fredag, november 21, 2008

Herbie Hancock & Ladytron



Min och Gregorys konsertfrenesi har tagit fart igen. I vår väntar David Byrne och Judas Priest, men nu i början av december så slår vi till med Herbie Hancock och Ladytron!

Jag har ganska nyligen börjat lyssna på Herbie Hancock ordentligt, även om jag hört honom förut givetvis. Bra modern jazz som vi båda helt enkelt måste se live. När jag var lite så ansåg jag att Herbies Rock It-video var den läskigaste SOM NÅGONSIN GJORTS! Jag tycker fortfarande den är kuslig...

Ladytron var det mer G som pushade för och det ska bli väldigt roligt att se dem live. Jag har egentligen bara hört deras tidiga material, klassiska synthpop - men de ska visst ha anlagt en annan stil de senaste åren, mer poppigt... så det ska bli kul att se.

Sedan är vi väldigt sugna på att se The Residents som spelar i Stockholm den trettionde november. Den som lever får se.

"De" övervakar mig!


En gång i tiden lade jag till Creeper till min blogg, för att se vilka statliga myndigheter och politiska organisationer som var på besök. Men inget hände och tillslut tog jag bort Creeper... men till min förvåning så ser jag att det skedde en del registrering ändå. Bloggen har fått besök av Domstolsverket, Regeringskansliet, Rikspolisstyrelsen, Finansinspektionen, Skattverket, Migrationsverket, Kristdemokraterna, Socialdemokraterna osv osv. Oftast så rör det sig om träffar som inte går att koppla till något speciellt, men Domstolsverket har varit och läst om Samuel som hängde sig i cellen och regeringskansliet har läst min text om hur fördomsfulla folk är mot zigenare.

Sedan kan man notera att Kristdemokraterna och Riksarkivet varit ovanligt intresserad av mitt inlägg som hejade på bävern i årets mest berömda bäver-anfaller-barn--händelse. Riksarkivet har även läst flera gånger min liknelse av KD och NSF. Skatteverket har också läst min "de tio bästa science fiction-filmerna någonsin". Så naturligtvis handlar det om anställda som slösurfar från sina arbetsplatser, men det känns befriande att även skattemasen eller byråkrat Olle verkar gilla sci-fi, eller att man uppenbarligen engagerade sig bäver-fallet även runt fikabordet på dessa arbetsplatser. Någon från Vänsterpartiet var dessutom inne och läste min recension av Doomsday :)

Intressant, kan väl tilläggas, att det i stort sett inte är någon recension bland dessa smygtittar. Jag antar att filmintresset, speciellt för bra film, inte är så stort bland politiker och myndighetsbyråkrater.

I alla fall, kul grej. Ni kan läsa hela listan här.

P.S. David Icke fick demonstrera konspirationsteorin om vilka som övervakar oss. Jag vill dock påpeka att jag inte tror Lars Ohly är en ödla. Eventuellt någon av tanterna på skatteverket.

Kusin Amy


Jag har en stor släkt och jag har faktiskt inte koll på vad alla pysslar med nu för tiden. En som dock gjorde sig till känna nyligen (hon postade en kommmentar i mitt inlägg om Grace Jones) är Amy Maria - eller kusin Amy som jag känner henne som :)

Hon är sångerska och en förträfflig sådan måste jag säga! På hennes Myspace kan man lyssna på några låtar - som visst finns utgivna på EP också, så givetvis rekommenderar jag ett besök. Papersuit Man blev min favoritlåt.

Eftersom jag inte känner min kusin så väl och knappt har några minnen från var barndom så ska jag inte skriva så mycket mer, men jag hoppas att kunna få knyta närmare kontakt med henne :)

torsdag, november 20, 2008

Koko Taylor - The Queen Of Blues!


En av mina favoritplattor är From the Heart of a Woman av och med den extremt coola Koko Taylor. Den fanns länge i mina föräldrars samling, men jag tror den ligger nerpackat hos mig nu - på vinyl dock. Jag misstänker att det var det ruggigt fula omslaget som först fick mig att fundera på vad det var, och för er som blir bortskrämda: låt er inte luras. Här har vi en av de bästa bluesplattor jag hört.

