lördag, november 15, 2008

Utmaning!

Jag har blivit utmanad av Daniel...:
************************************************************************************
Så här går det till:
*Länka den som utmanat dig och sätt in dessa regler på din blogg.
*Berätta 7 saker om dig själv, både alldagliga och knäppa.
*Utmana 7 st i slutet av inlägget genom att nämna deras namn och länka till dem.
*Låt dem få veta att de har blivit utmanade genom att lämna en kommentar i deras blogg.
*************************************************************************************

1. Choklad är något jag kan få våldsam huvudvärk av. Men det skiter jag i då jag älskar choklad.

2. Jag är sjukligt snål när det gäller skor och har haft för vana att tejpa mina skor för att de ska hålla längre. Senaste gången så tätade jag dem med strumpor, två lager innersulor och klister.

3. En gång var det SÅ nära att jag blev polisanmäld för trakasserier, men det beror helt på att personen förtjänade det så hårt. Hoppas han lever ett djupt olyckligt liv nu.

4. Fobier som jag döljer ganska väl: hiss-skräck, vattenlevande djur, åka bil och flygplan, höjder och

5. Jag har faktiskt inhalerat marijuana-rök vid två tillfällen, båda gångerna indirekt då jag befann mig på konserter där publiken rökte som galningar runt omkring mig.

6. En tredjedel av min lön går direkt till DVD-inköp. Det brukar bli runt 10 filmer på vecka.

7. Mot all förmodan så är jag näst intill Forrest Gump-lycklig. Man kan nämligen vara arg, upprörd och förolämpande - och ändå vara lycklig.

Jag utmanar Stellan, Morsan, Jack, Balle & Abarth, Fredrik och Johnny.

Recension: Hannibal (2001)


Det tog många år, närmare 10 år, innan filmen När lammen tystnar fick en uppföljare: Hannibal. Författaren till böckerna, Thomas Harris, är känd för att skriva extremt långsamt och givetvis var uppmärksamheten stor när boken kom. Recensionerna var blandade – man visste helt enkelt inte vad man skulle tror. Istället för att satsa säkert på en hederlig ”nu-jagar-vi-seriemördare”-story så blev det något helt annat.

När filmen så kom, efter 15 rewrites och en del bråk, så var ju karusellen i full gång. Jodie Foster ville inte vara med och hoppade av, enligt vissa uppgifter för att manuset var för våldsamt. Men istället för att blidka stjärnan så tog man Julianne Moore istället, som enligt mig gör en fullgod insats. Jonathan Demme ville inte heller bli inblandad, men Anthony Hopkins, som den britt han är, kunde ju inte låt bli att få bli del av denna svarta saga.

Thomas Harris skrev medvetet Hannibal på ett annorlunda sätt. En av anledningarna var faktiskt att han inte var riktigt nöjd med filmatiseringen (enligt obekräftade källor) och ville skriva en historia som var mycket mer personlig och var svårare att ”mainstreama”. Jämförelserna med När lammen tystnar skulle oundvikligen komma, men genom att skriva Hannibal som han gjorde så blev det också en helt annan bok/film/genre.

Men åter till filmen. Efter att Ridley Scott regisserat succén Gladiator så var det nog många som blev förvånade att han tog sig an något så ”simpelt” som en uppföljare, men det var nog ett lyckad drag. Jonathan Demme, hur kompetent han än var med Lammen, skulle aldrig ha fått fram samma trollska och gotiska stämning som Scott. Jag har privat aldrig varit nån större fan av Ridley och tycker fräckt nog att detta är hans bästa film.

Varför den bästa? Jo, för trots att den bygger på en litterär förlaga och är en uppföljare så blev det på något sätt en väldigt personlig film – till stor del givetvis för att Harris gjorde den så personlig redan i bokform. Men just bara det knepet att gå ifrån den förväntade handlingen med jakt på en okänd seriemördare, ledtrådar och pyssel och knåp, och gå direkt till en hämndhistoria där Doktorn njuter av livet, hans offer är bitter och elak och där emellan så har Clarice Starling hamnat.

För den stora livsnjutaren i filmen är just Hannibal. Han gör bara det han tycker om och går bokstavligen över lik för att få sig ett jobb på det gamla biblioteket i Florence. Just bara att man på ett seriöst sätt (dvs inte som Freddy och Jason) vågar visa en lycklig seriemördare är beundransvärt.

Ridley leker glatt med slow-motion, uppspeedning, olika filter, ljud och vändningar på ett sätt som är föredömligt för en mainstream film från Hollywood, och det utan att det bara bli ytligt. Det syns att gubben har lekfullheten kvar och inte tänker låta sig bli politiskt korrekt i första taget. Jag kan tänka mig hur vissa nervösa filmbolagsdirektörer försökte få Ridley och producenterna att ändra på sig. Göra slutet lyckligare. Mindre svart. Men tack och lov lyckades dom inte så bra med det.

