lördag, oktober 04, 2008

Recension: The Psychic (1977)


The Psychic har varit en film som jag hört om i många år, men jag har sedan länge bestämt mig för att se den först när den finns i en bra utgåva. Severin gav till slut ut den och det var sannerligen inte någon besvikelse.

Jennifer O'Neill spelar Virginia Ducci, en brittisk kvinna som nyligen gift sig med en italienare, Emilio Rospini (Gabriele Ferzetti). Hon har flyttat till Italien och bestämmer sig för att renovera upp en av sin makes hus, ett hus som stått övergivet i många år. På vägen dit får hon plötsligt syner, något som hon plågats av under hela sitt liv, och när hon väl anländer till huset så inser hon att synerna avslöjat vart en kropp är inmurad - och kanske vem som är mördare.

Polisen blir skeptiskt till hennes syner, men allt pekar mot att hennes man är mördaren. Han hade haft en affär med offret och var dessutom den som hade tillgång till huset. Virginia är tvungen att själv, tillsammans med vänner och bekanta - bland annat hennes mans syster Gloria (Ida Galli) och en trevlig polis, Luca Fattori (Marc Porel), försöka lista ut vad synerna betyder och vem mördaren är...

Kanske den mest komplexa Fulci-film jag sett, och fantastiskt vacker. Fotot är av mästaren Sergio Salvati och musiken är bland annat komponerad av Fabio Frizzi. Detta i kombination med ett väldigt avancerat och genomtänkt manus, som ekar av klassisk giallo - men ekar väldigt långt borta. Detta är mer en psykologisk thriller, en pusselbox av ledtrådar och tolkningar.

Det som slog mig var att Fulci verkligen också får fram väldigt fina skådespelarinsatser av sina skådespelare. Något som till exempel en mer erkänd regissör som Argento aldrig lyckas med (och troligen är han inte ens intresserad av det heller). Även om den klassiska italienska skådespelarmetoden ibland lyser igenom, så känns det som om alla har smittats av Jennifer O'Neills bakåtlutade och lågmälda agerande. Som vanligt fokuserar Fulci på ögon, ansikten, små kroppsrörelser... och givetvis plötsliga inslag av blodig chock.

Inte för att filmen är speciellt blodig, men det finns inte heller något utrymme för något sådant i historien. Inte speciellt mycket i alla fall, även om blodet forsar i åtminstone två sekvenser. Det är också värt att nämna att den engelska dubbingen är över godkänd kvalité. Man har varit smart nog att låta alla italienska karaktärer bryta på italienska till exempel, och Jennifer kör sin egen röst. Det känns realistiskt och inte ett dugg störande - även om dålig dubbing knappast är störande för någon som är van med det.

The Psychic är en orginell, vacker och unik thriller. Orginaltiteln, översatt Seven Notes in Black har dessutom en logik i sig som man inte förstår om man inte tänker efter ett tag. Subtilt och bra.

Se den.

Recension: Meteor (1979)


Det görs på tok för lite katastroffilmer. I alla fall katastroffilmer som faktiskt bjuder på feta, långa katastrofscener. Under sjuttiotalet fanns det några gobitar. Klyschiga mästerverk som Earthquake (som hade tonvis med coola scener), slipade klassiker som Towering Inferno och mysiga och underhållande lågbudgetrullar som City On Fire och Avalanche (som jag skrivit om här). Meteor blev en av de sista i genren, och inte den bästa. Men om man låtsas att man är tio år igen och morsan har hyr Meteor på VHS, ja då kan den faktiskt bli något.

Sean Connery, med oinspirerad toupé, spelar machoforskaren Paul Bradley. Avhoppare från NASA och numera tävlingseglare. Men när Orpheus, en väldigt stor meteorit tar fart mot jorden så kallas han in till sina forna arbetsgivare igen.

Det visar sig att hans fina uppfinning Hercules, som skulle användas mot till exempel hotande meteoriter har förvandlas till en krigsmaskin mot Sovjetunionen och givetvis gillar han inte detta. Men nu måste den bli en meteor-dödare igen, men man kan bara lyckas med uppsåtet om Sovjetunionen gör det samma med sin raketbas, Peter The Great.

Att samarbeta med Sovjet är kanske inte helt populärt, och det är speciellt paragrafryttaren General Adlon (Martin Landau i högform) som motsätter sig detta, men måste krypa tillbaka när man tar dit Sovjets ledande forskare i ämnet, Dubov (Brian Keith) och hans vackra assistent Tatiana (Natalie Wood). Den senare börjar Doktor Paul Bradley limma på i samma sekund som han ser henne.

