lördag, september 06, 2008

Recension: Kidnap Syndicate (1975)


Hurra! Två italienska kidnappningsfilmer på en dag! Inte illa alls! Det finns vissa likheter mellan Syndicate Sadists och Kidnap Syndicate, men de har två helt olika utgångspunkter. Lenzi vill göra röjaraction. Fernando Di Leo försöker sig på något mer, en dekonstruktion av hela kidnappningsbranschen i form av en hämndthriller.

Luc Merenda spelar Mario Colella, en trevlig och schyst motorcykelmekaniker. En dag blir hans son kidnappad av misstag. Kidnapparna är ute efter en sonen till en mycket rikt byggnadsherre, Filippini (James Mason), men i paniken får de även med sig Colellas son.

Filippini är tveksam till att betala kidnapparna de tio miljarder lire de vill ha för att släppa pojkarna fria, utan är så girig att han börjar köpslå med dem. När han stenvägrar att betala summan så dödar de helt enkelt Colellas son - som ändå är den fattiga och inte har några pengar att ge dem. Filippinis son kommer tillbaka säkert, men skammen är stor och alla pratar om Filippinis girighet.

Kvar är Merenda, som bestämmer sig för att ta lagen i egna händer. Han börjar arbeta sig igenom kidnappningskikten - från de närmasta fysiska kidnapparna, till mellanhänderna och så vidare, tills han kommer till toppen...

Detta är en riktigt, riktigt, riktigt bra rulle. Uppenbarligen brinner Di Leo för projektet, för det är så ambitiös, välskrivet och välspelat att man häpnar. Luc Merenda är stenhård, men samtidigt mänsklig som Colella och James Mason är briljant som den tragiska och patetiska kapitalisten Filippini som tänker allt i affärstermer. I en mindre roll ser vi också Vittorio Caprioli polischef Magrini. Han gör en hysteriskt underbar roll som en överstressad och uppenbarligen väldigt smart herre som försöker förklara kidnappningens filosofi för Colella i en underbar sekvens.

Första halvan är mycket drama och hyfsat lågmält, men sedan brakar det loss med snygga jakter och actionscener i ren Lenzi-kvalité. Även här blir det bilar och motorcyklar som far i höga hastigheter mellan små italienska stenhus, på vindlande bergvägar och oftast med blodspillan som utgång.

Slutet är opretentiös och ärligt, väldigt osubtilt och inte alls det där typiska mainstreamade. Colella gör det alla föräldrar som fått sitt barn mördat vill göra med förövarna.

Toppenrulle!

Okey... han har fet hy, ölmage och lätt bakåtlutad hållning = magnetisk?


Allt fastnar på den polske magnetmannen, i alla fall enligt Expressen.

Jag blir lite skeptisk. Nu tänker jag inte ens försöka offra min dvd-spelare i något sånt här försök, men tar jag en bok eller en fjärrkontroll eller mobil eller... ja, något som är hyfsat platt och har rätt tyngd så kan jag får det att balansera på bröstet på det där sättet.

Sedan underlättar det nog att han har, som jag skriver i rubriken, fet hy (vilket jag iofs inte kan bevisa), ölmage och lätt bakåtlutand hållning, för att saker och ting ska verka magnetiska mot hans bleka gubbkropp.

Måste ta upp detta med Gregory. Han är för smal för att kunna göra nåt sånt där, men eftersom han har antydan till en charmig ölmage så kanske han kan bli magnetisk om ett par år.

På tal om kassettband: Hörde jag en mordbekännelse?

Min mor ringde idag medan jag var på väg för att köpa kakor och mjölk (vilket jag gjorde, men glömde kakorna på varubandet - så nu är jag på riktigt dåligt humör!) och pratade lite kassettbandsminnen, angående mitt tidigare inlägg. Hon hade ett minne som hon skulle skriva ner på sin blogg, vilket jag ser fram emot. I alla fall, detta kom mig att tänka på något annat.

Detta kanske utspelade sig när jag var sju-åtta år. Jag umgick en del med en pojke som hette Kristian. Han var lite speciell, kanske lite utvecklingsstörd. Jag tyckte redan då att han var ganska jobbig att umgås med, men ibland fanns det inte annat att göra. Hans pappa jobbade eller fick vård på det behandlingshem som min mor jobbade på (Venngarn alltså). Vi lekte alltid med kassettband, spelade in saker, lyssnade, gjorde sketcher. Sånt där som barn gör.

