måndag, juli 27, 2009

To whom it may concern...

Jag har nu inte bloggat på Oh Mother sedan i Maj. Det har varit skönt och behagligt. Men det pirrar i filmnörderi-bloggandet och jag har testbloggat lite. Denna gången på engelska och enbart om film - ungefär samma sorts filmer som jag skrivit om här på Oh Mother.

Engelskan tjänar givetvis ett syfte. Det är inte speciellt många i Sverige som gillar den formen av film som jag gillar, och därför är det naturliga språket engelska. Oh Mother kommer givetvis att ligga kvar här som ett tryggt ankare i det stora stormiga blogghavet.

Ni är välkomna till Ninja Dixon och fortsätta recensioner, åsikter, artiklar och allmänna dumheter om asiatiska monster, jätteapor, kultskräckisar, testosteron-sprutande italienska snutfilmer, turkiska macho-äventyr och allt annat som är sevärt.

Tack,
Fred

söndag, maj 17, 2009

Slutbloggat


Ja, det är slutbloggat nu. Kanske inte för evigt, men jag ska hålla upp så lång tid som möjligt. Jag har tröttnat sedan länge på att skriva då det inte ger något. Istället ger bloggen (och iofs också Twitter) en möjlighet för personer med homofobisk läggning att få en bra inblick i mitt liv, till exempel personen som kallar sig "Lage Eckeskog". Det är inte bara han, utan det finns naturligtvis andra personer med högerkänsla (det är alltid höger-människor av någon anledning, oavsett politiskt inriktning de säger sig tillhöra) och nazistiska åsikter som hör av sig. Sånt är jag trött på.

Istället ska jag försöka titta på film utan tanken på att behöva skriva om film. Jag ska fortsätta med min eviga novellsamling som trots allt känns som en betydligt mer kreativ sysselsättning än att posta Youtube-länkar. Jag har skrivit en hel del, men det går trögt nu och jag måste fokusera på det.

Den tionde juni, om inget oförutsett händer, så har jag ett gästinhopp i en kommande svensk komediserie. Repliker och allt. Det vore roligt att göra mer sånt. Men det är bara en hobby. Framför och bakom kameran är något som jag tappat intresset för sedan Camp Slaughter. När jag gör något så vill jag bara bevisa för mig själv att det går att göra.

Min andra blogg, Frikyrkan, kommer jag säkert skriva på. Men där skriver jag så sällan ändå. Bara när jag behöver få ut lite tankar och kritik mot mitt förflutna.

Nä, friheten hägrar. Ha det bra och jag syns på andra bloggars kommentar-sektioner. Vare sig ni vill det eller inte ;)

Mvh
Fred

Favvo-action: Just Heroes

The Killer, Hard-Boiled, A Better Tomorrow... men varför snackar ingen om Just Heroes? Detta är en tidig Woo som kom mellan The Killer och Bullet in the Head, och jag håller den som en av mina favoriter. Det är en standard-story, men väldigt välspelad och oerhört fina action-sekvenser. Här har in finalen.

Favvo-action: Blacksheep Affair

Blacksheep Affair känns på något märkligt sätt som ovanligt ambitiös öststats-action, fast med kineser och helt galna stunts. Just denna scen, som utspelar sig i ett duschrum, är bara en av de våldsamma actionhöjdpunkterna i denna underskattade rulle.

lördag, maj 16, 2009

Kirk i bloggartagen


Kirk Douglas är en av de skådespelare jag beundrar mest. Han har alltid varit rakryggad, ärlig, tuff, hård, smart och stått för sina åsikter. Nu ärhan 92 år och är absurt aktiv för att vara i den åldern. Han har en teatershow, har skrivit en bok, bloggar, youtubar, debatterar och är så långt ifrån en gammal vresig gubbe som man kan bli. Dessutom har han humor och självdistans.

På hans MySpace så bloggar han, och det är underhållande läsning. Lite humor, lite allvar, om åldrande, politik, hur jävla bra dagens ungdom är (sådana åsikter behövs verkligen för att väga upp mot allt jävla moralkärring-gnäll) och lite annat.

Måste ta och köpa hans bok också, Let's face it, vid nästa löning.

Favvo-action: Tiger Cage 2

Jag älskar Tiger Cage 2. Det är en av de bästa Hong Kong-actionrullarna som gjorts, och fighterna är verkligen fantastiska och ser ut att göra svinont. Den finns inte med i det här klippet, men tidigare i filmen finns det en svärd-fight som slår det mesta jag sett - utan att tramsa runt som trista Crouching Tiger Hidden Dragon.

fredag, maj 15, 2009

Favvo-action: Pantyhose Hero

Pantyhose Hero är en sällan sedd Sammo Hung-film som mest är beryktad för att det är en Kung Fu-buskis-version av William Friedkins Cruising! Den är extremt politiskt inkorrekt, men vädjar trots alla lumpna bög-skämt om förståelse och försoning. Only in Hong Kong. Här är en okey fight, men det är inte den ni ska koncentrera er på (inte heller Sammos frisyr), utan ni ska spana in stuntet på slutet och sedan fråga er: Dog han? Eller bröt han alla ben i kroppen?

torsdag, maj 14, 2009

Recension: Ballistic (2002)


Antonio Banderas kände sig lite berusad där han satt i den sunkiga hotellbaren med en whisky och morgondagens manussidor framför sig. han tänkte tillbaka på det senaste året och de höstblaskiga månaderna i Kanada. Filmen hette Ballistic och hur han hamnade i den mindes han knappt. Han var inte ens första valet, men på något sätt var kontraktet underskrivet och han var stjärnan i en halvdyr b-film med världens sämsta manus. Långt ifrån Pedro. Antonio suckade och drog i sig det sista i glaset.

Han hade alltid stått för sina filmer, men han började känna sig tveksam. Visst, trots ett sunkigt manus och väldigt trista fighting-scener så kunde han se den kommersiella aspekten i denna dyra film med DTV-känsla. Den första actionscenern är läcker. Massor av slowmo, makalösa stunts och feta explosioner. Inte illa alls faktiskt. Som en blandning mellan John Woo och Matrix, fast med den där thailändska touchen som bara Wych Kaosayananda kunde få till. Problemet var bara att manuset var så illa skrivet. Både han och Lucy tyckte samma sak, men var proffs nog att inte ställa till med några scener. Ett jobb är trots allt ett jobb.

Från början hade han varit tveksam till historien om den akoholiserade agenten som får reda på att hans fru lever och är gift med en gangster, spelad av den sköne Gregg Henry. Lucy Lui spelade Sever, en hämnande före detta medarbetare till gangstern, och nånstans där mellan så var det instoppat en tunn intrig om nano-teknologi och otroligt mycket smörig musik. Han var fortfarande tveksam, och scenen med bussen var så over the top att folk bara skulle skratta åt den. Men även där var stuntsen ganska coola och explosionerna var stora.

Antonio var inte den formen av actionhjälte. Detta var mer något som passade Gary Daniels eller Jean-Claude Van Damme. Men han kämpade på i alla fall. På slutet hade det blivit farligare med ett helt fabriksområde som sprängdes i luften. Stuntmännen flög åt alla håll och det måste ha hettat till rejält flera kilometer runt om. Spetakulärt i alla fall. Filmen sågades och glömdes bort. Den hade haft en budget på sjuttio miljoner dollar och spelat in tjugo. Flopp. Flopp. Flopp.

Kvällen före, efter en hård inspelning, så hade några grabbar stoppat honom utanför hotellet. De var glada, lite packade och började bubbla fram hur kul de tyckte Ballistic var. Inget mästerverk, det kunde ingen av dem säga, men den var rolig och våldsam, fina explosioner och massor av action. Ibland behöver man inte mer.

Antonio kände sig lite lättare och ångestklumpen i bröstet försvann. Den var okey ändå. Kul för tonåringarna och för nördarna där ute. Kanske skulle den bli kult någon gång? Jaja. Det var inte så viktigt. Nu är det Spy Kids 3D som gäller. Kul och ett skönt gäng. Han puttade bort det nya påfyllade glaset med whisky och bestämde sig för att tänka annorlunda. Nu skulle det bli lite sömn, ringa hem till frugan först och i morgon skulle han träffa Sly igen. Det skulle bli kul.

"God natt" sade han till bartendern och försvann mot nya äventyr.

