lördag, januari 03, 2009

Recension: The Last Border (1993)


Detta är en gammal engelskspråkig recension som jag hittade i arkivet. Lika bra att jag lägger upp den här :)

From the finnish wilderness comes this violent and gritty post-apocalyptic western, The Last Border. Hated by most of those who have seen it, but loved by us that understands the mening of such a movie. It was directed by Mika Kaurismäki, brother of arthouse-favorite Aki Kaurismäki. None of them are appricated in finland, but in the rest of the world these guys are geniuses. When it comes to Aki he can be too pretentious, but that depends on the mood the viewer is in. Mika, on the contrary, is always just silly, arty-trashy fun for the mature part of the family. What the f**k, he’s the best!

It’s basically another ”man with no name”-movie with a longhaired bum who seeks revenge on his fathers death (told in slow-motion flashbacks). What we can understand is that the terrible and dangerous gang-ledare ”Duke”, played by Jürgen Prochnow, is the murderer. He and his gang of motorcycle-madmen terrorises the post-apocalyptic landscape and has alos kidnapped a beutiful girl that our hero (of course) finds interest in.

After being hurt in a motorcyclechase our hero, soon named ”Hawk”, finds shelter at an old witch and her retared son. But it don’t take long until Duke and his gang of bandits is after Hawk...

This movie has everything an italian post-apocalyptic movie should have, except that it’s a finnish movie with mostly finnish actors and a score filled with finnish heavy metal. How strange it all can sound this is a very solid piece of entertaining cinema. Made in 1993 it was long after the big post-nukie-trend and it might be one of the reasons that it never got that popular. But with a movie with characters named Hawk, Duke, Borka, Skunk and so on I can understand why this haven’t been elected into the nuke hall of fame.

But it has one small problem. The middle of the movie is to slow. It concentrates the story on the relationship between Hawk, the girl and Borka. Not a bad thing, but it never works out that well. But the last 20 minutes it’s good old classic post-nukie again (with a italian western set up and also a small gladiator-fight). It’s also a very dark movie. After watching all the italian flicks with bright sunlight and sweaty closeups of mean men we get here a wet and rainy future with dirt, dirt and a lot of dirt.

I want to see this on dvd now and I think all you fans of these movies should be pleased after watching this flick.

(usch, jag ser nu hur pinsamt dålig engelska det är... men den har en del år på nacken, så jag får väl leva med det)

Recension: Absolution (1978)


Anthony Shaffer är den brittiska manusmästaren som bland annat skrev The Wicker Man och Frenzy. I mindre känd film är Absolution som skulle ha haft premiär 1978, men det sköts upp och gick en mindre sväng på biograferna 1981 innan den försvann för att återigen få en officiell premiär 1988.

Richard Burton spelar Fader Goddard, en strikt katolsk präst som arbetar som lärare på en katolsk pojkskola. Han har ett särskilt gott öga till den ambitiösa Benjamin Stanfield (Dominic Guard), som alla är övertygade kommer att bli präst en dag.

Samtidigt så dyker motorcykel-flummot Blakey (Billy Connolly) upp och campar i en närliggande skog. Han lever efter sina egna regler, fångar fisk ur bäcken, stjäl lite mat från skolan och röker gräs. Benjamin lär känna honom och blir allt mer fascinerad av den fria livstil som Blakey lever.

När Fader Goddard får reda på detta så förbjuder han Benjamin att träffa Blakey igen. En kortar tid sedan så återkommer Benjamin till Goddard och berättar att han dödat Blakey. Goddard beger sig ut och finner att det bara ligger en halloween-pumpa begravd på platsen. Snart återvänder Benjamin återigen för att bekänna något: han har mördat Blakey ändå.

Och minsan, där ute i skogen så ligger det ett lik...och det hela blir väldigt rörigt för fader Goddard...

