lördag, december 06, 2008

Forrest J. Ackerman 1916-2008


Forrest "Forry" J. Ackerman är död. Inom genreindustrin ett känt namn, men kanske inte så välbekant utanför den sfären. Han är mest känd för sitt magasin Famous monsters of filmland där en hel generation eller två av amerikanska monsterälskare fick sitt monsterdiggande tillfredställt med bilder, artiklar, intervjuer och nyheter. Forry kände alla, och var personligt bekant med Bela Lugosi, Lon Chaney Jr, John Carradine och egentligen de flesta av de gamla gardet av skräckmänniskor. På sitt finger bar han Draculas ring från den första Dracula-filmen med Bela Lugosi och nere i hans källare stod King Kongs stop-motion skelett och ruinerna av ett miniatyrhus från Earth vs. the Flying Saucers.

När jag var i LA för många år sedan så slog jag Forry en signal och han bjöd dit oss en Söndag för en rundvandring i huset. Det var ett ganska slitet kråkslott uppe i Hollywood Hills, med en trädgård som sett bättre dagar och flagnande färg. Själv satt han nere i källaren, i sin enorma samling av science fiction-litteratur och esperanto-samling och arbetade. Med sina enorma glasögon och femtiotalsklädsel så visade han oss runt, först i källaren och boksamlingen där vi även fick resterna av King Kong. I ett tillhörande förråd så låg det en massa monsterdelar från diverse gamla b-filmer - men vi blev varnade att inte röra något där eftersom det fanns ett bo med svarta änkor någonstans där nere.

Väl uppe i huset så hade han en enorm samling av fotografier och konst, allt med science fiction- och skräck-tema. Draculas ring på fingret fick jag ta mig en närmare titt på och som tack för besöket så fick jag också en litografi där delar av Lon Chaney Sr's make-up var utblandad med. Han var lite hungrig, så han föreslog att vi tog bilen ner till en sopprestaurang i närheten. Två han hans vänner, man i samma ålder som honom själv som verkade ha samma intresse samt en medelålders man som hade arbetat med animatören Dave Allen, gjorde oss sällskap.



Ett minne för livet... och någon gång ska jag ta fram det jag faktiskt videofilmade hemma hos Forry - något som han uppmuntrade, och kanske klippa ihop det till en liten YouTube-film.

Forry var också med i en massa exploitationfilmer, oftast i cameos. En del mer kända produktioner är i Michael Jackson-videon Thriller, som kund i en bokaffär för det ockulta i The Howling, som jordens president i Amazon Women On The Moon och zombie i Return Of The Living Dead Part 2. Ni kan se hela hans filmografi här.

Som en intressant detalj så ska det också tilläggas att karln var mannen som myntade och "uppfann" uttrycket sci-fi. Otroligt men sant. Så det är nog första och enda gången jag fått träffa någon som skapat ett så berömt uttryck.

Vila i fred, Forry. Don't let the bed bugs bite.

fredag, december 05, 2008

Svart på vitt - historien om ett fotografi


Usch, jag börjar verkligen bli gammal. Men nyss när jag väntade på att G skulle skära upp lite ananas och glass så zappa jag in på "Svart på vitt - historien om ett fotografi", där Hans Villius oerhört torrt och absurt intressant berättar fakta och små anekdoter kring svartvita fotografier.

På något sätt var detta urtypen av svensk television på åttiotalet (tillsammans med de förbaskade café-programmet) och jag minns det med skräckblandad glädje. För faktiskt, det är ganska intressant... och det är trevligt att bara se långsamma zoomningar över dammiga fotografier samtidigt som Villius fantastiska röst lär oss något nytt om "Målarprinsen" eller "Fru Berta Andersson" eller whatever.

Briljant. Konstigt nog är det knappt några av dessa avsnitt som letat sig ut på YouTube. Varför inte släppa alla på en enkel, billig DVD förresten?