Favvo-action: Tom Yum Goong

Alla hippa killars favoritfilm att såga, Tom Yum Goong. Själv tycker jag den är underbar, även om den inte är lika helgjuten som Ong-Bak eller Ong-Bak 2. Det är fantastiska fighting-scener och vilda stunts. Denna scen har inte den mest spektakulära fightingen, men är cool eftersom det också - liksom Hard-Boiled - är en enda lång tagning, med massor av rövsparkande!

onsdag, maj 13, 2009

Recension: Thai Police Story (1986)


BCI släppte en utgåva med tre Panna Rittikrai-filmer, Thai Action Pack, varav Born to Fight är viktig eftersom det är Pannas första film, Spirited Killer är väldigt tråkig och enbart släppt på grund av att Tony Jaa har en liten roll. Sedan har man inkluderat en obskyr sak som heter Thai Police Story. Den fanns först med som bonusfilm på en utgåva av Born to Fight, men har här alltså fått ett officiellt släpp.

Grejen är att jag faktiskt inte kommer ihåg handlingen, och då såg jag klart filmen för tjugo minuter sedan. Det jag däremot kommer ihåg är att detta är en av de mest fartfyllda och vansinniga tidiga Rittikrai-filmer jag sett. Den är kort, runt en timme, men det är i stort sett en enda lång actionscen med några få dialogscenern som oftast utmynnar i många blodiga squibs och jakter. Det har med hämnd och korruption att göra, och jag vet inte riktigt om Panna är skurk eller hjälpe - men skit samma.

Alla fighter är utmärkta och innehåller helt vansinniga full contact-klipp. Förutom de sedvanliga "snurra runt och landa på något hårt"-klippen alltså. I inledningen av filmen så slåss Panna med ett gäng skurkar på två pickups! Här har vi också föregångaren till lastbilsstunten i hans senare version av Born to Fight, fast här drullar stuntmannen ner mallen pickupsen och undgår däcken med centimeter. En stund senare så har Panna tagit sig upp på en stor lastbil och slåss mot fyra-fem killar på taket. Alla ramlar naturligtvis av på våldsamma sätt och verkar slå sig sönder och samman.

Det är billigt och folk har fula kläder och frisyrer. Skådisarna spelar över och som vanligt är det egenligen bara Panna som kommer undan med hedern i behåll. Men vem ser sån här film för skådespeleriet? I övrigt är den faktiskt ganska snygg, trots att dvdn har VCD-kvalité (vilket är synd, det är mycket information på sidorna som är borta - men det finns ingen bättre utgåva tyvärr). Man haft tillgång till kamerakran och räls samt kryddar fighterna med riktigt snygg slowmo som visar brutaliteterna i repris.

Trash givetvis, men otroligt våldsamt och fantastiska fighter. Jag rekommenderar er som klarar av sådana här lågbudgetrullar att köpa BCI's action pack enbart för denna en timme långa orgie i Rittikrai-våld!

Favvo-action: Breaking News

Det är väl lika bra att vi kör en till låååååång tagning, nämligen från Johnnie Tos Breaking News. Inte direkt någon renodlad actionfilm, men denna sköna tagning inleder Johnnie filmen med och jag älskar den. Njut.

tisdag, maj 12, 2009

”Skräckfilmen är ett Guds verktyg”


Detta var en intressant intervju, för en gångs skull i Dagen - en tidning som jag avskyr. Det handlar om Dave Canfield, kristen och skräckälskare. Jag är inte själv troende, men det är en del intressanta saker han säger som kristna borde ta till sig. Fast det roligaste är ändå de avslutande orden:

"Så, vad tyckte du om Friday the 13th?
- Äsch, den var ofokuserad och blandade hejvilt från de äldre filmerna utan eftertanke. Dessutom var det en massa onödig sex, skräp producerat för att tjäna snabba pengar.
I stället rekommenderar han de tre första filmerna i serien genom vilka vi som kristna kan reflektera över kaos och död."

Det är nog första och sista gången vi får se en djupt kristen person rekommendera Fredagen den 13:e 1-3 för att kunna reflektera över kaos och död :)

Favvo-action: Hard-Boiled

Egentligen finns det bara bra action i Hard-Boiled, men ta en titt på denna fantastiska tagning till synes helt utan klipp. Den har faktiskt ett klipp, men vad gör det när hela grejen är så jävla bra?

Och så var Minicirkus-Bodil borta...


... och det antyds att det var självmord. Jag och Anneli såg henne i kungsträdgården för två år sedan och det var en väldig fin förställning. Har man sett hennes show så vet man hur glada och friska djuren var, de sprang omkring på scenen och hon pratade med dem som om de vore människor. Det var alltså inte i närheten av de stora cirkusarna som klämde in sina elefanter i miniburar, detta var riktigt glädje från djurens sida.

Det rörde sig i bara om tamdjur också, grisar, hundar, katter osv osv. Inga utrotningshotade arter eller djur som hade svårt att anpassa sig bland människor.

Så det är synd att det slutade på det här sättet faktiskt, ett offer både för EU's regler och för "djurvänner" som hellre ger sig på en ensam kvinna med ett gäng katter än de stora cirkusarna som far omkring i landet. Men det är alltid lättare att spara neråt, även för djurvänner.

måndag, maj 11, 2009

Recension: Freeze Frame (2004)


Jag kommer ihåg hypen kring Freeze Frame. Lee Evans var en hipp, cool komiker som varit med i lite kommersiella rullar som There's something about Mary, The Fifth Element och Mousehunt, och nu tog steget in i en riktigt mörk thriller delvis filmad digitalt. Det var mycket snack, sedan försvann filmen mer eller mindre på en gång. Jag glömde också bort den, tills att jag kom ihåg den för några veckor sedan och letade upp den på DVD. Höll den då? Eller var hypen bara... hype?

Evans spelar alltså Sean Veil, som tio år tidigare blev anklagad för ett trippelmord. Två barn och deras mor. Han frikändes dock, men polisen ser honom egentligen som den ende misstänkte. Saul Seger (Ian McNeice) är en profilerare som tjänade en rejäl hacka på rättegången och uttnyttjat fallet till att sälja tonvis med böcker, och den som fortfarande hetsar polisen och media på Veil.

Så hittar man liket av en prostituerad kvinna. Hon har levat begravd i fem år, och givetvis misstänker man Veil. Men Veil har de senaste tio åren dokumenterat varje, exakt varje, fotsteg han tagit. Han har filmat sig själv dygnet runt, hans hem är fyllt med kameror och när han går ut så går han omkring med en bärbar kamera på bröstet, alltid med ansiktet i bild så att han blir lätt att identifera. Han rör sig enbart i områden där det finns bevakningskameror och utmärker sig medvetet genom att raka huvud och ögonbryn. Allt så att vittnen ska kunna bevisa att han inte har befunnit sig på platsen för ett eventuellt annat brott.

Det är bara det att bland hans nittiotusen band så saknas precis banden som ska bevisa att han är oskyldig... och när de väl dyker upp, begravda tillsammans med kvinnan, så visar de bara hur han umgås med henne, tar med henne hem, hon blir rädd och springer... och sedan inget mer...

Freeze Frame är en intressant film som har ett fantastiskt framträdande av Lee Evans. Han ger verkligen allt och är extremt underlig och bisarr, men utan att att bli en parodi på en paranoid galning. Filmen är läcker rent visuellt med splitscreens, digitalt material och ren film. Veils är beläget i en fabrikskällare och är som hämtat ur en fransk arthouse-skräckis.

Filmen är faktisk klockren den första timmen, men sedan - och det är det många recensenter som påpekat - så blir den lite väl ogenomtänkt och ramlar in i ett helt gäng vändningar som känns lite parodiska, som hämtat från Svarte Orm eller något liknande. Det blir mycket brittisk tv-deckare över karaktärerna och allt faller ihop till en final som bara delvis är lyckad.

Jag gillade filmen, mest för att Lee Evans är ruggigt bra och att filmen är grymt snygg. Hade bara sista tredjedelen varit lite bättre och solidare så hade filmen varit jävligt bra. Nu blir den bara bra och inget mer än så. Men jag rekommenderar er en titt. Den finns på cheapo-dvd och är värd ett inköp.

söndag, maj 10, 2009

Recension: Hard Gun (1996)


Av alla Tony Jaa-relaterade filmer som släppts på DVD efter Ong Bak så är det nog trots allt Hard Gun som ser bäst ut. Liksom allt annat är den producerad av Pechpanna, med samma skådisar som vanligt och med Panna Rittikrai som skådis/actionkoreograf. Naturligtvis kommer Ong Bak-fansen åter igen bli besvikna eftersom att det inte rör sig om någon stor roll för Jaa och att denna, liksom de andra, är billiga snabbproduktioner inspelad i Isan-området. Nu råkar jag dock uppskatta sådana, märkligt nog.

