lördag, oktober 18, 2008

FÖRBJUDET!



Här får man inte göra följande:

* Åka moped

* Plocka blommor

* Sitta damsadel och sparka med ena benet

* Åka taxi

* Kasta skräp

* Spela trumpet

* Åka rullskridskor

* Spela fotboll (eller lida av klumpfot kanske?)

* Ta med skjutvapen

* Rasta hunden

* Störta samman en av WTC-skraporna

* Göra upp en mysig lägereld


(den fanns uppsatt vid den vita pagodan i Beijing)

De finns i väggarna

Vilka finns i väggarna? Jo, Mongroikerna! Det är den okända ras av utomjordingar/dimensionsvarelser som lever i våra väggar som små fröer. Eller spermier skulle man kunna beskriva dem. De tar sig fram genom stuprör och gångar i isoleringen, och för eller senare så växer de upp till identiska människo-kopior som långsamt infiltrerar vårt samhället.

Det drömde jag i natt. "Mongroikerna". Kan ha varit "Mongrikerna" också. Det kanske är en sanndröm?

Recension: Night Of The Seagulls (1975)


Så har vi kommit till den sista Blind Dead-serien, Night Of The Seagulls. Man skulle kunna tro att Amando hade mjölkat de sista goda idéerna ur konceptet, men fanastiskt nog så levererar han en ganska orginell - för sin tid - rulle som lyckas med att inte upprepa de tre tidigare filmerna.

Ett ungt par kommer till en liten by där mannen ska ta över tjänsten som doktor. Den gamle doktorn är fientlig och vill snabbt därifrån, och det dröjer inte länge förrän våra hjältar inser att något är fel. Varje natt hör de mystiska sånger och ljud från stranden, och trots att fiskmåsarna inte sägs flyga eller föra oljud på natten så gör de så.

Det visar sig att var sjunde år så kommer de odöda riddarna tillbaka för att i sju nätter i sträck kräva offer i form av unga kvinnor som de torterar och ritualmördar till sin märkliga stengud. När läkarparets hushållerska, den enda som vill ha kontakt mde dem i byn, försvinner så börjar de forska i saken och upptäcker den hemska hemligheten...

Något jag gillar med den sista delen är den suspekta byn med dess suspekta invånare. Något som gjorts innan i till exempel mästerverket Wicker Man och senare i ett annat mästerverk, Dead & Bured. När ett helt samhälle bär på en hemlighet så blir det så mycket mer skrämmande. De Ossorio har lyckats skapa en helt okey stämning, vilket inte är förvånande med tanke på hans talang, men filmen segar också ihop emellanåt. Det blir en kortare barrikadering av ett hus, men annars utspelar sig mycket av filmen runt om i byn, på flykt eller nere på stranden. I en av rollerna ser vi också en efterbliven karaktär, något som vi såg senast i tvåan, och denna gången är han bara galen - och blir ständigt misshandlad av den övriga befolkningen i byn. Rollen är inte speciellt subtil, men skådespelaren gjuter ändå in någon form av djup i överspeleriet.

Goret är helt okey, men inte speciellt mycket. Vilket är synd. Jag gillar sånt. Musiken och fotot är givetvis utmärkt, men det som gör filmen är stämningen. Byborna. Byn. De ständiga kraxandet av fiskmåsar och bara tanken på ett coolt koncept som de odöda riddarna.

Nu när jag sett hela serien så listar jag dem så här.

1. Return of the Evil Dead
2. Tombs of the Blind Dead
3. The Ghost Galleon
3. Night of the Seagulls


Over and out.

Recension: Mausoleum (1983)


Av någon anledning så känner jag ett tvång att se alla filmer med den märkliga skådespelaren Marjoe Gortner, och Maosoleum har länge legat högt på Marjoe-listan. Trashig åttiotalsskräck kan egentligen aldrig vara fel, speciellt ambitiös skräpfilm från åttiotalet.

Familjen Nomed (läst deras namn baklänges) har sedan länge haft en förbannelse över sig. Alla deras förstfödda kvinnor blir automatiskt galna, eller som det egentligen är: besatta av en demon som annars är fången i deras familjemausoleum! Men Susan (Bobbie Bresee) har klarat sig ganska bra från det hela, förutom en liten incident i sin barndom och nu har hon vuxit upp till en storbystad kvinna i sina bästa år som dessutom är gift med Oliver (Marjoe Gortner).