Recension: Fredagen den 13:e del 3 (1982)


Igår kände jag för att se en uppföljare. Först så började jag se Hellraiser 14 (eller vilken del det nu var), men ångrade mig och valde något mer klassiskt: Fredagen den 13:e del 3! Jag älskar Fredagen-filmerna, givetvis, och de var också de första rullarna som verkligen skrämde mig som yngling. Idag skräms de väl inte (förutom del 2 som jag fortfarande tycker är creepy), men de bjuder på en viss charmig slasherunderhållning med lika mycket orginalitet som Arn-filmerna.

Det tar vid först med en flashback till slutet i den andra filmen, och sedan en ny bild på där Jason överlever och krälar iväg. Sedan är det dagen efter och två butiksföreståndare blir brutalt mördade, en med en yxa i bröstet och en med en sticka rakt igenom huvudet. Kul kul. Vi träffar sedan den här filmens kötthög, ett gäng frodiga marijuana-rökande ungdomar som ska göra något ute i ett läger. Vad för nåt vet jag inte riktigt, men jag gissar på en utbildning och förberedelser för ett större lägger. I gänget har vi din hopplösa krullhåriga tönten Shelly som gärna skrämmer sina bekanta med splatter-skämt, ett medelålders hippie-par, en latinobrud och givetvis lägrets ledare.

Det börjar lovande med att de träffar på en gammal old man of doom-gubbe som ligger och sover på vägen. Han har ett utslitet öga och skriker att de kommer att råka illa ut. Lite senare på dagen så hamnar Shelly och latinobruden i bråk med ett tre personer stort motorcykelgäng - som givetvis senare letar sig fram till gården för att bråka lite.

Men Jason stampar omkring i omgivningarna och tar livet av våra huvudroller en efter en på diverse blodiga sätt.

Ja, det är typ hela storyn. Precis som det ska vara i en Jason-film. And I Love It!

Den blir aldrig lika kuslig som tvåan, eller (faktiskt) orginell som ettan, och den injicerar lite humor i soppan - på gott och ont. Men den är mysig och som vanligt har man fått lägermiljön att bli riktig trevlig, även om lägret i sig mest består av ett hus och en lada... och givetvis en badstrand med några kanoter. Skådisarna är överhuvudtaget ganska dåliga, men hyfsat karismatiska och försöker arbeta så gott det går med den tunna dialogen. Larry Zerner som den extremt pinsamme Shelly gör filmens bästa roll, trots att han faktiskt är ganska dålig som skådis. Men karaktären är tacksam och Zerners udda utseende gör att man köper karaktären.

Blod och våld då? Ja, trots att MPAA kapade en ansenlig mängd våld så är den ändå riktigt våldsam - och jag drägglar med tanke på hur den kunnat se ut i komplett skick. En del effekter, som det beryktade ögat, ser väl mer komiskt ut, medan andra - t ex yxan i bröstet känns brutalare. Det är för det mesta alltid grafiskt i alla fall.

Vi får väl se om jag får i mig några fler Jason-filmer fram tills i februari när nästa film kommer på bio... och jag lovar att se dem i totalt oordning och hylla Jason Goes To Hell.

Tanten skrämde mig - men det berodde inte på hennes utseeende


Jag traskade ut i trapphuset, tryckte ner hissen och öppnade dörren. Hoppade till. Hjärtat slog dubbla volter och jag försökte att inte visa det allt för tydligt. Jag var inte beredd på att det skulle stå en barsk tant i ena hisshörnet. Utan att tänka efter så kastar jag ur mig:

"Oj vad rädd jag blev!"

Hon ler ett krystat leende mot mig och tittar tomt mot hissdörren som slår igen. Jag känner att det var lite pinsamt att jag utropade detta, och känner att jag behöver förklara mig.

"Ibland är man inte inställd på att det står någon i hissen. Så jag blev lite rädd."

Hon harklar ur sig med raspig röst.

"Det ska du inte bli."

