lördag, oktober 25, 2008

Tripp till Finland: Ett sällskap av fula heterosexuella män


Det är inte speciellt orginellt, men jag nynnade på banjoduellen från Den Sista Färden allt för många gånger under denna tripp med Amorella, Viking Lines (eller NGLI som de verkar heta nu för tiden) stolthet. Jag nynnade för att klientelet på båten såg ut att ha skrapats ihop med en spade från botten av en alkiskrog i Borlänge.

Ett veritabelt smörgåsbord av sprit, sex och mat. Allt i en salig blandning. Det är som om Finland och Sveriges samlade fula heterosexuella män har samlats på samma ställe, i sällskap av damer som uppenbarligen tror att det är snyggt att klä sig som en öststatshora. Jepp, fula heterosexuella män. Utstående ögon, magar hängades i alla vinklar, illasittande kläder, människor som kanske aldrig kommer att föröka sig och skaffa barn. Det finns inga som går att kvalificera som snygga eller attraktiva, här super man sig redlös och hoppas i säng med något som rör sig, kräks i det minimala badrummet och sedan raggla tillbaka genom korridorlabyrinten av indentiska korridorer, famla efter nyckelkortet och sedan drömma sig bort i en svettig trång säng.

På scenen spelade ett uselt coverband som drog alla låtar som förväntades. Slipsgubbar började sprattla loss i dessa märkliga danser som oftast går ut på att fäkta med armarna upp och ner, och runt omkring låtsas personel tycka det är skitskoj att torka upp spyorna efter den där hårdspacklade kvinnan med pumps som försökt göra sig attraktiv för kvällen. Det var underhållande, det ska sägas, och jag drog en svängom på dansgolvet eftersom jag blev uppsliten av en kollega - men det bjöd jag på, men det är inget jag gör om. När jag närmare 02.00 lullade tillabaka till hytten så trodde jag att jag var aspackat, tills jag insåg att det var båten som svajade så hårt att man gick i rejäla zickzack-mönster över heltäckningsmattan.

Ner för trappan, snabbt mot sängen. Men det är givetvis fel trappa, fel nedgång. Allt ser likadant ut. Jag svänger runt hörnet för att se om det är där jag bor, men där sitter det svarta plastsäckar tillfälligt upptejpade på grund av renovering. Jag vänder, går över hallen och in den andra korridoren. Där står rökardamen, som hela tiden tände cigaretter i förbjudet med rökning-zonen, lutat mot väggen och verkade ful. Tack och lov kunde jag ta en korridor innan jag kom fram till henne och hittade så småningom min hytt.

Under tidig morgon så anlände vi uppenbarligen till Åbo - vilket annonserades ut allt för högt i en högtalare i hytten, och där måste också en oerhörd mängd finnar klivit på, för nästa morgon satt de i drivor i barerna och söp, eller svajandes med magen hängandes utanför byxlinningen med en grogg i handen, ovanligt skickliga på att hålla balansen i korridorerna. På scenen stod ett ännu värre dansband än det som roade kreti och pleti kvällen före. Oengagerat och dåligt. Men vad gör det? Ingen lyssnar egentligen på vad de spelar, huvudsaken takten är fast så att det går att stuffa runt en stund med människor som för några sekunder ser snygga ut i discoljuset.

Finlandslåt är primitivt. Det är som om man stiger in en en riktigt, riktigt sunkig italiensk porrfilm från 1984 där ingen är vacker, alla klär sig vulgärt och männen anser att sexighet är lika med en guldlänk på handleden och snabbt lånad slips där den smala delen är längre än den breda.

Det sista jag tänkte på när jag lämnade båten (givetvis med en flaska rött, en toblerone och ett storpack Lakrisal i väskan) var hur man rastar hundar på båten? Tar man bara ut dem på däck så får de bajsa på den fina färgen och låta kisset fångas av den brutala vinden? När man tänker på sånt så inser man att det kanske var bra att man slapp en fönsterhytt. Hundbajset som skulle regna ner utanför hade nog ändå bara förstört utsikten.

fredag, oktober 24, 2008

En Dotter Åt Djävulen....


Hon måste ha varit hungrig... ;)

(tack SEO för den noteringen)

torsdag, oktober 23, 2008

Recension: Caligula & Messalina (1981)


Det var länge sedan jag såg ett italiensk historiskt spektakel, och vad passar då bättre än att se Bruno Matteis legendariska Caligula-rip off Caligula & Messalina. Naturligtvis gjord för att casha in på Tino Brass mästerverk, fast med en promille av budgeten och en uppsjö av stockfootage! Njuta Films ger faktiskt ut den här filmen på DVD i Sverige, och det är bara att tacka och bocka för en sån kulturskatt! Nåväl, åter till filmen.

