lördag, november 01, 2008

Pensionären - The Ultimate Predator


Det är något speciellt med gamla tanter. Ja, gamla gubbar också för den delen. De rör sig långsamt genom sina revir, ibland med rullator, ibland bara utan några hjälpmedel alls. Jag tror man underskattat brutaliteten och blodtörsten hos dessa. Liksom djur så rör de sig stilla och tyst, alltid på spaning. Som om de scannar av omgivningarna efter ett byte. De är oftast också väldigt diskret klädda så att man inte ska märka av dem.

Sedan har vi detta med att de plötsligt stannar till. Vi har alla sett det. De stannar till, ibland vrider de långsamt på huvudet, ibland står de bara där. Lyssnar. Avvaktar. Luktar sig till något. Sedan fortsätter de sakta framåt.

Vissa av dem, speciellt damerna, har klätt sig i svampliknande hattar för att smälta in i naturen och omgivningarna, medan gubbarna kör keps - något som automatiskt gör dem osynliga. Vad de vill vet jag inte, men nästa gång du promenerar förbi tanten med ICA-kassarna: watch your back, baby!

Pensionären, det ultimata rovdjuret.


Så här ser Pensionärsrovdjuret sin omgivning.

fredag, oktober 31, 2008

Att provfilma


Det går i vågor, provfilmningarna. Ofta så orkar jag inte ens bry mig om vad som är på marknaden för tillfället, men ibland så tar jag mig en glutt och kollar vad det behövs för typer i reklamfilmer och andra projekt. Nu i veckan så gick jag på två provfilmningar, vilket alltid är trevligt. Speciellt, som med den andra, när man inte riktigt vet vad som väntar en när man kommer dit. Jag föredrar nästan det före att hårdplugga ett manus några dagar före. Först var jag på casting för en TV-serie, en avancerad statistroll - fast egentligen två roller de ville att jag skulle testa. Jag fick manus några dagar före och det är naturligtvis inga problem att lära sig replikerna, men för mig är det bara en nackdel. Replikerna blir som ett litterärt fängelse som jag låser fast mig vid för mycket. Oftast blir jag mer nervös och spänd också.

Till exempel när jag spelade in Camp Slaughter så hade jag inga problem att komma ihåg alla repliker jag hade (uttalet är dock en helt annan sak), och det var helt enkelt för att jag inte pluggade FÖR mycket. Jag läste manuset när jag fick det första gången, sedan några dagar till före inspelningen. Möjligtvis drog jag igenom det en kortis innan tagning också. Men man ska inte överarbeta inlärningen. Det fungerar ändå, i alla fall för mig.

Vid det andra tillfället så ringde de mig dagen före och undrade om jag ville träffas. Jag visste vad det var reklam för, men i övrigt så frågade jag inte ens om resten. Adress och tid var det jag behövde. Det tar ungefär tio minuter för mig att komma igång, att känna att replikerna sitter och att ska bli avslappnad och få lättare att improvisera. Tack och lov fick jag tillfälle för det här och jag tycker det gick väldigt bra, även om chansen att jag skulle få rollen naturligtvis - rent statistiskt - antagligen är väldigt liten.

Här är några tips för er som kanske någon gång kommer på en provfilmning:

* Har ni fått manus, se till att kunna det. Jag har sett andra som jag spelat emot på provfilmningar som mest sett det hela som en ploj och inte kunnat ett skit. Det förstör givetvis både för en själv och för den man eventuellt spelar emot.

* Var inte rädd för att göra bort er. Den enda som ser er är den som sköter provfilmningen och eventuellt någon till. I alla fall jag varit med om så föredrar de om man vågar lite. För det måste man som skådespelare. Det finns ingen anledningen att ens reflektera över om man ser snygg ut eller gör bort sig - om det inte är så att man SKA se snygg ut. Det senare har jag dock aldrig behövt tänka på.

* Den finns en anledning att de har kallat er. Troligen beror det mest på grund av utseendet, eftersom de troligen ser stillbilder först. Så grejen är, är du tjock, har stor näsa, rött hår, två meter lång eller något annat som kan sticka ut ur mängden så är det antaligen anledning att du är där. Så var dig själv.

* Skryt inte om hur bra du är, gör du ett dåligt jobb så finns det risken att du aldrig blir kallad igen. Men å andra sidan, var inte för blygsam heller. Var rak i kommunikationen, lyssna på vad de säger och gör som de säger.

