lördag, augusti 30, 2008

Recension: Air Crew (1980)


Som en samlare och fan av katastroffilmer så kastade jag mig över detta sovjetiska försökt från 1980. Air Crew blev en av dåvarande Sovjetunionens största succéer någonsin, och det är lätt att förstå. Den bjöd publiken på något annorlunda - i alla fall när man jämför med andra ryska filmer - och faktiskt i samma klass, om än inte bättre, som de amerikanska filmer den så gärna vill vara som.

Vi får följa tre flygkaptener i deras vardagsliv. Vi har den äldre kaptenen som både är orolig för att han ska få kicken på grund av sin ålder samt att hans dotter har blivit med barn men inte vill gifta sig man mannen och leva fritt istället. Sedan har vi den tokige ungkarlen som har svårt att stadga sig, har ett portablelt disco i sängen, men som kanske - eller kanske inte - vill lugna ner. Sist är det den snälle, men lite småbittre, helikopterföraren som lever i ett tragiskt förhållande med en psykotisk fru som vill ta ifrån honom sin son.

De tre sammanförs på en flygning för att leverera mat till ett jordbävningsdrabbat område, där de även ska ta med sig människor som behöver hjälp. Men väl i den lilla staden, med dess otillgängliga flygplats i bergen, såg det riktigt illa. Först blir det en jordbävning som ödelägger flygplatsen. Sedan kommer det en lavaflod som får det närliggande kraftverket att flyga i luften. Och som grädde moset så brister en damm, eller en sjö, och skickar en gigantisk svallvåg över området!

Inte en enkel match att ta sig därifrån alltså!

Air Crew är sannerligen en udda film, även om den samtidigt är extremt kommersiell på ett sätt som inte förtar det som är ryskt med den. Den har nästan alla ingredienser som en klassisk amerikansk katastroffilm ska ha, men lägger ner betydligt mer kraft på karaktärer och dialog. Den svajar ganska elegant mellan första halvans socialrealistiska Sovjetskildring och den senare halvans spektakulära och våldsamma katastrofthriller. Även om manuset från början är ganska episodiskt, något som kanske kan förvirra en del tittare, så blir det aldrig tråkigt och dramat som levereras är av högsta klass. Den är förvånansvärt öppen och ärlig när det gäller relationer, och det kanske kan vara förvånande för de som tror att alla levde som fängslade apor under Sovjettiden. Jag vet inte hur den här blev ansatt av den ryska censuren, men den känns ganska orörd.

Men det är trots allt en katastroffilm, och när man väl landat i Bidri så sätter spektaklet igång. Det är riktigt välgjord och stort, men kanske lite splittrat i berättandet. Jordbävningen som förstör flygplatsen är cool som fan och det blir massor av riktigt, riktigt välgjorda miniatyrscener när flygplan sprängs, marken rämnar och hus brinner upp. En hel del eldstunts också och stora feta bilder på ett välgjord katastrofscenario. Sedan blir det ännu mer miniatyrer när kraftverket förstörs av lavan och den lilla staden förstörs av vattenmassorna, även om jag skulle ha velat sett mer av det sista. Men det är stort, coolt, påkostat och våldsamt.

Oftast tycker jag det är astrist med flygplansthrillers, men kanske beror det på karaktärerna som den delen av filmen också blir spännande. Här måste några modiga män klättra, mer eller mindre, ut från flygplanet på mycket hög höjd och försöka laga diverse saker som förstördes vid den riskabla starten från Bidri.

Air Crew har getts ut av Njuta Films i deras utmärkta serie av ryska klassiker och ni måste helt enkelt springa och köpa den här. I alla fall om ni gillar sjuttiotalsthrillers och katastroffilmer, men även bra drama och sån där mysig, grå (rent symboliskt) östeuropeisk film. Välspelad och intelligent, lite naket, spektakulära specialeffekter och tonvis med explosioner.

Man kan inte begära mer av lite rejäl kommunistisk katastroffilm!

Vad är manligt?


Dessa tre gossar verkar, liksom många andra människor i vårt värld, ha en förutfattad menig om vad manligt är. Eller att var man är. Man ska var på ett speciellt sätt. Man kan till och med, hör och häpna, både vara hård OCH vara hemma med barnen samtidigt.

Då undrar jag, vem har sagt att manlighet har med att vara hård eller macho? Är det något som vi män skriver under direkt när vi ploppar ur mammas mage, det står en sköterska direkt med ett litet block där man får skriva under sin manlighet. Gör man inte det då blir man inte man. Då blir man inte manlig.

