lördag, september 13, 2008

Kina-resan: 080612



Vi har gjort det! Bestigit kinesiska muren! Inte hela givetvis, utan vi valde det klassiska stället Badaling, några mil utanför Beijing. Det var en dag med dimma, vilket kunde sägas vara tur i oturen. Det höll nämligen borta de mesta av turisthorderna, och stundtals - speciellt en bit upp - så kunde vi få vara mer eller mindre i fred.



Egentligen började bestigningen inte speciellt bra. Ungefär tio meter upp, precis där de första souvenirstånden började, så snubblade jag på en klumpigt konstruerad kabelhållare, ditlagd för att man inte skulle snubbla på kablarna! Jag tog emot mig med vänstra knät, höger smalben och höger hand.

Så ska kinesiska muren inledas. Antingen slår man sig blodig vid souvenirstånden eller på toppen, och då föredrar jag nog det tidigare alternativet.



De första hundra metrarna är egentligen värst. Kroppen och benen är redo att ge upp, känns som bly och svetten är så ymnig att det är pinsamt. Men sedan händer något. Kroppen anpassar sig, luften blir lättare att andas och tillslut står man där på toppen och är chockad över vilken färd man lyckats genomföra.



Men värst var att gå ner. Varenda muskel i kroppen var så inställd på att gå neråt att benen bara började skaka vid nedfärden. Som om dessa skulle krackelera och man handlöst skulle falla framår mitt bland hurtiga tyskar med för små t-shirts.



Yang hade hittat en hurtig chaffis åt oss. Vad hab hette fick vi aldrig reda på, men det var någon polare till Yang. Han verkade dock ej så sugen att köra oss vidare till platsen med det fantasieggande namnet The Ming Tombs. Efter ett väldigt överläggande, bland annat med Yang via mobil, så körde han oss dit - och det var ett stentrist ställe med några stenelefanter och några feta turister som skulle fotografera sig framför dessa. Chaffisen såg mer än glad ut när vi kom tillbaka och sade de magiska orden "to hotel".

Eftersom vi faktiskt firade tio månader den här dagen så tänkte vi slå till med Pekinganka, hittade ett ställe på kartan, tog tunnelbanan dit - och till och med där fanns det en speciell skylt som pekade mot detta fantastiska ankställe.

Det slutade med att vi åt thai. Så lätt kan det vara att hitta i Beijing.

torsdag, september 11, 2008

Recension: Postal (2007)


Så, äntligen fick jag skratta lite. Vilket verkligen var på tiden. Uwe Bolls Postal kommer aldrig att vinna några Oscars (men vem bryr sig om den skiten egentligen?), men den vann i alla fall mitt hjärta - för att skriva lite sött.

Zack Ward spelar Postal Dude, en minst sagt misslyckad kille som aldrig får jobb och blir hårt förnedrad under arbetsintervjuer. Hans fru väger 300 kg och knullar alla som kommer i närheten, inklusive redneck-grannen med ruttna tänder. Hans morbror heter Uncle Dave och är sektledare, där det mest går ut på att man röker mycket marijuana, har sex och utövar kontroll över andra medlemmar i sekten.

Samtidigt åker den totalt omoraliska polisen Officer Greg (Chris Spencer) omkring tillsammans med den tyske invandraren Officer John (Ralf Moeller) och försöker lära honom att agera som en äkta amerikan: dvs uttnyttja folk åt höger och vänster, förnedra handikappade, skjuta utlänningar och knulla Postal Dudes feta fru.

Mitt uppe i detta planera Osama Bin Laden (en väldigt, väldigt rolig Larry Thomas) en ny terroristattack, som ska slå den förra (9/11) med hästlängder! Det är nämligen så att det har kommit ett antal tusen Krotchy-dockor från Kina som alla innehåller fågelinfluensan! Dessa ska säljas på nöjeslandet Little Germany, en nazistisk nöjesparken som regissören Uwe Boll driver.

Naturligtvis korsas alla vägar, och man börjar skjuta på allt som rör sig. Helst barn.

Fan, den var faktiskt rolig. Den levde upp till den lilla hypen som faktiskt finns. Uwe leverar ett hyfsat intelligent manus (jepp, fast uppblandat med riktigt dumma skämt) som driver med korkade, bakåtsträvande och lättlurade människor - av alla nationaliteter. Det är såna som låter sig luras av politik, krig, religion, sex... whatever. Högt blandas med lågt, men när det väl är lågt så är det lågt - och det är uppenbarligen ingen skäms för. I en hejdlös massakerscen så är det bara barn som blir sönderskjutna, och det visar sig att 9/11-attacken orsakades av överaggressiva passagerare på ett av planen! Bara det är underbart.