När jag senast såg om Hannibal så for mina tankar till italiensk sextio- och sjuttiotalsfilm (inte bara skräck) där man maximalt utnyttjar miljöer och musik. Till skillnad från Lammen så är den här filmen smutsig, men väldigt behagligt ren. Det är film helt enkelt. Realismen har tack och lov fått sparken och man bjuder på en visuell kavalkad av fantastiska miljöer och utmärkta skådespelare.

Jag tycker om klyschor och det finns vissa klyschor även här. Vissa har nämnt dom typiska italienarna som mer eller mindre är som hämtade från en serietidning eller kanske en fransk Louis De Funes-komedi från sextiotalet. Men man är uppenbarligen väl medveten om dessa klyschor. En av dom roligaste detaljerna är när Clarice talar med en italiensk snut i telefon. Han sitter då och ritar en kvinna (som kanske ska symbolisera henne i hans fantasi), naken och med stora bröst. Clarice i sin tur sitter och ritar en klyschig italienare med stor mustasch, rufsigt hår och en cigarrett i mungipan. Det är humor.

En av filmens bästa insatser gör (förutom Giancarlo Giannini som Kommissarie Pazzi) Gary Oldman som Manson, den bittre och hämndbenägne miljardären som många år tidigare blev svårt skadad i en av Hannibals påhitt. Hans ansiktet är totalt demolerat och han kan knappt röra kroppen, men under all make up så gör Oldman en så lysande insats att effekterna blir helt naturliga. Jag tänker inte på det som special effekter, utan som en verklig människa som sitter där.

På något sätt kan jag tänka mig att många människor har en inbyggd moral som säger ”stopp” när det kommer till att göra ”den onde” till ”hjälte”, men jag har alltid uppskattat det. Dessutom när Hannibal ändå är den lyckligaste människan i hela filmen och ser till att njuta av livet, även om det inte går så bra med andra ”ohyfsade” personer som han stöter på. Jag tycker att denna karaktär förtjänar det, det är bra.

Hur står det då till med Anthony Hopkins själv? Ja, jag tror nog han njöt av fulla drag under denna inspelningen. Han var själv delaktig i location-scouting i Florence och hjälpte till att fixa statister till vissa scener, det är inte många stora skådespelare som gör det. Speciellt om dom får ett hutlöst gage och bara behöver sova i sin dyra trailer mellan tagningarna. Men Hopkins har uppenbarligen en förälskelse i Hannibal och spelar ut ordentligt, men aldrig till överspel (som t ex i den groteska och dåliga prestation han gör i Bram Stokers Dracula). Han tar ut svängarna, men på ett sätt som gör karaktären bara mer njutbar. En av dom detaljer som han bakat in (i samarbete med manus givetvis) är hans tvetydiga sexualitet. Jag kan inte säga vad han tänder på egentligen, om allt bara är ett maktspel och att han egentligen inte föredrar någon av könen. Men uppenbarligen, trots sina handlingar mot Mason, så verkade han förälskad där. Samma sak med Clarice. Kanske är han bara förtjust i vackra människor? Den enda skillnaden mellan Mason och Clarice var att Mason var ”ohyfsad” och det fick han bita i gräset för.

Jag ska vara ärlig. Jag älskar den här filmen. När den kom på bio så var det årets bästa bioupplevelse. Jag har aldrig känt mig så berörd och nöjd av en film på länge och jag bara längtade tills jag fick se den på dvd. Nu har jag den givetvis på det formatet och ser om den då och då. Och den blir bara bättre.

Det enda jag hade velat att dom behållit i filmen är sidohistorien om Il Mostro. Det handlar om ett riktigt fall som fortfarande inte är löst, en seriemördare som härjade i mer än femton år i och runt Florence genom att skjuta ihjäl campande par och (om jag inte minns fel) ta nån del av kvinnans könsorgan. Scenerna, som finns med på extramaterialet hade fungerat utmärkt i filmen och gett den ytterligare dimensioner. Men man kan ju inte få allt.

Hannibal – en film man antingen älskar eller hatar. Och nu vet ni vad jag tycker IMHO :)

fredag, november 14, 2008

Recension: In A Glass Cage (1987)


Jag sitter här och försöker samla ihop tankarna efter att ha sett Agustín Villarongas kontroversiella psyk-skräck-drama In a glass cage. Det är svårt, för jag vet faktiskt inte riktigt hur jag ska formulera mig...

Det första vi får se är hur en liten pojke är upphängd i kedjor från taket på en ruggig gammal källare. Utanför skiner solen, växterna grönskar och kontrasten är bara den underlig. Det är en gammal nazist som just har torterat och förgripit sig på pojken och han gör slut på honom med ett hårt slag från en planka...Ångesten blir sedan för stor och han går upp på taket på sitt stora hus i (fast det får vi aldrig reda på) Sydamerika...

