lördag, december 20, 2008

Jag och brorsan



Jag och en av mina älskade bröder, Jim - vars skägg jag är riktigt avundsjuk på :) Bra bild som morsan tog! Mycket trevlig dag idag, och min mor terroriserade till och med kinesen på restaurangen med sin kamera. Som ni ser finns det bildbevis även på det ;)



Jimsan finner alltid ett användningsområdet för allt för att kunna spela miffo, denna gången med en del av en lampa som han byggt till mig:



Så i all sin intensitet, en väldigt bra dag :)

Recension: Quo Vadis (1951)


Det kan nog vara mer än femton år sedan jag såg Quo Vadis senast. Nu har den äntligen kommit restaurerad på DVD och Bluray, och givetvis köpte jag den på en gång för att se om den höll måttet. Otroligt nog tycker jag den är bättre än när jag först såg den.

Efter tre års krig mot barbarerna i England så kommer Marcus Vinicius (Robert Taylor) tillbaka till Rom. Tyvärr blir han och hans armé inte insläppt på en gång, utan måste vänta utanför eftersom de ska vänta in lite andra legioner. Detta innebär att han får husrum hos den gamle fridfulle generalen Plautius (Felix Aylmer) - som råkar ha en adopterad dotter vid namn Lygia (Deborah Kerr) om Marcus blir jättekär i på en gång..

Samtidigt så styr Kejsare Nero (Peter Ustinov) romarriket med järnhand. Eller i alla fall med en extremt slapp hand. Han roar sig mest med att skriva usel poesi och tycka illa om det illaluktande folket. Det viskas att han ska avsättas, men de övriga ledarna är också rädda för svek och vågar inte göra något som går emot Neros ordrar.

När Marcus använder sig av sin nyfunna vänskap med Nero för att få äganderätten över Lygia och detta sätter mer eller mindre igång en otrevlig kedja av händelser som skapar stor tragedi. För att inte tala om Neros eget påhitt att bränna ner Rom enbart för att kunna skriva en dikt!

När jag såg den som ungdom så kommer jag ihåg att jag saknade action i den. Jag hade precis sett Ben-Hur och krävde mer spektakel. I Quo Vadis så handlar det kanske mer om mänskliga relationer än om vilda jakter, men det innebär givetvis inte att det förekommer allt det som historiska spektakel ska innehålla: våld, tortyr, sex och ond bråd död.

Produktionen är massiv. Den är absurt påkostad för sin tid och det fullkomligen rasar statister och giganto-kulisser över oss. Men det som verkligen engagerar är två av birollerna, Leo Genn som den intelligente romaren Petronius och givetvis Peter Ustinov som Nero. Båda är häpnadsväckande insatser, och där Genn visar visar en enorm mänsklighet och känslighet så visar Ustinov total galenskap. Underbart. Robert Taylor är naturligtvis absurt som Marcus, men det hör till genren att en präktig amerikan spelar hjälten. Deborah Kerr är utmärkt och hanterar den något styltade dialogen bättre än vad man normalt skulle göra.

Det är gott om dialog och intriger, men vi blir sedan belönade med den spektakulära Rom-branden, som snyggt väver in coola miniatyrer, mattepaintings, backprojection och trevliga stunts i en fin blandning. När man matar de kristna till lejonen är också en given klassiker, och är hyfsat brutal även om det känns som man klippt runt det mesta. Men det är imponerande.

En sådan där klassiker som enbart skulle kunnat ha bli en klassiker eftersom den kom på femtiotalet.

Som en intressant detalj så kan det nämnas att en hel del av kulisserna och rekvisitan återanvändes i Riccardo Fredas Sins Of Rome från 1953.

fredag, december 19, 2008

Årets musiktävling på jobbet!

Det är dags för firmafest igen. Företaget jag jobbar för har julfest, vi på huvudkontoret alltså. Förra året så blev det av någon anledning att jag skulle hålla i en musiktävling, så temat blev märkliga covers där mina kära kollegor fick gissa artister och låtar. Det blev en stor succé, och nu kontaktade de mig igen - tyvärr förra veckan - för en ny tävling. Så det blev snabba bullar här, och det har gjort mig lite nervösare.