Men det är inte bara Orpheus som är farlig. Det splitter som den medför börjar ta sig in i jordens atmosfär och slår ner på väl valda platser, vilket orsakar massiv förstörelse. Kommer man att kunna stoppa Orpheus, USA och Sovjet tillsammans?

Nja. Meteor är inte den bästa rullen. Det är långt ifrån den bästa. Problemet ligger på två punkter: den är lite för mycket efter standardmallen. Det är alltid roligt om man frångår lite, eller helt enkelt skriver trovärdiga karaktärer. De flesta skådisarna, utom Brian Keith och Martin Landau, verkar tyvärr ganska oinspirerade. Det andra är att effekterna, för att vara från 1979, faktiskt är för kassa. Det fråntar en del av filmens i övrigt påkostade charm. En del effekter håller bra, men oftast har man haft svårt att få rymdscenerna att verka trovärda. Dessutom innehåller en av filmens största katastroffscener mest stockfootage från Roger Corman-producerade (och överlägsna) Avalanche. Men vågen som slår in över Hong Kong och delar av ett meteoritnedslag i New York är schyst, och det är trevligt att se WTC gå i miljoner bitar igen.

Men jag känner mig som tio år igen och drogs med i detta fåniga äventyr. Det är trots allt god, men oinspirerad, underhållning med Sean Connery i den fas där han var tvungen att tacka ja till alla roller. Ett måste för katastroffilmsfans.

Recension: Return of the Evil Dead (1973)


Efter att Tombs blev en stor framgång så kändes det väl oundvikligt att Amando skulle göra en tvåa, och två år senare kom då Return Of The Evil Dead med mer slakt, mer naket och mer stockfootage!

Vi är tillbaka i samma trakter igen, och den där staden som jag nämnde i recensionen av första filmen (och som jag stavade fel rejält och jag nu igen har glömt stavningen på) verkar mer befolkad än någonsin. Nja, i alla fall så är det en liten stad som ligger i närheten av riddarnas kära ruiner. Den här kvällen ska det bli skoj. Man ska dumt nog fira avrättningarna av riddarna, något som man gjort i ett par hundra år. Tony Kendall spelar den före detta polisen Jack Marlowe, numera fyrverkeri-expert, och uppdraget är att ge stadsborna en fantastisk fyrverkerishow.

Han har hyrts in av den extremt onde och skamlöse borgmästaren Duncan (Fernando Sancho - som fan i mig är briljant), en man som kontrollerar och styr hela samhället, inklusive sin flickvän, Vivian (Esperanza Roy) och ett gäng hejdukar. Men det visar sig att Jack och Vivian haft ett förhållande en gång i tiden och givetvis blommar det upp lite heta känslor igen. Detta gör borgmästaren fly förbannad och svartsjuk...men han hinner inte hämnas förrän stadens miffo nummer 1, Murdo (José Canalejas - som blir märkligt lik Stephen King i make-up) lyckas väcka riddarna till liv igen... och de vill givetvis ta ihjäl varenda festivaldeltagare!

Det här är en intressant rulle på flera olika sätt. Den är betydligt mer traditionellare än ettan, med en story som vi sett både före och efter. Till exempel vandrar den mer in på Night of the living dead-område i och med att våra hjältar barrikerar sig i kyrkan. Sedan så har man återanvänd en mängd material från ettan, men inga direkta riddar-attacker, gore eller naket - utan bara de enormt snygga scenerna när riddarna vaknar upp, när de rider omkring i slow-motion och så vidare. Detta gjorde mig lite oroad, men ju längre filmen gick desto mindre sånt blev det. Men trots det återanvända materialet så verkar Amando ändå fått per pengar till den här. Det är betydligt mer action, statister, scenerier, betydligt mer gore (även om filmerna inte är SÅ blodiga) och - i mitt tycke - jämnare skådespeleri.

Lysande scener avslöser varandra, och de är för många för att räkna upp just nu. Dock så medverkar borgmästaren i nästan alla dessa scener på något sätt, vilket betyder att han är en lysande skurk. Slutet är vackert och stämningsfullt och det var nog inte bara jag som tänkte på Hitchcocks Fåglarna där. Sedan kunde jag heller aldrig sluta tänka på John Carpenters The Fog, som på något sätt kändes väldigt, väldigt lik denna film.