Panna Rittikrai och Tony Jaa spelar två riktigt elaka skurkar som nära på blir tillfångatagna av polisen. I tumultet så dödas Rittikrais bror och han svär att hämnas på den unge polismannen som avlossade skottet. Polismannen beger sig senare hem till sin by där hans snälle, men alkoholiserade styvfar, också jobbar som polis - som helst sitter och dricker thé. Hans dotter är uttråkad över bylivet och spenderar tiden med att spela bort pengar tillsammans med den tokiga byidioten.

Givetvis blir alla glada när den unge polisen kommer hem (fråga mig inte vad han heter, för som vanligt så är det svårt med namnen i dessa filmer), även om en hustrumisshandlande buse vill hämnas på familjen eftersom de slog ner honom när han misshandlade sin fru. Tillsammans med sitt gäng av loosers så är han hela tiden på jakt efter hämnd.

Samtidigt anländer Rittikrai och Jaa till byn satsar på att utrota hela polismannens familj!

Märklig film. Den håller rent tekniskt en högre klass än de flesta av Pechpannas filmer från den här tiden och tidigare. Regin är hyfsat stabil och det känns genomtänkt och välgjort. Av någon anledning så förändras filmkvalitén under actionscenerna, men jag tror de helt enkelt använde någon billigare filmsort eftersom det antagligen skulle bli många omtagningar. Men det är bara en teori. Den är alltså kompetent. Vad som dock kommer att skrämma bort en del är att den i praktiken består av två delar och action är inte huvudsaken i någon av dem. Den första är ett hårt kriminaldrama, faktiskt riktigt välspelat - speciellt av Rittikrai. Den andra delen är traditionell thailändsk buskis komplett med uppspeedade scener på människor som jagar varandra, slapstick, den tokiga byfånen som beter sig knasigt och lite mer buskis. Sedan ett snäpp familjedrama, fader-och-son-relation och det hela avslutas med några enkla, men riktigt bra fighting-scener mellan polismannen och Jaa. Jaa är som en fjäder och det är otroligt vad han kan göra.

Humorn fungerar inte alltid, men ibland är det ganska kul. Kriminaldramat är mer än godkänt och actionscenerna är kul och våldsamma. Absolut inget mästerverk, men var beredda på att detta inte är någon modern, hip, cool, spektakulär Tony Jaa-rulle som distributören försöker få er att tro.

lördag, maj 09, 2009

Recension: Mission Hunter 2 (Nuk Soo Dane Song Kram) (1996)


Det var några år sedan jag såg Mission Hunter 2, så det var trevligt att den släpptes i en lite bättre utgåva på DVD. Dock under namnet Battle Warrior och där man desperat försöker få det att se ut som om Tony Jaa har världens största roll. Det har han inte.

I alla fall så börjar filmen med en explosiv jakt genom djungeln. Det sprängs och skjuts och en livrädd man bär på ett viktigt paket. Ett paket som innehåller "The Golden Stone", vad nu det är, men det är värdefullt och mäktigt. Givetvis blir han tillfångatagad av gerillan som jagar honom, men lyckas gömma stenen innan han blir fasttagen.

Ett bra tag sedan så har en stillbild på mannen i fånglänger slunkit ut och Pratuang ska rädda honom tillsammans med lite specialinhyrda hjältar, bland annat en tok-kung fu-galen lokal guide och en vit muskelman, Nate Harrison, på typ tre meter och Burt Reynolds-mustasch. Ja, och den fångade mannens dotter också.

Så in i djungeln beger man sig, och massor av faror möter dom. Först ut är "The Black Goblins", ett folk som har målat sig svarta och med krigsmålningar och som är väldigt arga, våldsamma och duktiga på kampsport. Sedan följer en zombie (det vill säga Panna Rittikrai i sin paradroll) som är i stort sett oövervinnerlig och sist, men absolut inte minst, den enorma gerilla-armén som är till för att dödas på massor av olika sätt. En av skurkens toppmän är en ung Tony Jaa, som får tillfälle att visa sina talanger i en riktigt bra sekvens. Coolt.

Panna Rittikrai har gjort mellan 40-50 långfilmer sedan åttiotalet. Alla med absurt mycket stunts, våld, kampsport och stuntmän i alla rollerna. Jag vet inte från vilket årtioende Mission Hunter 2 är ifrån, kanske väldigt tidigt nittiotal eller sent åttiotal. Den känns inte som 1996 i alla fall, trots att det kanske är mest logiskt med tanke på Tony Jaas ålder. Som vanligt i Pannas filmer så utspelar dom sig oftast på landsbygden och väldigt traditionella när det gäller religion och traditioner. Humorn är enkel och karaktärerna är ännu enklare. Sensmoral och replikskiften är naiva, men utan att bli töntiga, kanske för att filmerna lyser av sån äkta glädje och underhållning? Man stör sig inte i alla fall.

Det fightas givetvis mycket, hårt och länge. Och gärna längre än man kunnat hoppas på. Striden mot de svarta spökena är först kort och intensiv, sedan så flyr alla och där skulle det ha slutat i en vanlig film - men sedan så dyker ett "spöke" upp igen och förklarar att nu ska våra hjältar få spö och sedan är det en ännu större och coolare strid. Rittikrai får till ett enormt flöde mellan slow-mo och normal fart i fighting-scenerna och oftast slutar det med att stuntmännen slänger sig hejdlöst bakåt, gör nån snurr eller två och slår ner våldsamt i backen - utan vajers och andra hjälpmedel naturligtvis. Striden mellan Tony Jaa och en av hans polare i gerillalägret visar hur jävla duktig karln är. Här börjar det redan andas Ong-Bak och det ser ut att göra ont, både i slow motion och i normal hastighet. Jag vet fan inte hur dom gör för att inte bli allt för skadade...

Finalen är fenomenal. Det är som om man korsat Bruno Matteis Strike Command och Double Target med Sammo Hungs Eastern Condors, fast inte med lika fet budget givetvis. Det är ett vanligt djungelläger och givetvis sprängs det i bitar samtidigt som folk skjuts med feta blodiga squibs och fighter pågår i alla hörn. Lysande.

Jag inser ju att finsmakare kanske inte uppskattar sånt här. Det är primitivt. Väldigt primitivt. Men så otroligt kul och charmigt, välgjort och intensivt att man bara inte kan låta bli att se klart på filmen. DVDn har problem med ration och hur man än gör så blir den inte riktigt korrekt, men trots detta tusen gånger bättre än min gamla VCD.

Recension: Dead Heat (1988)


Dead Heat är en sådan där film som verkar skamlöst ignorerad. Varför vet jag inte, då den borde tilltala samma publik som älskar Night of the Creeps och andra liknande skräckkomedier från åttiotalet. Dead Heat har egentligen inte så mycket skräck i sig, men har några fantastiskt sköna och makabra scener med levande döda!

Roger Mortis (Treat Williams) och Doug Bigelow (Joe Piscopo) spelar två coola snutar som gärna ger sig in och dödar skurkar, förstör bilar och blir utskällda av sina chefer - som egentligen tycker om dem eftersom de är så bra att på att upprätthålla lagen. Vid ett våldsamt rån, där poliser och kunder faller som furor, så visar det sig att rånarna är ovanligt svåra att ta ihjäl. Kort därefter så visar det sig att rånarna egentligen hade dött veckan innan, men deras obducerade kroppar försvunnit från bårhuset! På kropparna hittas en sällan använd kemikalie, och Roger och Doug spårar denna till ett bolag som producerar medicin, hygienprodukter och annat som verkar ganska harmlöst.. och där går allt åt skogen! För det visar sig att deras fiender är... zombies!!!

Det där var handlingen i korthet, men jag har undvikit att gå in för djupt då det finns en del roliga vändningar som man bör uppleva själv. Mark Goldblatt är klipparen som bara regisserade två långfilmer, denna och The Punisher. Jag tycker han gör ett lysande jobb och hans ultravåldsamma actionstil fungerar utmärkt i det ljuva åttiotalet. Det är givetvis solsken och starka färger, stora feta squibs och gott om explosioner och gnistregn! Läckert! Stilen är heltskön och med Los Angeles som bakgrund så blir det en visuell höjdare.