Denna gången hade Kristian tagit med sig ett av sin fars kassettband som vi skulle lyssna på. Jag kommer inte ihåg detaljera, men morsan hade lite bättre minne. Uppenbarligen hade hans far talat in en massa på bandet. Det var skumt, och det kändes - kan jag tänka mig - som att göra något förbjudet. Man ramlade rakt in i någons innersta hemligheter. Men det märkliga var att hans far bekände att han hade mördat någon.

Jag sprang till mamma som kom och lyssnade. Jepp, Kristians pappa bekände ett mord. Eller i alla fall ett dråp. Någon hade han dödat, på något sätt. Jag tror vi alla blev väldigt kalla. Kristian förstod nog inte det hela, men vad som hände sen minns vi inte. Kanske kastade morsan bandet. Kanske lät vi det bara vara.

Det är ett sånt där mysterium som jag än idag kan fundera på. Vad var det karln berättade om egentligen? Han lever fortfarande, är 73 år och bor i Varberg. I alla fall om man ska tro birthday.se. Kristian hittar jag inga spår efter, så antingen så är han på något hem, bytt namn eller helt enkelt gått vidare någon annanstans...

Recension: Frontier(s) (2007)


Fransmännen är extremast på allt. Just nu verkar det som om dessa sköna grodätare och vin-missbrukare gör de mest extrema och grafiska skräckfilmerna, och i Frontier(s) fall så hänger detta ihop med de högerfascister som vinner allt mer mark i Frankrike (ungefär som Sverigedemokrat-svinen i Sverige, fast en miljon gånger större). Konceptet är halvlyckad, och så även filmen.

Upplopp har lamslagit Paris efter att en högerfascistisk regering har röstats fram. Troligen valfusk, men det sägs givetvis inte. Yasmine (Karina Testa) och hennes pojkvän flyr undan kravallerna och ska möta upp med några vänner ute på den franska landsbygden. Man ska fly till Holland.

Farid (Chems Dahmani) och hans polare har hunnit före och bestämmer sig för att ta in på ett litet landsortshotell. De barska kvinnorna som välkomnar dem är minst sagt mottagliga för flörtar och det urartar i en mindre orgie. Efteråt är det familjemiddag och där kommer det fram att Farid är muslim och inte kan äta griskött. Efter lite andra otrevligheter så stöter man på brodern till hotellets ägare. Han är en renodlad nazist och man ger sig fan på att döda våra vänner... De lyckas fly, men krashar bilen rakt ner i en gruva... och den leder till något betydligt värre!

När Yasmine och resten kommer så går det riktigt illa, för det visar sig att familjen som bor i husen runt omkring både är nazister... och kannibaler!

Jag kommer inte riktigt ihåg släktskapen mellan huvudrollerna, kanske för att hjältarna är ganska opersonliga. Något som risken alltid är i såna här filmen. Den tokiga familjen har alla de karaktärer som förväntas: den uråldriga patriarken, den lille puckelryggiga dottern som har till uppgift att föda barn, hennes barn som lever nere i underjorden som djur, den store muskelbiffen som gärna slår allt och alla, sexgalna systrar, den enormt fete kocken och så vidare.

Det är alltså inte ett dugg orginellt. Inte för att jag kräver det, men det känns helt enkelt lite rutinmässigt mellan varven. Allt har gjorts innan. Det enda som känns lite fräscht är högerfascistvinkeln, vilket ändå egentligen bara är en vridning av redneckarna i de amerikanska förebilderna.

Även om regissören blir lite väl hysterisk med kameran under första delen av filmen, så lugnar det ner sig en aning (tack och lov!) och det bjuds på en del trevligt övervåld i form av diverse lemlästningar, blodsugjutelser och massor av sätt att hugga vassa saker i varandra.

Våldsam och snygg alltså, men det blir med en liten gäspning som jag ser klart den. Tyvärr.

Jag har förbannat bra filmsmak!

Nu är det inte meningen med att låta självgod (jag är det en aning, det vet jag), men jag är förbannad glad över att ha så bra filmsmak. Det är till och med så att jag känner mig stolt över den "gåvan" (jag skyller allt på min mor och far som såg till att jag fick se en massa film som påverkade mig i rätt riktning) som jag fått, att kunna se bortom det allmänt vedertagna.