Jag gjorde det enkelt för mig och valde svensk dålig smak, det vill säga svenska kändisar som kanske inte alltid borde ha tagit ton. Eller vars insatser helt enkelt är väldigt obskyra. Här är låtlistan, som eventuellt förkortas om jag noterar att mina kära kollegor är för rastlösa:

Eilert Pilarm - Jailhouse Rock
Stellan Skarsgård - Ler Mot Dig
Britt Ekland - Do It To Me (Once More With A Feeling)
Ricky Bruch - Mig Fångar Ingen Brud
Philemon Arthur And The Dung - In kommer Gösta
Frank Andersson med Kinells - Frank
Inger "Pippi" Nilsson - Keep On Dancing
Anna-Lisa Ingemansson - Änglamark


Anna-Lisa kan kanske vara lite på gränsen eftersom hon inte är så allmänt känd, och Philemon Arthur är obskyr på sitt lilla sätt - men det blir frågan om vem det ryktas vara som ligger bakom detta anonyma projekt. Jag kanske skippar Eilert eftersom han är betydligt mer kommersiell och folklig när det gäller dålig musik - men det beror helt hur publiken beter sig. Det blir bara snutter av varje låt, så de ska besparas att lyssna igenom hela Änglamark i alla fall. Vilket de nog bara är glada över.

Men sedan vet jag inte vad jag ska göra nästa år. Det lär väl sluta med att jag tvingar dem att namnge indiska Bollywood-hits om några år när jag klämt ur musikhistorien på allt som kan tänkas vara underhållande att tortera folk med på en julfest.

För övrigt är jag lite orolig hur pigg jag kommer att vara på Lördag och morsan och brorsan kommer och hälsar på. Måste upp tidigt och städa lite... huvva...

torsdag, december 18, 2008

Recension: Viy (1967)


Tänk att jag lyckats undvika att se Viy i så många år, dessutom när jag ändå tycker rysk film är intressant - speciellt om det rör sig om genrefilm. Mosfilm producerade en mängd oerhört intressanta produktioner, men detta måste vara en av de mest unika. Den är dessutom släppt av Njuta Films i Sverige, vilket är en utmärkt kulturgärning.

Choma Brut (Leonid Kuravlyov) är en ung studerande vid en religiös skola i Kiev. När det är dags för en paus i studierna så råkar han ut för en häxa, som styr honom som en häst, flyger iväg med honom och sedan störtar till marken. Där slår han häxan sönder och samma i skräck och ilska, men ser sedan att det är en ung kvinna. Panikslaget flyr han tillbaka till skolan.

Tyvärr väntar en obehaglig överraskning där. En ung kvinna har blivit nära på ihjälslagen i närheten och har begärt att han ska komma och be för henne. Motvilligt, under tvång, så beger han sig till en liten gård där det visar sig att den unga kvinnan dött - och givetvis är det samma unga kvinna som maskerat sig som en ond gammal häxa!

Nu väntar tre nätter av skräck när han tvingas be för häxan... som inte alls är villig att låta sig dompteras av en sketen yngling!

Detta är en kort film, under åttio minuter. Men den är så sprängfylld av visuella fantastiska lösningar, coola scener, burlesk humor och vackra scenerier. Det burleska kommer troligen från att den kommer från en saga av Nikolai Gogol, det är väldigt ryskt och många män med stora mustascher som sjunger och är fulla.

Den som klarar av sånt i ungefär trettiofem minuter kommer att få en fantastisk upplevelse när andra halvan sätter igång och de tre nätterna av skräck rullar på! Här har vi ett par av de läckraste scener jag någonsin sätt. Första natten så svävar häxan ur sin kista och försöker attackera Choma - som omringat sig med en magisk kritcirkel. Så snyggt. Under den andra natten så använder häxan sin kista som slagdon och surfbräda och susar omkring i den låsta träkyrkan och försöker vålda sig igenom kraftfältet runt Choma.

Sedan har vi den tredje natten... som är så fylld av coola effekter, fantastiska monster, makabra detaljer, synvillor och färgillusioner som jag inte riktigt begriper mig på hur de gjort. Vampyrerna är asbisarra, demonerna är så konstiga som demoner kan bli, häxan är satantiskt vacker och Viy, som gör sitt framträdande, är ett bisarrt gummimonster med så tunga ögonlock att han behöver hjälp att öppna dem.

Fantastisk film som gärna hade kunnat få vara en timme längre med monster och häxor!

onsdag, december 17, 2008

Recension: The Rage (2007)


Det var länge sedan jag såg en lågbudgetsplatter av en sådan kaliber som The Rage, nyligen utgiven av Njuta Films. Det rör sig absolut inte om något mästerverk, något nyskapande eller något som kommer att vända upp och ner på ditt liv. Men kul har man.