Man har kul med konceptet levande döda, även då en av karaktärerna blir en zombie och måste leta rätt på sin egen mördare innan han ruttnar sönder! MPAA var givetvis framme och krävde lite klipp, även om jag tycker att det inte är så mycket. Det rör sig mest om att korta ner utdragna scener, men det mesta av slemmet och blodet finns faktiskt med. Annars är det squibsen som är blodigast. Make up-effekterna är riktigt bra och lite serietidningsaktiga också. Manuset är klyschigt men ovanligt välskrivet, med bra karaktärer och kul dialog. Jag tycker till och med att (borde jag skämmas?) att Joe Piscopo är riktigt charmig och rolig som sin vulgära tokstolle-snut.

Dead Heat har också en av de coolaste scener jag sett i en sådan här film. En skurk väcker upp en hel slakteributik från de döda, och våra vänner blir anfallna av allt från helstekta grisar till arga kycklingar! Höjdpunkten kommer sen då en stor, slaktad tjur (eller vad det nu är) brakar ut ur frysrummet och ger sig in i attackerna. Riktigt välgjord, och mycket makabert.

Förutom Treat och Joe, som båda är lysande, så dyker även veteraner som Darren McGavin, Vincent Price och Keye Luke upp och förgyller rollistan!

Trist nog en bortglömd åttiotalsklassiker som är betydligt bättre än vad ryktet säger.

Förvandla ditt namn till ett ansikte


På den här sidan kan man skriva in sitt namn, eller någon annans, och generera ett ansikte. Här ovan ser ni alltså mig, med en käck lugg och... lite kvinnlig tycker jag allt. Eller bara allmänt creepy.

fredag, maj 08, 2009

På scenen: Roger Moore

Ikväll blev det författarträff på Kulturhuset. Givetvis var det Roger Moore som var där och vi fick bra platser nära scenen. Han berättade om sitt liv, men broderade mest ut Gunnar Bohlins tafatta frågor med fantastiskt underhållande anekdoter från sin långa karriär.

Det blev historier om "Burt" och "Mud" (dvs Britt och Maude) under inspelningarna av Mannen med den Gyllene Pistolen, hur Hervé Villechaize (Nick Nack) spenderade pengar på sammanlagt 45 thailändska horor och hur han erbjud Maud att ha vilt sex uppe på hans rum, varvid hon svarade "Om jag någonsin märker det så kommer jag att bli väldigt upprörd!".

Eller hur Ronald Fraser la av att dricka alkohol under inspelningen av The Wild Geese och nyktade till genom att röka marijuana-cigaretter stora som toalettrullar, hur Tony Curtis rökte på utanför Downing Street utan att snutarna märkte något och en hel del annat kul och vansinnigt.

Roger är en bra berättare och har en mycket bra röst som man kan lyssna på i evigheter. Väldigt lyckad tillställning och nu känns det som om Roger Moore-cirkeln är sluten för min del.


Mycket folk var det. I mängder. Så mycket att man visade framträdandet direktsänt i andra delar av Kulturhuset!


Gunnar Bohlin och Roger Moore samtalar på scenen. Gunnar Bohlin var lite väl trist som intervjuare, men tack och lov så var Moore en vandrade anekdot-berättare.


Efteråt så tog G lite foton och Christina Tholstrup, Sir Moores fru, poserade för G - helt av fri vilja :)

torsdag, maj 07, 2009

Roger Moore, Stockholm







Idag fick jag då äntligen möjlighet att säga "Hello" och "Thank You" till en av mina absoluta favoritskådisar sedan barndomen, Roger Moore. Jag var ute en och halv timme innan och bänkade mig på en lånestol på Akademibokhandel, Mäster Samuelsgatan. Vilket var tur. Det dröjde inte länge förrän en lång kö slingrade sig som ett gigantiskt U genom hela lokalen.

När Roger kom in genom entrén så var det som om tusentals människor dök upp från alla hörn, fotografier blixtrade och en kameraman följde honom hela tiden. Han fortfarande en superstjärna. Hans syn är inte den bästa nu för tiden och hans trevliga fru ledde honom stadigt. När han satt sig ner så började folk pressa från alla håll och personalen på boklådan började bli lite nervös.

Det gick fort när jag väl kom fram, vilket var förståeligt då massan av människor var enorm. Jag tror han skulle sitta där i en halvtimme bara. Signaturen gick elegant och jag noterade hur trött han såg ut, och att ögonen var bleka. Kan inte riktigt förklara det. Kanske har han starr eller något sådant? Men han var trevlig och hans fru var väldigt trevlig och tittade en djupt i ögonen :)

Så till slut fick jag mitt signerade ex av My Word is my Bond, och det var en ära att få träffa honom. I morgon ska han tala och bli intervjuad på Kulturhuset, och då blir jag givetvis där också :)

tisdag, maj 05, 2009

Annica Nilsson Juristbyrå AB i Söderköping


"2005-12-15 kl. 06.52 skrev Annica Nilsson Juristbyrå AB:

Efter att jag hört Sören Andersson uttala sig i TV4 i dag på morgonen vill jag anföra följande.

En sexuell handling är när en man har samlag med en kvinna, resultatet kan bli ett barn.

När ni bögar ligger och äcklar er med picken i röven på varandra har det inget med sexualitet att göra, det en endast en pervers handling. Om ni nu är intresserade av skitlukt, kan ni då inte plocka upp en hunds avföring och gå och lukta på den hela dagen, det är ungefär samma sak.

Jag förstår att påven bannlyste äcklet KG Hammar som hyllar den
livsstil ni företräder. Enligt min uppfattning är ni som psykiskt sjuka, ni fattar inte själva hur sjuka ni är.

Leve Hovrätten och Högsta Domstolen!

Bo XX
fembarnsfar
lever ett lyckligt familjeliv
inte frikyrklig
gått ur svenska kyrkan på grund av äcklet KG Hammar"


Detta är faktiskt sant. Så uttalar sig en representant för Annica Nilssons Juristbyrå i Söderköping. De har också skrivit hatfyllda mail till en jouranlist agneåden denna artikel i DN. Mannen heter Bo och verkar väldigt nöjd över att han är heterosexuell och inte någon sådan där otäck bög. Ni kan se hela mailväxlingen här.

Ett tips bara, så att ni slipper anlita Annica Nilsson och Bo Peterson.

måndag, maj 04, 2009

Lage vill straffknulla mig med grovsalt i analen

Anonym sa...
Jag ska straffknulla dig med grovsalt i analen din lilla niding!
/Lage


den 3 maj 2009 18:39

Fred sa...
Överdriv inte. Vi vet båda att du aldrig skulle kunna få upp den.

den 3 maj 2009 21:09

Det är fint att han kommer ut ur garderoben på gamla dar ;)

söndag, maj 03, 2009

Mormors händer





Min mormors händer. Nittiotvå år vid det här laget. Hon föddes den sjunde juli 1917. Det var ett år av hungersnöd och ransonering, revolution och självständighet. För mig är det overkligt att jag har någon i min närhet som har varit med om så mycket. Men jag avundas inte. Det händer trots allt minst lika mycket idag som jag kan titta tillbaka på, och förhoppningsvis imponera lite med när jag också kommer i en hyfsat aktningsvärd ålder :)

Recension: End of the Line (2007)


Äsch, jag kan inte hålla mig. End of the Line är absolut en av de coolaste och brutalaste skräckfilmer jag sett på ett bra tag. Det är inte så att den är megaspektakulär eller har vansinnes-effekter som Midnight Meat Treain, men den känns så rätt bara. Regissören Maurice Devereauxs förra film är den intressanta men ojämna TV-satiren Slashers, som jag nog ska ta och se om snart.

I alla fall så utspelar sig större delen av filmen i ett nedgången tunnelbanesystem. Några olyckliga stackare blir fångade där nere medan galna kristna sektmedlemmar börjar döda alla, i jakten på rädda själar från den kommande undergången. Den vi främst får följa är Karen (Ilona Elkin), en sjuksköterska med märkliga visioner av missbildade människor, och hur hon och de andra försöker fly upp ur mörkret för att rädda sig själva. Eller är det så att armageddon faktiskt håller på att ske, och att sektmedlemmarna har rätt hela tiden!

Det enda som tillhör en riktig tunnelbana i filmen är en perrong och en gammal vagn, annars är allt inspelat i andra former av underjordiska miljöer, och det fungerar väldigt bra. Trots att filmen verkar vara inspelad med digital utrustning, så är det inget man reagerar på. Det ser alltså inte ut som Blå Måndag om någon är orolig för det ;) Naturligtvis så bygger mycket på fin ljussättning och en regissör som uttnyttjar dessa små miljöer till att luras ordentligt.