Det kanske är lite mjukare på något sätt, med lite mer funk och betydligt snabbare än de mer kända bluesgubbarna. Men Koko har en våldsam energi och en hundraprocentig övertygelse i sitt framförande. Något jag lagt märke till med kvinnliga bluesartister, speciellt kanske Koko, är en märklig form av optimism trots elände och tragedier.

Koko sjunger om att supa, röka på, vara otrogen, bråka, bli gripen av polisen (bland annat i den sköna och humoristiska Sure Had a Wonderful Time Last Night - men det är sällan det blir åt det negativa hållet. Karaktären i hennes sånger, om det är henne själv eller någon annan, är positiv, stark och och klarar sig själv. Det är en fräsch kaxighet helt enkelt! Speciellt med tanke på att hennes manliga motsvarigheter gärna är deppade på grund över sina mindre attraktiva karaktärsdrag.

Men många av låtarna är helt klart upbeat och schyst käftiga. Keep Your Hands Off Him, Something Strange Is Going On, If Walls Could Talk och If You Got a Heartache är de mest optimistiska, medan det finns mer klassiska bluestandards i form av I'd Rather Go Blind och Thanks, but No Thanks.

Men jazzklingande Sure Had a Wonderful Time Last Night är helt klart min favorit. Det är en B.B. King-låt från början och den passar nästan bättre Koko.



Fru Taylor är runt åttio bast nu och släppte en ny skiva förra året, Old School - som kanske inte bjuder på något nytt, men som är betydligt hårdare i stilen är ovan nämnda mästerverk. Även här är det samma kaxighet, samma styrka och förutom deppiga kris-bluesen Money Is The Name Of The Game så är det självsäkra låtar om hur män är som lyser med sin närvaro: Piece Of Man, Gonna Buy Me A Mule, You Ain't Worth A Good Woman och Bad Rooster. Old School bjuder som sagt var inte på något nytt, men det är en utmärkt bluesplatta - och betydligt mer äkta och råare än vad vissa nykomlingar kan uppbåda.

Som jag sagt förut: blues handlar om erfarenhet, inget annat.

onsdag, november 19, 2008

Jess Franco får Goya Award 2008!


Det är bara Jocke som har uppmärksammat denna strålande nyhet i Sverige - och då är han inte heller Jess största fan direkt.

I alla fall så är det Jess Franco som tilldelats det extremt prestigefulla Goya-priset för hans enorma karriär inom filmen. Andra pristagare är bland annat Pedro Almovador, som är ett av Francos mest kända fans.

"It's such a pleasure and a great honor. I never expected any recognition for my career. I'm delighted and, as I never felt to deserve anything, it's a beautiful present." said Franco after knowing the news. The XXIII Goya Awards Ceremony is being held on 1st February, 2009." - Jess Franco

Detta är som om Franco skulle ha fått en lifetime achivement Oscar eller nåt sånt, så stort är det.

Jag vill alltså också vara med och gratulera Jess Franco till denna fantastiska utmärkelse, och förhoppningvis är det ett led till att hans karriär kanske omvärderas och sätts i ett filmhistoriskt sammanhang.

För er som är nyfikna på denna herre så har jag recenserat ett gäng av hans filmer på bloggen, både dåliga och renodlade mästerverk:

The Sadistic Baron Von Klaus
Oasis Of The Zombies
A Virgin Among the Living Dead
X312 - Flight to Hell
Commando Mengele (endast manus)
Dracula, prisoner of Frankenstein
Exorcism
Revenge in the House of Usher
Bloody Moon

Och fler lär det bli...

Recension: I tre volti del terrore (2004)


I Sergio Stivalettis andra film som regissör, I tre volti del terrore, så försöker han sig på den svåra genren episodfilm. Det är få som lyckats få till det riktigt, och Stivaletti klarar det hyfsat - men långt ifrån perfekt. Men för oss som gillar lite mer cheesy italiensk skräck med åttiotalsvibbar så fungerar det nog bättre.