De har ett gigatiskt hus vid vattnet och har dessutom två anställda, en snuskgubbe-trädgårdsmästare och en smått alkoholiserad hushållerska som mest går och muttrar arg för sig själv. Men plötsligt så har demonen lyckats ta sig fri och tar över Susan, och börjar avverka personer som kan vara till någon form av irritation. Hon har sex med trädgårdsmästare, och dödar honom sedan med en räfsa, bränner upp en efterhängsen karl på en pub och fortsätter sedan med närmare och kärare släktingar...

Nu lät väl mitt lilla synopsis ganska normalt, men det är en galen film. För det mesta sker saker utan någon som helst anledning, och trots att Susan uppenbarligen är besatt och får gröna ögon så är det ingen som reagerar riktigt ordentligt över detta, speciellt när hon får utbrott i köpcentrum och andra offentliga ställen. Scenerna är oftast ljussatta med starkt grönt eller rött ljus, vissa effekter är sanslöst slarviga medan andra effekter, som ska skildra samma sak, ser skitbra ut (jag talar främst om ögoneffekterna här), fotografen framar bilden väldigt konstigt, oftast så att det blir mer fokus på väggen bakom än på skådespelarna själva och historien innehåller en del där plötsligt törnekronan som satt på Jesus huvud dyker upp utan någon större förklaring!

Men jag gillar att se bra saker med filmen, och det är i alla fall ingen tråkig film trots att den är extremt cheesy och väldigt trashy. Bobbie Bresee är kanske ingen lysande skådis, men hon är fantastiskt creepy stundtals (och visar mycket humor och intelligens i kommentarspåret för övrigt) och lever sig verkligen in som demonbesatt naken kvinna. LaWanda Page, som spelar hushållerskan Elise, var här sextio år och fortfarande aktiv som stand up-komiker (hon måste ha varit den första svarta kvinnan i det yrket förresten) och är otroligt rolig i sin lilla roll. Marjoe verkar inte helt inne i vad han gör, men har den där märkliga ostadiga blicken och känslan av att vara en psykopat (på riktigt) som gör att han blir sevärd.

Goret är helt okey, om än inte i några oerhörda mängder. Så det var en kul liten film, både bättre och sämre än förväntat.

fredag, oktober 17, 2008

Där vill jag inte heller simma


Stationsvakt skrivs det om en av hans sina värsta mardrömmar, att behöva trampa rakt ner i ett ruttet djurkadaver som ligger och flyter under vattenet. Känna hur den spända huden brister och foten hamna rakt ner i innanmätet. Det är intressant, eftersom det är något som jag oroa mig för än idag och gör att jag helst inte badar.

Det var Pete, en knasig britt som bodde och arbetade på Venngarn när jag var liten. Han hade stort skägg, märklig brytning och var enormt kul. Givetvis blev han för kontroversiell för de mer moraliska lektanterna, och ja... jag vet inte vart han tog vägen. Kanske är han fritidsledare någon annanstans? I alla fall brukade vi åka ett gäng och bada på sommaren. Det var en fullspäckad badplatset strax utanför Sigtuna (kommer tyvärr inte ihåg namnet) och denna gången berättade Pete, på sitt vanliga makabra humör, att någon hade drunknat där nyligen och att man inte hade funnit hans kropp.

- Se upp vart ni sätter fötterna, så att ni inte trampar rakt igenom den uppsvullna och ruttna kroppen!

Med en brittisk brytning givetvis. Sedan höll jag mig från att bada. Jag tänker på det fortfarande, de få gångerna jag tar mig ut i vattnet faktiskt. Tänk att känna hur det kalla köttet, de slemmiga ruttna inälvorna, fastnar runt fötterna och man halkar omkring där, känner ryggraden för några sekundern, innan man lyckas ta sig loss och simma in mot land...

torsdag, oktober 16, 2008

Love Stories


Och jag avslutar den här dagen med ett gäng fina kärlekshistorier från det verkliga livet, från nygifta gay-par. Läs och njut över underbara kärleken :)

Roger Bart - Halloween 30th Anniversary Edition?

Ett hiss-skämt

Ett av mina stående skämt på min repertoar i det sociala Östersunds-livet var det berömda, och väldigt dåliga, hiss-skämtet. Det går endast att berätta i vissa former av hissar:

(du står med en eller flera andra i hissen, och så börjar du berätta)

- Vet ni om att det här är en hiss av historisk betydelse?

(troligtvis säger dina medpassagerare följande:)

- Jaså?

(du svarar med en vänlig berättande röst)

- Jo, det är så att den här hissen användes för att rädda människor från koncentrationslägret under andra världskriget.