Våldet är väldigt brutalt och äckligt. Både sektmedlemmar som våra hjältar går fram ordentligt mot sina fiender, och det finns alla åldersgrupper representerade i bodycounten. Det blir dock aldrig "snyggt" som i till exempel Midnight Meat Train, där det visuella är viktigaste i kombination med slow-motion och lite mer avancerade effekter. Här blir folk halshuggna, yxhuggna, stuckna och slagna rakt upp och ner och det är en hel del saftiga gobitar att räkna med.

Det är en skräckis med religiös tema, och dessutom en skräckis som är lite kryptiskt. Vilket är underbart. Slutet är fantastiskt, och så jävla snyggt. Dessutom lyckas man få till en undergångskänsla utan att visa en enda kaos-scen (förutom lite arkivmaterial som får skildra lite av undergången på en TV). En av karaktärerna tar sig till exempel upp på marknivå, men det enda vi ser är ambulanser, polisbilar, brandbilar och oljud utanför fönstrena - och man köper det ändå.

Klarar man av en film som inte ser ut som dyng-Arn så bör man se den här. Eller köpa den, som jag tidigare skrivit.

Den bästa skräckfilmen på svensk DVD just nu:


End of the Line. Grymt imponerande. Mörk, svart, bisarr, rå, brutal, intelligent, existensiell, grafisk och downbeat. Dessutom är den vansinnigt snyggt, trots sin hyfsat minimala budget. Den enda svagheten är några ojämna skådespelare, men man köper det eftersom dialog och manus är såpass bra.

Köp den. Hyr den inte. Köp den och ha den i hyllan. Den kommer att liva upp många trista skräcksfilmkvällar i framtiden.

fredag, maj 01, 2009

Valborg i Märsta 2009









torsdag, april 30, 2009

Recension: Mercury Man (2006)


Efter Ong-Bak så laddades det hårt i de thailändska filmbolagen. Ni skulle världen slås med häpnad. Först ut från samma team var Mercury Man, producerad av den legendariska Prachya Pinkaew och med fighting-koreografi av (givetvis) Panna Rittikrai. Jag såg den för första gången på bio i Thailand, och gillade den, och såg nyligen om den på DVD för andra gången. Den håller helt okey, även om den saknar den där fantastiska personligheten som Tony Jaas filmer har.

Wasan Khantaau spelar Chan, en snäll men övermodig brandman som har problem att arbeta i team. Han bryter sig hellre loss och försöker imponera, men blir givetvis tillsagd för detta. En dag så går brandlarmet i fängelset, och det är naturligtvis en anlagd brand som ska användas för att få ut den farliga terroristen Osama Bin Ali (spelas av rocksångaren Anon Saisangcharn) som vill hämnas på USA vars soldater brutalt mördade hans fru och barn. För att genomföra detta så har han fått tag i ett magiskt kvicksilver som härstammar från en av flera uråldriga meteoriter, han förvarar det i ett smycke som tyvärr har tagits ifrån honom och ligger i fängelsets förråd. En korrupt polis plockar fram det, men springer på Chan under tiden och hugger honom med smycket så att kvicksilvret blir ett med hans kropp istället! Som tur var så har terristerna kidnappat en liten pojke med övernaturliga krafter som istället ska tvingas genomföra terroristdåd... Men Osama Bin Ali vill naturligtvis har tillbaka sitt kvicksilver!

Det dröjer inte länge förren Chan börjar få visioner och snart visar det sig också att han mer eller mindre är oskadligt. Dessutom, när adrenalinet flödar, så kan han även börja brinna! Vilket blir spännande när han bläddrar i en Penthouse... Till slut visar det sig att han är en mästerfighter, kan använda sina krafter för att hoppa och flyga långa sträckor och hans syster Grace (Parinya Jaroenphon, den transexuelle thaiboxaren och skådespelarens om Beutiful Boxer handlar om) syr honom en superhjältedräkt... och nu räknas tiden ner mot den slutgiltiga terrorattacken!

Man har verkligen försökt göra något annat än Ong-Bak här, och fightingscenerna och den visuella stilen är helt annorlunda. Givetvis så är Thailands kultur viktig och det bygger mycket på lokala traditioner. Det är betydligt med Hollywood över actionscenerna, med mer klipp och i storylinen. På gott och ont givetvis. Wasan Khantaau är klassiskt thailändskt stilig till skillnad från både Tony Jaa och Dan Chupong, men saknar helt karisma för rollen. Birollerna får bära upp handlingen.

Det är en ordentlig blandning av intriger och stundtals är det ganska blodigt och sadistiskt våld, medan det kan kännas som en familjekomedi i nästan avsnitt. Inte helt ovanligt i thailändsk film, men här är det extra tydligt. De digitala effekterna är många och en del fungerar bra och en del fungerar väldigt dåligt. Mercury Man (som för övrigt ser ut som Spindelmannen) själv är stundtals animerad när han skuttar omkring, problemet är bara att man inte riktigt har fått till perspektiv och storlek speciellt bra, så ibland ser han ut som en jätte och ibland som en dvärg. Det blir även en fight mot två elefanter, vilket är kul. Den bästa scenen är en lång fight inne på en neon-skrikande nattklubb där bland annat Mercury Man fightas brinnande. Riktigt snyggt och coolt.

Mercury Man är en kul bagatell till thai-action, men saknar personlighet och en riktigt orginell vision. Tyvärr. Men det är utmärkt popcorn-underhållning.

tisdag, april 28, 2009

Cirkus Maximum - en orgie av perversioner!


Jag blev nästan rädd när jag såg den här affischen, vilket iofs inte är ovanligt när det rör sig om cirkusaffischer överlag. Det är alltid groteska färgkombinationer, läskiga människor (oftast med en John Wayne Gacy-sminkning) och en absurt stel hurtighet som inte på något sätt kan vara äkta.

Vad bjuder Cirkus Maximum på i år då? Caravan of Joy är namnet på årets turné, vilket för mig bara ger bilder av en incestuös gruppsex-lek hos en inavlad adelsfamilj. Mormor först, sedan pappa, sedan mamma, sedan sonen, sedan dottern... och ni kan gissa vad de gör där på den fläskiga indiska mattan för 54000 kronor! Allt medan tjänstefolket står och ser på, beredda med handdukar och vattenslang.

Över scenen så lutar sig en gigant, en jätte med enorma stirrande påtända kokain-ögon och ett hårfäste som troligtvis ligger bakom öronlinjen. Hans ögon ser ut som en bladning mellan en kanins och Kalle Anka under hypnos och han pekar hotfullt mot oss som om han säger "Nu, era jävlar! Nu ska jag flå er, äta upp ert kött och tillverka sovrumsmöbler av era ben!".

Nere på det vi måste kalla scenen, även om den då borde vara lika stor som ett Nordkoreansk jubileum, så ser vi dels två kameler vars pucklar och huvuden bildar något som ser ut som fem blodtörstiga bigfoots, iklädda ponchos, redo att äta upp de tveksamt dimensionerade hundarna och den sorgsne clownen som imiterar oral-sex med sin saxofon! Ingen sax för en match som man säger i underhållningsbranschen! För att inte tala om hästen som står på två för korta bakben! Freaks!

Det sticker även upp ett stackars barn bakom texten Caravan of Joy, vilket är ännu bisarrare och mer perverst i kombination med var det troligen betyder. För inte handlar det om en vanlig karavan av glädje? Ser ni några glada människor i dessa karavaner? Bara en massa försupna polacker och rumäner som bara längtar hem till en skål Golompki och ett glas vodka framför den svartvita 13 tums-teven, allt medan barnen lyssnar på åttiotalsdisco och tillber påven tillsammans med sin ständigt gravida mor.

Usch ;)

måndag, april 27, 2009

Stor mega rabatt från audioart ;)


Anneli har varit sugen på en projektor och tog en titt på detta fantastiska erbjudande som audioart har på sin hemsida. Jepp, ni ser rätt! Genierna där har slagit till med en rabatt på... tio kronor! :)

Från 25000:- till 24990:-

Vilket kap! ;)

Godardx2: Alphaville (1965) & Week End (1967)


Godard har jag aldrig varit speciellt insatt i, så givetvis var det trevligt att börja med två riktigt bra filmer.

Alphaville är den närmast legendariska Lemmy Caution-filmen med Eddie Constantine, hård och känslig hemlig agent som går under namnet Ivan Johnson, journalist för den sovjetiska tidningen Figaro-Pravda. Han skickas till den riktigt störda staden Alphaville från sina uppdragsgivare i "the outer countries" (som jag ibland brukar benämnas "the outer galaxies" också) för att övertyga Leonard Nosferatu (Howard Vernon), en superforskare, att överge Alphaville och sitt nya namn Professor Von Braun och återvända till sina hemstater. Naturligtvis blir det inte speciellt enkelt, och i denna dystopiska värld så är det egentligen bara konspirationer som är det enda sanna...

