lördag, december 13, 2008

Splorr - någon som har den på mp3?


Jag är i panik. Jag behöver Lill-Babs "Splorr" på mp3. Är det någon som har den och kan maila? Själv är jag en stolt ägare av orginalvinylen ni ser här uppe, men inget sätt att föra över den till digitalt format.

Behöver den snarast, så skriv en kommentar här och en ledtråd hur jag kan kontakta er så skulle jag blir skitglad :)

Recension: Garuda (2004)


Garuda är av någon obskyr anledning lite illa ansedd, vilket faktiskt är helt obegripligt. Troligen är såna åsikter skapade av Janne Ahlgren-kloner världen över som tror att bra film är på ett speciellt sätt (oftast med Marlon Brandon som maffiaboss).

Under arbetet med att gräva fram det som ska bli Bangkoks nya tunnelbana så hittar man en stor grotta med rester av mytologiska djur. Det är såkallade Garudor, en väldigt stor form av fågel. Man kallar dit forskaren Leena (Sara Legge) och hennes kollega Tim (Dan Fraser) som båda är experter på fossliler och dinosaurier.

Sara har länge försökt få sin far, en västerländsk forskare, att bli erkänd efter sin död då han hela tiden hävdade Garudas existens. Men hon motarbetas då hon inte är hundra procent thailändska. Men nu verkar allt ha vänt. Åttiofem meter under Bangkok så hittar man en levande Garuda, som är synnerligt blodtörstig.

Först betar den av det hårda SWAT-teamet (som specialiserar sig på att döda mytologiska djur ska tilläggas) och sedan tar den sig upp till ytan...

Garuda är troligen den första riktiga monsterfilmer från Thailand (det har gjorts filmer förut med olika former av "riktiga" djur dock) och ska dessutom vara den första större filmen som filmats digitalt. Fotot är lysande och det går inte se att det rör sig om high definition video, och även om budgeten är låg jämför med andra asiatiska försök på senare år så vräker man på med action.

Garudan går från en del sunkigare effekter till att se riktigt realistiskt ut och fungerar väl bland riktiga miljöer och människor. Det förekommer även en hel del blod, även om det inte är så grafiskt.

Men först och främst är det en klassisk monsterfilm som har få döda punkter. Det sprängs, skjuts och slåss, och finalen på en skyskrapa är utmärkt. Lite King Kong-wannabe där, komplett med en dam i nöd. Det är en charmig rulle, gjord med kärlek för genren och ett fint litet tillskott i den asiatiska monsterfloran.

Recension: Memories Of Murder (2003)


Den har ett slut som inte alla uppskattar, Memories Of Murder, men eftersom den bygger på verkliga händelser så känns slutet extra kusligt. När polismannen Park Doo-Man tittar rakt in i kameran där på slutet så kan det betyda två saker: han kanske vet vem det är. Eller han får panik över att han aldrig får svar.

En seriemördare härjar ute på landsbygden, i området Gyunggi, i Sydkorea. Landet är en militärstat och när det larmet för utegångsförbud går varje kväll så är det en perfekt chans för en mördare att ta någon eftersläntrande kvinna. Men han går inte bara efter det. Det ska regna och fetischen är att offret ska ha röda kläder...

Park Doo-Man (Kang-ho Song) är troligtvis områdets sämste polis. Han är som en koreansk variant av Torrente. Han dricker, uttnyttjar folk, slår och torterar sina misstänkta och är ett allmänt svin. Sedan anser han att han aldrig har fel heller. En dag så kommer Seo Tae-Yoon (Sang-kyung Kim) en storstadspolis som ska hjälpa till att lösa seriemördarfallet. Han har givetvis helt andra metoder, men i arbetet med fallet så blir han allt mer som Song, medan Song alltmer blir som Kim.

Man avverkar misstänkt efter misstänker, och man kommer allt närmare mördaren... som också blir allt fräckare.

Detta är en fenomenal film. Det är delvis drama, delvis komedi och delvis thriller. Men mest drama och komedi faktiskt. Humorn är svart och stundtals väldigt rolig med vissa scener som gränsar till slapstick. Det är en märklig kombination för en film som bygger på verkliga händelser, men det gör den också ovanligt engagerande och verklig.