Vi får åter igen följa Caligulas (Gino Turini) äventyr som perverterad kejsare. Han retar långsamt upp sina närmaste genom absurda idéer som att göra sin häst till senator (eller nåt sånt), ordna orgier lite då och då och avrätta folk på löpande band. Med sig har han Messalina, som är en riktig lyckosökerska. Hon konspirerar också och intresserar sig allt mer för den impotente Claudius, en till synes vettig man som tyvärr kryper lite för mycket för Caligula.

Medan fortsätter Caligula att roa sig, och verkar inte speciellt oroad över konspirationerna som hägrar runt hörnet. Han våldtar en brudgum, tittar på när hästar och åsnor parar sig och roar folket med gladiator-spel istället...

Det är inte mycket till story i Caligula & Messalina, det måste erkännas. Den är inte ens i närheten av Tino Brass dekandenta vision av Caligulas liv, och där Brass gärna med en viss finess visade perversionerna och våldet så går Mattei (och uppenbarligen två andra regissörer) in för att bara filma det så fort som möjligt utan någon större inspiration.

Men det är inte så illa faktiskt. Det är tonvis med naket kött, allt från fagra nymfer till perversa dvärgar. Kul, naturligtvis. Filmen ändrar dessutom inriktning runt en timme och blir betydligt intressantare och tajtare rent intrigmässigt. Av någon anledning så blir den också en aning snyggare, men det är väl bara en slump. Jag har en förkärlek för långa, röda draperier i bakgrunden. Mattei har sockrat filmen med stockfootage också, som faktiskt fungerar riktigt bra för att få den att se fetare ut. Det mesta verkar vara hämtat från Sergio Leones mästerverk The Colossus of Rhodes (recenserad här) kan tilläggas.

Caligula & Messalina (som jag tycker borde ha hetat Caligula & Claudius faktiskt) är inget mästerverk, men det är stundtals utmärkt sleaze med rejälta trashtendensen. Den bjuder på våld, sex och ojämnt skådespeleri (Gino Turini är riktigt blek som Caligula, medan snubben som spelar Claudius får till mer djup i sin karaktär), precis som vi vill ha det i en Mattei-film!

Och ja, filmen har en riktigt, riktigt, riktigt bra scen: en man har blivit dödad och en kvinna, uppenbarligen sinnessjuk, börjar promenera omkring i rummet - runt den döde - som en häst. Det är som hämtat från en Jodorowsky-film!

Finlandsbåt


Jag vill inte! Jag vill inte! Jag vill inte! Jag vill inte! Jag vill inte! Jag vill inte! Jag vill inte! Jag vill inte! Jag vill inte! Jag vill inte! Jag vill inte! Jag vill inte! Jag vill inte! Jag vill inte! Jag vill inte! Jag vill inte! Jag vill inte! Jag vill inte! Jag vill inte! Jag vill inte! Jag vill inte! Jag vill inte! Jag vill inte! Jag vill inte! Jag vill inte! Jag vill inte! Jag vill inte! Jag vill inte! Jag vill inte! Jag vill inte! Jag vill inte! Jag vill inte! Jag vill inte! Jag vill inte! Jag vill inte! Jag vill inte! Jag vill inte! Jag vill inte! Jag vill inte! Jag vill inte! Jag vill inte! Jag vill inte! Jag vill inte! Jag vill inte! Jag vill inte! Jag vill inte! Jag vill inte! Jag vill inte! Jag vill inte! Jag vill inte! Jag vill inte! Jag vill inte! Jag vill inte! Jag vill inte! Jag vill inte! Jag vill inte! Jag vill inte! Jag vill inte! Jag vill inte! Jag vill inte! Jag vill inte! Jag vill inte! Jag vill inte! Jag vill inte! Jag vill inte! Jag vill inte! Jag vill inte! Jag vill inte! Jag vill inte! Jag vill inte! Jag vill inte! Jag vill inte! Jag vill inte! Jag vill inte! Jag vill inte! Jag vill inte! Jag vill inte! Jag vill inte! Jag vill inte! Jag vill inte! Jag vill inte! Jag vill inte! Jag vill inte! Jag vill inte! Jag vill inte! Jag vill inte! Jag vill inte! Jag vill inte! Jag vill inte! Jag vill inte! Jag vill inte! Jag vill inte! Jag vill inte! Jag vill inte! Jag vill inte! Jag vill inte! Jag vill inte! Jag vill inte!

men jag måste...

