lördag, oktober 11, 2008

Recension: Executive Action (1973)


Det måste ha varit kontroversiellt att redan efter tio år producera en såpass intelligent långfilm som påstod att JFK-mordet var en konspiration, beställd av högt uppsatta republikanska affärsmän. Men 1973 så kom Executive Action, en lågmäld och välskriven thriller som metodiskt lägger fram en teori, som för övrigt nästan är identiskt med den i Oliver Stones mästerverk JFK.

Historien berättas helt ur konspiratörernas synvinkel, ledda av Burt Lancaster och Robert Ryan. Tillsammans med ett gäng andra obehagligt rika män med kontakter överallt, så iscensätter de ett avancerat marionettspel av falska ledtrådar, syndabockar och givetvis det skickliga team som utförde mordet på JFK. Det är historien rakt upp och ner, från det första mötet, tills det att Jack Ruby skjuter Oswald och vittena börjar dö en efter en. Torrt och rakt. Som jag vill ha det.

Flera gånger kom jag och tänka på David Finchers Zodiac, eftersom den liksom Executive Action närapå helt utesluter privatlivet ur handlingen. Zodiac har givetvis lite mer, men känslan är liknande. Dialogen är enkel och handlar enbart om planeringen av mordet, samt politiken runt det hela, och det framförs med perfektion av ett gäng veteraner. I mindre roller ser vi också Ed Lauter och Dick Miller, som delar av mord-teamet.

Regissören David Miller använder sig mycket och ofta av väl valda dokumentära klipp, vilket vissa innehåller nyinspelat material. Så det är mycket grynigt TV-material, journalfilmer, allt som skildrar Kennedys sista månader i livet. I vanliga fall skulle jag tyckt detta vara irriterande, men det används så väl och så spännande att man rycks med och ser fram emot nästa gång.

Mycket av det i filmen är otroligt likt Oliver Stones JFK, som jag anser är världens bästa konspirationsthriller. Jag satt också och funderade på om Stone använt sig av materialet direkt från filmen, då det finns många fina och bra tidsenliga vyer över Dallas och Dealey Plaza. Skillnaden här är att Miller och manusförfattaren Dalton Trumbo renodlat historien till något som inte innehåller några personliga reflektioner, bara den fakta som de anser är korrekt.

Jag har läst på en del om mordet under åren, och de mesta av faktan som läggs fram i både Executive Action och JFK är bra underbyggd... men sedan, för att göra det till spännande filmer, är en helt annan sak. I båda fallen har man lyckats även på den fronten, byggt om och modellerat en aning för att få den thriller-vision som man föreställt sig. Sånt gillar jag. Det finns ingen sanning, utom den sanning man själv upplever.

David Byrne 19:e mars 2009!



Såja, äntligen får jag och Gregory se David Byrne! Den föredetta Talking Heads-medlemmen kommer att ha en konsert på cirkus den 19:e mars nästa år, på Cirkus. Han kommer bara att spela låtar som han gjort tillsammans med Brian Eno, vilket tyvärr också innebär att det blir från deras senaste album, från i år, som inte känns så inspirerat. Men resten är dunder, så what the fuck :)

Recension: The Midnight Meat Train (2008)


Nu har jag inte läst Clive Barkers ursprungliga novell, så jag kan inte riktigt jämföra filmen med den - vilket kanske bara är bra. The Midnight Meat Train är dock en riktigt bra och mörk skräckfilm som blivit beskylld för att ha "style over substance", men å andra sidan; vad kan man förvänta sig av regissören Ryuhei Kitamura?

Bradley Cooper spelar Leon Kauffman, en duktig fotograf som söker det stora breaket. Han får chansen att visa upp sina bilder för en känd gallerist, men hon är inte nöjd. Bilderna är inte tillräckligt starka. Leon beger sig ut i New York-natten för att försöka fånga de där magiska ögonblicken som galleristen kan tänkas ha.

Efter att ha fångat en vacker kvinna på bild som sedan försvunnit nere i tunnelbane-systemet så anar han att han är något på spåret, och vägarn korsas tyvärr med den enormt brutale mördaren Mahogany (Vinnie Jones) som varje natt rensar det sista natt-tåget på eventuella levande varelser. Han slår ihjäl dem med en stor fet hammare, rensar dem på naglar, ögon och tänder och...

