lördag, december 27, 2008

En dag i Kairo


Hittade detta på en sida där jag inte loggat in på evigheter. Det är som att få en skallning över näsan hur ung och vacker man var en gång. Platsen var en bar i södra Kairo, tiden stod still och människorna var lika skrämmande som älskvärda.

Aziz, en av mina tre tjänare - tillika vänner och själsfränder - tog det här kortet. Jag hade just dragit i mig en glas whisky och sett min Mahmoud låta vattenpipans röksvans virvla upp mot trätaket och spridas över lokalerna med hjälp av den rostiga förkrigsfläkten. Utanför lekte barnen med en hemmagjord boll, korg och tygstycken, och försäljarna försökte överrösta varandra med fantastiska och unika erbjudanden.

Året var 1942 och utanför pulserade världskrigen som långsamma sniglar över jorden. Det skulle komma till Kairo förr eller senare, trodde jag i alla fall. Men vad skulle det göra mig? Fler kunder och mer pengar innebar också fler lugna stunder på lantstället. Det var bara en gammal gård några mil från staden, men under palmträden kunde jag meditera och känna hur kaoset inom mig, av stressen från den lilla bazaren, kunde lägga sig ner som nybakat Eesh baladi på plåten.

På något sätt så längtar jag tillbaka till den tiden, i mina drömmar, i min fantasi. Kanske någon gång. Vem vet?

Recension: The Super Inframan (1975)


Wow! Jag tror jag precis såg det skönaste, roligaste, bisarraste Ultraman-plagiatet någonsin! Nä, det är fel att kalla det plagiat. Den är i en helt egen klass, The Super Inframan - Shaw Brothers otroligt lyckade försökt att göra superhjälte-action á la Japan!

Det händer hemska saker i Hong Kong. En flygande drake krashlandar nästan på en skolbuss, en jordbävning störtar ner hela vägen, Hong Kong står i lågor och mitt i allt detta så inser myndigheterna - som har ett coolt högkvarter med en armé av killar i tajta overaller.

Deras chef, professorn, har experimenterat fram - på väldigt obskyra vägar - Inframan, en näst intill odödlig korsning av man och robot. Det blir givetvis Rayman (ingen mindre än Danny Lee!) som förvandlas till honom det är fara på gång.

Skurken i det hela är Prinsessan Mom, som antagligen är en demon... eller en utomjording, eller något som vi aldrig hört om förut. Hon har ett helt gäng gummimonster: plantmonstret, spindelmonstret, röd mustasch-monstret, hårdemon-monstret osv osv som är redo att krossa myndigheterna och ta makten över jorden!

Endast Inframan kan stoppa dem!

Detta är så vansinnigt kul att det är vansinnigt. Det är asiatisk monsterfilm korsat med Ultraman (som iofs är japansk monster filmer) och sedan korsat med Shaw Brothers kung fu! Det är starka färger, ett fenomenalt coolt widescreen-foto, tonvis med action, fighting och explosioner. Prinsessans vanliga armé är ett gäng skelett-killar i motorcykelhjälmar och de bor inuti Djävulsberget - som naturligtvis är en vulkan!

Visst, gummimonstren spricker upp ibland när kung fu-hoppen blir för våldsamma och linor syns här och var, men det är inte heller något man ska fokusera på. Det är grymt bra underhållning, gjord med en sådan energi att man bara baxnar. Man har lagt mycket pengar på produktionen och det känns inte som om man dödat några darlings. Monstrena är lite Yokai-aktiga och oftast lika stora som människor, men två av dem växer och blir giganter och förstör lite omgivning trots allt.

Jag vågar nog säga att det är en av de bästa i genren jag sett. Den har inte ett uns av seriositet, men den är minst lika bra och galen som sina japanska föregångare. Inte illa alls!

Här nere kan ni se trailern, och är det så att ni INTE vill se filmen efter att ha sett den så är det något fel med er ;)

Julafton: En ensam man på Medborgarplatsen...