Alphaville är en ultrabillig och experimentell sci-fi som utspelar sig i dåtidens Paris utan att egentligen förvandla något till "framtiden". Alla ser ut som de brukar och vapen och bilar är tidsenliga. Naturligtvis beror det på budget, men också antagligen på att Godard inte ansågs att det behövdes. En film blir det man vill att den ska bli. Filmen är fylld av absurda sekvenser, våld, filosofi och en jävligt hård Constantine - som är så hård att han skjuter igång sin cigarett-tändare vid ett tillfälle! Jag vet inte hur mycket av filmen som är improviserad, men för det mesta är det grym dialog - ofta i kombination med långa tagningar. Det är vackert och rått, snyggt och billigt.

Eddie Constantine spelade Lemmy Caution fjorton gånger under trettioåtta år... och nu känner jag att jag måste se allt!


Week End är ett kontroversiellt stycke film som rejält gör upp med borgarna, medelklassen, arbetarna, kommunisterna och kapitalisterna. I mitt tycke går ingen fri, även om Godard givetvis är rejält åt vänster och visar det tydligt. Mireille Darc och Jean Yanne spelar Dorinne och Roland spelar ett djupt olyckligt par som under fem års tid försökt förgifta Dorinnes far för att ärva femtio miljoner francs. Dessutom vänsterprasslar båda med personer som de planerar att döda den andra med hjälp av. I alla fall ska ta åka till Dorinnes föräldrar över helgen, men blir fast i en surrealistisk mardröm av bilolyckor, bönder, kannibaler och människor som kanske inte alls existerar...

En mycket udda road movie, men även en fantastisk road movie. Den slår hårt, är cyniskt och väldigt rolig. Det finns en fantastiskt kameraåkning längst med en trafikstockning som både är absurd och grymt, men efter det så är det möten med de enda bisarra karaktärerna efter de andra. Min favorit-scen är då ett överklass-par har krockat med en traktor, mannen dör, och kvinnan börjar skälla ut bonden som skäller tillbaka och båda anklagar varandras politiska övertygelse att vara felet med hela samhället... tills att Dorinne och Roland åker förbi, frågar efter vägen, och blir ett gemensamt byte för olyckskorparna då de tror att Dorinne och Roland är judar! Och så kan de förenas i ett gemensamt hat. Det hela avslutas med internationalen, fast i ett flådigt arrangemang.

Två fantastiska arthouse-rullar med våld, humor, sex och bra skådisar. Inte illa för en helg.

söndag, april 26, 2009

Jag beställde några filmer idag också...

... från Play.com, vilket igen har blivit ett favoritställe.

Tropic Thunder: Director's Cut (With Bonus Digital Copy) (3 Discs)
- Det är sällan jag köper Hollywood-komedier, men denna tyckte jag faktiskt var riktigt kul.

Dead Heat (1988) (Divimax Special Edition)
- Tusen år sedan, så det är dags att äga den!

OSS 117: Cairo - Nest Of Spies
- Franks eurospy-parodi/pastish som ska vara riktigt kul.

Zodiac: Director's Cut (2 Discs)
- Jag har filmen redan, men några extra minuter i längd och fett med dokumentärer gjorde att jag måste ha den.

Fräcka Fredag - Ole Söltoft


Av olika obskyra anledningar så sökte jag på Ole Söltoft på nätet. Han var, som ni troligen vet, en mycket berömd danska gladporr-stjärna. Jag hittade då denna underhållande intervju där Malena, i så mycket turkos som man kan ha på sig, pratar med honom om hans karriär och liv. Han har en käck pottfrisyr och verkar vara en glad och lycklig man. Han dog 1999 och var dessutom en av dessa homosexuella män som var gift med en kvinna. Ibland är jag glad att jag föddes på sjuttiotalet och inte fyrtiotalet.

Det är synd att han dog så tidigt ändå, då jag misstänker att han skulle kunnat få en rejält karaktärsskådis-revival. Hade lätt kunnat se honom i Festen eller någon av de andra Dogme-filmerna.




Den roligaste delen är efter att Ole berättat en harmlös anekdot om en utlandssemester. Malena slänger då ur sig på direkten, helt oväntat, och helt utan någon logik följande mening:

"Ja, du blev berömd. Men du visade aldrig din penis egentligen?"

Ole svarar artigt att "Nej, det gjorde jag inte..." och verkar lite förvånad över frågan då den absolut inte hade något koppling till det han berättade. Sedan så mumlar Malena lite och byter ämne.

lördag, april 25, 2009

Kraftverk 3714 ver. 3.1, scen 38


38 INT. VLADIMIRS STUGA - KVÄLL.

William skriver en liten text om byn, kanske i ett brev eller bara för att ha nåt att skriva.

Texten: “Bråckaviken (på äldre kartor stavat Brochaviken) har fått sitt namn av en tysk emigrant vid namn Hans Hermann Broch som slog sej ner i trakten på 1700-talet. Han föddes i Lübeck där han läste till präst. Några år senare, efter en resa till Frankrike, började han förföljas av katolska kyrkan för samröre med onda makter. Han skrev tre böcker på latin som fortfarande finns bevarade, två på länsmuseet i Östersund och en i Brochavikens hembygdsgård.”

William har en radio påslagen. Den börjar plötsligt skrapa och ta emot störningar, men just som William ska upp och justera den återgår ljudet till att vara helt normalt. Han fortsätter skriva en stund.

“Byn bestod av bara några få hus tills dammen byggdes 1900-nånting. I samband med utbyggnaden av vattenkraften och de förbättrade kommunikationerna blev området attraktivt och befolkningen ökade kraftigt.”

När han är klar släcker han lyset, borstar tänderna och sedan och lägger sej med en god bok. Intill sängen ligger böcker av bl a Stig Claesson och Sture Dahlström.

---------------------------------

Av olika anledningar så grävde vi upp det mest kompletta och aktuella manuset till Kraftverk 3714. Det är roligt att upptäcka saker som man glömt bort, till exempel denna passage där man får se vad William egentligen skriver på skrivmaskinen och som dessutom ger en liten backstory till byn Bråckaviken.

Namnet Bråckaviken är för övrigt resultatet av en dröm jag hade, som utspelade sig i den fiktiva byn med samma namn.

fredag, april 24, 2009

Dagens andra inköp...

...det blev mer arty på eftermiddagen, och det blev dessa - rakt upp och ner i butik:

The Chaser
- Sydkoreansk seriemördarthriller som verkar ok.

Bones
- Guilty pleasure, snygg och blodig skräckis med Snoop Dogg!

The Office (US) säsong 1
- Varför inte? Jag älskar serien, även om den aldrig kommer upp i orginalets klass.

Week End
- Jean-Luc Godards klassiker.

Godard Collection
- 10 långfilmer av Godard! Jag vet, jag är ganska pretentiös.

Detta innebär att jag köpt 23 långfilmer, en TV-serie och kortfilmssamling på 4 discar idag. Inte illa. Och allt vill jag ha! :)

Dagens första beställningar....


Klockan har inte ens slagit 06:00 och jag har gjort min första beställning :)

Soviet Propaganda: The Complete Collection
- Efter tips från Jocke så fanns denna utmärkta samling riktigt billigt på Play.

The Abandoned
- Bra spökfilm, enligt Jocke... så varför inte?

Isolation
- Jocke igen, damn you! Men den verkar bra!

Thai Action Pack (Spirited Killer / Born To Fight / Thai Police Story)
- Kompletterar min Panna Rittikrai-samling lite.

Hard Gun
- Någon sågad Rittikrai-rulle som jag inte sett.

Yokai Monsters Vol. 1 (Complete Collection)
- Måste ge mig i kast med dessa tre Yokai-långfilmer någon gång.

Battle Warrior
- Tony Jaa har en liten roll som skurk, men det är en skön djungelactionrulle.

Update! 07:45...

Altered
- Fan ta dig Jocke! ;)

torsdag, april 23, 2009

Recension: Born to Fight (2004)


Jag skulle ljuga och bedra om jag påstod att Born to Fight i traditionellt syfte var en "bra" film. Det är den inte. Panna Rittikrai, en regissör som jag respekterar oerhört mycket, klarar inte så bra övergången från microbudget till fetbudget och har - som alltid - problem med allt annat än actionscenerna. Men något som också är vanligt bland oss som ser bortom Ken Loach och Folkets Bio-orgier så kan vi även uppskatta renodlad dum-film. Även älska den, respektera den och försvara den. Det är det jag kommer att göra nu med Born to Fight.

