lördag, september 20, 2008

Ett stillsamt bråk mellan en snål dam och en olivförsäljare

Vi var och fotograferade lite idag (kommer lägga upp några i morgon, kanske) och var även inne i stan en sväng för att eventuellt köpa chilikorv på den där matmarknaden vid Sergels Torg. Det blev ingen chilikorv, men Gregory blev sugen på svarta oliver och vi hittade ett stånd där sånt såldes. Ni vet, en massa goda oliver, inlagd vitlök och så vidare. Vi ville ha färska och burkfria oliver, så det kändes som ett bra val.

Dock så hamnade vi mitt i ett mindre drama. En dam hade bett försäljaren att blanda ihop lite av geggorna till, förhoppningsvis, en ännu godare röra. Sedan ställde han det på vågen och hon ropade "You must be joking!?". Så hon vägade betala summan som var där. Hon pratade engelska eftersom försäljaren inte snackade svenska. Så det urartade till ett mindre bråk där hon absolut inte ville betala för det hon hade köpt (hon hade två lådor, en av dom innehöll mixen och den andra innehöll rena oliver). Till slut gav försäljaren upp och hon ville i alla fall köpa oliverna, trots att även dom var dyra enligt henne... så medan han gick iväg för att växla pengarna så började hon tala med Gregory "These immigrants are so rude". Gregory, som måste känna sig en aning träffad av detta påpeka att inte alla är oförskämda.

I alla fall kommer försäljaren tillbaka och hon fortsätter sitt meningslösa klagande - troligen ville hon väl ha mixen ändå, fast billigare, men han ställer undan den och börjar prata med oss istället. Så hon säger "Asshole" till honom, och han säger lugnt tillbaka "You fucking bitch" och undrar vad vi vill ha. Medan damen går iväg så ber G att få svarta oliver för sjuttio kronor, och ger oss en rejäl rabatt både på oliverna och på de naturgodis som jag köpte samtidigt.

Ain't life wonderful.

fredag, september 19, 2008

Ett konstruktivt svar på hur man ska slippa behöva tala med kunderna i telefon

Jag funderar på att effektivisera arbetet en aning. Det ringer kunder hela dagarna och oftast finns det samma melodi i det de säger. Oftast utspelar sig samma dialog i inledningen:

Kund: Hej, det här är Lisbeth på Blablabla. Nu hittar jag inte kundnumret...
Fred: Vart ringer ni ifrån nu igen?


Jag kollar upp kundnumret, i de fall de faktiskt inte råkar ha det tillgängligt.

Sedan så sker det samma sak. De har en fråga, som jag oftast svarar ja eller nej på, och är det något med fakturor eller ändringar i systemet så ber jag dem maila informationen. Om man nu beräknar, eller snarare gör ett genomsnitt på hur många bokstäver det är i alla svenska ord, så borde man kunna räkna ut ungefär hur lång tid ett normalt samtal är, samt hur mycket man själv säger mellan kundens prat. Därför skulle man kunna koppla en automatiskt telefonsvarare till telefonen med följande inspelning:

Hej, välkommen till Företaget AB. Det är Fred.

Vart ringer ni nu ifrån, skulle ni kunna upprepa kundnumret? (observera, två frågor som flyter ihop som om det vore fullt naturligt)

(här kan man lägga lite inspelade knatterljud från tangentbordet)

Så, hur var ert ärende?`

(ganska lång tystnad här, kanske tre gånger så lång som en genomsnittlig mening, eventuellt kan man "humma" lite medan, så att om de tystnar låter det som om man arbetar eller är djupt involverad i tankearbete)

Ja...

(tystnad och låter kunden prata lite mer)

Absolut.

Naturligtvis.


Nej, tyvärr... (med en lätt besviken ton själv, så att man visar liteee medlidande, men inte för mycket)

Mmm...

Absolut.

Jepp.

Men, om du mailar detta till vår email så tar vi hand om det så fort det kommer in.

Hej då!


Lagom luddigt, och mitt förslag är att man inte pratar allt för högt heller, utan lite mer frånvarande så att kunden snabbt vill stöka över samtalet. Förslagsvis kan man också nämna mailadressen om de skulle fråga.

En annan idé är att om det är väldigt jobbiga kunder att man eventuellt kan lägga orden:

Men då kopplar jag dig till Östersund! Ett ögonblick!