Den har väl en hyfsat begränsad budget och filmen håller sig inom hyfsat små ytor för det mesta, men den blir aldrig trist och den ena sköna scenen avlöser den andra. Det bästa är egentligen att man har lyckats skapa... inte trovärdiga... men intressanta karaktärer. Såna som man känner sig engagerade i. Zack Ward är en riktig komisk begåvning och får bra uppbackning av Dave Foley i en minst sagt naken roll.

Sedan måste man ge Uwe cred. Det är inte alla som visar sig själv som en nazistisk, självgod pedofil som får spö av den riktiga skaparen till dataspelet Postal eftersom han gjort en sådan sugig film.

Skön rulle. Den fick mig att skratta ordentligt, och den fick mig att vilja se om den. Bravo! (dessutom var slutet ganska vackert...)

11 september - mina tänkbara WTC-leksaker


När jag var i New York för några år sedan och tog mig en titt på Ground Zero så kändes det hela som en märkligare variant av Disneyland. Barnfamiljer gick omkring och fotograferade, hårt beväpnade vakter poserade framför kamerorna, utställningar och annat som kunde underhålla för stunden. Det var ett lättsam stämning, och när vi trängde oss fram bland guidegrupperna och turisterna så kändes det som om alla, inklusive New Yorkarna glömt bort vad som hände en gång i tiden.

Ganska snart efter 9/11 så kom jag på två leksaker jag skulle vilja producera:

* En miniatyr av World Trade Center, med en knapp under som man håller in. När man släpper denna så rasar tornen ihop, precis om den där gamla leksaken med en hund, katt eller annat djur. Tyckte de var skitskoj när jag var liten, och en WTC-variant hade suttit fint.

* Har ni sett den där miniatyrflaggstången som det är en liten trähackspett fastsatt vid? Den sitter som på en styv metalltråd som går ut som en båge från själva flaggstången. När man sedan tar tag i hackspetten och släpper den så hackar den sig neråt på flaggstången, från topp till botten. Jag hade tänkt mig samma sak med ett WTC-torn och ett flygplan.


En annan tanke som jag får nu är kanske en terroristvariant av Monopol som utspelar sig i samma kvarter som WTC, men istället för att man köper hus så bombar man hus eller nåt? Och gör man bort sig så åker man in på Guantamo.

onsdag, september 10, 2008

Mentolchock i näsan

Hade fått en ful finne precis bredvid näsan. Så innan jag sov så satte jag, som vanligt, en klick tandkräm på pestbölden (vilket fungerar utmärkt, så tro inte på folk som säger att det är en vandringssägen) så att den skulle torka ut och dö.

Vid tre-tiden i natt så vaknar jag plötsligt upp med en iskall känsla i ena näsborren. Jag kan andas våldsamt bra med den, och den andra är täppt. Varje gång jag drar in eller ut lukt så känns det konstigt, kallt och... obehagligt.

Jag lyckas ta mig upp, tar mig in på toaletten och snyter ut innehållet... som är misstänkt vitt och otrevligt. Tandkräm, uppenbarligen. Jag har alltså på något sätt lyckats föra en bit tandkräm - för det var fortfarande kvar en del på finnen - från sidan av näsan och i näsan!

Obehagligt som fan!

Förresten, stämmer den gamla legenden om att man kan få feber av att käka tandkräm? Måste testa det nån gång. Måste vara behagligare än att snorta det i alla fall.

Bortförklaringar

Det känns som om pingstpastorn nu varje dag gått ut i tidningarna med en förklaring eller bortförklaring på varför han inte gjorde något åt eländet. Själv tycker jag det luktar dåligt samvete, men om ens händer är "bakbundna" så kan man inte ha dålig samvete. Då har man gjort sitt val.

Kina-resan: 080611





Det var ovanligt bekvämt att sova på tåg. Lite kallt kanske, men den hårda mjuka sängen tilltalade min speciella sätt att sova och jag vaknade upp inbakad i den speciella unkna tågdoften, redo för nya äventyr.

Efter att ha åkt en helt galen rally-svart taxi till hotellet som annonserade tydligt att man inte godkände prostitution så begav vi oss iväg till det första stoppet, Yonghe Lamastery, en tibetanskt tempel.

Det är ett vackert och stort tempel som aldrig verkade ta slut. Det var gård efter gård, helgedom och olika varianter av Buddha. Många människor var där och offrade rökelser och kastade pengar för att kanske köpa sig lite lycka. Det hade hunnit blivit riktigt varmt och soligt, och vi tog massor av bilder - som vi hoppas fungerar då minneskortet till kameran började trassla.

Vi kände oss hyperaktiva och tog tunnelbanan till Tiamen, där ett stort porträtt av Mao blickar ner över det enorma torget. Det är samma porträtt som startade studentupploppen 1989 då någon kastade ett ägg på det.