Jag tänker inte gå in på vad jag gjorde på julafton, när det gäller mat, presenter och annat överflöd. Själv firar jag inte jul, men jag umgås gärna med vänner och då är det tyvärr lätt att det ser ut som om man "firar" julen. Roligare än att sitta hemma och uggla framför teven i alla fall. Festligheter är nästan alltid kul.

När jag kom upp vid Björns Trädgårds, vid medborgarplatsen (det är sjukt töntigt att säga "Medis" kan tilläggas) så var det första jag såg en gammal man som kravlade omkring på den kalla marken. Det var ingen som brydde sig, som vanligt, i vår högervärld. Han kan ha varit runt sjuttio år, ganska bra klädd - inte stiligt, men med något som såg ut som arbetskläder.

Givetvis, som en medmänniska, så hjälpte jag honom upp. Han kunde knappt stå. Han var både nerkyld och berusad, och ögonen var tomma och blanka. "Du ska nog sätta dig ner" sade jag och ledde honom mot en bänk. Folk tittade givetvis på oss, eftersom jag höll en gammal full man i handen. Fuck them.

Jag fick honom att sätta sig ner till slut. Han väntade på en taxi kom vi fram till, skulle till Skarpnäcks Gård. Eftersom han var helt nollställd så gick det inte riktigt att kommunicera, men taxin skulle komma snart - så jag hoppas att det blev så - och att taxichaffisen orkade ta hand om honom.

"Sköt om dig" sade jag. Skulle aldrig falla mig i att säga "God Jul". Det hade varit ett nedlåtande slag i ansiktet på mannen. Sedan var jag tvungen att gå vidare. Men jag hade hjälpt honom en bit på traven i alla fall, eftersom ingen annan gjorde det.

Det går att se om en människa är ensam enbart genom att titta på hans eller hennes ögon. Det finns något vädjande där.

Men det är jobbigt att titta in i sådana ögon, man är rädd att se sin egen spegelbild där.

Det är så klart att bocken ska brinna!


Julbocken har brunnit igen, och det är helt klart en av de finaste jultraditioner vi har i Sverige. Jag skrattar bara när jag läser någon stackars moralbloggar som hävdar att (i detta fallet) "pyromaner" är "terrorister". Haha. De vet inte vad en terrorist är.

Anna Östman, presstaleskvinna för Bockkommittén, svarar på frågan om inte bockbränderna är bra reklam:

"Nej... Det är människor från 105 länder som hittills i år har följt bocken via webbkamerorna. Och många blir nog oerhört ledsna när de får reda på att han har brunnit, säger hon."

Det är här man inser att Bockkommittén helt saknas självdistans. Anledning att människor från 105 länder följer bockens äventyr på sina webkameror är inte för att den står still och är tråkig, utan för att de vet att den ska brinna förr eller senare.

Kanske är det en omedveten protest mot den vidriga julhysterin? Jag vill inbilla mig det i alla fall...

fredag, december 26, 2008

Recension: Starcrash (1978)


Är det inte dags att omvärdera Luigi Cozzis rymdopera Starcrash? Innan jag såg om den så gjorde jag lite research på nätet för att se vilka åsikter som egentligen flyter omkring där ute. Det är väldigt sällan jag läser något positivt om Starcrash. I nio fall av tio rör det sig om "den värsta filmen som gjorts" eller "duger gott att skratta åt". Totalt brist på respekt alltså.

Nu påstår jag inte att Starcrash är ett mästerverk, men den är inte ens i närheten så dålig som de flesta påstår. Däremot så är det extremt självmedveten. Vi som sett Cozzis regiarbete vet att alla hans filmer är väldigt olika. Det är en ny stil för varje film i stort sett, och alla har också ganska naiva manus. Men det känns ocksås om Cozzi medvetet arbetar med den stilen.

Som de flesta vet så är Cozzi en mycket stor fan av serietidningar, amerikanska science fiction-filmer från femtiotalet, japanska monsterfilmer och Ray Harryhausens fantasyrullar. I Starcrash har han, med en liten budget och med mycket barnasinne försökt göra en femtiotalsrulle för sjuttiotalet. Även om Star Wars givetvis är en inspiration så finns det inte mycket av Star Wars i det visuella. Stjärnorna lyser i världens alla färger, kostymerna är som hämtade från Mario Bavas Planet of the vampires och valfri Toho-produktion, scenografin likaså och dialogen är naiv, men äkta. Det är en fanfilm regisserad av det ultimata fanet.