Sedan har vi det här med vad som är bra film eller inte. Det är först och främst helt upp till mig själv. Eller dig. Eller någon annan. Anser jag att Nightmare City (Lenzi), Fear eats the soul (Fassbinder) och Mannen på taket (Widerberg) är lika bra som de andra så är det så helt enkelt. Jag gör ingen skillnad på vilket land filmen kommer ifrån, vilken budget, vilket syfte eller vilka skådespelarinsatser. Gillar jag den så gillar jag den. Älskar jag den så älskar jag den.

Jag har hängt en del i olika kulturella grupperingar. Vi har såna människor som tilltalas av accepterad och relativt (och ofta mästerlig genrefilm) som Fight Club, Seven, När Lammen Tystnar osv osv. Det är okey för mig eftersom jag ofta gillar dessa filmer också, men samma människor har ofta svårt att titta utanför sin lilla referensplan. Är en film lite billigare och kanske har effekter som är svaga så är det en "b-film" eller lite "b-ig".

Sedan har vi Folkets Bio-människorna som faktiskt, trots att de ska var så öppna och goa, oftast är de som är mest inskränkta. De har en väldigt stark förutfattad mening om vad "bra" film är, och det är för det mesta sån film som går på deras egen biograf. Jag har jobbat på Folkets Bio, så det känns som om jag har ganska bra koll på människorna där.

Givetvis generaliserar jag lite, då det finns undantag även i dessa fallen. Sist, men inte minst (tyvärr störst) så har vi Svenne-Banan-Mainstream-Statoilbonden som hyr det senaste, det mest enkla, det mest strömlinjeformade. Jag dömer ingen för det, men det är trist när dessa - liksom de ovan - inte vågar tittar på något annat. Jag blir till och med lite förtvivlad, eftersom det finns så mycket mer att se.

Varför har jag så förbannat bra filmsmak då? Ja, jag tror nyckeln ligger i att jag inte direkt är fördomsfull. Jag anser att bra film är bra film, oavsett vad det är. Jag reagerar inte speciellt mycket om om rymdskeppet är gjord av papp och dinglar i en tråd (det är att överreagera på detaljer), jag fokuserar på om filmen har en bra story... eller helt enkelt bjuder på god underhållning. Det är därför som jag har riktigt grå och socialrealistisk arthouse i hyllan bredvid PM Entertainment-action, Italienskt gore, svenska klassiker, skräck, dokumentärer, svindyr Hollywood-action, slashers, surrealistiska kortfilmer, filmer från tjugotalet, komedier, filmer från igår och allt därmellan.

Jag vet några få till som har samma gåva, Jocke och Lizzard - känns det som i alla fall. De förstår filmen som konst OCH underhållning, de kan vara det ena eller det andra... eller både och. Och samma sak gäller det vi anser vara en dålig film, nämligen sånt som är tråkigt, gjort utan hjärta och utan själ. Sedan kan det vara finfina regissören finfin som regisserat den finfin Folkets Bio-finfinfilm. Är den trist så är den trist.

Men det är en gåva jag är stolt över. Väldigt stolt. Så det så.

Recension: Syndicate Sadists (1975)


Som jag säkert nämnt tidigare så är jag ganska oinsatt i den italienska crime-genren, så därför känns varje upptäckt som något speciellt. Nu vet jag inte riktigt vad den allmänna opinionen om Syndicate Sadists är, men själv tycker jag att den är en väldigt solid och actionspäckad rulle med Tomas Milian i högform!

Tomas Milian spelar Rambo, som rider in i Milan på sin kära motorcykel. Han träffar en gammal polare som försöker övertyga honom om att gå med i en privat polisstyrka, men Rambo är tveksam. Samtidigt kidnappas sonen till en lokal miljonär och kompisen får för sig att själv, och på det sättet norpa lite karriärspoäng, hitta kidnapparna.

Det slutar dock med att han blir mördad och Rambo får för sig att hämnas. Han söker upp de två stora maffiagängen som styr staden, varav det enda står bakom kidnappningen, och börjar provocera upp dem mot varandra. Men naturligtvis är det folk som anar ugglor i mossen och både Rambo och hans nära och kära råkar illa ut.

Han får helt enkelt lätta på ett kol och se till att utrota båda gängen så fort som möjligt!

Syndicate Sadists är en enkel film, men väldigt effektivt. Grundstoryn är hämtat från A fistful of dollar, medan karaktären - snäll kille med mörkt förflutet och kapabel till övervåld - är direkt inspirerad av David Morells bok First Blood (dvs Rambo). Storyn hålls samman med en ovanligt nedtonad Tomas Milian (som gärna tar ut svängarna rejält på skådespelarfronten) som iklädd röda hattar och läderjacka både visar en förvånande mänsklig värme och talang för att snabbt döda folk med allt från karateslag till pistol.

