lördag, november 08, 2008

Gamla goa Nordkorea...


...de kör gamla hederliga bluffbilder, allt för att bevisa att deras stora (filmälskande) ledare är stark, frisk och orkar posera stoiskt tillsammans med sina soldater.

Det är bara lite trist att de inte kan producera bra bluffbilder. Jag menar, nåt måste de väl kunna lägga ner tid på där i tristessen? Det finns två stora fel i bilden, kan ni se dem?

Samsung insOMNIA


Vi tittade ut till MediaMarkt i Barkarby - fan vad långt tid det tar att ta sig till samtliga MediaMarkt i den här stan! Jag förstår att det säkert billigt bla bla bla att förlägga anläggningarna utanför stan, men avståndet och alla trista bussar som man måste passa är verkligen inget som gör att man vill åka dit.

Anledningen - förutom att kolla in stället - var också att ta en titt på Samsung Omnia, som verkade ha ett bra pris där ute. Dessutom ville jag testa mobilen. Men vilken flopp! Det som såg helt okey ut på diverse recensionsklipp på YouTube var så illa i verkligenheten att jag inte ens kan förstå att den kan tänkas slå Iphone! Folk som tror det måste vara galna.

Förutom att den påminde starkt om ett Iphone-plagiat jag hittade i Kina, med plastig och ful design, så var interfacet bland det klumpigaste och tristaste jag sett och testat på. Det var som att köra traktor över en sjö - det vill säga helt omöjligt ;) Dessutom var menyerna förvirrande och ologiska. Jag gillar överhuvudtaget när menyer ändrar design om man trycker sig vidare in någonstans - det ger en billig känsla, ett hafsverk. Nä, usch!

Det får bli någon annan mobil. Vi får väl se vart mina pengar landar.

Recension: Holocaust 2000 (1977)


Holocaust 2000 har länge tillhört en av mina italienska favoriter (egentligen är det en brittisk-italiensk samproduktion) och det var ett nöje att se om den nu när den finns på ett lättåtkomlig DVD.

Kirk Douglas spelar Robert Caine, en framgångsrik företagsledare som har lyckats få sin frus faders företag att bli en av världens mest ledande energibolag. De har en vuxen son, Angelo (eller Angel som han kallas), som är sugen på att fortsätta i sin fars spår. Robert vill bygga ett kärnkraftverk som ska förse hela tredje med energi, men hans fru motsätter sig det... och inte bara hon. En man försöker döda Caine på en fest, men lyckas knivhugga frun till döds... och plötsligt är en av de människor som vill stoppa bygget borta, och hon är bara den första.

En tid senare så blir Robert förälskad i en ung pressattaché, Sara (Agostina Belli) och när hon blir gravid så börjar Robert bli paranoid. Inte bara för att alla hans motståndare dör, utanför vissa märkliga kopplingar med uppenbarelseboken och det faktum att han verkar vara länkad till Antikrists ankomst till jorden...

Vad vi har här är en klassisk rip-off, som har hämtat större delen av handlingen från The Omen 1 och 2 - och faktiskt från del 3, som kom några år senare, alltså var Holocaust 2000 först på vissa fronter! Men det är ett bra plagiat, som med en hyfsad budget och förstklassiga skådespelare levererar en något förvirrad, men skönt konspiratorisk och brutal variant på "djävulens-son-föds-och-ska-ta-över-jorden"-temat. Alberto De Martino, som utan tvekan är en av Italiens mest underskattade genreregissörer, gör ett toppenjobb både med drama och action, och får budgeten att växa framför kameran. Den känns påkostad helt enkelt.