Gesterna är yviga, frisyrerna är vilda och kläderna är helt vansinniga. Det finns stora inslag av peplum och fantasy, allt uppbyggt med special effekter som är långt ifrån perfekta, men som är gjorda med kärlek och mycket stil. Det gör ingenting att trådarna syns som håller upp rymdskeppen. Det gör inget att stop-motion-scenerna är enkla och primitiva. Det gör inget att laserstrålar och himmelsvyer befinner sig i en helt annan dimension. Jag tror inte Cozzi själv tycker att det gör så mycket. För han har gjort ett eget, färgsprakande science fiction-spektakel med David Hasselhoff, Marjoe Gortner, Caroline Munro, Joe Spinell och Christopher Plummer. Och hur många har fan lyckats med det? Dessutom med musik av John Barry!

Ren tekniskt finns det faktiskt en scen som är riktigt bra. Det är då Akton (Gortner) och Simon (Hasselhoff) använder sin version av lightsabern och slåss mot två stycken animerade robotvakter. Först och främst är själva ljussablen utmärkt. Minst lika bra som ILM's arbete i Star Wars, och sedan är skådespelarna väl koreograferade mot deras animerade motståndare. Det är inte lika långt eller avancerat som i Jason and the Argonauts eller Star Wars, men det är faktiskt riktigt bra.

På slutet ser vi en stenseriös Christopher Plummer (som nog var den enda skådisen som inte riktigt förstod vad det var för film han var med i) som, riktad mot publiken, avslutar filmen med några ord om kommande faror. Det är som avslutningen på en saga där Plummer är berättaren. En saga som endast Cozzi hade kunnat koka ihop.

En saga med mycket kärlek... och liten budget.

"Imperial Battleship, halt the flow of time!"

Recension: Dinocroc (2004)


Roger Corman har alltid producerat genrefilm med en viss edge, även om det enbart är för pengarnas skull. Han har lärt sig känna igen talang och får i stort sett alltid till intressanta exploitationfilmer. Dinocroc är helt klart en av de mer ambitiösa monsterrullarna som gått på Sci Fi Channel - även om den inte erbjuder något nytt.

Gereco är ett svinaktigt stort bolag som har experimenterat fram djur som kan växa sig till full storlek inom några veckor, allt för att försöka förhindra hungersnöd och kunna leverera mjölk och andra produkter snabbare till konsumenterna. Tyvärr så har man också experimenterat på krokodiler och detta gör att en liten krokodilunge växer sig lite större än väntat, dödar en forskare och flyr ut i vida världen.

Jane Elliott spelar hundfångaren Diane Harper, dotter till den surmulne sheriffen med samma efternamn (legenden Charles Napier) och blir genom sin vänskap med konstnären Tom (Matthew Borlenghi), vars lillebror har tappat bort sin trebente hund, inblandad i äventyret.

Eftersom både trebent hunt och jättekrokodildinosaurie finns i samma området så går det väldigt illa och snart så är det bara Jane, sheriffen, Tom och en australiensisk krokodilfångare som måste ta ner odjuret innan fler offer krävs!

Dinocroc är väldigt charmig, och den skiljer sig från de flesta nya filmer i genren att ha relativt välskrivna och trovärdiga karaktärer. Ibland blir det riktigt dumt, som när några av karaktärerna sysselsätter sig med hundräddning när nära och kära är i fara istället - men å andra sidan är denna inställning, med natur och djur som goda, en vitkig del i Cormans produktion.

Regissören Kevin O'Neill, som säkert inte haft den fetaste budgeten, gör bra ifrån sig och får till en film som aldrig känns upprepande eller trist. Den skulle ha haft några fler monsterattacker tycker jag, kanske i stadsmiljö eller mot större grupper människor samtidigt, men man kan inte få allt. Det hänger troligtvis på budgeten. Men den är snygg och effekterna är relativt bra trots allt.