* Kom i lagom tid. Jag brukar komma några minuter innan utsatt tid, då det oftast räcker med det. Provfilmningen går snabbt - med väldigt få undantag, och castingmänniskorna är oftast väldigt effektiva under arbetet. Kommer du för sent, speciellt utan någon vettig anledning, så är det ganska kört. Kommer du för tidigt så blir det ett stressmoment både för dig själv och för de du ska prova för.


Sedan tycker jag det är viktigt att inte vara påträngande heller. Jag går dit, provfilmar, gör mitt bästa och sedan lämnar jag det. Ringer de så ringer de. Jag hör aldrig av mig för att "kolla hur det går", det tycker nog alla inblandade bara är drygt. Jag är ganska ojämn som skådis, speciellt på provfilmningar. En bra person som instruerar mig gör att jag gör ett bra jobb. För någon utbildning har jag inte och inte heller någon "metod" att alltid vara bra. Av tio provfilmningar brukar jag få en roll. Och då gör jag knappt några provfilmningar.

Det är en trevlig hobby, och den har gett mig mer stålar än alla år bakom kameran...:)

torsdag, oktober 30, 2008

You tell us!



Fantastisk liten sak som Stellan gjort, och ännu ett bevis på Palins totala inkompetens.

Nu har det hänt igen: vattenmonsterlunch!


Det har hänt än gång förut då jag funnit att min lunchrestaurang serverat spya till lunch. Förra gången var det något så perverterad som skaldjurslasagne och denna gången är det något så sjukt, sjukt, sjukt som RÄKBURGARE! Burgare kan vara två saker i mina ögon: kött eller grönsaker. Räkor är väl nånstans där mitt emellan, fast de ser ut som röda spindlar med antenner. Dessutom är de likätare. Så vi äter malda spindlar som i sin tur troligen har frossat på en massa drunkande människor.

Nä, givetvis åt jag inte det, men jag var tvungen att kräkas ut med avsky via sms till diverse människor som kanske, eller i vissa fall, kanske inte har förståelse för äckelheterna. Så jag åt pannkakor istället. Hellre mat gjort av blivande kycklingbarns-gegga än spindelmonstersörja.

Men Industri är annars en toppenrestaurang. Det är buffé-varianten, och det är för det mesta utmärkt mat. Det här med buffé är ett mysterium i sig, speciellt då de flesta människor uppenbarligen inte vet hur man äter mat. Jag menar, bara för att det är buffé så behöver man väl inte BLANDA ALL MAT MAN HITTAR? Folk blandar fisk, pannkaka, köttbullar, stuvningar, grönsaker, skinka och skitans gamla monster. Det får mig att tänka på min kollega Markus som bevittnade hur någon tvingade asiatisk kock att woka sushi-rullarna eftersom idioten bara hade blandat all från det dingnande buffébordet hur som helst.

Mat ska ätas efter riktlinjer. Jag kan i alla fall inte blanda mat. En måltid måste vara så strömlinjeformad som möjligt: potatis/kött eller pannkaka/sylt eller soppa/brödbit osv osv. Det finns ingen chans i världen att jag skulle blanda mina kryddjärpar med något annat än potatis. Tänk kryddjärpar och fiskbullar på samma tallrik? Sjukt. Perverst. Abnormalt.

Något annat som jag inte gillar med speciellt lunchrestauranger är att de som kommer efter mig själv, när jag redan satt mig ner, nödvändigtvis måste titta på min mat. Varför? Vet de inte hur maten ser ut på deras stamställe? Eller retar de sig på att jag bara äter pannkakor och inte soppa? Jag misstänker att det är det sista. Jantelagen säger väl att man måste äta soppa före pannkakor, men det gör inte jag. Jag tar pannkakorna. Bara pannkakorna. Torsdagar är till för pannkakor och då blir det inget slabb med någon äcklig ärtsoppa (som råkar vara den värsta soppa som finns).

Aldrig får man lugn och ro.

onsdag, oktober 29, 2008

Porslinsbröllop


Morsan och hennes gubbe firar porslinsbröllop idag, vilket betyder att de har varit gifta i tjugo år! Själv tycker jag det är grymt imponerande, speciellt med tanke på hur kort tid de flesta förhållanden verkar hålla. Detta fick vi nära och kära i mailen idag:

4 frågor till Wendela och Torfinn som firar porslinsbröllop i dag.

Hur träffades ni? - Vi träffades när vi båda jobbade på ett kristet behandlingshem utanför Sigtuna. Sammanlagt har vi jobbat närmare 15 år inom gamla LP-stiftelsen. Vi var bland annat föreståndare för LP-stiftelsens stadsmission i Östersund i sju år.- Vi gifte oss 1988, i Estniska kapellet i Filadelfia, Stockholm. Dessa tjugo år har gått mycket fort och vi tänker fortsätta i tjugo år till...