Som vanligt så är detta bara det yttersta skalet av historien. Det som är så bra är Richard Burtons väg mot galenskap då allt runt omkring honom bara blir mer och mer förvirrat. Han kan inte säga något eftersom Benjamin har erkänt allt under bikt. "Under inga omständigheter får en präst föra vidare bikten" som han själv säger. Och gör han det så bryter han på ett väldigt allvarligt sätt mot sin egen tro.

Filmen har ett långsamt tempo och berättar på nästan ett socialrealistiskt sätt om livet på en skola, men under det hela så ekar givetvis kritiken både mot kyrka och religion, men inte nödvändigtvis mot människorna som utövar religionen. Den bara analyserar läget helt enkelt. Men mitt i allt detta så är det ett intelligent och komplex mordmysterium med flera twists. Ett inslag av väldigt grafiskt våld också, som sticker ut rejält i den annars tillbakadragna stilen.

På flera sätt påminner Absolution om The Wicker Man, men främst i huvudkaraktären som är en man av Gud som långsamt måste ifrågasätta sig själv, sin tro, sin gud, sitt liv för att kunna gå vidare... eller att dö. Han gör sig själv till ett offer för omständigheterna, då hans blinda tro minst sagt ställer till det.

Det är ingen lätt film att se igenom. Men sätt er ner i lugn och ro och njut av lite skickligt brittiskt psykthriller när den är som mest obskyr.

Recension: The Black Scorpion (1957)


The Black Scorpion är inte den starkaste monsterfilmen som gjorts, men den har ändå såpass många höjdpunkter att den alltid är värd en omtitt.

Efter ett stort vulkanutbrott i Mexiko så börjar folk försvinna eller hittas lemlästade! Inblandad i detta blir geologen Hank Scott (Richard Denning) och hans kollega, Doktor Artur Ramos (Carlos Rivas).

Det visar sig vara flera gigantiska skorpioner som härjar på landsbygden och skrämmer livet ur folk. Efter att ha attackerat en gård där våra hjältar befinner sig så måste de ta saken i egna händer.

De hittar en stor grotta där ett gäng monster bor och givetvis, efter lite äventyr, så spängs den.

Men givetvis så är det inte så lätt. Ett antal skorpioner har överlevt... och är på väg mot Mexiko City!

Det tar lite mer än en halvtimme innan det blir monsteraction, men å andra sidan så är det nästan full fart från och med då. Problemet med The Black Scorpion är att budgeten var väldigt låg, såpass låg att den inte räckte till att färdigställa effektern! Detta syns speciellt när skorpionen härjar i större städer, då det mer ser ut som en skugga som promenerar omkring och är arg. Vissa av animationerna känns lite hastade också, och det är inte så där perfekt som vi är vana vid när det gäller Willis O'Brien och hans kollegor.

Men men. Faktum är ändå att attack-scenerna är grymt välgjorda och har det där lilla extra som bara Willis O'Brien kunde få till. Det finns alltid små makabra detaljer att titta på och det är fullt ös när monstrena börjar slåss. För att spana in en del pengar så användes en del äldre monster, tentakel-masken och en jättespindel, som båda skulle ha varit med i den beryktade bortklippta scenen i King Kong. Så det är kul att se dem i action.

De två bästa scenerna är i slutet då dels skorpisarna attackerar ett tåg och börjar äta människor, samt den fenomenala finalen då man har lurat in den sista skorpionen på en enorm arena där den får slåss mot tanks och helikoptrar!

Skådespelarmässigt är den inget speciellt, förutom Richard Denning som är toppen som den hurtige och stilige hjälten.

Ingen stor klassiker, men sevärd ändå. På DVD'n finns det även med två fantastiska testfilmer: The Las Vegas Monster (med en muterad jättebabian) och Beetlemen, producerade av Pete Peterson, som var en av O'Briens närmsta kollegor.

Vad är det med homofober och analsex egentligen?

Fick just denna underhållande kommentar på det här inlägget:

"Sluta böga nu! HUuuuuur kan man vilja trycka upp saker i analen??????