Man har fått till åttiotalets Sydkorea väldigt bra, även om det nog mest märks för en Sydkorean själv. Den är spännande, men eftersom den egentligen inte fokuserar på spänning så kommer det i andra hand. Snarare behandlar den hur slumpen ibland kan göra att ett fall kommer vidare.

Det är inte någon speciellt blodig film. Den är våldsam, men det beror mest på att poliserna själva slår varandra eller sparkar personer i förhörsrummet. Men själva morden visas inte, även om vi får se ovanligt realistiska lik efteråt. Riktigt äckligt.

Briljant film.

fredag, december 12, 2008

Det ringde på dörren sent härom kvällen...


Det ringde på dörren sent härom kvällen. Kanske närmare 21.00. Vi såg på teve, en fantastiskt dokumentär av Richard Stanley, "White Darkness", en existensiell sak om voodoo-kulturen på Haiti. Hade haft den på DVD länge, och nu blev det av att vi så såg den.

Eftersom vi är nyinflyttade så förväntar man sig inte att det ska ringa på dörren. Ja, egentligen, i det Sverige vi bor i så förväntar man sig överhuvudtaget inte att det ska ringa på dörren. När jag precis hade fått lägenhet i Östersund så lämnade jag alltid dörren olåst, men efter att ha fått ett TV-team in i sovrummet tidigt en morgon så förblev dörren låst i fortsättningen.

Tittade ut genom kikögat och se ren rakad man i svart läderjacka, jeans och en portfölj. Så, antingen kunde detta vara ett Jehovas Vittne (de håller till bara ett stenkast härifrån), en Sverigedemokrat eller något annan annan nazze. Jag öppnade och karln talade:

"Tjena, jag heter Tobbe. Vet du vad jag kommer ifrån?"

Jag svarade nekande. Beredd att få en kniv i mig.

"Jag kommer från Radio- och TV-tjänst. Har du TV?"

Jag svarade nekande. Vad annars?

"Det var ovanligt. Funderar du på att skaffa TV?"

Det var ovanligt? Vad har han med det att göra? Han ska inte ha några åsikter alls i ämnet, som den indrivare han egentligen är. Givetvis funderar jag inte på att skaffa TV, så jag jag till honom. Han ger mig ett papper om jag skulle skaffa TV.

"Du vet att det är straffavgift om du missar att anmäla TV-innehav?" eller nåt sånt blaj rapar han ur sig.

"Jajamensan" säger jag och tar honom farväl.

Sedan återgår jag till TV'n och fortsätter att se på sån kvalité som publice service-TV aldrig skulle ha smak nog att köpa in. För det finns alltid "Stjärnorna på slottet" att lägga licensbetalarnas pengar på...

Recension: Waxwork II: Lost in Time (1992)


Vi fortsätter med den riktigt ambitiösa tvåan, Waxwork II: Lost in Time, som kom några år senare. Den tar vid nästan exakt där ettan slutar och är i stort sett lika bra - förutom ett minus. Men det kommer vi till sen.

I alla fall, Waxwork-museet har brunnit ner, man har hittat kropparna av över tvåhundra människor och väl hemma så blir hjältinnan, Sarahs (Monika Schnarre), onde alkoholiserade far (spelad av den alltid utmärkte George 'Buck' Flower) dödad av den avhuggna handen från ettan.

Tyvärr misstänks hon för mordet på sin far, och även inblandningen i branden, men tack och lov så visar det sig att Sir Wilfred (Patrick Macnee), som dog i första filmen, har ett ess i rockärmen. Via en film som Sarah och Mark (Zach Galligan) så leder han dem vidare till ett hemligt utrymme med övernaturliga artfakter från andra dimensioner - som uppenbarligen är äkta trots att vi bara känner dem från filmer. Där har vi Jasons hockeymask, Norman Bates mamma-utstyrelse, förbundsarken i sin nazi-dekorerade kista och det viktigaste: ett tidskompass som gör att de kan hoppa mellan olika dimensioner.