Så blir man av med dem på ett snabbt och elegant sätt.

Kina-resan: 080613


Vi bestämde oss för att sova ut en smula och vaknade vid 10.30. Muren hade minst sagt tagit sina krafter av oss. Man får aldrig något gratis, så är det bara.

Bakom Forbidden City låg en park som vi aldrig hann besöka igår. Kineserna älskar sina parker, och som vanligt var den urgammal och innehöll tre tempel/paviljonger.

Det märktes i benen att dessa var trötta, och ett fett gäng var inte det som lockade mest. Men efter att ha blivit omsprungna av ett gäng pensionärer mitt under uppvägen så spurtade vi själva och kom upp, svettiga - vad annars!

En gång i tiden hade det stått ett par stycken koppar-Buddhas där uppe, men dessa hade blivit stulna i början av nittonhundratalet. Dom blev väl nersmälta, som vanligt i krigstider.


Från denna höjd så kunde vi se den stora vita pagodan som omgärdades av sin egen park en bit bort. Lämpligt nog omringad av branta trappor på en kulle. Eftersom det är så kul med trappor så gick vi dit också. Det kostade 20 spänn att gå in, vilket inte är mycket, även om en man framför oss verkade tycka det sjukt dyrt. Till den grad att han började skrika. Den Vita Pagodan var väl så fin som den kunde bli. Den hade delvis förstörd i en jordbävning 1976, men man hade restaurerat den sen dess givetvis.

Dessutom, vilket var coolt, så hade man en djup Indiana Jones-inspirerande konstgjord grotta :)



Eftersom vi checkat ut tidigare så släpade vi på våra ryggsäckar, vilket gjorde oss mer trötta och slitna än vanligt.

Tåget skulle gå senare på kvällen, och vi kände att vi hade tid att komma dit. Ja, trodde vi i alla fall. Ingen kan vara säker i Beijing! Så två timmar innan så hoppade vi på t-banan till tågstationen... och åkte fram och tillbaka. Stationen var borta! Vi åkte några gånger, men där det skulle vara en station... ja, den fanns inte! Till slut insåg vi att vi då och då åkte förbi en helt mörk station, och av någon anledning hade denna T-station inte öppnat ännu! Vi åkte tillbaka till den stationen som såg närmast ut, steg ut och insåg att vi inte skulle hitta någonstans.

Jag får syn på en västerländsk kille och frågar vart tågstationen är. Han tittar på mig, och sedan frågar han på ren svenska: Är ni från Sverige? Fantastiskt! Samtidigt har det börjat spöregna och vi följer svenskens instruktioner till station... och sedan var vi allt för stressade för att kunna sova bra på tåget.

Dock satt vi några timmar och pratade med ett kinesiskt part, där mannen faktiskt jobbade med försöka hindra piratkopieringen i Kina! Vilket var roligt, så jag passade på att klaga på hur svårt det var att hitta orginalfilmer i Kina... och han höll med mig.

Jaja, vi försökte sova i alla fall. Men jag gissar att sömnen kommer att komma när vi väl är "hemma" i Shanghai.

onsdag, september 17, 2008

Recension: Hundra (1983)


I väntan på Barry Prima-filmer så kändes det helt rätt att införskaffa en av de många Conan-inspirerade rullar som kom ut efter Arnolds mega-succé. Hundra hade jag egentligen inte hört så mycket om, men efter en del bra kommentarer på nätet så hamnade den i min samling.

Laurene Landon spelar Hundra, en hjältemodig amazonkvinna, vars hela stam (av enbart kvinnor givetvis) dödas av brutala barbarer. Hon beger sig iväg med häst och hund för att hitta sitta öde. En dag som, efter diverse äventyr, så kommer hon till en stad där en ond sekt styr. Översteprästen tvingar utvalda unga kvinnor i staden att vara sexslavar.

Hundra hittar i staden också en stilig och snäll doktor som faktiskt inte vill ha henne, till att bli den som ska göra henne med barn och få henne att föda en dotter. Men eftersom han först är motvillig och inte allt för entusiastisk så infiltrerar hon sekten för att lära sig lite av hur kvinnor ska bete sig. Med viss svårighet så lyckas hon till slut para sig med doktorn, men är vid det laget nästan fånge hos sekten.

Men tack och lov har hon inte förlorat det som gör henne till Hundra, nämligen förmågan att inte låta någon ställa sig på henne och den minst lika bra förmågan att svinga sitt svärd...