Dan Chupong spelar Deaw, en narkotikasnut som just fått sin kollega dödad i ett tillslag. Deppad så inser han att det enda som kan muntra upp nu är att åka ut till en liten thailändsk by med ett gäng av Thailands främsta sportstjärnor - därbland hans syster - och dela ut lite mat, gratis t-shirts och uppmuntra den fattiga befolkningen med lite skratt och bön. Men bisarrt nog så bestämmer sig en armé att inta byn och därifrån kräva att få ut en knarkkung ur fängelse - samma knarkkung som Deaw satte dit i början av filmen. De tänker också fyra av en raket mot Bangkok och jämna hela stan med marken.

Men de har givetvis inte räknat med den absurt patrotiska Deaw som med hjälp av sina nyfunna sportpolare bestämmer sig för att slå tillbaka - hårt, brutalt och med mycket blod!!!

Ta en vanlig actionfilm. Dumpa ner den i en sil, skaka ordentligt så att det mesta av storyn rinner av lämnar kvar smörindränktade actionscener. Krydda sedan med massor av logiska luckor och skvätt patriotisk så har ni Born to Fight i ett nötskal. Och jag älskar den. Alla snackar om hur senaste Rambo (som är ett mästerverk) är brutal, men de har inte sett massakern som sker i den här filmen. Det är rent utsagt obehagligt! Skrikande människor, avrättningar, blod och gore, barn som kryper ihop av ångest och mer våld. Men det har en poäng, nämligen att det inte ska finnas några som helst sympatier för skurkarna när de väl får sätta livet till en stund senare.

Våra hjältar, byborna och sportstjärnorna, har precis gett upp när Thailands nationalsång börjar spelas på en radio. Då finner de styrka i att faktiskt offra sig i en av de längsta och mest omväxlande actionscener jag sett. Jag tror den pågår i runt en halvtimme, kanske lite mer, och är en ganska slarvig orgie i fighting, brutala stunts, mycket squibs och blod, skamlösa sport-relaterade sätt att ta ihjäl folk på och explosioner. Allt i dagsljus. Vissa i långa tagningar som pågår flera minuter. På fetingbudget (för att vara en Thai-film givetvis). Eftersom filmen drar in alla åldrar så får vi både se den yngsta kvinnliga muay thai-mästaren spöa folk samt givetvis den äldsta också! En mycket gammal farbror som får sparka in huvudet på någon stackare!

Givetvis finns det en scen då Deaw nästan tappar orken, men han får tillbaka den genom att han hittar ett mynt med den thailändska kungen på - som han sedan lindar in i tygremsor runt händerna och dödar ett dussin till skurkar. Fantastiskt.

Rittikrai verkar lite förtrollad över sin höga budget och vräker på lite för mycket slow-motion samt har inte riktigt koll på flytet och berättandet, men allt detta krossas naturligtvis av de sanslösa stuntscenerna. Det är som om gamle goe åttiotals-Jackie vore tillbaka, och stuntmännen ser verkligen ut att slå ihjäl sig hela tiden. På slutet så blir det några snygga motorcross-stunts och en av de största explosionerna jag sett på film.

Fantastisk tokaction för er som är trendiga nog att dissa mästaren Tony Jaa och fantatisk tokaction för oss som älskar Tony Jaa lika mycket som innan, men vill se en film utan honom. Fast lite mindre välgjord. Och med en ännu fulare hjälte. Men fuck the same. Just love it!

Rättsröta!

Ja vi ser hur väl svenska myndigheter fungerar, genom det senaste avslöjande om hur domaren i Pirate Bay-målet, som på fritiden sysselsatt sig i "Svenska föreningen för upphovsrätten, SFU. Där är även Henrik Pontén från Antipiratbyrån medlem, samt Peter Danowsky och Monique Wadsted som företräder rättighetsinnehavarna i Pirate Bay-rättegången." Karln har också ett extrajobb på Stiftelsen.se där han är kollega med en av advokaterna som har anlitats av mediebolagen.

Detta är givetvis skandal, och det finns egentligen ingen chans att han inte skulle ha låtit sig påverkas av sina kollegor och vänners åsikter i detta fallet. Rättsröta givetvis. Att både han och girigburkarna på storbolagen undanhållit visar bara hur privatpolis-syndromet fungerar. Äckligt. Och de lär inte skämmas över det heller.

Även om nu inte rättegången tas om så har de stora film- och skivbolagen har slagit ännu en spik i kistan på rättvisan. För visst ska antipirater vara lika ärliga som de säger sig vara? En nämndeman blev avsatt på grund av svagare kopplingar till industrin, så en domaren som sysslar med jäv kanske till och med är åtalbar? Vore intressant om någon undersökte den saken.

Jag antar att Pirate Bay kommer att växa ännu mer efter detta, och fler artister kommer att gråta sig till sömns ;)

Födelsedag


Enligt Wikipedia så föddes följande personer den 23:e april:

1928 – Shirley Temple, American actress and politician
1936 – Roy Orbison, American singer and musician
1939 – Lee Majors, American actor
1943 – Hervé Villechaize, French actor (se bild)
1954 – Michael Moore, American filmmaker

I noggrant urval givetvis, dessa är de enda genierna som passar mig i listan. Vilka dog då? Joda, det var några få intressanta...

1616 – William Shakespeare, English writer and actor
1983 – Buster Crabbe, American swimmer and actor
1986 – Otto Preminger, Austrian-born film director
2007 – Boris Yeltsin, first President of the Russian Federation


Alla är coola, utom möjligtvis Boris - men han fick vara med för att han är en av de få statschefer som gjort bort sig gång på gång i berusad tillstånd framför TV-kameror. Det behövs nästan i denna trista värld.

Den 23:e april är också Kanadas officiella bok-dag, för att uppmuntra läsning.

Hände det något historiskt viktigt detta datum då?

1660 – Treaty of Oliwa is established between Sweden and Poland.
1867 – William Lincoln patents the zoetrope, a machine which shows animated pictures by mounting a strip of drawings in a wheel.
2003 – Beijing closes all schools for two weeks because of the SARS virus.


Sverige, Polen, Zoetrope-maskinen och SARS. Allt i ett. Fantastiskt.

Sedan fyller jag år också. 32 år för att vara mer korrekt. Inget speciellt år direkt, bara ett där mellan någonstans. Min mor har skickat ett paket, vilket säkert innehåller ett par strumpor, någon läskigt teckning jag gjorde som barn och kanske något fotografi. Det är väl egentligen det enda jag tänker göra idag, öppna det, ringa och tacka morsan och sedan ta det lugnt.

Ha en trevlig dag själva.

tisdag, april 21, 2009

Recension: Wild Country (2005)


En film som kommit lite i skymundan i den brittiska skräckvågen som startade ordentligt med Dog Soldiers är en annan varulvsfilm, Wild Country. Inspelad i Skottland och med, ser det ut som, lokala skådisar och en ganska liten budget så lät det som en ganska intressant "bortglömd" film. Frågan är bara om den håller måttet?

Samantha Shields spelar Kelly Ann, en tonårsmamma som precis adopterat bort sitt nyfödda barn. En tid senare så följer hon med några av sina vänner på en hiking-färd i det skottska högland, allt organiserat av Fader Steve. Han släpper av ungdomarna ute på landsbygden och ska möta upp dem nästa dag på en bestämd plats. Vad han inte räknat med är att en av killarna har sett till att en polare möter upp med öl, och den polaren visar sig vara pappan till Kelly Anns bortadopterade barn...

I alla fall så börjar något smyga i krokarna, och när ungdomarna hittar ett levande spädbarn bland en massa likdelar i ett slott så inser dem att något otrevligt är på gång. Naturligtvis är det en stor, fet, hungrig fyrbent varulvs-best som snabbt börjar ge sig efter våra hjältar...

Wild Country är en lågbudgetfilm med stora ambitioner, och sådant gillar jag. Den är filmad digitalt, en stor del nattetid, men får det att se snyggt och proffsigt ut. En del scener är riktigt kusliga och skådisarna spelar bra mot den mörka, hotfulla natten. Naturligtvis är miljöerna i sig väldigt stämningsfulla och det känns geniunt och vackert. Skådespelarna är okey, men lider nog av att regissören inte är helt varm i hatten. Det kan bli lite skolteater stundtals, men inte så ofta som jag trodde att det skulle bli. Tyvärr pratar också samtliga med en väldigt grov dialekt, så man får koncentrera sig på snackat för att kunna uppfatta vad som händer.