Toppenfilm alltså, och nu blir det nästa konstverk i serien!

Eastman-institutet och Mannen På Taket


När jag nära Odenplan så brukar jag nästan alltid se till att gå förbi Eastman-institutet. Inte för att jag är en av dessa barns om fick uppleva hemsk tandläkar-tortyr där en gång för hundra år sedan, men för att den fantastiska finalen på Bo Widerbergs Mannen På Taket.

Eftersom miljön är så unik och såpass centrerad så är det lätt titta upp och föreställa sig att Åke Erikssons (Ingvar Hirdwall) automatvapen ska börja smattra ihjäl snutar runt omkring en. Jag och Gregory tittade förbi där, där han fick uppleva hur jag försökte beskriva scenerna - han har själv aldrig sett filmen kan tilläggas - och hur exalterad jag blev på bara tanken av just den här rullen.

Det som Bo Widerberg klarade så elegant var att faktiskt skapa en av Sveriges få enda riktiga actionfilmer. Ja, eller actionfilm är väl att ta i. En riktig actionfilm, enligt mig, har en story som drivs fram av actionscenerna. Men Mannen På Taket är ju lite mer än så, och kör ett lugnt tempo fram till när Åke Eriksson börjar hämnas på det sviniga svenska samhället - vi har full förståelse för vad han gör, och det har även Martin Beck - spelad av den enda som fångat karaktären rätt: Carl-Gustaf Lindstedt. Alla andra, inklusive Gösta Ekman och den hemske, hemske Peter Haber, har misslyckats kapitalt.


Här stannar en polisbil för att undersöka en parkerad polisbil. Jag tror det är tre poliser. Den ena blir snabbt skjuten i magen så att blodet sprutar, den andra kastar sig ner i fontänen eller vad det nu är och den andra gömmer sig i bilen. Sedan kommer det ett litet barn och undrar vad som står på, men blir brutalt ivägsläpad en en äldre pojke - de verkar slå sig rejält när pojken snubblar. I bakgrunden ser vi institutet och där Kollberg (Sven Wollter) och Gunvald (Thomas Hellberg) gömmer sig och tar sig in genom att krossa glasdörren.


Där uppe, vid den sista balkongen med glastak, så sitter Åke Eriksson (Hirdvall) och skjuter. Bland annat skjuter han på en polisbil så att den krashar rakt in i en annan bil, i en scen som skulle kunna vara hämtad från en Frankenheimer-rulle. Allt känns väldigt realistisk. Min favorit är när den lilla tanten, som bara var en vanlig förbipasserande, övertygades av Widerberg att ställa upp i en scen och gömma sig vid ett träd. Filmmagi.


Så här roligt hade Gregory det, men hade han sett filmen - och det ska han göra någon dag - så kommer han förstå var jag var så entusiastisk.

Mannen På Taket, troligen den bästa svenska filmen som gjorts - och det var mer än trettio år sedan. Säger mycket om de mediokra svenska filmskapare vi har idag - och då är jag inte, lovar och svär, en nostalgiker.

fredag, oktober 03, 2008

Romero har börjat på sin nya zombie-film!

Variety - Romero rises again for zombie film

Thurs., Oct. 2, 2008

Untitled thriller has already started shooting.

Director George Romero is beginning production on an untitled thriller. Once again, the antagonists are flesh-eating zombies. Romero first mined zombies with "Night of the Living Dead" and has been cannibalizing the genre since, most recently with "Diary of the Dead."

Romero wrote the new film and began shooting this week in Ontario.

Plot involves inhabitants of an isolated island off the North American coast who find their relatives rising from the dead to eat their kin. The leaders of the island feud over whether or not to kill their reanimated relatives or preserve them in hopes of finding a cure.

Cast includes Alan Van Sprang, Kenneth Welsh, Kathleen Munroe, Devon Bostick, Richard Fitzpatrick, Stefano Colacitti and Athena Karkanis.

Paula Devonshire is producing. Romero is exec producer along with Peter Grunwald, D.J. Carson and Artfire Films' Ara Katz, Art Spigel and Dan Fireman. Voltage Pictures is handling international sales, and Cinetic Media will sell domestic.


Detta låter otroligt spännande. Det har varit bra och framgångsrika år för Romero och både Land och Diary blev succeér, även om naturligtvis folk som inte vet bättre hävdar motsatsen. Speciellt internationellt, utanför USA, blev de framgångsrika - och nu för tiden blir den amerikanska marknaden allt mindre viktig.