Andrew Divoff spelar den olycksalige ryske vetenskapsmannen Viktor Vasilienko. Han har i många år försökt komma fram till ett botemedel mot cancer, men blivit totalt fuckad av myndigheter, privata bolag och alla andra som velat tjäna en hacka på att behandla cancer och inte bota det.

I alla fall så tänker han infektera hela USA, som en hämnd på kapitalismen, och sedan kunna erbjuda det enda botemedlet. Nu har han inte direkt lyckats så bra, och hans försöksoffer blir mest bara muterade vansinniga zombisar med väldigt dåligt humör... och en dag smiter en av dessa, smittar några gamar och vips så sveper det ner zombie-gamar mot ett gäng oskyldiga, marijuana-rökande ungdomar i husbil. Och sedan är tar det rejäl fart med gamar, zombies, mer gamar och mer zombies!

Egentligen snackar vi inte om en zombiefilm här. De som förekommer är muterade människor, men är väl på sätt och vis - vissa i alla fall - levande döda. De mest förekommande monstrena är dessa muterade blodtörstiga gamar som gärna sliter huvudet av sina offer!

Det rör sig alltså om en vild, färglad blandning av osubtil skräck och splatter gjord på en minibudget av familjen Robert Kurtzman (som var "K" i KNB en gång i tiden). Det är skjutet digitalt, på high definition och för det mesta ser det riktigt bra ut. Det enda gången detta lyser igenom är under några minst sagt misslyckade bluescreen-sekvenser inuti en husbil, men annars har jag inget att klaga på.

De digitala effekterna är ojämna, som det brukar vara när en film är gjord på såpass låg budget, men det fungerar bra med stilen och blandas med hejdlösa och väldigt blodiga och slemmiga praktiska effekter. Den kapas kroppsdelar, spetsas, krossas och gnags på i mängder - och Kurtzman satsar inte på något finlir här. När det blöder så blööööder det. Allt med en gnutta humor (men inte så mycket faktiskt) och mycket hjärta.

Bäst är Andrew Divoff i, för en gångs skull, en större roll. Reggie Bannister gör en cameo och är kul i den, och de övriga skådisarna fungerar väl som offer.

Gory trash, folk som röker hasch.
Massor av gore, vidöppna sår.
Gott om smärta
och en film gjort med hjärta.

Recension: Vår man i Beirut (1965)


Så har Fin de Siècle Media slagit till igen, denna gången med en av de få filmer som Luciano Martino har regisserat, nämligen den läckra Vår man i Beirut. Det är klassisk eurospy-film: en vrålsnygg Richard Harrison, vackra kvinnor och skurkar som verkligen ser onda ut!

Richard Harrison spelar Bob Fleming, agent 077. En kvinnojagande amerikansk agent som får i uppdrag att ge sig in i jakten på ett gäng ryssar som mördat ett flertal kända och aktade män. Det verkar som om de är på jakt efter en microfilm med hemligheter, och spåren leder till Grüne, den sista på mordlistan - som dessutom gömmer sig i Beirut.

Agent 077 beger sig naturligtvis dit och blir involverad både i mordiska ryskar, mystiska kvinnor, knivslagsmål - allt assisterat av en hemlig agent, och taxichaffis med en specialutrustad bil...

Detta är första gången jag ser Harrison i en film som inte innehåller halvnakna män med svärd eller ninjor, och det är en väldigt trevlig överraskning. Att inte Harrison blev en större stjärna är förvånande. Han är extremt charmig, helt okey som skådis och bra när det gäller action. Dessutom ser han extremt stilig ut. Som om Ben Affleck hade varit snygg, om ni förstår vad jag menar?

Handlingen i sig är kanske inte så speciell, men den blir aldrig trist och det är en frisk och underhållande blandning av jakter och slagsmål. Luciano Pigozzi (även känd som Allan Collins), Italiens svar på Peter Lorre spelar dessutom en av de grymma ryssarna. Inte illa.

Dessutom vill jag också påpeka att Carlo Savinas musik är mycket bra, speciellt det orginella ledmotivet - som också ekar över det fina galleri av affischer och lobbykort som följer med som extra på DVD'n. För övrigt så är det en fin utgåva, en anamorfisk print i korrekt ratio. Bilden är definitivt okey, men den har en del smuts och repor. Men det klarar man av utan problem.

Fin de Siècle Medias tidigare släpp Flashman var en renodlad actionkomedi, medan Vår man i Beirut är mer straightforward agentrulle med lite trendriktiga glimtar av humor, romantik, action och intrigvändningar. Plus några finfina explosioner givetvis. Vad annars i en sån här toppenrulle?