Nu befinner sig nazisten i en järnlunga. Självmordsförsöket misslyckades och han är helt i sin frus makt, en kvinna som helst verkar vilja dra ut sladden och ta dö på honom. Men en dag så uppenbarar sig en yngling, Angelo, och mer eller mindre tvingar till sig jobbet som nazistens assistent och skötare. Han vet nämligen vad den sjuke har i sitt samvete och ett totalt maktövertagande i huset börjar ske. Det dröjer inte länge förrän Angelo avslöjar varför han är där...

Detta är som att få själen sönderskuren av en stor vass kniv, maken till obarmhärtig och fri film har jag inte sett på länge. Jag var faktiskt, trots att det är jag, rädd för att filmen skulle ha blivit renodlad explotation – det är så lätt med ett sånt bisarrt ämne – men manuset är så välskriven och skådespelarna så skickliga att man sitter som trollbunden och chockad i lite mer än 90 minuter. Att göra en film där det centrala temat är pedofili utan att gå över gränsen är svårt...men här har verkligen Viallorongo lyckats. Scenerna är otäcka och manuset är otäckt, ingen tvekan om saken, men det blir aldrig smaklöst och spekulativt.

Günter Meisner, en tysk karaktärsskådis, har vi sett som elak tysk i många filmer genom åren fram tills hans död 1994. Själv så minns jag honom från Pojkarna från Brazilien och andra små sjuttiotalsklassiker. Här skulle han mycket väl kunnat använda sig av sin patenterade nazist, men han blir, trots karaktärens bakgrund, fortfarande bara en plågad man som försöker hindra sina lustar. Han gör det så otroligt fint, speciellt också med tanke på att han 95% av filmen ligger i en järnlunga och bara har sitt ansikte och röst att arbeta med. Han är ett monster, men man skymtar människan också. David Sust som spelar Angelo har en kuslig uppenbarelse där man inte riktigt vet om han är en ”teen idol” eller en total galning. Han balanserar utmärkt på gränsen hela tiden och gör en stark insats.

Det är en vacker film, mycket blåtoner och grått, men enligt Villaronga har man strävat efter en metallisk känsla med enstaka glimtar av blodrött. Bildspråket är poetiskt (vad är det egentligen?) och tack och lov är frånvaron av ännu mer fysisk symbolik välkommen. Det finns så mycket som rör sig i själva historien som väger upp den delen. Det är rent och avskalat för det mesta. Intressant är det också att studera husets förvandling från dom första scenerna till slutet, här känns det som om Villaronga använt sig av samma idé som Hitchcock när det gäller att ge döda föremål känslor.

Det är skräck. Utan tvekan. Men det är lika mycket drama som politisk allegori. Man kan tolka den som en uppgörelse med nazismens och fascimens framfart, men jag ser det mer som en klar och ren förklaring på hur det går om man inte behandlar och respekterar barnen väl. Ont går igen och i det här fallet får nazisten/pedofilen/mördaren gå igenom allt som dom barn han förgripit sig på fick gå igenom. Utan barmhärtighet.

Slutet är kallt och binder ihop cirkeln mellan offret och gärningsmannen och det faktum att det inte alltid går så jävla bra. Jag hade önskat att man hade kunnat tolka det som tand för tand, öga för öga...men tyvärr, så trevligt får vi det inte.

Dario Argentos "Giallo" (2009)



Mumsfillibabba!

torsdag, november 13, 2008

Vi börjar från rymden....


....där vi ser jorden.

Sedan zoomar vi in på Sverige...



För att gå vidare till Märsta...



Och där, mitt i bild...



... så ligger min och Gregorys nya lägenhet! :) Jepp, efter mycket sökande så har jag fått en mycket trevlig och mysig lägenhet i Märsta. Inte allt för långt från stationen och med 2 rum och kök, 56 kvadratmeter, som kan rymma hela min massiva filmsamling, ett par datorer och en massa kreativitet.

Det känns lite nervöst att faktiskt dela lägenhet med någon. Jag är ju helt klart min omgivnings Elisabeth Taylor när det gäller förhållande, men det är egentligen inte förrän nu som det har känts rätt att faktiskt bo ihop med någon. Önska oss inte lycka till, utan håll bara tummarna i tysthet att vi klarar av det ;)

Förhoppningsvis kan jag shoppa lite möbler snart och göra det såpass beboeligt att jag kan ha en liten inflyttningsfest. Vi får väl se när det blir...

Jag har lagt det här inlägget under "resor och andra utflykter", men jag vill inte se den här delen av mitt liv som en resa. Snarare som en schyst utflykt i goda vänner sällskap, lite äventyr, god mat och ett lugnt hem att komma hem till sedan.

Det är väl det livet går ut på? :)

Absolut, det är så klart att en gammal kärring ska få slå barn!