Här kan ni hitta lite suddiga spionbilder från inspelningen.

Förbjudna ord

APA, ARG, BAJ, CUC, CUK, DUM, DYR, ETA, ETT, FAN, FEG, FEL, FEM, FES, FET, FNL, FUC, FUL, GAM, GAS, GAY, GET, GEY, GLO, GOM, GUB, GUC, GUD, GUK, HAL, HAN, HAO, HAR, HAS, HAT, HER, HES, HET, HJO, HKH, HMO, HOM, HON, HOR, HOT, HRA, HUD, HUK, HUS, HUT, JUG, JUK, JUO, JUR, KDS, KUC, KUF, KUG, KUK, KYK, LAM, LAT, LEM, LOJ, LSD, LUS, LUZ, MAD, MAO, MAS, MEN, MES, MLB, KUF, MUS, MUT, NAZ, NEJ, NJA, NOS, NRP, NUP, NYP, NYS, OND, OOO, ORA, ORM, OST, OXE, PAJ, PAP, PES, PKK, PLO, PNS, PRO, PUB, PUC, PUK, PYS, RAS, REA, ROM, RPS, RUG, RUK, RUS, SAB, SAC, SAF, SAP, SAT, SEG, SEK, SEX, SJU, SOP, SOS, SPY, SSU, SUG, SUP, SUR, SWE, SYF, TAJ, TBC, TOA, TOK, TYP, TOT, TRE, UCK, USH, UFF, UPA, USA, UFO, WAM, WAR, WTC, WWW, XTC, XTZ, XXL, XXX, XUK.

Alla dessa är förbjudna och får numera inte förekomma på registeringskyltar, enligt den här artikeln i alla fall. Som ni förstår tycker jag det är megafjantigt och ett jävla slöseri med tid. "Apa" är ett av mina favoritord till exempel, så det är synd.

Varför anses "PRO", "SJU", "OOO", "TRE", "HUD", "OXE" och "HUS" vara "stötande eller oetiska"? Roligt också att "MAO" kan uppröra då han mer eller mindre anses som en seriefigur i Kina, och inte ens där längre har något syfte förutom en en utsliten symbol.

vilken asteroid är du?


Dagens mest meningslösa sysselsättning som jag "kom på" under ett anfall av tristess häromdagen. Ta de fyra sista siffrorna i ditt personnummer och sök på Wikipedia (på den engelska sidan). Uppenbarligen fungerar det inte för alla, men jag blev i alla fall denna asteroid:

6913 Yukawa (1991 UT3) is a Main-belt Asteroid discovered on October 31, 1991 by K. Endate and K. Watanabe at Kitami.

Det gillade jag. Det japanska temat. Hårt och coolt som fan. Yakuza-vibbar deluxe! Gregory då? Han hade detta:

5071 Schoenmaker (3099 T-2) is a Main-belt Asteroid discovered on September 30, 1973 by van Houten and Gehrels at Palomar.

"van Houten and Gehrels" låter som en tysk progressiv syntrockgrupp från tidigt sjuttiotal, så det passar Gregory perfekt!

Sedan så googlade jag på Yukawa och Schoenmaker och genom den första bilden på en människa som dyker upp så fick jag reda på hur vi såg ut i våra förra liv:

Jag som Yukawa:


Gregory som Schoenmaker:

torsdag, oktober 02, 2008

Hemlöse Peter


När vi var och fotade i helgen så var vi under slussen och fick lite fina bilder. Gregory tog kort på en hög med kläder och skräp, när vi insåg att det faktiskt var någon som låg och sov där. Rörelserna avslöjade att det var en hemlös som hade slagit sig till ro under slussen.

Märkligt nog så slår jag uppdagens City och ser ett reportage om precis den här mannen! På samma plats där vi tog kort dessutom. Han är hemlös, och ingen kan hjälpa honom som vanligt i denna nedmonterade före detta välfärdsstat. Personligen skiter jag i vad personen har gjort, vad hans eller hennes förflutna är... men vi ska hjälpa våra medmänniskor. Men det är en annan tid nu. Tyvärr.

Moderaterna kryper för ett skitparti

Moderaterna, ja, resten av högerpacket, gillar verkligen att krypa för det vidskepliga religiösa partiet KD. Snacka om mesfasoner. Vi är stora fina högerapor, och vi klarar knappt av att genomföra ett sådan enkelt beslut för att det sitter ett gäng människofientliga partikamrater i ett litet skitparti som ingen röstar på och gråter så fort det ska bli dags för lite jämställdhet. Äckligt rent utsagt, men det kännetecknar högern ordentligt.