Kirk Douglas tillhör en av mina favoritskådisar, mest för att han verkligen verkade engagera sig i sina roller, så även här - även om de flesta skådisar antagligen skulle gäspa sig igenom en sådan roll. Han ger allt, och väjer inte för kontroversiella scener, speciellt den surrealistiska drömscenen där han visar allt... Dessutom ingjuter han mer liv i sina karaktär än... i alla fall William Holden i Omen 2. Simon Ward spelar Angel och med sin udda look och alien-ögon så passar han perfekt som den maktgalna sonen. Anthony Quayle och Adolfo Celi gör fina småroller och Virginia McKennas lilla roll som den bittra frun är mycket bra. Den som verkligen inte klarar av sin roll är Agostina Belli som Sara. Hon är stel och klarar knappt av att leverera sina repliker naturligt, i alla fall inte när hon ska vara lugn och sansad.

Blod och gore då? Absolut. Ingen splatterfilm, men den är riktigt grafisk och ett antal spektakulära och blodiga dödsfall blir det. Det bästa är helikopterscenen givetvis, men även scenen på mentalsjukhuset är lysande. Effekterna är skapade av Gino De Rossi (som bland annat arbetade på House by the cemetary) och det är nog bland hans bästa arbete jag sett.

Vissa kallar det nog trash och skit. Själv älskar jag Holocaust 2000.

P.S. På Youtube kan ni se det värdelösa alternativa slutet, som tyvärr inte alls är lika apokalyptiskt som på denna utgåva:

fredag, november 07, 2008

Recension: Invasion (2005)


Albert Pyun är väl en av de mer hatade regissörerna där ute, en kille som sågas med samma frenesi som Uwe Boll. I alla fall under sin "storhetstid". Dock är Pyun en bra regissör som kanske inte alltid visar det, men som då och då slänger ur sig små mästerverk... på sina sätt. Handlingen i Invasion är enkel: meteoriter börjar slå ner i en småstad och vi får följa infektionen i realtid då utomjordiska väsen tar över stadsborna á Bodysnatchers.

Men hela konceptet är givetvis mer än så. Det bygger på att vi ser hela filmen från en enda vinkel, en kamera på en polisbil. Vi börjar med ett befäl som gör en runda i ett stort naturområde, men som råkar på otrevligheter. En stund senare är det en panikslagen skoltjej, i värsta prom night-utstyrseln som har tagit över bilen och det är med henne vi får spendera den mesta av tiden.

Allt utspelar sig på natten, på mörka skogsvägar och med endast dialog och vissa saker som utspelar sig utanför bilen som det enda som leder historien.

Pyun har alltid varit en mästare på långa tagningar - antagligen mer på grund av budgetskäl än något annat, och att han skulle försöka sig på en enda gigantisk tagning var inte helt oväntat. Det intressanta med det hela är att det fungerar ovanligt bra! Budgeten är absurt låg, och de visuella effekter som förekommer är mest såna som går att göra direkt i redigeringen eller tillhörande billiga program, men tack var ett tajt manus, bra skådisar och den riktigt stämningsfull miljö så blir filmen riktigt spännande. Det var flera gånger som håret reste sig på armarna.

Det är en annorlunda och välgjord twist på en vanlig historia och det är en film som jag varmt rekommenderar, speciellt för er med öppet sinne och som är villiga att bli hypnotiserade av mörka vägsträckor i lite mer än en timme.

För att rekommendera två andra Pyun-film så kan jag inte nog mycket rekommendera Mean Guns och Nemesis, som båda visar Pyun när han är som bäst. En annan film som man måste vara lite mer Pyun-fanatiker för att förstå är den fartfyllda Adrenalin - en film som mest av allt påminner om ett dataspel. Bara ett par tips.

torsdag, november 06, 2008

Hurricane - Grace Jones


Grace Jones är utan tvekan en av de mest coola och bisarra kvinnor jag känner till. Det är lite synd att hon nästan är mer känd för sin roll i Levande Måltavla än för sin imponerande musikaliska karriär.

Nu har hon alltså släppt ett nytt album efter nästan tjugo år, och resultatet är lysande. Med sig har hon haft sina orginalproducenter Sly & Robbie, Tricky, Brian Eno och ett gäng andra talanger som hjälpt henne få till ett av årets bästa album. Sedan om man gillar den speciella musik hon skriver är en helt annan sak.