Charles Napier är riktigt bra, och gubben har haft fullt upp sedan sitt beryktade gästspel i Dr Phil 2002. Kanske var ett bra karriärsdrag, eftersom karln faktiskt är riktigt bra och alltid sevärd som diverse bufflar.

Filmen får också poäng för en del fint gore, ett barn som dödas grafiskt och ett rackarns gott humör!

torsdag, december 25, 2008

Recension: JCVD (2008)


Det finns stunder i JCVD då jag faktiskt för ett ögonblick slås av tanken att detta är årets bästa film. Sedan försöker jag skaka bort något sådant absurt. Och sedan kommer det tillbaka igen. Det är trots allt Jean-Claude Van Damme, en man vars filmer jag gillar och som jag redan tidigare hävdat är en bra skådis. Men årets bästa film?

Det går inte bra för Van Damme. Han har just förlorat vårdnaden om sin dotter, har stora skulder och tvingas spela in billiga actionfilmer i Bulgarien regisserade av ointresserade Hong Kong-regissörer. Så han beger sig hem till Belgien, för att komma undan, för att försvinna lite.

Men, shit happens.

När hans advokat meddelar att hans check inte är giltig så beger han sig fort som fan till ett postkontor i sin hemstad och ska försöka få tag i lite pengar. Oturligt nog så hamnar han precis i ett rån... och det är han som verkar vara den skyldige!

Det här är bara ramhandlingen. Det är ingenting om vad som egentligen händer. Filmen börjar med en fyra minuter lång actionscen, i en enda tagning, där Van Damme dödar dussintals skurkar och sedan utmattad förklarar för regissören att han inte kan göra sånt här, han är fyrtiosju bast och ingen ungdom längre. När hans lön tar upp åttio procent av filmens magra budget och hans dotter inte vill bo hos honom för att hon blir retad av sina kompisar för sin fars actionfilm... ja, då snackar vi om en man som inte längre kan hålla sig samman.

JCVD är mer ett drama, ett svart sådant, med enstaka stänk av skön humor och en del - men väldigt lite - action. Det är på ett sätt typisk europeisk arthouse med långa tagningar och handkamera, men det går aldrig över och blir pretentiöst. Jag älskar när karaktärerna går ur filmen och talar till publiken, och två sådana moment finns. Ett är väldigt subtilt, då Van Damme kort pekar mot kameran och undrar om han är med i Dolda Kameran, och en där han får en lång oavbruten dagning för sig själv dår han öppnar upp sig totalt i en av de mest imponerande skådisinsatser jag sett på väldigt länge. Det är filmmagi. Kanske pretto, men det är sjuhelvetes jävla bra. Och så sjuhelvetes jävla äkta.s

Jo, jag tror nog detta är årets bästa film för mig. Den berörde mig som ingen annan film, den fick mig att skratta, fälla tårar och känna spänning. Den innehåller äkta och riktigt skådespeleri, och inte de pajaskonster vi ser i svensk film.

Jean-Claude Van Damme är årets skådespelare för mig och han har sannerligen deltagit i årets bästa film. Rekommenderas med en rejäl varm roundkick i ansiktet.

tisdag, december 23, 2008

Recension: Rodan (1956)


Det finns poesi, och så finns det den första japanska monsterfilmen i färg. Rodan är absolut inte mitt favoritmonster, men denna film håller väldigt väl än idag - speciellt för att den faktiskt, liksom första Godzilla är riktigt seriös i sitt upplägg.

En liten japansk gruvstad. Shigeru Kawamura (Kenji Sahara) säkerhetsansvarig för gruvan och när en mängd vatten forsar in i gångarna så startar mysterierna. Hans vän Goro försvinner och snart så dör fler personer i gruvan. Man misstänker Goro, men när en gigantisk larv krashar rakt in i ett närliggande hus så inser man att det monster i farten och som är de skyldiga.

Shigeru råkar själv sedan bli fast i berget och när man väl hittar honom igen så berättar han om ett gigantiskt ägg… och gissa vem som finns i det ägget? Rodan! Det dröjer naturligtvis inte länge förrän ägget kläcks och det legendariska monstret ser till att stampa och blåsa ner så många fina miniatyrer som möjligt!