Kraftverk 3714 dör aldrig!


Det är märkligt hur den gamla filmen aldrig verkar släppa taget om oss. Nu hörde man av sig från Colombia och ville visa den på en festival där! Jätteroligt! Festivalen heter OTROCINE och hemsidan går att besöka här.

Kraftverk 3714 verkar ha slagit an en viss ton i Sydamerika, av någon anledning som ingen av oss begriper. Även om majoriteten av recensionerna har varit hyllande (och några har varit saftigt drypande sågande också) här i Sverige så har den aldrig varit så efterfrågad som just i Sydamerika.

Nu har den visats i ett gäng länder, vunnit priser för bästa regi, bästa skådespeleri och bästa special effekter! I Sydamerika ha den valsat runt på festivaler i Argentina, Chile och nu Colombia.

Eftersom den tidigare DVD'n är utgången (även om jag tror att vår gamla distributör sitter på några exemplar) så är det svårt att få tag i den just nu. Dessutom är den versionen längre, men också lite segare - vilket har gjort att vi förberett en utmärkt directors cut, en kvart kortare tror jag, med ännu bättre ljudeffekter på vissa ställen och även lite mer färgkorrigering i några sekvenser. För vi vill att den ska komma ut på DVD och festivaler ännu en gång, i den kortare versionen.

Vi får väl se vad som händer.

onsdag, oktober 01, 2008

Recension: Tombs Of The Blind Dead (1971)


Så har man äntligen gett sig i kast med den legendariska Blind Dead-serien, lämpligtvis dessutom i Blue Undergrounds finfina box! Hur står sig då denna första delen, Tombs of the Blind Dead, jämfört med den vansinniga hype? Helt okey faktiskt.

Lone Fleming spelar Betty Turner, skyltdocke-designer och smått lesbiskt. Av en slump träffar hon på sin bästa vännina från skoltiden, Virginia (María Elena Arpón) och hennes machomacho-vän Roger (César Burner). De beger sig av på en utflykt, men ett litet svartsjukedrama inträffar och Virginia hoppar av det puttrande tåget och hamnar rakt in i den övergivna staden Bezaro där lämpligtvis nog ett gäng mumifierade blinda riddare vaknar till liv och dödar henne.

Betty och Roger bestämmer sig för att undersöka saken och får sakta men säkert reda på att hela bygden runt omkring är skräckslagen för området. Eftersom polisen misstänker att ett lokalt gäng av ganska harmlösa smugglare ligger bakom mordet så söker Roger upp dem också, och får dem att hjälpa honom att ta reda på vad som ligger bakom mordet.

Men väl tillbaka i den övergivna staden så vaknar riddarna upp igen... sugna på blod!

Jag måste säga att jag var skeptiskt under de första tjugo minuterna. Hypen kunde ha straffat sig. Att den var gjord på en riktigt låg budget gör naturligtvis ingenting, men den kändes lite... tafflig. Men å andra sidan, de Ossorio har en tendens att luras ibland. Och så skedde även här, för när storyn väl börjat rulle så blev det en riktigt bra och mysig film, som till och med bjöd på en del blod och naket!

Men främst av allt är det stämningen. Ruinerna, ljussättningen, den coola designen på riddarna och foto är lysande. Det känns lite som en serietidning ibland, som jag tycker det ofta gör med den spanska skräckgenren. Det blir aldrig lika smutsigt och perverterat som den italienska, mer... färgglatt sadistiskt.

Något som är helt vansinnigt är den alternativa inledning som finns med på DVD'n, där de amerikanska distributörerna försökt få filmen till en Apornas Planet-rulle! Man skulle lika gärna kunnat ha försökt koppla ihop den med en Herbie-film! Något som jag troligen kommer att fnissa åt i en lång tid framåt.

Det är ett klockrent koncept och väl genomfört, och främst av allt: aldrig tråkigt. Nu ser jag verkligen fram emot del två, som många säger är den bästa i serien. Trean och fyran får väldigt skiftande betyg, så det blir onekligen spännande!

So, tune in for some more Blind Dead...

Recension: Murder Rock (1984)


Det är dags att slå ner knytnäven en gång för alla och få folk att fatta att Murder Rock är en av Fulcis starkaste och snyggaste filmer under åttiotalet. Under en tid då amerikanska slasher och italienska giallos blev allt mer strömlinjeformade så slog Fulci ihop allt till en otroligt snygg och komplex thriller.