(här blir de troligen bara tysta och undrar vad du menar)

- Jepp, titta här.

Sedan pekar du på den lilla skylten som säger Schindler samtidigt som du säger:

- Schindlers Hiss.

Så kul var den. Det vill säga inte alls. Men jag har kört det många, många gånger och fått suckar och uttråkade blickar som svar. Så den tjänar sitt syfte.

Fyllot Jörg Haider

Nazzen/patrioten/högerapan och rasisten Jörg Haider körde kraftigt berusad i 140 km/tim. Vem är förvånad? Den människa, en oansvarig person som levde på hat, visade hur intelligent han var egentligen.

Jörg Haider var ännu ett tragiskt fyllo som inte var smart nog att ta en taxi. Istället dödade han sig själv (vilket vi skålar för givetvis) och riskerade att döda någon oskyldig person bara farten. Så skedde inte, tack och lov, men vi vet att Jörg Haider kommer att bli ihågkommen som nazisten som dog på grund av att han körde full bakom ratten.

1,8 promille, och så blev vi av med en ond man. Tack.

onsdag, oktober 15, 2008

Recension: Modellmorden (1985)


Så har äntligen en av mina guilty pleasures kommit på DVD, troligen också för första gången på det här formatet. För giallo-fansen är den mer känd under titeln Nothing Underneath, och är en ovanligt snygg och välskriven giallo från mitten av åttiotalet. Frågan är, håller den fortfarande?

Tom Schanley spelar Bob Crane, skogsvaktare i Yellowstoneparken. Hans tvillingsyster Jessica (Nicola Perring) är hypad fotomodell i Italien, och är för tillfället i Milano och fotograferar. Sedan barndomen har de haft en koppling, en nästan telepatisk koppling som gör att båda kan känna av om den andra är i fara eller har råkat ut för något. Precis detta känner Bob den här dagen, och när han misslyckas att få tag i sin syster - som han tror har mördats av en sax-beväpnad mördare med svarta handskar - så beger han sig direkt till Milano och börjar nysta i fallet.

Där tar han in på samma hotell som syster, som fortfarande är försvunnen, och bekantar sig både med hennes modellkollegor och den gamla kommissarien Danesi (Donald Pleasence), som har just detta fallet som sitt sista innan pensionen. Men skumma saker pågår, och i trakterna springer sax-mördare omkring... på jakt efter nya offer!

Modellmorden är en toppgiallo! Det är inte den orginellaste eller blodigaste giallon i historien, men den är grymt välgjord. Manuset är tajt och spännande, med karaktärer som känns betydligt mer mångbottnade än vanligt. Den verkar vara påkostad också, och tar tillvara på Milano-miljön totalt.

Otroligt nog så övergår den inte heller i åttiotalskitch, vilket skulle kunna vara lätt med tanke på landet, miljön och yrkesgruppen som presenteras. Givetvis finns det axelvaddar och färgglada läppstift, men det är så bra integrerat i historien att det överhuvudtaget inte stör eller känns fånigt. Hur är skådisarna då? Ovanligt bra, men det kanske beror på en bra regissör och genomarbetat manus. Donald Pleasence, som var en stapelvara i åttiotalsgiallos, försöker sig på en italiensk brytning, men den kommer och går. Han gör en skönt gubbe med torr humor, och skulle kunna göra något sånt här i sömnen. Det kan tilläggas att filmen är inspelad på engelska och det är det ljudspåret på Njuta Films utgåva somm är att föredra.

Som jag skrev så är det inte historiens blodigaste giallo, vilket stämmer. Men den är inte helt utan blod och har två brutala sekvenser, och överlag väldigt snyggt hanterade stalker-sekvenser. Finalen har länge tillhört en av mina favoriter, och det är både vackert och tragiskt.

Njuta presenterar en oklippt anamorfisk utgåva, för första gången på DVD, och det välkomnar jag verkligen! Hoppas att den säljer bra så att kanske den utmärkta tvåan, känd under titeln To Beautiful To Die, också dyker upp så småningom. Man kan alltid drömma.

Grattis mamma!





Just det, min mor fyllde år igår, vilket jag glömde att uppmärksamma! :) Hon är en vettig morsa, för en gångs skull, som vet vad livet innebär och är lika bestämd som hon är snäll - men mot mig är hon bara snäll givetvis :) Hon har under sitt 62-åriga liv bland annat varit Sveriges första kvinnliga grovsvetsare på dåvarande ASEA i Västerås, stått som mål för uppvisnings-knivkastning, arbetat som fångvaktare och vunnit Aftonbladets första pris för sämsta semesterfoto en gång på åttiotalet. Inte illa!