Vi blir tysta igen medan hissen fortsätter nedåt. Plötsligt slår det mig att hon kanske tror att jag blev rädd för henne på grund av hennes utseende! Man tänker konstiga tanker, i detta fallet skyller jag på den grova förkylningen jag har. Eventuellt feberfrossan jag hade i natt. Så jag lägger till, för säkerhets skull:

"Så du får inte ta det personligt."

Touché! Pinsamheten nådde nya höjder.

"Nej då" raspade hon ur sig och var väl glad att vi kom till hennes våning där hon klev av utan att säga ett ljud.

Plötsligt kände jag att ryggen värkte mer, öronen och halsen gjorde mer ont. Näsan blev mer igentäppt. Som straff antagligen, för min dumhet.

torsdag, december 04, 2008

Motsatsen till Viktväktarna?

är det så att Specsavers är motsatsen till Viktväktarna? Bara en långsökt tanke ;)

Ladytron: Har ni ingen respekt för publiken?

Jag förstår inte detta. Det har inte bara med Ladytron att göra, utan i stort sett med alla artister som jag sett live. Varför blir ni alltid sena? Har ni en sådan inkompetent organisation att ni inte vet när ni ska gå upp på scenen? Eller går ni efter uttrycket "Fint folk kommer sent"?

Är det bara jag som är förbannat trött på att se stagehands gå omkring och tejpa fast låtlistor, ställa fram Ramlösa-flaskor, säga "Bäbäbä" i mikrofonen, rätta till trumsetet och låtsas titta ut mot någonting bakom publiken i en trettio-fyrtiofem minuter? Igår var folk mäkta irriterade och extremt rastlösa. Varje gång musiken tonades ner så började folk applådera och tjoa, men tystnade snabbt när nästa synthpoprockklassiker laddades på. När väl Ladytron gick på scenen så hade folk dansat av sig och det blev ganska ljummet.

Sedan, trots denna försening så var ljudet uruselt - det gick verkligen inte att höra vad sångerskan sjöng och allt var bara ett gegg av instrument och effekter. Det blev lite bättre i den tredje låten, men det var ingen bra början direkt.

Men i alla fall... vad gör artisterna bakom scenen? Gnäller och är bittra över att fornstora dagar är över och att de tvingas spela på små scener för en hyfsat liten publik? I Ladytrons fall kan det säkert stämma, men knappast i de fall med väldigt stora artister jag sett. Jag tror att makten berusar. De har trots allt ett eget ställe, en egen konsertlokal. På festivaler har jag sällan upplevt såna förseningar, kanske för att det finns andra artister och arrangörer som bryr sig om att komma igång i tid eftersom schemat är så tajt?

Kanske är det bekvämt att slöa. Publiken dyrkar er. Har betalat för att se er. Därför så skadar det inte att vara lite sen. Publiken lämnar ändå inte platsen. De väntar troget som en skock fårhundar. Ladytrons plufsighet är kanske ett bevis för detta. Sångerskorna var bara småsura, medan de manliga medlemmarna vid det här laget ser ut som Robert Mitchum på crack. Trist.

De femtio minuter konsert vi hann se, före vi var tvungna att springa till pendeltåget, var trots allt helt okey och det blev lite röjigare mot slutet när publiken startats upp igen. Första gången på Debaser Medis var både bra och dåligt. Trevliga lokaler och mysig stämning, men tråkigt med en grupp som så många andra ignorerar sin publik.

onsdag, december 03, 2008

Vinterskräck: Blod syns så bra mot nyfallen snö


Bland det bästa jag vet i genrefilm är snölandskap. Men det görs allt för lite skräckfilm i snöstorm och kalla vita landskap med översnöade furor och mördare som trampar omkring i drivor. Nu när jag tänker efter så kommer jag inte på så mycket. Men det finns tre gobitar. Dels har vi kanske en av de senaste i genren, 30 days of night - som jag personligen tycker är väldigt bra. Att den nästan under hela filmen utspelar sig i mörker med bara snön som lyser upp. Dessutom ser blod och gore väldigt bra ut mot den vita snön. Det är en sådan där skräckis som jag gäran slappar av i soffan med.

