torsdag, januari 01, 2009

Recension: Count Dracula (1970)


Alla lär väl känna till Bram Stokers lilla roman om Dracula, vampyr-greven som gärna vill flytta till London för att få mer fräscht blod i skafferiet. En film som tills nyligen har varit skamlöst bortglömd är Jess Francos version av Stokers roman, Count Dracula, och i titelrollen har han ingen mindre än Christopher Lee själv.

Harry Allan Towers producerade och det brukar också betyda att Franco har läget bättre kontroll och kan få till en riktigt snygg film. Denna film är stundtals skamlöst snygg, extremt visuella miljöer, en klassisk filmkänsla av kvalité och djup. Givetvis är budgeten snorlåg, men tiden och tekniken har uppenbarligen funnits tillhanda och Franco gör ett av sina bästa regijobb. En del skulle kanske tycka det vore lite opersonligt, men trots brist på naket och sadism så är detta så mycket Franco som det kan bli.

Inspelad i Barcelona, Frankrike och lite studioarbete i Italien med en fantastiskt rollista: Christopher Lee, Herbert Lom, Soledad Miranda, Klaus Kinski, Paul Müller, Jack Taylor och givetvis Jess själv i en liten roll. Det känns som om Lee faktiskt åter igen känt sig inspirerad som Dracula och gör en stark insats utan några tendenser till tristess. Kinski gör en interssant Renfield, en som faktiskt - för en gångs skull inte - är en efterbliven idiot. Han spelar rollen med skärpa och i stort sett ingen dialog alls.

Filmen känns väldigt "respektabel" och har mindre blod och naket än Hammers rullar, men bidrar med en rejäl själ och hjärta istället. Det förekommer lite blodsprut givetvis, men allt är off screen.

Låt er nu inte avskräckas av bristen på exploitation. Detta är en högklassisk Dracula-film med låg budget och bra skådespelare. Scenen där Lucy blir lockad av Dracula för första gången är bland det vackraste jag sett från Franco. Foto, klippning (av Bruno Mattei för övrigt), skådespelare och regi är extremt genomtänkt.

Men... försökt ignorera stenbumlingarna av frigolit på slutet och schäfrarna som ska föreställa vildhundar, och inse att detta är sjuttitalets bästa Dracula rulle tillsammans med John Badhams försök nästan tio år efter.