag, augusti 23, 2008

Recension: The Relic (1997)


Den här har jag nog inte sett sedan den kom ut, och då inser jag också hur gammal jag är egentligen. The Relic var en av dessa tidiga monsterfilmer med avancerade datoranimationer i, och trots att den inte är ett dugg orginell så bjuder den på fin creature feature-underhållning och en del gore.

Efter en suggestiv inledning i sydamerikan någonstans så anländer det en ett par lådor till ett museum. Det finns dels en gammal relik, en gudastaty och dessutom en låda full med löv. Inget annat. Man tror att det bara är något misstag eller att något har blivit stulet, och bränner löven. Men Dr. Margo Green (Penelope Ann Miller) sparar några löv för att undersöka dessa vidare.

Samtidigt så finner Vincent D'Agosta (Tom Sizemore), som är polis, en stor mängd halshuggna kroppar på ett drivande fartyg utanför staden. Hjärnorna har blivit urdragna och hypofysen har försvunnit! Spännande nog så råkar en nattvakt på museumet ut för samma sak och D'Agosta måste ta och genomsöka stället med sina män, trots att det nästa kväll ska vara premiär för utställningen Superstition... Borgmästaren och alla andra vägrar D'Agosta att ställa in premiären och nästan natt är det dags... för SLAKT!

The Relic är en väldigt straight forward monsterfilm som kanske tar lite för lång tid på sig att visa någon monster och gore, men är snygg och välspelad och med en massa pengar i budgeten. Tack och lov slipper vi någon fånig kärlekshistoria och det hela fokuserar på forskning, mysterium och monster i första hand. Skådespelarna är överlag bra, speciellt Tom Sizemore. Men faktiskt, huvudrollen själv - Penelope Ann Miller - gör ett gräsligt jobb och hon är inte ett dugg övertygande. I en mindre roll ser vi även Linda Hunt, som alltid är sevärd, och i en ännu mindre roll ingen mindre än Gene Davis (nakenmördaren i 10 to midnight). Skoj.

Som jag skrev så tar det en stund innan vi får se roliga monsterattacker, men innan dess så bjuds det på en del schysta kroppsdelar och andra fysiska effekter som skildrar hur någon ser ut efter att ha råkat på monstret. Men när det väl sätter igång så finns det några riktigt sköna scener, speciellt när SWAT-teamet äntrar byggnaden och blir ituslitna på lite olika sätt.

Monstret själv är coolt. Det är delar av ödla, skalbagge, människa och en massa andra djur som har format en stor otrevlig best med väldigt stora tänder. I vissa sekvenser är det Stan Winstons effekter och i vissa så är det helt datoranimerat, vilket fungerar bra och fint. Lite cheesy blir det på slutet dock, men å andra sidan så har filmen en del år på nacken nu.

Boken, som jag rekommenderar, är lite annorlunda. Det jag minns mest nu är att två snorungar dör i boken men överlever i filmen - vilket alltid är trist.

Annars, god underhållning.

torsdag, augusti 21, 2008

Recension: The War Lord (1965)


Ja, nu var det dags igen. Det var bra länge sedan jag gav mig in bland svärd, sandaler och hjältar med brynjor. Vad är då bättre än en bortglömd med Charlton Heston? The War Lord smögs ut 1965 och har sedan dess närmast fallit i glömska, trots att den faktiskt är ganska bra.

Riddaren Chrysagon (Charlton Heston) skickas till en avlägsen del av riket. Han ska ta över och styra ett litet område som ständigt blir attackerad av vikingar som smyger över från Norge, samt upprätthålla religion och ordning bland traktens halvhedningar.

Här lever man fortfarande med ena foten i gamla tiders religioner och traditioner, och den andra under kontroll av en översnäll och velig missionerande munk. Under ett litet slag med vikingar så fångar man in en liten pojke, som utan att de vet är son till vikingahövdingen. En dvärg, och falktränare, vet dock om detta och verkar dessutom mer och mer sympatisera med den förtryckta lokalbefolkningen.

Men bröllop ska hållas, och givetvis är det kvinnan som Chrysagon kärat ner sig i. Hon gifter sig både kyrkligt, men också senare samma kväll på deras folks traditionella sätt. Här är Chrysagon listig, då han får veta att han, som ledare för området, har rätt att få första natten med bruden... något som han låter genomföra..