Tre främlingar möts på ett tåg. De lär känna en mystisk vetenskapsman och hypnositör vid namn Professor Peter Price (John Phillip Law) som visar de sin nya hypnos-maskin, en gyllene kul som öppnar sig och suger in dem en efter en i en läskig historia.

Först ut har vi två gravplundrare som bryter sig in i en gammal etrusk-grav och roffar åt sig lite guld. En av dem prövar en ring - men finner till sin fasa att den inte går att få av igen. Den förvandlar honom till en varulvsliknande best och han börjar döda folk åt höger och vänster...

I den andra filmen så är det en skådespelerska i Lamberto Bavas nya mästerverk, Demons 7, som följer med sin vän till en plastikkirurgiklinik. Där finner hon att vännen vill se ut som henne och naturligtvis så går det riktigt illa...

Sist, men inte minst, så får vi följa tre vänner som tänker campa intill en sjö. De blir varnade av en skum typ med mask för halva ansiktet att det kommer att gå illa för dem om de stannar. Gissa om de lyder honom? Naturligtvis så lurar det något riktigt hungrigt och argsint i sjön... och det är redan för sent...

Stivaletti har uppenbarligen haft en väldigt liten budget att arbeta med. Den filmad digitalt, men det är för det mesta snyggt och proffsigt med läckra kameraåkningar och snygg ljussättning. Dock skiner den låga budgeten igenom och alla tagningar känns inte riktigt okey, kanske beroende på tidsbrist eller en oerfaren fotograf. Känslan genomgående är italiensk skräck á 1988 - på gott och ont givetvis. Manusen till de tre episoderna är inte riktigt genomarbetade och dialogen hackar sig fram lite väl styltigt ibland.

Höjdpunkterna är givetvis specialeffekterna som är skapade av Stivaletti och hans team. Det blir en del saftiga gore-inslag och de monster som dyker upp är helt okey. Varulven är stundtals riktigt bra, men ser lite fånigare i helbild. Men det är en välgjord varulvsförvandling och några köttiga gorescener. Mittpartiet är lite lugnare på goret, men har schysta make-up effekter. Den sista delen har ett coolt sjöodjur som känns väldigt retro och stundtals ser riktigt bra ut.

Det är en grymt ojämn film. Väldigt ojämn. Men den är charmig och är gjord med kärlek och lite pengar.

Äntligen! Serielögnaren Quick tar tillbaka sina erkännande!


Det var sannerligen på tiden! Det har länge varit den största kalkonen i svensk rättshistoria, hur karriärskåta åklagare och myndigheter accepterat Quicks alla extremt illa underbyggda lögner. Killen är en mytoman och dårarna föll för allt han sade. Skrattretande.

Christer Van Der Kwast verkar inte speciellt upprörd av vad Quick säger, fast vem kan klandra honom? Han fick sin berömmelse och sina pengar och behöver inte bry sig så mycket mer.

Thomas Quick har aldrig varit seriemördare. Pedofil och allmänt mentalt störd? Absolut, men så långt ifrån en seriemördare som man kan komma. Allt handlade om en snubbe som behövde lite uppmärksamhet och ihågkommen för resten av sitt liv.

Förhoppningsvis innebär detta att mordoffrens familjer nu kan se en chans att de rätta mördarna blir gripna, och slipper förlöjligas av pajasen Quick.

Ibland så har jag funderat om inte hela Quick-affären mer handlar om att de svenska kriminalarna ville leta sig ut i vida världen.

"Tänk att lilla Sverige kunde få ha sin egen seriemördare också? Nu är vi bland de stora grabbar! Nu kan vi vara lite viktiga! Skitsamma vad familjerna tycker, vi har en villig mördare - fallet är löst och vi kan bli hjältar!"