Men två av de stora klassikerna hittar vi på sjuttio- och åttiotalet. Först och främst har vi mästerverket, den näst intill perfekta tågskräckisen Horror Express med Peter Cushing, Christopher Lee och Telly Savalas. Klaustrofobisk, kall, mörk, våldsam och sjukt cool skräck med en utomjording som hoppar mellan kropparna på en intrigspäckad tåg som tar sig igenom den sibiriska tundran. Det sägs att filmen främst blev av för att producenten hade tillgång till en tåg, och kanske var det detta som triggade den orginella och för sin tid nyskapande handlingen. Att den senare dessutom blir en form av ultracool zombie-film med en kosack-armé gör att den verkligen blir det bästa man kan se. Tyvärr finns det ännu ingen vettig DVD-utgåva av denna, vilket också sägs bero på att alla orginalnegativ är borta. Vilket vore synd.

John Carpenter slog till på stort med The Thing, nyinspelningen av Howard Hawks-rullen. Otroligt fin stämning, massor av snö och kyla och givetvis en riktigt bra handling och gore- och monstereffekter som knappt än idag går att göra bättre. Den är så tjock med kvalité att det är förståeligt att Carpenter aldrig riktigt återhämtade sig efter den (trots att jag älskar det mesta han gjort även efter The Thing). När jag tänker efter så finns det åtminstone en åttiotalsslasher, Iced, som inkluderade en massa vinter-attribut i sin handling. En annan slasher som är lite underskattad är Stallone-floppen D-Tox som också uttnyttjar vintern på ett helt okey sätt.

Personligen hade jag gärna sett en Halloween-film eller en Fredagen den 13:e i vintermiljö, vilket hade för mig varit den ultimata mysigheten. Om man går bortanför vinterskräckisarna så älskar jag Mot Fort Humbolt och Örnnästet, som båda innehåller rikliga mängder snö (speciellt den senare då) och riktigt bra storys. Och åter igen: blod syns väldigt bra mot snö.

Ikväll blir det Ladytron


... så eventuellt, om jag inte är för trött, så kommer en rapport därifrån sent ikväll. Ha det bra!

tisdag, december 02, 2008

Recension: The Lamp (1987)


Jag har egentligen aldrig förstått varje The Lamp är så illa ansedd bland fans av åttiotalsskräck. Eller inte så känd i alla fall. Den bjuder på lite gore, vilda kameraåkningar, monster och dumma, korkade och kåta tonåringar som gör dumma, korkade och kåta saker med varandra.

Flashback till någon gång i början av nittionhundratalet, eller om det är slutet av artonhundratalet och den enda som överlever en massdöd på ett gammalt fartyg är en ung irakisk flicka. Med sig får får hon en magisk lampa och ett mystiskt armsmycke. Vi är tillbaka i nutid, det vill säga ett smaklöst åttiotalet, där tre stycken kriminella tänker råna en mycket gammal kvinna. De bryter sig in i hennes hus, demolerar allt, mördar tanten och det enda de hittar är lampan. Tyvärr gnuggar de på den och de blir en efter en brutalt dödade av en okänd kraft.

Efter att polisen gått igenom brottsplatsen så lämnas en del av bevismaterialet till ett museum där det ska undersökas, och det dröjer inte länge förrän chefens dotter fått på sig den magiska armlänken och blir besatt av kraften. Hon får sina vänner att ställa upp på en natt på museet, där de smyger sig in efter mörkrets inbrott och ska dricka, kopulera och vara allmänt åttiotalsungdomliga i källaren. Men säg den lycka som varar! Två otrevliga ungdomar har smygit ner i källaren också, och det innebär bara fler offer för den onde anden i flaskan! En efter en blir de dödade på fantasifulla sätt. En blir brutalt biten av ormar, en annan ihjälbiten av en indianmumie, flera spetsas och blodet flödar relativt ymnigt under resten av filmen!