Umberto Lenzi, regissören, är helt klart Italiens svar på William Friedkin och John Frankenheimer. Liksom de två gossarna så kör han sin action down and gritty och öser på med handkamera, rått våld och oftast direkt på location med "riktiga" människor som tittar förvånat på i bakgrunden. Givetvis har han aldrig haft samma budget som sina amerikanska vänner, men han klarar sig bra ändå. Det bjuds på några väldigt snabba och schysta bil- och motorcykeljakter, slagsmål och gott om blodig skottlossning.

I en mindre, men bra gestaltad, roll ser vi även Joseph Cotten. Han är är riktigt gammal och sliten, men gjuter fin bild av en åldrad gudfader som håller på att tappa greppet till en yngre och mer sadistisk generation av mafiosos...

fredag, september 05, 2008

Recension: The Fabulous Journey to the Center of the Earth (1976)


Tänk så mycket gummimonster Jules Verne och Edgar Rice Burroughs indirekt skapade med sina äventyrsberättelser. Antingen i renodlade filmatiseringar som i denna spanska version av en Verne-historia, här kallad The Fabulous Journey to the Center of the Earth, eller filmer som bara är starkt... kopierade :)

Här har vi alla fall den stolte Professor Otto Lindenbrock (Kenneth More) som av en slump (eller?) råkar få tag i en karta och dagbok som visar vägen till ett grottsystem som leder ner till jordens medelpunkt. Tillsammans med sin dotter Glauben (Ivonne Sentis) och hennes fästman, den tafatte militären Axel (Pep Munné) så beger de sig till Island, där ingången finns i närheten av vulkanen Sneffels.

Man hyr fåraherden Hans (Frank Braña) för ett får per dag och klättrar ner i det okända. Det går genast illa, man förlorar vattnet och dagboken med instruktionerna blåser bort och försvinner ner i de heta gaserna. Som tur var så träffar man på den mystiske Olsen (Jack Taylor), en lokal forskare som verkar mer insatt i miljön än vad han vill berätta.

Till slut, efter diverse faror och äventyr, så kommer man fram till en gigantiska underjordisk ocean och bygger sig en flotte... och sedan så bjuds det på allehanda gummimonster, mattepaintings och jättesvampar!

Här har vi en aktouriserad asball film. På samma sätt som Kevin Connors filmer med Doug McClure så är stilen gammeldags och det fokuseras på gummimonster av alla de slag. Journey är nog dock en aningen mer seriös än dess brittiska konkurrenter, speciellt när det gäller monster och övriga effekter, där man faktiskt försökt få till någon form av realism. Även om det givetvis inte går att se på ett realistiskt sätt med den budgeten. I alla fall är den också väldig snygg, med vad som ser ut att vara många riktiga spektakulära grottor och vyer.

Skådespelarna är stabila och där speciellt Jack Taylor gör en väldigt cool och mystisk insats. Men karln är en bra skådis också, vilket många glömmer bort efter att ha sett han i allt för många Jess Franco-rullar.

Ja, gillar man Kevin Connor, Doug McClure, monsterfilm och snygga äventyrsfilmer så ska man se den. Sedan undrar jag om det är en slump att det dyker upp en gigantisk apa i den här filmen... detta var trots allt den tiden Dino De Laurentiis version av King Kong regerade på biograferna...

Hur en städkvinna kan förvåna

Vår städare har slutat. Hon har sakta försvunnit och mer de senaste månaderna och nu är det två andra som kommer omvart annat. Det visade sig att vår städare, en kort liten kvinna från... sydamerika gissar jag... egentligen var utbildad psykolog, men har fått arbeta - utan klagomål kan tilläggas - som städare sedan hon kom till Sverige. Men nu har hon alltså fått återigen jobba med det hon kan och vill jobba med. Det är bara att gratulera!

Jag har blivit sjuk igen. Har hostat och har ett huvud lika tungt som ett bowlingklot. Fan. Jag vill inte vara sjuk, speciellt eftersom vi bara är två på kontoret under den första stressiga månaden efter sommaren. Jaja. Fick med mig lite film hem från stan i alla fall. Först fyra filmer som jag köpte för 25 kr styck, så även om de är dåliga så lider jag inte:

Blackout - nån seriemördathriller med tre människor i en hiss.
Alien vs Predator 2 Unrated - Vet inte om jag gillar den, men 25 spänn...
Flood - Ny brittisk katastroffilm
Frontier(s) - Fransk sågad skräckis som troligen är lite trist som jag tror.

