Recension: The Changeling (1980)

Det finns få spökfilmer som faktiskt får håret på armarna att resa sig. I mina armars fall så är det The Changeling som utövar lite psykisk terror. Och vilken terror! Denna kanadensiska spökfilm är troligtvis min favorit i genren, och jag kan inte ens komma ihåg hur många gånger jag sett den.

George C. Scott - en av USA's mest underskattade skådespelare - spelar en kompositör som får se sin fru och barn dödade i en brutal trafikolycka. Han spenderar några månader förkrossad av sorg, men bestämmer sig sedan för att börja om på nytt och tar ett jobb som föreläsare på en musikskola. I samband med detta så får han hyra ett stort gammalt hus där han snabbt installerar sig. Men det dröjer givetvis inte länge förrän våldsamma bankningar börjar höras i huset och andra tecken på paranormalt liv. Med hjälp av ett medium så får han reda på lite mer ledtrådar om husets öde och det visar sig att ett barn blivit mördat där... men vad är det egentligen barnet vill? Allt verkar leda till den åldrade senatorn Joseph Carmichael...

Den här rullen osar av sån hög klass att det är löjligt. Från scenografi, manus, skådespelare, foto och regi. Allt sitter där det sitter. Dessutom håller den intresset uppe hela tiden genom att intelligent och logiskt gå från en vanlig spökhistoria till något av ett detektivmysterium. George C. Scott är givetvis mästerlig och gör en av sina finaste roller (han är även briljant i Exorcisten 3). Det är ingen burdus och stöddig Scott, han spelar känslig och för det mesta väldigt eftertänksam. Men ändå öppen för det paranormala. Veteranen Melvyn Douglas, Scotts fru i verkliga livet, Trish Van Devere, Jean Marsh, Barry Morse och ett gäng andra fina karaktärskådisar bildar en utmärkt grund till Scotts huvudroll.

Ett höstigt Kanada är en utmärkt bakgrund till historien, och en av huvudrollerna är givetvis huset. Här har man lyckats, delvis med kulisser, få till ett utmärkt spökhus som faktiskt inte känns speciellt tillgjort. Det känns som ett stort hus helt enkelt, med stora ytor och färgade fönster. Den översta våningen känns precis som vissa delar av huvudbyggnaden på Venngarn, med sneda innertak och massiva väggar.

En spännande sak med The Changeling är att det inte finns några chockeffekter. Inga katter som kastar sig fram bakom ett hör, utan alla läskiga sekvenser är ganska långa och annonseras oftast lite i förväg. Kameran ligger bra länge på det som ska vara läskigt, och man får en dammig rullstol eller ett barn under vatten att verka betydligt läskigare än vad det skulle kunna bli. Peter Medak gör sitt livs regijobb här, och jag vill nog påstå att han aldrig lyckats med samma sak igen.

För utmärkt spökmys och en intelligent berättad historia, se The Changeling.