Det känns väldigt mycket på det sättet. Det har handlat mer om egon än om logik. Thomas Quicks erkännande är som bibeln, man hittar det man letar efter - med lite fantasi. Egentligen finns det inga vettiga bevis mot karln alls, bara hans erkännande. Ja, han har till och med erkänt mord på människor som inte blivit mördade!

Jaja. Hoppas nu att hans så kallade offer får upprättelse... och att vi kan sätta punkt för den största pajasföreställningen i svensk kriminalhistoria.

tisdag, november 18, 2008

Recension: Amityville 3-D (1983)


Jag är egentligen inte förtjust i någon av de mer legitima Amityville-filmerna. Ettan var stentrist, tvåan var aningen bättre men saknade någon form av nerv. Trean, Amityville 3-D, är i alla fall påkostad och på den tiden, trendigt, tredimensionell... men inte övrigt ganska intetsägande.

Tony Roberts spelar John Baxter, en undersökande journalist som är expert på att avslöja paranormala bluffmakare. Hans kompanjon är Melanie (Candy Clark). Just denna kvällen så befinner de sig i det legendariska Amityville-huset där ett äldre par ska hålla en seans. Givetvis är det totalbluff och våra hjältar avslöjar allt. Men John har svårt att släppa huset och finner att det är till salu... det dröjer givetvis inte länge förrän han köper det och ämnar flytta in och skriva sin stora roman.

Hans dotter, från ett tidigare äktenskap, får ett rum i huset - det berömda rummet med husets "ögon" och det dröjer naturligtvis inte länge förrän det börjar osa bränt. Både Melanie och Johns tidigare fru, Nancy (Tess Harper) upplever otrevligheter och när personer i deras närhet börjar dö så börjar det gå upp för John att huset faktiskt är besatt på riktigt.

Han tar hjälpa av en forskare, Elliot West (spelad av sköne Robert Joy) som med sin teknologi ska försöka ta reda på vad som händer mellan väggarna... och i det där djupa hålet som finns i källaren...

Det finns en del bra saker med Amityville 3-D. Tyvärr så pågår dessa kanske bara högst tio minuter av filmens nittio, och det gör att resten av historien blir ganska trist. Storyn är extremt tunn och trots att det uppenbarligen fanns budget och talang i produktionen så känns det ganska tamt. Mycket cirklar kring 3D-effekterna som försvisso fungerar ganska bra ibland, men också blir tröttsamma. Man kan inte berätta en historia enbart med saker som åker mot kameran. Typ.

Om hela filmen hade varit som finalen och de få dödsscenerna så kanske det hade varit den bästa i serien. Tyvärr så är det coola gummimonstret bara med i två-tre sekunder (högst!) och goret handlar mest om brännskadeeffekter och folk som kastas genom fönster. Iofs ganska välgjort och kul medan det sker, men det är på tok för lite. Extremt på tok för lite.

En detalj jag gillar är att det äldre paret som genomför seansen i början av filmen påminner om Ed och Lorraine Warren, som undersökte spökerierna (och tog en del fejkade foton från platsen) under mitten av sjuttiotalet. Uppenbar en liten spark i ändan på dessa bluffmakare som levde på folks rädsla för döda under många, många år.

Men men... lite satir och tre sekunder gummimonster gör tyvärr ingen film. Se hellre några av DTV-uppföljarna som kom under åren efter. De har mer underhållningsvärde, trots en tjugondel av budgeten.

Recension: Revenge in the House of Usher (1982)


Det var länge sedan den här bloggen fick besök av Uncle Jess, men nu är det alltså dags igen. Efter att ha spenderat fyra-fem dagar med att titta igenom filmen, som det kan vara ibland med Francos filmer, så är jag då äntligen klar. Var då Revenge in the House of Usher värd att spendera en stund med varje dag i nästan en vecka?

Doktor Alan Harker (Antonio Mayans) får ett meddelade från sin gamle professor, Usher (Howard Vernon) att han behöver honom i sitt slott. Harker beger sig dit och finner ett åldrad man som desperat klamrar sig fast vid myten om sig själv som geni och alla de obehagliga minnen som han skapat genom sina brott.