Även om Hundra kanske först och främst är ett ganska stillsamt äventyr med en budget långt, långt under Conan-filmerna så blir det trots allt en väldigt snygg och delvis underhållande film. Den börjar hårt ut med en bymassaker som slår den i Conan, och leder sedan vidare till ett antal underhållande fighter och jakter. Sedan lugnar den tyvärr ner sig och blir lite småseg... fram till finalen. Så det är långt ifrån någon perfekt film alltså.

Men det som gör den sevärd är, förutom de fina miljöerna och den lyxiga regin av Matt Cimber, actionscenerna som är toppklass. Laurene Landon är måhända ingen bra skådis, långt ifrån, men hon är galant när det gäller att slåss, hoppa, falla, rulla och vara allmänt atletisk. Riktigt bra till och med. Red Sonja blir ännu sämre när man jämför med vad man lyckats med här. Fighterna är dessutom hyfsat blodiga och innehåller många roliga stunts.

Humorn är det både och med. Det finns en del sexhumor som inte riktigt passar, men slapsticken är kul och liksom med actionscenerna så är Landon en riktigt bra komedienne. Något som troligen också fläskar på lyxkänslan är Ennio Morricones flådiga soundtrack, som trevligt nog finns med på en bonus-CD i detta släpp också!

Så, en del blodig action, bra jakter och äventyr, lite seg emellanåt och en hjältinna som är en grymt dålig skådis när det gäller att vara seriös, men som klarar allt annat.

Okey, nu är jag beredd för lite Barry Prima. Kom igen nu!

Recension: Den Syndiga Dvärgen (1973)


Ibland ramlar man över en sån där film som man för allt i världen inte kan förstå fick klartecken, finansering, cast och premiär. Tack och lov lever vi i en sån värld där just såna filmer mycket väl kan existerar, och Den Syndiga Dvärgen är ett gott exempel på skandinavisk perversion!

Torben Bille spelar Olaf, både dvärg och leksaksmakare i ett. Han lever i ett stort hus tillsammans med sin alkholiserade och brännskadade mor, Lila Nash (Clara Keller), som verkar ha varit en stor stjärna inom varietén en gång i tiden. Hon sitter mest och dricker sig full med sin vännina Winnie (Gerda Madsen) och hacka ner på sin haltande son.

De driver samtidigt ett lägenhetshotell där ungkarlar och fattighjon kan hyra sig ett rum för en billig penning. En dag kommer det unga och optimistiska paret Mary (Anne Sparrow) och Peter (Tony Eades) dit, för tillfälligt boende under tiden Peter jagar jobb. Men vad de inte vet är att Olaf och Lila har en mörk hemlighet, en sadistisk bordell på vinden där fastkedjade och drogade unga kvinnor hyrs ut till villiga danskar!!!

Olaf får inte röra flickorna enligt hans mor, men inom honom så blir han bara allt mer desperat! Och när tillfället blir det rätta, så verkar till och med Mary passa in som en ny rumskamrat på vinden...

Det är sällan man ser såna här filmer. Trots allt. Torben Bille ser konstant ond ut. Hela tiden. Jag hade fått ont i huvudet och kramp i ansiktet över att gestalta så ond hela, hela tiden. Det piskas fastkedjade kvinnor, dvärgen våldtar ett offer med sin käpp, det är avancerad mjukporr, arty experimentell musik, hela tiden referenser till leksaker och ett och annat sångnummer med den fulla modern! Att sedan den onda knarkhandlare kallar sig för Jultomten och verkligheten var regissören till de berömda danska Tecken-filmerna gör saken ännu mer märklig. Eller kanske inte. Vi snackar trots allt danskar här, skandinaviens topp-pervon.

Som film fungerar den helt okey, även om den är på tok för långsam. Filmen börjar rulla rejält efter fyrtio minuter, speciellt eftersom det börjar gå allt mer illa för den trista lilla kärleksparet och det blir problem på bordellen då knarket tar slut. Små intrigskapare helt enkelt. Torben Bille må ha varit kort, men han bär en stor del av lasset med sin entusiastiska insats. Han är helt klart den bästa skådisen i filmen, och kastar sig in med sin sadistiska läggning med uppenbar glädje och distans.