Filmen kan ni förslagsvis köpa på SubDVD eller annat valfri favoritbutik :)

"Thats why I fricking hate foreign movies, they suck!! Why even make something so stupid and useless"


YouTube, vår trailer för Kraftverkl 3714, så fick vi en underbar kommentar av en amerikan med nicket Stangboy94:

"ok, what the hell is this movie about? This trailer didn't answer or explain anything. All I saw was a weird noise and people look up and around, thats it. Thats why I fricking hate foreign movies, they suck!! Why even make something so stupid and useless."

Vi funderar på att använda det som försäljningsargument i fortsättningen, eftersom det faktiskt blir positivt i vår vedermöda att få filmen och trailern att vara så kryptiskt som möjligt :)

Den materialistiska kristendomen


Ni vet, jag fick höra mycket om hur underbart himlen var när jag var barn. Det var på söndagsskolor, tonårsgrupper, kristna ungdomsläger och allt annat som användes för att hjärntvätta en till att bli en god kristen människa (som ni har förstått så lyckades man inte så bra). Något som hela tiden har dykt upp är den enorma mängd lyx som himlen består av. Det är gator och murar av guld, portar av ädelstenar och enorma mängder mat och dryck. Det har nämnts så ofta i predikningar, böcker och i diverse andra medier att det kändes som någon form av lockbete: tro på gud och ni blir rika. Ungefär som den onyttiga högerpopulistiska framgångsteologi som till exempel Livets Ord och andra sekter sysslar med. Pengar är bra. Materialism är bra. Fast man glömmer bort människan, som vanligt alltså.

Vad har vi för nytta med ett himmelrike som är dränkt av guld och ädelstenar egentligen? Vad ger det oss som människor? det är nödvändigtvis inte vackert att titta på i alla fall. Det känns som mycket yta, men lite innehålla. Som en reklamfilmsregissör på Söder. Ni förstår liknelsen. Det nämns väl kanske i bibeln på något sätt? Jag kommer faktiskt inte ihåg, men för det mesta känns det som ett modern påhitt. Något som fattiga hjon har fått höra av de kyrkliga ledarna för att kunna dras in i religionens klibbiga nät. Tänk att kunna sitta hukad i sin kyrkbänk och drömma sig bort om livet efter detta. Jag kan förstå hur det kändes hoppfullt. Då kunde man lika gärna vara slav åt överheten, eftersom man skulle få sin belöning i döden.

Pengar, dyra kläder och flotta lokaler verkar vara viktigt för religonens företrädare. Vi kanske är lite blygsammare här i Sverige, men de flesta erkända predikaterna som även ses upp till av svenskarna driver ett liv, karriär och religion i lyx. Vem bryggde Pastor Dr. Robert H. Schuller sin kristallkatedral åt egentligen? Åt gud? Åt folket? Nä, åt sig själv. Som en märklig minnesstod över sitt tveksamma livsverk som svinrik predikant. Det är bara att åka till Kalifornien och ta sig en biltur runt om för att se alla dessa pengakyrkor. Och ännu värre, zappa in TV-kanalerna och ni får se snubbe efter snubbe stå i sina sidenkostymer och håva in pengar. Naturligtvis finns det mer än så, det är bara toppen på det religiösa isberget.

Jag gillar inte pengar, men jag gillar vad de kan göra. Det är inget fel att unna sig saker och ting, ha ett fint hus. Men när man använder gud, jesus och den helige ande för att ursäkta sitt eget frosseri är bara tragiskt. Det är de flesta predikanter och kyrkliga ledare jag känner till skyldiga till. Och folk köper det. Allt i guds namn. Tragiskt.

Men han är ju gammal?

Läser om Jeffrey, sextionio år, som vägrar bli gammal... men han är ju gammal. Eller ja, han är närmare 70. Egentligen så bevisar det inget alls, jag antar att medellivslängden i USA för män är över sjuttio bast hur som helst. En muskelkropp tror jag inte säger så mycket, och leder och skelett lär nog ändå vara långt ifrån en trettioårings kropp - oavsett vad de själva säger. Naturen har sin gång och det går helt enkelt inte att förhindra. Dessutom tror jag inte att injektioner av tillväxthormoner och testosteronsprutor inte är speciellt bra heller. Men men, det är deras liv. Vi får väl se vem som dör snabbast.

Personligen har jag aldrig fattat alla som sliter så för att inte dö för tidigt. Uppenbarligen dör de ändå vid en normal ålder som alla andra, kanske ett år hit eller dit. Personligen ligger jag hellre och är lat och njuter av livet än dör av en hjärtattack i joggingspåret. Finns trevligare ställen att dö på. Ligga där svettig och med ansiktet fyllt av barr. Inte min grej.