Usher har sin gamle med hjälpare, den blinde Morpho, som stapplar omkring som en hjälplös nickedocka genom de mörka korridorerna, och får även assistans av en trög butler som inte vågar lämna slottet - eftersom det är hela hans liv. Längst nere i källaren så ligger en till synes ung i kvinna, Melissa, dotter till Usher, till synes förlamad... eller kanske i någon märklig koma. Morpho är hemskt kär i kvinnan, men vågar knappt lägga sin hand på henne på grund av Ushers grymhet.

Usher börjar använda Harker för bikt och berättar flera av hans grymma hemligheter, vilket illustreras med svart-vita flashbacks med en ung doktor som börjar kidnappa och experimentera med unga kvinnor... allt för att hålla sin dotter levande...

Historien är, som vanligt, lite lös och ofokuserad och det är ibland lite oklart om det är hans dotter, hans syster eller någon gammal flamma som ligger där nere i källaren och är olycklig. Dessutom gör den engelska dubbingen inte direkt saken bättre. Jag skulle väldigt gärna ha velat se den på franska, då jag misstänker att den göra den mer solid.

Men i alla fall, trots närapå en veckas genomtittning så är detta är bra liten Franco-film som mer växlar till arthouse än sleaze eller skräck. Det är uppenbarligen en Orloff-film, och Vernon gör en väldigt fin och värdig insats som den galne doktorn på väg att lämna in av galenskap och sjukdom. Fotot är överlag väldigt snyggt och innehåller inga direkta våldzoomningar och är snyggt ljussatt. Det finns många stämningsfulla scener, speciellt när doktorns döda fru Edmonda spökar för honom och alla andra hallucinationer som han upplever.

Flashbackscenerna är väldigt bra. Franco använder sig av väl valda bitar från den första Orloff-filmen och med Ushers berättarröst över dessa. Det finns inget tecken av att försöka fylla ut filmen, utan scenerna känns fullständigt logiska och knyter snyggt ihop Orloff-säcken.

Det är ingen Franco-film för nybörjaren (se istället Bloody Moon eller Faceless), men har man kommit en bit i Franco-träsket så är den helt klart sevärd. En bit trashig arthouse för de utan myror i benen helt enkelt.

Märsta Centrum - Une triste ville


Jag kände mig tvungen att gå ut och föreviga Märsta Centrum i Söndags - som ni såg i det föregående inlägget. Det är faktiskt det fulaste centrumområdet jag någonsin sett. Och då orkade jag inte ens ta bilder på hela, med tanke på det våta vädret.

I Märsta så dör centrumkärnan... ja, hela tiden. Som den där grisen som vikingarna slaktade varje kväll i Valhalla. Till och med när de försöker sig på Märstakalaset eller någon liknande folkfest så slutar det vid 14.00 på dagen, och sedan fortsätter kalaset på de sunkiga pizzakrogar som finns i trakten. Ibland finns det bara fester där det aldrig blir någon feststämning, och Märstas själ är som en enda stor partypooper. Det fungerar bara inte, folk låtsas gäspa och går hem tidigt efter festmiddagen och skyller på söndagens tvätttid. Det är Märsta i ett nötskal.

Det känns som om man ville göra något av torget, en samlingsplats för allt och alla. Men det slutade med att det blev så stort att ingen vågar gå där. Istället sitter några enstaka gubbar i hörnen och folk hukar intill väggarna för att inte hamna i skottlinjen för allas blickar. Som silverfiskar på ett badrumsgolv.