Sedan blev det lite mer kvalité:

The Fabulous journey to the center of earth - Spansk Jules Verne-filmatisering.
Syndicate Sadists - Crime av Umberto Lenzi.
Kidnap Syndicate - Crime av Fernando Di Leo. Kan vara kul.

Walkman i Polen


G och hans mor har väl inte någon smidig relation idag, men han berättade om när han var barn och fyllde år. Hans mor hade sparat ihop pengar och köpt en Walkman, ni vet den bärbara kassettbandspelaren. Bara att köpa en sådan var säkert både dyrt och komplicerat en Polen under åttiotalet, men svårast var att få tag i musiken. Det fanns dock vissa radiostationer som spelade kommersiell icke-polsk musik om nätterna och hon hade stannat uppe och fyllt helt helt kassettband med låtar direkt från radion som G fick samtidigt i födelsedagspresent. En av låtarna var av B52's och det var precis den vi lyssnade på härom kvällen när han kom ihåg vart han hört den första gången. Jag gillade det hans mor gjorde. Det var väldigt gulligt, och jag önskar att hon kunde vara lika gullig fortfarande mot honom...

Själv hade jag också en walkman, en gul rackare. Men jag hade flera eftersom jag avverkade dem på löpande band. Det värsta var när min mor gav bort min kassettbandspelare till någon som inte hade någon (Ett kännetecken som är allt för vanligt i vår familj. Morbror Sigge brukade ge bort sina skor till folk som inte hade några till exempel. Hans enda skor. Eller hans finaste skor. Jag blev väldigt, väldigt arg på morsan då... men jag fick väl en ny antar jag. Nostalgiker har jag aldrig varit så jag har aldrig drömt mig bort till de där magiska blandbanden som en del yrar om. Givetvis hade jag blandband. Massor. Jag såg alltid till att spela in nya låtar när vi skulle ut och resa eller när jag var ute och gick. Men kvalitén var alltid usel och banden hade en tendens att gå sönder när man spolade fram och tillbaka till sina favoritlåtar. Då fick man skrynkla upp bandtejpen igen och sedan vara beredd på att kanske spola förbi de känsligare partierna i fortsättningen.

Det fanns vissa i skolan som hade dyrare walkmans. De var såpass känsliga att de kunde spola fram till nästa låt och stanna automatiskt. Jag misstänker att det berodde på att den kände av vart det var ett tomrum. Sedan dök det upp bärbara cd-spelare (Vi var som vanligt riktigt sena med att skaffa CD-spelare också, liksom med VHS-spelare - vi var nog de sista på jorden som hade betamax!) och ljudet blev sååå mycket bättre. Dessutom höll skivorna betydligt bättre. Där var det istället spelarna som var känsligare tror jag, och det blev några såna innan jag helt gick över till mp3.

Usch då. Det kändes nästan lite nostalgiskt det här. Det ska inte upprepas.

torsdag, september 04, 2008

Recension: For Your Height Only (1981)


För många, många år sedan så hittade jag The Impossible Kid på svensk vhs. Det var en udda actionkomedi med en märklig man, liten som ett barn och med äggformat huvud och pottfrisyr - dessutom antydan till tunnhårighet. Det var en underhållande filippinsk rulle. Efter den så kom en trailer för For Your Height Only, vilket jag då antog var uppföljaren - men det var egentligen den första filmen med Weng Weng som Agent 00, världens minsta hemliga agent!

Story är så tunn att jag faktiskt inte riktigt förstod vad den handlade om, men så här sammanfattar IMDB det:

"Mr. Giant has kidnapped the brilliant Dr. Van Kohler and is planning to use the Doctor's invention, the N-bomb, to hold the world hostage. The only one who can foil Mr. Giant's evil scheme is Agent 00, a 3-foot-tall filipino martial arts master, expert marksman, top-class romancer and all-around superspy. Can Agent 00 rescue Dr. Kohler before it's too late?"

Det kan mycket väl stämma, men jag kan inte svära på det. I alla fall så går filmen mest ut på att Weng Weng sparkar och skjuter ihjälp en oerhörd mängd fula skådespelare i fula frisyrer och med fula nylonskjortor. Ibland dansar det några icke-attraktiva filippinska brudar på nåt disco och givetvis är Weng Weng rena brudmagneten. Sedan dödar han lite fler.