Hon har två bloggar, se till att läsa dem och och skriv gärna ett grattis i efterskott.

Puss morsan!

tisdag, oktober 14, 2008

Recension: Two-Minute Warning (1976)


De senaste dagarna har det varit sjuttiotalsafton hos familjen Fred. Först fanastiska Executive Action, sedan ännu mer utmärkta Black Sunday och nu en film som skulle ha kunnat korslippas med den sistnämnda, nämligen den hyfsat bortglömda Two-Minute Warning!

Storyn är grymt enkelt. Det ska ske en stor match i Los Angelse. 100 000 människor har fyllt arenan och vi får följa några stycken av dem:

Stu Sandman (Jack Klugman), notorisk spelare som har stora skulder. Här har han chansen att vinna lite!

Janet och Steve (Gena Rowlands och David Janssen) , ett medelålders par som är så elaka mot varandra som möjligt, men kanske älskar varandra djupt ändå.

Nyligen arbetslösa Mike Ramsay (Beau Bridges) och hans familj, trots ekonomiska problem

Prästen (Mitch Ryan) som blivit inbjuden av en av spelarna, och bestämmer sig för att inte hålla på något av teamen...

Och ett helt gäng till...

Tyvärr så visar det sig att en fullständigt galen krypskytt har gömt sig i tornet ovanför poängtavlan. Han, utan någon som helst anledning, börjar skjuta folk till höger och vänster. Men han har naturligtvis inte räknat med den hårde SWAT-killen Sgt. Chris Button (John Cassavetes) och den minst lika hårda polisen Capt. Peter Holly (Charlton Heston) som innan skottlossningen börjar, diskret försöker ta ner skytten och låta spelet fortsätta ostört. Men så enkelt blir det givetvis inte...

Detta är en riktigt bra sjuttiotalsthriller med katastroffilmsuppbyggnad. Fast inga jordbävningar eller vulkanutbrott, utan en enda liten krypskytt... och totalt oskyddade offer. Till skillnad från Black Sunday så finns det ingen större politik här, det är en renodlad thriller som är riktigt spännande - men kanske inte orginell. Skådespelarna är för det mesta väldigt bra, speciellt David Janssen och Gena Rowlands som det slår blixtar om. Genas make, den legendariska regissören och skådisen John Cassavetes gör också ett bra jobb - men han lär nog ha skrivit på kontraktet på grund av pengarna, pengar som han lade på egna produktioner.

Men det är spänningen vi är ute efter, och actionscenerna (om man kan kalla dem det) är utmärkta. Detta är sjuttiotal, och squibbarna när folk blir skjutna är stora och blodiga, och det är brutalt och väldigt oglamoröst. En del snygga stunts förekommer också, när folk klättar runt på tornet och faller ner. Dessutom, vilket jag älskar, så ger man ingen som helst förklaring till varför skytten gör det han gör. Han är bara störd helt enkelt, och det är skönt att slippa långa trista förklaringar. Här är det spänningen som är viktigast, och det har man lyckats med.

Finns i en fin, ny DVD-utgåva från England som inte är allt för dyr. Rekommenderas.

måndag, oktober 13, 2008

Recension: Black Sunday (1977)


"There has never been a motion picture adventure like..." (sedan titeln givetvis)

Jag älskar såna taglines! Folket bakom Black Sunday visste att det var en förbannat bra film. Den hade en budget som troligen var över det normala, ett kanongäng med skådespelare, ett skarpt manus och gott om action och underhållning. Så hur i hela friden kan den vara så okänd?

Kapten Michael J. Lander (Bruce Dern) är galen. Komplett galen. Mest av hämnd och bitterhet. I allt detta så har han lärt känna den mystiska och vackra Dahlia Iya (Marthe Keller), som egentligen är en av den palestinska terrorgruppen Black Septembers mest farliga kvinnor. Hon har manipulerad och uppmuntrat Michael till att genomföra det värsta terrorattentatet någonsin, mot Super Bowl - där ett Goodyear-luftskepp ska ta död på åttiotusen besökare, inklusive president Carter.

Men givetvis är någon på jakt efter dem. Det är den allt mer tvivlande och åldrande israeliska agenten Kabakov (Robert Shaw) som själv pysslat med sin egen form av accepterad terrorism i över trettio år, men börjar bli allt tröttare. Med sig har han den unge Moshe (Steven Keats) och en sparringpartner i FBI-agenten Sam Corley (Fritz Weaver).