Problemet är bara att han inte vill släppa ifrån sig kvinnan. Hans bror, Draco (Guy Stockwell) är en av de som blir skeptiska mot den här romansen, och det skär sig allt mer.

Samtidigt så springer det omkring en riktigt arg äkta make till kvinnan utanför, som dessutom har samlat på sig vikingatrupperna. För han vill ha sin fru... och vikingarna vill gärna ha tillbaka sonen till hövdingen...

Egentligen är historian ganska komplex, men jag har lite svårt att återberätta den bara. Det rör sig om Shakespeare-intriger av högsta klass, romantik och allmänt svineri av hjälten. Ja, för det är verkligen, verkligen svårt att tycka om Chrysagon. Han beter sig som ett svin, är ett svin och skyller allt på att han inte är barbar och är kristen, och därför kan göra vad han vill. Dessutom verkar fruntimret falla som en stock för karln, trots att han har utstrålning som en planka. Om han verkligen lär sig något, eller vad som är tanken med Chrysagon karaktär är ett mysterium. Heston gör rollen helt okey dock, men lite mer överspel än vanligt. Bäst är Guy Stockwell som den hejdlöst onde och elaka brorsan Draco.

Förutom Draco så är det actionscenerna som är värda att se filmen för. De rör sig inte om några megabattles, men mindre belägringsaktiga scener med mycket våldsamheter, stunts och snygg och fartfyllt fightingkoreografi. På något sätt kommer jag att tänka på Attack mot polisstation 13 mot slutet av den här filmen, fast ett ensamt borgtorn och en massa vikingar utanför.

Trots moraliska betänkligheter i manuset så måste jag säga att det var en riktig höjdarfilm. Bra drama OCH bra action, det är inte alltid man bjuds på det i samma film.

Katakömbi på last.fm


Jag är inte den som är den, bara lite lat... så jag lade upp mina pretentiösa, instrumentala, sprakande och atonala musikexperiment på last.fm. Det går att ladda ner låt för låt, i sin helhet och i god kvalité givetvis.

Sedan kan man lyssna på plats givetvis också, allt detta gör man här. Fungerar det inte så är det "ö" i namnet som inte fungerar, men det kan ni ändra själva i adressfältet.

Egentligen hade jag tänkt att projektnamnet (dvs artistnamnet) skulle vara Electric Third Rail och plattan skulle heta Katakömbi, medan sedan upptäckte jag att det redan fanns några puckon som hette Electric Third Rail - så istället för att bli tvingad att designa om mitt hyperenkla cd-omslag så bestämde jag mig för att projektet ska heta Katakömbi och plattan ska heta Electric Third Rail, vilket naturligtvis resulterar i att jag inte har någon låt som heter så. Varför man nu ska ha det?

Njut, gärna med hörlurarna på i ett tyst rum.

Här är låtlistan + tider:

1. Katakömbi 5:05
2. Sonar Eclipse 2:01
3. In but not out gratis 2:17
4. Children of the pork 3:00
5. King Tut Is Dead 1:30
6. Auto Shutdown 2:55
7. The Anticythera Mechanism 2:40
8. Electric Third Rail 5:59

Edit: Nu har jag gjort ett stycke ljud som heter Electric Third Rail, eftersom jag irriterade mig på det hela tiden. Det finns givetvis redan på Last.fm i samband med skivan :)

Recension: Cursed – Unrated (2005)


Det tog ett tag innan jag bestämde mig för att skriva ett par rader om Cursed, är den för kommersiell helt enkelt? Sedan insåg jag att den dunderfloppade och att jag faktiskt tyckte den var helt okey. Så jag skriver några rader. Ändå.

Ett syskonpar, bland annat Christina Ricci, eller Ellie som hon heter i filmen, krashar med sin bil och en annan bild uppe på Mullholland drive en mörk kväll. När de försöker rädda den andra bilens passagerare så blir denna uppkäkad av en varulv! Båda blir rivna och inte långt där efter så börjar de visa symptom på att faktiskt vara riktiga varulvar.

Joshua Jackson, med skäggstubb, spelar Jake, en kille som verkligen verkar ha kärat ner sig i Riccis karaktär. Men han är samtidigt en framgångsrik klubbägare som har öppning för sin nya, coola fest inom några dagar. Ellie är lite tveksam till Jake, men försöker kämpa på trots att hon verkar lite svartsjuk.