Är det skönt det? Bajs på kuken... uuuuuuuuuuuuuuuuusch! Böööööög är inte braaaaa!

Sluta suga och finn en tjej istället......"


Detta är ett återkommande tema. I stort sett alla homofober, från Kristdemokrater, Sverigedemokrater, vanlig nazzar, Statoil-bönder från Strömsund eller moralmänniskor i övre medelåldern verkar helt otroligt besatta i analsex! Som ni ser ovan så är nivån på dialogen också väldigt låg, som att höra ett barn eller yngre tonåring yra.

Beträffande analsex så är det t ex inte vanligare bland heterosexuella män som det är bland homosexuella. Det är i båda fallen en ganska liten del som har testat analsex och fortsätter använda det. För som personen här ovan, som givetvis är anonym, inte tänkt på att analsex används av män på kvinnor - trots att det inte borde vara stimulerande för kvinnan.

Jaja. Det är roligt med miffon, även om de alltid är fega och aldrig ger sig till känna. Det hade varit kul att se hur den är personen ser ut. Jag misstänker att han uppenbarligen har problem med att få kvinnor, och eventuellt har homosexuella fantasier som han försöker undertrycka. Det slår liksom aldrig fel :)

Uppdatering: Killen (för det känns som en kille) fortsätter sin lilla imponerande kampanj om hur låg intelligens han har i denna post:

"hon tar den inte i analen iaf som du ditt perversa svin gör..."

Det är så skönt att kunna sätta fingret på något som uppenbarligen är väldigt känsligt för honom :)

Uppdatering 2:

"Såååååååååååååååååå viiidrigt! Sjukt!! Alltså.... du är en MYCKET sjuk människa....."

Killen har uppenbarligen inget liv och försöker hitta alla inlägg som kan skriva något "fyndigt" i :)

Nu har jag fått den underhållningen jag behövde för att sova gott, så killen blir spärrad. Jag tvivlar på att han kommer att komma på något post-pubertalt :)

God natt!

P.S. Några fler klassiker från apan:

"Är man ett barn själv, som de flesta bortskämda homosexuella är, vill man naturligtvis inte ha barn."

"Hur faaaaaaaaaaaaaan kan man tycka att bögknull med sperma i analen är KÄRLEK!!!! SJUKT! SJUKT! SJUKT!"

Det är sådana här åsikter som är verkligheten där ute. Tänk på det när ni lägger era röster vid nästa val.

fredag, januari 02, 2009

Jag blir äcklad

Enligt Brottsförebyggande Rådet och Karlstad Universitet så tycker fler vuxna människor att det är okey att misshandla sina barn.

"Tjugo av hundra föräldrar tycker inte det är fel att ruska om, hugga tag i eller knuffa till sina barn, rapporterar Ekot."

Sånt där äcklar mig något extremt. Hur många använder grövre våld mot sina barn egentligen? Givetvis är det minst lika farligt att ruska om, hugga tag i eller knuffa till sina barn - det är en misshandel både mot barnets kropp och själ.

Jag har skrivit om det här förut och hur barnmisshandlare (det gäller även er som drar ert barn i örat eller liknande) äcklar mig och jag har fått kommentarer från barnmisshandlare som försvarar det hela med "jag fick minsan stryk som barn, och det har inte skadat mig...." - vilket bara är ett bevis på hur skadade de är.

Kommer att tänka på en barnmisshandlare och pingstvän som jag skrev om här en gång.

Nä, ni äcklar mig. Försvinn. Ta livet av er. Eller nåt. Skada er själv heller än låt era barn lida.

torsdag, januari 01, 2009

Recension: Count Dracula (1970)


Alla lär väl känna till Bram Stokers lilla roman om Dracula, vampyr-greven som gärna vill flytta till London för att få mer fräscht blod i skafferiet. En film som tills nyligen har varit skamlöst bortglömd är Jess Francos version av Stokers roman, Count Dracula, och i titelrollen har han ingen mindre än Christopher Lee själv.