Grejen är väl att Hurricane låter vansinnigt fräsht, men ändå känns som en fet throwback till "den gamla goda tiden". Liksom Cyndi Laupers senaste album, Bring Ya To The Brink, så undviker Jones comeback-fällorna (även om ingen av dem direkt har dragit sig tillbaka innan de senaste albumen) och levererar något som känns ärligt, orginellt och välskrivet. Mina tankar far till ett misslyckad exempel, nämligen Madonnas gräsliga senaste album, som utan tvekan är bland det sämsta jag hört på mycket länge (och då vågar jag knappt nämna något om hur illa Queens nya album låter!).

Det finns väl egentligen ingen svag låt på hela skivan, men det spår som sticker ut mest är William's Blood - en biografisk låt om hennes uppväxt och det val hon gjorde, det blod hon fick av sin morfar som rastlöst flackade vidare ut i världen istället för att vara lugn och tillbaka dragen som den andra halvan av släkten.

Recension: The New York Ripper (1982)


Första gången jag såg The New York Ripper var på en väldigt ful, fullscreen-utgåva från Vipco. Oklippt, utan tvekan, men något kändes fel då det var en fläskig widescreen-trailer före filmen - för att sedan utsättas för den fula mastern som använts för själva filmen.

Jag tyckte den var så där. Sedan började allt jag allt fler gånger vända tillbaka till filmen, se om den, och slutligen få se den i widescreen. Och liksom allt av Fulci så SKA man se hans verk i widescreen. Fulci använder varenda centimeter av bildrutan för att förverkliga sin vision.

I det här fallet är det så långt ifrån The Beyond och hans andra mer populära filmer som möjligt. Istället får vi en av historiens mest pessimistiska och dystra djupdykningar i det som då var världens farligaste stad: New York. Det är mörka bakgator, horor, hallickar, narkomaner, cyniska och känslolösa snutar, porrklubbar och människor som för länge sedan lämnat det sista av sin mänsklighet bakom sig. Jack Hedleys vidriga polis, Fred Williams, är bara toppen på sleazeberget. Hans hat mot samhällets slödder bryts av mot att han själv endast kan få kärlek, fysisk sådan, från en prostituterad. Vi har det rika uttråkade paret Lodge (Alexandra Delli Colli och Cosimo Cinieri) där frun spelar in sina sexmöten för att kunna hetsa upp den fysisk gråe mannen som sitter förstenad på sitt flotta kontor, vi har filmens mest sympatiska person, doktor Paul Davis (Paolo Malco) som trots sin självsäkra yta döljer sin homosexualitet genom att smygköpa bögporr efter jobbet.

Ingen verkar vara lycklig. Alla har något att dölja och alla har något att vara rädd för. Är det inte våldet så är det livet.

Till en början så kan den ganska vulgära engelska dubbingen störa en aning, men när man väl vant sig vid den så känns det som om en av Fulcis mest naturalistiska verk. Att man spelat in mycket i New York, oftast med handkamera på gatorna och även mycket handkamera i tryggheten hemma i den italienska filmstudion, gör att det känns minst lika övertygande som det som William Friedkin gjorde med French Connection och Cruising. Jag tycker New York Ripper är otroligt vacker. Fotografen är Luigi Kuveiller, som även fotade Argentos Deep Red, och han har verkligen fångat smutsen och dekadensen - men får också, tillsammans med Fulci, till några spektakulära och snygga scener med mer klassisk och filmisk ljussättning.

Det är också en väldigt fin rolllista, där ingen direkt gör en dålig roll. Kanske finns det några av statisterna som spelar över lite för mycket, men annars är det lågmält och realistiskt på det där lite mer överdrivna italienska sättet. Bäst är Jack Hedley, som känns väldigt övertygande som snuten. Almanta Keller som den kvinnliga huvudrollen är väldigt bra också, och tillhör en av Fulcis mest spröda men ändå starka karaktärer.