Hennes bror, nörden Jimmy (Jesse Eisenberg) verkar ha andra problem. Han har kärat ner sig i skolans snyggaste tjej och retar dessutom upp hennes absurt homofobiske pojkvän, som är övertygad om att Jimmy är bög. Eller i alla fall försöker sprida såna rykten.

Men allt är inte fåniga intriger i glassiga LA. Den där varulven springer omkring också och dödar folk, oftast såna som verkar ha en koppling till Ellie eller som på annat sätt kan vara ivägen för en ännu okänd plan…

Det är inte många som gillar Cursed, vilket jag är medveten om. Det syns att det är en film som gått igenom helvetet och sedan kommit ut lite för välkammad. 2,5 var det Wes Craven lade ner på filmen, i form av reshoots, manusbearbetningar och problem med special effekterna. Filmen som slutligen hade premiär fungerar helt som en Scream-esqe varulvsthriller, men var väldigt fattigt på blod och hade oengagerande karaktärer. I denna unratade version så är i alla fall blodet och goret tillbaka, vilket vi tackar för. Karaktärerna beter sig fortfarande konstigt och överlag känns hela upplägget tunt.

I den här versionen så är i stort sett alla varulvsattacker betydligt mer grafiska. Ja, alla våldsscener är blodigare. Förutom den bästa scenen, då en varulv förföljer en brud i ett garage och attackerar henne i hissen. Wes Craven i sitt esse! Annars så blir det en itusliten människa, huvudkapning, uppsliten mage och lite annat smått och gått.

Det som inte fungerar (förutom Jesse Eisenbergs frisyr, som blir en ganska taskig peruk under halva filmen) är de visuella effekterna. En del är helt okey, medan den stora förvandlingscenen känns halvfärdig (vilket den troligen är, då vissa andra scener med den animerade varulven ser skitbra ut).

Cursed är en okey film som stundtals visar prov på Cravens utmärkta thriller-hantering, men den kunde ha varit så mycket bättre om inte Dimension lagt sig i och förstört hela rullen genom att mer eller mindre kräva reshoots av halva filmen, byta ut skådisar och inte ge teknikerna tid nog med effekterna.

Men den är ok. Faktiskt.

Sverigedemokraternas verkar hota min mor!

De är så konstiga, dessa Sverigedemokrater. Speciellt deras "alltiallo-debattör", den fiktive informationskällan Tobias Lindgren. Min mor, som bloggar hejvilt själv, blev nyligen ansatt av denne herre, som spydde ur sig ganska ogenomtänka lögner (dessa publicerades aldrig, men alla meddelanden finns sparade för eftervärlden) med rasistisk propaganda som min mor inte ville sprida vidare. Så hon publicerade inte kommentarerna - vilket är helt naturligt. Jag rensar också bort de värsta dumheterna ur mina kommentarer.

Först fick hon ett meddelande, väldigt korthugget från "Tobias Lindgren", där han undrade varför hon inte släppte igenom hans kommentarer! Som om han kan bestämma över hennes bloggar. I mitt fall så slutade jag publicera hans kommentarer då det bara var en massa blaj, och karln började då yra om yttrandefriheten - som om det hade något med kommentarerna på min blogg att göra. Haha :) Men sedan blev det underligare.

Tobias hade på något sätt tagit reda på min mors fulla namn (hon använder naturligtvis ett enklare nick när hon skriver), som inte finns på varken min blogg eller hennes bloggar. Han tilltalade henne med det fulla namnet, korrekt stavning på förnamnet (som många stavar fel på) samt efternamnet som är hyfsat ovanligt. Varför? Troligen för att han ville visa sin makt. Han KUNDE ta reda på vad hon hette, och alltså indirekt ta reda på hennes adress och telefonnummer. Han ville visa det, som ett hot mot henne.

Men vi vet alla att en liten Sverigedemokrat skrämmer knappast en 62-årig dam som upplevt hela det svenska samhället sedan fyrtiotalet (eller i alla fall femtiotalet, när man blir mer medveten om allt runt omkring) på alla sätt. En dam som sett det värsta och det bästa av Sverige, som både varit politiskt aktiv på vänsterkanten och sedan kristen och då fått en rejäl inblick i högerkanten på ett sätt som alla Tobias Lindgren där ute inte ens kommer i närheten av. Livserfarenhet kallas det.