Harry Allan Towers producerade och det brukar också betyda att Franco har läget bättre kontroll och kan få till en riktigt snygg film. Denna film är stundtals skamlöst snygg, extremt visuella miljöer, en klassisk filmkänsla av kvalité och djup. Givetvis är budgeten snorlåg, men tiden och tekniken har uppenbarligen funnits tillhanda och Franco gör ett av sina bästa regijobb. En del skulle kanske tycka det vore lite opersonligt, men trots brist på naket och sadism så är detta så mycket Franco som det kan bli.

Inspelad i Barcelona, Frankrike och lite studioarbete i Italien med en fantastiskt rollista: Christopher Lee, Herbert Lom, Soledad Miranda, Klaus Kinski, Paul Müller, Jack Taylor och givetvis Jess själv i en liten roll. Det känns som om Lee faktiskt åter igen känt sig inspirerad som Dracula och gör en stark insats utan några tendenser till tristess. Kinski gör en interssant Renfield, en som faktiskt - för en gångs skull inte - är en efterbliven idiot. Han spelar rollen med skärpa och i stort sett ingen dialog alls.

Filmen känns väldigt "respektabel" och har mindre blod och naket än Hammers rullar, men bidrar med en rejäl själ och hjärta istället. Det förekommer lite blodsprut givetvis, men allt är off screen.

Låt er nu inte avskräckas av bristen på exploitation. Detta är en högklassisk Dracula-film med låg budget och bra skådespelare. Scenen där Lucy blir lockad av Dracula för första gången är bland det vackraste jag sett från Franco. Foto, klippning (av Bruno Mattei för övrigt), skådespelare och regi är extremt genomtänkt.

Men... försökt ignorera stenbumlingarna av frigolit på slutet och schäfrarna som ska föreställa vildhundar, och inse att detta är sjuttitalets bästa Dracula rulle tillsammans med John Badhams försök nästan tio år efter.

Årets första låt...


...knäppte jag på när jag promenerade till Södra Station efter att ha firat en lugn nyårsafton hos Joao och Uno. Det blev den helt genomgalna Bra Mikrofoner med Zarah Leander.

Inte en dålig start på 2009 tycker jag. Som andra låt blev Åke Sandin med Melonen - vilket mycket möjligt är den bästa duon låtar man kan lyssna på.

Så ett Gott Nytt År till alla människor som bara följde sin instinkt - på gott och ont - och gjorde vad de hade lust med. Skål på er.

tisdag, december 30, 2008

Recension: Planet Of Dinosaurs (1978)


One Millions B.C.
Valley Of Gwangi
The Lost World
Planet Of Dinosaurs?!

Sågad även på sin, delvis logiskt, men ack så charmig dinosauriefilm som mycket väl passar in resten av dinosaurieklassikerna. Även om den är sjukt mycket sämre. Men jag är den jag är, och gillar den naturligtvis.

Ett rymdskepp störtar på plan - mycket lik jorden för övrigt - och de överlevande försöker överleva så gott det går. Naturligtvis så visar det sig att planeten är bebodd av dinosaurier! Små, stora, mellan - och även en hårig spindel samt odjuret från The Beast From 20 000 Fathoms!

Våra hjältar försöker komma överens, och det pågår även lite inre slitningar som är extremt vaga. I alla fall så är den värsta besten en T-Rex som gärna äter allt och alla, och till slut så lyckas man samsas för att ta död på dinosaurien en gång för alla!

Megaskägg. Nylontajts. Utsvängda byxor. Hår på bröstet. Sjuttiotalsfrisyrer. Allt med en budget som är så liten att det enda man hade råd med var dinosaurier och en hyfsat imponerande rymdsekvens i inledningen.

Skådespelarna är stundtals riktigt dåliga, även om någon glänser till då och då. Dialogen är helt vansinnigt töntig och det finns även några misslyckade försök till humor, komplett med snopen ljudeffekt på soundtracket.