Dimensionerna består av, åter igen, olika filmscenarioer - oftast med skräcktema. Först ut är Frankenstein, sedan går vi vidare till Alien och The Haunting och sedan vidare och vidare vidare... allt för att kunna hitta bevis på att Sarah är oskyldig till mordet.

Anthony Hickox lägger i högsta växeln här och får till det nästan perfekt. Det är ett fantastiskt arbete lagt på de olika sekvenserna, och trots att budgeten är låg, så ser det snyggt ut och blodigt (om än inte lika blodigt som ettan). Favoriten är helt klart The Haunting-avsnittet som både gör parodi på den och alla andra klassiska spökfilmer. Filmat i svartvitt, Zach Galligan i sextiotalsfrisyr och Bruce Campbell i en stor roll så blir det en höjdare.

Tyvärr så segas filmen ner i ett fantasyavsnitt som utspelar sig i medeltidens England där svart magi härjar. Det är snyggt och välspelad, men saknar gore och det där extra. Men vi spenderar mer än en halvtimme där, så det är bara att acceptera läget. Sedan höjs tempo tack och lov igen då en fäktningsscen tar oss igenom Dawn of the dead (fina gore-grejer där), Nosferatu, Dr Jekyll, Jack The Ripper och en japansk monsterfilm från sextiotalet (där Zach Galligan plötsligt blir dåligt dubbad, vilket är väldigt kul).

Det är kul och blodigt, fantasifullt och välspelat. En film som känns som en begåvad ursäkt för Hickox att ha riktigt kul med olika filmgenrer. Trots ett segare parti så är det verkligen en bra och rolig uppföljare.

Recension: Waxwork (1988)


Regissören Anthony Hickox är utan tvekan en av de största skräckälskarna jag vet, och Waxwork är en av de finaste bevisen för hur man kan förvandla sitt yrke till en bloddrypande skräckkomedi fylld med så mycket kärlek alla andra hyllningar känns fjantiga.

Zach Galligan spelar den överåriga (som vanligt) studenten Mark som tillsammans med sina vänner besöker Waxwork, ett mystiskt vaxmuseum som öppnat mitt inne i ett stillsamt villaområde. Det drivs av den onde Lincoln (David Warner) som tillsammans med ett väldigt liten person och en väldigt stor jätte tar hand om sina gäster på bästa möjliga sätt.

Utställningen består av skräckscener. En del påhittade, till exempel Frankenstein och Dracula, medan andra består av riktiga kriminalfall. Tyvärr (för gästerna, inte för oss) så har Lincoln gjort en pakt med djävulen och använder sig av utställningen som ett sätt att offra människor på. Gästerna sugs in i varje avdelning och får uppleva ett fantasifullt skräckscenerio som avslutas med att det troligen dör.

Det blir alltså allt från svart-vit zombiefilm, varulvstema, mumie-skräck och en hel del annat kul innan den stora våldsamma monsterfinalen kör igång!

Waxwork är så fenomenal. Jag älskar varenda sekund av den. Den är gjord med massor av kärlek, en rejäl mängd blod och gore (MPAA trimmade den visst, men den är riktigt saftig ändå) och en story som via sitt upplägg aldrig blir tråkig. Det känns nästan som en riktigt fartfyllt episodfilm där det finns filmreferenser överallt och en ny splattereffekt runt hörnet.

Favoritscenen kommer alltid att vara mumie-avsnittet, som jag alltid velat sett i Dawn of the mummy. Det är inte den blodigaste sekvensen, förutom en fin skallkrossning, men osar av äventyr och stämning. Varulven och Dracula är helt klart de gorigaste delarna med ituslitna människor, huvudexplosioner, spetsningar och allt annat som hör till.

Men det finns massor av humor också och serietidningskänslan är stark. Det är starka färger och starka karaktärer och med en regissör som verkar vilja att allt ska vara godis för ögonen. Till och med en trist amerikansk fotboll-match som inte har något med handlingen att göra blir en orgie i slow-motion-våld och läckra vinklar.