Läser det här tramset i Aftonbladet. Helt vansinnigt naturligtvis, speciellt eftersom hela jävla bygden ställer upp på att betala en barnmisshandlares böter. Jag skiter fullständigt om det är en gammal dam som av denna anledning slår till ett barn med sin käpp:

"Ett gäng pojkar stoppade körsbär i min brevlåda"

Givetvis ett fullständig godkänd anledning att attackera någon. Jag känner igen mig också, absolut... hade det varit värre, till exempel att de hade dödshotat henne, gjort inbrott eller något grövre så hade jag kunnat förstå. Men körsbär i brevlådan? Det är bus som vilken nioåring som helst sysslar med. Fullständigt normalt.

76-åriga Kerstin Gunnarsson tillhör den där primitiva generationen som antagligen själv blev slagna som barn och troligen själv utövade fysiska straff på sina barn. Det handlar givetvis om misshandel, inget annat, och ska inte accepteras i någon form. Ett barn är ett barn givetvis, även om folkpartister och andra högerapor gärna vill straffa kidsen i så låg ålder som möjligt. Cynismen når nya gränser.

Till och med Aftonbladet har svårt att vrida artikeln så att vi ska tycka synd om den "stackars" tanten. Bara genom att de använda ordval som "och gav en nioårig pojke ett rapp med sin käpp" visar att sympatierna snarare ligger på pojken än på tanten.

Frågan är, ska vi alltid acceptera om en gammal person gör något? Varför ska vi alltid vara så förlåtande då? Jag minns hur en man i samma ålder, svensk givetvis, förskingrade miljontals med kronor i Jämtland. Det blev en storm över hans fängelsestraff. Folk var så upprörda eftersom gubbkräket var så folkkär. Konstigt nog hade det inte skett samma sak om Pizzaägare Omar hade hamnat i fängelse. Inte heller om Burka-tanten Nadine hade rappat till en ungjävel med sin käpp. Då hade svenskhjältarna stormat ur sina hus och krävt hårda straff.

För mig kan du vara 18 år. Eller 76 år. Jag behandlar dig exakt likadant. Jag har lappat till folk, det ska jag inte hyckla om, men tro mig: de var vuxna nog att kunna slå tillbaka själv.

OBS! Breaking news!
Min anonyme beundrare, som inte kan stå för sina förolämpningar emot mig med varken namn, bild eller tillhörande länk verkar lite sur över att jag vågat nedlåta mig till att förolämpa honom/henne tillbaka:

"Bloggaren Fredzilla, Fred Andersson (se länken ovan) har nu kallat tanten för fascist och Leif för "monster till Redneck". Dessutom har han anklagat en som inte delar hans synpunkter för att ha blivit våldtagen av sin morbror som liten. Sen fegade han ur och stängde av kommentarerna. Hur kan Aftonbladet länka till en sådan blogg?" (detta har alltså personen skrivit på Aftonbladets hemsida, vilket är lite roligt).

Det är fullt fritt att skriva här, men ska ni förolämpa mig så ska ni också våga vara lika öppna som jag. Anonym anser alltså att han/hon får förolämpa mig hur mycket som helst, men börjar grina så fort han får samma språk tillbaka. Som sagt var, vem är tappad bakom en vagn egentligen?

För övrigt gillar jag Jessicas inlägg på inlägget före detta, där hon just har fått parkeringsböter och undrar om någon vill samla in pengar till henne ;)

onsdag, november 12, 2008

Det blev två filmer ikväll...

... men jag tänker inte skriva något längre om någon av dem faktiskt.

Först såg jag The Big Alligator River av Sergio Martino. Jättefin rollista och schyst location, men absolut den svagaste italienska exploitationfilmen jag sett väldigt länge. Det fanns en del snygga scener, och skådisarna var bra, men allt var så absurt ointressant och Sergio hade uppenbarligen noll inspiration när det gällde genreinslagen. Alligator-attackerna var få, blodlösa och när det väl blir lite mer av den varan på slutet så blir det mest rörigt och... trist. Jättetråkigt, då jag verkligen hade velat sett den här filmen under en lång tid. Men man kan inte få allt.

Efter det så blev det i alla fall Indiana Jones och Kristalldödskallens rike - vilket var en ännu bättre film än på bio. Den förnyar inte konceptet ett skit, men det tackar vi och tar emot för - och istället för demoner, gudar och nazister så blir det utomjordingar (eller i alla fall dimensionsjordingar) och kommunister. Den har sina skavanker, men det rör sig om Hollywood-matinée när det är som bäst. Att ta tillbaka Marion Ravenwood var briljant och hon Indiana har en grym kemi. Mutt, Indianas son, var också en positivt överraskning till karaktär. En film man blir glad av, och visst är nog Erich Von Däniken nöjd nu när man använt sig så många av de idéer han gjort till allmängods under åren.

Varför inga separata recensioner? Big Alligator River för att den var så trist och jag skriver av princip inte om trista filmer som jag inte gillar. Indiana Jones förstår ni säkert, då det är en miljard andra bloggare som skrivit sina egna fina recensioner av den. Det behövs knappast en till.