Men den är charmig och flyter på ganska bra trots att det inte händer mycket mellan dinosauriesscenerna. Det är just dinosaurierna och allt runt dessa som är så grymt bra och gör filmen ett måste i dinosaurie-samlingen. Animationerna och effekterna är bra nära Harryhausen, eller i alla fall Dave Allen, och är en fröjd att se.

Kvalitetstrash som har fått en fin restaurerad (så gott det gick) utgåva från Retro Media. Ett måste helt enkelt. Hyfsad bild, anamorfisk widescreen och kommentarspår. Dessutom följer det med två kortfilmer av Willis O'Brien från tiotalet! Trevligt, trevligt.

En film gjord med mycket kärlek, mycket ambition och svinigt låg budget.

Unika bilder: Jag och Carola tillsammans!


Denna unika bild, som skapade en del rabalder i skvallerpressen för några år sedan, visar mig och Carola på samma plats samtidigt. Hon på scen, jag som vakt i en manlig självlysande väst. Jag var lite smärtare och mer välfriserad, och det kanske var därför hon valde att uppträda och predika där. Jag förnekar inte min propra frisyr och dess likhet med diverse kristdemokrater, och det var säkert lockande för denna ständigt lysande stjärna inom den svenska musik-himlen. Även om jag inte har samma åsikter som henne att homosexuella är sjuka och transsexuella kommer till helvetet.



Vid en närmare titt på bilden så ser vi hur glad och lycklig hon är när hon ser mig. Hon ser dessutom skamlöst bra ut på just den här bilden, med fina karaktärsdrag och med ett lagom decimetertjockt lager av make-up för att dölja botox-skadorna. Tur att jag stod med ryggen till så att hon slapp se mina kräkreflexer som kom genom att jag stoppade fingrarna i halsen. Vet inte varför jag gjorde det, men det föll sig naturligt vid just detta tillfället. Vår ryktade romans varade inte mer än så, vilket kanske bara är tur. Annars hade jag också bloderat håret, blekt tänderna och sett minst lika karaktärslös ut som hennes män.

Så här har ni bilden, och erkännandet. Carola och jag tillsammans. På några meter avstånd. Med 1500 skrikande snorungar som förkläde. Tack gode gud för det.

Ego-året som gått

Det har varit ett bra år, minst sagt. Inte perfekt, för det finns inga perfekta år - även om en del kanske inbillar sig det. Ett perfekt år för mig vore att vinna hundra miljoner spänn. Typ. Det är lagom, men så blev det nu inte.

Stockholm har betytt mycket, då jag verkligen har kunnat börja känna mig hemma här. Först i rummet jag hyrde, och nu i egen lägenhet tilllsammans med Gregory. Att kunna leva närmare händelsernas centrum är både bra och dåligt - dåligt eftersom jag har ett behov av att vara långt från händelsernas centrum. Det enda som gör att jag inte är det är att jag är för nyfiken.

Angående lägenheten så hade jag, som vanligt, tur. Flera personer, piloter, flyttade från huset när deras bolag gick i konkurs och jag fick välja och vraka bland fina och fräsha möbler. Tack Sterling för att ni indirekt såg till att jag slapp lägga ut tiotusen på nya möbler!

Mitt filmarliv har mer eller mindre helt dött, och jag är nöjd med det. Men jag spelade in en reklamfilm och var statist i Kenny Starfighter-filmen. Så det får duga för egot. Behövs inte mer än så faktiskt. Jag är så nöjd så.

Enorma mängder film har jag köpt, och ändå klarar sig mig ekonomi över förväntan. Det är galet. Jag flyttar ifrån Östersund till en dyrare stad, och trots hyror, SL-kort och äta ute nästan varje dag så har jag en ekonomi som är skamlöst bra. Jämfört med tidigare i alla fall. Bara att jag kan köpa alla filmer och boxar som jag verkligen vill ha utan att få ångest över övriga räkningar känns som en dröm.