Leon förstår givetvis inte från början att Mahogany är en galen mördare, men börjar följa mannen på dagarna och på nätterna, och börjar tro att det ligger en konspiration bakom det hela. Till slut så kan han bara inte släppa greppet, och dras djupare ner i ett brutalt helvete av blodstänkta tunnelbanevagnar...

Inte tycker jag den här filmen är tunn. Den är stilistisk som tusan och Kitamura går in för mordscenerna med ett nästan pornografiskt intresse i intressant sätt att slå ihjäl och skära människor. Hade den kommit på åttiotalet hade den blivit totalförbjuden och fälld. Eller nåt. Folk var idioter även då. Men det är mer ett brutalt drama om att inte kunna släppa något, än en typisk slasher. Ja, det är ingen slasher överhuvudtaget, men ni förstår vad jag menar. Karaktärerna är relativt välskrivna, men skådespelarna är det som gör dem. Vinnie Jones som Mahogany är fantastisk kuslig, och han påminner om ett djur av något slag. Går på instinkt och har noll känslor för de människor ha dödar. Vår hjälte Kauffman och hans flickvän (som spelas av Jessica Lange-lookaliken Leslie Bibb) är sympatiska och det går att identifera sig med dem. Roger Bart, som verkligen har valt en udda väg efter musikaler och komedier, råkar illa ut även i den här filmen, liksom i Hostel 2.

Nu har jag sett våldsammare filmer, men detta är nog bland det snyggaste och mest stilistiska jag sett. Allt är inte onscreen, men det mesta är. Ted Raimi står nog för den vansinnigaste bilden av en huvudkrossning jag sett och det är gott om blod, kroppsdelar och bara allmänt brutalitet. Inget för känsliga alltså, men fint för oss som gillar när det stänker blod.

Ryuhei Kitamura är en skön regissör som älskar yta, vilket man inte ska skämmas för. Men han brukar oftast få till karaktärer som man faktiskt vill se och följa, och det lyckas han även med här. Varför kan inte en film både ha yta och substans? Något som vissa recensenter uppenbarligen inte tror existerar.

Ännu en bra Clive Barker-film som blivit misshandlad av distributörerna (tidigare har vi Nightbreed och Lord of illusions) och jag förstår att Barker själv inte vill regissera längre. Men denna förtjänar en bättre biorelease än de 100 dollar-biograferna den till slut fick. Men köp den på DVD istället, så att det blir mer saftiga Barker-rullar åt massorna.

PG rules! Det underbara slapphänta sjuttiotalet!

Först och främst, jag är ingen moraltant. Men när jag tittar igenom min filmsamling, eller tar mig en närmare titt på filmer som jag tycker om och inser att dessa faktiskt är barntillåtna i USA (dvs rated PG) så blir jag förvånad över hur annorlunda synen hos film var hos MPAA en gång i tiden. De var givetvis stränga då också, liksom idag, men på något sätt så förstod man att barn och ungdomar inte är SÅ dumma som de tidigare ville ha sagt. Majoriteten av människorna där ute kan skilja på verklighet och fantasi. Så tittar man på sjuttiotalsfilm eller tidigt åttiotal, så ska man inte låta sig lura sig av PG-stämplingen.

Vissa av dessa filmer är väldigt grafiska, men vissa kanske är märkliga ändå, genom att de innehåller ångestladdade bilder och sånt där som censurivrarna orar sig för. Det är också intressant, om man tar en titt på allt som ansågs passa för PG i till exempel skräck- och actiongenren, att inse att större produktioner kunde vara betydligt mer grafiska och chockerande än "b-filmer", och ändå få en lägre åldersgräns. Hyckleri givetvis, som enbart beror på pengar.

Jag plockade ut lite av mina favoritfilmer ur listan:

Meteor - Inget mästerverk, men gott om katastrofscener där människor får sätta livet till. Lite blod också.

Prophecy - Måste vara en chock för en unge att se denna mörka, relativt grafiska mutantbjörn-film. Kanske fick den PG på grund av att monsterdräkten ser lite väl fånig ut i en censurmänniskas ögon.