God natt!

Recension: Tale Of The Mummy (1998)


Jag misstänker att det bästa sättet att få en smäll på käften i genrefilmskretsar är att hävda att Russell Mulcahy är ett geni. Av någon anledning är nästan alla fixerade vid Highlander 2 (som är helt okey) och hur dålig den här. Själv tycker jag Russell är en av de finare kommersiella regissörerna där ute och Tale Of The Mummy har varit en favorit sedan jag såg den första gången.

Tillslut, efter många år, så lyckas Sir Richard Turkel (Christopher Lee) och hans gäng hitta Talos hemliga gravplats. Talos var en väldigt ond egyptisk magiker som uppenbarligen dealade med helvetet och hade oanade krafter. Dessa krafter har han fortfarande, och efter att ha tagit livet av samtliga i expeditionen så får han tyvärr förpassas tillbaka till sin grav i några år till då Sir Turkel lyckas spränga graven med sina sista krafter.

Många år senare så har man lyckats ta sig ner till krypta igen, denna gången är det Samantha Turkel (Louise Lombard), Turkels barnbarnsbarn eller nåt sånt, som är med och leder utgrävningen. Men något går snett och ett vansinne drar över utgrävning och gör hennes kollega och älskare Bradley (Sean Pertwee) galen och drar en förbannelse över alla.

Men men, envisheten är stark och tillslut så ligger resterna av Talos på ett museum i London, och det dröjer inte länge förrän en rad bisarra mord sker - varje offer blir bestulet ett av sina organ. Den tuffe amerikanska snuten Riley (Jason Scott Lee) är på plats och gräver djupare i mysteriet...

Det stora problemet med Tale of the mummy (eller Talos the mummy som den internatioella versionen heter - som för övrigt är en halvtimme längre) är att något uppenbarligen gick snett i efterproduktionen. Pengarna försvann och tillslut stod man där med en snygg film som hade riktigt, riktigt halvfärdiga effekter. Och så fick det bli, därför är vissa av de visuella effekterna riktigt, riktigt dåliga. Men om man ser bortom det så är det en enormt kul, ytlig, snygg, våldsam och fantasifull skräckfilm med Mulcahy i högform. Den är visuell som tusan, idéerna är bisarra (som att sugas ner i en toalett...) och skådisarna är bra. Den känns väldigt påkostad och det är synd att den bara verkade ha slarvats bort på det sättet som skedde.

Hunken Jason Scott Lee spelar Riley och det är en udda casting, men han är helt okey - och trevlig att se på, men mycket av filmen bygger på ett imponerande gäng av karaktärsskådisar: Sean Pertwee, Michael Lerner, Christopher Lee, Honor Blackman, Jon Polito, Gerard Butler och Shelley Duvall! Dessutom, så är slutet hyfsat oväntat... och det är en klar fördel i mina ögon.

Ge den en chans, snälla.

tisdag, november 11, 2008

Jaha, då fick man pris från Packat & Klart :)


Det damp ner ett paket från SVT idag, med en Packat & Klart-väska i. Märkligt, men sedan kom jag ihåg att jag faktiskt - för säkert ett år sedan skickade in mitt Chaibancha-reportage (något redigerat dock, eftersom reportaget bara fick vara fem minuter långt)... sedan har det uppenbarligen varit omröstningar och grejer på SVT's hemsida, men det var inget jag kände till :)

Jag blev visst delad vinnare i omgång 4 och kommentaren från Packat & Klarts redaktion blev denna:

"Reportern har vallfärdat till en gravplats tillhörande en av Thailands största filmstjärnor genom tiderna. Riktigt snyggt redigerat reportage - slängig klippning men på det bra sättet, som en budgetvariant av Jason Bourne-filmerna ungefär. Bilderna genom regnstänkt bilruta är riktigt suggestiva. Speakertexten är välskriven, den väver ihop reflektioner med iakttagelser på platsen, och den är dessutom bra inläst. Det enda som förvirrar är inledningen som inte tillräckligt tydligt förklarar att det faktiskt är Chaibanchas död som beskrivs."

Det negativa de nämner är att det kan var otydligt, och det beror nog mycket på att jag klippte ner den med nästa två minuter - så det är lite, men what the fan liksom :)

Den finns upplagd på en egen sida på SVT, vilken ni kan besöka här.

Här nedan finns den längre, kompletta versionen också.

Recension: The Stone Tape (1972)


Brittiskt TV-drama från sjuttiotalet har flera kännetecken: minimal budget, taffliga effekter och gungande kulissväggar, tidigt videofoto, världens bästa skådisar och manus som en idag är så smarta och spännande att det egentligen totalt överskuggar alla negativa aspekterna av produktionen. The Stone Tape är precis ett sånt exempel, vi snackar Nigel Kneals nyskapande och orginella TV-skräckis från 1972.