Förutom morbror Sigge så verkar vi vara ganska seglivade i släkten, och detta trots att allt inte har varit så stadigt och lyckligt. Men jag tror det har med attityden att göra. Envisheten. Man hänger kvar helt enkelt.

Jag brukar tänka på min egen död ibland. Det kan vara bra att ha koll på den, försöka anpassa den till något behagligt sammanhang. Inte på ett sjukhus i alla fall, omgiven av ointresserade sjuksköterskor som bara är där håvar in en mager lön för att sedan gå hem till sin familj och glömma bort allt annat. Inget fel med det, familjen är viktig, men jag vill inte låta sjukhuspersonal bli familj.

Ni kan notera det, ni som känner mig, att den låten som ska spelas på min begravning är Out On The Road av och med David Ackles. En till uppbyggnaden närmast religiös upplevelse, fast med en betydligt intelligentare text än Pärleporten. Det handlar om att acceptera livet, inte vara rädd för att misslyckas, huvudsaken är att du fortsätter leva. Det tycker jag är bra resonerat.

När jag tänker efter så handlar nog denna hälso-hysteri över att man har en allvarlig rädsla för döden. Har man inte den där rädslan (som jag) så tror jag att man lever länge och gott ändå.

En Juldikt: Dagen då Rudolf gick över gränsen


Orolig i sin sömn renen Rudolf är
Han i mardrömmen våldsamt och otäckt svär
Hoppas att ångesten en dag tar slut
Att vackra drömmar står tätt på lut

Av och an i sängen hans stora kropp rullar
Utanför så leker tomtebarnen, i snön så glatt drullar.
Hornen river ner klocka och julestrumpa
Rudolf med ångest ur sängen skumpa.

Svettig och utmattat han på golvet ligger
Om nåd och försoning han gråtande tigger
Mulen blinkar rött hela förbaskade dygnet
Rudolf vill bara sova, läka det inre stygnet

Två timmar till festen och inga gåvor att ge
De andra djuren bara kräver, Rudolf stillsamt le
Men denna julafton ska de få sin juleklapp
De ska få smaka på Rudolfs dödliga rapp

Med spikpistol han först sina renvänner avlivar
Sedan han hör hur barnen där ute med varandra kivar
Ner plockar han geväret från stalleväggen
”Nu ska de få smaka, de otäcka dräggen”

Julemusiken från gården lätt dämpar barnens skrik
Rudolf han skrattar sataniskt och gräver ner deras lik
Inne i köket tomtemor pysslar och bakar kakor
Ett fromt leende speglar sig över hennes dallriga dubbelhakor

Men glädjen snabbt den försvinner
När Rudolf hennes skräckslagna ögon vinner
Geväret hennes hjärna på väggen placerar
Med hornen han hjärnslamsorna lätt parerar

Tomtefar, den tjocka jäveln, i mysfåtöljen vila
Rudolf dänger klöven i hans öga, ger en redigt blodig blåtira
Tomtefar förskräckt skriker ”Rudolf, vad tar du dig för?”
Hinner inte mer, förrän vapnet avlossats och han i spasmer dör.

Vår vän renen, han djävulskt ler
Inne i staden finns det många fler
Kanske en dag mulen slutar lysa
Han bara av tanken börjar rysa

Upp mot fallande snödun han tittar
In mot staden han mycket lätt hittar
Klövarna, de lättar från marken lätt
Han på mord och våld aldrig blir mätt

Mulen tjänar sitt syfte i mörkret med blodrött sken
Skynda skynda, till Kalle Anka han får inte bli sen
Ingen ska hindra denna blodets natt
För Rudolf, den gamle renen, har helt enkelt fått fnatt.

Fred Anderson

tisdag, december 16, 2008

Recension: The Triumph of Hercules (1964)


Vi fortsätter min lilla peplumfestival med ännu en Alberto De Martino-rulle, nämligen den roliga - men långt ifrån perfekta - The Triumph of Hercules. Denna gången är det goofy-hunken Dan Vadis som flexar framför kameran. Vilket är ett mindre lyckat val.

Prins Milo (en lyckad Pierre Cressoy) spelar en ond kille som gärna vill härska över landet. Han berordrar sin kollega och vakt Gordio (en mycket ung Howard Ross) att mörda kungen och de skyller det hela på bonden Euristeo (Piero Lulli).