Manuset, om jag skulle berätta grundstoryn, är inget att skryta med. Men karaktärerna gör historien. Dessutom kör Fulci med en av giallo-historiens största och fräckaste twists, som när man tänker efter är så uppenbar - men dribblas bort enormt skickligt. Våldet är bland det mest brutala man kan se i en giallo-film, det känns smärtsamt - även de effekter som inte är så realistiska - och Fulci går hela vägen. När man tror att kameran ska vändas bort så får man istället se ännu mera, gärna närbild och med blodet sprutande ur varenda artär. Fulci placerar till och med kameran inuti i en hals som öppnas efter ett våldsamt knivhugg.

Seriöst. The New York Ripper är ett mästerverk. Inte bara som exploitation, men som thriller, som en skildring av skitiga människoöden och som en väldigt, väldigt fin skildring av New York.

onsdag, november 05, 2008

Death Race Märsta?

Jag vet inte om lokaltrafiken i Märsta sysslar med att förverkliga Death Race 2000, men igår så jag en bussförare demolera sin egen buss utan att ens verka ta notis om det.

Bussen hade stått stilla, troligen vilade han, och när han sedan skulle köra ut så stod det en annan buss i väg. Han slängde sig på tutan, ingen reaktion, vilket gjorde att kände sig tvungen att pressa sig förbi den andra bussen, som dessutom stod i en kurva. Tyvärr stod det också en trafikskylt där, ett övergångsmärke, och chauffören pressade så hårt att skylten fastnade mot bussen, vred sig och krossade ett av de stora fönstren på sidan. Men inte gjorde det chauffören något, utan han fortsatte att krångla sig förbi sin kollega, samtidigt som vägskylten fortsatte att riva upp det stora fönstret. Vilket oväsen!

När han väl lyckats ta sig förbi, istället för att backa och rädda sin buss, så körde han snabbt till busshållplatsen och släppte på passagerarna.

Jag börjar fundera på om vandalismen som SL tjatar om hela tiden egentligen beror på deras egna chaufförer? Antagligen anmälde han det som vandalism senare och spädda på den statististiken om värstingungdomar i Märsta...

tisdag, november 04, 2008

Recension: Splinter (2008)


Den här filmen, Splinter, hade smygit sig förbi mig ganska obemärkt om det inte var för att Gregory började tala entusiastisk om någon scen han hade sett någonstans. Storyn kändes lockande, enkel och effektiv på samma gång, och det var väl helt enkelt dags att ge den en chans.

Seth (Paulo Costanzo) och Polly (Jill Wagner) ska ut och campa, men det går inte så bra och de beger sig vidare ut på vägarna i jakt på ett trevligt och mysigt hotell istället. Samtidigt så flänger den förrymde brottslingen Dennis (Shea Whigham) och hans flickvän Lacey (Rachel Kerbs) omkring i krokarna och deras vägar korsas, och Seth och Polly blir gisslan ute på de mörka vägarna.

Men något springer upp på vägen, blir ihjälkört av våra hjältar och punkterar däcket på samma gång. Dennis sticker sig på de mystiska flisor som sitter fast i däcket, och det krossade djuret verkar fortfarande leva... Till slut så hittar man till en avlägsen mack där man finner en död kropp som verkar leva. Inte som zombie, utan som om något organism tagit över köttet och benen och får kroppen att röra sig och attackera. Lacey blir infekterad och nu är det upp till våra tre överlevande att barrikera sig på macken och försöker överleva den mystiska organism som verkar ta över lemmarna hos de som blir dess offer...

Som ni ser inte något orginellt uppslag, det har gjorts förut. Men själva idéen med organismen, som tar sig uttryck bland annat i små stickor som infekterar offret, gräver sig in och tar över köttet, är en schyst grej och det hela resulterar i en hel del makabra scener där ingen hänsyn tas till hur man ska använda en död kropps lemmar.

