lördag, september 27, 2008

Paul Newman - den sunkigaste filmen jag minns!


Paul Newman har dött, vilket inte är förvånande. Han var gammal som gatan och hade dragit sig tillbaka, och vad jag förstår spelade lungcancer in en hel del.

Han var en schyst skådis, så där lagom stilig och coola ögon. Mitt första och starkaste minne av honom var faktiskt från When Time Ran Out, en väldigt rutinmässig katastroffilm av Irwin Allen. Newman filmade den på grund av att han hade kontrakt med Allen för en film och uppenbarligen verkade han inte allt för intresserad av själva filmen eller sin egen insats. Men rullen är helt okey faktiskt. Även om det helt klart är den sunkigaste filmen i hans karriär.

Fast den bästa filmen ha gjorde, om jag ska vara lite politiskt inkorrekt, var väl Skyskrapan Brinner. Helgjuten katastrofilm, och en äkta blockbuster!

Varje person med sitt eget pastasås-märke är värd all respekt!

fredag, september 26, 2008

Barnfobi

Jepp, enligt Expressens högst vetenskapliga test så lider jag av barnfobi:

"Du lider barnfobi och du gör vad du kan för att undvika de snoriga små varelserna. Alla personer under 15 verkar ha som huvuduppgift att förstöra ditt liv. Förhoppningsvis har du inga barn själv."

Jag tänkte på det igår då jag började låta som en gnällgubbe (trots min fagra ungdom) när jag gnällde över att det kommer "skolungdom" och äter på min lunchrestaurang. Det är faktiskt skitjobbigt. Vid elva-tiden så väller det inte hundra elever som tar upp alla platser, är extremt högljudda och gör att jag flera gånger måste lämna stället och gå till en annan restaurang och äta. Allt detta för att Atletica-gymnasiet inte har en egen skolmatsal.

Huvva!

onsdag, september 24, 2008

Skamlös hyllning: Nightmare City (1980)


Jag har två DVD-versioner av Nightmare City. Jag har tre stycken VHS-utgåvor av Nightmare City. Jag har ett signerat brev av Umberto Lenzi inramat på väggen. Så mycket gillar... förlåt, älskar jag Nightmare City. Detta är inte en recension. Detta är en hyllning.

Det kanske är för att jag känner mig besläktad med Lenzi. Han är uppenbarligen skvatt galen. För honom är Nightmare City ett viktigt verk, samtidigt som det är renodlad underhållning. Han drar paralleller till filmen Philadelphia till och med. Så viktig är den.

Och vet ni vad? Han har helt rätt. Förvisso kanske Romero var först ut med galna människor som slår tillbaka mot samhället i och med hans fina Crazies. Vi pratar levande människor alltså, inte levande döda. I Lenzi version så blir människorna smittade genom en radioaktiv olycka. De förvandlas långsamt till muterade monster-människor som vill hugga ihjäl folk med allehanda tillhyggen och dricka deras blod. Dessutom är de snabba, starka och jävligt ateltiska. Liksom zombis så tar man ihjäl dem genom att skjuta dem i skallen eller elda upp, men där tar likheterna slut. Mutanterna här tänker, men vreden - eller The Rage som 28 Dagar-filmerna kallar det, tar lätt överhand och det blir ett fett blodbad av det hela.


Där Lenzi inte klarar sig upp på samma tekniska nivå som vissa andra i genren så klarar han sig dock ännu bättre i och med att han uppenbarligen inte har gjort en skräckfilm. Han har gjort en actionfilm. Kanske en hybrid mellan Dawn of the dead och Death Wish 3. Det är toktempo i actionscenerna och stuntmännen får arbeta hårt i slagsmål, fall och att döda varandra på blodiga sätt. Goret är billigt, men effektivt, och det är aldrig - observera det - aldrig tråkigt.

Liksom många andra av Lenzi insatser inom skräckfilmen så har han vräkt på med märkliga detaljer: den knivkastande kirurgen, den smaklösa dansshowen, exploderande strömlösa tv-monitorer, kameramän i labbrockar och tonvis med annat som man först ser när man sett om filmen ett antal gånger. Inget verkar passa, men i den galenskap som kallas Nightmare City så fungerar det som handen i handsken. För att inte tala om det beryktande slutet, som jag egentligen borde hata, men som nu känns så perfekt att jag inte skulle kunna se orginalslutet som producenterna ville ha: att våra huvudroller räddades och flög iväg mot gryningen.