Hercules (Dan Vadis) som lever ett fridfullt liv ute på landet får reda på misstankarna om mordet och beger sig till stan, där han givetvis kärar ner sig i prinsessan Ate (Marilù Tolo). För en gångs skull så vill inte skurken äkta prinessan, utan hans plan är helt enkelt att hon och den som vinner henne i en tävling (som i alla dessa filmer så vinner man endast rätten att gifta sig med sin drömkvinna genom att slåss i en arena) ska förolyckas.

Samtidigt så har Milo fått tag i en magisk dolk av sin häx-mor, en dolk som styr sju stycken övermänskligt starka guldmän! Naturligtvis måste Hercules både slåss mot dem, mot Milo och hans vakter, rädda befolkningen och vänner undan tortyr och död och samtidigt skydda Ate... some days you just can't get rid of a bomb!

Även om Dan Vadis klarar sig bra i actionscenerna, och skuttar fram som en belgisk muskelgasell så ser han tyvärr så vansinnigt korkad och tokig ut att det är svårt att ta hans Hercules på allvar. Dock så fightas han mycket, och det tar tack och lov bort hans fåniga ansiktsuttryck en aning.

Som de flesta andra peplums så är budgeten minimal, men De Martino försöker få till lite djup med hjälp av en del lyckade och en del mindre lyckade mattepaintings. Arenan som förekommer ser misstänkt platt ut och alla stora helbilder (vilket iofs rör sig om en enda vinkel) är väldigt statistiska, medan man hellre fladdrar runt med närbilder för att dölja att det troligtvis inte finns mycket arena alls att komma med.

Men den säljande detaljen i denna filmen är de sju guldmännen, vilket helt enkelt är sju stycken muskelmän med guldfärg över sig och flintfrisyrer. De är lika fåniga som de låter, men De Martino ser till att de hela tiden får slåss och vara allmänt elaka mot alla bönder de ser - och en del andra - vilket gör att det aldrig blir tråkigt.

En trevlig liten peplum, tyvärr utan monster.

måndag, december 15, 2008

Spelfilmer om skapandet av europeisk genrefilm?

Det finns inte så många. I USA kryllar det av filmer om filminspelningar, men det berör naturligtvis bara amerikansk film av den mer kommersiella sorten. Det finns så få skildringar av hur italienska, spanska, franska... ja, europeiska genrefilmsinspelningar att jag inte blir klok på det. Tänk hur hur enormt mycket film det har gjorts i europa, speciellt under guldåldern. Men det finns några undantag.



I Jean-Luc Godards Le Mépris så skildras delvis inspelningen av en fantasyfilm som regisseras av Fritz Lang (som spelar sig själv ska tilläggas). Dock så var det så förbaskat länge sedan jag såg den att jag är väldigt osäker på vad som skildrades. Men så rör det sig om arthouse också, väldig bra sådan. Ska leta upp min dammiga VHS och se om den är värd att uppgradera till DVD.



Lucio Fulcis underskattade och självreflekterande Cat On The Brain från 1990 måste anses vara en unik film på flera sätt. Dels är det en skräckfilm som blandar in regissören av filmen själv i något som är svårt att avgöra vad som är verkligt och vad som är fantasi - det vill säga det som Wes Craven gjorde några år senare med fina New Nightmare. Men det är också en skildring av den italienska genrefilmens förfall, med allt lägre budgetar, dåliga effekter och kaosartade inspelningar. Det känns som om mycket är väldigt personligt och det som sker i filmen behandlar säkert Fulcis egna upplevelser i karriären. Filmen som sådan är lite ojämn, men är när den kom helt klart det mest kreativa och interssanta som Fulci gjort på flera år.



En film som känns lite bortglömd med som borde intressera alla fans av europeisk sleaze är Torremolinos 73, en samproduktion mellan Spanien och Danmark. Den handlar om en uppslagsverksförsäljare som tvingas börja spela in porrfilm för skandinaviska kunder och sedan så småningom får regissera sin egen högst Jess Franco-artade arthouse-erotiska-skräckfilm i turistparadiset Torremolinos. Det andas Franco, det andas spanskt sjuttiotal och den är dessutom sanslöst rolig. Synd bara att så får ha kopplat Uncle Jess-kopplingen.



En av de senaste filmerna att behandla europeisk genrefilm är den utmärkta CQ, av Roman Coppola. Jeremy Davies spelar en ung klippare som tar över regin på superduperfilmen Dragonfly, en fransk-italiensk spion-film med en kvinnlig Barbarella/Diabolik-inspirerad karaktär. Filmen i filmen är väldigt träffsäker och känns verkligen som en äkta kitchprodukt från sextiotalet. Giancarlo Giannini är dessutom lysande som en pastish på Dino De Laurentiis. Jason Schwartzman dyker även upp som regissören Felix DeMarco, specialist på brittiska (känns det som) skräckfilmer med mycket naket och blod.