Medan Kabakov börjar arbeta sig allt närmare Dahlia och hennes planer, så kämpar hon med att upprätthålla den psykiskt instabile kaptenens känslor för henne... och för det fruktansvärda dåd de ska genomföra...

Wow. Vilken bra film! John Frankenheimer står bakom kameran och han var USA's bästa actionregissör. Det finns få som kunde få ut en sådan våldsam realism ur vilka storys som helst. Han gillade att bege sig rakt ut i ett ovetande samhället och skjuta scenerna för maximal realism. Visst, ibland ser man hur folk tittar in i kameran och undrar vad som pågår, eller duckar snabbt när den sveper förbi. Men det är inget som stör, eftersom han fick till en naturlighet hos människor som Colin "sopan" Nutley skulle kunna döda för.

Det är gott om action också. Givetvis. Filmen inleds med ett synnerligen våldsamt anfall i Beirut där Kabakov (Shaw är för övrigt lysande) och hans team slår till mot en terroristcell. Explosioner och squibs, oftast med de riktiga skådespelarna mitt i infernot. Tillbaka i USA så blir det några schysta jakter, mycket blodiga squibs, ett huvud som sprängs bort, ett annan stackare som blir penetrerar av tusentals spikar och ännu mer squibs. Frankenheimer går hårt fram här.

I finalen så använder sig han av åttiotusen statister också. Alla är naturligtvis inte medvetna om det, men han har placerat kameror och skådisar mitt under ett riktigt Super Bowl och får till fantastiska och gigantiska scener. När det senare bryter ut panik så får vi se några tusen springa omkring i kaoset, och det känns fett. Minst sagt.

Gillar man sjuttiotalsthrillers, sjuttiotalsaction, nya filmer som München och givetvis regissören Frankenheimer så finns det inga ursäkter att inte se den. Ruggigt bra. Huvva!

Judas Priest i februari!


Jepp, det är vilda kast mellan genrerna här! Först world music-flum med goa fina David Byrne (men det är inte förrän i Mars), men innan dess så ska jag och G se Judas Priest i Globen! Har alltid velat sett gubbarna live, och vi har till och med köpt biljetter till parkett... så jag misstänker att vi både kommer att ha ont i ryggen och benen efteråt. Men å andra sidan, det är nog många där inne som är äldre än oss som kommer att stappla hem efteråt :)

Tyvärr kommer tristessmonster som Megadeth och Testament att vara förband, men eftersom vi vill vara långt fram vid scenen så lär vi väl få tvingas lyssna på dessa gossar också.

söndag, oktober 12, 2008

Kina-resan: 080614

Vi hade lite tur faktiskt, och det kinesiska paret erbjöd sig att skjutsa hem oss! Vi fick till och med möta killens svärföräldrar och det hade inga problem att köra oss nästa enda hem. Väldigt gästvänligt! Naturligtvis regnade det även i Shanghai, så skitvädret från Beijing hade följt med oss. Ingen fara med det, vi tog det väldigt lugnt under dagen och satt mest och hängde på internetcaféet som vi hittade. Samt tog några bilder på området runt omkring. Mycket tristare än så blir det inte i dagboken idag. Men vi hade trevligt ändå. Det blir en tidig kväll i alla fall. I morgon blir det ännu en utflykt, om än bara över dagen. Gäsp. Snark.

(och här bjuder jag på några av de få bilder vi orkade ta denna trötta, gråa dag)





Recension: Razortooth (2006)


När det gäller creature features och det nödvändigtvis måste vara natur som miljö så finns det egentligen bara två ordentliga val: 1. de stora feta norra skogarna i USA samt: 2. träsk. Jag älskar träsk. Tänk Southern Comfort (ingen creature feature, men va fan!). Tänk Frankenfish. Tänk Hatchet. Och så vidare. I Razortooth så får vi åter igen träffa på träsket i kombination med vattenlevande mördardjur, denna gång en gigantisk muterad ål!

Givetvis så har den sitt ursprung i experiment som egentligen skulle ta död på eller i alla fall minska ålbeståndet i träsket, eftersom dessa små krabater har en tendens att äta upp alla fisk och ja, allt som går att äta och som är något mindre än dem själva. Det är den cyniske Doktor Soren Abramson som mixtrad med djuren och nu har han suttit i träsket i sex månader för att försöka fånga kräket.