Ibland känns det som om regissören inte hade täckning för allt som ska ske rent fotomässigt, och jag var tvungen att backa filmen vid ett tillfälle eftersom jag inte insåg att en karaktär försvann och uppenbarligen blev uppäten!

Varulven då? Man får se den väldigt mycket under den sista halvtimmen, oftast i dagsljus. Detta är givetvis på gott och ont, då filmen är billig och budgeten att tillverka ett allt för avancerat odjur inte var speciellt hög. Dock så gillar jag varulen, som påminner mer om en märklig form av björn-hybrid med lång nos och smala små ögon. Samt givetvis stora tänder. Och tänderna får den användning för i ett flertal blodiga scener, varav två sticker ut som riktigt splattriga och grafiska.

Jag gillade filmen och kommer säkert att se om den, dessutom var den billig på Play. Den är dock långt ifrån perfekt och hade kunnat tjäna på någon till vändning i manuset, liiite tydligare dialekt och lite mer inspelningstid. Men sådant är livet för independent-filmaren och det är bara att acceptera. Den rekommenderas i alla fall, utan tvekan.

Mör efter Tina Turner


Som ni vet så hamnade jag på en Tina Turner-konsert av en slump, då Joao inte hade kommit hem från Tyskland. Så jag fick gå med hans make istället. Jag har ingen speciell relation med Tina Turner förutom att hon är en cool artist så jag kunde inte tacka nej till att se denna 69 år unga tant live!

Det var naturligtvis stort, fett, brett, amerikanskt, glittrigt och extremt underhållande. Hennes röst är lika mäktig som den alltid har varit och hon spelar på en extrem kaxighet som är förbaskat skönt. Men hon bjuder på mycket show och spektakel och publiken kan inte annat än att avguda henne.

Hon hade en akustisk sektion, men det som stod ut var flera av de fläskiga scenerier som hade byggts:

* Stora explosioner "antänder" den löjligt stora skärmen i bakgrunden (som hela tiden haft en bild av en ridå, och denna tar eld. Kung Fu-killar gör en vild actionscen på scenen, sedan delar sig skärmen och Tina stiger ut med världens största slängkappa... som sekunderna efteråt slits sönder och dras in bakom scenen.

* Mad Max bortom Thunderdome återskapas på scenen, komplett med postapokalytiska krigare och den där buren som finns med i filmen. Tina dyker upp utklädd som sin karaktär i den filmen och kör We don't need another hero.

* James Bond kommer in, slåss och räddar damer, ett enorm slutare vecklas upp bakom scenen, hissas upp en bra bit samtidigt som scenen lösgör sig och bilder två ramper upp till denna. Sedan öppnas slutaren och Tina kommer ut och kör Goldeneye i en otroligt mäktig version.

* Det sista som händer är att en Tina på tio centimeter klack hänger ut över en kranramp som sveper över publiken, springer omkring på dess armen och spelar upp publiken med allsång. Väldigt kul!


Det sista som sker är en riktigt röjig version av Proud Mary!

Allt var givetvis oerhört välproducerad, men med mycket humor. Det roligaste, tycker jag, var att den unga lättklädda kvinnliga dansarna då och då mycket skickligt imiterade Tinas alla klassiska - och märkliga - dansrörelser, vilket såg både roligt och coolt ut. Tanten själv var dansant och fysisk, springer om kring som om hon vore arton år, och som SVD skriver i slutet av sin recension: "Tina Turner hänger ut över publiken i en gles korg, rusar längs en smal brygga på sina höga klackar och studsar runt på sina stiletter som om ordet höftledsfraktur inte ens existerade i hennes vokabulär."

Oväntat för mig, men det var verkligen en riktigt bra show.

Jag kom hem efter tolv på natten och känner mig nu riktigt mör och seg! Det ska bli spännande att genomlida åtta timmar på jobbet i det här skicket ;)

måndag, april 20, 2009

Vill vi verkligen vara artistförsörjare?

Förtjänar verkligen alla artister att bli köpta? Ibland funderar jag på det i samband med alla artister som gråter ut i media över sina förlorade inkomster.

Betyder en nedladdning verkligen att personen skulle ha köpt musiken? Nej, naturligtvis inte. Det är bara bekvämare att provlyssna hemma än i en stökig butik eller en krånglig hemsida där man ändå bara får höra ett smakprov.

En gång i tiden fanns det inga val, och jag vill nog påstå att den allmänna musikköparen var lite naivare. Det var på den tiden en vinyl kunde säljas i tjugo miljoner exemplar på grund av en söt människa på framsidan och en bra låt och nio dåliga på plattan. Det händer givetvis fortfarande, genom effektiv marknadsföring, men långt ifrån samma omfattning.

Musikälskarna där ute är helt enkelt betydligt mer kräsna än tidigare. Jag är det, mina vänner är det och jag misstänker att det är en stor del av alla "artistförsörjare" som är det. Tack och lov för god smak! För det är faktiskt inget krav att försörja Per Gessle.

Jag är lojal mot den konst som förtjänar det och skiter högaktningsfullt i artister som klagar att de måste ut och spela live istället för att sitta hemma med en latte och se royalty-pengarna strömma från den ENORMA skivförsäljningen som skulle existera om inte deras "fans" valde en enklare väg att lyssna på musiken, nedladdningen.

Så nej, alla artister förtjänar inte på att leva på sin konst, troligen för att de inte har talang så att det räcker. Och varför ska man försörja någon som inte kan sitt jobb?

Tina Turner

Det är lite märkligt faktiskt, men av en slump så blev jag bjuden på Tina Turners konsert ikväll på Globen. Inget jag hade planerat, men faktum är att jag aldrig skulle säga nej till att se en sådan legend - speciellt inte gratis.

Egentligen var det Joao och Uno som skulle gå, men Joao befinner sig i Tyskland och kom hem senare än väntad så nu blir det jag och hans sambo som går istället :) Undrar hur lång konserten är? Den börjar 19.30 och jag stiger upp 05.00 på Tisdag morgon!

En riktigt slitsam och halvsovande tisdag alltså :)

söndag, april 19, 2009

Ni vet väl att det är The Bicycle Day idag?

Och det viktiga med den här dagen är inte cyklar, läs mer.

Det firar vi med att se på trailern till Roger Cormans The Trip!

Recension: The Monster of London City (1964)


Hansjörg Felmy spelar Richard Sand, en berömd brittisk skådespelare som har en stor succé med sin pjäs "Jack The Ripper". Men i samband med hans makabra pjäs så börjar också en "riktig" Jack härja i Whitechapel och dödar den enda prostituerade efter den andra. Det hela blir inte bättre av att Richards käraste är brorsdotter till Sir George (Fritz Tillmann), en politiker och censurivrare av värsta sort! Att han dessutom vill förbjuda pjäsen gör det hela ännu värre.

Snart så springer alla karaktärer ärenden ute i London-natten och en av dem är... Jack The Ripper!

The Monster of London City är småmysig krimi som åter igen (är alla krimis så här?) ganska standard. Som en blekare variant av Arne Mattssons Hillman-filmer. Det är lite smånaket, lite kontroversiella ämnen som droger och sex, allt utblandat med en trevlig Ripper-historia. Trots att man verkligen letat upp de mest brittiska gränderna i Hamburg och fyllt dessa med dimma så blir det aldrig riktigt, riktigt bra. Som om alla går på rutin.

Men i alla fall en okey liten rulle, om än långt ifrån mästerverk. Den puttrar på som kaffekokaren hos era morföräldrar, och mer spännande att så blir det inte. Tyvärr.

lördag, april 18, 2009

Upp & Ner


När jag tittar på min statistik så förvånas jag över hur upp och ner det går. Ni kan se kurvan här uppe. Är det så att jag skriver något intressant varannan dag bara? :) Så här har det alltid varit, nästan, och även om besökarna har blivit färre det senaste året (Hey, man kan inte alltid ligga på topp och så dokusåpa-wannabes) så leker statistiken fortfarande berg-och-dalbana.

Nu har jag valt att minsta ner mitt skrivande eftersom jag inte är lika road av det som innan, och försöker istället skriva mer om film och recensera lite bra film som förtjänar uppmärksamhet. Det är så klart att det är mindre intressant för allmänheten. Hade jag gått tillbaka till HBT-politik och vara allmänt provocerande så hade jag nog fått fler läsare.

Men kommentar-granskningen har jag fortfarande kvar då det kommer en den obehagliga saker, främst från höger-vridna läsare. Hot och sånt. Men det får man ta :)