Nu blir det den underskattade tvåan. Inte lika klockrent, men minst lika kul!

tisdag, december 09, 2008

Hej Stefan Sauk!


Ja, hejsan. Du känner inte mig, men du ska veta att jag tänker på dig då och då.

Då och då när jag kliver av vid Karlberg, tidigt på morgonen - när du fortfarande dricker sprit med Örjan Ramberg och är kulturell - så brukar jag se en kvinna. Hon ser barsk och bitter ut och har ett likblekt ansikte med en sur min tvärs över. Jag brukar se till att sitta i närheten av henne då hon pysslar med något lustigt på Karlbergs perrong. Hon promenerar ut ur vagnen och sedan ser hon medvetet till att bli tillknuffad av någon stressad arbetare som springer till tåget. Hon ställer sig ivägen. På det sättet kan hon få uppmärksamhet, hon kan få skälla lite, känna att någon får någon relation med henne.

Så därför tänker jag på dig Stefan. Du står där nu på den mediala perrongen och springer in i något som gör att du kan få skälla lite. Det innebär inte att du har rätt eller att du vet vad du talar om, huvudsaken du får lite av den där, av skådespelare, så eftersökta egotrippen. Din karriär har väl inte gått så bra på senare år. Hotet från 2004 var minst sagt inget att hänga i julgranen över och sedan kom höjdpunkten i karriären, Lilla Jönssonligan och stjärnkuppen från 2006. Sedan dess har det varit tyst. Visst var du inblandat med Universal? Som konsulent i frågor kring produktion av lågbudgetfilmer också? Vad hände med det?

Nä, din karriär är döende. Det kan inte ens några teaterroller hjälpa. Så därför är det väl bra att du joinar gubbmaffian och skriker ut din vrede över att din konst blir fildelad på nätet. Liksom den övriga gubbmaffian så vet du inte riktigt vad du talar om, men det är kul att återigen känna kamerablixtrarna mot ansiktet och få trycka ner någon liten flicksnärta i direktsänd TV.

Varför är du arg då? Din konst blir stulen. Det verkar förfärligt. Alla dessa pengar som du kunde ha tjänat. Men vänta lite... det ser faktiskt ut som om i stort sett alla dina produktioner sedan åttiotalet är helt eller delvis finansierade med skattepengar. Alltså, våra pengar. Ja, dina pengar också om du så vill det. Vi tokiga glada svenskar har betalat dina feta löner i diverse actionspektakel, miniserier, komedier och snutrullar. Vi har dessutom, otroligt nog, gått och betalat för att se det vi själva har finansierat! Ja, tänka sig. Så förfärligt. Vi kräver att få se det vi betalat för. Det är inte lätt när folket kräver sin rätt.

Stefan, försök se världen med lite öppnare ögon. Glöm bort det där uppblåsta överspelande egot, alla vilda spritfester du slösat bort dina skattebetalarpengar på och bli mer ödmjuk. Jag tror både du och din karriär skulle tjäna väldigt mycket på det.

Kram,
Fred

Länk 1
Länk 2

måndag, december 08, 2008

Recension: Fredagen Den 13:e del 4 (1984)


Efter det tveksamma experimentet med del 3 (i 3D, och med mer humor) så gick man tillbaka till basic med Fredagen den 13:e del 4! Man tog med sig regissören Joseph Zito, vars tidigare succé The Prowler ökade på chanserna till en bra slasher och han tog även med sig Tom Savini på effekterna igen.

Här börjar det med att man har dragit med sig Jasons lik till sjukhuset där två kåta anställda får sätta livet till på väldigt brutala sätt. Något som visar att Jason är tillbaka och det är slut med (allt för mycket) humor och serietidningskaraktärer.

På tal om serietidningskaraktärer så möter vi sedan det vanliga gänget av tonåringar, bland annat Crispin Glover som tönten Jimmy. I grannhuset bor också pojken Tommy Jarvis (Corey Feldman) tillsammans med sin familj.

Givetvis beger sig Jason tillbaka och börjar döda alla på otrevliga sätt.

