torsdag, januari 22, 2009

Den vadderade eftersmaken av kristen propaganda i min barndom


När jag var liten, och i yngre tonåren, så blev vi bombarderade av spännande böcker och filmer som på något fint inpaketerat sätt behandlade kristendomen och dess budskap. Nu har minnet bleknat rejält, men några få detaljer poppar trots allt upp om jag tänker riktigt hårt. På Venngarn, där min mor jobbade, så fanns det en stor sporthall och möteslokal. Den var stor när jag var liten i alla fall. Där fanns det även en scen, filmprojektor och lite instrument för områdets tonåringar att banka på i drömmen att bli kristen rockmusiker.

Någon gång varje år så var det någon form av festlighet eller kanske massmöte av något slag. Efteråt så visades det alltid film för oss barn och ungdomar. Jag önskar verkligen jag kunde komma på några titlar, men det var på tok för länge sedan. Jag minns i alla fall en film som visades på en knarrig filmkopia. Det var två barn som tappat bort sig i bergen och fick hjälp av en gammal farbror med stort skägg. Han var givetvis kristen och det hela slutade med en fet moralkaka om att vi kan hitta tryggheten i gud och får hjälp av honom när det krisar. Den här såg vi flera gånger, det fanns väl inte så mycket annat att hyra misstänker jag. Sedan brukade de ibland, till allas stora besvikelse, skippa långfilmen och köra några barnvänliga animerade kortfilmer. Det märkliga är att jag misstänker att det var Lolek & Bolek, en polsk animerade filmserie. Inget kristet budskap, men harmlös underhållning.

När man blev lite äldre så blev det givetvis lite vuxnare saker, men förutom varningar om hur farlig actionfilm var så känns det som om det var extremt ointressanta filmer vi såg. Jag tror det var mest böcker som prackades på oss. En jag minns är They Call Me The Catch Me Killer av Bob Erler, som är en biografisk roman om hur han som polis blir anklagad för ett brutalt mord, hamnar i fängelse och finner tron. Det udda med just den här boken är faktiskt att den slutar med att han erkänner mordet! Hela boken är uppbyggd kring hur han kämpar för sin oskuld, men sedan så erkänner han att han faktiskt kommer ihåg vad som hände och att han är mördaren! Omslaget här uppe är identisk med den boken jag hade, fast det verkar vara på norska eller danska istället.

På tal om farliga böcker så kommer jag ihåg den gången jag läste Whitley Striebers Wolfen på ett kristet tonårsläger, en pastor kommer in och undrar vad jag läser och senare på kvällen under mötet får han ett meddelande från gud att någon läser farliga böcker. Jag bara skrattade inombords, som ni förstår. Wolfen är en bra bok för övrigt. Och bra film.

En annan bok som jag fick läsa har jag skrivit om i det här inlägget.

Jag önskar nästan att mitt minne var bättre angående allt detta, men på något sätt har jag också medvetet försökt trycka undan allt detta eftersom jag antar att det finns värdefullare saker att spara där i hjärnan än sådana här händelser.