Som vanligt är jag full av beundran för Toho och deras monster-team. Även om jag tycker filmen börjar lite långsamt, trots stora larver och allt annat, så lever den där kanske främst på en schyst och cool skildring av gruvarbete och relationerna mellan människorna. Det här är när Tohos monsterfilmer fortfarande inte hade förvandlats till ren verklighetsflykt i sprakande färger.

Eftersom det är en tidig japansk färgfilm så flackar färgerna en aning, men det är vackert och realistiskt filmat. Monsterscenerna är som vanligt top notch! Rodan är dessutom betydligt mer flexibel än vad han/hon blev senare, då stelheten tog lite grann på krafterna och coolheten. Här är det full fart och otroligt realistiskt destruktion av japanska städer. Tänk bara när Rodan blåser ner den stora bron och man kan nästan se varenda skruv lossna från sina fästen i ljuvlig slowmotion. De broar jag sett ”i verkligheten” (dvs på TV) som har rasat, ser precis likadana ut som denna. Vilket arbete.

Något som slår mig är att man försökt få filmen lite spektakulärare genom att ha två Rodans, men det lustiga är att – vad jag minns – man inte ser dessa två djur samtidigt. Man kan se en flygande Rodan långt i bakgrunden, medan en stor Rodan är i förgrunden. Men aldrig samtidigt. Det känns som om man helt enkelt hade en Rodan-dräkt och en Rodan-miniatyr och på så sätt kunde trolla lite så att det såg ut som två rackare.

I alla fall en nödvändig monsterklassiker. Den finns på DVD tillsammans med War of the Gargantuas och denna utgåva rekommenderas givetvis varmt. Den innehåller dessutom en utmärkt dokumentär om effekt-folket bakom Toho’s monsterfilmer, vilket är en bibel för oss som vill veta mer.

måndag, december 22, 2008

God Jul!



God Jul på er, korrupta veklingar som konspirerar med den onda drottningen och ni modiga barbröstade rebeller i sandaler och kortkort!

Recension: What Waits Below (1984)


För mycket länge sedan så visades What Waits Below på det som senare blev Kanal 5. Ronny Svensson varnade, som vanligt, för "starka scener" och sedan startade äventyret. Tyvärr så lyckades jag välja ett VHS-band som var skitkasst, så jag fick aldrig tillfälle att se den - tills nu!

Robert Powell spelar äventyraren Rupert 'Wolf' Wolfsen som blir inhyrd att leta efter grottor för något hemligt militärprojekt i någon djungel någonstans. Teamet leds av den intensive och smått fascistiske militären Elbert Stevens (Timothy Bottoms) och mot sig har de ett gäng snälla och goa forskare som bara vill bevara naturen, bland annat Leslie Peterson (Lisa Blount) och Ben Gannon (Richard Johnson).

När man väl finner en igång till de grottor som man misstänker ska finnas i trakten så går det genast illa. Två av soldaterna försvinner nere i grottsystemet och något, eller någon, springer omkring där nere och är allmänt våldsamt. Gänget beger sig ner och finner en otroligt stort grottsystem med fungerande ljus från självlysande mossa, coola stenformationer... och resten av en civilisation!

Men tyvärr så springer resterna av denna kultur omkring där nere... och de gillar inte att få oväntat besök!

Filmen är lika splittrad som dess två mest kända titlar: What Waits Below - som känns som en monsterskräckis i grotta, samt Secrets of the Phantom Caverns - som känns som ett fantasyäventyr med Doug McClure i huvudrollen.

Inledningen på filmen känns som en Mattei-film med action och explosioner i djungeln, sedan blir det grottskräck med lite gore och lite bodycount, och sedan blir det försvunnen civilisation-rulle av det hela. Det är på gott och ont. Själv hade jag föredragit mittendelen då grottor passar så sjukt bra för skräckisar.