Bill var en jobbig snubbe. Han presenterade sig som lärare. När han hörde att vi var från Sverige så körde han några väl inövade fraser på svenska och började yra om en "professor Lars" som vi kunde få träffa om vi tittade lite på Bills målningar. Sedan vägrade han släppa oss. Vi sade till honom uttryckligen att vi ville vara i fred, men han försökte hela tiden mygla in sig som guide vart vi än gick. "Do you know why?" var hans standardfras efter att beskrivit något - något som dess har blivit vårt egna lilla internskämt.

Forbidden city var fantastiskt. Jag hade verkligen inte föreställt mig hur vansinnigt stort detta palats var. Där hade kejsare bott i många hundra år tillsammans med tusentals konkubiner, eunucker och andra tjänare. Staden var som en rysk docka som avslöjade en gård efter en annan, och avslutades med en vacker trädgård. Det var som att komma in i en annan värld, eller film kanske. Just den här dagen så var solen stekande och det var en pärs att ta sig igenom palatset. G smygrökte där inne och jag höll på att dö av vätskebrist. Men kul var det.

Utanför, på andra sidan, träffade vi en udda typ vid namn Yang. Svårbestämd ålder, men troligen över fyrtio år. Saliven sprutade varje gång han pratade - vilket han gjorde ofta och högt. Den rikliga förekomsten av saliv berodde på några väldigt sneda framtänder. Vi tackade ja till en vinglig rickshaw-tur genom Hutong, som enligt flera ställen är ett av de äldsta områderna i Beijing. Yangs vän, som fick äran att trampa fram med oss tills att dess svetten rann, led märkbart av sin tunga last. Yang, som cyklade bredvid, var en minst sagt entusiastisk guide som så gott det gick försökte berätta Hutongs historia.

Både jag och G fick rånar-vibbar av Yang först, men efter en stund - och det att dom inte försökt råna oss på en mörk bakgata - gjorde att vi bad Yang fixa oss en chaffis till Kinesiska Muren nästa dag.

Sedan lämnade vi våra udda vänner och satte oss och var turistdekadenta på en bar.

Inte helt otrevligt det heller.

tisdag, september 09, 2008

Min Wendela




Det känns konstigt att Aftonbladet har skapat en ny kvinnosajt med namnet Wendela, då det också är namnet på min mor - och överlag ett ganska ovanligt namn. Den är döpt efter Wendela Hebbe som verkade vara en smart kvinna, men jag misstänker att hon rullar i sin grav över att få namnge ett sånt trist projekt.

"Välkommen till Wendela – tjejmiddagen som aldrig tar slut. Här pratar vi om allt från dildos till döden. Och du är bjuden."

till

"På sajten kan du fråga Karin Adelsköld hur du säljer in dig på dejtingsajten och nanny Anne-Lie hur ni får ungarna i säng. Du kan lära dig att boosta dig själv på jobbet, läsa de bästa bloggarna – och börja blogga själv."

Det är de vanliga kvinnogrejerna: dildos, dejting, barn, dåligt självförtroende på jobbet och antagligen tips om mamma- och modebloggar. Att man dessutom jämför det hela med en "tjejmiddag" känns ännu mer trist.

Nu generaliserar jag givetvis en aning, men det känns inte som man kan förvänta sig något nytt eller något som avviker från de vanligaste kvinnoklyschorna - som jag anser är de enda verkliga "kvinnofällorna".

Här ovan ser ni tre bilder på min Wendela, den enda vettiga Wendela jag vet om.

måndag, september 08, 2008

Recension: Black Rainbow (1989)


Micke på Monkey Beach stack den här i händerna på mig och jag tilltalades av konceptet på en gång. Men jag hade aldrig hör talas om den. Totalt okänd, och det känns så gott att upptäcka en sån där riktig, fin go filmpärla: Black Rainbow.

Martha Travis (Rosanna Arquette) reser runt som ett kristet medium med sin alkoholiserade far och manager, Walter (Jason Robards). Hennes far hävdar att hon har direktkontakt med himlen och kan tala med dess invånare. Vi varje liten småstad de stannar vid så får ensamma tanter och religösa damer en chans att prata lite med sina döda makar, söner, döttrar, mödrar, systrar, börder. De berättar om hur underbart de har i himlen.

Men Martha har ingen direktkontakt med himlen. Hon är snarare synsk och kan känna av människor väldigt lätt. Ibland så verkar hon faktiskt få en koppling till dem och ibland gissar hon. Men enligt henne finns ingen himmel. Ibland får hon kontakt med andar, eller vad det nu är, som inte vill så väl. Denna gången är det speciellare, hon får kontakt med människor som inte dött ännu. De ska dö.

Givetvis slår detta in, en man blir brutalt nedskjuten i sitt hem och detta väcker intresset hos småstadsjournalisten Gary Wallace (Tom Hulce). Han följer efter Martha och Walter, och inser också att hon vet vem som mördade mannen. I nästa stad skapar hon skandal i en kyrka då hon förutspår att ett tiotal män ska dö... och givetvis slår det in.