Stanislaws Lems anti-Stalinistiska opera upptäckt


Låter som som fan :)

"Also the writer's secretary, Wojciech Zemek, for years searched for the piece. 'From time to time Mr Lem would ask me whether I'd already found it, and I'd reply regretfully that I hadn't', remembers Mr Zemek. 'And yet I held the folder containing it so many times in my hands!'

The folder, an old-style grey cardboard, ribbon-tied folder, was inscribed 'Botched crime story' and contained an unfinished Raymond Chandler-style crime novel that Lem started writing in the mid-1950s. It has now turned out he used that typescript to create a hiding place so perfect the text went missing for five decades - he simply slid the Stalin opera between the pages of the crime novel typescript.

'I always knew that every one of Lem's pieces has a second bottom - even a botched crime story can hide an opera about Stalin!', commented Mr Zemek."


Länk

onsdag, oktober 22, 2008

Recension: Baby Blood (1990)


Jag hade inte hört talas om Baby Blood förrän en internetbekant till mig tipsade om denna franska film från 1990. Desto mer jag tänker på det, desto underligare att den för min del fallit totalt mellan stolarna. Men å andra sidan kanske den är för arty för att tilltala de traditionella skräckfansen?

Emmanuelle Escourrou spelar Yanka, en ständigt hånad och misshandlad flickvän till en svinig cirkusdirektör. En dag får cirkusen ett nytt djur, en leopard. Tyvärr blir det inte bättre av att den exploderar, till synes av sig själv, men egentligen av ett uråldigt väsen som bara vill in i en kvinnokropp och födas. Givetvis hittar den Yanka.

Yanka flyr till slut sin tillvaro från cirkusen och gömmer sig, men samtidigt börjat varelsen inuti henne prata och övertyga henne om att hon ska genomföra födseln. Problemet är bara att varelsen behöver färskt människoblod för att kunna växa sig stark och födas. Så Yanka tvingas, först mot sin vilja, att ta död på diverse män och sedan dricka deras blod.

Det hela utvecklar sig till en makaber, svart humoristiskt, blodig och smått arty road movie där Yanka flyr från plats till plats, råkar ut för diverse pervon och tar livet av dem så att blodet sprutar på de ensliga toalettväggarna...

Baby Blood är faktiskt riktigt bra. Den går ovanligt fort, men å andra sidan är Yanka hela tiden på flykt och märkliga karaktärer dyker upp och livar upp med jämna mellanrum. Stundtals är det en svart komedi där Yankas dialoger med varelsen i magen är riktigt vassa, men också poetiska och tänkvärda - på det där typiska franska sättet. Men det bryts av med väldigt blodiga mord (hyfsat många också), egentligen inte speciellt grafiska (förutom en del mot slutet), men väldigt blodiga. Det bokstavligen sprutar blod och Emmanuelle Escourrou springer omkring indränkt i blod under en stor del av filmen.

Även om man får en förklaring till varelsen, så blir det aldrig klart varför och vad det är för något. Men det som berättas är givande och fantasieggande, och känns som en vettig idé istället för att peta in utomjordingar eller övernaturligheter för att kunna förklara det hela. Istället handlar det om moder jords sätt att förnya sig. Intressant.

I år kommer det också en uppföljare, Lady Blood, som verkar väldigt intressant. Yanka är tillbaka och likaså vännen i magen...

It takes two to tango

Jag har skrivit det flera gånger förut, it takes two to tango. Vid en smitta av HIV så måste trots allt båda personerna ha ansvaret. Det stämmer inte riktigt, det som skrivs, att enbart såna som är medvetna om sin smitta kan fällas, detta har även hänt, vid ett flertal gånger, sådana som inte är medvetna om statusen. Vem är då ansvarig? Den andra personen kunde likaväl ha varit smittad också, och alltså har båda en skyldighet att skydda sig. Som överläkaren Jan Albert säger:

"falsk bild av att staten har koll på vilka som sprider hiv" och menar att den enskilda invididen själv måste ta ansvar och inse att oskyddat sex innebär risker"

Sedan har vi dessa fall då människor som inte blivit smittade, men också varit medveten om riskerna, anmält sin partner för grov misshandel. Det är ett relativt enkelt sätt att få ut en hel del tusen i skadestånd av brottsoffermyndigheten. Jag vet att minst en av dessa "offer" vid ett flertal tillfällen har uttnyttjat detta genom att polisanmäla fler personer för samma sak, allt för lite pengars skull. Jag sitter inte och hittar på, vänner till mig har råkat ut för det här.