Det förkommer faktiskt lite gummimonster också, två stycken av dessa typiska orm/ödlerackare som bor i väggen och tittar ut från hål för att bita folk i armarna. Denna för oss vanliga människor okända ras har dykt upp i snart varenda äventyrsrulle med monster jag sett. Förtjänar nästan ett eget blogginlägg. Skådisarna är också okey, mest Robert Powell som är en toppehjälte.

Nackdelen är egentligen "lemurianerna" som ser ut som albino-sminkade killar med Apornas Planet-klädsel, flufftofflor och Librace-frisyr. Men deras ansikten är coola och här hade filmen faktiskt tjänat på att knappt visa något av dem.

Helt okey grott-film alltså, men inte ens i närheten av till exempel Alien 2: On Earth.

Den Kungliga Kannibalens Mage


"Barnbarn är livets efterrätt" tänkte Silvia där hon tittade ner på dottern Viktorias lilla duvunge, en söt blond pojke med blå ögon. Långt ifrån Silvias gener, långt ifrån det hon hade föreställt sig. Utseendet hade mest kommit från hennes lätt märklige make, Carl-Gustaf, och inte från hennes egna ariska tyska gener. Hon var besviken.

Pojken jollrade och viftade med silverskeden. Han skrattade och log med hela ansiktet. ”De där avskyvärda runda kinderna!”. Hon väste fram tankarna och några droppar saliv lade sig som ett vårregn över pojkens sparkdräkt. Hon hatade runda ansikten. Hennes make hade blivit allt rundare i huvudet sedan de hade gift sig, och den där attraktionen som hon en gång hade känt var sedan länge försvunnen i minnenas botox-doftande dimma.

Hon försökte skaka bort de onda tankarna och tittade ut över det stora köket. Kakelgolvet var indränkt efter döttrarnas blod och bredvid microvågsugnen låg makens skalperade huvud. Bänkarna var prydda av små välkryddade färsbiffar, alla av kungligt blod. Det var det här som var lösningen. Alla operationer som hade misslyckats och bara gett henne utseende av en mumie skulle äntligen kunna glömmas bort. Den eviga ungdomen var nära.

Elisabeth Bathory hade försökt och lyckats, men Silvia ville gå ett steg längre. Istället för att bada i oskulders blod, något som det ändå inte fanns tillgång till i storstaden Stockholm, så skulle hon förtära sin familj i fetaost-stoppade färsbiffar med paprikasås och färskpotatis.

Pojken såg ut som en liten prinsesstårta. Fast inte lika grön. Han skulle bli minst lika god, speciellt doppad i varm choklad och med små bitar av hasselnötter strödda över sig. En fantastiskt efterätt som skulle avnjutas framför TV4 Nyheterna.

I morgon skulle hon ta med sig en skål med färsbiffar till SVT, som för att prägla in lite mer av sin icke-existerande folklighet i public service. Ikväll skulle hon äta några också. Men mest av allt såg hon fram emot efterrätten.

Det skulle gå snabbt. Ingen långsam ugn här. Tio minuter i micron, på med lite grädde och sedan ner i den kungliga kannibalens mage. Mums.

Hon mös. Klappade pojken på kinden och kunde med en ansträngning tänja sin mun till ett leende. Det skulle bättra sig utan skönhetsoperationerna.

Det visste hon. Det hoppades hon.

länk

Åke Sandin och hans värld


Efter att en kollega tipsat mig om något han hörde som ung så slog jag till och köpte, via Itunes, Åke Sandins samlade verk "Förlorad i toner". Det är en komplett samling av hans utgivna material från hjältarna på Subliminal Sounds. Kvalitén är, för att vara så obskyrt, fantastisk och det känns som om musiken kunde ha varit inspelad igår. Det ska visst finnas mer information om Åke i CD-utgåvan - som jag tänker köpa också - men det lilla jag vet räcker till en halv film: Åke jobbade på posten och med dessa pengar så drev han ett litet skivbolag, Jay Records, där han gav ut sin egen musik. Han fick usla recensioner, han hyrde konserthuset i Stockholm och blev utskrattad och vid hans död så brändes alla hans tillhörigheter av staten. Men under andra hälften av sextiotalet så gav han ut, för att vara en egen liten producent, en imponerande samling skivor - varav en enda tror jag var en full-längdare.