Själv tycker jag The Lamp är tokcharmig. Det är sannerligen ingen orginell film, men den verkar ha en helt okey budget bakom sig och bjuder på fina miljöer, överlag bra effekter, hyfsat med blod och gore (och då är den versionen jag sett klippt), snyggt foto och bra drag. Bara att den inte direkt ödslar allt för länge på inledningen är bara positivt, utan det är rätt in i handlingen. Dessutom är den färgglad, något jag gillar med ostiga åttiotalsskräckisar.

Dessutom ÄLSKAR jag inslaget med indian-mumien. Det är en av höjdpunkterna i filmen och riktigt coolt och blodigt. Inget fel på den store monsteranden som flyger efter folk och vrålar, men det är något visst med mumier.

Nu har jag bara sett den på VHS (och det blev min premiärfilm i den nya lägenheten samt den första filmen på VHS jag sett på flera år) och undrar: finns den oklippt i någon bra DVD-utgåva?

måndag, december 01, 2008

The Residents, Kägelbanan 081130






The Residents var sannerligen en upplevelse. Det var en konceptshow som berättade om en gammal galen man som försökte undersöka mysteriet med sina försvunna bror Harvey. Harvey försvann, troligtvis, i Grekland - och innan dess hade han hamnat djupt in i konspirationsteorier och allmän galenskap.

Berättaren, som har stort grått skägg och tejpade glasögon - och senare en rosa kanindräkt - börjar själv följa sin bror in i galenskapen, och vi får med YouTube-klipp, musik och monologer veta allt mer och mer om vad som hände. Eller får vi det?

The Residents har gjort sig kända för att vara helt anonyma, och de fyra medlemmarna (där två av dem har hängt med sedan sextiotalet) är klädda i svarta huvor, glasögon med små ficklampor på, kaninöron och glittriga frackar. Det var en fantastisk show. Gripande, sjukt rolig, bra och bisarr musik och extremt orginell.

Verkligen värt varenda spänn. I publiken kunde vi även se Ronny Svensson, nån snubbe från Klubb Super 8 och maken till Jämtlands länskulturchef (som var där med en ung tjej, jag hoppas för allas skull att det var deras dotter eller nåt)).

G tog en del bilder och det är dem som akompanjerar detta inlägget.

Nazisterna marscherade i Stockholm

Jag var så nyfiken. Det svävade helikopter ovanför staden och i fjärran kunde vi se den blåa lamporna från polisens bilar och minibussar. Egentligen var vi på väg för att se The Residents på Kägelbanan, men vi var också ute i god tid och tog en sväng om bort till avspärrningarna. Då slog det mig, det var 30:e november. Hade helt glömt bort det.

Polisen hade spärrat av vägen för att nazisterna skulle få marschera, sjunga sina ramsor om ett stolt och fritt Sverige, veva med sina flaggor, dunka på sina trummor och inbilla sig att de gör gör något gott. Ville helst inte vara där. Ville bara bort. Gregory gick lite närmare, tog bilder och sedan gick vi raskt därifrån hand i hand. Jag såg några bleka tanter. Likbleka. En gömde sig bakom sin man. Jag förstår henne. Det var som att se en journalfilm från trettiotalets Tyskland.

Det kändes så primitivt. Dessa människor lever för att hata. Det var som en film, det kändes overkligt. Skulle sådana här personer få makten i Sverige så hade snart avrättningar av homosexuella, utlänningar, judar och alla andra som stör deras ariska manlighet, börjat genomföras. En "frihetskamp" kallar de det.

Kände hur tårarna kom till. Hade sett det så många gånger innan på TV, men att få se kräken i verkligheten var som att få en kniv inkörd i bröstet. Vi smet ner längst med kajkanten, långt från poliser och nazister. Jag kramade om Gregory, torkade tårarna och skakade på huvudet.

Vi är så mycket bättre än de. Så mycket visare. Vi lever inte för hatet, vi lever för kärleken. De ska inte få göra mig ledsen.

De ska, med sin närvaro, bara göra mig stark.