For Your Height Only är en sanslöst kul film. Den är aldrig trist, utan det är fighter och skottdueller som avslöser varandra hela tiden. Att sedan Weng Weng är det bisarraste som gått omkring i ett par skor sedan Peter Bark och Nelson de la Rosa säger en hel del. Jag skulle nog till och med hävda att han är otäckare än ovannämnda bisarro-skådisar! Jag skulle hellre vakna med en drägglande de la Rosa under täcket än en lismande och åmande Weng Weng!

Men jag vill inte vara rolig på någon annans bekostnad, speciellt inte Weng Wengs. Han är faktiskt... inte någon bra skådis. Han är stel och stirrig och vet knappt vart han ska vrida huvudet under scenerna, men han har någon form av udda karisma och är hyfsat atletisk att man köper hans närvaro utan några större problem. Som fighter så uttnyttjar han sin storlek effektivt och får till en del underhållande moves samt en hel del pre-John Woo glidningar längst med golv med pistolen i högsta hugg!

Hög bodycount, märklig sexhumor, men tyvärr mindre gadgets och special effekter än i tvåan. Dock så gör Weng Weng showen helt sevärd, även om den cirkusartade musiken verkligen får det hela att verka vara större freakshow än vad det troligen är tänkt.

Rekommenderas.

onsdag, september 03, 2008

Recension: Golden Eagle (1970)


Det tog ett tag, men jag kände att det var dags att skriva några ord om en film som följt mig i ett par år nu. Det gick så långt att jag tog mig till Pattaya i Thailand för att kunna besöka den minnesplats som är upprättat efter filmens huvudskådis, Mitr Chaibancha. Golden Eagle är nog den filmen som han är mest berömd för, trots att han spelade (oftast huvudroller) i 266 långfilmer under 15 år!

Mitr Chaibancha spelar Rom Rittikrai, en privatdetektiv som till ytan är rent utsagt muppigt störig. Han verkar småfeg, är ett berömt fyllo och är allmänt pinsam. Men allt är ett spel. Egentligen är han Red Eagle, en maskerad brottsbekämpare, som rensar bort Thailands avskum med väl avvägda karateslag och skottdueller.

Men någon vill han ont! En falsk Red Eagle dyker upp och börjar mörda prominenta personer, politiker och andra makthavare, och Rom är så illa tvungen att bli... Golden Eagle! Så iklädd tajta guldkläder, en guldmask och antydan till kulmage så ger han sig i kast med den onda, onda, onda brottsliga organisationen Red Bamboo. Den leds av Bakin (Ob Boontid), en elak hypnotisitör som lärt sig konsten "på samma ställe som Rasputin". Målet är att sänka Thailand och skapa en kommunistisk superstat!

Golden Eagle myglar sig in, och mycket med hjälp av sin vackra och karatesparkande assistent Oy (Petchara Chaowarat) och visar vart skåpet ska stå!

Golden Eagle är knepig att få tag i, men den officiella thailändska dvdn går att hitta om man letar lite. Den är i korrekt ratio, men själva printen är så sliten att den ganska effektivt döljer hur snygg filmen är. Det är en effektivt regisserad rulle, minst sagt, om än med väldigt låg budget. Tänk er italienska/turkiska agent och crime-filmer från samma period så förstår ni vad det rör sig om, både story- och stilmässigt. Som actionfilm så bjuds det på sköna Batman-liknande slagsmål då och då och en längre actionscen på slutet då polisen invaderar skurkarnas ö.

Den är också schyst politiskt okorrekt där homosexuella förekommer, men bara som transvestiter (det bjuds på trans-fighting också kan tilläggas) och med nedlåtande utttryck. Men det ska också tilläggas att en av filmens huvudroller klär sig som kvinna och kickar omkring i damstrumpor i en lång sekvens, utan att det görs någon större deal av den saken.

De visuella effekterna är ganska primitiva och inte alltid helt lyckade, men har man förstått vad man gett sig in på så är det en finfin liten kitch-fulle. Skådespelarmässig är den ganska jämn, med ett brett register av överspeleri från en del komiska poliser och givetvis de elaka skurkarna som skrattar högt och länge så fort de gjort något ondsint.

Mitr Chaibancha dog under inspelningen, och som extramaterial får vi se hans kremering också. Bland annat så bär man omkring på en likstel, uppsvälld och lätt blåslagen Chaibancha innan den sista vilan. Kul.