Vad gör ni i dag? - Min man är pensionär och släktforskar och samlar på mynt. Själv är jag med i Norbergs kyrkokör och så jobbar jag extra som telefonist varje vecka. Vi gillar att tillsammans gå i skogen, plocka bär och leta svamp. Vi försöker också vara lite kulturella och deltar i samtalskvällar och liknande.För tre år sedan flyttade ni till Norberg i Västmanland.

Varför? - Vi ville flytta till ett litet, vackert ställe där folk vågar hälsa och prata med varandra och då hamnade vi i Norberg, mellan Fagersta och Avesta. Vi trivs jättebra!

Nu firar ni 20 år som gifta. Vilket är ert bästa tips för ett lyckligt äktenskap? - Att man accepterar varandra och har överseende med varandras olikheter. Överens, det är ett väldigt viktigt ord. Och så tror jag att man ska kramas och pussas mycket.

Så jag gratulerar morsan och Torfinn och önskar dem minst tjugo... nä, fyrtio år till (då är de båda över hundra år!) av pussar, god mat och lugn och ro!

Bara några fingrar till...


Okey Palin, ut med resten av fingrarna... och du visar ditt rätta jag! Det krävs så lite, så lite...

Aftonbladet

tisdag, oktober 28, 2008

Recension: Rosens Bröderskap (1989)


Ett av det sena åttiotalets största TV-succéer har märkligt nog fått sin DVD-premiär i Sverige. Det är Rosens Bröderskap, miniserien som för evigt stämplade Peter Strauss som TV-gurun nummer 1!

Romulus (Peter Strauss) och Remus (David Morse) är två toppagenter, iskalla mördare som under ledning av sin fosterfar, CIA-chefen Elliot (Robert Mitchum) har utfört hundratals mord, terroristattacker och annat otrevligt å USA's vägnar. De tillhör alla Abelard-organisationen, där man skapat frizoner för agenter från världens alla länder, samtidigt som man kan utbyta kunskap med varandra. I dessa frizoner så får man inte döda eller skada någon, inte ens förarga. Man lever som vänner och livet kretsar kring det goda.

Remus har sedan flera år hållit sig undan omvärlden och blivit religiös på äldre dar, men när han sedan slutligen kommer tillbaka så hamnar han mitt i en eldstrid i en frizon och blir själv anklagad för att ha mördat ett antal agenter. Hans bror, Remulus, blir också anklagad för ett bombattentat mot fem affärsmän och nu är båda på flykt.

Men vem är det egentligen som jagar dem? Det verkar onekligen som deras far är ute efter att ta ihjäl dem så snabbt som möjligt. Men varför? Och hur kan någon offra sina enda söner....?

Rosens Bröderskap är på sätt och vis en typisk miniserie. Den håller en jämn nivå rakt igenom de tre timmarna och har överlag väldigt bra skådespelare, givetvis med trion Mitchum, Strauss och Morse i ledningen. Även James Hong och alltid lysande M. Emmet Walsh gör avancerade gästroller. Morse är en udda skådis, och hans länga gestalt (hur lång är karln egentligen?) tillsammans tidsenliga pull-overs kan sticka ut en aning, men en bra skådis överlever allt - så även Morse.

På grund av längden, och det vilda resandet till jordens alla hörn så fokuseras det kanske mer på thriller och drama än renodlad action, även om det blir ett antal schysta pang pang-scener också. Det är nästan serien styrka då den är såpass välskriven att man faktiskt tycker att det är spännande nästan hela tiden. Den enda gången det blir lite svagare är under filmens andra fjärdedel, där det tuggas lite tröttsamt med dialog och intriger, men sedan drar det ifrån och sista halvan blir betydligt, betydligt bättre. Förutom en del skottlossning och explosioner så blir det en del fin och klassisk fighting, där den bästa scenen absolut är Remus mot en MI6-snubbe på en blåsig strand. Coolt.

Studio S har släppt den på DVD i Sverige och bilden är väldigt bra, skarp och skön åttiotalsstämning i fotot. Tyvärr inget extramaterial att snacka om, men det kan man överleva.

Det vankas en nyinspelning ser jag, med tänkt premiär 2010. Kan säkert bli jättebra, men den kommer nästan garanterat att sakna Peter Strauss som säkert både krossade hjärtan hos våra mammor och imponerade hos våra fäder på tiden det begav sig.

Så en bra julklapp ut päronen, och en bra julklapp åt agent-fantaster!