På en New York-baserade dansskola, tänk er Fame och liknande skolor, så tävlar ett gäng unga tjejer om att få slå igenom som professionella dansar i den hård showbiz-världen. Men någon vill de inte väl.

En natt så mördas en av tjejerna genom att mördaren först söver henne med kloroform och sedan sticker en lång nål in i hjärtat på henne. Långsamt och oblodigt. En kort tid av oro och sorg sker, men alla är inriktade på att klara av testet och bli den som får gå segrande ifrån denna utbildning.

Polisen Borges (en utmärkt Cosimo Cinieri) börjar nysta i saken och gräver upp allt fler märkliga omständigheter under den till synes prydliga fasaden. Men mördaren fortsätter att ta hål på konkurrensen och frågan är vem det är: den snuskgubbiga rektorn, den bittra danstränaren, den halte ljudteknikerna, den svartsjuke pojkvännen, någon annan av eleverna eller helt enkelt den man minst anar?

Visst, Murder Rock är en giallo by the numbers. Men storyn är trots allt ovanligt komplex, i alla fall för att vara en sådant sent bidrag till genren. Det presenteras flera troliga mördare, många ledtrådar och en kamera som registerar varenda rörelse som skådespelarna gör. Detta var Fulcis specialité, och liksom det gamla gardet så kunde han berätta mycket utan att låta dialogen berätta något. Genom smarta kameraåkningar och duktiga skådisar så skapar han även här ett gäng intressanta lager av intriger och mänsklig perversion.

Av någon anledning har Murder Rock fått ryktet om sig att vara en orgie i åttiotalskitch. Vilket naturligtvis inte stämmer. Inte mer än andra filmer från den tiden. Jag gissar själv att det mesta kommer från filmens ganska klumpiga förtexter, med breakdance-killar som visar sina konster på ett discogolv. Det känns lite hattigt klippt och Keith Emersons disco är för det mesta inte alls speciellt imponerande. Men i övrigt är det en ovanligt tillbakahållen thriller med otroligt snygga mord-scener (i stort sett blodlösa) och bibehållen spänning. Det finns en hel del materialet taget i New York och den grådaskiga vinterslaskiga stämningen gör mycket för filmen.

Sedan vill jag också påpeka att den starka rollsättningen gör det hela ännu bättre. Olga Karlatos gör sitt livs roll. Ray Lovelock är utmärkt som eventuell mördare. Al Cliver och Lucio Fulci själv gör gästroller. Claudio Cassinelli gör en av sina sista roller innan helikopterkrashen som tog hans liv under inspelningen av Sergio Martinos Hands Of Steel, och är mycket bra i en roll som känns annorlunda för att var honom.

En fantastisk liten film, kanske en bagatell i det stora hela, som är värd att återbesökas - speciellt på DVD där filmen ser rent ut sagt makalöst bra ut. Svag musik av Emerson och väldigt, väldigt blodfattiga mord kan säkert göra en del besvikna - men den är ett klart bevis för att Fulci verkligen var en mästare när det kommer till att berätta en historia på ett visuellt och intelligent sätt.

Jag fick helt andra associationer...


...när jag läste rubriken. Till exempel finsk skolmassaker. Fast kanske en massaker som skedde på en dyrare privatskola, eftersom värstingen i rubriken faktiskt har skoluniform på sig.

Och sedan kan man fundera över vilka som är smaklösa och efterblivna, norrmän som reagerar över ett coolt och icke-konservativt (i Norge i alla fall) namn som Tallulah eller paret som har vågat bryta de trista norska konventionerna? "Namnforskaren" Ivar Utne, som måste ha levt i en garderob i hela sitt liv, påstår att han aldrig hört namnet förut (!!!!) och kommenterar att det dessutom klipskt: "Tallulah har också en struktur som påminner om flera arabiska namn, som Abdullah". Han verkar dock positivare här, vilket ger en intressant jämförelse hur två tidningar vinklar om samma meningslösa "nyhet"

Kanske är dags att tipsa Al-Qaida om Norge och bruk av namn som påminner väldigt, väldigt, väldigt löst om klassiska muslimska namn?

tisdag, september 30, 2008

Recension: Phantom Of Death (1988)


Det är nästan lite synd om Ruggero Deodato. Han har kastat ur sig filmer i många år, men han har endast lyckas få genistatus på grund av Cannibal Holocaust. Jag älskar CH, smart och otrevlig, men när det väl är dags för Deodato-kväll så blir det nästa hellre någon av hans snygga åttiotalsfilmer. Phantom Of Death har kommit lite undanskymd i mängden av sunkig italiensk åttiotalsskräck, vilket är synd då den är långt ifrån sunkig.