Det är dags att se folk som knullar som vuxna människor. På med kondomen helt enkelt, även om du är bergsäker på att du minsan inte är smittad - eller du är säker att din partner eller tillfälliga ragg inte är smittad.

Varför vill filmbolaget ha 11 års-gräns?


Filmbolaget överklagar att Quantum of solace har fått 15 års-gräns av Statens Biografbyrå, men för en gångs skull så ställer jag mig på biografbyråns sida - mest för att det antagligen är mest lämpligt, då jag vill ha en brutal barnförbjuden Bond. Men filmbolaget överklagar, vilket enbart beror på girighet. Detta trots att Casino Royale spelade in absurt mycket pengar på 15 års-gräns.

Tyvärr finns alltid risken att bolaget är så kåta på pengar att de själva klipper lite i filmen, precis som de brukar göra i England (eller Brittland som mitt ex David alltid brukar säga när han inte tänker efter).

Ur Biografbyråns anteckningar går det att läsa:

"Våldsamma närgångna skildringar av blodiga slagsmål, explosioner, skräckslagna människor, skottlossning, eldstrider, bilder på döda människor, en man får ett yxhugg i foten."

Herregud, det låter ju fenomenalt! Filmen har sedan tidigare fått lysande recensioner (även om det kommit klagomål från Aftonbladet som tycker det är synd att det dragits ner på humorn), men det är bara bra.

Casino Royale startade en ny tid för Bond och publiken älskade rikningen, och jag är förvånad om inte samma sak sker igen. Detta är en direkt uppföljare och tro mig, det är nog få som inte vill veta hur det går för Bond och vad kommer att ske i fortsättningen.

Daniel Craig ÄR James Bond!

tisdag, oktober 21, 2008

Recension: The Pit (1981)


This is one odd bird! The Pit är allt som man tror den ska vara, men ändå totalt annorlunda. Är det en skräckfilm? Är det en svart komedi? En familjerysare eller bara en barnfilm med makabra inslag? Jag vet inte.

Sammy Snyders spelar Jamie, en minst sagt creepy tolvåring som dels är sexfixerad och dels låter sin vardag styras av sin uppenbarligen demon-besatta teddybjörn. Jamie har i alla fall en hemlighet. I ett stort hål i skogen så har han hittat ett gäng troll, eller "trogolodytes" (små håriga monster med smak för kött), som han matar med det han kan hitta.

Eftersom lille Jamie uppenbarligen är en störd unge så har han en hjälpreda, en "nanny" som ska ta hand om honom och se till att han mår bra när föräldrarna inte är närvarande. Att han dessutom kärar ner sig i denna unga kvinna (som visar brösten allt för ofta) och smygtittar på henne i naken då och då gör inte saken bättre. Men Jamie har också svårt att vänner (inte helt oväntat!), så istället för att ta itu med detta på ett normalt sätt så inser han att han kan mata trollen med människor! Allt med glada tillrop från sin onda, onda, onda teddybjörn!

Som sagt var, en udda fågel. Den är konstig eftersom den är väldigt välgjord (snyggt foto, kompetent regi, helt okey skådisar, en del bra effekter), men handlingen är också så absurd att det är svårt att se varför någon skulle velat ha finansiera denna rulle. Det är tusen idéer, och filmen vet inte vart den ska stå genremässigt. Trots att stämningen säger en sak så bryter en del småblodiga scener mot slutet av mot familjekänslan, och vem å andra sidan gör en familjefilm med naket och pervo-tolvåringar? Samtidigt är den helt klart för familjetillvänd för att kunna vara skrämmande för en äldre publik.

Men vet ni vet, den är tokcharmig. Verkligen. Den puttrar på i lagom takt, humorn är svart, ungen är perverterad och det finns monster i ett hål. I like it.

Varför skulle inte ni gilla det?

(Förresten blev jag tvungen att kolla upp vad det blev av den läskige Sammy Snyders, och han har blivit dansare och koreograf med viss berömmelse. Så det är lika bra att ni kollar in hans sida här)

Recension: Attack of the Sabretooth (2005)


Jojaojjajojjojo... fan, visst var den lite bättre än vad jag hade hört, faktiskt. Attack of the Sabretooth lär knappast vinna några festivaler alls, men dög som 87 minuter tramsig Sci Fi Channel-underhållning.