Rollercoaster - Bara inledningen skulle kunna ge den här ett R, fast här ansåg man att barn klarar av att se glada människor krossas av fallande berg-och-dalebanevagnar.

Night of the Lepus - Utrafånig, men stundtals väldigt blodig. Men jag misstänker att ämnet "mördarkanin" gjorde att åldersgränsen svalnade en aning.

The Killer Elite - Kampsport var hett och skapade moralpanik samtidigt. Här är det gott om sånt, men också ett extremt saftigt huvudskott.

The Swarm - Fånig som tusan, men borde ändå vara ångestfylld för känsliga små stackars oskyldiga barn som får se andra barn bli stuckna till döds av mördarbin.

Race with the devil - Våld, satanism och biljakter i en fenomenal rulle.

Jaws 2 - Även ettan blev barntillåten, men tvåan är mer grafisk och mörkare.

Day of the Animals - Alla djur, även de gulliga, dödar alla människor de får se. Skoj.

Grizzly - Blodig björnfilm som långt ifrån är fånig, men barntillåten.

It's Alive - Egentligen inte speciellt grafisk, men bara temat på en aggressiv människodödande mutantbäbis borde vara nog som mardrömsskapare.

Murders in the Rue Morgue - Grafiskt, sleazigt och ganska cool. Alltså, perfekt för barnahjärnor!

Tombs of the Blind Dead - Avser säkert den klippta amerikanska versionen, men borde ändå innehålla både tuttar och blod för hela familjen.

Psychic Killer - Bra övernaturlig thriller som innehåller ett gäng färgstarka dödsfall.

Telefon - Våldsam och mörkt i denna underskattade Bronson-klassiker.

Diamonds Are Forever - Ovanligt våldsam och cynisk Bond-rulle som jag fick ångest av som liten, men som också blev min favorit.

Earthquake - Hyfsat mycket blod, krossade människor, jobbiga katastrofscener och panik i kubik!

Raiders of the Lost Ark - Det mest kända exemplet. Blev R från början, men med några väldigt små ändringar som inte alls tar bort huvudexplosioner och annat gore, fick den att bli PG för hela slanten.

Så det är skönt att de små söta barnen fick uppleva lite god underhållning under det årtionde som kanske producerade bäst film. Jag önskar det vore lika charmigt slapphänt idag :)

Reinfeldt - fascisten

Och på tal om Jörg Haider så vill jag också påpeka hur Reinfeldt och hans hejdukar tagit ännu ett steg mot en fasciststat med privata poliskårer, kontroll av människor och internet, förtryck och bestraffning av ungdomar (för vi vet ju alla hur bra det är med hårda straff mot ungdomar - de faller aldrig tillbaka in i "brottslighet" ;)) och... folk klagar på att Mona Sahlin gjort en pudel. Är folk efterblivna eller?

Allt på order av privata, kommersiella och kapitalistiska filmbolag, musikförlag och andra som tror att de har rätt att klampa in i människors vardag. Först FRA, nu... nä, det är körd. Högeraporna kommer att ryka från regeringsplatsen vid nästa val. Känns skönt. Hoppas bara att ännu fler förstår det.

Vem gråter över Jörg Haider?


Troligen hans familj. Och hans partikamrater. Men resten, nä, vi gråter inte en skvätt. Kanske kommer en del att uttala sig lite hycklande att det är beklagligt att ett människoliv ska försvinna så snabbt, och att alla har rätt till bättring - men det är också samma människor som inte ägnar världens krigszoner en enda tanke.

Högerpolitikern och troliga nazisten Jörg Haider har allså avlidit i en bilolycka. Det kommer säkert finnas paranoida nationalister och nazzar som kommer att påstå att det var mord eller nåt sånt trams! Karln förlorade kontrollen över bilen och dog. Synd för honom, bra för omvärlden.