Och någon sådan hittar ni inte i Sverigedemokraterna.

onsdag, augusti 20, 2008

Recension: Evilspeak (1981)


En del filmer blir mystiskt nog nonchalerade ordentligt, trots att de innehåller en skräckfan vill ha och lite till. Evilspeak är måhända ingen perfekt film, långt ifrån, men den är tillräckligt blodig, snygg och brutal att känns tråkigt att den inte blivit så hypad.

Clint Howard spelar Coopersmith (som genom hela filmen kallas Cooperdick av sina plågoandar) en nördig dataintresserad föräldralös grabb som fått en plats på en anrik militärskola. Att de tagit in honom bland alla fina familjers söner beror helt på ekonomiska fördelar i form av bidrag.

Plågoandarna är ett gäng med enormt otrevliga killar som hela tiden ser till att förstöra för honom, slå honom och psyka så att hans självförtroende ska krossas helt. Till och med flera av lärarna och även skolans präst verkar verkar indirekt godkänna denna mobbing.

Men Coopersmith är tillräckligt smart för att försökera ignorera idioterna och samla ihop sig efter varje attack. En dag hittar ett hemligt rum i skolkyrkans källare. Det har tillhört satanisten och händare Esteban, en spansk före detta munk som svor att återuppstå och ta sin hämnd på kyrkan. Naturligtvis så får Coopersmith tag i hans satanist-böcker och börjar, med hjälp av sin dator, experimentera med ockultism och att åkalla satan.

Eftersom det ska ske en viktig rugby-match så vill helst både hans tränare och hans medspelare att han inte ska vara med i laget, eftersom han är så dålig, och mobbingen trappas upp rejält... tills att det går överstyr och skadar Coopersmith så känslomässigt att det enda han kan göra är att fullfölja det han lärt sig ur Estebans böcker och slå tillbaka så att blodet sprutar!

Först och främst: Clint Howard ser verkligen sjukt mysko ut. Det där märkliga, platta, nästan utomjordiska ögonen, den höga pannan och den hukade kroppshållningen. Han var född att bli skådis helt enkelt, och en bra sådan. Detta är verkligen Howards one-man-show och han gör det utmärkt, och sätter ett utmärkt ansikte en människor som snart är nere i det lägsta av förödmjukning. Hans plågandar är ruggigt otrevliga och när de väl får sätta livet till så känns det som om det verkligen var deras eget fel och att de förtjänade det.

Nackdelen med filmen är att den spenderar för mycket tid att visa Coopersmith som ett mobboffer. Det blir lite tjatigt och utdraget. Det hade passat bättre med lite mer omotiverade mord där i inledningen, för att liva upp stämningen. Men det är i alla fall snyggt och välgjort. När väl blodet börjar forsa så blir det dock bättre, efter cirka 40-45 minuter in i filmen. Det bjuds på en ganska snygg nackknäckning, en kvinna som blir uppäten av grisar och en spetsning - tills den fantastiska finalen där Coopersmith har blivit besatt av Estebans ande och flyger omkring med världens största svärd och slår sönder huvudena på folk. Riktigt blodigt och grafiskt, dessutom oftast i slowmotion!

Evilspeak är en bra liten film som lever på Clint Howard, scenografin och de magnifika gore-effekterna och rekommenderas alltså för fans av åttiotalsskräck där ute.

Sverigedemokraten Tobias Lindgren finns ej...

...Jag måste säga att jag känner mig lite korkad som inte har insett det snabbare, men denna "Tobias Lindgren" som leker internettroll på i stort sett ALLA bloggar som uttalar sig negativt om Sverigedemokraterna lär nog inte finnas.

Egentligen är det helt logiskt. Man behöver få det att se ut som om det finns Sverigedemokrater som är aktiva i debatten och har då skapat Tobias Lindgren som ett trevligt alibi. Med tanke hans vansinniga energi och nästan med tomtens superkrafter så är det nog faktiskt helt och hållet omöjligt för denna person att befinna sig på alla bloggar samtidigt. Det slår mig när jag ser att han kommenterat i min mors båda bloggar, var för sig, utan att ens inse att det är samma person han kommenterat hos. Sverigedemokraterna har tyvärr ingen koll.