En miljardär (eller en väldigt rik snubbe i alla fall) har klonat fram sabeltandade tigrar på en ö, där det samtidigt byggs ett lyxhotell och ett toppsäkert zoo för de nya jättekatterna. Samtidigt så har några ungdomar slagit vad om att de ska hitta vissa föremål i nån tävling (har ingen aning om vad som pågick där egentligen, men ett av målen var att hitta en kannibal-gaffel...?) och bryter sig in i området. Tyvärr lyckas de också ta ner strömmen och på så sätt släpper lös tre stycken ät- och mördarglada sabeltandade tigrar.

Samtidigt har givetvis miljardären en stor lyxfest för inbjudna eventuella investerare (bland annat Robert Carradine i en ganska skön insats), och naturligtvis går allt åt skogen...

Standarthandling 1A alltså som ni kan se, inte speciellt orginellt, och efter en oerhört trist första halvtimme (där det bara bjuds på ett dödsfall - blodigt dock) så tar det fart när man springer omkring och antingen jagar tigrarna, blir dödade av tigrarna eller gömmer sig för tigrarna. En av tigrarna är dessutom extra stor och släpar sig fram enbart med hjälp av framtassarna.

Skådisarna är helt okey, alla verkar ha lite småkul i rollerna, men Nicholas Bell som miljardären Niles och Robert Carradine gör överlag de bästa insatserna.

Effekterna då? Ja, det är en blandad kompott. Vissa av animationerna ser helt okey ut, fullt godkända, medan inserts med konstgjorda tigerhuvuden ser lite taffliga ut. Men jag gillar det. Sedan dyker det upp effekter, speciellt en på slutet som ni garanterat kommer att reagera på, som är så pissusel att det är sanslöst. Men men... Eftertexterna är dessutom astrista och snabbare än en amerikansk tv-såpa.

Däremot så brassar man på rejält på blodet, och i ojämn kvalité får vi bevittna diverse grafisk lemlästning, blodsprut och och annat skoj. Mer än godkänd på den fronten alltså.

Den var helt klart värd de 30 spänn jag köpte den för på filmkedjan på Söder, så hittar ni den för samma pris och gillar creature features så antar jag att den är värd sitt pris.

Suzzanna R.I.P


Jag läser här att Suzzanna, utan tvekan Indonesiens största skräckstjärna har dött i komplikationer av diabetes! Jag har relativt nyligen gett mig in i den indonesiska genrefilmen, och det känns trist att höra, speciellt eftersom hon så smått börjat göra film igen efter en längre paus. Trist trist.

måndag, oktober 20, 2008

Recension: New Alcatraz (2001)


UFO producerade under en tid de mest underhållande och uppskattade DTV-filmerna, och på vissa sätt även de mest välgjorda. Låg budget, men alltid snyggt foto, okey effekter och en avdankad stjärna eller två i huvudrollerna. New Alcatraz är en av de mest slipade filmerna från UFO, och det var ett kärt återseende nu när jag såg om den.

I hemlighet så har världens nationer upprättat ett topphemligt och toppsäkert fängelse på Antarktis. Dit för man personer som på något sätt har hotat världen, eller USA, och det finns ingen chans att de kan rymma. En dag så hittar man ett stort hål i isväggen och man finner till slut att det är en absurt stort orm, övervintrad sedan miljoner år tillbaka, som vaknat till liv och äter sig igenom fängelset.

Man tillkallar världens ledande experter på "antarktiska reptiler", nämligen forskarparet Robert och Jessica (Dean Cain och Elizabeth Lackey) som inte vet om att det är en riktig jätteorm på g, utan bara lite spännande fossiler.

Väl på plats så går det givetvis åt helvete, och det slutar med att man måste liera sig med de livsfarliga fångarna för att kunna ha någon chans att ta sig ut från New Alcatraz levande...

Här har vi en kompetent liten creature feature. Ett manus som helt saknar onödiga sekvenser, det vill säga romantik och allt för mycket karaktärsutveckling. Ändå så lyckas man ge de flesta av karaktärerna någon form av personlighet och djup. Men det mesta fokuseras på den stora feta ormen, datoranimerad (och ser förvånansvärt bra ut för att vara en lågbudgetfilm från 2001) som de flesta blir uppätna eller krossade av. Klokt val, för det är jätteormen som har den stora huvudrollen.

Något som man också lyckats med är miljön, som trots att det uppenbarligen är en hederlig nedlagd fabrik och en del massiva källarkulvertare, fungerar oväntat bra som ett kallt fängelse. Samma miljöer och kulisser har använts i andra UFO-produktioner kan tilläggas, vilket alltid är en hemtrevlig detalj.