Sedan måste jag tillägga att även om filmen på något sätt anses vara en klassisk giallo, så är den inte det. Mördare avslöjas i stort sett med det samma och affischer och annat reklammaterial har aldrig dolt vem mördaren är. Bara så att ni vet.

Michael York, denna evige yngling, spelar Robert. En genialisk pianist som precis har fått sitt stora genombrott. Allt verkar gå toppen, även om kvinnoaffärena runt omkring honom inte alltid går så jättebra. En kväll så sker ett brutalt kvinnomord. En läkare som får halsen avskuren på sitt kontor. Kommisarie Datti (Donald Pleasence) blir den som ska undersöka mordet och fånga in förövaren.

Men mördaren börjar leka en katt- och råttalek med Datti och ännu en kvinna blir brutalt mördad, denna gången är det en av Roberts flickvänner. Förkrossad blir han den, som efter att ha hittat liket, måste ringa polisen. Men vad ingen anar är att det är Robert som är mördaren, och hans börjar sakta men säkert förändras... och det innebär också att hans sjuka idéer blir våldsammare och våldsammare...

Detta är, liksom Il Mostro di Firenze från 1986 och Santa Sangre från 1989, en form av anti-giallo. En giallo som är medveten om vad den är för något och visar den ur ett annat perspektiv eller på ett sådant sätt att den böjer på konventionerna. Santa Sangre hävdar jag är en klassisk giallo, fast sedd helt från mördarens synvinkel och där morden bara är en liten del i hans liv. Deodato spelar på giallo-temaet under hela den första halvtimme, men avslöjar sedan Robert som mördaren utan några större komplikationer. Genialt tycker jag. Detta innebär dock att filmen också ändrar sig rejält.

Från att ha varit en riktigt blodig rulle, så blir det mer ett psykologisk drama om en man som både fysiskt och psykiskt bryts ner samtidigt som han vill att polisen ska fånga honom (han till och med låter sig fångas vid ett tillfälle). Dock är filmen så snygg och välspelad (York är faktiskt lysande, och hans makeup är stundtals riktigt bra) att man köper förändringen. Donald Pleasence är gammal och skör, men gör en fin och nedtonad insats som en åldrad polis. Edwige Fenech är bra som kvinnan i filmen. I cameos ser vi också Ruggero Deodato själv, Giovanni Lombardo Radice (som är med utan att bli dödad!) och coole Hal Yamanouchi - italiens svar på... alla asiater som finns.

Phantom Of Death är en film som är smartare än man kan tro, och seriösare, men som lider av temposänkningen under andra halvan. Dock sevärd från början till slut.

måndag, september 29, 2008

Monkey Beach

Lite bilder från mitt favorithak, Monkey Beach på Katarina Bangata.
(klicka på bilderna, då Blogspot av någon anledning kapar sidorna på dem - så får ni se mer av butiken)

Photobucket
Här är den anspråkslösa utsidan.

Photobucket
Här ser man garanterat Micke som står och kollar på datorn och snackar film och musik med stammisarna.

Photobucket
Tusentals DVDs... och i stort sett allt är bra. Från italienska kultklassiker, amerikansk film noir och annat som Micke anser är värt att se. Både nytt och begagnat.

Photobucket
Mickes senaste poster-klipp.

Photobucket
Men det är inte bara naket. Här ryms även gamla westernposters, skräckposters och mycket obskyra svenska filmklassiker.

Photobucket
Som varje given filmsamlare så finns det även foton på filmstjärnor lite överallt.

Photobucket
Och även när man går ut så går det inte att undvika affisher och DVDs. Här har jag garanterat köpt någonting nästan varje gång. Och jag har aldrig varit missnöjd.