Ahlberg hette visst arkitekten bakom detta mästerverk av tristess. Vad tanken var är helt omöjlig att ens föreställa sig. Var tanken ett fort? En medeltida borg där pilbågsluckor och balkonger för katapulter har ersätts med världens minsta skyltfönster och lägenheter för tetravin-tanter och övervintrade alkisgubbar med raggarmundering och en ständigt klirrande system-kasse? Poliskontoret ligger, som en extra ironisk touch, ovanpå varuhuset Lusthuset - som är fyllt med sidenblommor, porslinsvas-kitch, doft-ljus och kylskåpsmagneter. Lusthuset har ständigt öppet och ständigt rea. Polisen har ständigt stängt och en skylt tillverkad i Word som säger att man kan ringa 112 i händelse av nödsituation. Hurra.

En gång i tiden fanns det en skivbutik i Märsta. Jag köpte mina första vinylskivor där, Beatles givetvis, men nu ligger där bara ett postkontor och dammar. Videobutiken var en gång också en spännande upptäcktsfärd i barnförbjudna skräckfilmer. Nu lyser svenska deckar-filmatiseringar från väggarna, Lindsay Lohan-komedier och den tunnhåriga mannen bakom disken ler inte ens när vi ger honom våra pengar. Ett jobb som alla andra.

Livet i Märsta blir inte roligare än så.

måndag, november 17, 2008

Märsta Centrum - Un poème prétentieux




Lummiga lundar, spröda blad.
Vackra sirener, gräshöljda ängar och solskensleenden.
Jublande maskrosor som vältrar sig i jorden.
Ekorrar som springer i ett oändligt naturhjul.

Applåderande vatten, granar gröna som jordens själ.
Hurrande kottar och rappande svanar.
Glädjefylld skönhet i guds vackra natur.
Gnistrande källvatten med diamantskrud.

Jord som trappats upp av nakna barnafötter.
Stenar som vaggats till sömns av bondens kärra.
Igelkottens lek framför nedfallen fura
Det vill säga allt som inte Märsta Centrum har.

Recension: The Last Broadcast (1998)


Fan också. Jag orkar inte skriva, men jag vill skriva. Jag vill berätta hur otroligt bra de första 85 minuterna i denna fejkdokumentär är. Hur den fängslade mig mer än Blair Witch Project (som den ofta, ganska orättvist, blir jämförd med). Jag vill berämma hur otroligt bra skådespelarna agerar, hur skickligt regissören bygger upp ett mysterium - ett mysterium som kunde ha fått vara ett riktigt mysterium om det så hade blivit så. Jag hade inte ens behövt ett slut. Det kunde ha slutat lika krytiskt som Blair-rullen.

Men fan också.

Allt det som jag skriver ovan stämmer, men det förtas helt och hållet av den vansinnigt dåliga slutet. Det är lika dåligt som om Helena Bergström skulle lansera sig själv som metal-sångerska i ett band med Bruno Wintzells lik. (vilket iofs hade varit intressant, intressantare än slutet på den här filmen). Allt faller ihop som ett korthus. Allt det som byggts upp i ett ovanligt välskrivet manuset går sönder, faller i bitar och skär upp fotsulorna på en när man springer ifrån teven och kräks av besvikelse.

Jag har en idé! Köp The Last Broadcast, men spela ett spel sedan. Börja titta, börja diskutera intrigerna och skådespelarna, ta en kisspaus och fundera ännu mer om hur det ska sluta. Sedan, fem minuter innan filmen tar slut så stänger ni av den och och säger:

"Aj fan! Det var något fel på DVDn! Måste vara transportrepad eller nåt!"

Tittar du tillsammans med någon så kan den inskjuta

"Ja, och det är trist att det här var det enda exemplaret i hela världen. Så nu får vi ALDRIG se hur filmen slutar."

Jag föreslår det. Så slipper ni få hjärtat utslitet på samma sätt som jag.

För några hundra år sedan hade jag gärna gjort revolt och störtat kungahuset...


Det är jag faktiskt övertygad om. Idag hade det tyvärr inte gått, kanske främst för att jag inte tar för vana att bruka våld - även om jag hävdar att det är nödvändigt ibland - och dels för att jag inte vill sitta tjugo år i fängelse för miljonärs-packets skull. De hade troligtvis fått ett fett brottsofferskadestånd också som de kunde spendera på en ny kaffe-servis eller något annat nödvändigt.