Hur ska man annars beskriva handlingen i de tidigare Fredagen-filmerna? Jag vet inte. En sån här film har ingen som helst orginalitet, men i detta fallet lever den på Joseph Zitos utmärkta regi, massiva gore-effekter av Savini och bra skådisar. Kanske var det bra att 3D-effekten i trean försvann, eftersom filmerna i sig ska vara så enkla och minmalistiska som möjligt för att kunna bli riktigt effektiva.

Det slår mig nu att Jason i den här filmen nog är den bästa Jason, och Ted White gör ett utmärkt jobb med en ovanligt sadistiskt tolkning. Morden är också betydligt mer grafiska och utdragna i den här jämfört med trean, och flera av Savinis bästa effekter kan man se här. Spetsningen i gummibåten ser ovanligt realistiskt ut och de två öppningsmorden slår hårt. Trevligt.

Synd bara att nästföljande del inte alls hamnade i samma klass.

Recension: Witch Bitch (1988)


Witch Bitch är också känd som Death Spa, och båda titlarna är precis lika corny som själva innehållet. Det är åttiotalet fångat i en totalt visuellt smaklös gore-fest komplett med aerobics, rosa t-shirts, axelvaddar, neonljus och flufffrisyrer. Det kan alltså inte gå fel.

William Bumiller spelar Michael Evans, ägare av ett framgångsrikt supergym, som för övrigt drivs av en superdator som i sin tur programmeras av ett supergeni, hans bittra svåger David (Merritt Butrick). Anledningen svågern är bitter för att hans syster, och alltså Michaels förra fru, tog livet av sig genom att bränna sig till döds i trädgården. Allt berodde på en traumatisk graviditet, som naturligtvis dödade barnet och gjorde henne delvis förlamad.

Michael försöker i alla fall gå vidare med sitt liv och allt verkar gå bra med gymmet. Hans kollega Marvin (alltid lika sevärde Ken Foree) fungerar som en hurtig sidekick och brudar finns i horder. Men någon vill gymmet ont, och det börjar ske makabra och blodiga olyckor och människor börjar försvinna. Är det så att Michaels fru, bitter och svartsjuk från andra sidan, vill förstöra för honom?

Till slut så eskaleras olyckorna och en efter en av kunderna går blodiga öden till mötes!

Detta är så cheesy att det inte är sant. Det kanske inte är hög kvalité på storyn och det som var hippt och trendigt när den här filmen gjordes är begravt för länge sedan. Men den är kul som fan. Man har öst lite pengar i produktionen och det känns hyfsat genomtänkt och välgjort. Fotot klippningen är bättre än normal i en film av den här kalibern och skådisarna verkar ha kul.

Men höjdpunkterna är givetvis det hyfsat välgjorda goret, som mer grafiskt och blodigt än vad jag kom ihåg. Liksom alla filmer med övernaturliga dödsfall från åttiotalet så dör folk på de mest spektakulära sätt, här tar det väl priset med mordvapen som drinkmixer och en fryst fisk som attackerar och biter halsen av en snubbe. Det blir även ett par spetsningar, en huvudkrossning, en total sönderslitning av en människa och lite annat smått och gott.

Och för er som gillar sånt: det finns en enormt mängd naket i den här filmen. Men det bästa är att rullen är gjord helt utan humor - vilket gör att den inte kan misstas för en Troma-film i stil och miljöer.

söndag, december 07, 2008

Recension: Ghosts of Mars (2001)


Ghosts Of Mars är sannerligen inte John Carpenters mest älskade film. Troligen är det hans mest hatade film. Jag kan hålla med om att den är långt ifrån perfekt, men jag har också väldigt svårt att ogilla den. Det är - liksom Escape From LA - en lättsmält popcornrulle som andas matiné och exploitation.

Natasha Henstridge spelar Melanie Ballard, en tuff snut som tillsammans med det sextistiske machosvinet Jericho Butler (Jason Statham), lesbo-hårdingen Helena Braddock (Pam Grier) och ett gäng rookies ska ut till en sömning liten gruvstad på Mars för att föra den råbarkade brottslingen James "Desolation" Williams (Ice Cube) till rättegång för antal brutala mord.