Nä, jag är ingen hycklare. Jag kan inte säga att jag är glad över att en människa har dött (det är så många som dör hela tiden ändå), men jag är absolut inte ledsen. En värld utan Jörg är en bra värld tror jag. Men visst blir jag oroad. Det kan bildas ett martyrskap runt denna snekörare, han kan glorifieras och användas som "inspiration" till andra neo-nazister, nationalister och rassar. Jag undrar om man gråter hos Sverigedemokraterna idag? Kanske. Han var nog deras stil. Nationdemokraterna bryr sig inte, för dem var han nog en riktig mes.

För lite offentligt heilande helt enkelt.

På något makabert sätt var det en bra start på dagen, så det ska jag fira med att ta det riktigt lugnt och njuta av de vackra höstfärgerna.

Edit: 15:04, jepp... som jag trodde så börjar det dyka upp wackos som tror att Jörg blev mördad. Haha. Folk är förutsägbara. Sedan finns det de vanliga smyg-nazzarna som gråter över hans död, men varför skulle jag länka till såna puckon? De är inte ens roliga, bara tragiska.

Recension: Texas Chainsaw Massacre 2 (1986)


Det har skrivits så mycket om Texas Chainsaw Massacre 2 att jag inte tänker fördjupa mig allt för mycket i ämnet. Men jag älskar denna närmast kaleidoskopiska, färgsprakande, vulgära och dialog-vitsiga uppföljare. Tobe Hooper var en smart kille. Han förstod att det inte skulle kunna gå att upprepa skitighet från den första filmen, som ändå var ett barn av oerfarna filmstudenter på en minimal budget.

Här hade Hooper en, ser det ut som i alla fall, fet budget levererat av legenderna från Cannon Film. Han skulle göra tre filmer för Golan-Globus, och alla tre floppade, vilket är förbannat synd. I alla fall har Hooper, som även är medproducent, vräkt på med det visuella och där första filmen är klaustrofobisk och mörk så blir det här stora svepande kameraåkningar och en scenografi och ljussättning som skulle kunna komma från en Mario Bava-film. Det kunde inte ha blivit bättre.

Något som Hooper verkar ha varit missnöjd med var att så få förstod att första TCM var en svart komedi (han riktade in sig på att få rating PG faktiskt, men något gick uppenbarligen snett), så därför så är detta en väldigt tydlig svart komedi. Humorn är makaber och sadistisk och Hooper går gärna för långt, både med de vansinniga dialogväxlingarna och våldet som är utdraget och... faktiskt ganska roligt. När L.G. McPeters, vår hjältinnans trogna sändningstekniker, vaknar upp efter att blivit slagen i huvudet ett dussin gånger med en hammare och sedan skinnflådd, och fortfarande känner det där behovet av att spotta, kalla henne för "darling" och sedan dö med det sista ordet "shit", visar på stor humor.

Humorn går vidare med Dennis Hoppers bisarra skapelse Lefty Enright, en polis som för länge sedan fått snurren efter att under många, många år velat hämnas sina syskons dödsfall i den första filmen, går klädd som en storstadscowboy och visar senare i filmen ett fenomenalt handlag med motorsågsfighting - allt till predikningar om att "skördetimmen är här" då han aggressivt försöker såga ner den nöjespark ("Texas Battle Land") där familjen SAWyer gömmer sig.

Familjen i sig är fantastiskt. Jim Siedow som Drayton Sawyer är så pervers som han kan bli, men en enormt mängd grova ord och förmaningar, samtidigt som den där tomma hajblicken då och då gör sig till känna. Det är ett komiskt geni i arbete, och det är lite synd att vi inte fick se Jim i så många andra roller. Bill Moseley spelar Chop Top, vietnam-veteranen och hippiens med en stålplatta i huvudet som han hela tiden pillar bort skinn från och äter upp. Med hjälp av en ståltrådsgalge. När han skriker "Nam Flashback" efter det att Leatherface råkat såga honom i huvudet av misstag är otroligt roligt. Leatherface själv, eller Bubba som han faktiskt kallas, är en tragiskt och djurisk skapelse som upplever den första kärleken - och den första motorsågsimpotensen i mötet med radio-DJ'n Stretch - coolt spelad av Caroline Williams. Det minspel (eller ögonspel snarare) som han arbetar med, speciellt i samband med sina bröder, är som hämtat från någon gammal slapstickfilm.