Men någon är rädd för hennes krafter och en hyrd mördare beger sig till nästan lilla stad för att rensa undan problem. Walter börjar deppa ihop ännu mer i sprit och ångest, och Martha inser att hon blivit lurad i hela sitt liv...

Vilken pärla! Jag skulle till och med vilja påstå att det är en orginell liten film. Ganska lågmäld, men med riktigt bra scener då Martha får kontakt med "himlen" och ett fenomenalt spel mellan Rosanna Arquette och Jason Robarts. Det är dels thriller, dels skräck och dels drama, i en utsökt och känsloladdad handling.

Själva "hyrd mördare"-scenariot kanske känns lite töntigt när man läser det så här, men det är en smart intrig som aldrig tar över, men som är väldigt viktigt. Dessutom så introduceras mördaren så bra, på ett sätt som är så långt borta från klicheér som möjligt. Det är en historia som blandar in ensamhet, religion, övernaturligheter, fader-dotter-ångest och lite våldsamheter.

Faktiskt en av de bästa filmerna jag sett på ett bra tag.

Mitt personnummer är värst och hemskast av dem alla!

Mitt är värsta av dem alla! Så 666-pappan ska vara glad över att de bara har ett sånt gammalt tal! Jag har något betydligt aktuellare.

6913

Ja, ni ser ju. Vi går igenom dessa fyra siffror för att se vad som eventuellt skulle kunna strida mot min personlighet som jag var en religiös moraltant:

* 69 - Ja, det säger ju alltå. Sextionian! Berömda och dekandenta sex-ställningen! Vem vill ha en sexualakt i sitt personnummer? Inte jag i alla fall! Det är perverst och omoraliskt och på detta sättet kan jag också utstå hån från människor som tycker det är roligt med att jag har 69 i mitt personnummer.

* 13 - OLYCKSTALET NUMMER ETT! Inte ens flygplan har en rad 13, inte officiellt i alla fall. I vissa skyskrapor jag besökt så finns inte våning 13. Detta är symbol för otur och olycka och jag vill inte förknippas med något sånt fruktansvärt!

* 91 - Freddy Mercury dog av AIDS! Hur kan mitt personnummer förknippas med detta olycksår! Dessutom är det gott om hemska olyckor (bland annat blev en åskådare dödad av blixen under US Open) och fruktansvärda händelser det året.

Så tre saker som är minst (om inte mer) realistiska anledningar till att jag måste få byta personnummer!

Så söt man kunde vara då!


Det känns som en annan människa. En helt annan människa. Jag har inga direkta minnen av hur det var att vara barn. Det är som att titta på bilder av docka. Eller en marionett. Något som ännu inte hade formats till den riktiga människa som sedan dök upp.

Jag tror jag först började uppfatta mig som en egen personlighet när jag var 18-19 år. Innan dess var man bara ett skal där skolor försökte pressa in åsikter och moral. Men jag pressade alltid emot. En del tog jag åt mig, sånt som passade mig - för det är viktigast. Resten lät jag gå in genom ena örat och ut genom det andra.

Det är skönt. Jag tror jag formade mig själv i mångt och mycket, vilket fler borde göra. Vissa bra saker fick jag från mina föräldrar, men det mesta känns det som om jag kom underfund med själv. För att fortsätta min egen självgodhet så måste jag erkänna att jag gillar min personlighet. Jag gillar det jag skapade. Jag är min egen gud som jag skrivit innan på bloggen, och jag själv är min bästa och främsta skapelse.

totalt idiotisk kristen vidskepelse


"Vår lilla flicka är inget ondskefullt odjur och ska inte behöva lida för symboliken i sitt personnummer, 666"

God damn it! Det är bara tre siffror! Det är inget annat. Om man är lite väl påläst så är det inte ens säkert att 666 är det beryktade talet, utan 616 istället. Antagligen hade dessa idioter till föräldrar inte ens reagerade över det, eftersom deras dumhet överskrider deras samlade kunskap. 666 symboliserar heller inte odjuret, utan de som tjänar honom på jorden. Deras lilla gullegris är inte något odjur, symboliserar inte något odjur. Puckon. Är man dessutom inte "superreligös" (deras egna ord) så borde de nog inte ens bry sig. Nu har de däremot sett till att deras ungjävel verkligen fått uppmärksamhet kring sig på grund av denna vidskepelse. Nu vet alla i deras närhet att deras barn har 666 i personumret.

Det är bara att gratulera till en lyckad start i livet på ungen ;)

söndag, september 07, 2008

Stevie Wonder... eller jag? :)



Jag måste faktiskt säga att jag är grymt likt Stevie Wonder i denna maskeradutstyrsel jag vann första pris med som barn!