När de med tåg kommer ut till den lilla staden så finner de att större delen av befolkningen är mördad, styckad och allmänt lemlästad. Det visar sig att man råkat peta fram en stor krypta som innehåller planetens tidigare invånare, vars existens har bevarats som "väsen", vilka tar över de levande kroppar de hittar.

Nu måste snutarna slå sig ihop med de överlevande som de hittar, bland annat Williams och hans gäng, och kämpa för livet mot de bisarra urinnevånarna som kommit tillbaka!

Den här filmen har flera problem. Det första är att manuset inte känns riktigt tajt. Det är för mycket hoppande i tidslinjen och det blir maktavbyte i vår lilla trupp av karaktärer en gång för mycket. Dessutom gör vissa personer lite för dumma saker några gånger för mycket, vilket kunde ha undvikits. Kanske var detta meningen då filmen har en väldig känsla av klassisk b-film och i grunden är en western, fast i sci-fi miljö. Dessutom, tyvärr, så använder sig Carpenter av något en duktig regissör som han inte behöver använda sig av: flashig klippning. Det rör sig inte som överdrivet snabb redigering, utan snarare ett obefogad användade av fejdningar mellan klipp. Det är som om karaktärerna inte får smyga hela vägen genom den mörka korridoren, utan deras färd måste förkortas med lite dissolver. Jaja.

I alla fall så tror jag de flesta har problem med utomjordningarna. Det är en kombination mellan Doomsday-krigarna, cenobiter (fast med mindre smakfulla kläder), The Warriors-anda, afrikanska infödingar och gängen från Death Wish 3. Dessutom snackar alla samma blablabla-språk som fejk-samen i Rymdinvasion i Lappland.

Men men. Det är trots allt en riktigt kul och blodig film. Jag uppskattar retrokänslan i effekterna och blodet sprutar ymnigt med flera feta halshuggningar och andra ofrivilliga amputeringar. Action-scener är inte direkt Carpenters grej tycker jag, men det blir som i en Castellari-film (dvs mycket slow-mo och stuntmän som ganska tydligt gör jobbet själva när de ska kastas undan), vilket är trevligt.

Det är matiné-splatter när det är som bäst. Nu när filmbolagen gör så många uppföljare direkt till DVD av mindre lyckade biofilmer så skulle jag verkligen välkomna en DTV-uppföljare till denna.

Bara så att ni vet.

Detta är det galnaste jag sett.



Herregud. Så. Stort.

Recension: Halloween III - Season of the Witch (1982)


Det har varit lite trendigt de senaste åren att visa sin uppskattning för Halloween 3. Själv har jag älskat den sedan första gången jag såg den på VHS, och trots vissa logiska luckor så tycker jag fortfarande att det är en höjdarefilm.

Halloween närmar sig och Silver Shamrock, USA's största tillverkare av Halloween-masker satsar hårt på reklamkampanjer i TV och radio. Nästan alla barn verkar vilja ha en av deras tre masker för året: ett kranium, en häxa och en pumpa. Men någon har upptäckt något, och efter att den personen blivit oerhört brutalt mördad i sin sjukhussäng så finner sig doktor Daniel Challis (Tom Atkins) och den mördades dotter, Ellie Grimbridge (Stacey Nelkin) i startgroparna att avslöja en bisarr konspiration.

De blodiga spåren leder vidare till den lilla sömniga staden Santa Mira, där Silver Shamrock har sin fabrik. Företaget startades av irländaren Conal Cochran (Dan O'Herlihy) för en herrans massa år sedan och hela staden är involverad i fabriken. Faktum är att alla lyder Cochran till hundra procent. Han har till och med sett till att det är utegångsförbud efter 18.00 och alla beundrar honom helhjärtat.

Runt det hela verkar det finnas anonyma män i kostymer, med välkammat hår och gråa ansiktsdrag. De finns överallt och givetvis blir paranoian hos Daniel och Ellie större och större. För vad är det egentligen som händer? Vad har Cochran kokat ihop där i Santa Mira? Den som överlever får se...