Jag visste inte riktigt vad jag skulle vänta mig av hans musik, men eftersom han verkar ha blivit så allmänt sågad och utskrattad så fanns det väl en misstanke om att det skulle låta förfärligt. Men faktiskt, det låter riktig bra. Melodierna och arrangemangen är det absolut inte fel på. Jag dristar mig till och med att säga att det är orginell och fräsch musik för sin tid - men främst av allt: högst personlig. Det är en blandning av självömkan, bitterhet och ren genialitet. Riktigt vass satir på sina ställen också. Det är ett mörkt drag över de flesta låtarna, utom den mer trendriktiga Visa Hänsyn, som är en tidstypiskt produkt angående övergången från vänster till högertrafik.

Ren buskis blir det med Snurrhambo-Emil och Affe Visslar, men hyfsat kul sådan. Idolen är en bitterljuv historia om hans egen kamp att få en plats i solen, men inte kan överrösta de redan etablerade kommersiella schlagerartisterna. Botten Är Nådd och Då Klarnar Det är låtar på samma tema, även om det handlar mer om andra artisters sellout än sitt eget livet. Om jag nu inte minns fel så handlar också Våren 67 om samma sak, men då hur skalderna (dvs schlagersångarna) trampar samma spår om och om igen.

Vassast blir det i Kvarnen Del 1 (jag vet inte om det finns en del 2 faktiskt) som är en riktig pungsparkssatir över den svenska byråkratin, över pappersvändande kontorsnissar och byråkrater med stress-syndrom. Väldigt kul och lysande arrangemang. Line 27 har säkert fått många skratt på grund av hans dåliga engelska (men jag har hört värre), men om man bortser från det så är det en märkligt hjärtskärande historia om att han ska ta linje 27 - och det blir aldrig riktigt klart om han tar den för att komma hem eller för att besöka sin dotter och föredetta fru som han fortfarande älskar.

Favoriten är dock den näst intill surrealistiska schlagerdriften Melonen som verkar driva hejdlöst med nonsensmusiken som artisterna vräker ur sig - inklusive Åke själv kan tilläggas. Han snubblar på en melon, slår huvudet i den och vips så är det Melonen som är grejen för dagen och alla sjunger melonen, även skåningar och gotlänningar (inklusive dialekt-imitationer) och avslutas med ett gåshudsframkallade kresendo där han ylar "Meloooooneeeen" flera gånger om samtidigt som orkestern blir maffigare och högre. Genialt faktiskt.

Köp gärna CD'n via Itunes eller kanske direkt via Subliminal Sounds hemsida, om ni inte hittar den i någon butik direkt. Läs också lite mer om Åke på Sunkit och försök beundra hans mod, galenskap och naivitet i musikens underbara värld.

söndag, december 21, 2008

Sverige av idag är ett land som ekar mer och mer av Sverigedemokraterna och den övriga högerns stöveltramp


Jag har länge funderat på att lämna Sverige. Både jag och Gregory känner att det börjar bli dags att kanske bege sig vidare, till något ställe som arbetar sig framåt från en kritisk tid till något öppnare och kärleksfullare.

Sverige av idag är ett land som ekar mer och mer av Sverigedemokraterna och den övriga högerns stöveltramp. Från Moderater som omsorgsfullt mular de fattiga med snö och småsten, till Kristdemokraterna som ständigt hävdar att deras gud är den rätta och att man ska följa de kristna värderingarna. Ja, samma sak som Sverigedemokraterna hävdar faktiskt. KD och SD är två partier som är ruggigt lika, och med Moderaterna som vägrar utesluta ett samarbete med SD (något som Socialdemokraterna högt deklarerat - inget samarbete med SD) så känns det som ett allt sorgsnare land.

Arbetslösheten blir värre och värre, och det är ett direkt resultat av den kapitalism som högern drivit på. Alla andra förklaringar är ett hån mot de som arbetat hårt hela sitt liv för att sedan få livet krossat av högerspökena.