Som ni förstår har jag inte mycket negativt att säga om den, men jag antar att det har med att göra vilket humör man är på också. Många skulle nog föredra en uppföljare i samma stil som ettan, men jag gillar det vågade greppen att göra en anti-TCM, så långt ifrån orginalet som möjligt - och med mer gore, humor, vilda och konstiga idéer (pommes frites-huset t ex. skön detalj) och en osannorlik rock'n'roll-känsla!

fredag, oktober 10, 2008

En bokstavlig nytolkning av Take On Me



Kanske är det för att jag är trött efter veckans jobb. Eller så är det för att den är rolig: den här humorn tilltalar mig väldigt mycket.

Dagens impulsköp!


Det blev lite film idag. Först och främst den nya lyxiga Dirty Harry-boxen som verkligen är bland det snyggaste och ambitiösaste jag sett. Gillar den lilla polisbrickan i fejkläder och med Harry Callahan-ID :)

Dessutom blev det dessa fyra i butik:

The Haunting of Hell House - en spökfilm med Michael York som jag alltid velat se.
Black Roses - Heavy Metal-skräckis som verkar extremt fånig. Men kul.
Touch Of Death - kompletterar min Fulci-samling.
The Texas Chainsaw Massacre 2 Gruesome Edition - äntligen har jag en vettig utgåva.

Sedan blev det lite från Axel:

Baby Blood - Fransk skräckis som verkar bra (och uppföljare är på g)
Ancient Warriors - Skräp som jag var tvungen att köpa för att Jarmo Mäkinen en gång berättade att han skulle få sitt stora amerikanska genombrott med den ;)
The Pit och Hellgate - Två b-skräckisar som verkligen verkar vara i min smak.

Kimpan säljer konst!


Min kollega Kim säljer sin konst på blocket, vilket jag tycker är skönt anti-konstnärligt. Vem behöver gallerier liksom? Jag föredrar hennes mer abstrakta konst, som den bilden som jag visar här, så förr eller senare så kommer jag nog att köpa in något. För min del skulle jag vilja ha något sånt här över sängen med spotlights riktade på.

Varför kan de inte äta katt?

Det är en typiskt europeisk, eller i alla fall västerländsk, företeelse att katt och hund är våra närmasta vänner. I en hel del andra länder så är de som vilka djur som helst, ingen skillnad från åsna eller gris. Så det är märkligt att Peta börjar grina för detta. Varför grinar de inte lika högljutt över julskinkan nu i Jul?

Allt handlar givetvis om att en katt ser söt ut, och för att vi här i den "civiliserade" världen råkar ha detta djur som husdjur. Det är samma sak över hycklare som ifrågasätter att man äter hund i vissa länder. Helt ärligt skulle jag varken kunna tänka mig äta katt eller hund, men det beror också på att det är det jag har lärt mig. Det betyder inte att människor i andra kulturer ska följa våra kultur. Det är bara att acceptera, katt- och hundälskare. Era små älsklingar är inte allas små älsklingar överallt.

torsdag, oktober 09, 2008

Recension: The Ghost Galleon (1974)


Den tredje delen av De Ossorios Blind Dead-serie har jag nu äntligen sett, och med tanke på att jag hört en del negativa ord om denna så var det en extrem överraskning. Kan det vara så att The Ghost Galleon är den mest stämningsfulla och välskrivna delen hittills?

Filmen börjar lite banalt med lite fotomodell á sjuttiotal som poserar. Men av modellerna misstänker att deras manager har något med ett försvinnande att göra. Det visar sig att den försvunna modellen har ställt upp på ett avancerat fotomodelljobb som innebär att hon och till modell ska bli upphittade i en lyxig livbåt, och på så sätt ge bra reklam åt båttillverkaren. Lite långsökt kanske, men that's the deal!

Tyvärr så förlorar man kontakterna med modellerna på havet, eftersom dessa har gjort valet att kliva ombord på ett spöklikt gammalt skepp som kommit seglandes genom dimman. Givetvis är det våra kära blinda riddare som bossar över skeppet och de är givetvis ute efter blod!