Finns det några fler filmer som visar hur det gick till på "den gamla goda tiden"? Det hade varit väldigt intressant att se en film vars handling har till bakgrund av en western, en peplum eller en giallo.

meglomani

Det finns inget tröttsammare än personer som anser sig lida av meglomani. Eller hur man nu stavar det. Jag har stött på några i mina dar, men alltid med dessa självssäkra män (för det rör sig sällan om kvinnor) så döljer det sig uppenbarligen någon med både liten-peniskomplex och talanglöshet.

Jag tror detta tillstånd handlar om att man blåser upp sina egna kunskaper och sin egen begåvning till något som är så absurt stort - och alla runt omkring vet att det är motsatsen som gäller - att det närmast blir parodiskt. Man försöker dölja att man inte har något att erbjuda med hjälp av "lite" överdrifter.

En person jag arbetade med en gång brukar gång på gång jämföra sig med flera av de riktigt stora i branschen. Inga som är direkt bra, men som bevisligen drar in pengar. Själv drog han inte in ett skit, även om han gång på gång kör den lögnen på forum och på sin egen blogg. Till slut är det som om han ropat varg så många gånger att man helt enkelt inte hör vad han har och säga. Att sedan alla hans insatser i karriären är misslyckade - både bland publik och branschfolk - hör också till saken.

En sådan här person drar gärna till sig nykomlingar i branschen, såna som gärna slickar fötter får att få sig en tå in i ett arbete. Jag tror aldrig jag själv sjunkit så lågt någon gång. Jag är smartare än så, kanske. Ska inte anlysera det för mycket.

Personer som är så här är energislukare. De drar ut det sista av kreativiteten ur folk de känner och sedan kastar de bort dem. Givetvis finns det en del loosers som hänger kvar, kanske för att de tror att denna människa är det sista hoppet i deras egen karriär, och väljer att förnedras istället för att stå på egna ben. Från mig lyckas de aldrig dra den här energin, mest för att jag helt enkelt slår undan benen på dem redan från början och försvinner iväg mot andra mål. Jag behöver inte sådana människor, det är de som behöver mig - och när jag, ett tilltänkt offer, försvinner så försvinner också deras kraft. Tills de hittar någon ny, mer lättlurad.

Sådana här personer kan sällan överleva själv heller. De behöver någon som kan tycka om dem, som kan se upp till dem. Att den personen sedan får ta det ekonomiska, betala räkningar och se till att livet ser gott ut för dem båda hör också till. För en person som anser sig lida av storhetsvansinne kan sällan heller sköta sin egen ekonomi. Det blir mycket lån och gentjänster som aldrig betalas igen. Tragiskt.

Man träffar på så många miffon i livet. Skönt att man helt enkelt är kall nog att inte låtsas om dem när man möter dem på stan. Den ultimata förnedringen. Rekommenderas varmt.

söndag, december 14, 2008

Recension: Medusa Against the Son of Hercules (1963)


Hurra, det var på tiden! Äntligen en rejäl peplum - nu också med inte mindre än två gummimonster! Medusa Against the Son of Hercules är en riktigt kul rulle som endast lider av undermåliga utgåvor. Läs och se varför den är så trevlig!

Kungadömet Seriphos lider av fattigdom och hungersnöd, men är ändå hyfsat lyckliga. Det enda som förstör deras vardag är det faktum att den enda vägen de kan forsla sina varor är genom Argus, ett betydligt girigare kungadöme. Den andra vägen är spärrad av en stor vattenlevande drake samt naturligtvis, Medusa!

För att råda bot på eländet och kanske komma billigare undan Argus girighet så föreslås det att Prins Galenore (den utsökte skurkskådisen Leo Anchóriz), som är son till kungen av Argus, ska få gifta sig med dottern till kungen av Seriphos. Dottern är inte helt emot det, men hon är egentligen mer intresserad av den hunkige fiskaren Perseo (Richard Harrison). I alla fall så blir det lite bråk och det slutar med att hon vill gifta sig med den av Perseo och Galenore som vinner i en tävling (som består av våld och ond bråd död givetvis). När Perseo faktiskt vinner så gör det Galenore förbannad och han kidnappar prinsessan - som blir fritagen, men det hela urartar till att det blir krig på gång.