Det bjuds naturligtvis på en hel del schysta gorescener och monstret i sig, i form av människodelar, är en brutal skapelse som man tyvärr får se lite för lite av. Det är för skakig kamera, och för snabba klipp för att kunna bli riktigt effektivt. Däremot finns det mer detaljerade scener på hur organismen tar över en arm (som givetvis sitter kvar på ägaren) och börjar bryta av alla ben inuti för att kunna bli så smidig som möjligt.

Eftersom det är få skådisar så har man också lagt tid på väl genomtänkta karaktärer och personer som uppenbarligen inte är så endimensionella. Uppskattas mycket, speciellt eftersom man inte låtit spänning, gore och monster lida på grund av det. Dessutom är det en snygg film, välregisserad och helt klart en pärla.

Tyvärr lider den av ett lite väl klyschigt slut - som man har sett många, många, många innan. Men va fan, man kan inte få allt.

Recension: Paganini Horror (1989)


Visst är det något visst med regissören Luigi Cozzi? Han är måhända inget geni, men lyckas medvetet eller omedvetet skapa så knasiga filmer att man bara faller för charmen. Paganini Horror tillhör inte någon av hans mer helgjutna tokfilmer, men den är i alla fall inte tråkig.

Vi får följa en "tjejgrupp" som börjar få slut på hitsen. Deras elake kvinnliga producent kräver en hitsingel att jobba med och det slutar med att Daniel, deras trummis, köper loss ett hemligt verk av Paganini (den legendariska violinisten) som de omvandlar till en ganska bra poplåt (hur det kommer sig att den är bra kommer jag förklara lite längre ner). Man hyr in skräckregissören Mark och börjar spela in videon i ett spökhus som ägs av Sylvia (Daria Nicolodi).

Men ack så det kan hända otrevligheter! Det visar sig att Paganini sålde sin själ till djävulen för framgång, pengar och massor av kvinnor, och genom att de nu börjar spela hans gamla ockulta musik så vaknar han till liv i form av en demon, beväpnad med en violin och styltiga repliker.

En efter en så råkar de ut för Paganinis vrede!

Ja, någon på IMDB skriver "Arguably The Dumbest Italian Horror Film Ever Made". Det kanske stämmer, men huvudsaken är att den inte är för tråkig. Den tillhör sannerligen inte Cozzis bästa arbete, med stundtals oinspirerat kameraarbete och dialog som är som hämtat från en amatörskolteaterpjäs i Örnsköldsvik!

Skådespelarna spelar stundtals över så mycket att det knappt blir underhållande, men tack och lov så smaskas det på med smaklöst mode, en del gore och Mario Bava-inspirerad ljussättning att man inte ska vrida sig i soffan för mycket. Daria Nicolodi verkar var en smart kvinna och det är märkligt hur hon kan ha kokat ihop manuset (tillsammans med Cozzi), eftersom det är FÖR dumt för att vara henne. Troligen kom hon troligen bara på "Paganini kommer tillbaka som demon"-konceptet, och sedan skötte Cozzi resten.

Det var en bra poplåt också! Givetvis. Skriven och producerad av Vince Tempera kan tilläggas. Men det är inte så konstigt att den är helt okey, eftersom det i stort sett nästan ton för ton, riff för riff, kör för kör, är ett rent plagiat av Electric Light Orchestras fantastiska Twilight (från albumet Time)! Det är bara vid refrängen som det diffar lite, men sedan är det så vansinnigt likt att det är modigt att ens våga släppa lös den rakt framför hungriga skivbolagsadvokater. Men kul, utan tvekan.

Tokdum film. Väldigt mycket dessutom. Men ett givet val för oss som mer än gärna ser åttiotalsskräck från ett Italien i utförsbacke.