Michael Bryant spelar Peter Brock, en uppfinnare och tekniker som går över lik för att kunna genomföra sina projekt. Han är assisterad av ett gäng högljudda, men smarta, kollegor - och speciellt den vackra Jill (Jane Asher) som både verkar vara ett mattesnille och ha väldigt lätt för att läsa av eventuella övernaturligheter i omgivningarna. Företaget Peter jobbar för har hyrt in sig i ett gammalt slott där de bygger upp nya labb, denna gången för att kunna utveckla ett nytt lagringsmedium. Vinyl och tape känns förlegat, och de är beredda att ta nästa tekniska steg mot framgång.

Man märker att ett av rummen i det gamla slottet döljer mer än vad man kan tro först. Bakom en trävägg finns det en trappa som inte leder någonstans och det dröjer inte länge förrän en kvinna, kanske ett spöke, visar sig på det översta trappsteget och skriker av skräck. Peter och Jill börjar undersöka fenomenet och det visar sig att slottet sedan länge lidit av dessa spökerier. Oftast exakt samma sak: kvinnan som skriker i trappan. Peter får en briljant idé. Det handlar inte om övernaturligheter, utan helt enkelt att det de ser är en inspelningen, kanske lagrat i rummets stenar. Som vibrationer.

Alla blir entusiastiska, för detta innebär att man är på väg mot ett nytt lagningsmedia... och både Peter och Jill blir allt mer besatta av att försöka lösa mysteriet med vibrationer, "spöket" och vad som egentligen fick kvinnan att skrika av skräck...

Regisserad av den utmärkte regissören Peter Sasdy och med manus av Nigel Kneal, ja, då kan det inte gå fel. Konceptet är så helgjutet, och för sin tid så nyskapande att det märks av än idag. Det sägs att själva "stenbands-teorin" kommer direkt från den här filmen, i en logisk förklaring att förklara vissa spökerier. Eftersom budgeten är minimal så är det skådisarna och manuset som måste bära upp allt på ett övertygande sätt. Det tar några minuter att vänja sig vid den väldigt billiga känslan, men när man väl kommit över det så blir det svårt att släppa historien.

Det känns som om Kneal har hittat något som väcker tittarens intresse i samma ögonblick som det föregående momentet tar slut, och utan att bli tjatigt eller krystat. Slutet, med sina enkla effekter och antydningar till något betydligt ondare och bisarrare, är enormt kusligt. Det är drama, skräck och science fiction i ett oerhört smart och cool mix. Rekommenderas.


Gory-Glory Magazine nr 1


Även om jag verkligen inte är någon nostalgiker så är det helt något speciellt att bläddra i en tidning, och nu har jag bläddrat i mitt första fanzine på många år: Gory-Glory Magazine. Första numret givetvis, och trots en del barnsjukdomar, så hoppas jag på att det kommer ut många fler nummer.

Tidningen innehåller främst två saker: recensioner och intervjuer. Recensionerna är av blandat kvalitét, där det största felet är att vissa av dem är lite för korta och ytliga. Jag är förvisso själv en extrem ordbajsare som gillar ord, utvikningar och detaljer, och även gillar att läsa såna texter. De längre texterna i Gory-Glory Magazine är alltid av bättre kvalité och känns mer genomtänkta.

Den andra delen består av en del recensioner från Fantastisk Filmfestival och tre stycken utmärkta intervjuer med Marc Caro, Jean Rollin och Peter Borg. Alla tre är kul och intressanta och ger en del nya inblickar i dessa herrars karriärer. Äntligen får jag till exempel veta vad Rollin tycker om Franco! Dessutom var det underbart med en inblick i hur Peter Borg fick sina filmer gjorda, något som jag undrat över länge. Den mest talföre är nog Marc Caro som ger långa svar på frågorna. Jag hade önskat lite mer festival-mingel, lite mer känna pulsen på tillställningen också - men eftersom jag förutsätter att Gory-Glory är ute med sitt tioende nummer tills nästa festival så blir det fler chanser :)

Detta projekt är beundransvärt och rekommenderas varmt till er som gillar genrefilm. Det finns en hel del barnsjukdomar kvar som kommer att försvinna - speciellt vissa små layout-misstag som jag inte tänker påpeka då jag misstänker att herr redaktör redan har sett dem, och texterna är ojämna. Men jag kommer att köpa varenda nummer, och jag ser fram emot längre och fläskigare recensioner, samma klass och högre på intervjuerna och gärna lite artiklar och liknande om intressanta ämnen. Magnus Carlsson har till exempel i detta nummer rapporterat från Tatto Expo, vilket uppskattades av den här läsaren. Mer sånt!