Vill veta mer om hans öde så rekommenderar jag den här länken.

Efter Chaibancha dog så tog ultracoole Sombat Metanee och hård-som-fan-killen Sorapong Chatree över i branschen, och nu många år senare så är de populära karaktärsskådisar. Kanske hade vi sett Chaibancha där också idag om inte den tragiska olyckan inträffat. Det är något jag beklagar. Han var en förbannat cool skådis.

Sune Mangs - en riktig storknullare!


Först och främst, ursäkta det grova ordbruket i rubriken, men detta är faktiskt Sune Mangs egna ord! Det slår mig ibland, till exempel igår under en sällsynt stressig arbetsdag, att jag känner två kvinnor som båda fått sexuella förslag av Sune Mangs!

Den ena har jag inte så mycket detaljer på, förutom att det troligen var i ett folkets hus och Sune försökte få med min bekant upp i logen för lite hejsantjosan. Men den andra har jag mer minnen av.

Damen, låt oss kalla henne Sonja, satt på ett tog i sin ungdom. Sune Mangs kommer framrultande och börjar samtala med henne. Han frågar om hon vet vem han är, vilket hon givetvis vet - vem skulle inte känna igen Sune på den tiden? I alla fall så undrar Sune om hon vill komma med till hans kupé för lite rajtantajtan. Hon tackar vänligt nej, men han ger sig inte och slänger ut följande:

"Men! Följ med vet ja! Jag är en riktig storknullare jag!"

Det här är förstahandsuppgifter från damen som upplevde det, så litar på henne. Så efter detta har jag alltid haft en speciell relation till Sune och hans kulturella arv.

När det sedan visade sig att min far varit statist i en sexkomedi med Sune så slöts cirkeln totalt!

måndag, september 01, 2008

Recension: The Lodger (1944)


Äntligen fick jag se denna fria Jack The Ripper-filmatisering (som bygger på samma källa som Hitchcocks film med samma namn) och det var verkligen på tiden. The Lodger tillhör en av de där sällsynta filmerna som faktiskt kan sägas vara banbrytande och långt, långt före sin tid.

Jack The Ripper härjar i Whitechapel. En mörk kväll så knackar en man (Laird Cregar) på dörren till ett äldre par, herr och fru Bonting (som vill hyra ut ett rum. Han presenterar sig som Mr Slade och sysslar med medicin. Han har enbart en liten doktorsväska med sig och betalar bra i hyra.

Deras brorsdotter (tror jag) är den vackra Kitty Langley (Merle Oberon) som just har kommit tillbaka till London efter en succefylld tid i Paris där hon uppträtt med sin sång- och dansshow. Detta sammanfaller dock med att det visar sig att Jack The Ripper uppenbarligen är efter kvinnor som sysslar eller har sysslat med någon form av teaterverksamhet...

Samtidigt så blir Mr Slade allt mer intresserad av Kitty och hon ser honom som en snäll och udda man som inte är så farlig. Men frågan är just om han är farlig. Han kanske till och med är... Jack The Ripper?

Det är inte mycket i The Lodger som stämmer överens med den riktiga Jack The Ripper-historien. Det är egentligen bara namnet på mördaren och platsen som stämmer överens. Men det gör inte så mycket egentligen. Här har man uppenbarligen försökt skapa något annorlunda. Den stora skillnaden är att mördaren är efter teaterfolk. Detta berodde helt enkelt på att censuren inte tillät att prostituerade förekom på film (och tro mig, skådespelare är en passande ersättning). Men det till synes ganska mjuka manuset tillät också Laird Cregar, denna stora (även bokstavligen) skådespelare att gjuta eget liv i mr Slade och det gör han med bravur. Uppenbarligen djupt stör och med en nästan sexuell fascination av sin egen döde bror så svajar man själv fram och tillbaka över om han egentligen är Jack The Ripper eller bara en vanlig tokstolle. Cregar hade kunnat göra en parodi av rollen, men kontrollerar karaktären så vansinnigt bra att han utan tvekan är en av de mest unika och intressanta skådespelarna av sin tid. Synd bara att det han dog så tidigt.

Regissören John Brahm är tysk och kom, precis som många andra tyska kollegor, från en stämningsfull värld av ljus och skuggor. Även om filmen säkert hade en hyfsat begränsad budget så använder han kulisserna och tekniken så smart att han troligen tiodubblar filmens verkliga budget.

Ett måste för fans av fyrtiotalskräck.