Samtidigt så börjar romansen spira mellan djurexperten Delmar och den kvinnliga sheriffen Ruth. De har tidigare varit gifta, men nu tvingas de samarbeta med varandra för att lösa mysteriet med alla brutala dödsfall i trakten.

Och inte nog med det: två fångar är lösa i träsket, en grupp med studenter är på besök hos doktorn för att lära sig om ålar, en kanotutflykt pågår i området och den lokala vapendåren och professionella rednecken start ett uppbåd och ger sig ut i träsket... för att inte tala om alla som bor i trakten.

Gott om mat för en jätteål alltså!

Razortooth kommer aldrig upp i samma klass som den liknande filmen Frankenfish, men injicerar ändå gott om energi i sin lilla produkt. Budgeten verkar inte alls ha varit speciellt hög och den är filmad digitalt, men regissören Patricia Harrington har förstått vad publiken vill ha och levererar en riktigt snygg monsterrulle med en absurt hög bodycount, hyfsat med gore och blod och en del skönt skrivna karaktärer.

Skådespeleriet är ojämnt, som brukligt nästan, men det är inget man retar sig på. Ibland undrar jag om det finns en speciell skola för skådespelare som Doug Swander, som spelar djurexperten, då den karaktären med det utseende finns med i alla creature features: den gode amerikanske hjälten med utseende som en svärmorsdröm, men samtidigt tuff och hård.

Ålen är helt digital och är långt ifrån realistisk, men man har arbetat väldigt ambitiöst med de digitala effekterna och för det mesta ser det helt okey ut faktiskt. Regissören har inte dragit sig för att konstruera monsterscener där kameran är rörlig eller monstret gör avancerade rörelser och biter folk på blodiga sätt.

En fullt godkänd creature feature alltså!

Recension: Prey of the Jaguar (1996)


Det är svårt när man som jag har en förkärlek för riktigt billiga action-filmer från nittiotalet. Det är svårt eftersom det gjorts så förbannat många, och PM Entertainment Group verkar ha gjort hälften av dessa. Men i fallet med Prey of the Jaguar så är det en annan snabbregissör, David DeCoteau, som visar vart det billiga skåpet ska stå.

Maxwell Caulfield spelar den föredetta snuten (eller agenten, svårt att säga) Derek Leigh, som numera lever med skyddad identitet tillsammans med sin familj. Han livnär som byggare och är så lycklig så. Men hans stora nemesis, den onda onda onda Bandera (Trevor Goddard) lyckas bli fritagen av sina medarbetare och han letar upp Derek, dödar hans familj och tror sig även döda Derek.

Men så är givetvis inte fallet. Derek överlever, och utom sig av sorg så bestämmer han sig för att förverkliga sin sons fantasi: superhjälten Jaguar, en vanlig stark kille i en fånig dräkt alltså. Dereks kampsportsmästare bara skrattar, men Jaguar ger sig inte.

Sedan börjar han ge sig efter hela Banders knarkkartell och dödar och skadar de en efter en. Samtidigt så springer polisen Cody Johnson (Linda Blair) omkring och försöker skydda honom, medan hennes kära parter försöker sätta fast honom! Spännande värre alltså!

Ja, som ni ser så rör det sig om en variant av The Punisher, fast med en David DeCoteau-budget och en superhjälte-dräkt som mer ser ut som... ja, jag vet inte. Men den duger. Som vanligt när det gäller David DeCoteau så är mycket inspelad i vad som ser ut att vara filmbolagets kontor, garage och förråd, hemma hos DeCoteau själv och andra platser där man inte behöver betala något för att vara. Inget fel med det, men det bygger på den där sköna billiga känslan.

Dock så är det inget större fel med filmen. DeCoteau ser till att fylla, inte helt oväntat, rullen med muskulösa mansbringor (inte så tydligt som i hans senare teen-rullar dock) och förhållandevis kul och våldsam kampsport. En del trevliga stunts alltså, bra kickar och folk som ser ut att slå sig. Men allt verkar vara inspelat väldigt fort. Vidare finns det en del fina squibs och snyggt foto, oftast med steadycam för att snabbt kunna byta vinkel eller göra kameraåkningar utan några större ombyggnationer.

Skådisarna är okey, som förväntat i en rulle som denna, men bäst är faktiskt Linda Blair som verkar ha väldigt roligt och har bra kemi i sin roll som tuff snut. Hennes skämt med kollegan i början av filmen var klockrent till exempel.

Den kostade 19:90:- på Willys. Väl värt spenderade pengar.