Vill ni köpa tidningen, vilket ni naturligtvis vill, så finns det mer information på deras officiella sida.

måndag, november 10, 2008

Recension: Bloody Moon (1981)


"Francos slasher" brukar epitetet vara för denna film, och det kanske kan stämma. Fast på nåt sätt är det ändå mer en av dessa spanska giallos som oftast är ganska sevärda. Grundhandlingen i Bloody Moon är lika primitiv som man kan förvänta sig: fem år tidigare skedde ett brutalt mord på en skola, och nu är mördare rehabiliterad och finns i trakterna igen - hos sin incestuösa syster.

Naturligtvis börjar en svartklädd och maskerad person smyga omkring runt skolan, en språkskola kan tilläggas, och då och då blir en efter en av tjejerna blodigt mördade. Men här blir det ändå mer en spansk giallo, med familjeintriger, red herrings åt alla håll och kanter, trauman och allmän paranoia.

Mitt första möte med Bloody Moon var genom Pedro Almodóvars Matador, där en av karaktärerna sitter och onanerar till filmens blodigaste scen. En fin hyllning från Franco-beundraren Almodóvar. Sedan såg jag en holländsk DVD som gav mersmak, och nu den helt oklippta och skamlöst snyggt restaurerade Severin-utgåvan. Visst, vissa sekvensern är av sämre kvalité - för att kunna få ihop en så komplett version som möjligt, men i övrigt ser filmen ut att ha kunnat filmats igår.

Åter igen har vi också en Franco-film som är ovanligt diskret. Manuset är enormt korkat, med logiska luckor som skulle kunna få Blödaren att verka vara en intelligent film, och försöken att vara lite trendigt ungdomlig faller pladask. Men å andra sidan så gör det inget. Franco öser på med fina tagningar, vackert foto och ett helt gäng riktigt grafiska och blodiga mord, men effekter som är bättre än vad jag sett förut i en Franco-film. Den beryktade sågscenen är cool som fan, även om dockan som får dö istället för skådespelerskan är riktigt, riktigt plastig.

I den trevliga intervjun med Franco som finns med på DVDn så verkar han inte helt nöjd med filmen, kanske för att den är så strömlinjeformad. Dessutom berättar han att han blev lovad av Pink Floyd skulle göra musiken, vilket var en av de tre anledningarna att han tackade ja till att göra filmen.

Det är ett rent beställningsverk, men Franco sköter sig finfint och levererar precis det som en sådan här film ska: blod, tuttar, gore, mer tuttar, blod och mer gore.

Recension: Deep Red (1975)


Så är den äntligen här, Studio S nya fina utgåva av Dario Argentos mästerverk Deep Red! En film som utan tvekan hör hemma bland klassiker som håller väldigt bra än idag. Jag gjorde det ultimata testet, tittade på den tillsammans med någon som aldrig har sett en Argento-film innan.

Pianisten Marcus Daly (David Hemmings) blir vittne till ett oerhört brutalt mord på sin granne, Helga Ulman, en dam som kan läsa tankar. Just denna kvällen har hon lyckats läsa av att det finns en mördare i publiken, och det blev också hennes öde. Marcus kan inte släppa mordet och har en stark föraning om att han missat något. Att det är något som inte stämmer med mordplatsen. I samma veva träffar han den självsäkra och kvickkäftade Gianna Brezzi (Daria Nicolodi) som också börjar nysta i fallet.

Men desto närmare han kommer en eventuellt lösning, desto farligare blir det. Efter att själv precis undkommit den okände mördaren så börjar allt fler som haft med fallet att göra falla offer för mördarens brutalitet. Det hela leder till ett gammalt hus, fyllt av otrevliga minnen... och kanske lösningen på mysteriet.

Efter att vi hade sett filmen så vänder sig Gregory mot mig och säger "What a great movie!". Det är bara att instämma. Jag studerade Gregory under tiden vi såg filmen, och såg en åskådare som levde sig in i filmen. Han engagerade sig i jakten, han skrattade och uppskattade Marcus och Giannas fantastiska dialogskiften och var helt till sig över slutet - där den enda pusselboxen efter den andra öppnas, och avslöjar något oväntat.

Jag har sett Deep Red så många gånger att jag har svårt att räkna gångerna, men jag finner alltid något nytt. Det finns så många lager i den, och regin och fotot är extremt genomtänkt. Det känns som väldigt lite är lämnat åt slumpen, även om vissa saker bara antyds och lämnas till tittarna att fundera på. Dessutom är det en förbaskat brutal film, våldsammare än jag kom ihåg sedan senaste gången. Deep Red är ett vansinnigt smart och blodigt mordmysterium som förtjänar en plats på mästerverkshyllan.