Bullshit givetvis. Dessa tre testosterongossar är lika mycket män som Christer Lindarw och Lasse Flinkman... och tvärtom. Manligheten, och kvinnligheten, är en myt som odlats fram genom fördomar. En man är en man som står för den han är, oavsett om han är "manligt hård" eller "kvinnligt mjuk". Det finns ingen skillnad.

Igår kom jag in i en diskussion igen angående kvinnomässor. Med en kvinna givetvis, och hon höll med mig: vem säger att kvinnor enbart är intresserade av massage, sminkning, kläder, hälsorik matlagning, aromterapi och allt annat som kan tänkas vara mjukt och kvinnligt? Hur kan en, troligen, kvinnlig arrangör överhuvudtaget vara så mentalt snål?

Nä, det är något galet i världen, något som kallas dumhet.

fredag, augusti 29, 2008

Dagens mest perfekta tajming

Sitter och pratar, eller snarare lyssnar på en kund som inte har fått det hon beställt. En kund som är lite irriterad, men berättar tålmodigt för andra gången vad det är som har blivit fel och vad hon vill ska rättas till.

Min kollega Kirsi kommer från köket och säger väldigt högt, precis när hon är bredvid mig:

"Nu känner jag inte bajslukten längre, eller så har man vant sig!"

Kunden är tyst. Jag kväver ett skratt och fortsätter samtalet.

(och som förklaring kan väl ges att vi haft avloppsproblem under dagen, vilket har bjudit på en fin stank runt receptionen)

freitag, freitag

Fredagar är sköna, nästan skönare än lördagen och söndagen. Det beror i mångt och mycket på att man kan gå från jobbet och inse att man inte har några krav på sig nästa dag. Lördagen i sig är bara en bit på väg till Måndag igen ändå.

Idag så blir det dock ingen hemgång direkt, även om jag skulle önska det ändå. Vi ska nämligen till Gröna Lund och köra femkamp. Det är jag och en konsult som heter Petter som hamnade i samma lag, vilket föranledde att jag var fyndig nog att döpa oss till "Fretter".

Jag antar att det blir att skjuta på vattenpistol på galopphästar av metall... eller nåt sånt. Vette fan.

Hoppas att regnet bara försvinner. Eller att det blir lite varmare ut, för det är lite kyligt nu.

Där hemma väntar lite film i alla fall. Eller lite och lite. Det är massor av film, men som vanligt har jag inte tid att se allt. Det som är mesta lockande nu är Njuta Films release av Air Crew, en sovjetisk katastrofthriller från tidigt åttiotalet som ska vara väldigt bra, samt Mitr Chaibanchas sista film, Golden Eagle.

Så då har jag något att gräva ner mig i sängen med.

Edit: Dessutom läser jag i tidningarna de små skitpartierna SD och KD har backat och nu ligger på futtiga 3,3. Utmärkt. Vi får hoppas att det fortsätter på det sättet.

Varför jag dragit ner på bloggandet...

Jag har bloggat fruktansvärt mycket, oftast ett par inlägg varje dag, och inte helt ovanligt med långa och störig texter. Men på senaste tiden har jag funnit mig trivas så bra i verkligheten att jag helt enkelt inte suttit vid datorn och knattrat så mycket som man kanske kan tro. Jobbet flyter på bra, fritiden går åt med mycket film, utflykter, god mat och samtal.

Suget just nu finns helt enkelt inte att vara så aktiv bloggare. Jag kommer att rikta in mig på att för det mesta skriva ett inlägg per dag, en recension eller något annat som ramlar på. Men helgerna kommer säkert att bli helt tomma.

Nu är detta något som kan ändras dag för dag, men så känns det just nu i alla fall.

torsdag, augusti 28, 2008

Recension: 2001 Yonggary (1999)


Hyung-rae Shim är Sydkoreans mest ambitiöse monsterman. Uppenbarligen spenderar han alla sina pengar och sina investerares pengar på monsterfilmer som ska verka så amerikanska som möjligt, men egentligen är renodlade asiatiska mosnterrullar. Med 1999 års uppdatering av Yonggary, 2001 Yonggary, så slog han världen med häpnad. Inte för att filmen var speciellt bra, utan för att hans kaxighet och kämparanda fick honom att slita i många år med D-War. Men nu till Yonggary.