Lenzi har en standardeffekt i sina filmer, speciellt dem från åttiotalet. Han fäster en peruk på en behållare och låter en yxa eller machete slå upp ett blodigt jack. Jag har nog sett det i de flesta av hans åttitalsskräckisar, så även här. Det exploderar även gott om huvuden, teaterknivar används mer än lovligt och många nakna kvinnor får sätta livet till av tuttälskade mutanter.

Dessutom, bisarrt nog, så dyker Antonio Mayans upp i en okrediterad roll som Hugo Stiglitz kameraman. Helt oväntat. Sedan är han borta igen. Han måste ha haft ont om pengar...


Men trots tokigheterna så blir det en grymt effektiv action/äventyrs-film. Lenzi laddar även upp med ett par utmärkta, mörka och brutala skräcksekvenser: när Francisco Rabals (hur fan fick de med honom i filmen) fru råkar ut för otäckheter i deras hus och den fantastiska sjukhusattacken där en Mark Levengood-zombie är en av höjdpunkterna. Men stämningen är det inte fel på, och liksom en god chokladask så har Lenzi utelämnat rom-russin och kör bara på nougaten, nötterna och allt det där som man verkligen vill ha.

Det är en pandoras ask av grym, blodsprutande kvasi-samhällsmedveten underhållning.

Recension: The French Sex Murders (1972)


Recension: The French Sex Murders (1972)

Giallos kan vara en förtjusande genre. De kan också vara stentrista
rullar med noll inspiration. Det som kännetecknar The French Sex
Murders
är att den minst sagt går på rutin rent handlingsmässigt, men
som som i övrigt är helt wild and crazy.

I ett färgsprakande Paris så spankulerar ett gäng udda karaktärer omkring. Den mest udda av dem alla är garanterat Kommisarie Pontaine (spelad av Humprey Bogart-lookaliken Robert Sacchi!) som mumlar om kring och jagar mördare. Dessutom får vi en unik och inte så realistisk inblick i det trevliga livet på en lyxbordell, ledd av den alltid färgstarka Anita Ekberg.

Men en dag blir en av damerna mördade, och misstankarna riktas genast mot hennes psykiskt ostabile pojkvän - som man efter lite jakter och annat kul fånga. Dock i dött tillstånd, eftersom han råkar få huvudet avhugget i en motorcross-olycka!

Allt verkar givetvis vara frid och fröjd, förutom det faktum att brutala mord börjar ske runt omkring bordellen och dess vänner och... ja, andra som råkar ha någon form av kontakt med den. En mördar i täckjacka med huva och förkärlek för att slå ihjäl folk med lampor, hugga huvudet av dem med svärd och hantera kniven på otrevliga sätter igång att röja!

Naturligtvis blir det dags för vår coole Bogart-imitatör att ta reda på mördaren!

Det tog mig två gånger att se igenom The French Sex Murders. Första halvtimmen är faktiskt ganska sunkig. Fult porrfilmsfoto, skakig regi och skådespelare som verkar lite obekväma. Men sedan så blir det lite mer drag under baguetterna och morden kommer igång och en stort gäng med misstänkta presenteras.

Morden är, eftersom det är av intresse i en giallo, ganska blodiga och grafiska, men samtidigt riktigt billiga och plastiga. Dessutom upprepas varje mord i någon form av psykedelisk färgskala. Skoj. Faktiskt. Skådisarna är alla sådär. Robert Sacchi är bra och effektiv som snuten, men gör i princip bara sin Bogart-imitation. Anita Ekberg är ganska blek i sin roll som bordellmamma och Howard Vernon är nog bäst, även om han också känns lite på rutin. Men han ser i alla fall märklig ut, vilket är en bonus.

Långt ifrån någon mästargiallo, men ett gott stycke sleaze med naket, gore och sjuttiotalsjazz.

Ingen rubrik - har inte ens tid att komma på en

Jag ser att besöksantalet går ner på bloggen (rejält dessutom), vilket iofs kanske inte är så konstigt då jag egentligen bara skriver recensioner av bra film nu för tiden. Hade jag, liksom vissa mainstream-miffon, fokuserat på känd och populär film så hade jag nog fått bättre besöksantal. Men hur intressant är sånt film i det stora hela? Nu har jag en väldigt fast mängd människor som tittar in, så det verkar vara stammisar - vilket jag uppskattar väldigt mycket. Och hellre stammisar än emo-kids som känner sig kränkta över mina funderingar över hur blodrädda emos gör när de inte kan skära sig: snärtar de sig med ett gummiband istället?