Studio S-versionen kommer i en intressant 2-discare. Dels är det den långa italienska orginalversionen som bygger på relationen mellan Marcus och Gianna betydligt mer. Den har också ett riktigt bra filmanalytiskt kommentarspår med den danske regissören och filmvetaren Thomas Rostock som fick mig att se en massa intressanta detaljer och tolkningar som jag inte tänkt på innan. Sedan har vi också ett bra samling affischer, videoinstick, lobbykort och annat som kan intressera Argento-fantasten. Den kortare versionen är riktigt bra också, men nu i efterhand så kanske den är lite för kort i relationsbiten då Daria Nicolodis karaktär tenderar att försvinna. Det är nämligen just hennes och David Hemmings karaktärer som gör filmen så pass unik. Sedan har vi biografier och filmgrafier (där jag varit inblandad i båda kan tilläggas) och sedan, sist men inte minst, Luigi Cozzis dokumentär An Eye for Horror (2000) som är ett väldigt trevlig tillskott i en utmärkt utgåva.

Nu när jag tänker efter så visade jag The Card Player, en av Argentos minst omtyckta senare filmer, för en vän en gång. Han var inte det minsta intresserad av italiensk genrefilm och för honom betydde namnet Argento ingenting. Men efter att vi hade sett filmen så vänder han sig emot mig och säger "Vilken spännande film!" och myser.

Det är det som utmärker en stor regissör. Att få folk att leva filmen.

Jag tycker synd om Jörg Haider


Jag kan fortfarande inte beklaga Jörg Haiders död. En del skulle säkert säga att det var karma (bland annat mitt buddistiska ex), men jag vet inte ja. Folk dör helt enkelt. Massor av människor super och kör ihjäl sig i trafiken. Inget onormalt med det egentligen. Jörg var en rasist. En nazist. En högerpopulist som visste hur man skulle lura gemene man (precis som Bert och Ian gjorde med halva svenska befolkningen - den naiva delen kan tillägas), som visste hur man skulle göra reklam för sig själv.

Det som jag dock tycker är synd med det hela är att en femtioåttaårig man inte klarade av att leva sitt liv. Han var tvungen att ha barn och fru, kanske som ett skydd mot moralpaniken där ute, istället för att leva öppet som bög - något som han uppenbarligen var. Det är ett vanligt dilemma i den generationen givetvis, men Jörg borde ha varit kaxigare på den fronten.

Kanske garderobs-syndromet ha något med hans främlingsfientliga åsikter att göra? Ja, absolut. Klarar man inte av att hantera själv, eller vara starkt, så är det lätt att skylla allt elände på någon annan.

Jörg Haider var en bög i garderoben. Han är inte den först nazzen som är bög, och absolut inte den ende nazzen som var tvungen att dölja sitt riktiga jag. Annars skulle han få spö - för det är med våld, hot och trakasserier som nazzar, rasister, sverigedemokrater, nationaldemokrater och andra högerapor använder för att skydda sig från omvärlden.

söndag, november 09, 2008

Min mors tredje blogg!

Om ni tycker att jag bloggar mycket så ska ni istället vända er till morsan, som nu har sin tredje blogg! Och hon skriver på alla tre dessutom, något som inte ens jag skulle orka i en liknande situation. Denna gången har hon öppnat portarna på Metro och bloggen går att besöka här.

Jag drar en koppling till hennes rastlösa personlighet här faktiskt. Vi talar om en dam (fast hon skulle nog hellre kalla sig "tant") som har flyttat säkert... 20-30 gånger under sitt liv och antagligen säker (om jag känner henne rätt) kommer att flytta en eller två gånger till - även om hon nu säkert påstår motsatsen :)

Min favoritblogg av hennes är faktiskt den på Blogger (dvs samma leverantör som min blogg), eftersom den är mest självbiografisk - vilket är intressant för en son som mig att läsa. Den har också minst läsare som jag förstått det som, vilket är lite synd. På Aftonbladet, där hon får tokmånga kommentarer och har några hundra besökare varje dag, så blir det mest dagsaktuella nyheter och våra traditionella familje-provokationer, allt för att reta upp känsliga ;)

Bonde-Fredrik: Världens Falskaste Leende


Jag har äntligen hittat världens mest felaktiga leende, nämligen den stackars loosern Bonde-Fredrik som man kan se på framsidorna på skvallertidningarna hela tiden - där han berättar om sina flickvänner. Alla inblandade, inklusive Fredrik, ser verkligen ut att kanske inte riktigt ha alla hästar i stallet.

Ett sånt här leende får man till när man bara ler med munnen och inte hela ansiktet.

Frågan är hur snabbt det här fotografiet togs? Fanns det ingen art director på plats, eller coachade inte fotografen den stackars uppmärksamhetsberoende Fredrik? Frågan kanske är hur mycket art director och fotograf egentligen brydde sig om annonsen för ahabingo.com?

Tyvärr blev jag tvungen att kolla in på sidan och hittade det här skräckexemplet, Christer Sjögren vars bild och leende andas "Hoppas de är klara snart så att jag kan ta mina 30000 kr och gå hem och peta i trädgården istället" samt någon brud som heter Carolina som antagligen aldrig har kunnat le normalt i hela sitt liv.

Mycket nöje!