Nightmare City: Cirkeln har slutits!


Som ni ser så ger Njuta Films ut Nightmare City på DVD i Sverige. Kvalitetsmässigt är det en toppenutgåva. Finfin bild och ljud. En lång och intressant intervju med Lenzi (tyvärr dålig bild och ljud på just den) följer också med, som kommer från Italian Shock-utgåvan. Men här sluts också cirkeln för mig. Jag har ett antal olika utgåvor av NC på DVD och VHS, och en på Beta också om jag inte minns fel. Det signerade brevet från Lenzi pryder väggen... och nu, äntligen, så har jag blivit citerad på fodralet! Jag visste inte om det, så det var givetvis en trevlig överraskning:



Texten är tagen från min hyllnings-text förresten :)

Nu kan jag sova lugnt ett bra tag framåt...

måndag, oktober 27, 2008

"Vet Du Vad Du Lyssnar På?" av Jacob Aranza - rädd för rebeller...


För mycket länge sedan fick jag läsa en bok. Det var en enarmad pastor som stack den i mina händer och sade "det här borde du läsa". Så jag läste, skrattade och lämnade tillbaka boken. Nu, ungefär tusen år efteråt så kom jag över samma bok igen, i sin fina och omedvetet komiska svenska översättning, voila:

"VET DU VAD DU LYSSNAR PÅ?"

Författaren är Jacob Aranza, "en av nutidens mest framstående unga pastorer i USA". Efter att ha blivit pånyttfödd i en värstingskola och befriad från den farliga rockmusiken så blev han under en period den främste kämpen mot den fruktansvärda rockmusiken som drog med sig hela USA's ungdomar ner i det syndiga musikträsket. Fint för honom, men resultatet blev en rolig bok.

Tillåt mig att citera baksidestexten (och alla citat är med tillhörande felaktigheter, precis som i boken):

"Vad är så djävulskt med rock and roll? En hel del!

Den påverkar tiotals miljoner både ungdomar och vuxna i USA, Sverige och andra länder.
Rockmusiken är genomsyrad av lyrik som lovprisar knark, homosexualitet, våld och trots.
Det finns en ännu farligare sida. Det är det som kallas hemliga baklängesbudskap. Otaliga rockgrupper använder sig av denna påverkningsmetod i sina inspelningar, Miljoner tonåringar - som varje dag lyssnar på rockmusik i timmar - är inte ens klara över, att budskapet finns där.
Många av de budskap, som läggs in på skivorna genom baklängesmaskering är intimt knutna till satantillbedjan och trolldom och uppmuntrar till onaturliga sexuella förhållanden och användade av narkotika.
Farorna med hemliga baklängesbudskap avslöjas av Jacob Aranza.
En toppaktuell bok för tonåringar!"


Texten säger mycket och är en effektiv genomgång av innehållet i boken. Boken inleds med ett förord av Louisianas senator Bill Keith, som avslutar sin text med:

"Förhoppningsvis kommer vi alla bli så chockade, skrämda och upplysta att vi gör något åt situationen".


Vette fan om det blev så.

Aranza är naturligtvis väldigt fascinerad av baklängesbudskap och citerar en mängd obskyra forskare och psykiatriker som lägger fram "bevis" för hur farligt det är med baklängesbudskap. Bland annat så noterar Aranza denna underbara liknelse:

"Vad Yarrol verkligen menar är om någon säger till dej: "Satan är Gud" skulle du omedelbart neka till det eller din "säkerhetsventil" skulle inte godta det. Men om du hör "Dog si natas" en massa gånger, som baklänges betyder "Satan är Gud", så "översätts" det av den högra (eller den skapande) delen av hjärnan och lagras som fakta".


Som en notering så måste jag dock påpeka att "Dog si natas" inte blir "Satan är Gud", utan snarare "Satan is God". Men det är väl en bagatell i det här ämnet. Vidare referear Aranza till vandringsägnen om Coca Cola-reklamen på en biograf, där subliminala budskap av Cola och Popcorn skulle ha höjt försäljningen under pausen med 59 %.

Sedan blir det en liten baklängeshistoria där naturligt The Beatles nämns, speciell med det vita albumet och John Lennons ljudexperiment Revolution 9. Aranza väver också in myten om Paul McCartneys död här, vilket bidrar till underhållningen. Electric Light Orchestra får sig givetvis en släng av sleven också, då ofta använde sig av baklängesexperiment och även drev med hela fenomenet med albumet Secret Messages.


En av mina favorit-bildtexter. Torrt och koncist.