Jag gillar New Alcatrax (eller Boa som den också kallas) väldigt mycket, och jag rekommenderar ett inköp om ni hittar den billigt.

Recension: The Other Hell (1980)


The Other Hell har legat i min DVD-hög i evigheter nu. Kanske runt ett år, kanske något mindre. Anledningen att jag köpte den var först och främst på grund av Bruno Mattei, en regissör som jag försöker se allt av. Nun-genren i sig har aldrig intresserat mig. Men ack vad överraskad jag blev när jag avslutat dessa nittio minuter galenskaper!

Det händer obehagliga saker på ett nunnekloster och flera av den dör på bisarra och obehagliga sätt. Alla anser att det är djävulens verk, men eftersom det är 1980 så finns det skeptiker. En av dem är Fader Valerio (Carlo De Mejo) som anser att det hela beror på självbedrägerier, vanliga självmord och eventuellt... en galning som går lös bland nunnorna!

Men desto längre han befinner sig på klostret desto mer indragen blir han i galenskaperna. Fler människor dör, övernaturliga saker verkar inträffa och lång där nere i källaren verkar en häx-nunna stampa omkring bland rykande kittlar och lik! Dessutom, vem är den apatiska nunnan och vem går omkring och döljer ansiktet med en sjal hela tiden? Och varför hatar den perverterade trädgårdsmästaren katten? Och varför...

Frågorna är många i denna hejdundrande filmklassiker! Och långt ifrån alla besvaras. Men det är det som gör den så tilltalade. Det är långt ifrån någon välsmord maskin vi får se, och allt verkar inte hänga ihop. Tekniken falerar ibland och det är både oskärpa och porrfilmsljussättning stundtals.

MEN den är så full av energi, perversion, blod, roliga och bisarra scener och ett skönt gäng intensiva skådespelare att det är lätt att förlåta svagheterna. Mattei lyckas gjuta stämning i Fragassos ovanligt jämna manus, och det blir aldrig trist. Faktum är att varken manus eller regi tillåter några döda punkter eller dialogscener som bara är till för utfyllnad. Det finns något för alla i denna satanistiska nunne-film.

Effekterna är oftast enkla, ibland extremt enkla, på gränsen till det uppenbara (till exempel bäbisen som uppenbarligen är en docka), men fungerar fint i röran. Det flyter jämna floder med blod, ett fenomenalt eldstunt (som ser riktigt farligt ut) bjuds det på och Carlo De Mejo är så där lagom skägg-hunkig som man bara kunde vara under den här tiden i världshistorien. Faktum är att mer eller mindre är en giallo, fast med en twist som bryter av mot normen.

Dessutom, som om inte själva filmen vore nog innan, så dyker det uppe en skådespelare från Burial Ground på slutet (slemsnubben med mustaschen!) mot slutet, och skriver under att detta är första gradens trash. Men vilken bra trash!

söndag, oktober 19, 2008

Idag firar vi visst en av våra skådespelargiganter: Tor Johnson!


Jag upptäckte det av en slump, men just idag - fast 1903 så föddes en liten gosse vid namn Tor Johansson.

Men sedan växte han upp och flyttade till USA, bytte namn till Tor Johnson, blev wrestlare och sedan skådespelare i filmer som The Beast of Yucca Flats, Plan 9 from Outer Space, Night of the Ghouls och Bride of the Monster. Alla klassiska "kultfilmer" som många anser är så dåliga så att de är bra. Men om man tittar på hans IMDB-filmografi så är dessa filmer bara en liten, liten del i hans långa karriär. Ta gärna en titt. Ska man tolka den rätt och informationen stämmer så verkar även Tor ha spelat Pippi Långstrump-karaktären Starke Adolf på TV.

Tor verkar ha varit en skön gubbe, och en av de där få showbiz-människorna som man inte hittar något "dirt" om, alla verkar anse att Tor var en riktig bra och trevlig man som hade självdistans och humor. Han dog 1971, 67 år gammal och lämnade efter sig sin fru Greta och sonen Karl.

De Tio Bästa Låtarna Någonsin (enligt mig)!


De tio bästa låtarna någonsin? Vem lurar jag? Mig själv? Jag har försökt gå tillbaka och se vilka tio låtar som hela tiden dyker upp på mina spellistor, vilka jag försöker pracka på folk och vilka som jag känner mig lugnast av att lyssna på. Som en trygg gammal vän som kanske inte överraskar, men som är så genomgod och intelligent att man aldrig vill släppa taget.