Sedan har jag i stort sett helt slutat med politiska och hbt-aktivistiska kommentarer eftersom det bara lockar till sig blöjbarn som Sverigedemokrater, Kristdemokrater, Nationdemokrater (otroligt att alla dessa använder sig ordet demokrat, när deras bakåtsträvande och sinnesslöa läror är så långt ifrån demokrati som de kan komma) och andra puckon. Det är i alla fall skönt att deras såkallade "popularitet" sjunker för var dag. Jaja. Jag vill helt enkelt inte ha puckon på min blogg. Jag vill ha såna som kan uppskatta min kommande recension av Nightmare City och bli lika glada som jag att Holocaust 2000 äntligen släpps på DVD. Eller som gillar fotografering och allmänna fåniga betraktelser över vardagen. Kräver inte så mycket mer faktiskt.

Eller så är jag inte så olycklig. Olycka och livselände drar folk. Och jag har för det mesta varit toklycklig det senaste året. Vem vill höra om lycka och känna avund när det finns tyck-synd-om-mig-människor som älskar att frossa i sitt eget elände?

Nu har jag jobbat lite för mycket på senaste tiden också, eftersom vi har varit två personer som gjort fyra personers arbete under hela den senaste månaden. Att sitta vid datorn eller att umgås med vänner har jag helt enkelt inte haft ork med. Oftast blir det att bege sig direkt hem, försöka varva ner, se en film och sedan lägga sig tidigt. Oftast somnar jag vid 22-tiden varje kväll nu, fast jag givetvis försöker göra undantag på helgerna då jag har tid att umgås med Gregory.

Men vi brukar somna ganska tidigt ändå.

tisdag, september 23, 2008

Perronggolv 1 till 7







måndag, september 22, 2008

Recension: Night of the Lepus (1972)


Det finns egentligen inte många filmer som jag sett fler gånger än Night of the Lepus! På VHS-tiden var det nog en av mina mest spelade filmer, och precis det konstverket som jag plockade fram när någon ville se en film de garanterat aldrig sett förut (Nightmare City och Atlantis Interceptors är två andra i den genren). Nyligen köpte jag den äntligen (ett par år för sent) på DVD och jag och Gregory tog ett nattligt besökt till kaninlandet!

Filmen börjar som alla filmer bör börja: med en torr nyhetsuppläsare som med mondo-artade kaninjakts-bilder berättar om den stora nya faran, kaninerna. Inte att de är stora och människoätande utan att de förökar sig i enormt takt och äter upp grödor och liknande. Mot detta så börjar vårt äventyr.


Vi befinner oss i Kalifornien och Cole Hillman (Rory Calhoun) lider av en enormt kaninplåga. Han får hjälp av den lokale sympatiska hotshoten Elgin Clark (DeForrest Kelley) som rekommenderar honom att lita det "unga" paret Bennetts, Roy och Gerry (Stuart Whitman och Janet Leigh) som experimenterar med att ta död på skadedjur utan att ta död på omgivningen också. De fångar in några kaniner och injicerar dem med en ny experimentdrog... men givetvis så släpper deras snorhyvel till dotter ut en av kaninerna... som växer, och vääääxer och VÄXER! Till slut är den nästan lika stor som en häst. Och eftersom den passat på att föröka sig så finns det snart tusentals giganto-kaniner i trakterna!

Efter några blodiga attacker så lyckas man lokalisera kaninerna till en gammal gruva, spränger skiten i luften och tror att allt är över. Men kaniner är som kackerlackor, och tar sig upp ur underjorden och börjar slita människor och hästar i stycken!!!


GUD VAD JAG ÄLSKAR DEN HÄR FILMEN! Faktiskt. Det inte direkt med att den skulle vara "dålig" (snarare tvärtom) utan att man bara fått för sig att göra en stenseriös film med jättestora mördarkaniner! Intressant nog så döljer trailer och allt annat promo-material det faktum att det rör sig om kaniner, och att man använt sig av "Lepus" är väl för att ingen människa vet att det betyder kanin på latin (det rimmar!). Som monsterfilm så fungerar den faktiskt bra. Trots att den har åldersgränsen PG i USA så är den riktigt blodig och brutal och kaninerna hugger direkt mot halsen, precis som de fruktansvärda monster de är.