Men hur ska Seriphos klara sig mot den betydligt mäktigare armén från Argus? Jo, de sätter Perseo som härförare och hoppas att han, med sin lättklädda utstyrsel och tredagars-skäggstubb ska slå fienden på fingrarna. Det finns bara ett rejält hinder i planen: Medusa!!!

Som vanligt är alltså storyn inte så mycket att snacka om, men Alberto De Martinos eleganta och fartfyllda regi gör att det aldrig blir riktigt. Det är gott om action och och halvtaskiga, men flotta, mattepaintings. Det som gör att den skiljer sig från den övriga peplum-mängden från det här året är att man lagt lite energi på slagsscenerna och skrapar ihop kanske hundra statister som får attackera murar med stegar och falla av hästar på tusen olika sätt. Det känns lite ambitiösare helt enkelt.

Höjdpunkterna är dock Carlo Rambaldis gummimonster. Först ut är en tuff och småseg drake, som drägglar omkring på stranden och svajar med halsen så att folk far av hästryggarna. Hur de dör är svårt att säga, men bara skräcken av att se den draken måste ha varit nog. Det är många och långa scener med draken, som man får se ordentligt. Carlo har byggt den i "naturlig" storlek (hur naturlig en drakes storlek nu är?) och trots att den är lite seg så är den riktigt effektivt. Men... MEN... det bästa är nog ändå Medusa!

Vanligtvis är Medusa bara ett fruntimmer med ormar på huvudet. Här har man helt kastat bort sånt trams. Medusa är ett långsamt, kusligt, stort tentakelmonster med ett enda stort öga som hypnotiserar sina offer till sten. Hon liksom vaggar fram genom sin dal, mellan förstenade soldater. Det är extremt coolt. Det är som hämtat från en helt annan film, en science fiction-skräckis eller nåt, och grymt välgjort. Ett höjdarmonster!

Hunkar, monster och fältslag. Det är det som behövs en söndag som denna.

Recension: Impulse (1984)


Meg Tilly, Jennifers tillbakadragna syster spelar huvudrollen i denna märkliga film i skymningslandet mellan exploitation och arthouse. Det är synd att man försökt marknadsföra Impulse som en erotisk thriller då den är väldigt långt ifrån de markerna.

Stuart (Tim Matheson) och Jennifer (Meg Tilly) är ett ungt och lyckligt par. Han är framgångsrik kirurg och hon är dansare. En dag så ringer hennes mor, kallar henne de hemskaste saker och skjuter sig sedan i huvudet. Hon blir allvarligt skadad, men överlever och Stuart och Jennifer åker till den lilla idylliska staden för att hälsa på.

Men sedan en liten jordbävning, som högst förstörde några rutor i den lilla frisörsalongen och skrämde några hundar, så har något förändrats. Det är som om folk hela tiden vandrar runt på tå, hela tiden rädda för att slappna av. Men när de väl gör det så agerar de impulsartat. Det innersta som de kan fantisera om, allt sånt där som censureras bort av det sunda förnuftet kommer upp till ytan. Det kan vara som att gamlingarna spelar fotboll med en burk på gatan och kissar på Stuarts bil, till att sjukhusets gamla doktor börjar leka med tanken att ta livet av människor och sheriffen jagar barn med automatvapen.

Snart så gör sig befolkningen bekväm i galenskapen och allt accepteras. Någon har sprängt bron och en anonym jeep åker omkring i utkanten av staden och studerar befolkningen. Snart så börjar också Stuart, Jennifer och hennes familj att smittas av galenskapen...

Detta är en mörk och udda liten film. Den är sannerligen ingen vanlig b-rulle, och alldeles för smal för att kunna vara mainstream. Naturligtvis blir den inte dålig av detta, utan snarare en riktigt spännande thriller som hela tiden är oförutsägbar. Den lyckas med att chocka åskådarna med några obehagliga överraskningar, men blir heller aldrig riktigt snaskigt exploativ - även om den givetvis bjuder på en del våld och sex.

Skådespeleriet är ypperligt och Meg Tilly är lysande som vanligt. Hon är som Jennifer Tilly, fast spelar under istället för över. Och jag gillar båda. Tim Matheson ser jag fortfarande som tokstollen från Animal House och 1941, men det är bara att ta en snabb titt på hans filmografi för att inse att han uppenbarligen är så mycket mer än så. Här balanserar han väldigt bra på kanten mellan myskille och tokpervo.

Impulse ska ni verkligen ge en chans. Glöm bort artworket och ta en titt på denna skamlöst bortglömda "småstad-blir-galen"-rulle.