Hela grejen med Halloween 3 var att John Carpenter och Debra Hill inte ville göra ännu en film med Michael Myers. Men de ställde upp om de kunde få göra en film med Halloween-tema, och gärna en varje år. Tyvärr så köpte varken recensenter eller publik detta, och mycket hade säkert med att titel var minst sagt vilseledande. Men om man bortser från det så har vi en orginell och mycket våldsam film som bygger på ett manus av Nigel Kneal, som sedan blev så arg över våldsamheterna i filmen att han tog bort sitt namn från produktionen. Trist. Men det är mycket av Kneals trademarks i filmen: uråldrig teknologi, ockultism, pseudo-vetenskap och intressanta karaktärer.

På flera ställen har jag läst hur filmskaparna och producenterna velat göra detta till den minst våldsamma filmen i Halloween-serien. På Wikipedia står det till och med:

"Moreover, the frequency of graphic violence and gore is less than that of Halloween II (1981), although scenes that depict the deaths of characters remain intense."

Att den sedan är betydligt, betydligt mer grafisk än Halloween 2 är en annan sak! Själv tycker jag nog att det är en av de mer grafiska filmerna från den här tiden, speciellt när det gäller större filmer. Det är ett brutalt mord där ögonen trycks in och näsbenet rycks ut, ett avslitet huvud, ett ansiktet som blir helt sönderskjutet av laser och en del annat smått och gått. Det är dessutom en rejält nasty scen där en kvinna bli mördad med en borr, även om det inte visas några detaljer. Så visst är den grafisk. Som fan. Välgjord också.

Tommy Lee Wallace regisserat och liksom Rick Rosenthal med Halloween 2 så verkar det finnas en önskan att imitera Carpenters stil. Det fungerar väldigt bra, och Wallace får till rejält med spänning och makabra detaljer med små medel. Dessutom är fotot av Dean Cundey grymt snyggt.

Den har detaljer som är väldigt långsökta och som inte fungerar när man tänker efter. Men det senare är något som jag inte brukar göra när jag ser film, så jag tackar och tar emot för en väldigt fin, våldsam och orginell åttiotalsskräckis.

Herbie Hancock, konserthuset 081206


När konserten slutade så var jag och G så fyllda av energi att det var otroligt. Jag skulle nog kunna påstå att detta är en av de bästa konserter jag varit på. Gillar man inte modern jazz så kanske det inte är så upphetsande, men Herbie Hancock är både en genialisk kompositör, charmig estradör och en pianist som han måste ha sålt sin själ till djävulen för att kunna bli. Nä, det senare har han nog inte gjort. Det handlar om talang också.

Med sig hade han fem musiker, som alla var ruggigt bra:

Grégoire Maret - munspel
Terence Blanchard - trumpet
Lionel Loueke - gitarr
James Genus - bas
Kendrick Scott - trummor


Utan att det blev tröttsamt så fick alla hans musiker sina egna partier i konserten. Att se Maret spela munspel och göra knäböj samtidigt var märkligt, men ännu märkligare ur mycket kraft och liv han fick hur munspelet. Helt fantastiskt. Terence är en tokbra blåsare som även skrivit filmmusik till en massa filmer, många av Spike Lees rullar till exempel. Loueke är en afrikan som hade ett långt parti med improviserad afrikansk jazz och massor av humor där han talade med klickningar, basröst och "liten" röst i en vild blandning. Scott var som fastväxt vid trummorna, som om det vore en del av honom själv och Genus behärskade både ståbas som elbas på samma intensiva och utmärkta sätt.

Det spelades någon cover, lite från Herbies gamla projekt Headhunters och naturligtvis en massa av hans sologrejor. Konserten varade tre timmar och det kunde lika gärna ha varit nittio minuter eftersom det inte var tråkigt en enda sekund. Herbie är en sann entertainer och förstår att det måste vara variation i musik, personligt mellansnack (jag tror alla kände att vi skulle kunna bli polare med honom på en gång) och mycket humor.

Här kommer några bilder som Gregory tog från konserten. Mycket nöje.