Helgens restauranger

Jag och G är väldigt bortskämda, men man blir lätt det när man har hyfsat bra betalt, inte har några större utlägg (förutom DVDs i mitt fall och cigaretter i G's fall). Dessutom inga barn att försörja. Det glada ungkarlslivet, fast man är två alltså. Vilken underbar kombination. Detta är också en bra anledning att hejdlöst äta på restauranger, vilket vi gjorde inte mindre än fyra gånger i helgen! På Fredagen hade vi egentligen tänkt att äta på Sabai-Sabai, som är en thairestaurang på Kammakargatan. Tyvärr var det så sjukt fullsmackat med människor att vi planlöst drev vidare och landade vid Odenplan där vi tack och lov såg Restaurang Hanoi, en vietnamesisk restaurang som visade sig vara ett bra val. Vietnamesisk mat är inte speciellt stark av sig, men gjorde naturligtvis inget. Maten var fräsh och den lugna miljön var toppen. För mig att köttet a och o, och det var mört och smakade bra. Vi drack ett vietnameiskt risöl också, som hade en intressant len smak, som som var okey. Toppenrestaurang som jag rekommenderar mer än villigt. Dessutom var personalen genomtrevlig och utanför stod kökspersonalen och vinkade adjö till oss när vi gick.

Före Skivmässan i Solna på Lördagen så stannade vid till vid en liten thairestaurang på Kungsgatan. Tyvärr kommer jag varken ihåg namn eller en mer detaljerad adress, men det fungerade fint som ett till synes snabbmatställe där det tog några extra minuter att få maten, men som i sin tur var riktigt god. Damerna bakom kassan gjorde maten direkt och det verkade inte finnas några halvfabrikat i wokpannorna. Även om det var lite trångt, så kändes det som en öppen restaurang där både barn och vuxna glufsade i sig maten. En klar fördel var chilin som fanns att krydda extra med. Nästan i samma klass som Nom's Thaifood (som tyvärr har stängt för säsongen). Vi blev mätta också, vilket är värt att nämnas.

Långt senare klämde vi lite nattmat på Restaurang Pompeij i Märsta. Fungerade naturligtvis bra, men inget unikt. God kebab hade de i all fall.

På Söndagen så var vi ute och fotade en sväng och gick och åt på pålitliga Tre Indier på Söder. Denna gången tog jag det starkaste jag kunde hitta och satt en stund senare och svettades ut maten genom porerna. Allt nerstoppat med nam-bröd givetvis, vitlöks varianten. Den söta servitören jobbade också, vilket naturligtvis är en fördel. Inte för att han var söt, för det är en ren ytlig betraktelser, utan för att det är bra service och inte allt för lång väntetid på maten. Många timmar senare så hostade jag och bara kryddningen som antyddes då gjorde att jag fick tårar i ögonen. Både stark mat och god mat! Finemang!

söndag, september 28, 2008

Helgens DVD-inköp

Som vanligt när löningen kommit så blev det en del mer eller mindre impulsartade inköp i stadens butik. I Fredags var jag förbi SubDVD och köpte Ruggero Deodatos utmärkta och blodiga Phantom of death (aka Off Balance). Har bara tidigare sett den på en riktigt rutten Horsecreek-utgåva.

På Lördagen var det skivmässa i Solna och hos Gunnar på Strange Things så köpte jag ett helt gäng höjdare:

Murder Rock - Fulcis åttiotalsgiallo som jag diggar skarpt. Ganska tacky och inte så blodig, men snygg och underhållande.

The Psychic - En av Fulcis mer ansedda filmer som jag faktiskt aldrig sett. Men det ska bli roligt att se den!

Magnificent Warriors - För 20 kr så var denna sköna Michelle Yeoh-klassiker värd att köpa. Har bara sett den klippt och eländig förut.

Silip - Filippinsk erotisk arthouse som verkar riktigt, riktigt bra. Mondo Macabro borgar alltid för kvalité!

The Loreley's Grasp - Jocke gillade den så jag bör nog gilla den också, verkar toktrevlig.

The Emilio Miraglia Killer Queen Box Set - Två giallos, The night Evelyn came out of the grave och The red queen kills 7 times. En schyst förpackning med plastfigur som bonus. Vette fan om det rör sig om några mästerverk, men jag vill se dem.

Chocolate - Prachya Pinkaews senaste rulle. Ung tjej sparkar skiten ur skurkar. Grymt underhållande, kanske inte lika påkostad och tokspektakulär som Tony Jaa-rullarna, men sevärd som fan.

Sedan på Söndagen så var vi ute och fotade och då tittade jag förbi Micke på Monkey Beach och köpte en double feature från DarkSky med två agentfilmer: Assissination in Rome och Espionage in Tangiers.

Sedan anlände Mystics in Bali, Virgins from hell, Rodan och War of the gargantuas på DVD också... men det är en annan historia :)

Det kommer förresten lite bilder från Monkey Beach, men det blir något jag slänger upp i morgon!