Queen omtalas givetvis fler gånger i boken, och har ett eget litet segment. Mycket bygger givetvis på Freddie Mercury och hans homo/bisexualitet och utmanande framtoning i tajta byxor (detta med män i "supertajta" byxor nämns faktiskt inte mindre än tre gånger i boken). I Queens fall så hävdar Aranza att refrängen i Another One Bites The Dust blir "Decide to smoke marijuana, marijuana, marijuana"! Själv hävdar jag att att det snarare blir "Tsud eht setib eno rehtona".

Men förutom diverse homosexuella onaturliga handlingar hos Freddie och David Bowie så är det tyvärr ganska lugnt på den fronten. Istället frodas gamla myter som att Ozzy bet huvudet av en fladdermus och att Hotel California handlar om Anton La Veys satanskyrka. Seen that, done that liksom. Men det sålde säkert som smör i solsken.

Höjdpunkten är givetvis genomgången av alla farliga artister under den här perioden (därbland Bette Midler och Mia Farrow, samt en notering att den amerikanska satirikern Phil Ochs tog livet av sig, indirekt troligen på grund av trots och homosexualitet): Black Sabbath, REO Speedwagon, Led Zeppelin (som det skrivs MASSOR om), Deep Purple, Rainbow, Elton John, John Denver, Alice Cooper, Dr Hook, Beach Boys, Judas Priest, Rolling Stones, Bee Gees, Pink Floyd och en mängd andra artister! Vill ni veta mer om vad han anser om vissa så kan jag citera det vid ett annat tillfälle, så önska på!



Boken är på 113 lättlästa och vansinnigt underhållande sidor och det är en orgie i fantastiska påståenden, citat och omedveten komik. Jag vill dock dela med mig av några av Aranzas visdomar, bland annat detta som uppenbarligen gäller "rebeller" och andra som sätter sig upp mot auktoriteter (t ex lärare och föräldrar). Man kan alltså, som läsare, checka sig själv om man är rebell:

"1. Rebeller gör aldrig allt det de blir ombedda.

2. De är aldrig fullständig ärliga mot sig själva och andra.

3. De är "Skylla-ifrån-sig-människor", som alltid skyller på andra och aldrig sig själva.

4. De vill överge det som är fel, men de vill behålla sina rättigheter. Precis som Saul vill de göra sig kvitt det dåliga men behålla det, som de tycker om.

5. De ifrågasätter alltid andras auktoritet. "Vad är du för en, som alltid skall tala om för mig, vad som är rätt eller fel". Precis som Saul, som förnekade Samuels beskyllningar.

6. De är stolta och tänker stort om sig själva. Saul var sådan.

7. De är aggressiva i sin attityd. "Jag har rätt och du har fel", istället för att vara ödmjuka och ta reda på fakta för att komma fram till sanningen."


Inte helt oväntat så påminner samtliga punkter oss om Jacob Aranza och hans budskap, ovanligt träffsäkert - men det insåg nog inte Aranza i sin religiösa frenesi.

Något som jag saknar är att KISS (felaktigt) anses vara en förkortning av "Kids In Satans Service" (och KISS anses också vara det mest vulgära bandet i vår tid vid ett tillfälle i boken) men det uteblir att AC/DC ansågs stå för "Anti-Christ Devil-Child". Istället påpekar Aranza att AC/DC är ett slang för bisexualitet - något som jag aldrig själv hört talas om.

Jag avslutar med mitt favoritcitat ur boken, som subtilt bygger vidare på Aranza skräck för rebeller:

"VARNING: Rebelliskhet slutar alltid med död!"

Fred Anderson

(Klicka förresten på bilderna för en närmare titt på texterna)

Boken utgavs av:

Teen Challenge och ES-Produktion.
Svensk översättning: Mailis Östmo
Första (och troligen enda) upplagan 1985


Min mor och jag: ett hot mot Sverigedemokraterna?

Min mor, som är minst lika ocensurerad som jag i mina åsikter, fick en underhållande kommentar från "Tobias Lindgren", en påhittad person som säger sig vara Sverigedemokrat. "Själv tycker jag att det är du och din son som står för "dyngan" i bloggosfären.". Vilket måste anses som att det vi skriver är ett hot och att de har full koll på oss. Vi vet sedan tidigare att Tobias har letat fram min mors fulla namn, vilket innebär att han har koll på adresser och dylikt också. Själv tolkar jag det ganska ordentligt som ett förtäckt hot. Men å andra sidan, vem är rädd för ett impotent parti som SD?