Effekterna består mest av riktiga kaniner i miniatyrmiljöer samt ett par kanindräkter som används hyfsat effektivt, även om det är väl tydligt att det just är en snubbe i kanindräkt. De visuella effekterna varierar från knappt godkänt till riktigt usla och det förekommer märkliga misstag - till exempel att man kan se en kaninskötare springa hyfsat tydligt i bakgrunden i en nattscen.

Men den är aldrig tråkig. Den leverar blodiga kaninattacker, bra musik (ledmotivet är helgjutet), miniatyrer och en helt okey stämning. Sedan att den är groteskt fånig i stort sett hela tiden gör inget.

Det bästa är dock, som jag nämnt, att den är helt gjord utan någon ironi. Man har försökt göra en skrämmande kaninfilm. Misslyckats kapitalt. Men skitsamma. Jag älskar den faktiskt. Jag avslutar med en av den finaste citaten någonsin, där en polisman rullar in på en drive-in biograf och ropar ut, met en fet sjuttiotalsmegafon:

"Attention! Attention! Ladies and gentlemen, attention! There is a herd of killer rabbits headed this way and we desperately need your help!"

söndag, september 21, 2008

Recension: The Devil's Sword (1983)


Barry Prima, åh Barry Prima! Barry själv påstår att när bybor ropar efter honom så låter det mer som "Beri-Beri", vilket låter som ett gulligt smeknamn. I alla fall ramlade Barry in i filmbranschen av en slump. Han gillade inte skådespeleriet, han tyckte filmerna var dåliga, och har sedan dess mer eller mindre dragit sig undan omvärlden. En av hans största framgångar, förutom den kommande The Warrior, var The Devil's Sword, en galen blandning av våld, sex, svärd, magi och exploderande svampar.

I världen vi befinner oss i så regerar den onda, och sexgalna, Krokodildrottningen. Hon kräver nya unga män hela tiden, och vi får första gången möta hennes onda planer när hon skickar ut den psykopatiska krigaren Gandala som slaktar en hel bröllopsfest, kidnappar brudgummen och får den vildsinta bruden efter sig.

Men en annan mäktig magiker, och den som tränat upp Gandala, skickar ut en god krigare, den heroiska och stiliga Mandala (Barry Prima) som träffar på bruden och tänker hjälpa henne att få tillbaka sin man. Men samtidigt är Gandala, och tre andra av världens mest onda krigare, på jakt efter djävulens svärd - ett svärd som är så mäkligt att man kan kontrollera världen med det. Mandala har dock en karta till hur man tar sig till svärdet, och nu blir det många faror att möta: drottningens krokodilkrigare, en cyklop, fyra av världens mest onda krigare och givetvis den tankekontrollerande krokodildrottningen själv!

The Devil's Sword är fantastiskt underhållning. Den är gjord på en liten slant, men är i övrigt väldigt snygg med genomtänkta kameraåkningar, feta vyer och en hel del färgglada kulisser. Effekterna är primitiva, men väldigt fantasifulla - precis som det ska känneteckna den store effektmakaren El Badrun. Det sprutar blod, huvuden flyger och det är riktigt våldsamt stundtals. Skoj!

Eftersom filmen är dubbad till engelska så kan det vara svårt att avgöra skådespelerinsatserna, men Barry Prima och hans närmaste klarar sig fint. Han är, trots att fighterna inte alltid är speciellt tajta, en jävel på att sparkas och verkar ha varit en naturbegåvning som actionhjälte. Resten av gänget är bisarra karaktärer med flint-peruker, gråsminkade häxor och tonvis med stuntmän som får sätta livet till.

Det är alltså verkligen ingen tråkig film. Jag älskade den.

Köper man Mondo Macabros DVD så kommer det med en märklig intervju med den skygge Barry Prima. Han verkar uppenbarligen inte helt bekväm med att bli intervjuad, och kan verka lite frånvarande ibland. Men skiner alltid upp i ett brett leende när det kommer en dum fråga eller han får säga något roligt. Han berättar lite också om sin tro på verklig magi och att han lever i djungeln nu för tiden, klättrar i berg och att han faktiskt tyckte det var lite roligt att göra dessa gamla filmer...