måndag, januari 19, 2009

Låt oss snacka Zodiac

Detta är ingen recension, jag vill bara snacka av mig lite angående David Finchers Zodiac. Jag har nu sett den två gånger på mindre än ett halvår och jag känner (vilket jag iofs gjorde redan efter första gången) att detta kan bli en femma hos mig. Ni vet en sådan där film som är så perfekt, så bra, så välspelad, så sjuhelvetes jävla toppen att jag bara måste låta den glida in på min tio-i-topp.

Filmen klockar in på två och halv timme, men det känns som högst en timme när du sitter där och stirrar på eftertexterna. Man vill bara att den ska fortsätta och fortsätta. I alla fall, vad är det som gör att så mycket tid med pappersvändande och småtorra dialoger är så spännande? Vi vet alla att man inte ens fick fast mördaren ändå! Dels, dialogen driver alltid framåt. Det finns ingen dialog som inte är nödvändig, oavsett det rör sig om karaktärsutveckling eller rena thriller-element. Man har gått till det extrema med att återskapa miljöer och tidsperioder. Att sedan Fincher valt att använda sig av en Warners-logga från sjuttiotalet i inledningen sätter tonen direkt.

Men det viktigaste är nog att man inte blir kommersiell. Filmen handlar om Zodiac och jakten på honom. Alla tendenser till romantik och det där jobbiga privatlivet är i stort sett undantryckta och dyker bara upp om det tillför utredningen något. Jag tycker det är skitbra. Jag vill inte se en Zodiac-film och uppleva Robert Graysmiths kärleksproblem. Jag vill inte få en djup inblick i Paul Avarys alkoholproblem eller i hur David Toschi skriver fanbrev till sig själv.

Jag vill se väl upplysta arkiv, trötta män som vänder pappershögar och telefonsamtal med dramatiska detaljer. Det är en god thriller för mig.

Vad tycker ni om Zodiac? Själv anser jag att det är det bästa David Fincher gjort och någonsin kommer att göra. Nä, inte ens mästerverket Seven kommer upp i samma klass.