Anledning till "Tobias" ilska är givetvis att varken jag eller min mor använder våra bloggar till någon plattform för Sverigedemokraternas sjuka och bakåsträvande idéer. Det senaste var att min tyckte illa om att SD ville pusha mer för folkdans, vilket naturligtvis är en absurd idé! Folkdans är en styggelse, och är absolut inget det ska spenderas pengar på. Själv tvingades jag igenom en del sånt trams under skoltiden och jag hatade skiten. Jag är svensk och jag hatar folkdansen. Eller ogillar i alla fall. Hatar är bara något som Sverigedemokraterna använder vid sina Heil-kvällar tillsammans med sill och nubbe där de dyrkar Oden, Tor och alla andra gudar som rent logiskt borde vara stadsreligionen - för SD vill vara så nordiska och svenska som möjligt. Antar jag i alla fall. Ska det folkdansas så ska det dyras Tor. Tycker jag i alla fall.

Villket gör att vi kommer till dessa "kristna värderingar" som SD tjatar om hela tiden. En religion och värderingar som verkligen inte är svenskt eller nordisk. Istället något som har skapats av judar, araber, egyptier och andra icke-nordiska/icke-svenska religionsutövare. Borde inte SDs religion vara asatron? Eller?

Jaja. Hur som helst är det roligt att de irriterar sig på oss. Att de anser att vi står för den allmänna dyngan (de är nog blinda för att större delen av bloggosfären är starkt SD-kritiska) Det gör att jag känner mig stolt, stark och mer självsäker än någonsin. Och ännu stoltare är jag över min mor, som var med och byggde sverige - lång innan snorvalpar som Tobias Lindgren och Jimmie Åkesson föddes, och som fortfarande står för sina ideal och sin öppna famn.

söndag, oktober 26, 2008

Recension: The Unholy (1988)


Jag önskar att det fanns en bra svensk variant av "cheesy". Personligen tycker jag inte "Ostig" är lämpligt, och det säger inte så mycket. För mig är "cheesy" något som är kul, underhållande, eventuellt bra, men absolut inte tråkigt eller uselt. The Unholy, en hyfsat bortglömd åttiotalsskräckis förtjänar absolut epitetet "cheesy".

Det finns är kyrka där präst efter präst blivit mördad vid altaret, halsen bortsliten och den enda ledtråden är kontakten med servitrisen Millie (Jill Carroll), som jobbar på en lokal satanist-klubb under ledning av den sympatiska, men lätt slemme, Luke (William Russ).

Efter att ha överlevt ett fall från tio våningar så anser den katolska kyrkan att Fader Michael (Ben Cross) är ett utmärkt val att ta över den farliga församlingen. Han anses ha "gåvan", i alla fall insisterar den blinde Fader Silva (Trevor Howard) det.

Som väntat så tar Millie kontakt med Michael, och det dröjer inte länge förrän han dras in i en satanisk hemlighet där kampen står om världsherraväldet!

Detta är verkligen ett barn av sin tid. Det är åttiotal i modet och musiken, färgerna är starka, ljuset starkt och ibland blir det lite sexigt softad bild. Inget fel i det, i alla fall inte om man gillar de smaklösheter som kunde ske i slutet av åttiotalet. Även om det visuella tenderar att ta övertag (jag hade föredragit en mer realistisk stil) så blir den i alla fall inte trist. Långt ifrån. Det som gör att filmen fungerar extra bra är fina skådisar som Ben Cross, Hal Holbrook, Ned Beatty och Trevord Howard. Att satanisten Luke faktiskt är en intressant karaktär som nödvändigtvis inte är ond gör det hela betydligt intressantare.

Hur är det på gore-fronten då? Helt okey måste jag säga. Det är mycket, mycket blod och riktigt grafiska efter-dödsfall-scener, komplett med sönderslitna halsar och tarmar och annat najs. Det tar sig mer mot slutet då det blir mer grafiskt, det vill säga när man får se mer vad som sker, och det coolaste där är en helvetestripp med en del blodiga sekvenser. Ingen splatterorgie, men fullt godkänd.

Sedan har vi det slutgiltiga gummimonstret då... Ja. Tanken är god. Och det är ganska stort. Men ack så illa genomfört. Det är lätt att förstå varför det finns så få helbilder på det, då det mest påminner om en vinglig giraffunge där det stapplar fram mellan kyrkbänksraderna. Sedan är det två mindre gummimonster också, spelade av dvärgar givetvis.

Kul och blodig rulle helt enkelt.