Undrar vem det är, eller snarare VILKA det är som leker "Tobias Lindgren"? Troligt partistyrelsen, eller några lättstyrda undersåtar. Undrar också hur många fler Tobias som leker där ute? Man får det ju nästan bekräftat från SD's eget håll hur litet stöd de har här i samhället.

Alla går att spåra, även om man skulle vara en riktig Tobias Lindgren. Och jag har inte hittat ett spår efter honom som verklig person, förutom då alla hans miljoner inlägg med ogenomtänkt dynga och vilseledande propaganda.

Det är nästan lika komiskt som den fejkade "kidnappningen" av någon SD-människas flickvän, om ni kommer ihåg den? Otroligt roligt försök att försöka få sympatierna på sin sida, något som givetvis inte fungerade och gav en rejäl backlash istället.

tisdag, augusti 19, 2008

Kina-resan: 080608



Det var en chock för magen att käka på Pizza Hut och jag är fortfarande däckad av hur mätt man blir av en pizza. Det är en annan form av mättnad än med till exempel kinesisk mat, mer slutgiltig så att säga. Som döden för att vara mer drastisk.

Men tidigare idag åt vi faktiskt Mao Tse Tungs favvo-käk! Det ni! Servitriserna hade på sig traditionsenliga dräkter från Maos hemby och specialitèn var chili. Jag kan inte säga att jag gillade allt, men ungefär en tredjedel var gott. Standarden är givetvis att man äter en massa olika rätter som man delar på. Bara att plocka på alltså!

Något som King hjälpte till med idag var att assistera med biljett tur och retur Beijing. Det blir natttåg på tisdag kväll och hem igen på fredag kväll. Det, samt en dagstur till en närliggande stad på Söndag, gick på cirka 2100 yuan för två personer. Helt ok.

Eftersom behovet av att se äckliga djur ökade så besökte vi Shanghai Ocean Aquarium och trängdes med chockerande många andra turister nere i de trånga och äckelspäckade gångarna. Jag fick klappa en liten, liten haj och sedan åkte genom en 155 meter lång gång med vatten och fiskar runt omkring oss. Fanns minst sagt många udda djur runt omkring oss... Eller tack och lov på säkert avstånd bakom glas och nere i djupa havsgravar.

Sedan fann vi kanske, kändes det som i alla fall, Shanghais enda internetcafè. Det var väl mycket mer än cafè, mer ett spel, dvd, slappställe för Shanghais vilsna ungdomar. Där lärde vi känna Gary (hans engelska namn) som jobbade deltid där. Egentligen så var han en 22-årig universitetsstuderande från Beijing. Han försökte desperat hjälpa oss med en utskrift, men det lyckades inte.

Det slutade med att han fick skriva av informationen på en lapp åt oss, vilket var adressen till hotellet i Beijing vi skulle till.

Tyvärr såg vi honom aldrig mer efter detta, men han hade flera jobb och studerade hårt... så jag hoppas att han blir något stort.

Försvarsmaktens reklamkampanj


KAN DU MEMORERA ALLA PASSAGERARE I DENNA VAGN? OCH MINNAS VAR DE SATT OM ETT ÅR.

DET ÄR NOG INTE DIG VI SÖKER. MEN DU ÄR VÄLKOMMEN MED DIN ANSÖKAN ÄNDÅ.

KAN DU DEMONTERA DEN HÄR BUSSEN PÅ FEM TIMMAR? OCH BYGGA OM DEN TILL ETT MOBILT KRAFTVERK.


Det här är tre av försvarsmaktens reklamslogans som pryder våra bussar, tunnelbanetåg och pendeltåg. Själv tycker jag nog dessa är lite missvisande, speciellt den med det personliga minnet och det mobila kraftverket, sedan att de flesta inte är lämpade för att jobba med - faktum är nog att väldigt få är lämpade att jobba för försvarsmakten, och majoriteten som jobbar där nu har nog kanske inte alla hästarna i stallet.