Njuta Films har gett ut en 2-discare, och på den andra discen finns den danska hårdporr-versionen (vilket verkar, då jag bara skummat igenom den, ungefär samma rulle fast med hardcore inserts). Bilden är långt ifrån perfekt, men med tanke på filmens obskyritet så är det lätt att förlåta.

Se den, antingen för alla nakna danskor... heller enkelt för att Torben Bille är så jävla sevärd!

Mask of Murder på DVD!


Jag har på senaste tiden slitit hårt med tre biografier till Studio S-utgåva av Arne Mattssons Mask Of Murder. Det blev texter om Christopher Lee, Valerie Perrine och Rod Taylor. Dessutom blev det en trivia-sektion om filmen också.

Det är roligt att Studio S ger ut den då den för mig är ett litet guilty pleasure sedan flera år tillbaka. Det är en mörk och blek thriller som både fungerar som seriemördarfilm, slasher och giallo-wannabe. Vintermiljön är givetvis idealisk och Arne vräker på med några riktigt snaskiga mord - och givetvis en del naket.

Releasen blir, lämpligt nog, i December 2008 - en perfekt vinterruskig thriller helt enkelt.

tisdag, september 16, 2008

Recension: Flashman (1967)


Det är underbart att vara svensk och leva i en tid där det släpps så mycket intressant film på DVD i Sverige. Vi har bolag som Studio S och Njuta Films och nu även Fin de Siècle Media! Tänk, en gång i tiden satt filmsamlarna och höll krampaktigt i sina dåliga VHS-kopior och hävdade att inga av dessa filmer någonsin skulle komma på DVD... ja, till och med såna "rariteter" som Jättehajen och House with the laughing windows ansågs omöjliga. Nu verkar dessa vara rena mainstream-rullarna i jämförelse med vad som dyker upp, och Fin de Siècle Media har begåvat Sverige med en underbar liten rulle: Flashman!

Paolo Gozlino (som ser ut som en blandning av Hugh Laurie och Anthony Franciosa) spelar Lord Alexei Burman, en tokrik adelsman som leker superhjälte på fritiden, nämligen den klämkäcka och atletiska brottsbekämparen Flashman.

Efter ett nedrigt mord och bombattentat så har den farliga brottslingen Kid (stencoole Ivano Staccioli) fått tag i ett osynlighetsserum som han genast börjar använda för att kunna norpa pengar från banker. Men Flashman är honom tätt i hälarna. Kid får dessutom hjälp av ledaren för en kvinnlig stöldliga, som också härjar på stadens banker.

Tillsammans så ska de slå till mot världens rikaste man, en Maharajah Med Ben Kan som befinner sig på semester i Beirut med sina tjugofel fruar och sin vackra dotter Helene...

Luciano Martino har producerat en rulle med riktig mycket drag i. Även om historien i sig inte är det minsta orginell och i praktiken är en blinkning åt allt från Batman till serietidningen Diabolik, James Bond och en massa annan popkultur, så är den gjord med så mycket fart och glädje att man faktiskt inte blir uttråkad en enda sekund. Trots att budgeten är låg (vilket är bra, då kan den inte sväva ut i såna groteska sextiotalskitch-fantasier som till exempel Casino Royale eller Modesty Blaise) det antagligen inte var allt för många omtagningar så lyckas regissören Mino Loy att berätta en engagerade historia med hyfsade specialeffekter och sköna skådisar.

Eftersom det förekommer osynliga människor så blir det ett blandat resultat av väldigt tydliga trådar och glasrutor, till nästan omöjligt bra scener (bland annat då en karaktär hoppar fram ur ett rökfyllt rum, osynlig... och det ser så bra ut att jag först förutsatte att det var datoranimerad... tills jag insåg hur gammal filmen är). Pyrotekniken och miniatyrerna är lite sämre, men det gör givetvis ingenting - speciellt för oss som faktiskt gillar den här genren och har förståelse för lågbudgetfilm.

Att filmen är snygg blir väldigt klart i och med den fina printen som Fin de Siècle Media skakat fram. Bilden är enormt skarp, även i effektsekvenser, och det bidrar nog till att vissa effekter blir väl avslöjande. Färger och kontrast är utmärkta, och trots sin obskyritet och ålder så är det en väldigt, väldigt bra print.