Recension: The Awakening (1980)


The Awakening var en av de här filmerna som Ronny Svensson visade på gamla Kanal 5. Jag spelade in den och hade den på VHS under ett antal år, men jag såg aldrig om den, trots att den var helt okey. Så jag bestämde mig för att återsbesöka denna minst ojämnt mottagna skräckfilm och köpte den engelska utgåvan, som trots att den sägs vara en fullscreenversion faktiskt var anamorfisk widescreen. Trevlig detalj bara.

Charlon Heston spelar arkeologen Matthew Corbeck, som tillsammans med sin fru Anne (Jill Townsend) och sin kvinnliga assistent Jane (Susannah York) beger sig ut för att söka efter en försvunnen grav, graven efter drottning Kara. Ja, frun är inte direkt delaktig i utgrävningarna, utan lider i sin ensamhet i det dammiga lägret. Så läget är spänt.

När så Matthew hittar graven, så visar det sig att hans fru är gravid och närapå får missfall. Barnet föds död, men vaknar mirakulöst till liv igen. När Anne barnet tillfrisknat så sticker de till USA och lämnar en bitter Matthew kvar i egypten. Arton år senare så har Matthew och Jane gift sig och det närmar sig hans dotters artonårsdag. Drottning Kara var arton år den dagen hon mördades och nu verkar denna onda ande vilja komma tillbaka till jordelivet... men inget, och ingen, får hindra henne från det.

Medan Matthew allt mer börjar tro på legenderna om Karas återuppståendelse så börjar hans nära och köra dö som flugor runt omkring honom, och till slut finns det inget annat att göra: genomföra ceremonin för att helt väckra upp Kara... och sedan ta livet av henne igen...

Det här är en högklassig, välspelad och påkostad film som tyvärr saknar "det". Den är inte dålig, men manuset lunkar på lite för långsamt under den första halvan och levererar inte riktigt fullt ut under den sista halvan. Visst bjuds det på en del blod och coola dödsfall á The Omen och Holocaust 2000, men det känns lite oinspirerat tyvärr, som regissören hållt tillbaka eftersom han ansåg att den trista dialogen före och efter var viktigare. Nåväl, så trist är den inte, men dödsfallen är höjdpunkterna.

Något som man satsat hårt på är fantastiska scenerier, filmade på plats i Egypten, en cool gravkammare och rekvisita som känns väldigt geniuin. Jack Cardiff fotograferade och gör ett lysande jobb med vackra vyer och mörka vrår. Effekterna är bra och det finns en del smärtsamma sekvenser.

Charlton Heston kan ibland spela över och han har en tendens att spela ganska otrevliga karaktärer, även om det är väldigt subtilt. Själviska och blinda för vad andra människor känner och tycker. Här lyckas han enbart med det senare och fungerar väldigt fint som den lättmanipulerade arkeologen. Det är dessutom, under den glassiga ytan, en ganska mörk film som även antyder en del incest och otrohet, utan att skriva det på åskådarens näsa.

Den brittiska dvdn är väldigt fin och billig, och gillar man skräck från den här perioden så kan man allt ta och köpa sig ett exemplar.

Gran Torino



Under en tid gick det rykten om att Gran Torino var den sista delen i Dirty Harry-serien, och när man tittar på trailern så ser det onekligen ut som om det handlar om Harry Callahan som pensionär.

Men i alla fall, jag tycker det är trevligt att se Clintan tillbaka framför kameran och rollen verkar passa honom som handen i handsken. Dessutom ser filmen riktigt bra ut, även om klyschor med gäng kanske inte är det orginellaste valet. Men va fan. Jag älskar klyschor och Clintan kan hantera dem på ett bra sätt, så det blir nog inga problem.

Recension: Night Of The Living Dead (1990)


Första gången jag såg remaken av Night of the living dead var första gången den gick på ZTV. Den var mysig, men efter att ha sett blodbad som Dawn of the dead och Day of the dead så kändes den som en besvikelse. Nu har jag faktiskt tagit mod till mig att se om den...

Den börjar klassiskt: syskonen Barbara (Patricia Tallman) och Johnnie (Bill Moseley) kommer till kyrkogården för att besöka sin mors grav. Det dröjer inte länge förrän zombies attackerar, Johnnie dör och Barbara flyr ut på landsbygden och landar i en kåk där hon, efter några duster med zombies, tar skydd tillsammans med Ben (Tony Todd), Harry (Tom Towles) hans familj, samt några till olycksaliga människor.

Harry envisas med att hålla sig nere i källaren tillsammans med sin hunsade fru och deras sjuka dotter. Men Ben anser att källaren är en dödsfälla och vill barrikera sig i resten av huset. Barbara börjar dock mer och mer bli skeptiskt till båda alternativen. Hon tror att det bästa är att helt enkelt springa ifrån zombisarna.