Några av låtarna har dykt upp i mitt liv det senaste året, medan vissa har hängt med sedan jag började spara pengar och köpa vinylskivor, eller tvinga morsan att köpa viss musik i julklapp och liknande. Jag påstår inte att valen är orginella - det är helt oviktigt - utan att dessa låtar betyder något för mig. En ren egolista när det gäller musik alltså.

Naturligtvis kör jag ingen inbördes ordning då det är helt och hållet omöjligt. Jag har också helt skippat Beatles och Frank Zappa då dessa artister har så många låtar som jag skulle kunna geniförklara att det skulle vara omöjligt att genomföra en lista. Musik gjord för filmer har jag också skippat, annars skulle varenda Paul Giovanni-verk från The Wicker Man hamna här också.

Så håll i hatten!

Little Bird - Beach Boys
Dennis Wilson skrev denna poppärla för en av Beach Boys bästa album, Friends. Som vanligt med Dennis så handlar det knappast om något upbeat, utan att myspositiv sång som närmast är poetisk i sin dystra ton. Jag vet om Brian Wilson var inblandad i produktionen, men det finns en Brian-känsla över den. Speciellt både cello och banjos petas i i arrangemanget. Rader som "Dawn, bird’s still gone. Guess I’ll go mow the lawn" är så skönt enkla, kanske naiva, men först och främst äkta.

In Every Dream Home A Heartache - Roxy Music
Bryan Ferry skrev denna sång om... tomhet, skulle jag gissa, för Roxy Musics andra album. Det osar av tom dekadens, vackert och dyrt boende och en man vars enda kärlek är en uppblåsbar docka. Första halvan är lugn, nästan enformig i Ferrys nästan uttråkade sång, och väller sedan ut i en explosiv instrumental andra halva. Jag får gåshud av den, och gissar att många andra känner samma sak. "Immortal and lifesize" - svart humor när den är som bäst.

Yours Truly, 2095 - Electric Light Orchestra
ELO har länge tillhört ett av mina favoritband, men jag lyssnade mer på dem när jag var tonåring. Svulstig, symfonisk rock med inslag mysticism och nostalgi. En av deras bästa plattor är Time, ett konceptalbum från 1981. Jeff Flynn vräker på med allt: trance-knorror, discovioliner, robotröst, synthar, telefonröst, en extremt catchy refräng och en svart text om en man som sjunger om den robotkvinna han fått tilldelad sig i framtiden, men som är kall och hård (hon är av märket IBM).

One - Harry Nilsson
På Harrys andra album, det nästan perfekta Aerial Ballet, så inleds mästerverket med denna förtjustande popsång med en ordlekande text som på ett minimalistiskt sätt berättar om hur trist det kan vara att vara "one" och inte "two". Egentligen föredrar jag den mindre perfekta versionen på Aerial Pandemonium Ballet, även om basslingan i den egentligen förtar lite av kraften i texten och melodin.

Supper's Ready - Genesis
Visst, det är en kliché, men Supper's Ready är en fantastisk låt på tjugotre minuter! Det är en Genesis-klassiker och ett mästerverk i en dubbeltydlig och surrealistisk text, vilda melodivändningar och ett renodlat mästerverk. Kanske väldigt pretentiöst, men who the fuck cares? Följande rader får mitt hår att resa sig när Peter Gabriel sjunger dem:

I know a farmer who looks after the farm.
With water clear, he cares for all his harvest.
I know a fireman who looks after the fire.


Bonnie And Clyde - Serge Gainsbourg
Jag har alltid haft svårt för sextiotalskitch, och Serge Gainsbourg måhända ha varit ett geni, men han var skyldig till många av dessa färgglada, småperversa sextiotalshits. Men berättelsen om Bonnie och Clyde hör till det bästa han gjorde under sextiotalet, och stråkarna och Brigitte Bardot extremt dåliga uttal av "Bonnie" (som blir "Bööni") känns så rätt. Dessutom, men jag kanske är galen, har jag lärt mig uppskatta det där apljudet som tjoar sig fram i bakgrunden.

Down River - David Ackles
Ackles var en av USA's främsta låtskrivare, utan någon större konkurrens. I alla fall enligt mig. Han verkade vara en person som trodde på det han skriv, och visade ett fantastiskt social engagemang genom sina låtar. Det mesta han skrev känns väldigt personligt också, och denna historia om ett möte mellan två före detta älskare, där mannen varit ute i krig och kvinnan gått vidare i sitt liv är fylld med så mycket bitterljuv romantik, respekt och mänsklighet att det är förvånande att det går att skildra sånt så äkta i en låt. Down River kanske har blivit en standard genom åren, kanske till och med utsliten. Men bra är den.