Nu har Lennart Swahn dragit till regnbågens land


Jag har ingen speciell relation med Lennart Swahn, förutom att han var en del i min barndom och alla dessa TV-program. Han blev 81 år, vilket då är ett skäl till att hans död inte blev en överraskning.

Lennar Swahn var, som nog många vet, homosexuell (det är jag också, så detta är inte någon form av märklig smutskastning, då jag inte anser att outa någon är smutskastning) och var inom den världen en riktig glidare. En evig ungkarl som indirekt parades ihop med alla från Bosse Nilsson till Kent Finell. Hur det låg till med den saken vet jag inte, men att han var en sexuell man vet jag.

En av mina före detta vänner (vi har inte hörts av på ett par år nu, så jag antar att det blivit "bekant" eller "ytligt bekant" numera) fick ett erbjudande av Lennart på en herrtoalett någon gång under sextiotalet, men tackade nej då Lennart inte var hans stil. Så kan det vara. Men även under det tidigare nittiotalet (kanske sena åttiotalet) var Lennart i farten och en bekant (här snackar vi bekant och inget annat) lyckades busa med Lennart på ett väldigt elakt sätt.

Den här personen hörde Lennarts röst på någon gay-variant av Heta Linjen och lyckades avtala ett möte med honom, tre på morgonen. Min bekant var inte ensam kan tilläggas, utan busade runt med någon polare. I alla fall så gav han Lennart namnet på dörren mitt emot i trappuppgången... och så fick en äldre dam besök av Lennart Swahn tre på natten, med nerdragen keps. Lennart, som säkert var väldigt besviken (och tro mig, jag förstår honom!) bad om ursäkt och förklarade att det var ett misstag, och gick därifrån.

Jätteelakt tycker jag personligen. Men på ett annat sätt så visar det ändå att Lennart var så mycket mer än en hemtrevlig TV-profil. Han var människa, uppenbarligen en sexuell sådan, man, bög och någon som blivit lurad många gånger. Det kan inte vara lätt att ha varit Lennart Swahn och samtidigt försöka vara diskret med sin läggning. Han var trots allt från en helt annan generation, en generation där homosexualitet var syndigt, farligt och onaturligt. Det var många som säkert var elaka mot honom, och de falska rykterna som spreds om honom, bögskämten och allt skit hoppas jag gick honom förbi så mycket som möjligt.

Så Lennart, vila i frid... och finns det någon himmel så hoppas jag att du kan få ragga vidare där. I lugn och ro.

Restaurang Andaman

Om ni tar bussen bort till Järla Station och går tillbaka en bit så kommer ni till kyrkogården. Precis innan den så ligger det något som ser ut som en gammal pizzeria (vilket det troligen är) och som bär namnet Andaman. Det är en fenomenal thailändsk matpärla som för vår del började med en rejäl smäll då kocken, precis när vi kom innanför dörren, tappade en stor glasbytta i golvet. Men sånt inger förtroende för mig och Gregory, då det visar att det är människor och inte trendmuppar bakom disken. Man kan inte riktigt snacka om en tyst miljö heller, trots att vi nu var ensamma gäster i restaurangen. Bakom disken, som var öppen in till köket, på gick höga diskussioner på thailändska, skratt och thaipop. Precis som det ska vara.

Maten dröjde tjugo minuter, vilket också kändes ganska bra då det kändes som om den verkligen lagades till. Vi valde den starkaste rätten som vanligt, vilket i mitt fall var biff med chili, vitlök och ris. Gregory valde samma sak fast med kyckling. Vi har svårt att hitta stark mat, men här var det faktiskt hyfsat stark som kändes efter en halv minut eller så i munnen. Vi hade med oss egna kryddor, då vi sällan nöjer oss med det starkaste som finns på restaurangen, och fick det att bli svett-starkt. Köttet var mört och fint, samma sak med kyckligen och överlag var det en underbar, mustig thaismak som endast överträffas av Nom's Thaifood eller om man åker direkt till Thailand givetvis. Dessutom fick en skål med ris gratis eftersom vi hade åkt ända från Märsta för att smaka denna rekommenderade restaurang.

Så det var värt att ta den lilla trippen, även om vi åkte förbi Sickla Köpstad samtidigt och köpte varsin extern hårddisk (500 gb) för 599:-, lite dvds (givetvis - på Bara DVD) och så fick G tillfälle att göra ett av sina toalettbesök som han så gärna gör en gång i timmen.