Vårt kära gäng beger sig ut på räddningsuppdrag, kliver ombord på båten och blir fast i ett terrorgrepp! För riddarna släpper ingen levande...

Visst, ni ser. Storyn är inte mycket att hurra för. Men det är en välberättad och spännande historia som bygger mycket på det fantastiska klaustrofobiska skeppet. Scenografin (eller om det är ett riktigt skepp?) är vansinnigt välgjord och tänk er att dessa blodtörstiga huv-riddare långsamt vandrar omkring där i mörkret och dimma på jakt efter kött? Det är en genial idé. De Ossorio har haft en löjligt liten budget, vilket visar sig speciellt när man ser skeppet på distans - där miniatyren uppenbarligen är för liten för att överhuvudtaget kunna vara övertygande.

Men han kan också detta med att berätta en skräckfilm, och jag hittar inget som helst negativt med hur han skildrar terrorn ombord. Förvisso är det lite ont om blod och gore - vilket alltid är kul - men en scen är ändå hyfsat grafisk och blodig, så det kryddar anrättningen väl.

Skådespelarna är också riktigt bra. Bland annat ser vi pålitlige Jack Taylor som båttillverkaren som faktiskt har ovanligt mycket känslolager och karaktärsdjup för att vara en girig småskurk i en billig sjuttiotalsskräckis.

Dessutom är slutet förträffligt, och coolt givetvis. Jag för helt och hållet för denna snygga, snygga och lite mer snygga zombie-spök-mumie-skepps-rulle!

onsdag, oktober 08, 2008

Bluffmakarna Svenska IT Registret


Idag ringde någon idiot-puckad brud och ville att vi skulle godkänna detta, ett tiotal domäner med vårt företagsnamn i adressen. Först ringde kvinnan, och när min kollega vägrade godkänna eller ge ut uppgifter så mailade samma tokapa och naturligtvis ignorerar vi idioten. Men det kan vara en varning, att dessa bluffmakare är på gång:

(jag har utelämnat "våra" domänadresser)

Kostnad för registrering av dessa domäner är 1900:- per domän, då ingår all support samt pekning till nuvarande adress.

Var vänlig och informera mig om Ert beslut snarast.

Med vänliga hälsningar


Sara Svensson
-----------------------
Kundsupport

Svenska IT Registret

Box 3616
111 74 Stockholm
Tel: 0771-10 60 70
Fax: 0771-10 60 71

sara.svensson@svenskaitregistret.se
www.svenskaitregistret.se


Jag kan gissa att det är många som bara godkänner, dvs skriver ja eller något annat som kanske kan tolkas som ett ja, och får dessa äckliga människor på sig.

Du Gamla, Du Fria - En sågning av en nationalsång


Du gamla, du fria, du fjällhöga nord
Du tysta, du glädjerika sköna
Jag hälsar dig, vänaste land uppå jord,
/:Din sol, din himmel, dina ängder gröna:/

- Vette fan om vi är så fjällhöga ändå? Norge har väl betydligt mer fjäll och skit än Sverige? Eller försöker vi rida på Norges skönhet som vanligt, när ändå större delen av Norrland ser ut som Sundsvall? Glädjerika? Mystiskt uttryck, för är det något land där vi är så nedtryckta av vår egen seriositet så är det väl Sverige? Jag kan köpa det för andra länder som har glädjen i kulturen, men det här pekoraklet kan inte övertygad en efterbliven apa att vi är "glädjerika". Tyst kan jag väl hålla med om. Som i tyst och ointressant, eftersom ingen orkar öppna munnen och protestera. Eller säga något utöver det vanliga. För det mesta i alla fall, om det inte handlar om att korvpriset har höjts med 50 öre. Sedan, "fria"? Det är väl att ta i. Neutrala är väl det sanna ordet, med tanke på hur många gånger vi har undvikit konflikter på grund av feghet.