Vita skjortor, välkammat hår, yta och snack om moral är det högern lever på. Tyvärr är det samma lurendrejeri som så många andra fascistiska organisationer använt sig av under åren - även vänstervridna sådana. Med ett polerat snack om kontroll och hårda tag så lurar man med sig både grupperingar av naiva och de iskalla kapitaliser som gärna trampar på de svaga.

Vi skulle vilja till ett land som har haft problem, men som arbetar sig mot ett öppnare och kärleksfullare samhälle. Som arbetar precis emot det som sker i Sverige och Skandinavien nu, ett land var patetiska patriotism allt mer dränks till följd av intelligent resonerande och en revolt mot överheten.

Jag tror på revolt. Utan tvekan, men jag är varken fysiskt eller psykiskt stark nog att delta i något sådant. Upplopp är nödvändigtvis inte fel. I Frankrike och Grekland skedde upploppen på grund av att staten och makten ännu en gång stampade ner på folket. Då ska man slå tillbaka.

Kanske befinner vi oss långt från Sverige vid nästa val. Det skulle jag nästan vilja, så att jag slipper ser hur idioterna väller fram och röster fram något som kränker deras egna rättigheter.

Då vill jag sitta och skratta och eländet i lugn och ro, långt bort från nyfascisterna moderaterna, nazzesvinen Sverigedemokraterna och de religiösa dårarna i Kristdemokraterna.

Recension: Son Of Samson (1960)


Detta ska ha varit Mark Forests andra peplum och vilken film sen, Son Of Samson! Eftersom den gjordes såpass tidigt i peplum-vågen så verkar den ha mer pengar, mer ambition och mer gore än någon av dessa mer obskyra historiska spektakelrullar jag sett!

Mark Forest (som ställde upp i alla dessa filmer för att kunna dra in pengar till sin opera-utbildning) spelar Maciste, Samsons son. Han lever i öken och hjälper till lite här och var. En dag blir han räddad av en egypter vid namn Kenamun (snygge Angelo Zanolli) när ett lejon anfaller, och han gör detsamma tillbaka när nästa lejon dyker upp.

Det visar sig att Kenamun är son till Egyptens farao och när denna dör så bestämmer sig faraons onda, girige fru, drottning Smedes (Chelo Alonso), och tillika Kenamuns styvmor, för att gifta sig med sonen! Hon lurar på honom en förtrollad amulett som gör att han både blir förälskad i henne och låter sig duperas av hennes onda planer. Hon vill sälja ut delar av egypten till perserna och passar naturligtvis också på att förslava folket ännu mer!

När Maciste förstår detta, och när vänner till honom dessutom blivit tagna som slavar och senare ska avrättas, så bestämmer han sig för att starta uppror och undersöka varför den nya faraon plötsligt har blivit så ond...

Detta är en strålande peplum! Den följer naturligtvis story-mallarna som vi alla känner till: ond drottning eller kung, rebeller, magdans, fältslag och tortyr - men den är grymt mer ambitiös. Kulisserna är välgjorda och hyfsat realistiska, det är gott om statister och actionscenerna är fina. Att den sedan utspelar sig i Egypten, och även delvis inspelad där med riktiga pyramider och ruiner som backdrop i vissa scener är bara ett plus i kanten.

Mark Forest har jag lite delade meningar om. Han har utstrålning och fungerar bra som skådis, men han har pumpat sig så mycket att han ser lite missbildad ut från vissa vinklar. Chelo Alonso är grym som den onda drottningen och överlag är inte dialogen och karaktärerna så överdrivna som det kan vara ibland - förutom den tokstarke Maciste givetvis.

Detta är en av de få peplums som också har lite gore. Blodiga hugg och spetsningar, en yxa i skallen, skrapskador och lite annat smått och gott. Alltid bra för att liva upp fältslagen.

Son Of Samson fanns med i Warriors-boxen och det går faktiskt att få rätt ratio på den om man klämmer ihop bilden med widescreen-funktionen på teven. Frågan är hur Retro Medias utgåva är? Är det någon som vet? För kan jag uppgradera den här filmen kvalitetsmässigt ett par snäpp så skulle jag bli väldigt nöjd och glad.