Den är billig också, 129 kr - vilket är en bra ursäkt för att köpa den till exempel på SubDVD eller direkt på Fin de Siècle Media. Gillar man italiensk action, crime, kitch från sextiotalet eller bara god, barnslig underhållning så är Flashman ett måste.

måndag, september 15, 2008

Plötsligt faller de stora

Det kändes som om det kom plötsligt, att Richard Wright dog. Jag gillar Pink Floyd, utan tvekan, men jag är långt ifrån insatt. De främsta minnen jag har från min barndom är dock Pink Floyd-relaterad.

Morsan har alltid varit en fan av Floydarna och spelade för mig både Wish You Where Here och Dark Side Of The Moon väldigt mycket när jag var liten. Det var musik som både fascinerade och skrämde mig. Speciellt så tror jag det var hjärtslagen på någon av plattorna, (Dark Side?), som fick mig att bli genuint rädd för musiken. Det påminde mig om en skräckvinyl med Edgar Allan Poe-berättelser som jag lyssnade på mycket, där det fanns med en synnerligen läskig variant av Tell-Tale Heart.

Pink Floyd lyssnar jag på ändå idag, men den där vinylen har försvunnit. Är det någon som vet vilken jag menar? Den var på svenska och någon känd svensk röst berättade, och det var fan det enda som kunde ge mig mardrömmar.

Recension: Tales from the crypt - säsong 1 (1989)


Det tog en rackarns massa år, men äntligen har jag fått tillfälle att börja köpa på mig Tales from the crypt, den sköna TV-serien som fick amerikansk TV att slå kullerbyttor under det sena åttiotalet. Jag tänker givetvis se igenom allt, och har börjat med säsong 1. Eftersom det är så få avsnitt i den säsongen så tänker jag skriva några kommentarer om alla.

"The Man Who Was Death" - En mycket bra inledning som behandlar ett kontroversiellt ämne, dödsstraff. Bill Sadler spelar avrättaren som får sparken från sitt jobb och börjar elektricifiera de han tycker förtjänar detta. Svart humor och väldigt välspelat där Sadler stjäl hela avsnittet med sin karisma.

"And All Through the House" - TV-klassikern! Mary Ellen Trainor spelar den olyckliga frun som i ett anfall av desperation och improvisation slår ihjäl sin otrevliga make med ett spett. Tyvärr råkar Larry Drake vara i farten också, som mordgalen seriemördare i tomtedräkt. Underbart julavsnitt med humor, våld och blod och Larry Drake - som jag tycker är bäst i typ... hela världen.

"Dig That Cat...He's Real Gone" - Joe Pantoliano spelar en snubbe som får nio liv inopererade i sig. Han uttnyttjar detta till att tjäna pengar på tivoli, problemet är bara att han inte känner att han får tillräckligt med pengar och att vakna upp från de döda tar länge och längre tid för varje gång...

"Only Sin Deep" - Typisk historia om girighet då en prostituerad säljer sin skönhet till en pantbanksägare, som råkar syssla med svart magi. När hon inte kunnat betala tillbaka pengarna efter fyra månader så börjar hon åldras... vilket är synd då hennes liv plötsligt är en orgie i kärlek, pengar och lycka!

"Lover Come Hack to Me" - Ganska erotiskt avsnitt med Amanda Plummer som har lyckats gifta sig med en riktig hunk - som givetvis inte vill ha henne, utan hennes pengar. När de blir strandsatta i och med ett motorhaveri så hamnar de i ett stort slitet hus... där naturligtvis inte allt står rätt till...

"Collection Completed" - Riktigt roligt och makabert avsnitt där M. Emmet Walsh spelar en man som just har pensionerats och börjar bli rastlös över att vara hemma i huset med sin kattälskande fru. Han bestämmer sig till slut för att skaffa en hobby, något som råkar vara... att stoppa upp djur!

Precis som det ska vara i EC Comics så finns det en djup moralfråga i varje avsnitt, och resultat blir oftast att den som varit girig, galen, snål, svartsjuk eller något liknande får ett rejält straff... oftast med döden! Men det är gjort med en stor dos kärlek, och även en del blod - något som inte dominerar första säsongen, men som kryddar den annars vuxenorienterade skräckshower.

Historierna är ibland lite ojämna, och det känns som om man testar formatet en aning. Vissa avsnitt bygger mycket på humor, medan andra är väldigt seriösa. En blandning jag gillar. Efter att ha blivit rejält nere av ett riktigt svart avsnitt så livas det oftast upp av blod och monster i nästa episod.