Idag har vi något så primitivt och onödigt som en kungafamilj. Det är person som ärver makt och pengar genom sitt blod. Egentligen är det inget fel med det, felet är väl att det de ärver tillhör oss. Det är skattepengar som betalar deras fortkörningsböter, deras fina middagar, deras buga och bocka-färder världen över. Dessutom förutsätts det att vi ska "nia" dessa personer, att vi ska slicka gruset framför deras fötter och av någon anledning se upp till denna rika, inavalade adelsfamilj som på något makabert sätt anses vara goda förebilder för hur en typisk svensk är.

Nu för tiden är kungahuset som en enormt trist realityshow. Det händer inte ett skit av vikt, förutom att deltagarna faktiskt tror att de ger något till samhället och är personer av vikt. Förespråkare brukar alltid tjafsa om detta att kungen och hans familj är bra representanter för Sverige. Vette fan faktiskt. Hur kan ett gäng miljonärer och överklassgrisar representera ett Sverige där de tillhör en minoritet? På vilket sätt är det svenskt att bo i slott, köra porsche och mysa med andra kungligheter i andra kungliga land? Inte ett skit säger jag. Bortkastade pengar.

Vad ligger kunga-budgeten på nu egentligen? Antagligen är det lätt att ta reda på, men jag orkar inte engagera mig så djupt faktiskt. Troligen är det pengar som skulle kunna användas till något intelligentare. Om nu kungafamiljen är så goa, fina och mysiga så klarar de nog av att försörja sig själv.

Det mest tragiska är väl ändå det svenska folkets fjäskande för deras pajasar. Det ska viftas med flaggor, det ska nigas och bockas, man ska "respektera" deras privatliv (på samma gång som man inkräktar på en stor del av befolkningens privatliv genom bisarra lagar som ger underhållningsindustrin större befogenheter än polisen) och man tjatar i skvallertidning efter skvallertidning om dessa ständigt kommande bröllop som aldrig blir av. Dessutom ska man uppenbarligen kalla kungen för "Kungen" när man pratar med honom. Larvligt.

Alla fjäskar för kungahuset, varesig de vill det eller inte. Sossarna har i alla fall, någonstans djupt begravet i partiporgrammet, att kungahuset ska avskaffas. De borde väcka till liv i det igen - men å andra sidan, när majoriteten av alla dönickar där ute i landet gärna betalar skatt till en enda rik, fet adelsfamilj, så förstår jag att inte ens sossarna vill provocera den dumskalle som sover.

Man kanske borde dra sig undan och nollställa allt?


Att världen, och kanske främst Sverige - eftersom det känns mest aktuellt - börjar bli allt mer cyniskt är tragiskt. Vi börjar, med hjälp av en borgelig regering och ganska otrevliga högervindar få ett allt mer och mer känslolös samhälle. Moderaterna kryper för religiösa exremister i form av KD, SD börjar bli lika "stort" som KD - vilket är märkligt då det bara visar hur det svenska folket blir mer egotrippad än det har varit förut. Man röstar frivilligt fram ett parti med nazi-kopplingar och ett starkt hat mot människor som inte är "svenska". Jaja. Så är det väl. Det är allt tecken på att det välfärdssamhälle som vi en gång hade börjar gå under.

Jag har funderat, ganska länge ska tilläggas, på att överge det sjunkande skeppet då jag faktiskt - trots att jag inte är någon patriot - inte orkar se gamla hederliga Sverige vackla mer och mer för cynism och pengakåthet. Maud Olofsson pushar för att vi ska höja pensionsåldern, vilket naturligtvis inte handlar om att man ska låta människor må bra av att arbeta, utan för att man sparar in rejält med pengar på det. Desto längre vi arbetar, desto mindre pension hinner vi plocka ut, och sedan dör vi och ännu lite fler feta ministerlöner har ramlat ner i sina Armani-fickor. Maud kan glömma att jag tänker arbeta ett enda år längre. Troligen så kommer jag försöka förtidspensionera mig betydligt tidigare än så. Pengar är inte så viktigt, jag är inte speciellt bortskämd och har alltid klarat mig och mått bra utan stålar - även om de är trevliga att slösa naturligtvis.