En ond och girig vetenskapsman, Dr Campbell, gräver upp en gigantiskt fossil (i något som ska föreställa USA) som är femtio gånger större än en tyrannosaurus rex! Hans assistent, Holly, hoppar av utgrävningen då fler och fler människor dör mystiskt runt fossilen, och när den galen Dr Hughes - som man trott varit död i två år - dyker upp och skriker "We're all doooomed" så är måttet rågat.

Det är så illa att det svävar omkring en utomjordisk attackstyrka utanför atmosfären, och med sin stora mega-energi-stråle så väcker de monstret, Yonggary, till liv igen och han/hon börjar hejdlöst trampa ner städer och spränga sönder anfallande jetplan.

Och... ja, det är väl handlingen i korthet.

Alltså, Yonggary (eller Repilian som den mer spridda internationella titeln är) är en riktigt riktigt riktigt dum film. Den är ganska opersonlig och de visuella effekterna är nog bland det sämsta jag sett i en "större" monsterfilm som den här. Monstret är helt datoranimerat, och stundtals ser det ok ut, men många gånger ser det inte ens färdigrenderat ut. Samma sak med andra visuella effekter, allt från energistrålar till missiler och flygplan. De två utomjordingarna man får se är väldigt plastiga och ser ut som miniatyrer som sitter och skakar på huvudet när de talar med varandra och stundtals så växlar bildkvalitén så våldsam att det känns som om man använt sig av sunkig stockfootage av monstret, när det bara handlar om dåligt renderade effekter.

MEN... detta är en underhållande film. Det är tvättäkta asiatisk monsterfilm med, åtminstone i andra halvan, tonvis med monsteraction. Miniatyreffekterna är över den normala kvalitén och det är oräkneliga skyskrapor som får sätta till när monstrena (det dyker upp ett till senare, Cycon, kan tilläggas) i imponerande kaskader av explosioner och bråte. Hyung-rae Shim försöker så gott det går med primitiva CG-animeringar och extremt tveksamma skådespelarinsatser få till en film med så mycket action som möjligt, och just dessa scener genomför han riktigt bra trots de tekniska aspekterna.

Men riktigt fånig dialog, där endast de äldre veteranskådespelarna lyckas någorlunda med hedern i behåll och effekter långt från den fantastiska standard som han satte med D-War (där han egentligen har slipat till alla sina fel och misstag, utom manuset som är nästan lika dumt och uselt) många år senare, kan nog skrämma bort även den mest okritiske kaiju-älskare.

Själv mår jag gott med sån här tokunderhållning. Long Live Yonggary!

Kina-resan: 080610



(av någon anledning så försvann 080609... troligen glömde jag att skriva den dagen, eller så är det egentligen denna dag som är den nionde. Skitsamma. Here it is anyway...)

Jag känner mig som en elefant med vilda möss runt omkring mig. Mössen drar i mig, vill diskutera priser, deala och sälja saker. Själv har jag inte något speciellt behov av att köpa. Vill dom inte sälja för ett visst pris så är det ok för mig. No big deal.

Tack och lov så verkar G njuta av prutningsfasonerna. Han är så hård att försäljarna börjar göra självmordstecken. Idag fick han ner en kinesisk traditionell jacka som jag ville ha från 850 RMB till 150 RMB! Det är minst sagt en rejäl prutning!

Vi sitter tåget till Beijing nu. Sovvagn, och det var bekvämare än jag hade föreställt mig faktiskt. Vi har lärt känna en pratglad kines vid namn Robert som har satt oss mer in i kinesisk kultur än tidigare. Jag är själv intresserad av människornas mentalitet, och hur man idag till exempel ser på den ständigt avporträtterade Mao.

Det är alltid trevligt att träffa på engelsktalande kineser. Dom gillar själva att snacka och berätta saker i stora mängder. Men många kineser verkar ha berättandet inom sig, och det kanske är något som tillhör kulturen.

Nä, nu är det dags att sova... Om det går. Tåget är ändå ganska tyst, och somnar jag så kommer ändå mina snarkningar att krossa det mesta.

tisdag, augusti 26, 2008

Recension: Djungelmassakern (1980)


Jepp, äntligen så har Antonio Margheritis fantastiska The Last Hunter får ett vettigt svenskt släpp under sina gamla videovåldstitel Djungelmassakern. Bakom detta hedervärda uppdrag står, som vanligt Njuta Films, och svenskarna får åter igen se hur bra italiensk vietnam-action ska framföras!