Dessutom är historierna föredömligt korta, mellan tjugo och trettio minuter, och med fina production values, bra effekter och högklassiska skådisar.

Nu, dags att ge sig i kast med säsong 2!

Gratulerar George Takei!


Det är väl bara att gratulera på den stora dagen, George Takei - mer känd som Sulu i Star Trek. 71 år hann gubben bli innan han fick gifta sig med sin man sedan 21 år!

Jag är ingen Star Trek-fan, snarare tvärtom. Småsover bara jag hör titeln. Men kul är det, som fan.

"Han är min kärlek och jag kan inte tänka mig ett liv utan honom. Nu kan vi ha värdigheten och ansvaret som ett äktenskap innebär, säger George Takei."

Men men, vi vet ju vad Kristdemokrater resten av packet anser: att homos inte kan ha fasta relationer, att allt enbart handlar om att knulla och att vi inte vet vad äkta kärlek är. Jag ser mer äkta kärlek i bilderna på George och Brad, än vad jag sett hos det samlade Kristdemokratiska packet.

The Warrior - 18:e November på DVD!


För oss som gillar skum fantasy/action/våld/åttiotalsfilm så är det goda nyheter att The Warrior äntligen kommer på DVD, och eftersom den dyker upp på Mondo Macabro så är det säkert av god kvalité. Indonesisk film har för mig varit det nya under året, och jag ser fram emot många fina nya goa rullar som jag inte sett förutom.

Denna nyhet läste jag för övrigt här.

söndag, september 14, 2008

Recension: Ratman (1988)


Det märkligaste med en film som Ratman är egentligen hur jag satt och funderade på hur det gick till under inspelningarna. Satt Warbeck där och tog en öl med Nelson De La Rosa på kvällarna, och diskuterade Nelson (dvs Ratman själv) politik med Janet Ågren? Troligen gjorde han det, för trots hans oerhört märkliga uppenbarelse så var han en gift man med ett baseball-intresse, men bara väldigt väldigt liten till växten.

En galen professor har fått för sig att han ska få Nobelpriset. Hur man nu kan få Nobelpriset genom att inseminera råttsperma i en apa. Jaja, alla har rätt att vara optimistiska! Tyvärr så blev resultatet en otäck liten råttapa med stora huggtänder och klor på fingrarna. Och dessutom sugen som fan på människokött!

Werner Pochath spelar Mark, en inte alls speciellt hunkig fotograf som åker ut med ett gäng fotomodeller och ska ta lite heta, coola bilder i djungeln. Givetvis kommer Ratman och äter upp en av modellerna, men det blir ett misstag och man förväxlar identiteten så att man tror att det är Janet Ågrens syster. Hon flyger dit, råkar träffa på en lönnfet David Warbeck, som spelar författaren Fred Williams, och tillsammans ska de försöka lösa mysteriet med alla dessa mord som plötsligt sker.

Medan så har Mark och resten av modellerna ingen aning om vad som skett i civilisationen, och när de söker skydd hos... den galna professorn så råkar de extra illa ut... för vem kryper omkring i mörkret, om inte RATMAN!

Åh, detta är trash. Megatrash. Men det var kul och fastfyllt trash. Den fräschaste av skådisarna, förutom alltid lika vackra Janet Ågren, var faktiskt Nelson De La Rosa. Kvinnorna i övrig såg ut som lyxhoror och Warbeck se ut som om han kommit från en vild barrunda. Pochath ser magrare ut än vanligt, men är liksom Warbeck en cool skådis i alla fall.

Nakna bröst är något som det bjuds på hela tiden, oftast väldigt långa tagningar. Filmen är dessutom ganska snygg, på det där lite sunkigare Fulvia Film-sättet. Det vill säga, snyggt ljus och regi - men troligen inte många omtagningar. Den är hyfsat blodig också, vilket var förvånande eftersom många säger att den inte är våldsam alls. Men Ratman-attackerna är kul, blodet sprutar en skvätt grafiskt gore. Man blir inte uttråkad i alla fall, och det känns inte tamt.

Nelson De La Rosa är sjukt bisarr som Ratman, och givetvis en perfekt casting.

Detta är en schyst italiensk skräprulle som inte strävar efter att vara smakfull eller politiskt korrekt. Det är ett typiskt exempel på det senare åttiotalets genrefilmer från Italien och utan tvekan en av de sleazigaste, trashigaste, billigaste och trevligaste.