Du tronar på minnen från fornstora dar,
då ärat ditt namn flög över jorden
Jag vet att du är och förblir vad du var
/:Ja, jag vill leva jag vill dö i Norden:/

- Det börjar med ett sanningens ord i alla fall! För Sverige är väl ett land som tronar på minnet av fornstora dar. Vad har vi annars att trona på? Sverige är ingenting, men uppenbarligen har vi inbillat oss att vi var något en gång i tiden. Senaste gången vårt namn flög över jorden var när vikingarna fick spö över mer överlägsna och intelligenta krigare och handelsmän, och vi flög i en liten båge rakt ner i närmast dynghög med ett svärd genom huvudet. Och visst förblir vi vad vi var, då Sverige är landet utan någon större intellektuell utveckling. I alla fall inte hos ursprungsbefolkningen. Vette fan om jag vill dö norden. Kallt, mörkt och dålig service. Tar hellre spanska solkusten eller en bungalow i Thailand.

Jag städes dig tjäna mitt älskade land,
dig trohet till döden vill jag svära
Din rätt skall jag värna med håg och med hand
/:Din fana, högt den bragderika bära:/

- Jomen tjena! Här svärs inte någon trohet intill döden! Personligen tjänar jag bara mig själv och möjligtvis mina älskade, men Sverige har väl aldrig betytt något egentligen. Det är ett land som vilket annat land, om än lite längre och ett älg-paradis för tyskar. Vad är det för speciellt med vår fana egentligen? Det är två färger, en kristen symbol och ja... det är ingenting. Bara det. Duger som bordsduk på ett barnkalas. Eller som en massa annat.

Med Gud skall jag kämpa för hem och för härd
för Sverige, den kära fosterjorden
Jag byter dig ej mot allt i en värld
/:Nej, jag vill leva jag vill dö i Norden!:/

- Först och främst, den som blandar in vidskepligheter som gud i det hela har inget att hämta hos mig. Richard Dybeck måste ha varit påtänd den där dagen 1844 då han skrev skiten. Själv skulle jag glatt byta Sverige mot ett trevligare land. Kanske inte just nu, för mycket välbetalt arbete, men senare kanske. Har inte lust att betala skatt i det här landet för evigt. Det är det inte värt! Så nä, åter igen: jag vill inte dö i norden. Speciellt inte med en sådan uselt skriven nationalsång.

tisdag, oktober 07, 2008

Recension: The Loreley's Grasp (1974)


Det är sån här film som först fick mig att börja älska filmkonsten. The Loreley's Grasp förmedlar en fin stämning, hyfsat med grafiskt gore och samtidigt en märklig form av kvalité, även om många säkert skulle förkasta det som enkel exploitation/skräpfilm.

I en liten stad bredvid den tyska Rehn-floden så frodas vidskepligheten. Och med allt rätt, eftersom Loreley härjar i trakterna. Hon är egentligen en vacker kvinna som lever i en grotta under floden, men som när hon kommer ut i månskenet förvandlas till ett blodtörstigt monster!

Efter att diverse offer skördats så blir man lite oroliga på en skola i närheten. Givetvis är det en skola för flickor, eller i alla fall unga kvinnor som inte verkar göra annat än att bada i poolen och traska omkring i sina dyra designade rum och flörta med varenda man de ser. Något som verkar vara väldigt vanligt på skolor i europeisk kultfilm. Men för att skydda dessa nymfer så tar man dit Tony Kendall, en snygg hunk med tajta byxor och hårig bringa som går under det grymt osexiga namnet Sigurd. Han är en grym jägare och ska fånga Loreley. Givetvis blir det lite romantik, men den enda som verkligen kan få honom att bli kär är just... Loreley... fast när hon är i sin kvinnoform alltså!

Fler offer skördas, och blodet sprutar!

Det är en bagatell till handling, en traditionell monsterfilm på en klassisk legend (varför har den inte blivit en Sci Fi Channel original movie of the week ännu förresten?) som kommer högt över medelsnittet eftersom det är den trevliga Amando De Ossorio som står bakom spakarna. Han är fyllt rullen med väldigt, väldigt vackra vyer över Rehn-området och säkerligen en hel del spanskt därmellan. Detta tillsammans med vacker musik och riktigt bra och charmigt skådespeleri gör att det blir riktigt bra. Tony Kendall är på topp som hjälte och är riktigt övertygande, så även en del av tjejerna - vars enda uppgift är att se vackra ut i bikini och skrika.