David Warbeck spelar Morris, en hårdslående och cynisk militär som efter att hans bäste vän löpt amok på en bordell i Saigon, bestämmer sig för att tacka ja till ett hemligt uppdrag långt in i Vietnam. Han blir avsläppt ute i vildmarken och träffar Midnight, en riktigt hård svart fördetta fotbollsspelare och hans lilla team av tuffingar. Med dessa är också en kvinnlig krigsfotograf, spelad av Tisa Farrow, som ska gå in i närbild på krigets fasor.

Efter ett våldsamt bakhåll så lyckas man ta sig till ett av sina mål, en grottbas som leds av den exentriske Major Cash (John Steiner), en stelbent och smågalen militär som försöker hålla samman soldaterna på plats med hjälp av sprit och utmaningar. En av dessa är att någon utvald måste springa ut i djungeln, mitt bland alla Vietcong-soldater som omringar baser, och hämta en kokosnöt. Dessutom med en röd keps på huvudet för att synas extra tydligt.

Men fienden arbetar sig allt närmare det sönderfallande lägret...

Jag älskar The Last Hunter (nu använder jag av gammal vana den engelska orginaltiteln) väldigt mycket. Det är föregångaren till italienska vietnam-filmer på samma sätt som Zombie Flesh Eaters inspirerade zombie-filmerna och överskattade Blood and black lace inspirerade giallo-genren. Skillnaden mellan Margheritis första mästerverk och alla tokstollefilmer som kom senare är att denna i alla fall är semi-seriös. Typ. Det finns politiska och social inslag, krigets vansinne och dylikt - utan att bli allt för fånigt. Inledningscenen på bordellen kryddas i och för sig av ganska fånig dialog, men Warbecks imponerande närvaro gör att scenen blir riktigt bra, brutal och obehaglig. Det hela avslutas av flera av de finaste modellarbeten jag sett från Margheriti. Ni kanske har noterat att Margheriti älskar sina miniatyrer? Han tar till alla ursäkter att bygga små hus och fordon och spränga, eller dammar att brista och flygplan att störta. Även hans son verkar ha varit intresserad av detta och därför finns det oftast massor av väldigt bra miniatyrarbete i hans filmer. Det gör saker och ting billigare OCH spektakulärare, så det trademarket välkomnar jag.

Margheriti har som actionregissör hamnat lite i skymundan av mer stiliserade galningar som Castellari, Lenzi och till en viss del Mattei, men jag tycker han tillhör bland de främsta i genren överlag. Det finns få som lyckas skapa så mycket nerv i sina actionscener med väldigt små medel, eller med roliga tricks där stuntmännen får falla eller flyga. Det är sällan slowmotion, förutom i explosionerna då, och han använder sig inte speciellt mycket av squibs heller. Men i The Last Hunter så var det uppenbarligen någon producent som sade till honom att spreja på med blodet, för squibs finns det i massor, blodpumpande halsar, avskjutna ben och annat mysigt för den som klarar av sånt.

Den som bär skådespelardelen på sina axlar är alltid lika karismatiska David Warbeck. Han ser egentligen ut som en torr britt, lite Roger Moore-aktig, men kan ge en väldig tyngd till sitt arbete även om repliker och omständigheter är fåniga. Sedan, om man vet att Warbeck var bög, så ger det givetvis en extra dimension att han kallar all män "sweetheart" hela tiden :)

Riktigt bra övervåldsam djungelaction för hela familjen!

För 130 kr kan du se ut som ett alien-spöke


.... uppenbarligen, enligt den här artikeln som berättar om ett företag som fixar till elevernas skolfoton. Själv tycker jag det ser ut som en sån där ande-bild som vissa fusk-medium (finns det riktiga) trollar fram för att bevisa att spöken finns. Eller en bild som Sune Hjort skulle kunna visa upp som bevis för att vi har besökare från Plejaderna.

Seriöst, jag hade gjort det där bättre.

Pinsamma fotbollsfans med samma intellektuella nivå som snoppfixerad 5-åringar!


Igår på pendeln hem så fick jag snabbt besked om varför ingen klev av på den vagnen där jag klev på, den var nämligen fylld av pinsamma fotbollsfans med samma intellektuella nivå som snoppfixerad 5-åring.