I alla fall har jag totat ihop några egna varianter, som känns mer realistiska, som försvarsmakten kanske vill använda sig av för att locka till sig person som vill bära vapen och "försvara" sitt fantastiska land:

SER DU MUSLIMEN SOM SITTER FRAMFÖR DIG? OM ETT ÅR KAN HAN VARA DIN FIENDE. KAN DU SKÄRA HALSEN AV HONOM OCH VÅLDTA HANS FRU OCH BARN?

OM DU ÄR NORMAL SÅ ÄR DET INTE DIG VI SÖKER. KAN DU DÄREMOT FINNA EN FIENDE I ALLA SOM INTE SER ARISK UT, SÅ ÄR DU VÄLKOMMEN.

KAN DU DEMONTERA DEN HÄR BUSSEN PÅ FEM TIMMAR? OCH GÖMMA EN BOMB I DEN SOM EFFEKTIVT TAR LIVET AV 100 SKOLBARN.


Det är mer passande för de människor som söker till försvarsmakten och passar nog bättre enligt deras agenda. För vem tror egentligen på att militären finns där som fredsbevarande, gosiga helyllegossar (och flickor) som bara vill alla medmänniskor väl.

Bär man vapen frivilligt så kommer man också att vilja döda frivilligt.

måndag, augusti 18, 2008

Recension: Varan (1958)


Det är märkligt att Varan inte är så känd som Godzilla, då den åtminstone underhållningsmässigt är av samma kvalité som de två första Godzilla-filmerna. Den kanske saknar budskapet, men bjuder på 100 % äventyr och action i alla fall.

Två stycken forskare förolyckas under en expedition i Kunishiroshima-dalen, och systern till en av dessa samt några till forskare beger sig dit för att underska vad som dödade deras kollegor. I dalen håller en liten by till och de dyrkar guden Baradagi, som verkar vara en stor ödleliknande sak av att döma av statyn.

Så ingen blir väl direkt överraskad när Baradagi, eller Varan som han kallas, dyker upp och börjar slå sönder byn och till slut visar sig ha samma egenskaper som en flygan ekorre, det vill säga skinn mellan armar och ben som gör att han kan flyga!

Varan tar sikte mot mer civiliserade trakter och trots att man bombar honom med i stort sett allt man har så fortsätter han bara mot storstäderna. Den slutliga fighten sker dock på en stor flygplats där man kommer på ett listigt sätt att ta kål på monstret!

Det som är bra med Varan är att den är så extremt straight forward. Det finns inga jobbiga sidointriger, inga utomjordingar, inga kärlekshistorier, inget trassel – alla karaktärer har relativt klara åsikter och man är faktiskt för det mesta väldigt överens. Varan saknar Godzilla-filmernas antikrigs-tema, men den är nog också menad som en renodlad monsterrulle utan några budskap.

Faktum är att Varan själv är en av de mer effektiva monstrena jag sett i en kaiju-film. Han ser hyfsat realistisk ut, svansen rör sig väldigt naturligt och han är riktigt aggressiv och verkar inte lika klumpig som en del andra monsterkollegor från Japan. Han verkar, trots sina djur-egenskaper, också vara ganska smart – vilket ställer till det för folk och städer.

Ishiro Honda gör ett stabilt jobb med regin och, liksom med den första Godzilla-filmen, så osar det av stämning och snyggt foto. Effekterna är vansinnigt snygga, och det är ett nöje att se hus och landskap pulveriseras i detalj.

Jag tror att om Varan hade varit först ut i genren så hade vi idag sett Varan: Final Wars eller Varan vs Godzilla eller Varan vs MechaGodzilla. För liksom Godzilla så är det inget onödigt trams över hans look och beteende. Han är ett renodlad monster som vet vad han vill göra här livet: krossa höghus, låta svansen slunga iväg bygdegårdar och lappa till ett och annat flygplan när andan faller på.

Jag ville uppenbarligen bli snut!


Och här är bildbeviset! Hur i hela friden kunde jag tro att min framtid var som (leviterande) potatisgris? Bisarrt, men som min mor svarade när jag ville ha bekräftat att det faktiskt var jag som hade gjort den här teckningen:

"Ja men du var ju bara 4 år så du visste inte bättre Fred..."