Goret är blodigt och rött, och oftast onscreen - vilket vi tackar för. Det är helt okey gjort också, även om det handlar om en minimal effektbudget. Mycket sönderslitna bröst, halsar och annat skoj alltså. Själva monstret är enkelt gummimonster, med ett ansikte som döljs för det mesta - troligen för att det inte är speciellt övertygande.

En riktigt bra monsterrulle med blod, naket och stämning för alla som gillar myspysgore!

Visst ser jag snäll och fridfull ut?



Men vrid på huvudet, eller vänd bilden upp och ner så får ni se mitt rätta jag!

På Norrbackagatan 22 har man gott självförtroende!

Ser ut som en vanlig hederlig ingång med keruber ovanför dörren...



Men det hela urartar i SNUSK! :)




Jag måste säga att varken jag eller Gregory har sett denna form av självförtroende hos en kerubmakare förut. Vi vet alla hur de brukar se ut, men dessa gossar är utrustade som elefanter! Märkligt. Finns inte långt ifrån Karlbergs station.

måndag, oktober 06, 2008

Recension: Wax Mask (1997)


Tanken var att Wax Mask skulle bli Fulci stora comeback. Med en fetingbudget, delvis finansierad av fransmännen (det land som troligen först geniförklarade honom), stabil producent i form av Dario Argento, effekter av Stivaletti och åter bakom kameran: Sergio Salvati. Tyvärr, tragiskt nog, så lyckas Fulci avlida mitt i förberedelserna... och det blev istället Stivaletti som fick ta över regin...

Det är tidigt nittionhundratal och en man och en kvinna blir brutalt mördade i Paris, av en man med järnhand. Deras dotter blir vittne till mordet, men klarar sig i övrigt oskadd. Tolv år senare har dottern Sonia (Romina Mondello) vuxit upp till en lovande kläddesigner och får jobb på Boris Volkoffs (Robert Hossein) kommande vaxmuseum, en grand guignol av fasansfulla och blodiga vax-scenerier.

Men givetvis så finns det ugglor i mossen, och i Rom, där Sonia nu bor, kommer en våg av mystiska dödsfall och försvinnande. Och är det inte så att vaxdockorna i Volkoffs museum påminner lite för mycket om de försvunna människorna? En ung lovande reporter, Andrea (Riccardo Serventi Longhi) som är alltid för nyfiken kärar ner sig i Sonia, men börjar också luska i Volkoffs museum och hans minst sagt skumma medhjälpare...

Ja, hade Fulci regisserat den här och fått utöva sin magi i alla fall en sista gång så hade det blivit ett mästerverk. Nu blev den inte alls dålig, bara lite... jämn. Lite mainstream, men vissa inslag av extremvåld och naket. Men tänk vad Fulci hade kunnat göra med de fantastiska scenerierna, kläderna, de bisarra vaxfigurerna och våldet? Vissa delar av Fulci finns fortfarande kvar. Vissa karaktärer som andas Fulci mer än något annat, vissa detaljer som är för makabra för att någon annan skulle ha tänkt på dem. Men Stivaletti gör trots allt detta ett okey jobb. Det är lite TV-mässigt, men fungerar väl som historia.

Sergio Salvatis foto är utmärkt, men tyvärr så märks det att det inte är lika inspirerat som det brukar vara. Som om han tappade intresset när Fulci dog. Tyvärr så gör inte Atlantics utgåva saken bättre, en utgåva som försvisso är i widescreen och med italienska som tal, men uppenbarligen är tagen från en riktigt trist och platt video-master.

Men jag gillar den trots allt, trots alla brister. Det finns en gore-scen som är sensationell, och osar av Fulci och Argento i allt sitt grafiska våld. Inget offscreen här heller! Som hämtat från Mother of tears eller The Beyond. Musiken är vansinnigt vacker och scenografin och skådespelarna över det italienska medelsnittet. Robert Hossein som Volkoff är givetvis bäst, men Umberto Balli som hans assistent Alex är minst sagt bisarr och obehaglig.

En grymt ojämn film, som kanske lite väl orättvist oftast får utstå sågningar.

söndag, oktober 05, 2008

Några fotografier från den senaste tiden