Samtidigt som zombisarna tar sig närmare så börjar konflikterna eskalera inuti huset...

Teoretiskt sätt är detta exakt samma film som orginalet, fast denna gången har Romero tänkt igenom historien och karaktärerna en aning längre och bjuder på betydligt mer djup. Första filmen är bra, men det har aldrig varit någon favorit. Det är en typisk regidebut och är lite ojämn berättarmässigt. Förutom ett par episoder av Tales from the crypt så kan man väl säga att detta också är Tom Savinis regidebut när det gäller långfilm och han gör ett fenomenalt arbete. Regin är självsäkert och bygger upp spänningen på ett logiskt sätt. Den behåller exakt samma känsla som orginalet, men känns ändå som en modern och fräsh film. Det jag gillar med Romeros nya manus är också att han byggt ut redneck-temat, som inte är så detaljerat i orginafilmen, och det fungerar bra ihop med sekvenserna i Dawn of the dead.

Något som imponerar riktigt mycket är skådespelarna där speciellt Tony Todd är chockerande bra. Vilken jävla närvaro! Tom Towles och Patricia Tallman är också toppen, kanske lite mer... ojämna som skrivna karaktärer. Men skådisarna i sig är det svårt att klaga på.

Tyvärr fick MPAA stora skälvan när de såg filmen och hotade med en X-rating, vilket gjorde att några riktigt blodiga headshots fick klippas bort. Vilket är väldigt synd, det hade kryddat filmen på ett sätt att den hade blivit ännu mer givande som zombie-film. Tom Savini, som verkar skämmas över sitt gore-förflutna, försvarar givetvis klippen - men där har han fel. Zombie är zombies. Då SKA det vara blod. Då finns det inte tid att leka pretto-regissör. Men men, han gjorde ett fint arbete ändå.

Väldigt bra zombiefilm, och utan tvekan ett eller att par snäpp bättre än orginalet.

Recension: Edge Of Sanity (1989)


Harry Alan Towers är en snubbe som haft en fenomenal talang att producera filmer som är märkliga kombinationer av ren lågbudget-sleaze och productions values som ser ut som en riktigt dyr film, oftast med bra skådespelare, kulisser och inte helt sällan i historiska miljöer. Edge Of Sanity är en riktigt nasty liten rulle som kombinerar historien om Jack The Ripper med Robert Louis Stevenson roman "The Strange Case of Dr. Jekyll and Mr. Hyde".

Anthony Perkins (bisarrare än någonsin) spelar Doktor Jekyll, en hyvens kille som i jakten på ett perfekt bedövningsmedel råkar skapa en drog som tar bort all hans inlärda moral och tar fram odjuret inom honom: Mr Hyde. Beväpnad med en käpp och en skalpell så beger han sig ut i Whitechapel och börjar mörda prostituerade.

Han blir mer intresserad av lyxhoran Susannah (Sarah Maur Thorp) som jobbar för bordellmamman Madame Flora, och hänger allt mer där på nätterna. Hans fru tror dock att han jobbar på sjukhuset med denne märkliga patient, Mr Hyde...

Till slut så behöver Jekyll inte ens ta drogen för att förvandlas till Hyde. Det går inte att stoppa längre...

Regissören Gérard Kikoïne gjorde tidigare porrfilmer, av den mer påkostade sorten kan tilläggas, och det märks då det är en stor fokus på sex och sleaze. Men han klarar sig betydligt bättre än andra regissörer som försökt ta sig från porr till "seriös" film. Kameran är "all over the place" (som man brukar säga på engelska) och det används ofta fisheye och andra objektiv för att tweaka bilden. Scenografin är färgstark och påkostad och det är ofta det andast italiensk sextiotalsfilm med färgskalorna och vinklarna.

På något sätt känns det som en svagare systerfilm till Crimes Of Passion, där Perkins gör en en minst lika bisarr roll och som också bygger mycket på grovt våld och grovt sex.

Visuellt är alltså Edge of sanity strålande, men tyvärr så känns den också ganska tom. Trots att Anthony Perkins som vanligt är strålande (han är så bisarr och svart att jag satt och funderade på om han verkligen inte var så på riktigt också, speciellt med tanke på alla de svarta roller han gjort) och alla andra skådisar klarar sig bra så blir det lite av en jaha-upplevelse. Var det inte mer än så? Vad var poängen bakom den snygga fasaden, nakenheten och alla avskurna halsar?

Det är alltså en typisk Hary Alan Towers-film, på gott och ont.