Jaja. Alla har vi våra mörka sidor.

söndag, augusti 17, 2008

Recension: The Mysterians (1957)


Jag försöker beta av Inoshiro Hondas icke Godzilla-relaterade filmer och turen har kommit till denna tidiga kaiju kallad The Mysterians. Detta är första gången Toho använde sig av TohoScope och även ett försök att göra en film som inte fokuserade på monstret, utan på andra former av hot - till exempel invaderande utomjordingar!

Skogsbränder och jordbävningar inträffar runt Fuji och i kaoset försvinner den djupt grubblade forskaren Ryoichi Shiraishi (legenden Akihiko Hirata). Den energiske Joji Atsumi (Kenji Sahara) beger sig till området med några kollegor och finner att en stor, fet robot vid namn (Mogera - fast det uttalas aldrig i filmen, om jag inte minns fel) härjar. Den börjar löpa amok och först efter ett våldsamt slag så lyckas man övervinna den - men många miniatyrhus och landskap hinner sprängas först givetvis.

Men just när man tror att allt är fint och bra så uppenbarar sig en gigantisk kupol från underjorden. Det är egentligen en näst in till oigenomtränglig bas där Mysterianerna håller till, ett hyfsat bittert gäng utomjordingar som sprängt sin egen plan och nu vill lära jordens befolkning att inte använda kärnvapen - men bara om de får en några mil stor markplätt samt att de får ta över jordens alla kvinnor för att kunna återskapa sin egen ras!

Naturligtvis är det ingen som går med på detta. Ingen ska få para sig med jordens kvinnor bara så enkelt, och människorna slår tillbaka med allt de har. Men det blir naturligtvis inte SÅ lätt som de skulle kunna tro...

Handlingen är mer komplicerad än så, det visar sig till exempel att Ryoichi inte alls verkar var så vänligt sinnad mot sina medmänniskor och en annan viktig roll innehas av en av japans bästa skådisar, Takashi Shimura. Men se filmen istället.

Det känns som special effekts-mästaren Eiji Tsuburaya och Inoshiro Honda testar något nytt här. Alla visuella effekter är inte perfekta ännu, men är så storslagna och imponerande att man accepterar svagheterna ändå. Honda ville göra en film utan stora monster, men producenten Tanaka tyckte att det behövdes och petade in Mogera (som känns som en föregångare till MechaGodzilla) som är en feting till robot som både har svans och ryggsköldar, de två senare detaljer är något som Honda uppenbarligen försöker dölja så mycket som möjligt.

Här kommer egentligen också mitt enda rejäla klagomål med filmen: det är för lite Mogera. Han kunde ha fått deltagit mer, förutom i inledningen och slutet. Men men, vi måste acceptera Hondas vision. Det som också skulle kunna vara filmens svaghet är att fienden, utomjordingarna, står på en plats hela tiden - förutom lite små utflykter med sina UFO'n då. Men det är coolt också, eftersom det blir det klassiska ointagliga fortet, fast futuristiskt istället. Men actionscenerna är många, och nästan alltid utspelar sig runt om kupolen. Det bjuds också på två utsökta katastrofscener, dels en jordbävning i början av filmen och dels i slutet då utomjordingarna använder sig av sina krafter och förflyttar en sjö så att en stad sköljs bort spektakulärt och coolt.

För lite monster, men ack så bra ändå!

Nom's Thaifood




Jag brukar då och då tjata om thairestaurangen vid Beckholmsbron, och här är den alltså: Nom's Thaifood. Den har blivit mysigare och mysigare sedan jag och Anneli upptäckte den för några år sedan, och man har gjort en liten sandstrand och inkluderat en hajfena i vattnet också.

Detta är sån förtjusande restaurang och maten smakar så gott och autentiskt, långt ifrån de vanliga thairestaurangerna. Dessutom är Nom och hennes kollega tokigt trevliga och pratglada. Är man snäll så kan man få köpa deras otroliga chilimix (vilket vi gjort två gånger nu), något som garanterat får en ej van thaimatsätare att gråta av chock :)

De stänger för säsongen den 21:a september, så passa på att käka en bit hos damerna, den trötta hunden framför restaurangen och hajfenan som guppar i vattnet.

Beckholmen/Djurgården 2008-08-16





Jag och G var ute och fotograferade igår kväll. Det blev dryga 200 bilder, bland annat dessa fyra från Beckholmen och Djurgården. Ett lite större urval av bilder kan ni ser här.