Bland det största var naturligtvis Kina-resan som jag och Gregory gjorde. Ett minne för livet och en upplevelse utöver det vanliga faktiskt. Nästa år blir det ännu en långresa, frågan är vart?

Två andra saker är att jag haft liiite mer kontakt med pappa och en av mina bröder. Kan inte säga att det är så extremt mycket mer, men det har av någon anledning varit lättare sedan jag flyttade ner. Kanske för att tyngden av lilla Östersund var så stor att jag inte orkade ta tag i sådana saker.

Vad är nackdelarna då? Det är en del faktiskt. Jag jobbar ganska mycket - fast det är normal arbetstid, men det är ett krävande jobb rent psykiskt och jag orkar oftast inte vara speciellt social efter jobbet eller under helgerna. Så det har blivit mindre umgänge med vännerna än vad jag hade tänkt mig, men som sagt var: jag är för trött... och efter en dag med oavbruten kommuniktion via nätet, telefon, fax och IRL så känns det som om jag helst vill vara för mig själv. Men jag hoppas att det blir lite bättre. Håll tummarna. En annan nackdel är att kontakten med Östersundarna har blivit mindre, men jag antar att det blir naturligt när man inte bor i samma stad. Men kontakten hålls fortfarande och så lär det förbli, även om det inte är så intensivt som "the glory days".

Sedan är jag givetvis oroad över Sverigedemokraternas och de andra högerapornas fram-marsch. Det är ett sorgligt kapitel för folket i Sverige.

Hmpf... det var nog de enda nackdelarna faktiskt när jag tänker efter. Båda trista, men tyvärr existerande.

Något jag skulle vilja ha mer är filmbuddies :) Gregory är nog inte lika fascinerad av italiensk kultfilm, japanska monsterrullar och dylikt som jag är, och jag umgås inte direkt med någon här nere som ser sånt heller. Men det vore trevligt att avnjuta en Godzilla-afton i sådana vänners sällskap också.

Jag hade en idé om att lista årets filmer på bio, årets DVDs, årets whatever. Men jag kommer faktiskt inte på något. Något som dock verkligen förtjänar att uppmärksammas är att vi i Sverige en enormt ökning av bra film på DVD, detta är enbart tack vare de fina människorna på Studio S, Njuta Films och nu senast, Fin de Siècle Media. Tack vare dessa bolag så har allt från Jättehajen, Flashman och Coffin Joe fått svenska DVD-premiärer.

Det ser ljust ut för Sveriges kulturliv.

I alla fall, jag får önska er ett Gott Nytt År och... ja, jag detta lär väl knappast bli sista inlägget för 2008. Nåt litet skit till lär jag väl klämma ur mig, vare sig ni vill det eller inte ;)

Recension: Event Horizon (1997)


Tänkt att det har gått så många år sedan Event Horizon dök upp på vår horisont - och försvann illa kvickt. Den blev en stor påkostat flopp på sin tid, men har sedan dess sakta omvärderats och anses vara en bra rulle med en hel del svagheter. Något som tyvärr måste anses vara filmbolagets fel.

Event Horizon är ett rymdskepp som försvann för sju år sedan. Nu har det dykt upp igen, i omloppsbana runt Neptunus. Räddingsskeppet Lewis & Clark under ledning av den hårde kaptenen Miller (Laurence Fishburn) beger sig dit med sin besättning. Med följer också Event Horizons konstruktör, William Weir (Sam Neill) som väl på plats avslöjar att skeppet användes vid experiment för att kunna färdas snabbare än ljuset. Man har lyckats, genom en avancerad magnetkonstruktion, lyckats böja rymden... och det är där, på andra sidan portalen som Event Horizon befunnit sig i sju långa år.

Givetvis är alla besättningsmedlemmar döda, men man hittar rester av ett ruggigt videomeddelande och snart så inser man att skeppet inte alls är så tomt som man trodde från början. Någon... eller något börjar bearbeta dem psykiskt och snart så inser de att skeppet helt enkelt inte vill släppa dem fria igen...