Busstid eller livstid

Gregory mötte mig vid tåget igår och vi gick hem i den allt mörkare kvällen. Jag var på dåligt humör eftersom jag inte var nöjd med vissa arbetsuppgifter på arbetet (men det är en helt annan historia). Det luktade vinter, men det hade inte synts till snö på några dagar. Lite synd. Jag gillar snön, jag gillar ljuset som bildas av snötäckt mark. Vid Nymärstadal, en busshållplats, så hör vi ett skrapande ljud och vi vänder oss om. En buss, en SL-buss, har kört på en moped och släpar med sig den och föraren några meter. Föraren rullar iväg från bussen och bussen puttrar vidare i lugn och ro.

Kille studsar upp och haltar omkring i cirklar, han slänger av sig hjälmen och verkar väldigt chockad. Vi springer dit, och samtidigt så ställer sig en annan bil bakom och en kille hoppar hur. Vi försöker lugna killen, jag kollade in benet - som blödde ymnigt, men inget verkade vara brutet. Han vägrade dock sätta sig ner, och var mest arg och ledsen över att hans moped låg där sönderskrapad på marken. Killen med bilen ringde ambulans och vi lämnade sällskapet.

Vi gick hem och tittade på Neon Maniacs, en märklig åttiotalsskräckis, men jag hade svårt att släppa att bussen bara ignorerade killen och mopeden. Det fanns ingen chans att det gick att missa och visst stämmer det att SL är världens sämsta företag när det gäller att passa tider, men när är en busstid viktigare än en skadad människa?

Bonusbild från Science Fiction Mässan


Jag och SEO förvandlas till "gubbarna", den titeln som Nicolas med familj kallade oss efter att vi tagit varsin öl bakom bordet och satt och slog oss själva på knäna över våra roliga skämt ;)

måndag, november 03, 2008

Mer bilder från Science Fiction Mässan 2008












Jag, Danny Trejo och Lance Henriksen!




Det spenderas oerhört mycket pengar på Science Fiction Mässan i helgen, vilket inte ens tänka på hur mycket jag lade ut på DVDs och sånt ni ser ovan. Men det var det värt! Richard Brooker, Jason i Fredagen del 13:e del 3 fick även signera en bild åt mig.



Det kommer lite mer mingelbilder från mässan ikväll, så att ni vet :)

söndag, november 02, 2008

Bond, skor, Arizona


Gregory dök förbi på Fredagkvällen och vi stöp i säng ganska tidigt eftersom vi var så förbaskat trötta. Det blev en tidig kväll på lördagen också, men innan dess hann vi alla fall hitta på en del. Eftersom vädret var super så fanns det ingen anledning att sitta inne allt för länge. Vi tog en tidig lunch på den lokala pizzerian, drog in till stan där jag köpte nya vinteranpassade skor (jag använde också min nyinköpta halsduk) och sedan gick vi och såg Quantum Of Solace - som naturligtvis var väldigt bra. Ännu mer seriös än Casino Royale, vilket jag välkomnar, men sanslöst bra action och ännu ett bevis på att Daniel Craig är så bra som Bond att det är löjligt. Det fanns även två underhållande referenser till Älskade Spion och Goldfinger - vilket ni säkert kommer att lägga märke till när ni ser filmen.

Just det, före bion så köpte G en Rubiks Kub också, för att öva upp sina forna färdigheter i detta klassiska pussel. Själv kan jag knappt få upp locket på en konservburk, så jag håller mig ifrån kuben.

Efter bion gick vi till ett ställe nära S:t Eriksplan, Arizona, där jag åt Nachos Grande och Gregory valde California Berits Chicken Enchilada. Två Strongbow fick jag ner också. Trevligt ställe, med skitbra personal. Rekommenderas.

Gregory ligger och sover nu, men om ett par timmar ska vi dra vidare till Sci-Fi Mässan i Älvsjö. Måste få något signerad av Lance Henriksen helt enkelt. Det finns inget val!