Vad som egentligen är kul med att skandera "Alla i AIK suger kuk" om och om igen övergår mitt förstånd faktiskt. Eller att vråla som testosteronfyllda babianer (inte helt olika dem vi såg på Skansen i söndags) och prutta fram "Solna-tattare" med jämna mellanrum?

Personligen blev jag mest generad. Är detta generationen av unga män som ska representera framtiden? I så fall så flyttar jag nog utomlands till en öde ö och slipper dessa efterblivna apor som dansar sina vilda pubertaldanser och är otrevliga och oförskämda.

Det hade varit en helt annan grej om det fanns någon glädje, någon stolthet i firandet. Eller humor.

Nu blev det bara plumpt och pinsamt.

måndag, augusti 25, 2008

Någon har skitit i min mors brevlåda idag...

...och det är skit bestående av NSF's dyngspridande nazi-pamfletter. Något som min kloka mor givetvis inte uppskattar.

Ser ni att småglinen lägger detta i er brevlåda, kasta ut det demonstrativt. Det finns bra nedskräpning, som ni har läst om här innan :)

Ultraman


Det var Jocke som startade igång det hela, och nu är jag besatt av Ultraman. Har sett igenom sju avsnitt av den första Ultraman-serien från 1967 och den är FENOMENAL! Varje avsnitt blir bättre och den störige pojken är helt och hållet försvunnen i vissa avsnitt, något vi alla tackar för. Även om jag har sett störigare ungar i andra filmer och TV-serier. Det som jag gillar, speciellt efter de första fem avsnitt, är vilja att försöka göra något nytt. I början så manusförfattarna trogna den japanska landsbygden, diverse olika fabriker och kraftverk... men sedan följde det i rask följd två avsnitt där den saken förändrades. Bland annat ett äventyr i mellanöstern (med ett coolt sandmonster) och på en monsterinfekterad ö (där det till och med sker en BLODIG monsterfight där även det bisarra snälla monstret Pigmon dyker upp.

Jag har aldrig varit en sån där nisse som fastar för Star Trek och liknande. Jag gillar enkel underhållning som bara har målet att roa. Ultraman har lyckats med det. Dessutom är det skönt med en serie som inte har några stora mål och budskap. Här försöker man, på en ytterst mager budget, att förstöra en massa städer och andra landskap, visa upp märkliga gummimonster och visa upp fånig sextiotalskitch på bästa möjliga sätt. Det finns en del schysta monster också, varav Neronga är min favorit, av någon anledning. Det är också en rackare som är väldigt enkel, inte speciellt egentligen... men effektiv som tusan.

Man får väl vara lite barnslig hoppas jag.

Barnvagnsidiot på Skansen!

Vi var på Skansen igår tillsammans med Anneli, vilket var väldigt trevligt. Hon hade en ny HD-kamera, Sony, som hon filmade björnar, grisar och andra små mördardjur med. Gregory var beväpnad med kameran och tog en hel del fantastiska Lemur-bilder. Ska lägga upp några senare så att ni får se. Jag var dödstrött efter den fina dagen, där det enda hindret för min lycka var en av dessa vidriga barnvagnsmonster! Nä, inte barnet där i, utan föraren.

Jag står och tittar på älgarna (som Anneli precis håller på att klappa) när jag känner hur något kör in i mina hälar och pressar på. Först bryr jag mig inte då det kanske bara är tillfälligt och det är inte direkt något att reagera på. Men när pressande fortsätter så blir jag så illa tvungen att vända mig och se vad som står på. Det är en man där som står och pressar sin otäcka lilla barnvagn mot mina fötter. Han tittar på mig och säger inte ett knyst. Så jag flyttar på mig och han går vi. Fast då hinner han mumla fram: "Här var det svårt att ta sig förbi". Jag säger högt idiot, och hoppas att han hörde det - vilket han troligtvis gjorde men ignorerade eftersom han, som alla barnvagnsföräldrar, anser sig vara små-Gudar med rätt att göra i stort sett vad de vill.

Han bad alltså inte ens om ursäkt. Han sade inte "Ursäkta, kan jag få komma förbi?". Han bara pressade sin barnvagn mot mina fötter tills att jag flyttade på sig. Som om det förväntades att jag skulle respektera honom för att han rullade omkring med en parasit i en vagn.

Så här i efterhand så skulle jag inte ha flyttat på mig. Han kunde ha fått stått där och pressat med sin jävla vagn tills han svalt ihjäl. Nästa gång. Jag lovar. Nästa gång.