Tanken från början var en Alien-historia, men Paul Anderson ville hellre genomföra konceptet "A haunted house in space" vilket i efterhand känns betydligt mer lyckad, men kanske inte på det kommersiella planet. I mångt och mycket är det en spökhusfilm på ett rymdskepp, komplett med blinkningar åt The Haunting och andra klassiska spökrullar.

Det är en grymt snygg film, även om 1997 års visuella effekter lyser igenom ibland. Men den är extremt tjusig och påkostad och har ett ganska tajt manus, som sedan fick sig några rejäla törnar i efterarbetet då filmbolaget insåg att filmen både var för blodig, för svart, för elak och för dyster. Anderson fick tre månader på sig att färdigställa filmen och det är det resultatet vi ser idag.

Filmen är ganska kort, runt nittio minuter - vilket både är bra och dåligt. Att den är kort gör också i det här fallet att tempot är raskt och det aldrig blir tråkigt, men att den förlorat en massa material och fått slutet förstört av giriga filmbolagsbossar gör också att den känns lite väl hafsig, speciellt mot slutet då man uppenbarligen försökt lappa ihop ett mer kommersiellt och fånigt slut än vad som var tänkt från början.

Trots bolagscensur så är den ändå hyfsat blodig, även om det är väldigt snabba glimtar. Det som känns mest trist att det är så nerklippt är de sekvenser som visar vad som hände på skeppet och vad som finns bakom portalen.

En bra film som jag sett många gånger... och det blir nog några gånger till innan jag tröttnar.

måndag, december 29, 2008

Jag Mötte Lassie Redux


Jag Mötte Lassie var nittiotalets mest fåniga begrepp, och det är än idag. Dock så är det underhållande att försöka skapa sig lite kändiskopplingar. Visst fick man gräva lite, men till slut kom jag upp med några gamla och nya sensationella avslöjanden:

* Min farmors mor serverade Johnny Weissmüller på en restaurang en gång.

* Jag var inneboende hos en familj, där fruns farbror blev spöad av Bruce Lee i Way Of The Dragon.

* En fd arbetskamrat till mig var med i Estlands melodifestival.

* Min far spelade, under det tidiga sextiotalet, med Eric Clapton.

* Jag har käkat chili corn carne med Anna Book i ett garage mitt i natten.

* En påtänd Chris Penn var nära att gå in i mig på en gata i Los Angeles.

* Mannen som skapade uttrycket "sci-fi", Forrest J. Ackerman, har bjudit mig på soppa.

* Pappa är statist, och man kan se hans panna, i den svenska sexkomedin "Som Hon Bäddar Får Han Ligga".

* En god vän var röstskådis (killen som blir dödad på båten i början) i den italienska versionen av "Jason Takes Manhattan".

* Jag har skakat hand med en aspackad Terry Gilliam.

* Min numera avlidne morbror Sigge Berg körade på Jailbird Singers första och enda LP.

* Lasse Lönndahl har förolämpat min mor då hon jobbade på en park i Västerås på sextiotalet.

* Jag är släkt, på min mors sida, med en av världens mest kända upptäcktsresande: Roald Amundsen.

* En aspackad Lotta Engberg blev utslängt från en cirkusföreställning där jag jobbade en gång.


Hmm, det finns säkert flera - men jag kan inte komma på något just nu. Bidra gärna med egna upplevelser från ert glamorösa kändisliv!

söndag, december 28, 2008

Engla var bara en i mängden...


Läs noga, denna artikel-kommentar av idioten "Bamsenisse" på Expressen:

Postat av bamsenisse 48 den 28 dec 2008 kl 16:29
Jag delar helt GW Perssons kommentar. Bilderna är en gåva som initierats från högre makter. Tror inte på slumpen i det här fallet. Det finns inte en chans att dessa bilder kommit till stånd av någon tillfällighet, just här och just då. Någon däruppe ansåg att nu har tingens ordning gått för långt - eller var på väg att göra det - och ingrep i skeendet - så långt det var praktiskt möjligt i rådande situation.