Just det, slösa? Jag har aldrig slösat pengar i hela mitt liv. Det ska ni veta. Jag spenderar mina pengar glatt och på sånt jag vill ha. Det är för mig inte att slösa. En del snålar och lever ett torrt liv för att sedan köpa ett hus som de får betala av för resten av livet, sedan blir det skilsmässa, bråk om ekonomin och sedan får frugan huset ändå. Det är slöseri med pengar. Hade jag haft barn eller funderat på att skaffa barn så vore det att slösa med pengarna. Jag vill inte betala någon annan person uppväxt under arton år. Jag lägger de pengarna hellre på resor med min man. Och fler filmer till samling. Så slöseri har aldrig skett i mitt liv.

Men i alla fall. Överge det sjunkande skeppet. Det vore fint. Dessutom har jag äntligen träffat någon som håller med mig fullt ut i den teorin. Gregory givetvis. För det är trist att kasta sig i livbåten och hamna på en öde ö och börja om på nytt alldeles ensam. Några få gånger i mitt liv har jag uppnåt total fri. Det har varit långt bort. Långt bort från Sverige, från SD och nazzar, från Kristdemokrater och cyniska människor som vill sko sig på andra. Vi har inte talat samma språk, men det är snarare en fördel då det inte behövs språk för att kunna få ro. Jag är ingen naturromantiker. Jag har aldrig förstått mig på snestaket, röda små hus med vita knutar, kossor i hagen och nyskördade potatis. Inte varit min grej tyvärr.

För att jag ska kunna uppnå frid så behöver jag nollställa livet runt omkring. Bort med alla saker man har samlat på sig, bort med stället man bor på, bort med jobbet, bort med pengarna, bort med allt som styr ens liv. Gregory styr inte mitt liv, och det gör inte heller mina vänner eller min familj, så de får givetvis vara kvar. Men all onödig materia runt omkring. Allt skit som riskerar att få en att falla ner i nostalgi och sentimentalitet. Allt skräp. Allt man trodde var viktigt eftersom man betalade för det. Allt som kontrollerar ska bort.

Nu börjar jag låta som en sådan där seriemördare som fyller anteckningsbok efter anteckningsbok med feberdarrande paranoia. Så jag ska sluta. Blev för mycket motsägelser i texten, men säg den som inte säger emot sig själv?

Alla dyrkar McKee


Utom jag, eftersom han för mig är representanten för mainstream-film. För det där trista, det där som inte överraskar och det där som helt enkelt gör en likgiltigt. Robert McKee är manusdoktor och de flesta inom filmbranschen i Sverige jag känner dyrkar honom. Skulle kunna kyssa hans håriga rumpa eftersom han är så genialisk. Vette fan om han lyckats nå fram så väl egentligen. Alla som yrat om hur bra han är har uppenbarligen inte lyckats få fram ett enda vettigt manus. De följer reglerna, analyserar karaktärer och följer det där trista upplägget.

Vad blev det då? Ja, jag har inte sett ett vettigt svenskt manus på... 20-30 år. Och då är det mesta skrivet av sektledaren McKees följeslagare. Varför är ni inte så briljanta då? Ni mer eller mindre har sex med hans böcker, men klarar inte av att skriva en ordentlig dialog? Ni skapar klumpiga och korkade svenska filmer som antingen bara Statoil-Bönder eller SFI-tanter kan se något gott i. Jag säger inte att jag är något geni på manus, men å andra sidan följer jag ingen manusguru heller. Jag skriver på känn, och för att det är rolig. Det kan inget matematiskt manusupplägg ta ifrån mig. Finns det ingen svensk som kan bevisa att han/hon kan skriva ett bra manus?