Break The Black Ice - Death In June
Douglas Pearce tillhör en av de mest kluvna kompositörerna och artisterna jag vet. Öppet bög, judevän och författare av känslostarka sånger, men samtidigt anklagad för att vara nazi-sympatisatör och fascist - vilket beror på hans flörtar med de tredje rikets symbolik och många låtar handlar kan relateras till trettiotalets tyskland och kriget. Break The Black Ice är en grymt vacker sång med en luddig text om död, kärlek och om... jag vet inte. Det finns en version där där en kvinna sjunga, eventuellt trans-aktivisten Andrea James, men jag föredrar Douglas röst.


You're Something Special to Me - The Shaggs
The Shaggs var ett sanslöst band, men som på något sätt, i allt sitt kaos, är tilltalande. Just denna naiva låt om kärlek blir som bäst när Optiganally Yours gör den, då de både är mer erfarna musiker och har kunnat stabilisera den fina melodin och texten - som långt ifrån är komplicerad. Men den känns äkta och är ett av de där få tillfällena då tonårs-diktning faktiskt kan bli riktigt träffande.

Toyboat - Yoko Ono
Yoko Ono kommer nog aldrig att geniförklaras på det sätt som hon borde ha gjorts för länge sedan. Denna udda konstnärinna slutförde och släppte sitt album Season Of Glass bara sex månader efter att hennes make, John Lennon, blev mördad. Låtarna är för det mesta väldigt starka, och för mig har alltid den naiva Toyboat stått ut som en av de bästa låtarna. Hon ser sig som en liten flicka som väntar på en båt som ska rädda henne från där hon är nu. Så ser jag det i alla fall, men det är en barnfantasi då båten bara är en leksaksbåt. Starkt.

Det var inte så svårt. Tror jag. Fast jag kommer antagligen ha andra åsikter, eller delvis andra åsikter, nästa år. De flesta av låtarna är väldigt mjuka och har starka melodier, men vissa dagar så anser jag att Judas Priest titelspår Painkiller är den bästa låten som skrivits, så ni ser svårigheterna att lista mina tio absoluta favoritlåtar.

Så där ja, vad är era favoritlåtar?

Tillägnad alla folkpartister



Phil Ochs kunde verkligen vara vass, och detta är den roligaste skildringen av liberaler á t ex svenska folkpartister. Det vill säga hycklare.

Det abnormala fel-vånings-misstaget!


När det gäller teknik, speciellt sån teknik som ska förflytta människor framåt, bakåt, åt sidan eller hur som helst, så är jag hyfsat handikappad. Mest för att jag inte riktigt vet hur man ska bete sig - utom i hissar då, där jag fan är den enda som vet hur man ska bete sig! Jajaj. Eller ja, det stämmer inte riktigt, för jag har haft ett problem sedan jag flyttade ner till Stockholm och börjat jobba i kontorsbyggnader där varje våning ser likadan ut.

Det hände senast förra veckan då jag kliver in i hissen, där det givetvis står en annan person som ska upp. Hon ska till våning fem, jag ska till våning fyra. Enkelt. Så vi åker upp, hissen stannar och en annan person kliver på. Så av ren automatik kliver jag ur hissen och går mot kontoret. Tills jag inser att det bara är våning två! Vi har åkt en enda våning! Hur ska jag göra? Vända om, säga "Oups" och ta hissen vidare upp och bara försökta skoja bort mitt misstag?

Nä, givetvis inte. Jag stoppar för en tiondels sekund för att se om jag tänker vända mig om, men fortsätter istället mot dörren - som naturligtvis är låst och som jag ändå inte kommer in igenom. För att de inte ska se detta klanteri så låtsas jag få mobilsamtal så att jag kan stanna upp och plocka fram mobilen (varför jag nu måste stanna till för att göra nåt sånt?) och invänta att hissen åkt vidare.

Sedan surt vända tillbaka till hissarna (efter att ha funderat på trappan några sekunder, men risken är för stor att stöta på någon av vittnena) och invänta en annan hiss upp till min våning.

Det har väl hänt fyra-fem gånger sedan flytten till Stockholm. Måste skärpa mig, eller bara svälja stoltheten och leva med fel-vånings-misstaget. Fast vem vill erkänna något sådant abnormalt?