Bamsenisse är en man på fyrtioåtta år från Lund som just i denna stund är den mest korkade människan jag känner till. För sekunden alltså. För idioter finns det gott om på vår jord.

Han påstår, och anser alltså, att det är "gud" som såg till att detta fotografi blev taget. Snubben säger att gud ingrep eftersom "tingens ordning gått för långt". Det märkliga är givetvis att gud inte ingrep när Anders Eklund mördade flickan. Det sket i gud i, han ansåg det givetvis viktigare att det blev ett fotografi taget av mördarens bil.

Jag vet inte om det är "Bamsenisse" eller "Gud" som verkar mest korkad i det här sammanhanget, men för mig bevisar det bara en sak: det finns ingen där uppe som håller koll på oss. Bara en vanlig dag där människor blir mördade, våldtagna, slagna, torterade och hånade överallt.

Engla var bara en i mängden i en gudlös värld.

Recension: Gorgo (1961)


Jag säger det här och nu: Gorgo är en fantastisk monsterfilm. Helt klart en av de bästa västerländska monsterfilmer jag sett. Den är såpass bra att den mycket väl konkurrerar med de japanska (faktum är att den fick sin världspremiär i Japan) den uppenbarligen är inspirerad av.

Bill Travers och William Sylvester spelar två skattletare som kommer till ön Nara, utanför Irlands kust. Man inser att något skumt på gång där, och öborna är väldigt diskreta av sig. Det finns uppenbarligen många sjunkna skepp runt ön, och det visar sig att öborna mer eller mindre försörjer sig på att leta skatter!

Men fara och färde, det finns ett stort havsmonster - Gorgo - som stryker omkring i vattnet runt om kring och våra hjältar tar i uppdrag att ta fånga in det. Vilket de gör, tar det till London och ställer ut det på cirkus.

Det finns bara ett problem: Gorgo är bara barnet... och någonstans väntar mamma Gorgo på att ta ut sin hämnd!

Vet inte varför det tog så länge innan jag såg Gorgo, men jag tror att Konga spelade en roll i det hela. Konga är inte så jättebra faktiskt, och min tveksamhet angående brittiska monsterfilmer fick mig att hålla mig undan omedvetet från Gorgo. Vilket var synd då Gorgo är en av de bästa monsterfilmer jag sett.

Den påminner ganska så mycket om Godzilla, King Kong och The Lost World, och det hela stärks bara av (i Godzillas fall) av att det är en man i monsterkostym som spelar Gorgo. Men regissören Eugène Lourié injicerar så mycket stämning och action att det blir väldigt övertygande. Historien är inget nytt, även om karaktärerna känns verkligare och intressantare, men höjdpunkterna är ändå actionscenerna och effekter.

Visuella effekter och miniatyrer är bland det finaste jag sett. Allt är inte perfekt, men det ser trots allt förbannat bra ut i större delen av filmen. Man har lyckats smälta in Gorgo bland riktiga hus och riktiga människor på ett imponerande sätt och miniatyrerna är stundtals grymt realistiska. Den stora attacken mot London sker på kvällen och Lourié har skildrat den som om det vore ett flyganfall mot London under andra världskriget. Samma känsla av panik, destruktion och brutalitet. Det är många scener då väggar faller över människor, folk som brinner, faller till sin död och en ruggigt bra ljudmatta som ligger över det hela: vrålande flygplan, explosioner, skrik och alarm. Det är riktigt kusligt.

Inte helt oväntat blev Gorgo är gigantisk succé på sin tid och det är lite synd att den inte har behållt klassikerstämpel över året, för det är den värd.

Den trevliga Gappa använder sig av samma idé, även om den aldrig kommer upp i samma klass.