torsdag, januari 15, 2009

Jag gillar kopior

Det är något visst med kopior, plagiat och efterapningar. Vi snackar film givetvis. Jag borde väl ha anat redan som barn att något var snett när jag tyckte att Hajen 2, 3 och 4 var betydligt bättre och roligare än del 1. Uppföljarna var så mycket mer renodlade. Man hade omsorgsfullt filtrerat bort alla i grunden trista sidorhistorier och mycket av de väl vävda karaktärer som Spielberg och hans kollegor spunnit i den första filmen och satsat hårdare på blod, jättehajar, mer blod och mer haj. Den första filmen är bra, men jag ser hellre om uppföljarna.

I Östersund fanns det alltid otroligt stora videoutförsäljningar och det var där jag gjorda mina första stora feta VHS-kap. Jag dissade egentligen alla filmer som jag hade hört talas om, eftersom jag tyckte att Iron Master och After The Fall Of New York helt enkelt såg otroligt mycket mer roligare. Och de var de också. Vem vill ha Quest For Fire när Iron Master komplett med manskör och banjo, brutala dödsfall och plastiga mammutar i fjärran är så mycket roligare? Escape from New York är jättebra, men jag har sett After The Fall... bra många fler gånger. För att inte tala om The Warriors-rip offen Bronx Warriors! Vilka grejer!

Varför är plagiaten - även om det i många fall är orättvist att kalla dem så - bättre i så fall? När det gäller just genrefilm så finns det ett antal viktiga detaljer:

* Onödiga intriger som bara segar upp handlingen försvinner (som nämnt ovan). Hajen är ett utmärkt exempel på det där the mother of all Hajen-plagiat, The Great White, effektivt fokuserar på tokerierna istället. Eller titta bara på RoboWar som effektivt tar bort all story som överhuvudtaget fanns i Predator!

* Liksom i Holocaust 2000 så har man vräkt på med mer roliga gore-scener än orginalet The Omen. Vad är en ganska lam spetsning mot en snubbe som huvudet krossat av en helikopters rotorblad?

* Roligare skådisar. Jepp, utan tvekan. I de större, mer kända, filmerna så är oftast skådisarna väldigt rädda om sin image. I plagiaten så skiter skådisarna i det och därför så kan Kirk Douglas springa omkring naken och stampa sönder huvudet på folk i Holocaust 2000 eller Richard Johnson ställa upp i obskyra italienska gore-filmer utan några hämningar.

* Mer genremixningar. En exploitationproducent har inget att föra och kan lätt blanda in flera genres i en film. Allt för att liva upp en story som redan blivit filmad och åtminstone verka lite orginell. Ett utmärkt exempel är Lady Terminator som mixar Terminator med lokala traditioner och religion.

Nu säger jag inte att Hell Of The Living Dead är bättre än Dawn Of The Dead - jag gillar båda och jag gillar oftast orginalen också, men vill jag slappna av och bara njuta till hundra procent av underhållningen så väljer jag hellre Star Crash ur hyllan än Star Wars. Vi här i Sverige har alltid varit lite småtrista när det gäller plagiat. Vi har hållt oss till sex-film och hur mycket plagierar man egentligen i den branschen? Tyvärr. Hade varit kul med en mer sydeuropeisk filmstil.